Etikett: Atari ST

  • SAM Coupé – den sista stora 8-bitarsdrömmen

    I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.

    Från Spectrum-uppgradering till egen dator

    SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.

    Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.

    Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.

    Hårdvaran – kraftfull 8-bitare

    Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.

    Några nyckelpunkter:

    • CPU: Z80B @ 6 MHz
    • RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
    • Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
    • Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol

    För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.

    Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering

    En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.

    Den hade fyra huvudlägen:

    • Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
    • Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
    • Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
    • Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)

    Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.

    Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.

    Ljud – sex kanaler och tracker-potential

    Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.

    SAM Coupé har:

    • Philips SAA1099-krets med
      • 6 kanaler
      • stereo
      • 8 oktaver
      • stöd för brus och amplitudkontroll
    • Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud

    Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.

    SAM BASIC och CP/M – mer än spel

    I ROM fanns 32 KB med uppstarts­kod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:

    • Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
    • Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
    • Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem

    Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.

    Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö

    SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:

    • Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
    • MIDI in/ut – ovanligt på en hem­dator och lockande för musikintresserade
    • Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
    • Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”

    På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.

    ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning

    Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.

    Det fanns två vägar:

    • SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
    • Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)

    Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.

    128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.

    Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?

    Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:

    • Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
    • Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarube­sutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
    • Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
    • Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.

    Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.

    Kultstatus och entusiastscen

    Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:

    • En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaru­expansioner och spel
    • Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
    • Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface

    Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.

    En fotnot – men en fascinerande sådan

    SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.

    För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.

    Video på youtube om SAM Coupé

    Teknisk fakta – SAM Coupé

    • Lanseringsår: 1989
    • Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
    • Processor: Zilog Z80B @ 6 MHz
    • RAM (standard): 256 KB
    • RAM (internt max): 512 KB
    • RAM (totalt max med expansion): ca 4,5 MB
    • Grafiklägen:
      • Mode 1: 256×192, 1 bpp, färgattribut (Spectrum-kompatibelt)
      • Mode 2: 256×192, 1 bpp, linjärt minne
      • Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
      • Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
    • Färgpalett: 128 färger (RGB med ”half-bright”-bit)
    • Ljud: Philips SAA1099, 6 kanaler, stereo + 1-bit ”beeper”
    • Lagring: Kassettanslutning & 3,5" diskett (upp till två enheter)
    • Operativsystem: SAM BASIC i ROM, SAMDOS/MasterDOS på disk, CP/M 2.2 via Pro-DOS
    • Anslutningar: SCART (RGB & komposit), 64-pin Euroconnector, joystickport, musport, MIDI in/ut, kassett I/O, stereo ljud ut/ljuspenna, ström/RF
    • ZX Spectrum-kompatibilitet: 48K-emulering (delvis kompatibel), stöd för många Spectrum-spel
    • Sålda enheter (uppskattning): ca 12 000

  • Atari STacy – den portabla musikdatorn som föregick sin tid

    När Atari lanserade STacy hösten 1989 var ambitionen tydlig: att ta den populära Atari ST från skrivbordet till väskan. Resultatet blev en av de första bärbara datorerna med fullt integrerat MIDI-stöd, vilket gjorde STacy till en oväntad favorit bland musiker, ljudtekniker och producenter världen över.

    Trots sin imponerande teknik var STacy allt annat än lättviktig. Med en vikt på över 6,9 kilo och ett batterifack som snabbt limmades igen när energiförbrukningen visade sig katastrofal, var den mer transportabel än bärbar. Men det spelade mindre roll för professionella musikskapare. Den robusta konstruktionen, Motorola 68000-processorn, det inbyggda grafiska gränssnittet Atari TOS och den omfattande anslutningsmöjligheten via MIDI in/ut gjorde STacy till ett kraftfullt arbetsverktyg för musikproduktion – långt innan dagens laptops kunde hantera sådana uppgifter.

    Datorn fick särskild uppmärksamhet inom musikscenen. Den användes både på turnéer och i studios av välkända artister, och har till och med bidragit till filmproduktioner – exempelvis till ljudspåret för Born on the Fourth of July, som Oscarnominerades för bästa ljud.

    Trots sin avancerade hårdvara blev STacy kortlivad – produktionen upphörde redan 1991. Men dess roll som pionjär inom mobil musikproduktion har gjort att den i dag betraktas som en kultklassiker och är uppskattad bland samlare och retroentusiaster.

    Teknisk fakta – Atari STacy

    Tillverkare: Atari Corporation
    Typ: Portabel dator (Atari ST-kompatibel)
    Lanseringsår: 1989
    Operativsystem: Atari TOS 1.04 (“Rainbow TOS”)
    Processor: Motorola 68HC000 @ 8 MHz
    Internminne: 1 MB RAM (uppgraderingsbart till 4 MB)
    ROM: 192 KB
    Lagring: 3,5" diskettstation, inbyggd 20–40 MB SCSI-hårddisk (beroende på modell)
    Skärm: 10,4" LCD, passiv matris
    Grafiklägen: 320×200 (16 färger), 640×200 (4 färger), 640×400 (2 färger)
    Ljud: Yamaha YM2149, 3 kanaler, 8 oktaver
    Portar: MIDI in/ut, seriell (RS-232C), parallell (Centronics), extern diskett, ROM-kassett, DMA för skrivare/HD, monitorkontakt, 2 joystickportar
    Strömförsörjning: NiCd-batteripack / 12 C-batterier (ej praktiskt), 18 V DC nätadapter
    Mått: ca 13,3 × 15 × 13,3 tum
    Vikt: ca 15,2 lb (≈6,9 kg)
    Modeller: STacy 0 (1 MB, diskett), STacy 2 (2 MB, diskett + 20 MB HD/2×diskett), STacy 4 (4 MB, 40 MB HD)

  • Atari ST – hemdatorn som blev studiohjärta, spelmaskin och kultfenomen

    Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.

