Etikett: Retrocomputing

  • Intel 8087 – chippet som lärde PC:n att räkna på riktigt

    När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet var den förvånansvärt dålig på matematik. Heltalsberäkningar gick bra, men så fort man behövde arbeta med decimaltal, trigonometriska funktioner eller avancerade vetenskapliga beräkningar blev allt långsamt. Lösningen fick ett eget chip: Intel 8087, världens första flyttalsprocessor för x86-plattformen.

    Detta tillägg förvandlade PC:n från en ren kontorsmaskin till ett verktyg som kunde användas för tekniska, vetenskapliga och ingenjörsmässiga beräkningar.

    Varför behövdes en separat matematikprocessor?

    De tidiga x86-processorerna, som Intel 8086 och Intel 8088, saknade hårdvarustöd för flyttalsaritmetik. Alla beräkningar med decimaltal fick därför utföras i mjukvara, vilket ofta var hundratals gånger långsammare än motsvarande hårdvara.

    8087 konstruerades som en koprocessor som arbetade parallellt med huvudprocessorn. Den tog hand om flyttalsoperationer som addition, multiplikation, division, kvadratrötter samt mer avancerade funktioner som logaritmer och trigonometri. I många program ökade prestandan dramatiskt, i vissa fall med flera hundra procent.

    Hur samarbetade 8087 med huvudprocessorn?

    Samarbetet mellan 8087 och huvudprocessorn var ovanligt elegant för sin tid. När huvudprocessorn stötte på en särskild instruktion markerad som ett så kallat escape-opcode ignorerade den själv operationen. I stället snappade 8087 upp instruktionen direkt från databussen och utförde beräkningen.

    Under tiden kunde huvudprocessorn fortsätta exekvera annan kod. Det innebar att systemet faktiskt kunde arbeta parallellt: heltalsberäkningar i CPU:n och flyttalsberäkningar i koprocessorn samtidigt. För att undvika att 8087 fick nya instruktioner innan den var klar användes ibland WAIT-instruktionen, men trots detta var vinsten i beräkningshastighet betydande.

    Stackarkitekturen som förbryllade programmerare

    Till skillnad från vanliga x86-register använde 8087 inte ett direkt adresserbart registerset. I stället arbetade den med en stack av åtta flyttalsregister, numrerade från st0 till st7. Instruktionerna placerade värden på stacken, utförde beräkningar och tog bort resultat igen.

    Denna modell gjorde instruktionerna kraftfulla och kompakta, men den krävde noggrann hantering. Felaktig användning kunde leda till stacköver- eller underflöden, något som både programmerare och kompilatorer fick lära sig att hantera. Stackmodellen kom senare att leva vidare i hela x87-familjen.

    Grunden till IEEE:s flyttalsstandard

    Under utvecklingen av 8087 lade Intel stor vikt vid numerisk korrekthet. Avrundning, representation av mycket stora och mycket små tal samt förutsägbara resultat var centrala mål. Detta arbete blev en viktig grund för den internationella standarden IEEE 754, som än i dag definierar hur flyttal fungerar i de flesta datorer.

    8087 introducerade även ett internt 80-bitars flyttalsformat med extra precision. Detta format används fortfarande internt i x87-enheter för att minska avrundningsfel vid långa och komplexa beräkningar.

    Ett genombrott för PC-plattformen

    När IBM inkluderade en särskild koprocessorsockel på IBM PC:s moderkort ökade intresset för 8087 kraftigt. Program för CAD, teknisk simulering och vetenskapliga beräkningar kunde nu köras på en vanlig PC i stället för på dyra minidatorer.

    Detta bidrog starkt till att etablera persondatorn som ett seriöst arbetsverktyg även inom tekniska och akademiska miljöer.

    Från separat chip till integrerad funktion

    Efter 8087 följde 80287 och 80387, men med Intel 80486DX integrerades flyttalsenheten direkt i huvudprocessorn. Därmed försvann behovet av separata matematikprocessorer.

    Trots detta lever arvet kvar. Många av de principer, instruktioner och format som introducerades med 8087 finns fortfarande kvar i moderna system, om än ofta dolda bakom mer avancerade exekveringsenheter.

    Slutsats

    Intel 8087 var ett specialiserat och relativt dyrt chip, men dess betydelse kan knappast överskattas. Den gjorde avancerad matematik praktiskt möjlig på persondatorer, lade grunden för internationella standarder och förändrade hur PC-plattformen användes.

    Det var chippet som gav persondatorn förmågan att räkna på riktigt.

    Youtube innehåll om Intel 8087

    Teknisk faktaruta: Intel 8087

    Typ
    Flyttalskoprocessor (FPU) för 8086/8088
    Introducerad
    1980
    Klockfrekvens
    Ca 4–10 MHz (beroende på variant)
    Arkitektur
    x87 (tillägg till x86-16)
    Register
    8 nivåer djup flyttalsstack (st0–st7), intern 80-bitars precision
    Dataformat
    32-bit (single), 64-bit (double), 80-bit (extended) samt BCD- och heltalsformat
    Instruktioner
    Flyttalsinstruktioner (ofta med F-prefix, t.ex. FADD, FMUL); kodas via ESC/”11011”-mönster
    Samarbete med CPU
    Parallell exekvering: 8087 övervakar buss/instruktionsflöde och arbetar samtidigt som 8086/8088
    Synkronisering
    Program kan behöva vänta in coprocessorn med WAIT/FWAIT
    Antal transistorer
    Uppges ofta till runt 65 000 (källor varierar)
    Tillverkningsteknik
    HMOS, ungefär 4,5 µm (senare krympt till cirka 3 µm)
    Kapsel
    40-pin DIP (vanligtvis keramisk för bättre värmeavledning)
    Efterföljare
    80287 (senare integrerad FPU från och med 80486DX)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    En processor framtagen som en tillfällig lösning kom att lägga grunden för nästan all modern PC-teknik. När Intel 8086 lanserades i slutet av 1970-talet var den varken den snabbaste eller mest eleganta på marknaden – men genom smarta kompromisser, oväntade designval och ett avgörande genombrott i IBM PC:n blev den startpunkten för x86-arkitekturen som än i dag driver världens datorer.

    Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    När Intel lanserade 8086 år 1978 var det inte med ambitionen att skapa en tidlös standard. Processorn var snarare ett praktiskt steg vidare från tidigare 8-bitarskonstruktioner, framtagen under tidspress och med tydliga tekniska kompromisser. Ändå är det just denna krets som lade grunden för x86-arkitekturen – den arkitekturfamilj som fortfarande driver merparten av världens persondatorer och servrar.

    Ett steg upp till 16 bitar

    8086 var Intels första fullt 16-bitars mikroprocessor. Det innebar att den kunde hantera större tal, effektivare textbearbetning och mer avancerade program än sina föregångare som 8080 och 8085. För programmerare och systemkonstruktörer betydde det att mikrodatorer nu började närma sig de möjligheter som tidigare varit förbehållna minidatorer.

    Samtidigt ville Intel behålla kontinuitet. Instruktionsuppsättningen och programmeringsmodellen hade tydliga rötter i de äldre 8-bitarsprocessorerna, vilket gjorde det relativt enkelt att porta befintlig programvara. Det här visade sig bli en av 8086-familjens största styrkor.

    En megabyte minne – tack vare segmentering

    En av de mest omtalade egenskaperna hos 8086 är dess sätt att hantera minne. Processorn kunde adressera upp till en megabyte, vilket var enormt vid slutet av 1970-talet. Problemet var att dess register bara var 16 bitar breda, vilket normalt sett bara räcker till 64 kilobyte.

    Lösningen blev den berömda segmenteringen. I stället för en enda adress använde processorn två delar: ett segment och ett offset. Segmentet flyttades fyra bitar åt vänster och adderades med offset, vilket gav en 20-bitars fysisk adress. På så sätt kunde man nå hela minnesområdet utan att göra registren bredare.

