Etikett: Retro-datorer

  • Robotron A 5120 – DDR-datorn som skulle modernisera kontoren

    Robotron A 5120 var en av DDR:s mest framträdande kontorsdatorer – ett robust, tungt och dyrbart arbetsredskap som spelade en central roll i landets administrativa och vetenskapliga verksamheter under 1980-talet. Med sina integrerade diskettenheter, gröna skärm och egenutvecklade operativsystem blev A 5120 ett symboliskt exempel på östtysk ingenjörskonst: funktionellt, massivt och anpassat för planekonomins behov. Trots sina begränsningar saknade den stora delar av den grafik- och prestandautveckling som växte fram i väst, men kom ändå att användas i tusentals exemplar – och fick till och med en kraftfullare 16-bitars efterföljare innan murens fall.

    När den östtyska industrin i början av 1980-talet tog klivet in i den digitala eran, blev Robotron A 5120 en av dess mest ambitiösa satsningar. Den massiva kontorsdatorn, tillverkad från 1982 i Karl-Marx-Stadt, var inte avsedd för hemmaanvändare eller hobbyister – detta var ett arbetsverktyg designat för statliga institutioner, forskningsmiljöer och större företag i DDR. Med ett pris mellan 27 000 och 40 000 mark var det inget man spontanköpte. I stället var A 5120 tänkt att bli navet i landets text- och databehandling.

    Till utseendet påminde den om västerländska ”luggable computers”, med inbyggd skärm, diskettenheter och tung metallchassi. Men insidan bar tydligt Robotron-arv: en U880-processor, DDR:s egen variant av Zilog Z80, och ett modulärt K1520-bussystem som användes i många östtyska datorer.

    En teknikplattform i ständig utveckling

    De första modellerna förlitade sig på kassettstationer och stora 8-tums diskettenheter för lagring, men ganska snart ersattes dessa av modernare 5,25-tumsdrivare. Den gröna CRT-skärmen hade ingen grafikförmåga – endast text – men utvecklades från 64×16 till 80×25 tecken när tekniken förbättrades.

    År 1986 kom den mest avancerade varianten: A 5120.16, som utrustades med en 16-bitars U8000-processor, en DDR-tillverkad kopia av Zilog Z8000. Det innebar möjlighet att köra det mer kraftfulla Unix-derivatet MUTOS8000, samtidigt som originalsystemet fungerade som ett separat 8-bitars delsystem. Kombinationen gav en påtaglig prestandaökning och öppnade för mer avancerade tillämpningar.

    Att A-serien blev relativt framgångsrik märks i produktionssiffrorna: totalt tillverkades runt 17 000 exemplar, en hög siffra för DDR-datorer från denna period.

    Arbetsverktyget för DDR:s kontor

    Robotron A 5120 användes främst inom kontor och administration. Under operativsystem som SCP1526 eller BCU880 kunde användarna hantera text, kalkyler och databaser – DDR-varianter av västerländska program som WordStar, dBASE och Multiplan. Programmen hade östtyska motsvarigheter som REDABAS och TP, vilka blev standard i många myndigheter.

    Den robusta konstruktionen och det modulära bussystemet gjorde A 5120 både hållbar och relativt flexibel. Många institutioner byggde egna CP/M-avledda system, och en handfull speciallösningar utvecklades i industrin.

    Trots sin brist på grafikspänning och sitt höga pris blev A 5120 ett av de viktigaste datorverktygen i DDR fram till murens fall. Den visar hur en planekonomi försökte hänga med i en tekniskt snabbt föränderlig värld – med egna medel, egna kopior av västerländska kretsar och en stor dos ingenjörskreativitet.

