Etikett: Retrocomputing

  • BBC Micro – datorn som lärde Storbritannien att programmera

    BBC Micro var mer än en hemdator från 1980-talet. Den blev navet i ett unikt folkbildningsprojekt där television, skola och teknik samverkade för att lära en hel nation hur datorer fungerade. Genom sin robusta konstruktion, sitt avancerade programmeringsspråk och sin centrala roll i brittisk utbildning kom BBC Micro att prägla en generation – och lägga grunden för tekniska innovationer som fortfarande påverkar världen i dag.

    BBC Micro – datorn som lärde Storbritannien att programmera

    I början av 1980-talet stod Storbritannien inför något som kändes både spännande och oroande: datorerna var på väg in i vardagen. De syntes i nyheter, i industrin och i framtidsvisioner – men för de flesta människor var de fortfarande mystiska lådor som man inte riktigt förstod. BBC bestämde sig för att göra något ovanligt: i stället för att bara prata om datorer skulle man lära hela landet hur de fungerade.

    Resultatet blev ett av de mest inflytelserika teknologiprojekten i brittisk historia, och i centrum stod en beige dator med röda funktionsknappar: BBC Micro.

    BBC:s stora folkbildningssatsning

    BBC drog igång det som kom att kallas Computer Literacy Project. Grundtanken var att om datorer skulle bli en naturlig del av samhället, måste människor också förstå dem. Inte bara använda färdiga program, utan förstå hur de fungerade och hur man själv kunde styra dem.

    Projektet byggdes kring TV-program och utbildningsmaterial, bland annat The Computer Programme, Making the Most of the Micro, Computers in Control och Micro Live. Men BBC insåg snabbt att teori inte räckte. För att undervisningen skulle fungera behövdes en gemensam praktisk plattform: en standarddator som tittare och skolor kunde använda parallellt med TV-sändningarna.

    BBC tog därför fram en detaljerad kravspecifikation och bjöd in brittiska datortillverkare att lämna förslag på en maskin som klarade programmering, grafik, ljud, teletext och styrning av extern utrustning.

    Acorns ”Proton” – byggd i rekordfart

    Acorn Computers hade redan ett projekt på gång: en efterföljare till deras Atom-dator, med arbetsnamnet Proton. Maskinen var dock långt ifrån färdig när BBC presenterade sina krav.

    Enligt senare vittnesmål fick Acorns ingenjörer, däribland Sophie Wilson och Steve Furber, bara omkring en vecka på sig att bygga en fungerande prototyp. De arbetade dygnet runt, improviserade tekniska lösningar och lyckades till slut visa upp en maskin som inte bara uppfyllde BBC:s krav, utan i flera avseenden överträffade dem.

    BBC gav Acorn kontraktet, Proton döptes om och i december 1981 lanserades BBC Microcomputer System.

    ”Beeb” tar över skolorna

    BBC Micro, snart smeknamnad ”the Beeb”, fick ett enormt genomslag i Storbritannien, särskilt inom skolvärlden. Under 1980-talet skaffade de flesta skolor minst en BBC Micro. För många elever blev detta deras första möte med programmering, logiskt tänkande och datorer som något man själv kunde kontrollera.

    Det var inte bara BBC:s starka varumärke som gjorde skillnaden. Själva datorn var ovanligt genomtänkt för sin tid. Den var robust byggd, hade ett stort antal anslutningar för kringutrustning och kunde byggas ut med nätverk, diskettenheter, tal syntes och extra processorer.

    BBC BASIC – hjärtat i maskinen

    En av de viktigaste framgångsfaktorerna var det inbyggda programmeringsspråket BBC BASIC. Till skillnad från många andra BASIC-varianter var det snabbt, kraftfullt och välstrukturerat. Det stödde procedurer, funktioner, villkorssatser och till och med assemblerkod direkt i språket.

    Det gjorde BBC Micro användbar både för nybörjare och mer avancerade användare. Samma dator kunde användas i klassrummet för enkla övningar och hemma av entusiaster som byggde egna projekt och spel.

    Teknik som låg före sin tid

    BBC Micro använde en 6502-processor på 2 MHz, men konstruktionen var ovanligt avancerad. Minneshanteringen var optimerad så att både processor och grafiksystem kunde arbeta effektivt samtidigt.