    När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.

    Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.

    Från företagsdrama till ny datorgeneration

    Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.

    När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.

    • Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
    • Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
    • När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.

    Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.

    Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).

    Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?

    ”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:

    • 16-bitars extern databuss
    • 32-bitars intern arkitektur

    I praktiken innebar det:

    • mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
    • tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.

    Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:

    • Apple Macintosh
    • Commodore Amiga
    • Apple IIGS
    • Acorn Archimedes

    Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:

    1. Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna.
      Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
    2. Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).

    Reklamsloganen i Storbritannien var talande:

    ”Power Without the Price”

    Tekniken – en snabb titt

    Processor och minne

    • Motorola 68000 @ 8 MHz
      (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
    • Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
    • Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.

    För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.

    Grafik och skärm

    Atari ST hade tre huvudsakliga lägen:

    • 320 × 200, 16 färger (ur 512 möjliga) – spel och färggrafik
    • 640 × 200, 4 färger – mer text och enklare grafik
    • 640 × 400, monokrom – högupplöst svartvitt, perfekt för text, DTP, programmering

    Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in.
    Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.

    Ljud och MIDI

    Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:

    • 3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
    • rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”

    Men det som verkligen stack ut var:

    Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.

    Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.

    Operativsystemet – GEM och TOS

    Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.

    Resultatet blev:

    • GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
    • Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.

    Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”).
    Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.

    På skrivbordet: DTP, CAD och kontor

    I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:

    • desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
    • CAD – datorstödd konstruktion

    För mindre företag var kombinationen:

    • Atari ST + monokrom skärm + laserprinter

    ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.

    Dessutom fanns:

    • ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
    • kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
    • databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.

    Spel: från tveksam start till klassiker

    Vid lanseringen var många osäkra:
    Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?

    Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:

    Tidiga titlar som väckte intresse:

    • Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
    • Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
    • Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.

    Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:

    • Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
    • Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
    • Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
    • Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.

    Och framför allt:

    Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST.
    Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.

    Ett annat tekniskt guldkorn var:

    • MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.

    Monokroma kultspel

    Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:

    • Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
    • Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
    • Bolo – breakout-variant.

    STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution

    Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:

    Mega-serien

    • Kraftigare chassi, fristående tangentbord
    • mer minne (upp till 4 MB)
    • expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.

    STE (520STE, 1040STE)

    • Utökad färgpalett (4096 färger)
    • BLiTTER-chip för snabb grafik
    • DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
    • enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
    • nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).

    Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.

    TT030 och Falcon

    • Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
    • Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001).
      Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.

    Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.

    Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem

    Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.

    Tack vare:

    • inbyggda MIDI-portar
    • stabil timing
    • bra sequencerprogram

    blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.

    Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:

    • Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
    • Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
    • KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
    • Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.

    Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.

    Piratkopieringens baksida

    En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :

    • Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
    • Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
    • Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.

    Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.

    Efterlivet: emulering, kloner och community

    Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:

    • Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
    • Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
    • Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
    • Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
    • Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.

    Varför Atari ST fortfarande är intressant

    Atari ST är fascinerande av flera skäl:

    • Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
    • Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
    • Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
    • Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.

    Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:

    • musiken som skapades på den,
    • idéerna i program och spel,
    • och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.

    Atari ST i Svensk kultur

    Låten nedan gjordes av gruppen Just D



    Faktaruta: Atari ST – teknisk specifikation

    Plattform
    • Typ: 16-bitars hemdator (”ST” = Sixteen/Thirty-two)
    • Lansering: 1985 (Atari 520ST, senare 1040ST m.fl.)

    Processor & arkitektur
    • CPU: Motorola 68000
    • Klockfrekvens: 8 MHz
    • Adressrymd: 16-bitars extern buss, 32-bitars intern ALU

    Minne
    • RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
    • ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)

    Operativsystem
    • OS: TOS (The Operating System)
    • GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
    • Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)

    Grafik
    • Grafikchip: Shifter
    • Upplösningar (vanliga ST-modeller):
    – 320 × 200, 16 färger (RGB-skärm/TV)
    – 640 × 200, 4 färger (RGB-skärm)
    – 640 × 400, monokrom (SM124-monitorskärm)
    • Färgpalett: 512 färger (16 valbara samtidigt i färgläge)

    Ljud
    • Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
    • Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
    • Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen

    Lagring
    • Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
    • Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
    • Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)

    Portar & anslutningar
    • MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
    • Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
    • RS-232 serieport
    • Centronics parallellport (skrivare)
    • Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
    • Cartridge-port och expansionsport

    Formfaktor
    • Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
    • Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller

    Typiska användningsområden
    • Musikproduktion (MIDI-sequencers, studio-kontroll)
    • Spel och demoscen
    • Kontorsprogram, desktop publishing, programmering

    ”`