    Robotron A 5120 – teknisk faktaruta

    Typ: Kontorsdator för text- och databehandling

    • Tillverkare: VEB Buchungsmaschinenwerk Karl-Marx-Stadt (Kombinat Robotron, DDR)
    • Modeller: A 5120 (8-bit), A 5120.16 (8+16-bit)
    • Introduktionsår: ca 1982 (A 5120), ca 1986 (A 5120.16)
    • Proces­sor (A 5120): U880 (Zilog Z80-klon, 8-bit)
    • Processor (A 5120.16): U8000 (Zilog Z8000-klon, 16-bit) + A 5120 som 8-bit-subsystem
    • Systembuss: K 1520-buss (modulärt kortsystem)
    • RAM-minne: upp till 64 KB (8-bit-del); A 5120.16 med extra 256 KB DRAM på 16-bit-kortet
    • Lagring (tidiga versioner): kassettband och 8-tums diskettenheter
    • Lagring (senare versioner): två till tre 5,25-tums diskettenheter
    • Skärm: inbyggd grön monokrommonitor, 64×16 tecken (tidigt) / 80×25 tecken (senare)
    • Grafik: ingen bitmappsgrafik – enbart teckenbaserad visning
    • Operativsystem (8-bit): SIOS1526, BCU880, SCP1526 (CP/M-liknande), UDOS1526 samt lokala varianter (t.ex. CP/A, DAC1526)
    • Operativsystem (16-bit): MUTOS8000 (Unix System III-derivat) på A 5120.16
    • Typiska program: REDABAS (databas, liknar dBASE), TP (textbehandling, liknar WordStar)
    • Gränssnitt: IFSS-portar för t.ex. skrivare, V.24-serieportar för dataöverföring
    • Målgrupp: företag, myndigheter och forskningsinstitutioner i DDR – ej riktad till privatpersoner
    • Prisnivå (DDR): A 5120 ca 27 000–40 000 Mark; A 5120.16 ca 32 000–48 000 Mark (beroende på utrustning)
    • Producerade enheter: totalt ca 17 000 (A 5120 + A 5120.16)

    Robotron A 5120 var en av DDR:s viktigaste kontorsdatorer och ett tydligt exempel på hur östtysk datateknik försökte hålla jämna steg med västvärlden.

  • Sharp MZ – datorfamiljen som gav Japan ett försprång

    Sharp MZ-serien var Sharps första stora satsning på persondatorer och lanserades redan 1978, långt innan PC-standarden dominerade. Datorerna blev populära i Japan och Europa, inte minst för sin robusta inbyggda bandstation och möjligheten att ladda olika språk och operativsystem från kassett. Genom modeller som MZ-80K, MZ-700 och MZ-800 fick många sin första kontakt med programmering i BASIC, spel och tidiga grafiska experiment hemma vid köksbordet.

    När man pratar om de tidiga hemdatorerna i slutet av 1970-talet är det ofta Apple II, Commodore PET och TRS-80 som nämns. Lite i skymundan, men väldigt inflytelserik i Japan och delar av Europa, fanns en annan familj: Sharp MZ. För många japaner – och inte minst tyskar och britter – var en MZ den första riktiga kontakten med programmering, spel och datorgrafik.

    En dator utan BASIC – på gott och ont

    Den första riktiga MZ-modellen, MZ-80K, dök upp 1978. Till skillnad från många konkurrenter levererades den utan BASIC eller operativsystem i ROM. När du slog på datorn fanns det bara en monitor/”bootloader” – språket eller operativsystemet fick du själv ladda in från kassett.

    Det låter kanske opraktiskt, men det fick en oväntad effekt: marknaden för tredjeparts-språk och operativsystem exploderade. Företag som Hudson Soft började sälja egna BASIC-varianter, Pascal, FORTRAN och olika monitorer. MZ blev därmed en öppen plattform långt innan ”öppenhet” blev ett modeord.

    I en tid då diskettenheter var dyra satsade Sharp på en inbyggd kassettbandspelare. Den satt integrerad i chassit tillsammans med skärm och tangentbord – lite som en japansk kusin till Commodore PET. Kassetten var dessutom snabbare och mer pålitlig än många andra 8-bitarsdatorers bandlösningar, vilket gjorde MZ-serien attraktiv i skolor och företag med begränsad budget.