    Tekniskt sett var detta elegant, men i praktiken blev det en källa till komplexitet. Samma minnesadress kunde beskrivas på många olika sätt, och programmerare tvingades förhålla sig till begrepp som ”near” och ”far” pekare. Segmenteringen löste ett akut hårdvaruproblem men skapade långvariga mjukvarumässiga konsekvenser.

    Två arbetsenheter i samma processor

    8086 var också ovanligt modern i sin interna uppdelning. Den bestod i praktiken av två samarbetande delar. Den ena, bussgränssnittsenheten, hämtade instruktioner från minnet och lade dem i en liten kö. Den andra, exekveringsenheten, tolkade och utförde instruktionerna.

    Detta innebar att instruktioner kunde hämtas i förväg medan tidigare instruktioner fortfarande kördes. Det var en tidig form av parallellism, långt ifrån dagens avancerade pipelines men ändå ett viktigt steg mot effektivare utnyttjande av processorns tid.

    När programkoden flöt på utan många hopp fungerade detta mycket bra. Vid täta hopp och minnesåtkomster minskade vinsten. Ändå visade konstruktionen tydligt hur framtida processorer skulle komma att byggas.

    Inte snabbast, men mest användbar

    8086 var inte den snabbaste eller mest eleganta 16-bitarsprocessorn på marknaden. Konkurrenter som Motorola 68000 hade en renare arkitektur och var enklare att programmera. Trots detta var det Intels processor som vann.

    En viktig anledning var att Intel även tog fram 8088, en variant med 8-bitars databuss. Den var långsammare men billigare att bygga system kring, eftersom den kunde använda enklare och billigare kringkretsar. Det var denna processor som valdes till den första IBM PC:n.

    När IBM hade valt 8088 följde resten av marknaden efter. Programvara, expansionskort och operativsystem anpassades till x86-familjen, och plötsligt spelade det mindre roll om arkitekturen var perfekt. Det viktiga var att allt fungerade tillsammans.

    Ett arv som fortfarande lever

    Efter 8086 följde 80286, 80386, 80486 och senare Pentium-generationerna. Varje ny processor blev kraftfullare, bredare och snabbare, men nästan alltid med bakåtkompatibilitet som ledstjärna. Instruktioner och idéer från slutet av 1970-talet finns därför fortfarande kvar i moderna processorer, ibland djupt begravda men fortfarande nödvändiga.

    Till och med dagens datorer startar i ett läge som är kompatibelt med 8086, innan de växlar över till modernare driftlägen. Det är ett tydligt tecken på hur djupt denna processor har präglat datorteknikens utveckling.

    Slutsats

    Intel 8086 var inte en perfekt konstruktion. Den var full av kompromisser, särskilt i sin minnesmodell. Men just dessa kompromisser gjorde den möjlig att bygga, sälja och använda i stor skala. I teknikhistorien är det ofta inte den elegantaste lösningen som vinner, utan den som råkar passa bäst in i sin tid.

    8086 är ett skolexempel på detta. Den var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt tidig. Resultatet blev en arkitektur som, nästan ett halvt sekel senare, fortfarande formar hur datorer fungerar.

    Innehåll ifrån youtube om 8086 och 8088

    Teknisk faktaruta: Intel 8086

    Lanserad
    8 juni 1978
    Ordlängd
    16 bitar
    Adressbuss
    20 bitar (upp till 1 MiB adressrymd)
    Databuss
    16 bitar (extern, multiplexad med adresslinjer)
    Klockfrekvens
    Typiskt 5–10 MHz (beroende på variant)
    Register
    8 st 16-bitars huvudregister (AX, BX, CX, DX, SI, DI, BP, SP) + IP, flaggor och 4 segmentregister (CS, DS, SS, ES)
    Minnesmodell
    Segment:offset (fysisk adress = 16×segment + offset)
    Instruktionshämtning
    6-byte förhämtningskö (BIU/EU-separation för överlappad fetch/execute)
    Avbrott
    256 vektorer, vektortabell vid 0x0000–0x03FF
    I/O
    Separat I/O-adressrymd: 64 KiB portar
    Förpackning
    40-pin DIP (DIP40)
    Transistorer
    ≈29 277
    Varianter
    8088 (8-bitars extern databuss), 80C86 (CMOS)
    Typiska stödchips
    8237 (DMA), 8253/8254 (timer), 8255 (PIO), 8259 (PIC), 8284 (klockgenerator), 8288 (bus controller)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Motorola 68000 – processorn som gav 80-talets datorer ett lyft

    Motorola 68000, ofta kallad 68k, var processorn som gav 1980-talets datorer muskler nog för grafik, ljud och avancerade operativsystem. Med sin ovanliga kombination av 32-bitars tänkande och 16-bitars hårdvara blev den hjärtat i klassiska maskiner som Macintosh, Amiga och Atari ST – och lade grunden för en hel generation av persondatorer, spelkonsoler och inbyggda system.

    När man pratar om 1980-talets “klassiska” datorer – Macintosh, Amiga och Atari ST – finns det en komponent som dyker upp om och om igen: Motorola 68000, ofta kallad 68k. Den kom 1979 och blev snabbt en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna i hemdatorernas och spelmaskinernas historia. Den var inte först med allt, men den hamnade mitt i rätt tid, med rätt egenskaper – och blev en motor för en hel epok.

    En märklig men genial kompromiss: 16/32-bit

    68000 brukar beskrivas som en 16/32-bitars processor. Det låter motsägelsefullt, men är själva poängen.

    • Den hade 32-bitars register och ett 32-bitars instruktionsset (hur den tänker och räknar).
    • Men den hade en 16-bitars extern databuss (hur den pratar med minnet utanför chippet).

    Motorola marknadsförde den därför som 16/32-bit: 32-bitars “hjärna” i ett paket som var billigare och enklare att bygga datorer kring än en “full” 32-bitars lösning hade varit då.

    Stor och “platt” adressrymd – lättare att programmera

    En av de stora praktiska vinsterna var hur minnet adresserades. Många konkurrenter under perioden använde varianter av segmentering eller krångliga minnesmodeller. 68000 hade istället en rak och lättbegriplig modell: en adress är en adress.

    Externt hade den 24 adresslinjer, vilket gav 16 MB adressrymd (mycket för tiden). Internt räknade den med 32-bitars adresser, vilket var en form av framtidstänk: samma programtänk kunde leva vidare när senare 68k-modeller blev mer “äkta” 32-bitars.

    Det här gjorde 68000 populär bland utvecklare. Den var relativt “ren” att skriva för och passade bra för större program, grafiksystem och operativsystem.

    Register i överflöd (för sin tid)

    68000 hade 16 generella register uppdelade i två grupper:

    • D0–D7: dataregister
    • A0–A7: adressregister (där A7 är stackpekare)

    Det var generöst jämfört med många samtida processorer. Fler register betyder att man kan göra mer arbete inne i processorn utan att hela tiden läsa/skriva till minnet, vilket i praktiken ger fart.

    Instruktionssetet: “nästan allt kan göras med nästan allt”

    Designen försökte vara ortogonal. Det betyder ungefär: samma typer av operationer kan kombineras med många olika adresseringssätt utan att man stöter på massor av specialfall.

    Den hade till exempel:

    • flera varianter av register- och minnesadressering
    • PC-relativ adressering (bra för flyttbar/position-oberoende kod)
    • instruktioner för bitmanipulation, blockflytt och loopar
    • tydliga villkorliga hopp baserat på statusflaggor (N, Z, V, C m.fl.)

    För utvecklare som kom från enklare 8-bitarsvärldar kändes 68k ofta som ett steg närmare “minidator”-känsla.

    Varför blev den så populär?

    68000 kom när grafiska användargränssnitt började bli attraktiva och när datorer behövde kunna hantera mer än text.

