Etikett: vintage

  • När grönt var skarpt – Philips högupplösningsmonitorer från datorns barndom

    Innan färgskärmar och höga upplösningar blev vardag var det fosforns sken som definierade datorupplevelsen. Under 1970- och 80-talen utvecklade Philips avancerade monokroma bildskärmar med extrem skärpa, hög videobandbredd och genomtänkt ergonomi – monitorer som lade grunden för professionellt datorarbete och gjorde grönt och bärnsten till symboler för den tidiga digitala eran.

    I dag tar vi färg, hög upplösning och knivskarp text för givet. Men under slutet av 1970-talet och 1980-talet var bildskärmen ofta den svagaste länken i datorupplevelsen. Det var här Philips klev in – med bildskärmar som bokstavligen lyste upp kontoren i grönt och bärnsten.

    Fosfor, inte pixlar

    Philips modeller BM 7502 och BM 7522 tillhörde eliten bland monokroma datorskärmar. Båda använde ett 12-tums högupplösningsbildrör med P31-fosfor, ett material som gav extremt skarp text med låg efterlysning – perfekt för terminalarbete.

    • BM 7502: grön text
    • BM 7522: bärnstensfärgad (LA-fosfor), mer behaglig för ögonen vid långa arbetspass

    Med en videobandbredd på hela 20 MHz kunde dessa skärmar visa runt 850 bildelement horisontellt och cirka 300 vertikalt – siffror som var mycket höga för sin tid. Resultatet blev tydlig text, tunna linjer och minimal suddighet.

    Terminaler för seriöst arbete

    Skärmarna var tydligt riktade mot professionella användare. På frontpanelen satt dolda kontroller för volym, medan resten av inställningarna var avsedda att göras mer sällan. Fokus låg på stabilitet och läsbarhet – inte grafik eller spel.

    Det här var skärmar för:

    • kontorssystem
    • minidatorer
    • textbaserade terminalsessions
    • CAD- och tekniska applikationer där skärpa slog färg

    Philips V 7001 – steget mot mångsidighet

    Med Philips V 7001 tog man konceptet vidare. Även här användes ett 12-tums P31-rör med grön fosfor, men nu utnyttjades hela bildytan effektivt. Skärmen kunde visa 2000 tecken fördelade på 25 rader, vilket gjorde den idealisk för avancerade textgränssnitt.

    Tekniskt bjöd den på:

    • 18 MHz videobandbredd
    • antireflexbehandlat frontglas
    • ingångar för composite video, RGB och ljud
    • frontriktat ljud
    • fällbart stativ, praktiskt i trånga miljöer

    Detta var inte längre bara en terminal – det var en flexibel bildlösning.

    IBM-världen knackar på

    När IBM-PC-standarden tog över marknaden svarade Philips med BM 7513, en IBM-kompatibel modell anpassad för den snabbt växande PC-världen. Här möttes den professionella bildrörstekniken och den nya persondatorn – ett viktigt steg i övergången från stordator till skrivbord.

    Färg, flexibilitet och framtid – Philips 14CT 2007

    Mot slutet av epoken började färg och universallösningar ta över. Philips 14CT 2007 marknadsfördes som en universalmonitor, med både RGB- och dataingång för maximal bildkvalitet.

    Den erbjöd:

    • bakre kontroller för ljusstyrka och kontrast
    • justering av vertikal och horisontell bildstorlek
    • synkronisering och faskontroll
    • utfällbart stativ i framkant

    Det var en skärm byggd för övergången mellan renodlade datorsystem och mer allmän användning – ett tydligt tecken på vart tekniken var på väg.

    Ett grönt arv

    Philips monokroma monitorer visar hur mycket ingenjörskonst som lades på textläsbarhet, stabilitet och ergonomi långt innan högupplösta LCD-paneler fanns. För många programmerare, tekniker och kontorsarbetare var dessa gröna och bärnstensfärgade skärmar porten in i den digitala världen.

    Och trots att de saknade färg, var de – tekniskt sett – allt annat än grå.