    MZ-80K: allt i ett – till ett pris

    MZ-80K var en typisk ”allt-i-ett-låda”:

    • Z80-kompatibel CPU (Sharps egen LH0080A)
    • Inbyggd monokrom bildskärm
    • Inbyggd kassettbandspelare
    • Tangentbord direkt i fronten
    • Upp till 48 KB RAM, varav cirka 32 KB kunde användas av användaren

    Grafiken var enkel – inga äkta högupplösta pixlar, utan mest tecken, symboler och semigrafik. Men för sin tid räckte det till textäventyr, enklare arkadspel, terminalemulering och utbildningsprogram.

    Den stora svagheten var tangentbordet. Många användare klagade på den ovanliga layouten och ”svampiga” känslan, vilket Sharp senare förbättrade i efterföljaren MZ-80A.

    Trots priset (över 500 pund i Storbritannien runt 1980) blev MZ-80K en respektabel försäljningsframgång i Europa och byggde upp en liten men entusiastisk användarbas.

    Färg, grafik och spel – MZ-700 och MZ-800

    I början av 1980-talet började hemdatormarknaden förändras. Commodore 64, ZX Spectrum och andra färgdatorer gjorde entré. Sharp svarade med en ny gren i familjen:

    MZ-700 – in i vardagsrummet

    MZ-700-serien (från 1982) bröt med allt-i-ett-designen:

    • ingen inbyggd monitor – du kopplade den till TV eller extern skärm
    • i vissa modeller inbyggd kassettbandspelare
    • kunde utrustas med liten färgplotter (!)

    Den var i stort sett bakåtkompatibel med MZ-80K, vilket var viktigt för användare som redan investerat i program.

    MZ-800 – mer kraft och ”riktig” grafik

    MZ-800-serien (1983) tog steget till:

    • 640×200 grafikläge
    • dedikerat ljudchip (Texas Instruments SN76489)
    • fler tillbehör: RAM-diskar, diskettenheter, Quick Disk

    Här började MZ-serien på allvar glida från ”text- och undervisningsmaskin” mot spel och grafik. I Centraleuropa (bland annat Tjeckoslovakien) blev MZ-800 senare en kultmaskin med egen demo- och spelscen.

    MZ-80B, MZ-2000 och SuperMZ – 8-bitarnas tungviktare

    Parallellt fanns en mer ”seriös” gren – MZ-80B/MZ-2000/MZ-2500 – riktad mot kontor, tekniska användare och mer avancerad programvara.

    • MZ-80B (1981) fick äkta grafikläge (320×200) och mer avancerad hårdvara.
    • MZ-2000 (1982) erbjöd 640×200, extern skärm och kunde köras med både mono- och färggrafik.
    • Kronan på verket blev MZ-2500 ”SuperMZ” (1985) med Z80B på 6 MHz, hårdvaruscrolling, ljudchip (YM2203) och paletter på upp till 4096 färger.

    MZ-2500 räknas ofta som en av de mest avancerade 8-bitarsdatorerna som någonsin sålts för hemmabruk – men såldes i ganska små volymer och mest på hemmamarknaden i Japan.

    Konkurrens inifrån – X1 och X68000

    En märklig detalj i Sharps historia är att MZ-serien började konkurreras ut av Sharps egna andra datorer.

    TV-divisionen tog fram Sharp X1, en snygg färgdator med starkt spel- och grafikfokus. Den blev mer populär än MZ-serien, särskilt bland ungdomar. När sedan den legendariska X68000 lanserades i slutet av 80-talet stod det klart att Sharps framtid inom hemdatorer låg utanför MZ-linjen.

    MZ-programmet levde vidare i vissa nischade modeller (som hybriden MZ-2861 med både 80286 och Z80), men förvandlades stegvis till mer renodlade PC-liknande maskiner.

    Varför minns vi Sharp MZ?