    Den hamnade därför i en rad system som definierade 80-talet:

    • Apple Lisa och sedan Macintosh
    • Commodore Amiga
    • Atari ST
    • Sharp X68000
    • en mängd Unix-arbetsstationer (tidiga Sun m.fl.)
    • och i massor av skrivare och industriell utrustning

    Kort sagt: den fanns både i “coola” persondatorer och i seriösa system där stabilitet och prestanda betydde mycket.

    Spelvärldens arbetshäst

    På spelsidan blev 68000 närmast en standard i arkadhallar och senare konsoler:

    • arkadsystem från Sega, Capcom, SNK m.fl.
    • Sega Mega Drive/Genesis hade 68000 som huvud-CPU
    • flera system använde två, tre eller till och med fler 68000 i samma maskin för att dela upp jobbet

    Att den kunde driva både grafikintensiva spel och samtidigt vara “rimligt” billig gjorde den till en favorit.

    Svagheter som senare fixades

    Den tidiga 68000:an hade också begränsningar. En klassisk detalj är att den första versionen inte var perfekt för vissa former av virtualisering och virtuellt minne, eftersom den inte alltid sparade tillräckligt med intern state vid vissa fel. Det löstes i senare varianter som 68010 och framåt, där arkitekturen blev mer robust för operativsystem som ville ha mer avancerad minneshantering.

    En familj som levde länge

    68000 blev startpunkten för en hel släkt:

    • 68010, 68020, 68030, 68040 (och vidare specialvarianter)
    • inbyggda varianter som 68EC000, 68HC000 och senare mikrokontrollerfamiljer

    Även när den “försvann” från skrivbordet fortsatte den i inbyggda system, där lång livslängd ofta är viktigare än att vara modernast.

    Varför pratar man fortfarande om 68k?

    Motorola 68000 var inte bara en processor – den var en plattform. Den gjorde det möjligt för tillverkare att bygga datorer som kändes kraftfulla och “framtidssäkra”, och den gav programmerare ett relativt rent och logiskt system att jobba med. Resultatet blev att den hamnade i maskiner som folk fortfarande minns med värme: Macintoshens första år, Amigans demoscen, Atari ST i musikstudior – och arkadspel som fortfarande spelas i emulatorer.

    Det är därför 68k har fått något som få mikroprocessorer får: ett slags kulturellt efterliv.

    Innehåll på youtube som rör Motorola 68000

    Faktaruta: Motorola 68000
    Lanserad
    1979
    Typ
    16/32-bitars CISC-mikroprocessor
    Register
    8× 32-bit dataregister (D0–D7) + 8× adressregister (A0–A7)
    Databuss
    16-bit extern
    Adressbuss
    24-bit extern (upp till 16 MB adresserbart minne)
    Endianness
    Big-endian
    Klockfrekvens
    ca 4–16,67 MHz (vanliga varianter)
    Kända system
    Macintosh, Amiga, Atari ST, Sega Mega Drive (Genesis), arkadsystem
    Kort sagt: 68000 kombinerade 32-bitars instruktionsset och register med en 16-bitars extern databuss – en smart kompromiss som gav hög prestanda till rimlig kostnad under 1980-talet.


    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet, när de flesta hemdatorer fortfarande laddade program från kassettband och byggdes som byggsatser på köksbordet, fanns ett litet företag i Ohio som tänkte betydligt större. Ohio Scientific, Inc. växte på bara några år från ett garageprojekt till en av de mest tekniskt djärva aktörerna i den tidiga mikrodatoreran – och blev först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk. Deras historia är en berättelse om snabb innovation, kultförklarade maskiner och hur idealistisk datorentusiasm krockade med 1980-talets företagsvärld.

    Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet var “mikrodator” fortfarande ett ord som luktade lödkolv, papperstejp och hobbyrum. Ändå fanns det företag som tog steget från garage till industri snabbare än någon egentligen hann förstå vad som pågick. Ett av de mest fascinerande var Ohio Scientific, Inc. (OSI) – en amerikansk datortillverkare som hann bygga kultförklarade datorer, bli uppköpt, byta identitet flera gånger, och dessutom bli först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk redan 1977.

    Det här är historien om OSI: från en liten idé i Ohio till en symbol för den tidiga hemdatorkulturen – och till sist ett ganska brutalt möte med 1980-talets företagslogik.

    Började i ett garage – som undervisningshjälpmedel

    OSI grundades 1975 i Hiram, Ohio, av tre personer: Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky och Dale A. Dreisbach. Det var inte tänkt att bli ett “datorföretag” från start. Ursprungligen sysslade de med elektroniska undervisningshjälpmedel – en sorts pedagogiska apparater för lärande.

    Men marknaden var liten. Produkterna sålde dåligt.

    Det som däremot sålde var något helt annat: ett tidigt mikrodator-kretskort, en “trainer board”, byggt runt den då nya MOS Technology 6502-processorn. Och när de satte in en annons i tidningen Byte small det till: beställningar i en storleksordning som gjorde att företaget i praktiken tvingades bli datortillverkare.

    På kort tid flyttade verksamheten från garaget till en liten lokal i Hiram (en före detta barberarsalong, granne med en pizzeria), och sedan vidare till en stor fabrik i Aurora, Ohio.

    Explosiv tillväxt: miljoner i omsättning och hundratals anställda

    OSI växte snabbt. Redan 1976 ska företaget ha passerat 1 miljon dollar i omsättning, och fram mot 1980 nämns nivåer runt 18 miljoner dollar per år och en topp på cirka 300 anställda.

    Det är lätt att glömma hur dramatiskt detta var. “Persondatorer” som koncept var nytt. Apple II och Commodore PET fanns – men världen var fortfarande full av kit, halvdokumenterade system och entusiaster som lärde sig maskinkod för att överhuvudtaget få något gjort.

    OSI prickade rätt i tiden genom att sälja sådant hobbyister ville ha: kretskort och expansioner, färdiga datorpaket, disklösningar och programvara.

    Och de gjorde det ofta billigare än konkurrenterna – men också med en baksida: rykten om att företaget var svårt att få tag på, och att mjukvaruleveranser inte alltid höll jämna steg med hårdvaran.

    Produkterna som gjorde OSI berömda

    Superboard: datorn som var en enda stor krets

    OSI är kanske mest älskat för Superboard-linjen: en “single-board computer” där mycket av datorn (och i vissa versioner till och med tangentbordet) satt på ett enda kort.

    Den mest kända är Superboard II (sent 1978), med MOS 6502, BASIC i ROM, inbyggd monitor/BIOS, kassettgränssnitt och fastlödd keyboard. Det var “bygg din egen hemdator”-drömmen, fast nästan färdig.

    I Storbritannien fick den ett andra liv som klonen Compukit UK101, vilket säger en del om hur attraktiv designen var.

    Challenger: OSI:s riktiga hemdatorfamilj

    Parallellt fanns Challenger-datorerna: mer “färdiga system” i låda, ofta med expansionsplatser och tydligare fokus på att vara en komplett dator.

    Challenger-serien kom i många varianter (I, II, II/2P, III, 1P, 4P…) och var ofta byggd kring 6502, med olika typer av video, tangentbordslösningar och lagring.

    Challenger 4P (1979) sticker ut: färggrafik, ljudmöjligheter och till och med hemautomation med X10-protokoll – alltså idéer om “smart hem” innan uttrycket ens var uppfunnet.

    Hårddisken 1977: OSI före sin tid

    Det mest spektakulära är ändå lagringen.

    I november 1977 presenterade OSI en extern hårddiskenhet: C-D74, med en 74 MB Winchester-liknande disk (stor 14-tums mekanik). Det låter komiskt idag – men detta var enormt för tiden. De flesta hemdatorer levde på kassettband eller disketter.

