Etikett: VT100

  • VT100 – terminalen som gav datorer ett gemensamt språk

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden inför ett problem som i dag kan verka osynligt: datorer kunde inte ”tala samma språk” när det gällde text på skärm. Varje terminal hade sina egna regler för hur markören flyttades, hur skärmen rensades och hur text formaterades. När Digital Equipment Corporation lanserade VT100 år 1978 förändrades detta i grunden. Terminalen blev inte bara en försäljningssuccé – den lade grunden för den standard som än i dag styr hur terminalfönster fungerar i moderna operativsystem.

    När vi i dag öppnar ett terminalfönster i Linux, macOS eller Windows och skriver kommandon, flyttar markören eller ändrar textens utseende, bygger allt detta på teknik som är över fyra decennier gammal. En av de viktigaste orsakerna till detta är DEC VT100, en datorterminal som lanserades 1978 och som kom att forma hur människor kommunicerar med datorer än i dag.

    Från glasteletyp till smart terminal

    Under 1960- och 70-talen användes datorer främst via enkla textterminaler. Många fungerade i praktiken som elektroniska skrivmaskiner: texten skrevs ut rad för rad och kunde knappt redigeras. Dessa kallades ibland för ”glasteletyper”. Mer avancerade system, som IBM:s terminaler, hade fler funktioner men krävde dyra styrenheter och speciallösningar.

    Digital Equipment Corporation (DEC) valde en annan väg. Med terminaler som VT50 och VT52 visade företaget att en relativt billig terminal kunde vara ”smart” – den kunde själv hantera skärmen, flytta markören och rulla text. VT100 tog detta koncept ett stort steg vidare.

    ANSI-koder – ett gemensamt språk för textterminaler

    Den stora revolutionen med VT100 var stödet för den nya standarden ANSI X3.64. Standarden definierade så kallade escape-sekvenser: korta kontrollkoder som kunde styra hur text visades på skärmen. Med dem kunde program flytta markören, rensa delar av skärmen, byta textstil och mycket mer.

    Tidigare hade nästan varje terminaltillverkare sina egna styrkoder, vilket gjorde program svåra att flytta mellan system. VT100 visade att ANSI-standarden gick att implementera i billig hårdvara. Resultatet blev att ANSI snabbt blev de facto-standard – och samma principer används fortfarande i moderna terminalemulatorer.

    En terminal med egen processor

    VT100 var tekniskt avancerad för sin tid. Den innehöll en Intel 8080-mikroprocessor, eget RAM och ROM samt icke-flyktigt minne för inställningar. Terminalen var alltså inte bara en ”dum” skärm, utan en liten dator i sig.

    Detta möjliggjorde funktioner som:

    • 80 kolumner × 24 rader som standard
    • 132-kolumnsläge för bred text
    • Mjuk rullning, där texten gled istället för att hoppa
    • Textattribut som fet stil, understrykning, blinkning och omvänd video
    • Specialtecken för boxar och formulär

    All konfiguration skedde via menyer direkt på skärmen, vilket var ovanligt användarvänligt för slutet av 1970-talet.

    En enorm kommersiell framgång

    VT100 och dess efterföljare blev en stor försäljningssuccé. Särskilt modeller som VT102 spreds snabbt i universitet, forskningsmiljöer och företag. DEC blev under flera år världens ledande tillverkare av datorterminaler.

    Totalt såldes över sex miljoner terminaler i VT-serien, en anmärkningsvärd siffra för en produktkategori som i dag nästan helt har försvunnit.

    En hel familj – och mer än bara terminaler

    VT100 blev också grunden för en hel produktfamilj. DEC tog vara på det rymliga chassit och byggde varianter med extra funktioner:

    • enklare och billigare modeller
    • terminaler med tidig grafik
    • terminaler med formulär- och blockläge
    • till och med kompletta minidatorer inbyggda i terminalhöljet

    I vissa fall suddades gränsen helt ut mellan terminal och dator.

    Ett arv som fortfarande lever

    Även om de fysiska VT100-terminalerna sedan länge är museiföremål lever deras arv kvar. Nästan alla moderna terminalprogram efterliknar fortfarande VT100 eller dess efterföljare. Kommandon som ls, top, vim och emacs förutsätter i praktiken ett VT100-liknande beteende.

    VT100 var mer än en produkt – den blev ett gemensamt språk mellan människa och dator.
    Det är därför en terminal från 1978 fortfarande påverkar hur vi arbetar vid datorer i dag.