    Trots att Sharp MZ aldrig blev lika världsdominerande som Commodore 64 eller Apple II har serien en speciell plats i datorhistorien:

    • Den visade att en dator inte måste ha BASIC i ROM – och därmed öppnade man för en flora av språk och OS från tredjepart.
    • Den inbyggda bandlösningen och allt-i-ett-designen gjorde den attraktiv i skolor och utbildning.
    • I Japan och delar av Europa blev MZ-maskinerna en inkörsport till programmering för en hel generation.
    • De senare modellerna (MZ-2500) pressade 8-bitarsarkitekturen till det tekniska yttersta.

    Idag lever Sharp MZ vidare hos samlare, på museer, i emulatorer och i små retrocommunityn. Det är en påminnelse om en tid då varje datorfamilj hade sin egen personlighet – och där valet av maskin inte bara handlade om prestanda, utan om kultur, språk och vilka drömmar man ville realisera framför den flimrande skärmen.

    Sharp MZ – teknisk översikt

    Tidiga persondatorer från Sharp (MZ-serien, 1978–mitten av 80-talet).

    Tillverkare Sharp Corporation
    Serie Sharp MZ (MZ-80K, MZ-700, MZ-800, MZ-80B, MZ-2000, MZ-2500 m.fl.)
    Lanseringsår 1978 (första MZ-80K)
    Dator­typ Tidiga person- och hemdatorer
    Processor Sharp LH0080A / Zilog Z80-kompatibel, 8-bit
    Klockfrekvens Ca 2 MHz (tidiga modeller), upp till 6 MHz (MZ-2500)
    RAM-minne Ursprungligen upp till 48 KB, senare modeller 64–128 KB och mer
    Primär lagring Inbyggd kassettbandspelare (tidiga), senare 5,25"/3,5" disketter och Quick Disk
    Grafik Tidiga modeller textbaserade; senare upp till 640×200 pixlar.
    MZ-2500: hårdvaruscrolling och upp till 256 (expanderbart till 4096) färger.
    Ljud Från enkel summer till dedikerade ljudkretsar (t.ex. TI SN76489, Yamaha YM2203)
    Operativsystem & språk Ingen BASIC/OS i ROM – allt laddades från band eller disk (BASIC, CP/M, monitor­program, tredjeparts-OS)
    Särdrag Allt-i-ett-kabinett med inbyggd bandstation (tidiga modeller),
    snabba kassettladdningar, stort utbud av tredjepartsprogram och språk.

  • Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    När Apple lanserade IIGS 1986 var det mer än en uppdatering – det var ett försök att ge den klassiska Apple II en ny framtid. Med 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 nyanser och ett ljudsystem inspirerat av professionella syntar, blev Apple IIGS en ovanlig hybrid mellan gammal hemdator och modern multimediaplattform. Datorn behöll kompatibiliteten med tidigare Apple II-program, samtidigt som den introducerade musstyrt gränssnitt och grafik i klass med samtidens Amiga och Atari ST. IIGS blev aldrig den kommersiella succé Apple hoppats på – men den lever kvar som en av de mest fascinerande och tekniskt avancerade modellerna i Apple II-serien.


    Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    Apple IIGS lanserades 1986 som den sista och mest avancerade modellen i Apple II-familjen. På ytan såg den ut som en ”vanlig” Apple II, men under skalet dolde sig 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 färger och ett ljudchip som påminde mer om en synt än en skoldator. Resultatet blev en märklig och fascinerande hybrid – halvt klassisk Apple II, halvt lillebror till Macintosh.

    Bakgrund – när Apple II mötte 80-talets krav

    I slutet av 1970-talet och början av 80-talet var Apple II en ikon i skolor, hobbyrum och småföretag. Men världen gick vidare: Amiga och Atari ST erbjöd färggrafik, mus och avancerat ljud; Macintosh satsade på grafiskt gränssnitt och ”desktop publishing”.