    OSI:s lösning levererades med hårddiskenhet, gränssnittskort, operativsystem (OS-74), kabeldragning och integration mot Challenger-system.

    Sen byggde de till och med rackmonterade system där dator och hårddisk ingick som ett “minidatorsystem”. Poängen? Du kunde köra databaser och ha flera terminaler inkopplade – något som annars var typiskt för betydligt dyrare minidatorer.

    Det är en av de där historiska grejerna som låter överdriven – men som faktiskt hände: OSI var tidigt ute med att göra “seriös” lagring till något du kunde köpa till en mikrodator.

    Uppköpet 1980: när hobbykulturen mötte koncernen

    Trots framgångarna fanns en stress i bakgrunden. OSI växte snabbt, och grundarna tyckte själva att det blev svårt att hantera. 1980 kom därför en vändpunkt: OSI köptes av telekomkonglomeratet M/A-COM för 5 miljoner dollar.

    Det låter som ett lyckligt slut: stabil ägare, mer kapital, mer struktur.

    Men i praktiken blev det början på slutet för “det riktiga OSI”.

    M/A-COM gjorde om bolaget, bantade produktlinjerna hårt och styrde fokus mot affärssystem. OSI bytte till och med namn till M/A-COM Office Systems. Kulturen förändrades; delar av utvecklingen flyttades; OSI blev mer en avdelning än en fristående innovatör.

    Det är ett klassiskt mönster i techhistorien: ett företag skapar något spännande, men köps upp för att passa in i en helt annan strategi.

    1983: snabba ägarbyten och en fabrik som tystnar

    I början av 1980-talet började även M/A-COM få ekonomiska problem och bestämde sig för att sälja divisionen.

    1983 köptes den av Kendata i Connecticut, som snabbt bytte tillbaka namnet till Ohio Scientific (varumärket hade fortfarande värde). Men Kendata saknade tillräcklig teknisk och tillverkningsmässig kapacitet. Samtidigt blev konkurrensen brutal: IBM och Tandy dominerade affärsdator- och hemdatormarknaden.

    Resultatet blev dramatiskt. OSI:s fabrik i Aurora krympte till 16 anställda, fabriken stängdes i början av oktober 1983 och inventarierna likviderades.

    Sen följde ytterligare försäljningar av “resterna”: till svenska AB Fannyudde via dotterbolaget Isotron och senare (1986) vidare kopplat till Dataindustrier AB (DIAB) genom uppköp av Isotron.

    Varför OSI fortfarande spelar roll

    OSI är inte “störst” i hemdatorkrönikan, men företaget är ett perfekt exempel på tre saker som definierar eran.

    För det första: garage→industri var möjligt. På bara några år kunde en liten grupp gå från hobbyprodukter till fabrik och miljoner i omsättning.

    För det andra: hårdvara gick snabbare än mjukvara. OSI lyckades bygga imponerande system men drogs med leverans- och organisationsproblem, särskilt kring programvara och support.

    För det tredje: den tidiga PC-industrin var full av uppköp som ändrade allt. När koncerner tog över hobbyföretag försvann ofta det som gjorde dem unika.

    Och så klart: de gav mikrodatorn en hårddisk innan det var normalt. Det är svårt att inte respektera.

    Youtube innehåll om Ohio Scientific

    Faktaruta: Ohio Scientific (OSI)
    Namn
    Ohio Scientific, Inc. (OSI)
    Grundat
    1975, Hiram, Ohio, USA
    Grundare
    Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky, Dale A. Dreisbach
    Huvudkontor
    Aurora, Ohio, USA
    Bransch
    Datorer (mikrodatorer, expansioner, programvara)
    Kända produkter
    Challenger-serien, Superboard-serien
    Teknisk milstolpe
    Först att marknadsföra mikrodatorer med hårddisk (1977)
    Toppstorlek
    Cirka 300 anställda (1980)
    Uppköp
    Förvärvat av M/A-COM (1980)
    Senare ägare
    Kendata (1983), Isotron/AB Fannyudde (1983–1986)
    Nedläggning
    Aurora-fabriken stängdes oktober 1983 (verksamheten levde vidare i ägarled till 1986)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Zilog Z80 – processorn som formade hemdatorernas barndom

    Zilog Z80 är ett av de mest inflytelserika mikroprocessorchippen i datorhistorien. När det lanserades 1976 bidrog det starkt till att göra datorer billigare, enklare och mer tillgängliga, vilket banade väg för hemdatorernas genombrott under 1980-talet. Med smart kompatibilitet, genomtänkt konstruktion och en ovanligt lång livslängd kom Z80 att användas i allt från skol- och spel­datorer till miniräknare och industriella styrsystem – och dess tekniska arv lever vidare än i dag.

    Zilog Z80 – processorn som formade hemdatorernas barndom

    Zilog Z80 är en av de mest betydelsefulla mikroprocessorerna i datorhistorien. Den lanserades 1976 och blev snabbt en hörnsten i utvecklingen av hemdatorer, spelkonsoler och inbyggda system under slutet av 1970- och hela 1980-talet. Trots att den var en 8-bitarsprocessor levde den kvar i produktion ända till 2024 – en livslängd som saknar motstycke inom halvledarindustrin.

    Bakgrunden – ett smartare alternativ till Intel 8080

    Z80 utvecklades av Federico Faggin, som tidigare varit huvudarkitekten bakom Intel 8080. När han lämnade Intel och grundade företaget Zilog tog han med sig idén om kompatibilitet, men förbättrade nästan allt runt omkring.

    Z80 var mjukvarukompatibel med Intel 8080, vilket innebar att existerande program – till exempel operativsystemet CP/M – kunde köras direkt utan modifiering. Samtidigt erbjöd Z80 fler instruktioner, bättre registerstruktur och enklare hårdvarukrav. För datortillverkare betydde detta snabbare utveckling, lägre kostnader och mer flexibla system.

    Tekniska egenskaper som gjorde skillnad

    Det som verkligen skiljde Z80 från konkurrenterna var inte rå prestanda, utan hur genomtänkt konstruktionen var.

    Processorn krävde endast en enda spänning på 5 volt, till skillnad från tidigare CPU:er som behövde flera olika matningsnivåer. Den hade dessutom inbyggd DRAM-refresh, vilket minskade behovet av extra logikkretsar och gjorde system billigare och mer tillförlitliga.

    En annan viktig innovation var de dubbla registeruppsättningarna. De gjorde det möjligt att växla snabbt mellan olika arbetskontexter, vilket var särskilt användbart vid avbrottshantering och realtidsstyrning. För programmerare innebar detta effektivare kod och snabbare respons.

    Från kontor till vardagsrum

    Z80 användes först främst i affärsdatorer som körde CP/M och dominerade den tidiga mikrodatormarknaden. Men dess verkliga genomslag kom i hemmen.

    Under 1980-talet blev Z80 hjärtat i många av de mest kända hemdatorerna, bland annat ZX Spectrum och flera modeller i TRS-80-familjen. Den användes även som processor i arkadspel, vilket bidrog till att klassiker som Pac-Man kunde realiseras med relativt enkel hårdvara.

    Spelkonsoler som Sega Master System och Game Gear använde också Z80, ibland som huvudprocessor och ibland som hjälpprocessor för ljud och styrlogik.

    Mer än bara datorer

    Z80 var inte begränsad till datorer och spel. Den hittade sin väg in i en mängd andra produkter: synthesizers, telefonväxlar, industriella styrsystem och inte minst grafritande miniräknare från Texas Instruments.

    TI-8x-serien, som fortfarande säljs i skolor världen över, bygger i grunden på Z80-arkitekturen. Detta innebär att miljontals elever, ofta utan att veta om det, har använt Z80-baserade system långt efter att hemdatorernas era tagit slut.