    Maskinen erbjöd flera grafiklägen med olika upplösningar och färgdjup. Särskilt berömt blev Mode 7, ett teletextbaserat läge som använde extremt lite minne men ändå kunde visa färgglad text och grafik. Detta knöt an direkt till BBC:s egen teletexttjänst Ceefax och gav datorn en tydlig koppling till TV-världen.

    Expansioner och Tube-gränssnittet

    BBC Micro var byggd för att växa. Den kunde utrustas med diskettenheter, hårddiskar, nätverkskort och specialkort för ljud och tal.

    En av de mest ovanliga och inflytelserika lösningarna var Tube-gränssnittet. Det gjorde det möjligt att ansluta en andra processor som tog över beräkningarna medan BBC Micro fungerade som in- och utmatningsdator. Genom Tube kunde man köra allt från CP/M-system till avancerade utvecklingsmiljöer.

    BBC Micro och ARM-processorns födelse

    När Acorn i mitten av 1980-talet började utveckla en egen RISC-processor, ARM, användes BBC Micro som utvecklingsplattform. ARM-processorn kördes som en andra processor via Tube-gränssnittet.

    Det innebär att BBC Micro spelade en direkt roll i utvecklingen av ARM-arkitekturen, som senare skulle bli dominerande i mobiltelefoner, surfplattor och inbyggda system världen över. Från skolklassrum till fickdatorer – kopplingen är oväntad men verklig.

    Spel, musik och TV-produktion

    BBC Micro användes inte bara för utbildning. Den fick ett omfattande spelutbud, där Elite blev ett av de mest inflytelserika spelen i datorhistorien. Datorn användes också i musikproduktion med UMI-sequencern och dök upp i studior hos flera kända artister under 1980-talet.

    Dessutom användes BBC Micro för grafik och effekter i brittiska TV-produktioner, vilket ytterligare stärkte kopplingen mellan datorn och BBC:s sändningar.

    Ett tekniskt kulturarv

    Än i dag finns BBC Micro kvar i museer, skolprojekt och bland retroentusiaster. Många maskiner fungerar fortfarande, ofta med endast mindre underhåll. Emulerade versioner gör det möjligt att köra BBC Micro-program direkt i webbläsaren.

    BBC Micro har blivit mer än en gammal dator. Den är en symbol för en tid då ett helt land försökte förstå den digitala framtiden tillsammans.

    Slutsats

    BBC Micro var på ytan en enkel 8-bitars dator, men i praktiken var den ett utbildningsverktyg, en teknisk experimentplattform och en grogrund för framtida innovationer. Den lärde en generation att programmera, inspirerade en inhemsk mjukvaruindustri och bidrog indirekt till utvecklingen av ARM-processorer som i dag finns i miljarder enheter.

    Det är därför BBC Micro fortfarande räknas som en av de viktigaste datorerna i Europas teknikhistoria.

    Om BBC Micro på youtube

    BBC Micro – faktaruta
    Lanserad
    December 1981
    Utvecklare
    BBC (Computer Literacy Project), byggd av Acorn Computers
    Tillverkare
    Acorn Computers
    Typ
    8-bitars hemdator / skol- och utbildningsdator
    CPU
    MOS Technology 6502/6512, 2 MHz
    RAM
    16–32 KiB (Model A/B), senare upp till 128 KiB (Master)
    Lagring
    Kassett; diskettenhet (tillval); senare även hårddisk (ovanligt)
    Operativsystem
    Acorn MOS
    Språk
    BBC BASIC i ROM
    Kända styrkor
    Robust byggkvalitet, många portar, Econet-nätverk, Tube för andraprocessor
    Betydelse
    Dominerade brittiska skolor på 1980-talet och användes som plattform i Acorns tidiga ARM-utveckling
    Smeknamn
    “Beeb”

  • TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

    Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.

    TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

    I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.

    En 16-bitars hjärna med minidator-arv

    Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.

    Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.

    Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet

    TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.

    Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.

    Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig

    På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.

    Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.

    TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse

    Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.

    Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.

    TI-99/4A: den stora omstarten

    1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:

    • fullstort tangentbord med riktig känsla
    • förenklad intern design
    • förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
    • ett mer genomtänkt expansionskoncept

    Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.

    Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”

    En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.

    I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.

    Talet som blev TI-99:s signatur

    Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.

    Priskriget: när datorer blev slit-och-släng

    TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.

    I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.

    Varför räckte det inte?

    TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:

    1. Hårdvara räcker inte utan mjukvara
      TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
    2. Arkitekturen var smart men krånglig
      16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
    3. Prisstrategin blev en boomerang
      De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.

    Arvet: ett “vad hade hänt om…?”

    Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.

    Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.

    Innehåll på youtube om Texas Instrument 99/4

    Faktaruta: TI-99/4 och TI-99/4A
    Tillverkare: Texas Instruments
    Kategori: Hemdator
    Lansering: TI-99/4 (oktober 1979), TI-99/4A (juni 1981)
    Processor: TMS9900, 16-bit, 3 MHz
    Grafik: TI-99/4: TMS9918  |  TI-99/4A: TMS9918A
    Ljud: TI-99/4A: TMS9919 (senare SN94624/SN76489-kompatibel)
    RAM (TI-99/4A): 16 KB RAM + 256 byte “scratchpad”
    VDP-minne: 16 KB videominne (åtkomligt via VDP, inte direkt i CPU-kartan)
    Lagringsmedia: ROM-kassetter, kassettband, diskett (via tillbehör)
    Särdrag: Sprites i hårdvara, expansionssystem (PEB), valbar talsyntesmodul
    Utfasning: TI-99/4 (juni 1981), TI-99/4A (produktion slut mars 1984)
    Sålda/levererade enheter: TI-99/4 ≈ 20 000  |  TI-99/4A ≈ 2,8 miljoner

  • TRS-80 – datorn som gjorde persondatorn folklig

    När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.

    När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.

    Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.

    En tekniskt enkel men strategiskt genial dator

    TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.

    Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.

    Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen

    För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.

    Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.

    Expansion Interface – nödvändig men ökänd

    För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.

    Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.

    Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald

    TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.

    Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.

    Program, spel och utbildning

    TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.

    Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.

    FCC-krav och slutet för Model I

    I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.

    År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.

    Model III och Model 4 – förfinade efterföljare

    TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.

    TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.

    Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100

    Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.

    Arvet efter TRS-80

    Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.

    TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.

    Innehåll på youtube om TRS-80

    Faktaruta: TRS-80 Model I
    Lansering
    3 augusti 1977
    Tillverkare
    Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
    Processor
    Zilog Z80, ca 1,77 MHz
    Minne
    4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
    Skärm
    Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
    Lagring
    Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
    Operativsystem
    TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
    Programspråk
    BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
    Känd för
    Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
    Efterföljare
    TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
    Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.

  • Apple Lisa: datorn som föddes före sin tid

    Apple Lisa lanserades 1983 och var en av de mest ambitiösa persondatorer som dittills byggts. Med grafiskt användargränssnitt, mus, dokumentbaserat arbetssätt och avancerad programvara pekade den tydligt mot framtiden – men till ett pris och med en teknisk komplexitet som marknaden ännu inte var redo för. Lisa blev ett kommersiellt misslyckande, men lade samtidigt grunden för Macintosh och det moderna sättet att använda datorer.

    När man pratar om Apple och den grafiska revolutionen är det lätt att hoppa direkt till Macintosh 1984. Men ett år tidigare fanns en annan maskin som redan hade sprungit långt före resten av persondatorvärlden: Apple Lisa. Den blev ett kommersiellt misslyckande – men tekniskt sett var den en av de mest betydelsefulla datorerna som byggts. Lisa är en klassisk historia om hur framtiden ibland kommer för tidigt, blir för dyr, för tung, och ändå formar allt som kommer efter.

    En dator som ville göra kontoret mänskligt

    I början av 1980-talet var datorer i praktiken något man betjänade: man skrev kommandon, lärde sig kryptiska instruktioner, och hade ofta manualer eller specialutbildning som stöd. Lisa var tänkt som motsatsen. Den skulle göra datorn visuell, självklar och kontorsvänlig – en maskin där användaren jobbar med dokument på skärmen på ett sätt som liknar hur man jobbar i verkligheten.

    Lisa lanserades 1983 med en idé som i dag känns självklar men då var radikal: ett grafiskt användargränssnitt med fönster, ikoner och mus – en dator som du pekar på, i stället för att förhandla med via text.