    Apple stod inför ett problem: hundratusentals användare och skolor hade investerat tungt i Apple II-program – men hårdvaran började kännas uråldrig. Apple IIGS var Apples försök att både bevara det gamla och kliva in i framtiden. Bokstäverna ”GS” stod för ”Graphics and Sound” – en tydlig markering om vad som var nytt.

    Hårdvara – 16-bitars hjärna i en Apple II-kropp

    Till skillnad från tidigare Apple II-modeller använde IIGS en 16-bitars WDC 65C816-processor på 2,8 MHz. Den kunde fortfarande köra 8-bitars Apple II-kod, men kunde också adressera mycket mer minne än föregångarna.

    Grundkonfigurationen låg på 256 KB eller 512 KB RAM, senare 1 MB, men datorn kunde byggas ut till hela 8 MB – en ansenlig mängd för en 8/16-bitars maskin från 1986.

    Samtidigt behöll IIGS en viktig del av sitt arv: sju Apple II-kompatibla expansionsplatser. Gamla kort för seriella portar, nätverk, hårddiskar eller speciallösningar kunde ofta följa med in i den nya världen, vilket gjorde uppgraderingen attraktiv för skolor och företag.

    Grafik – från blockig text till 4 096 färger

    Grafiken var ett enormt steg upp jämfört med de tidigare Apple II-datorerna. IIGS hade två ”super high resolution”-lägen:

    • 320×200 pixlar med upp till 16 färger per rad
    • 640×200 pixlar med upp till 4 färger per rad

    Färgerna valdes ur en palett på 4 096 möjliga nyanser. Genom att byta palett för varje horisontell linje kunde man i teorin visa upp till 3 200 färger samtidigt på skärmen. För en Apple II-användare som var van vid grov blockgrafik och färgblödningar via kompositvideo var det här rena science fiction.

    Det gjorde att IIGS grafiskt kunde närma sig Amiga och Atari ST – även om den inte riktigt nådde upp till deras renodlade grafikprestanda.

    Ljud – en synt gömd i en skoldator

    Där IIGS verkligen glänste var ljudet. Apple valde att bygga in ett Ensoniq ES5503-chip, samma typ av wavetable-syntteknik som användes i professionella synthesizers från samma tillverkare.

    Chipet hade 32 oscillatorer, som oftast användes som 15 ”röster” plus en extra kanal för timing. Det innebar flerkanaligt, samplingsbaserat ljud – långt bortom enkla pip och fyrkanter som var standard på de flesta hemdatorer.

    För musikprogram, spel och demoscenen var IIGS en dröm: egna instrument, ackord, trummor och effekter gick att spela upp direkt från datorn, utan extra ljudkort.

    Grafiskt gränssnitt – Apple II får en desktop

    Till skillnad från de klassiska Apple II-modellerna levererades IIGS med ett grafiskt gränssnitt, fönster, ikoner och mus – tydligt inspirerat av Macintosh.

    De tidiga systemen byggde på ProDOS 16, men utvecklades senare till GS/OS, ett mer modernt 16-bitars operativsystem med filhanterare (Finder), skrivbordsmetafor och stöd för disketter, hårddiskar och nätverk.

    Det innebar att en IIGS-användare kunde:

    • öppna filer genom att dubbelklicka
    • dra och släppa ikoner
    • använda menyer och dialogrutor

    För många skolor blev det ett sätt att försiktigt introducera ”Mac-liknande” arbete utan att helt överge Apple II-plattformen.

    Bakåtkompatibilitet – två datorer i en

    En av IIGS viktigaste egenskaper var kompatibiliteten. Apple hävdade att datorn var runt 95 % kompatibel med befintlig Apple II-programvara.

    I praktiken innebar det att:

    • äldre program för Apple II, II+, IIe och IIc ofta fungerade direkt
    • Applesoft BASIC fanns kvar i ROM
    • man kunde starta i ”8-bitarsläge” och jobba precis som på en klassisk Apple II

    För skolor som byggt hela datorundervisningen på Apple II innebar det att befintliga program, övningar och läromedel kunde leva vidare, samtidigt som man successivt kunde ta in moderna, grafiska IIGS-program.