    Filmer på youtube om DEC VT100

    VT100 – Faktaruta
    Tillverkare
    Digital Equipment Corporation (DEC)
    Typ
    Dator-/videoterminal
    Lanserad
    1978 (augusti)
    CPU
    Intel 8080
    Skärm
    12″ CRT, 80×24 eller 132×14 tecken
    Tangentbord
    83-tangenters, löstagbart (högtalare i tangentbordet)
    Anslutning
    RS-232 seriell (tillval: 20 mA strömslinga)
    Minne
    3 KB RAM, 8 KB ROM, 175 byte NVRAM
    Föregångare
    VT50 (VT52-familjen)
    Efterföljare
    VT220 / VT200-serien (från 1983)
    Varför viktig?
    Tidigt, brett stöd för ANSI escape-koder – blev grund för modern terminalstandard.

  • Digital VT05 – framtidens terminal som landade 1970

    Digital VT05 var DEC:s första fristående CRT-terminal och en teknisk pionjär vid lanseringen 1970. Med sin futuristiska design, direkt cursorstyrning och möjlighet att visa digital text på en videobild markerade den övergången från mekaniska terminaler till elektronisk datorkommunikation.

    När VT05 introducerades år 1970 var det inte bara en ny datorterminal – det var ett teknologiskt statement. Med sin futuristiska design, sin tystgående CRT-skärm och möjligheten att visa 72 tecken per rad i hela 20 rader, markerade den ett avgörande steg bort från mekaniska teletype-maskiner. För första gången kunde användare jobba på en fristående elektronisk terminal med direkt cursorpositionering – något som senare skulle bli standard i terminalvärlden.

    Trots begränsningar som endast versaler och enkelriktad scrollning, ansågs VT05 banbrytande. Dessutom kunde terminalen agera monitor för videosystem och till och med lägga text ovanpå videobild, vilket gjorde den attraktiv även utanför traditionella datormiljöer. Tekniken byggde på diskret logik och PMOS-skiftregister, vilket var typiskt för tidens elektronik, men dess funktionalitet inspirerade kommande modeller som VT50, VT52 och den ikoniska VT100.

    Det futuristiska yttre visade sig dock vara mer visionärt än praktiskt – tangentbordets kapacitiva sensorer var innovativa men opålitliga. Terminalen hade även en imponerande fysisk närvaro: 76 cm djup, tung och utan fläkt, kyld helt med naturlig konvektion.

    Digital Equipment Corporation VT05 – Teknisk data
    Typ: Fristående CRT-terminal
    Lanseringsår: 1970
    Skärm: 72 tecken × 20 rader, endast versaler
    CPU: Diskret logik
    Lagringsteknik: PMOS-skiftregister
    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 2400 bps (fyllnadstecken krävs över 300 bps)
    Cursorpositionering: Direkt via kontrolltecken
    Scrollning: Endast nedåt (framåt)
    Grafiskt stöd: Ingen
    Specialeffekter: Inga (ingen blink, fetstil, understreckning eller omvänd video)
    Tangentbord: Kapacitiv sensor (tidiga modeller), senare mekaniskt
    Videoingång: RS-170 standard (kan överlagra text på video)
    Mått: Bredd 19”, djup 30”
    Föregångare: Ingen (första fristående terminalen från DEC)
    Efterföljare: VT50 → VT52 → VT100

  • Dec VT50 och VT52

    Denna terminal markade ett viktigt steg i datorhistorien. När DEC lanserade VT50 och senare VT52 i mitten av 1970-talet gick man från långsamma mekaniska skrivarterminaler till snabba, tysta och direktresponsiva bildskärmslösningar. Med möjligheten att visa 24 rader text, stöd för kompletta ASCII-tecken och avancerade styrkoder blev VT52 snabbt en favorit i laboratorier, på universitet och inom industrin. Den blev också grunden för många framtida terminalstandarder – inte minst ikoniska VT100.

    Den tysta terminalen som revolutionerade datorvärlden

    När Digital Equipment Corporation lanserade sina tysta terminaler i mitten av 1970-talet förändrades sättet människor interagerade med datorer. Modellerna VT50 och framför allt uppföljaren VT52 var inte bara verktyg – de blev symboler för övergången från telex-liknande skrivmaskiner till moderna datorterminaler. Med sin ljusstarka skärm, låga ljudnivå och stabila seriella kommunikation gjorde de det möjligt för ingenjörer, forskare och programmerare att arbeta snabbare och mer effektivt än någonsin tidigare.

    Tekniken bakom framgången

    Till skillnad från tidigare terminaler som använde mekaniska skrivhuvuden använde VT-serien en CRT-skärm (katodstrålerör) och elektronisk bufferhantering för att rita text i realtid. Terminalen arbetade asynkront och behövde inga fyllnadstecken, vilket gjorde kommunikationen snabb och smidig även över långa kablar. Den stödde moderna seriella gränssnitt (RS-232) men även en äldre 20 mA-strömslinga som var vanlig i teleprinter-system.