    En processor som vägrade dö

    Medan de flesta mikroprocessorer ersätts efter några få år fortsatte Z80 att tillverkas i nya varianter. Den utvecklades från tidiga NMOS-versioner på några få megahertz till CMOS-versioner med högre hastigheter och lägre strömförbrukning.

    Senare vidareutvecklingar, som eZ80, behöll kompatibiliteten men ökade prestandan dramatiskt och används fortfarande i moderna inbyggda system.

    Att den ursprungliga Z80 fortfarande tillverkades nästan 50 år efter lanseringen är ett tydligt bevis på hur robust och välkonstruerad arkitekturen var.

    Arvet efter Z80

    När Zilog 2024 tillkännagav att den klassiska fristående Z80 skulle utgå ur produktion markerade det slutet på en epok. Men det var inte slutet på Z80:s betydelse.

    Processorn lever vidare i kompatibla efterföljare, i FPGA-kärnor, i emulatorer och i entusiasters hemmabyggda datorer. Den studeras fortfarande som ett skolexempel på balanserad processorarkitektur och används ofta i undervisning om lågnivåprogrammering.

    Varför Z80 fortfarande är viktig

    Zilog Z80 visar att teknisk framgång inte alltid handlar om högsta möjliga prestanda. Genom kompatibilitet, smarta lösningar och fokus på praktisk användbarhet blev den en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna någonsin.

    Utan Z80 hade hemdatorrevolutionen sett helt annorlunda ut – och många av dagens idéer om bakåtkompatibilitet och långlivade system hade kanske aldrig slagit igenom.

    Innehåll på youtube om Zilog Z80

    Fakta: Zilog Z80
    Typ
    8-bitars mikroprocessor
    Lanserad
    Juli 1976
    Tillverkad
    1976–2024 (klassisk fristående Z80)
    Företag
    Zilog
    Konstruktörer
    Federico Faggin, Masatoshi Shima
    Data-/adressbuss
    8 bit / 16 bit (64 KB adressering)
    Klockfrekvens
    2,5–8 MHz (vanliga NMOS-varianter; senare CMOS upp till ca 20 MHz)
    Transistorer
    ca 8 500
    Förpackningar
    40-pin DIP, 44-pin PLCC, 44-pin QFP
    Kompatibilitet
    Mjukvarukompatibel med Intel 8080
    Känd för
    Inbyggd DRAM-refresh, dubbla registeruppsättningar, stort instruktionstall
    Exempel på användning
    ZX Spectrum, TRS-80, arkadspel som Pac-Man, Sega Master System/Game Gear, TI-8x-kalkylatorer

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 80286 – processorn som tog PC:n in i framtiden

    Intel 80286 var en av de där komponenterna som sällan får hjälterollen i datorhistorien, men som ändå förändrade allt i bakgrunden. Den dök upp i en tid när PC:n höll på att växa ur rollen som enkel kontorsmaskin och tog de första stegen mot att bli ett seriöst fleranvändar- och multitaskingsystem. Med stöd för mer minne, hårdvarubaserat skydd och nya arbetssätt lade 286:an grunden för den moderna PC-arkitekturen, även om samtiden inte fullt ut var redo att ta vara på dess möjligheter.

    Intel 80286

    I början av 1980-talet stod persondatorn inför ett vägskäl. Den första generationens PC hade visat att datorer kunde bli folkliga, men de var fortfarande enkla maskiner med tydliga begränsningar. Lösningen hette Intel 80286, ofta kallad 286: en processor som i tysthet lade grunden för hur moderna datorer fungerar.

    Ett stort steg efter 8086

    När Intel lanserade 80286 år 1982 var den en uppföljare till 8086/8088 – processorerna som drivit de första IBM-PC:erna. På ytan såg 286:an ut som ett evolutionärt steg: fortfarande 16-bitars och i hög grad kompatibel med äldre program.

    Den stora skillnaden var adressrymden. 80286 kunde adressera 16 megabyte minne, jämfört med 8086:ans 1 megabyte. I dag låter det litet, men då var det ett enormt kliv som öppnade för mer avancerade system och större program.

    Skyddat läge – en ny idé

    80286 var den första x86-processorn som fick ett så kallat skyddat läge, protected mode. Det innebar att processorn kunde hålla isär program så att de inte skrev över varandras minne, ge olika rättigheter till olika program och stödja multitasking på riktigt.

    Problemet var att PC-världen inte var redo. De flesta DOS-program var skrivna för ett fritt och oreglerat minneslandskap och fungerade dåligt i skyddat läge. Dessutom var 80286 konstruerad så att den inte enkelt kunde växla tillbaka till real mode utan en hårdvaruåterställning, vilket gjorde utvecklare frustrerade.

    PC/AT – standardmaskinen

    Det stora genombrottet kom 1984 när IBM använde 80286 i IBM PC/AT. Den maskinen blev snabbt en industristandard och startskottet för en våg av AT-kompatibla datorer.

    Under andra halvan av 1980-talet byggdes mängder av datorer med 286-processorer, ofta klockade mellan 6 och 12 MHz, och senare upp till 20–25 MHz från tillverkare som AMD och Harris. Tack vare förbättrad intern design kunde 286:an göra betydligt mer arbete per klockcykel än 8086, och i många program upplevdes den som ungefär dubbelt så snabb vid samma klockfrekvens.

    Ett missförstått mellansteg

    Trots sina tekniska framsteg hamnade 80286 i en märklig historisk position. Den var för avancerad för det gamla DOS-tänket, men samtidigt inte flexibel nog för att bli den perfekta bryggan till framtiden.

    När Intel 80386 kom, med 32-bitars arkitektur och ett virtuellt 8086-läge som gjorde äldre program enklare att köra, blev det tydligt hur mycket PC-marknaden längtat efter just den sortens smidighet. Till och med Bill Gates kritiserade 286:ans begränsningar kring kompatibilitet och multitasking, vilket säger en del om hur hårt den tidens mjukvaruvärld pressade hårdvaran.

    Arvet efter 80286

    Även om 80286 i dag är bortglömd av de flesta var den avgörande för PC-utvecklingen. Den introducerade minnesskydd, hårdvarustöd för multitasking och idén att en PC kunde vara mer än en enkel “ett-program-i-taget”-maskin.

    Intel 80286 var inte slutmålet, men den blev bron som gjorde nästa stora steg möjligt.

    Innehåll på youtube om Intel 80286

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • BBC Micro – datorn som lärde Storbritannien att programmera

    BBC Micro var mer än en hemdator från 1980-talet. Den blev navet i ett unikt folkbildningsprojekt där television, skola och teknik samverkade för att lära en hel nation hur datorer fungerade. Genom sin robusta konstruktion, sitt avancerade programmeringsspråk och sin centrala roll i brittisk utbildning kom BBC Micro att prägla en generation – och lägga grunden för tekniska innovationer som fortfarande påverkar världen i dag.

    BBC Micro – datorn som lärde Storbritannien att programmera

    I början av 1980-talet stod Storbritannien inför något som kändes både spännande och oroande: datorerna var på väg in i vardagen. De syntes i nyheter, i industrin och i framtidsvisioner – men för de flesta människor var de fortfarande mystiska lådor som man inte riktigt förstod. BBC bestämde sig för att göra något ovanligt: i stället för att bara prata om datorer skulle man lära hela landet hur de fungerade.

    Resultatet blev ett av de mest inflytelserika teknologiprojekten i brittisk historia, och i centrum stod en beige dator med röda funktionsknappar: BBC Micro.

    BBC:s stora folkbildningssatsning

    BBC drog igång det som kom att kallas Computer Literacy Project. Grundtanken var att om datorer skulle bli en naturlig del av samhället, måste människor också förstå dem. Inte bara använda färdiga program, utan förstå hur de fungerade och hur man själv kunde styra dem.