    Xerox PARC och gnistan som tände allt

    Den grafiska idén uppstod inte i ett vakuum. På Xerox PARC i Palo Alto utvecklades under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal koncept som “desktop-metaforen”: filer som papper, mappar som mappar, papperskorg, muspekare och fönster.

    Apple fick se demonstrationer, och Lisa-teamet lade sedan enormt arbete på att göra detta till en kommersiell produkt. Att göra ett forskningskoncept robust, begripligt och massproducerbart är inte “bara att kopiera” – det är en egen ingenjörsdisciplin.

    Namnet: akronym eller dotter?

    Apple sade officiellt att Lisa stod för “Local Integrated Software Architecture”. Samtidigt hette Steve Jobs dotter Lisa, född 1978, och senare medgav Jobs att datorn var döpt efter henne. Resultatet blev en av de där teknikmyterna som säger mycket om epoken: ett namn som både skulle fungera i marknadsföring och bära på en personlig berättelse.

    Hårdvara som var “för mycket” och ändå “för lite”

    På pappret var Lisa imponerande: Motorola 68000 på 5 MHz, 1 MB RAM, en högupplöst svartvit 12-tumsskärm, mus och tangentbord som standard, och stöd för hårddisk.

    Men Lisa bar också på ett klassiskt problem: mjukvaran var för ambitiös för den tidens hårdvara, och hårdvaran var för dyr för marknaden. Operativsystemet försökte göra avancerade saker som minnesskydd och dokumentcentrerade arbetsflöden, men det kunde kosta i form av seg respons och upplevelsen av att datorn “tänker efter” för länge.

    Twiggy-disketterna: en smart idé som blev en akilleshäl

    Lisa 1 levererades med två 5,25-tums Apple FileWare-enheter, ofta kallade “Twiggy”. De erbjöd hög kapacitet för sin tid men fick rykte om sig att vara opålitliga och använde dessutom proprietära disketter.

    Det kan låta som en detalj, men i praktiken är lagring en datorns hjärta. Om användarna inte kan lita på att filer går att spara och läsa tillbaka, spelar resten mindre roll.

    Lisa OS: idéer som senare blev standard

    Lisa hade ett operativsystem som på flera sätt pekade framåt. Det byggde på tanken att datorn ska hjälpa människor arbeta med dokument och uppgifter, inte bara starta program. Det hade också ambitionen att göra systemet stabilare genom minnesskydd, och att låta filhanteringen i gränssnittet faktiskt motsvara hur data organiseras.

    Lisa levererades dessutom med en tydlig “kontorssvit”-idé: ett paket program som skulle räcka för de vanligaste uppgifterna i ett företag. Tanken var att datorn skulle vara en arbetsstation för vanliga användare, inte en specialistmaskin.

    Steve Jobs, intern konkurrens och Macintosh som tog berättelsen

    Apple hamnade i en situation där flera starka projekt konkurrerade samtidigt. Steve Jobs lämnade Lisa-projektet och tog en allt större roll i Macintosh. Macintosh blev billigare, enklare att positionera och kom med ett starkare, mer fokuserat budskap.

    När Macintosh lanserades i januari 1984 framstod Lisa plötsligt som den dyra storebrodern som redan var på väg att bli omsprungen – trots att Lisa på flera punkter var mer avancerad.

    Varför Lisa floppade

    Flera saker drog åt samma håll: priset var extremt högt för sin tid, tredjepartsutbudet av programvara var begränsat, lagringslösningen skadade förtroendet, och den praktiska upplevelsen kunde vara trög. Samtidigt blev Macintosh en billigare intern konkurrent som snabbt tog över både uppmärksamhet och utvecklingsfokus.

    Lisa 2 försökte rätta till en del, bland annat genom att byta diskettlösning och pressa priset. Den sista grenen av familjen levde vidare i form av Macintosh XL, men plattformen försvann i mitten av 1980-talet.

    Den märkligaste epilogen: datorer i en soptipp

    Lisas efterhistoria är nästan lika berömd som maskinen själv. Det finns återgivna berättelser om att tusentals osålda Lisa-enheter till slut förstördes och hamnade på en soptipp i Utah som del av en lageravveckling. Oavsett exakta detaljer säger historien något om hur brutal teknikmarknaden är: en maskin kan vara banbrytande och ändå betraktas som skrot när den inte passar sin tid.

    Arvet: en “bästa förlust”

    Lisa blev aldrig en försäljningssuccé, men den blev en idébank. Mycket av det som gjorde Lisa speciell – synen på gränssnitt, dokument, arbetsflöden och en dator som är byggd för människor – sipprade vidare till Macintosh och sedan vidare ut i hela PC-världen.

    Det är därför Lisa ofta beskrivs som ett av Apples mest viktiga misslyckanden. Den hade rätt vision, men fel tidpunkt. Och i teknik räcker det inte att ha rätt idé. Du måste också ha rätt timing, rätt prisnivå, rätt ekosystem och rätt berättelse.

    Innehåll på youtube om Apple lisa

    Faktaruta: Apple Lisa
    Tillverkare
    Apple (Apple Computer)
    Lanserad
    19 januari 1983
    Tillverkad till
    1 augusti 1986
    Typ
    Persondator (desktop)
    CPU
    Motorola 68000 @ 5 MHz
    Minne
    1 MB RAM (upp till 2 MB)
    Skärm
    12" monokrom, 720×364
    Lagring
    Twiggy-disketter (Lisa 1), senare 3,5" (Lisa 2), ProFile/Widget-hårddisk (vissa modeller)
    Operativsystem
    Lisa OS (Lisa Office System), även Xenix på vissa modeller
    Känd för
    Tidigt grafiskt gränssnitt (GUI) och mus i en kommersiell persondator
    Tips: Vill du göra rutan smalare kan du lägga den i en kolumn/Block-grupp i WordPress.

  • Robotron KC 87 – DDR-datorn som lärde en generation att programmera

    Robotron KC 87 var en av DDR:s mest spridda och mest ikoniska 8-bitarsdatorer – ett verktyg som formade en generation av programmerare, elever och ingenjörer bakom järnridån. Trots begränsad tillgång för privatpersoner blev KC-serien ett tekniskt nav i skolor, forskningsinstitutioner och industrin. Med sin Z80-kompatibla U880-processor, utbyggbara modularkitektur och möjligheten att köra ett CP/M-liknande operativsystem, representerade den en unik östtysk tolkning av hemdatorns epok.

    I en tid då persondatorn fortfarande var en exotisk maskin växte i Östtyskland en egen, helt unik datorvärld fram. Bland dessa datorer blev Robotron KC 87 en av de mest spridda – inte för att den var bäst, utan för att den var tillgänglig. Den kom att spela en oväntat viktig roll för utbildning, teknikintresse och tidiga datorsatsningar i DDR.

    Ett datorlandskap bakom järnridån

    När KC 87 lanserades 1987 befann sig mikrodatortekniken i en explosiv utveckling i västvärlden. Men i DDR var import förbjuden, elektronikbrist vanlig och komponenter som avancerade mikrochips svåra att få tag på. Lösningen blev att bygga egna versioner, ofta baserade på kopior av västerländska kretsar.

    KC 87 var resultatet av denna tekniska nödvändighet. Den tillverkades av VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön” i Dresden, en del av det stora industrikombinatet Robotron. Trots att den kallades Kleincomputer var den allt annat än liten i ambition.

    Från Z 9001 till KC-serien

    KC 87 var inte den första modellen i serien. Redan 1984 kom Robotron Z 9001, som ursprungligen marknadsfördes som en hemdator. Året därpå bytte den namn till KC 85/1 i ett försök att tona ned ”konsumentinriktningen” och istället betona användning inom utbildning och industri.

    KC 87 innebar en förbättrad konstruktion och ett mer komplett system med BASIC i ROM, fler anslutningar och bättre expansionsmöjligheter.

    Men trots dess namn hade KC-serien ingenting att göra med den betydligt mer kända KC 85-serien från Mühlhausen – två parallella datorlinjer som råkade dela beteckningar men var tekniskt olika.

    Begränsat utbud – men stor betydelse

    Privatpersoner kunde i princip inte köpa KC 87. De flesta enheter gick till:

    • skolor
    • universitet
    • statliga myndigheter
    • forskningsinstitutioner
    • större industriföretag

    Det gjorde att många ungdomar kom i kontakt med datorer via studiecirklar, klubbar eller skolprojekt. I många fall fick elever lov att använda datorerna även på fritiden – en unik möjlighet i DDR.