    Faktaruta: Philips monitorer (mono + RGB)
    Philips BM 7502 / BM 7522
    Typ: 12" högupplösningsbildrör
    Fosfor: P31 grön (BM 7502) / bärnstensfärgad LA-fosfor (BM 7522)
    Videobandbredd: upp till 20 MHz
    Upplösning (angivet): ca 850 horisontellt / ca 300 vertikalt
    Kontroller: dolda frontkontroller (bl.a. volym)
    Philips V 7001
    Typ: 12" monokrom, P31 grön fosfor
    Textläge: upp till ca 2000 tecken på 25 rader
    Frontglas: antireflexbehandlat
    Videobandbredd: ca 18 MHz
    Ingångar: composite video, RGB + ljud
    Ljud: frontriktat
    Stativ: fällbart
    Philips BM 7513 (IBM-kompatibel)
    Inriktning: anpassad för IBM-kompatibla system (PC-eran)
    Philips 14CT 2007
    Roll: universalmonitor för datorbruk
    Ingångar: RGB + "data"-ingång för hög bildkvalitet
    Kontroller: ljusstyrka/kontrast + justering av bildstorlek, synk, faskontroll
    Stativ: utfällbart i framkant

  • Sony SL-C7 – Betamaxens tekniska höjdpunkt

    En massiv, toppmatad videomagnetofon i metallgrått – men också ett tekniskt språng rakt in i framtiden. När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet kombinerade den tung industridesign med en nivå av elektronik och automatik som få hemmamaskiner tidigare hade uppvisat. Med logikstyrda knappar, färgbild vid sökning och avancerad bandnavigering blev den snabbt en milstolpe i Betamax-systemets historia och ett tydligt exempel på hur snabbt hemelektroniken utvecklades under videobandens guldålder.

    När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet var den fortfarande en massiv, tung och toppmatad videomagnetofon – mer som ett möbelstycke än hemelektronik. Ändå var detta en av de mest tekniskt avancerade videobandspelarna som gick att köpa för hemmabruk vid tiden. I efterhand betraktas C7 som en av de verkliga klassikerna i Betamax-historien.

    Elektronik i stället för muskelkraft

    Till skillnad från tidigare så kallade piano-key-maskiner använde SL-C7 helt logikstyrda elektroniska knappar. När användaren tryckte på Play, Spola eller Spela in var det inte den mekaniska kraften som gjorde jobbet, utan motorer och solenoider som styrdes elektroniskt.

    Detta möjliggjorde enknappsinspelning – Record behövde inte kombineras med Play. Det var bekvämt, men också riskabelt. Ett oavsiktligt tryck kunde spela över ett band. För att minska risken gjorde Sony inspelningsknappen nedsänkt och markerade den tydligt i rött.

    Bildsökning i färg och avancerad slow motion

    SL-C7 var den första Beta- eller VHS-maskinen som erbjöd färgbild vid bildsökning, något som tidigare ofta skedde i svartvitt. Den hade dessutom funktioner som låg långt före sin tid: reglerbar slow motion från halv hastighet ända till stillbild, tre gånger normal uppspelningshastighet samt en särskild knapp för bild-för-bild-framspolning.

    Den ovanliga reglaget för slow motion ändrade dessutom pausknappens funktion – längst till vänster gav den stillbild, och ju längre åt höger reglaget drogs desto långsammare spelades bilden upp.

    Timer, klocka och självinstruerande inställning

    Bakom ett genomskinligt lock på fronten satt klock- och timerinställningarna. Upp till fyra inspelningar kunde programmeras, upp till två veckor i förväg. Till skillnad från många konkurrenter angav man en exakt sluttid i stället för fasta inspelningslängder. Om sluttiden lämnades tom fortsatte inspelningen tills bandet tog slut.

    TV-tunern var helautomatisk. Med ett enda knapptryck kunde maskinen söka igenom etern, hitta starka sändningar och lagra dem på någon av de tolv kanalplatserna. Nackdelen var att kanalerna hamnade i slumpmässig ordning – tekniskt elegant men inte alltid pedagogiskt.

    APS och bandintelligens

    Under en nedre lucka fanns tre reglage: Audio Dub, End Alarm och APS (Automatic Program Search). End Alarm var en enkel summersignal som aktiverades när bandet tog slut. APS var betydligt mer sofistikerat.

    Vid varje inspelning lades en osynlig markering på bandet. Vid snabbspolning i APS-läge stannade spelaren automatiskt vid nästa markering. Det gav en form av bandnavigering som känns igen från långt senare videospelare.