    Projektet byggdes kring TV-program och utbildningsmaterial, bland annat The Computer Programme, Making the Most of the Micro, Computers in Control och Micro Live. Men BBC insåg snabbt att teori inte räckte. För att undervisningen skulle fungera behövdes en gemensam praktisk plattform: en standarddator som tittare och skolor kunde använda parallellt med TV-sändningarna.

    BBC tog därför fram en detaljerad kravspecifikation och bjöd in brittiska datortillverkare att lämna förslag på en maskin som klarade programmering, grafik, ljud, teletext och styrning av extern utrustning.

    Acorns ”Proton” – byggd i rekordfart

    Acorn Computers hade redan ett projekt på gång: en efterföljare till deras Atom-dator, med arbetsnamnet Proton. Maskinen var dock långt ifrån färdig när BBC presenterade sina krav.

    Enligt senare vittnesmål fick Acorns ingenjörer, däribland Sophie Wilson och Steve Furber, bara omkring en vecka på sig att bygga en fungerande prototyp. De arbetade dygnet runt, improviserade tekniska lösningar och lyckades till slut visa upp en maskin som inte bara uppfyllde BBC:s krav, utan i flera avseenden överträffade dem.

    BBC gav Acorn kontraktet, Proton döptes om och i december 1981 lanserades BBC Microcomputer System.

    ”Beeb” tar över skolorna

    BBC Micro, snart smeknamnad ”the Beeb”, fick ett enormt genomslag i Storbritannien, särskilt inom skolvärlden. Under 1980-talet skaffade de flesta skolor minst en BBC Micro. För många elever blev detta deras första möte med programmering, logiskt tänkande och datorer som något man själv kunde kontrollera.

    Det var inte bara BBC:s starka varumärke som gjorde skillnaden. Själva datorn var ovanligt genomtänkt för sin tid. Den var robust byggd, hade ett stort antal anslutningar för kringutrustning och kunde byggas ut med nätverk, diskettenheter, tal syntes och extra processorer.

    BBC BASIC – hjärtat i maskinen

    En av de viktigaste framgångsfaktorerna var det inbyggda programmeringsspråket BBC BASIC. Till skillnad från många andra BASIC-varianter var det snabbt, kraftfullt och välstrukturerat. Det stödde procedurer, funktioner, villkorssatser och till och med assemblerkod direkt i språket.

    Det gjorde BBC Micro användbar både för nybörjare och mer avancerade användare. Samma dator kunde användas i klassrummet för enkla övningar och hemma av entusiaster som byggde egna projekt och spel.

    Teknik som låg före sin tid

    BBC Micro använde en 6502-processor på 2 MHz, men konstruktionen var ovanligt avancerad. Minneshanteringen var optimerad så att både processor och grafiksystem kunde arbeta effektivt samtidigt.

    Maskinen erbjöd flera grafiklägen med olika upplösningar och färgdjup. Särskilt berömt blev Mode 7, ett teletextbaserat läge som använde extremt lite minne men ändå kunde visa färgglad text och grafik. Detta knöt an direkt till BBC:s egen teletexttjänst Ceefax och gav datorn en tydlig koppling till TV-världen.

    Expansioner och Tube-gränssnittet

    BBC Micro var byggd för att växa. Den kunde utrustas med diskettenheter, hårddiskar, nätverkskort och specialkort för ljud och tal.

    En av de mest ovanliga och inflytelserika lösningarna var Tube-gränssnittet. Det gjorde det möjligt att ansluta en andra processor som tog över beräkningarna medan BBC Micro fungerade som in- och utmatningsdator. Genom Tube kunde man köra allt från CP/M-system till avancerade utvecklingsmiljöer.

    BBC Micro och ARM-processorns födelse

    När Acorn i mitten av 1980-talet började utveckla en egen RISC-processor, ARM, användes BBC Micro som utvecklingsplattform. ARM-processorn kördes som en andra processor via Tube-gränssnittet.

    Det innebär att BBC Micro spelade en direkt roll i utvecklingen av ARM-arkitekturen, som senare skulle bli dominerande i mobiltelefoner, surfplattor och inbyggda system världen över. Från skolklassrum till fickdatorer – kopplingen är oväntad men verklig.

    Spel, musik och TV-produktion

    BBC Micro användes inte bara för utbildning. Den fick ett omfattande spelutbud, där Elite blev ett av de mest inflytelserika spelen i datorhistorien. Datorn användes också i musikproduktion med UMI-sequencern och dök upp i studior hos flera kända artister under 1980-talet.

    Dessutom användes BBC Micro för grafik och effekter i brittiska TV-produktioner, vilket ytterligare stärkte kopplingen mellan datorn och BBC:s sändningar.

    Ett tekniskt kulturarv

    Än i dag finns BBC Micro kvar i museer, skolprojekt och bland retroentusiaster. Många maskiner fungerar fortfarande, ofta med endast mindre underhåll. Emulerade versioner gör det möjligt att köra BBC Micro-program direkt i webbläsaren.

    BBC Micro har blivit mer än en gammal dator. Den är en symbol för en tid då ett helt land försökte förstå den digitala framtiden tillsammans.

    Slutsats

    BBC Micro var på ytan en enkel 8-bitars dator, men i praktiken var den ett utbildningsverktyg, en teknisk experimentplattform och en grogrund för framtida innovationer. Den lärde en generation att programmera, inspirerade en inhemsk mjukvaruindustri och bidrog indirekt till utvecklingen av ARM-processorer som i dag finns i miljarder enheter.

    Det är därför BBC Micro fortfarande räknas som en av de viktigaste datorerna i Europas teknikhistoria.

    Om BBC Micro på youtube

    BBC Micro – faktaruta
    Lanserad
    December 1981
    Utvecklare
    BBC (Computer Literacy Project), byggd av Acorn Computers
    Tillverkare
    Acorn Computers
    Typ
    8-bitars hemdator / skol- och utbildningsdator
    CPU
    MOS Technology 6502/6512, 2 MHz
    RAM
    16–32 KiB (Model A/B), senare upp till 128 KiB (Master)
    Lagring
    Kassett; diskettenhet (tillval); senare även hårddisk (ovanligt)
    Operativsystem
    Acorn MOS
    Språk
    BBC BASIC i ROM
    Kända styrkor
    Robust byggkvalitet, många portar, Econet-nätverk, Tube för andraprocessor
    Betydelse
    Dominerade brittiska skolor på 1980-talet och användes som plattform i Acorns tidiga ARM-utveckling
    Smeknamn
    “Beeb”

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

    Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.

    TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

    I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.

    En 16-bitars hjärna med minidator-arv

    Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.

    Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.

    Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet

    TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.

    Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.

    Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig

    På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.

    Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.

    TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse

    Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.

    Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.

    TI-99/4A: den stora omstarten

    1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:

    • fullstort tangentbord med riktig känsla
    • förenklad intern design
    • förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
    • ett mer genomtänkt expansionskoncept

    Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.

    Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”

    En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.

    I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.

    Talet som blev TI-99:s signatur

    Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.

    Priskriget: när datorer blev slit-och-släng

    TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.

    I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.

    Varför räckte det inte?

    TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:

    1. Hårdvara räcker inte utan mjukvara
      TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
    2. Arkitekturen var smart men krånglig
      16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
    3. Prisstrategin blev en boomerang
      De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.

    Arvet: ett “vad hade hänt om…?”

    Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.

    Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.

    Innehåll på youtube om Texas Instrument 99/4

    Faktaruta: TI-99/4 och TI-99/4A
    Tillverkare: Texas Instruments
    Kategori: Hemdator
    Lansering: TI-99/4 (oktober 1979), TI-99/4A (juni 1981)
    Processor: TMS9900, 16-bit, 3 MHz
    Grafik: TI-99/4: TMS9918  |  TI-99/4A: TMS9918A
    Ljud: TI-99/4A: TMS9919 (senare SN94624/SN76489-kompatibel)
    RAM (TI-99/4A): 16 KB RAM + 256 byte “scratchpad”
    VDP-minne: 16 KB videominne (åtkomligt via VDP, inte direkt i CPU-kartan)
    Lagringsmedia: ROM-kassetter, kassettband, diskett (via tillbehör)
    Särdrag: Sprites i hårdvara, expansionssystem (PEB), valbar talsyntesmodul
    Utfasning: TI-99/4 (juni 1981), TI-99/4A (produktion slut mars 1984)
    Sålda/levererade enheter: TI-99/4 ≈ 20 000  |  TI-99/4A ≈ 2,8 miljoner

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • TRS-80 – datorn som gjorde persondatorn folklig

    När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.