    Varför blev den aldrig en jättesuccé?

    Trots att Apple IIGS tekniskt sett var en kraftfull maskin landade den i ett knepigt mellanläge.

    Å ena sidan var den dyrare än enklare Apple IIe-lösningar, å andra sidan konkurrerade den prismässigt med Macintosh, Amiga och Atari ST – datorer som marknadsfördes mer aggressivt mot framtidens grafik och multimedia.

    Flera problem bidrog:

    • Apple prioriterade Macintosh i marknadsföring och utveckling
    • IIGS-specifika program kom långsamt; många titlar var bara upphottade Apple II-versioner med färg och musstöd
    • processorn låstes till 2,8 MHz, trots att snabbare varianter fanns – vilket gjorde att datorn upplevdes som slö jämfört med 68000-baserade konkurrenter

    Resultatet blev att IIGS främst rotade sig i skolor, entusiasthushåll och bland utvecklare som redan älskade Apple II.

    Eftermäle – en favorit bland entusiaster

    Produktionen av Apple IIGS upphörde 1992, men datorn har fått ett långt liv i retro-världen. För många representerar den ”den ultimat uppgraderade Apple II”:

    • den kör klassiska spel och program
    • den har färggrafik och förstklassigt ljud
    • den erbjuder ett grafiskt gränssnitt, nätverksboot och hårddiskstöd

    Dessutom bär den på ett symboliskt arv. IIGS var första Apple-datorn med den platinafärg som kom att dominera Apples design under många år, och den introducerade Apple Desktop Bus – ADB – gränssnittet som blev standard för tangentbord och möss på Macintosh.

    I dag ses Apple IIGS som ett fascinerande sidospår i Apples historia: en kraftfull, kreativ maskin som försökte förena två världar – den gamla hemdatoreran och den grafiska, musstyrda framtiden. För många nördar är den fortfarande ”drömdatorn” de hade velat ha i sitt barnrum i slutet av 80-talet.

    Apple IIGS – Teknisk fakta

    Lanseringsår: 1986 (15 september)
    Typ: 16-bit persondator, femte generationen i Apple II-familjen
    Processor: WDC 65C816 @ 2,8 MHz (16-bit, 24-bit adressering)
    Operativsystem: ProDOS 16, GS/OS, GNO/ME (Unix-liknande multitasking)
    Standardminne: 256 KB / 512 KB / 1 MB RAM (beroende på modellår)
    Maximalt RAM: upp till 8 MB via minnesexpansionskort
    ROM: 128–256 KB (olika ROM-versioner: 00, 01, 3)

    Grafiklägen (emulerade Apple II-lägen):
    – Text: 40/80 kolumner, 24 rader
    – Low-res: 40×48 (16 färger)
    – Hi-res: 280×192 (6 färger)
    – Double low-res: 80×48 (16 färger)
    – Double hi-res: 560×192 (upp till 16 färger)

    Grafiklägen (native “Super Hi-Res”):
    – 320×200, upp till 16 färger per rad (från 4096-färgspalett)
    – 320×200, upp till 256–3200 färger totalt med palett per scanline
    – 640×200, upp till 4 rena färger per rad (64–800 färger med palett/dithering)
    – Fill-läge för snabb areafyllning i 320×200

    Ljud:
    – Ensoniq ES5503 DOC wavetable-synt
    – 8-bitars samplad ljuddata
    – 32 oscillatorer (typiskt 15 röster + 1 tidsbas)
    – 64 KB dedikerat ljud-RAM
    – Mono-ut via 3,5 mm-jack (stereo via tilläggskort)

    Lagring och media:
    – Stöd för 5,25" och 3,5" diskettstationer (via IWM-floppykontroller)
    – Kan använda externa SCSI/IDE-hårddiskar via expansionskort
    – Nätverksboot via AppleTalk/LocalTalk (AppleShare)