    Fjärrkontroll med genomtänkt säkerhet

    SL-C7 levererades med infraröd fjärrkontroll som standard. Den gav full kontroll över uppspelning, inspelning och kanalval, även om slow-motion-funktionen inte kunde styras på distans.

    Fjärrkontrollen hade ett transparent skyddslock över inspelningsknappen – en enkel men mycket praktisk lösning som skyddade viktiga inspelningar från oavsiktlig radering.

    BetaStack – överdriven men imponerande teknik

    För den teknikentusiast som ville gå ännu längre kunde SL-C7 kopplas till den märkliga BetaStack-enheten. Den kunde hantera upp till fyra band i följd för uppspelning eller inspelning. Det var dyrt, stort och långt ifrån nödvändigt – men tekniskt imponerande och typiskt för tidens framtidstro.

    Tekniska egenskaper i korthet

    Maskinen tillverkades i både PAL- och SECAM-versioner och erbjöds i olika färger beroende på marknad. Den hade BNC-anslutning för video, RCA för ljud, över 300 linjers horisontell upplösning och god ljudkvalitet. Med en vikt på cirka 15,5 kilo och en effektförbrukning på 45 watt var det en stabil, stationär maskin snarare än ett flyttbart vardagsobjekt.

    Ett stycke teknikhistoria

    Även om Betamax till slut förlorade formatkriget blev SL-C7 ett tydligt exempel på vad systemet kunde erbjuda när utvecklingen drevs till sin spets. Kombinationen av avancerad elektronik, användarvänlig funktionalitet och genomtänkt design gjorde den till en referensmaskin i sin tid.

    I dag är Sony SL-C7 mer än en videobandspelare – den är ett teknikhistoriskt dokument från en period då hemelektronik snabbt tog steget från mekanik till intelligens, under ledning av ingenjörerna hos Sony.

    Innehåll på youtube om Sony SL C7 Betamax

    Teknisk fakta: Sony SL-C7 (Betamax)

    System
    Betamax (PAL- och SECAM-versioner)
    Kassettmatning
    Toppmatad
    Kanalplatser
    12
    Timer
    Upp till 4 program, upp till 2 veckor i förväg (daglig/veckovis)
    Bildsökning
    Färgbild vid sökning, separata sökknappar
    Slow motion
    Variabel (halv hastighet ned till stillbild) + bild-för-bild
    Snabb uppspelning
    3× (triple-speed fast play)
    Audio dubbing
    Ja
    Bandnavigering
    APS (Automatic Program Search) med cue-markeringar
    Fjärrkontroll
    Infraröd (RMT-200)
    Video in/ut
    BNC
    Audio in/ut
    RCA
    Horisontell upplösning
    > 300 linjer
    Signal/brus
    > 43 dB
    Frekvensomfång (audio)
    50 Hz – 10 000 Hz
    Sambandshastighet (band)
    18,73 mm/s
    Relativ bandhastighet
    5,83 m/s
    Fejdob diameter
    7,448 cm
    Bandbredd
    1/2 tum
    Nätspänning
    110–127 V / 220–240 V, 50/60 Hz
    Effektförbrukning
    45 W
    Drifttemperatur
    5 °C – 40 °C
    Förvaringstemperatur
    -20 °C – 65 °C
    Mått (B×H×D)
    485 × 163 × 379 mm
    Vikt
    15,5 kg (netto)

  • Casio PB-100F

    Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.

    Specifikationer

    Lansering: 1983
    Status: Utgången
    Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd.
    Mått: 165 x 72 x 14 mm
    Vikt: 170 g (inkl. batterier)
    Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad
    Processor: Hitachi HD61913
    Klockfrekvens: ca 0.6 MHz
    RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB)
    ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram)
    Programmering: BASIC (Casio BASIC)
    Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier
    Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100)
    Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data
    Inmatning: QWERTY-tangentbord
    Utmatning: LCD-display, extern skrivare

    Design och hårdvara

    PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.

    Programvara och funktioner

    Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.

    Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.

    Tillbehör och expansion

    PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.

    Processorn – Hitachi HD61917

    Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.

    Tekniska egenskaper

    • Arkitektur: 4-bitars ALU
    • Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
    • Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
    • Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
    • Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
    • Integrerade funktioner: klockgenerator, RAM-hantering, I/O-styrning, displaydrivning
    • Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier

    Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.

    I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.

    Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.

    Slutsats

    Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.