    När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.

    Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.

    En tekniskt enkel men strategiskt genial dator

    TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.

    Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.

    Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen

    För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.

    Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.

    Expansion Interface – nödvändig men ökänd

    För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.

    Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.

    Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald

    TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.

    Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.

    Program, spel och utbildning

    TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.

    Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.

    FCC-krav och slutet för Model I

    I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.

    År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.

    Model III och Model 4 – förfinade efterföljare

    TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.

    TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.

    Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100

    Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.

    Arvet efter TRS-80

    Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.

    TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.

    Innehåll på youtube om TRS-80

    Faktaruta: TRS-80 Model I
    Lansering
    3 augusti 1977
    Tillverkare
    Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
    Processor
    Zilog Z80, ca 1,77 MHz
    Minne
    4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
    Skärm
    Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
    Lagring
    Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
    Operativsystem
    TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
    Programspråk
    BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
    Känd för
    Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
    Efterföljare
    TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
    Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Apple Lisa: datorn som föddes före sin tid

    Apple Lisa lanserades 1983 och var en av de mest ambitiösa persondatorer som dittills byggts. Med grafiskt användargränssnitt, mus, dokumentbaserat arbetssätt och avancerad programvara pekade den tydligt mot framtiden – men till ett pris och med en teknisk komplexitet som marknaden ännu inte var redo för. Lisa blev ett kommersiellt misslyckande, men lade samtidigt grunden för Macintosh och det moderna sättet att använda datorer.

    När man pratar om Apple och den grafiska revolutionen är det lätt att hoppa direkt till Macintosh 1984. Men ett år tidigare fanns en annan maskin som redan hade sprungit långt före resten av persondatorvärlden: Apple Lisa. Den blev ett kommersiellt misslyckande – men tekniskt sett var den en av de mest betydelsefulla datorerna som byggts. Lisa är en klassisk historia om hur framtiden ibland kommer för tidigt, blir för dyr, för tung, och ändå formar allt som kommer efter.

    En dator som ville göra kontoret mänskligt

    I början av 1980-talet var datorer i praktiken något man betjänade: man skrev kommandon, lärde sig kryptiska instruktioner, och hade ofta manualer eller specialutbildning som stöd. Lisa var tänkt som motsatsen. Den skulle göra datorn visuell, självklar och kontorsvänlig – en maskin där användaren jobbar med dokument på skärmen på ett sätt som liknar hur man jobbar i verkligheten.

    Lisa lanserades 1983 med en idé som i dag känns självklar men då var radikal: ett grafiskt användargränssnitt med fönster, ikoner och mus – en dator som du pekar på, i stället för att förhandla med via text.

    Xerox PARC och gnistan som tände allt

    Den grafiska idén uppstod inte i ett vakuum. På Xerox PARC i Palo Alto utvecklades under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal koncept som “desktop-metaforen”: filer som papper, mappar som mappar, papperskorg, muspekare och fönster.

    Apple fick se demonstrationer, och Lisa-teamet lade sedan enormt arbete på att göra detta till en kommersiell produkt. Att göra ett forskningskoncept robust, begripligt och massproducerbart är inte “bara att kopiera” – det är en egen ingenjörsdisciplin.

    Namnet: akronym eller dotter?

    Apple sade officiellt att Lisa stod för “Local Integrated Software Architecture”. Samtidigt hette Steve Jobs dotter Lisa, född 1978, och senare medgav Jobs att datorn var döpt efter henne. Resultatet blev en av de där teknikmyterna som säger mycket om epoken: ett namn som både skulle fungera i marknadsföring och bära på en personlig berättelse.

    Hårdvara som var “för mycket” och ändå “för lite”

    På pappret var Lisa imponerande: Motorola 68000 på 5 MHz, 1 MB RAM, en högupplöst svartvit 12-tumsskärm, mus och tangentbord som standard, och stöd för hårddisk.

    Men Lisa bar också på ett klassiskt problem: mjukvaran var för ambitiös för den tidens hårdvara, och hårdvaran var för dyr för marknaden. Operativsystemet försökte göra avancerade saker som minnesskydd och dokumentcentrerade arbetsflöden, men det kunde kosta i form av seg respons och upplevelsen av att datorn “tänker efter” för länge.

    Twiggy-disketterna: en smart idé som blev en akilleshäl

    Lisa 1 levererades med två 5,25-tums Apple FileWare-enheter, ofta kallade “Twiggy”. De erbjöd hög kapacitet för sin tid men fick rykte om sig att vara opålitliga och använde dessutom proprietära disketter.

    Det kan låta som en detalj, men i praktiken är lagring en datorns hjärta. Om användarna inte kan lita på att filer går att spara och läsa tillbaka, spelar resten mindre roll.

    Lisa OS: idéer som senare blev standard

    Lisa hade ett operativsystem som på flera sätt pekade framåt. Det byggde på tanken att datorn ska hjälpa människor arbeta med dokument och uppgifter, inte bara starta program. Det hade också ambitionen att göra systemet stabilare genom minnesskydd, och att låta filhanteringen i gränssnittet faktiskt motsvara hur data organiseras.

    Lisa levererades dessutom med en tydlig “kontorssvit”-idé: ett paket program som skulle räcka för de vanligaste uppgifterna i ett företag. Tanken var att datorn skulle vara en arbetsstation för vanliga användare, inte en specialistmaskin.

    Steve Jobs, intern konkurrens och Macintosh som tog berättelsen

    Apple hamnade i en situation där flera starka projekt konkurrerade samtidigt. Steve Jobs lämnade Lisa-projektet och tog en allt större roll i Macintosh. Macintosh blev billigare, enklare att positionera och kom med ett starkare, mer fokuserat budskap.

    När Macintosh lanserades i januari 1984 framstod Lisa plötsligt som den dyra storebrodern som redan var på väg att bli omsprungen – trots att Lisa på flera punkter var mer avancerad.

    Varför Lisa floppade

    Flera saker drog åt samma håll: priset var extremt högt för sin tid, tredjepartsutbudet av programvara var begränsat, lagringslösningen skadade förtroendet, och den praktiska upplevelsen kunde vara trög. Samtidigt blev Macintosh en billigare intern konkurrent som snabbt tog över både uppmärksamhet och utvecklingsfokus.

    Lisa 2 försökte rätta till en del, bland annat genom att byta diskettlösning och pressa priset. Den sista grenen av familjen levde vidare i form av Macintosh XL, men plattformen försvann i mitten av 1980-talet.

    Den märkligaste epilogen: datorer i en soptipp

    Lisas efterhistoria är nästan lika berömd som maskinen själv. Det finns återgivna berättelser om att tusentals osålda Lisa-enheter till slut förstördes och hamnade på en soptipp i Utah som del av en lageravveckling. Oavsett exakta detaljer säger historien något om hur brutal teknikmarknaden är: en maskin kan vara banbrytande och ändå betraktas som skrot när den inte passar sin tid.

    Arvet: en “bästa förlust”

    Lisa blev aldrig en försäljningssuccé, men den blev en idébank. Mycket av det som gjorde Lisa speciell – synen på gränssnitt, dokument, arbetsflöden och en dator som är byggd för människor – sipprade vidare till Macintosh och sedan vidare ut i hela PC-världen.