    Expansion:
    – 7 st Apple II-kompatibla expansionsplatser (50-pins-buskort)
    – 1 st IIGS minnesexpansionsplats (upp till 8 MB)

    Portar:
    – Kompositvideo (RCA, NTSC)
    – Analog RGB (DB-15)
    – Joystickport (DE-9)
    – Två seriella portar (mini-DIN 8, skrivare/modem/LocalTalk)
    – Floppykontakt (D-19)
    – Apple Desktop Bus (ADB, mini-DIN 4) för tangentbord och mus
    – 3,5 mm ljudutgång (mono)

    Övrigt:
    – Inbyggd realtidsklocka (RTC) med batteribackup
    – Första Apple-datorn med ADB och färg-GUI som standard
    – Bakåtkompatibel med majoriteten av Apple II-, II+-, IIe- och IIc-program
    – Designad enligt Apples “Snow White”-formspråk (platinum-färg)

    Video på youtube om Apple IIGS

  • Atari STacy – den portabla musikdatorn som föregick sin tid

    När Atari lanserade STacy hösten 1989 var ambitionen tydlig: att ta den populära Atari ST från skrivbordet till väskan. Resultatet blev en av de första bärbara datorerna med fullt integrerat MIDI-stöd, vilket gjorde STacy till en oväntad favorit bland musiker, ljudtekniker och producenter världen över.

    Trots sin imponerande teknik var STacy allt annat än lättviktig. Med en vikt på över 6,9 kilo och ett batterifack som snabbt limmades igen när energiförbrukningen visade sig katastrofal, var den mer transportabel än bärbar. Men det spelade mindre roll för professionella musikskapare. Den robusta konstruktionen, Motorola 68000-processorn, det inbyggda grafiska gränssnittet Atari TOS och den omfattande anslutningsmöjligheten via MIDI in/ut gjorde STacy till ett kraftfullt arbetsverktyg för musikproduktion – långt innan dagens laptops kunde hantera sådana uppgifter.

    Datorn fick särskild uppmärksamhet inom musikscenen. Den användes både på turnéer och i studios av välkända artister, och har till och med bidragit till filmproduktioner – exempelvis till ljudspåret för Born on the Fourth of July, som Oscarnominerades för bästa ljud.

    Trots sin avancerade hårdvara blev STacy kortlivad – produktionen upphörde redan 1991. Men dess roll som pionjär inom mobil musikproduktion har gjort att den i dag betraktas som en kultklassiker och är uppskattad bland samlare och retroentusiaster.

    Teknisk fakta – Atari STacy

    Tillverkare: Atari Corporation
    Typ: Portabel dator (Atari ST-kompatibel)
    Lanseringsår: 1989
    Operativsystem: Atari TOS 1.04 (“Rainbow TOS”)
    Processor: Motorola 68HC000 @ 8 MHz
    Internminne: 1 MB RAM (uppgraderingsbart till 4 MB)
    ROM: 192 KB
    Lagring: 3,5" diskettstation, inbyggd 20–40 MB SCSI-hårddisk (beroende på modell)
    Skärm: 10,4" LCD, passiv matris
    Grafiklägen: 320×200 (16 färger), 640×200 (4 färger), 640×400 (2 färger)
    Ljud: Yamaha YM2149, 3 kanaler, 8 oktaver
    Portar: MIDI in/ut, seriell (RS-232C), parallell (Centronics), extern diskett, ROM-kassett, DMA för skrivare/HD, monitorkontakt, 2 joystickportar
    Strömförsörjning: NiCd-batteripack / 12 C-batterier (ej praktiskt), 18 V DC nätadapter
    Mått: ca 13,3 × 15 × 13,3 tum
    Vikt: ca 15,2 lb (≈6,9 kg)
    Modeller: STacy 0 (1 MB, diskett), STacy 2 (2 MB, diskett + 20 MB HD/2×diskett), STacy 4 (4 MB, 40 MB HD)