Etikett: utbildning

I slutet av 1970-talet började persondatorn flytta ut från hobbyrummen och in i skolorna. Bell & Howells svarta version av Apple II Plus visar hur en vanlig hemdator anpassades till en miljö där den skulle tåla både nyfikna elever och en hel samling tillbehör.

Vid första anblicken ser Bell & Howell-datorn ut som en ovanligt mörk och stram konkurrent till Apple II. Den välbekanta beige plasten är borta. Tangentbordet, datorlådan och diskettstationen är i stället svarta, och på ovansidan sitter både Bell & Howells och Apples namn.

Men under skalet gömmer sig ingen ny datorkonstruktion. Det är i grunden en Apple II Plus – en av de maskiner som gjorde persondatorn till ett praktiskt verktyg för programmering, utbildning, spel och enklare kontorsarbete. Bell & Howells bidrag var framför allt att anpassa datorn för skolans vardag.

Två företag med olika vägar in i klassrummet

Apple var i slutet av 1970-talet fortfarande ett ungt datorföretag. Bell & Howell hade däremot en lång historia inom kameror, filmprojektorer och annan audiovisuell utrustning. Företaget hade redan kontakter med skolor och andra utbildningsinstitutioner, där projektorer, bandspelare och filmutrustning länge varit självklara hjälpmedel.

Samarbetet var därför logiskt. Apple hade en flexibel persondator, medan Bell & Howell hade erfarenhet av utbildningsmarknaden och den tekniska utrustning som användes där. Resultatet blev en särskild skolmodell som huvudsakligen såldes till utbildningsinstitutioner, inte genom vanliga datorbutiker.

Den svarta färgen gjorde datorn lätt att känna igen, men förändringen var mer än kosmetisk. I ett klassrum ställs andra krav än i ett hem. Många personer ska använda samma maskin, sladdar och tillbehör måste vara lätta att hantera och elektroniken behöver skyddas mot alltför nyfikna fingrar.

En Apple II Plus under den svarta färgen

Inuti datorn satt samma typ av moderkort, nätaggregat och tangentbordselektronik som i en vanlig Apple II Plus. Hjärtat var en MOS Technology 6502, en åttabitars mikroprocessor som arbetade med en klockfrekvens på omkring 1 megahertz.

En megahertz betyder ungefär en miljon klockcykler per sekund. Det låter nästan orimligt långsamt jämfört med dagens processorer, vars hastigheter mäts i miljarder cykler per sekund. Jämförelsen är inte helt rättvis, eftersom processorarkitekturer fungerar på olika sätt, men den visar hur sparsamt de tidiga persondatorerna behövde utnyttja sina resurser.

Grundmodellen kunde levereras med 16 kilobyte arbetsminne och byggas ut till 48 kilobyte. Det är mindre minne än vad som krävs för att lagra ett enda litet modernt fotografi. Ändå räckte det till programmeringsspråk, undervisningsprogram, spel och ordbehandling.

Apple II-familjens stora styrka var de åtta interna expansionsplatserna. Med instickskort kunde datorn få diskettstyrenhet, skrivare, seriella anslutningar och andra funktioner. Det gjorde maskinen ovanligt anpassningsbar och bidrog till dess långa livslängd.

Bild i färg – på 48 kilobyte

I grafikläge kunde datorn visa upp till 280 × 192 bildpunkter. Textläget rymde 40 tecken på varje rad och 24 rader på skärmen. Färggrafiken var begränsad och kunde uppvisa färgfenomen som berodde på hur videosignalen byggdes upp, men den var ändå en viktig fördel när många konkurrerande datorer främst arbetade med text eller enklare grafik.

Den begränsade hårdvaran tvingade programmerarna att vara uppfinningsrika. Varje byte räknades. Bilder, programkod och ljud fick samsas i ett minne som i dag framstår som närmast mikroskopiskt. Just därför är många program till Apple II fortfarande intressanta ur datavetenskaplig synvinkel: de visar hur mycket som går att åstadkomma när resurserna är små men förståelsen för maskinen är stor.

”Ryggsäcken” som gjorde datorn skolvänlig

Vissa Bell & Howell-maskiner utrustades med en stor modul på baksidan. Bland samlare brukar den beskrivas som en ”ryggsäck”. Den gav inte datorn någon snabbare processor eller mer minne, men den gjorde hela systemet enklare att använda tillsammans med klassrummets övriga utrustning.