    Tekniska lösningar i knapphetens tid

    KC 87 var byggd kring U880-processorn, en östtysk kopia av Zilog Z80, som kördes i 2,5 MHz. I likhet med många andra östblocksdatorer fick användaren ladda program från kassettband, eftersom kassettspelare var billiga och lättåtkomliga.

    Centrala fakta:

    • RAM: 17 KB som standard (uppgraderingsbart till 64 KB)
    • Grafik: 40×20 eller 40×24 tecken, semigrafik
    • Expansionsportar: upp till fyra K-1520-moduler
    • Lagring: kassettband, moduler
    • Operativsystem: BASIC i ROM, alternativt SCP – en östtysk CP/M-klon

    Med rätt expansionsmoduler kunde maskinen driva skrivare, visa bitmap-grafik eller köra avancerad systemprogramvara.

    Modulerna som gjorde datorn levande

    Det mest unika med KC-serien var dess modulkoncept. Via K-1520-bussen kunde användaren enkelt:

    • öka RAM-minnet
    • lägga till nya språk och utvecklingsmiljöer
    • använda grafikexpansioner
    • ansluta skrivare och specialiserad mätutrustning
    • starta applikationer direkt från ROM-moduler

    Denna flexibilitet gjorde KC 87 till ett verkligt ”byggsats-system” – idealiskt för utbildning och tekniska skolor som kunde bygga ut maskinen efter behov.

    Program, spel och hobbyskapande

    Bland de program som fanns på kassettband märktes:

    • textredigerare
    • ritprogram
    • matematiska verktyg
    • BASIC-spel
    • undervisningsprogram

    Det fanns en livlig hobbykultur kring KC-maskinerna. Tidningar som Mikroprozessortechnik och olika ungdomsklubbar publicerade listningar och mjukvara. Många östtyska ungdomar lärde sig programmera sina första rader kod just på en KC 87.

    Arvet efter KC 87

    Trots att produktionen stoppades 1989 och att systemet tekniskt sett redan då var omodernt, fick KC 87 en långt större kulturell betydelse än sin hårdvara antyder.

    Ett talande exempel är GitHubs VD, Thomas Dohmke, som började programmera på just en KC 87 – ett tecken på hur djupt datorn präglade den östtyska teknikgenerationen.

    Idag lever KC-datorerna vidare i:

    • emulatorer
    • museiutställningar
    • nostalgiska användargrupper
    • retrodatormöten

    Den är ett teknikhistoriskt tidsdokument – ett bevis på hur innovation föds även under hårda begränsningar.

    Sammanfattning

    Robotron KC 87 var mer än en dator – det var en symbol för utbildning, kreativitet och ingenjörsanda i DDR. Trots sina begränsningar blev den en språngbräda för tusentals unga programmerare. Dess konstruktion, baserad på kopierade västkretsar och kreativa lösningar, visar hur teknik kan utvecklas även där resurser saknas.

    KC 87 visar att datorhistoria inte bara skrivs av Silicon Valley – utan också av ingenjörer i Dresden som gjorde det bästa möjliga av vad de hade.

    Youtube film om Robotron KC87

    Robotron KC 87 – Fakta

    • Tillverkare: VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön”, Dresden
    • Lanserad: 1987 (Z 9001: 1984, KC 85/1: 1985)
    • Typ: 8-bitars mikrocomputer
    • Processor: U880 (Zilog Z80-klon) @ 2.5 MHz
    • RAM: 17 KB (upp till 64 KB)
    • Bildskärm: 40×20 / 40×24 tecken, med expansion: 256×192 pixlar (monokrom)
    • Lagring: Kassettband (separat spelare)
    • Operativsystem: KC-BASIC i ROM, Z9001-OS, SCP (CP/M-klon) via expansion
    • Expansionsportar: K1520-buss för upp till fyra moduler
    • Användningsområden: Skolor, industri, organisatoriska miljöer
    • Energiförbrukning: 25 W
    • Mått: 40 × 30 × 8.5 cm
    • Vikt: ca 4 kg