    Den interna processorn bestod inte av en mikroprocessor, utan av diskreta logikkomponenter. För att minska störningar analyserades inkommande data medan bildröret var ”mellan linjer” under rasteruppdateringen – en teknisk lösning som var ovanlig men effektiv.

    Tangentbord med personlighet

    Att skriva på terminalen gav ett tydligt ljud. När en tangent trycktes ned aktiverades ett relä, vilket producerade ett mekaniskt klick – samma relä användes också för att signalera ”bell”-kommandot och har i efterhand beskrivits låta som en ”’52 Chevy som strippar växlarna”. Terminalen blev snabbt populär bland utvecklare, inte minst tack vare sin tydliga återkoppling och den senare tillkomna ”Gold Key”, som användes vid fullskärmsredigering i verktyg som WPS-8 och EDT.

    VT52 – ett jättekliv framåt

    När VT52 ersatte VT50 i september 1975 fördubblades antalet textrader (från 12 till 24), små bokstäver blev tillgängliga och den introducerade grafiktecken, vilket gjorde det möjligt att rita enkla grafer direkt på skärmen. Terminalen kunde dessutom skrolla både uppåt och nedåt och lagrade text som hamnat utanför synfältet – en funktion som idag kan kännas självklar, men som då var revolutionerande.

    Den kunde även kopplas till en speciell elektrolytisk skrivare som ”fotograferade” hela skärmbilden rad för rad. Resultatet sades påminna mer om våt toalettpapper än professionella utskrifter – men tekniken var ändå anmärkningsvärd.

    VT55 och vägen mot grafisk interaktion

    VT55 gick ännu längre och kunde visa två matematiska funktioner eller histogram direkt på skärmen utan att host-datorn behövde rita linje för linje. Detta kallades waveform graphics och var föregångare till grafik i senare terminaler som VT105 och VT125.

    Mer än bara terminaler

    Kabinetten var ovanligt stora, vilket inte var ett designfel utan en fördel. Terminalerna kyldes helt utan fläkt – en tyst konstruktion, där varm luft steg genom ventilationsöppningarna. Ovanpå terminalen lades ofta manualer och dokumentation, vilket ironiskt nog kunde blockera ventilationsflödet och överhettade enheterna. Det var också i denna tomma expansionsyta som DEC senare placerade en mikroprocessor och skapade VT78 – en terminal som samtidigt var en komplett PDP-8-dator.

    Från terminal till standard

    När VT100 lanserades 1978 ersattes VT52 som standard. VT100 introducerade ANSI-styrkoder som med tiden blev norm i terminalemulatorer. Ändå levde VT52-kommandona vidare i olika system, exempelvis i Atari ST:s operativsystem TOS under 1980-talet.

    Arvet efter VT-serien

    VT50 och VT52 var inte de mest avancerade maskinerna av sin tid, men de var pålitliga, snabba och genomtänkta. De bidrog till att forma hur vi än idag interagerar med terminaler. I en tid när varje byte räknades visade de hur långt man kunde komma med smart ingenjörskonst, och deras påverkan märks än idag i terminalemulatorer, keybindings och kommandogränssnitt.

    De var inte bara terminaler – de var bryggan mellan skrivmaskiner och dagens datorgränssnitt.

    Teknisk faktaruta: DEC VT50 / VT52

    Typ: CRT-baserad bildskärmsterminal

    Tillverkare: Digital Equipment Corporation (DEC)

    Lansering: VT50 (1974), VT52 (1975)

    Föregångare: VT05

    Efterföljare: VT100 (1978)

    Textläge VT50: 12 rader × 80 kolumner, endast versaler

    Textläge VT52: 24 rader × 80 kolumner, full ASCII (gemener och versaler)

    Teckenuppsättning: 95 ASCII-tecken + grafiksymboler (VT52)

    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 9600 bit/s

    Gränssnitt: RS-232 och 20 mA current loop

    Styrkoder: Escape-sekvenser för kursorkontroll, rensning, grafikläge m.m.

    Grafikmodeller: VT55 och VT105 med waveform-grafik

    Block-mode-varianter: VT61, VT62 (transaktions- och formulärterminaler)

    Tillval: Elektrolytisk hårdvarukopia (”screen dump”) och extra tangentbord med funktions- och numeriska tangenter

    Särdrag: Fläktlös konvektionskylning, tydligt tangentljud, ”Gold Key” för fullskärmsredigering, kompakt CPU byggd av diskret logik

    Youtube film om Dec VT52 terminal