Modulen samlade anslutningar för ljud, video och kassettband. Den hade också en enkel ljudmixer, där datorns ljud kunde blandas med två andra ljudkällor. Ljudet kunde skickas till högtalare eller hörlurar. Videosignalen kunde ledas vidare till två bildskärmar samtidigt, vilket exempelvis gjorde det möjligt för läraren att visa samma bild på flera enheter.

På modulens andra sida fanns tre nätuttag med en separat strömbrytare. Där kunde skärmen, en projektor eller annan utrustning anslutas. I praktiken fungerade modulen alltså delvis som en inbyggd och säkrad grendosa. Handtag och möjlighet att linda upp strömkabeln gjorde dessutom datorn lättare att flytta mellan klassrum.

Det här kan verka som små detaljer, men de berättar något viktigt om teknikens spridning. En dator blir inte automatiskt användbar bara för att dess processor är tillräckligt snabb. Kontakter, kablar, strömförsörjning och fysisk utformning kan vara minst lika avgörande – särskilt när tekniken ska användas av många människor i en gemensam miljö.

En skruv som även var en strömbrytare

En vanlig Apple II kunde öppnas genom att locket lyftes av. Det var praktiskt för entusiaster som ofta installerade expansionskort, men mindre lämpligt i ett klassrum. Bell & Howell-modellen fick därför en skruv som höll locket på plats och samtidigt fungerade tillsammans med en elektrisk säkerhetsspärr.

Om skruven lossades bröts strömmen. Användaren kunde alltså inte lika enkelt köra datorn med locket öppet och komma åt elektroniken medan den var spänningssatt. Konstruktionen gjorde systemet säkrare och hjälpte det att uppfylla de krav som ställdes på utrustning avsedd för skolor.

Även anslutningen för spelkontroller förbättrades. På den vanliga Apple II satt kontakten inne i datorn, vilket innebar att locket behövde öppnas. Bell & Howell-versionen fick en kraftigare yttre anslutning. Den var mindre känslig för upprepade inkopplingar och mer praktisk när flera elever skulle använda samma maskin.

Kassettband, disketter och Apple DOS

Program kunde sparas på vanliga ljudkassetter, en billig men långsam och ibland opålitlig metod. Betydligt smidigare var Apples externa Disk II-station, som använde 5,25-tumsdisketter med en kapacitet på omkring 143 kilobyte per sida. Bell & Howell erbjöd även diskettstationen i svart, även om tekniken i stort sett var densamma som i Apples beige modell.

Med diskettstationen användes vanligtvis Apple DOS. Att starta ett program innebar ofta att man satte i en diskett, startade datorn och väntade medan operativsystem och program lästes in. Någon hårddisk var inte en självklar del av en persondator i denna prisklass.

Trots begränsningarna var steget från kassettband till diskett betydande. Det gick snabbare att ladda program, och en lärare kunde bygga upp en samling undervisningsdisketter för olika ämnen. Datorn blev därmed inte bara ett objekt att lära sig programmera på, utan också en plattform för färdiga läromedel.

När persondatorn blev ett pedagogiskt verktyg

Bell & Howell-datorn är intressant eftersom den fångar ett övergångsskede. Datorer var inte längre enbart stora maskiner i företagens datahallar, men de hade ännu inte blivit vardagsföremål i varje hem. Skolan blev en av de platser där många barn för första gången mötte en dator på nära håll.

Maskinen visar också att datorhistoria handlar om mer än processorhastighet och minneskapacitet. För att ny teknik ska få genomslag måste den passa in i människors miljö. Bell & Howell tog en befintlig dator och ändrade de delar som betydde mest i ett klassrum: säkerheten, anslutningarna, strömförsörjningen och möjligheten att flytta utrustningen.

Under det svarta skalet var det fortfarande en Apple II Plus. Men den stora bakre modulen, säkerhetsspärren och de tåligare anslutningarna gjorde den till något mer än en vanlig dator i en ny färg. Den blev ett tidigt exempel på hur konsumentteknik kunde byggas om för utbildning – och på hur persondatorn började hitta sin plats i samhället.

Youtube innehåll om Bell & Howell Apple II+