    Det är därför Lisa ofta beskrivs som ett av Apples mest viktiga misslyckanden. Den hade rätt vision, men fel tidpunkt. Och i teknik räcker det inte att ha rätt idé. Du måste också ha rätt timing, rätt prisnivå, rätt ekosystem och rätt berättelse.

    Innehåll på youtube om Apple lisa

    Faktaruta: Apple Lisa
    Tillverkare
    Apple (Apple Computer)
    Lanserad
    19 januari 1983
    Tillverkad till
    1 augusti 1986
    Typ
    Persondator (desktop)
    CPU
    Motorola 68000 @ 5 MHz
    Minne
    1 MB RAM (upp till 2 MB)
    Skärm
    12" monokrom, 720×364
    Lagring
    Twiggy-disketter (Lisa 1), senare 3,5" (Lisa 2), ProFile/Widget-hårddisk (vissa modeller)
    Operativsystem
    Lisa OS (Lisa Office System), även Xenix på vissa modeller
    Känd för
    Tidigt grafiskt gränssnitt (GUI) och mus i en kommersiell persondator
    Tips: Vill du göra rutan smalare kan du lägga den i en kolumn/Block-grupp i WordPress.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Robotron KC 87 – DDR-datorn som lärde en generation att programmera

    Robotron KC 87 var en av DDR:s mest spridda och mest ikoniska 8-bitarsdatorer – ett verktyg som formade en generation av programmerare, elever och ingenjörer bakom järnridån. Trots begränsad tillgång för privatpersoner blev KC-serien ett tekniskt nav i skolor, forskningsinstitutioner och industrin. Med sin Z80-kompatibla U880-processor, utbyggbara modularkitektur och möjligheten att köra ett CP/M-liknande operativsystem, representerade den en unik östtysk tolkning av hemdatorns epok.

    I en tid då persondatorn fortfarande var en exotisk maskin växte i Östtyskland en egen, helt unik datorvärld fram. Bland dessa datorer blev Robotron KC 87 en av de mest spridda – inte för att den var bäst, utan för att den var tillgänglig. Den kom att spela en oväntat viktig roll för utbildning, teknikintresse och tidiga datorsatsningar i DDR.

    Ett datorlandskap bakom järnridån

    När KC 87 lanserades 1987 befann sig mikrodatortekniken i en explosiv utveckling i västvärlden. Men i DDR var import förbjuden, elektronikbrist vanlig och komponenter som avancerade mikrochips svåra att få tag på. Lösningen blev att bygga egna versioner, ofta baserade på kopior av västerländska kretsar.

    KC 87 var resultatet av denna tekniska nödvändighet. Den tillverkades av VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön” i Dresden, en del av det stora industrikombinatet Robotron. Trots att den kallades Kleincomputer var den allt annat än liten i ambition.

    Från Z 9001 till KC-serien

    KC 87 var inte den första modellen i serien. Redan 1984 kom Robotron Z 9001, som ursprungligen marknadsfördes som en hemdator. Året därpå bytte den namn till KC 85/1 i ett försök att tona ned ”konsumentinriktningen” och istället betona användning inom utbildning och industri.

    KC 87 innebar en förbättrad konstruktion och ett mer komplett system med BASIC i ROM, fler anslutningar och bättre expansionsmöjligheter.

    Men trots dess namn hade KC-serien ingenting att göra med den betydligt mer kända KC 85-serien från Mühlhausen – två parallella datorlinjer som råkade dela beteckningar men var tekniskt olika.

    Begränsat utbud – men stor betydelse

    Privatpersoner kunde i princip inte köpa KC 87. De flesta enheter gick till:

    • skolor
    • universitet
    • statliga myndigheter
    • forskningsinstitutioner
    • större industriföretag

    Det gjorde att många ungdomar kom i kontakt med datorer via studiecirklar, klubbar eller skolprojekt. I många fall fick elever lov att använda datorerna även på fritiden – en unik möjlighet i DDR.

    Tekniska lösningar i knapphetens tid

    KC 87 var byggd kring U880-processorn, en östtysk kopia av Zilog Z80, som kördes i 2,5 MHz. I likhet med många andra östblocksdatorer fick användaren ladda program från kassettband, eftersom kassettspelare var billiga och lättåtkomliga.

    Centrala fakta:

    • RAM: 17 KB som standard (uppgraderingsbart till 64 KB)
    • Grafik: 40×20 eller 40×24 tecken, semigrafik
    • Expansionsportar: upp till fyra K-1520-moduler
    • Lagring: kassettband, moduler
    • Operativsystem: BASIC i ROM, alternativt SCP – en östtysk CP/M-klon

    Med rätt expansionsmoduler kunde maskinen driva skrivare, visa bitmap-grafik eller köra avancerad systemprogramvara.

    Modulerna som gjorde datorn levande

    Det mest unika med KC-serien var dess modulkoncept. Via K-1520-bussen kunde användaren enkelt:

    • öka RAM-minnet
    • lägga till nya språk och utvecklingsmiljöer
    • använda grafikexpansioner
    • ansluta skrivare och specialiserad mätutrustning
    • starta applikationer direkt från ROM-moduler

    Denna flexibilitet gjorde KC 87 till ett verkligt ”byggsats-system” – idealiskt för utbildning och tekniska skolor som kunde bygga ut maskinen efter behov.

    Program, spel och hobbyskapande

    Bland de program som fanns på kassettband märktes:

    • textredigerare
    • ritprogram
    • matematiska verktyg
    • BASIC-spel
    • undervisningsprogram

    Det fanns en livlig hobbykultur kring KC-maskinerna. Tidningar som Mikroprozessortechnik och olika ungdomsklubbar publicerade listningar och mjukvara. Många östtyska ungdomar lärde sig programmera sina första rader kod just på en KC 87.

    Arvet efter KC 87

    Trots att produktionen stoppades 1989 och att systemet tekniskt sett redan då var omodernt, fick KC 87 en långt större kulturell betydelse än sin hårdvara antyder.

    Ett talande exempel är GitHubs VD, Thomas Dohmke, som började programmera på just en KC 87 – ett tecken på hur djupt datorn präglade den östtyska teknikgenerationen.

    Idag lever KC-datorerna vidare i:

    • emulatorer
    • museiutställningar
    • nostalgiska användargrupper
    • retrodatormöten

    Den är ett teknikhistoriskt tidsdokument – ett bevis på hur innovation föds även under hårda begränsningar.

    Sammanfattning

    Robotron KC 87 var mer än en dator – det var en symbol för utbildning, kreativitet och ingenjörsanda i DDR. Trots sina begränsningar blev den en språngbräda för tusentals unga programmerare. Dess konstruktion, baserad på kopierade västkretsar och kreativa lösningar, visar hur teknik kan utvecklas även där resurser saknas.

    KC 87 visar att datorhistoria inte bara skrivs av Silicon Valley – utan också av ingenjörer i Dresden som gjorde det bästa möjliga av vad de hade.

    Youtube film om Robotron KC87

    Robotron KC 87 – Fakta

    • Tillverkare: VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön”, Dresden
    • Lanserad: 1987 (Z 9001: 1984, KC 85/1: 1985)
    • Typ: 8-bitars mikrocomputer
    • Processor: U880 (Zilog Z80-klon) @ 2.5 MHz
    • RAM: 17 KB (upp till 64 KB)
    • Bildskärm: 40×20 / 40×24 tecken, med expansion: 256×192 pixlar (monokrom)
    • Lagring: Kassettband (separat spelare)
    • Operativsystem: KC-BASIC i ROM, Z9001-OS, SCP (CP/M-klon) via expansion
    • Expansionsportar: K1520-buss för upp till fyra moduler
    • Användningsområden: Skolor, industri, organisatoriska miljöer
    • Energiförbrukning: 25 W
    • Mått: 40 × 30 × 8.5 cm
    • Vikt: ca 4 kg

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare