I mitten av 1980-talet bestämde sig Sverige för att bygga sin egen framtid i kisel. Resultatet blev Compis – en statligt framtagen skoldator som på pappret var avancerad, men som i praktiken isolerade en hel generation elever från den datorvärld som redan fanns utanför klassrummet.
I mitten av 1980-talet tog Sverige ett i dag närmast otänkbart beslut: staten skulle utveckla en egen dator, särskilt avsedd för användning i den svenska skolan. Resultatet blev Compis, marknadsförd som COMPIS, en förkortning av Computer In School. Officiellt var namnet engelskt, men ordleken med det svenska ordet kompis var svår att missa.
Compis utvecklades inom ramen för projektet TUDIS – Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan, som startade 1981 på initiativ av Styrelsen för teknisk utveckling. Syftet var att ersätta den tidigare skolstandarden ABC 80 och skapa en enhetlig, framtidssäker datorplattform för undervisning. Projektet blev tidigt omdiskuterat, både tekniskt och pedagogiskt.
Efter att utvecklingsbolaget Svenska Datorer AB gått i konkurs övertogs tillverkningen av det Televerksägda bolaget Telenova, medan Esselte Studium ansvarade för framtagning av läromedel och programvara. Datorn började levereras till skolorna omkring 1985 men såldes aldrig till privatpersoner, vilket redan från början begränsade dess spridning och relevans utanför skolvärlden.
Teknik och konstruktion
Rent tekniskt var Compis ingen dålig dator. Den var utrustad med en Intel 80186-processor klockad till 8 MHz och levererades med 128 eller 256 kB internminne, senare utbyggbart till cirka 768 kB. Operativsystemet var CP/M-86, en 16-bitarsvariant av det etablerade CP/M-systemet.
Grafiklösningen var för sin tid avancerad. Grundmodellen hade en monokrom bildskärm med grön fosfor och upplösningen 640 × 400 pixlar. Senare kom både färgmodeller i samma upplösning och en högupplöst svartvit version på hela 1 280 × 800 pixlar, något som var mycket ovanligt i mitten av 1980-talet. Skärmen innehöll dessutom nätdelen till själva datorn.
Lagringen skedde normalt via en separat enhet med två 5,25-tums diskettenheter, anslutna med flatkabel. Hårddisk saknades i grundutförandet men kunde användas externt eller delas via nätverk. Compis kunde nämligen kopplas samman i lokala nät där flera arbetsstationer använde en gemensam central hårddisk – ett tekniskt avancerat upplägg för skolmiljöer vid denna tid.
Datorn var försedd med RS-232-serieport, Centronics-parallellport, anslutningar för skrivare och kassettbandspelare samt uttag för ljuspenna på fronten. Tangentbordet var ett fullstort QWERTY-tangentbord och är än i dag ihågkommet för sin tangent märkt ”Utplåna”, motsvarigheten till dagens Delete.
Programvara och undervisning
Compis var tydligt inriktad på undervisning snarare än konsumtion. Det programmeringsspråk som rekommenderades var COMAL, ett pedagogiskt språk som kombinerade strukturer från BASIC och Pascal. Därutöver fanns Compis-Pascal, baserat på Turbo Pascal, samt språk som COBOL och Fortran.
Bland tillgängliga tillämpningsprogram fanns ordbehandlaren WordStar, AutoCAD samt programpaketet Harmoni, utvecklat av Esselte och innehållande ordbehandling, kalkyl och databas. Det fanns även särskilda program för skolbruk, bland annat för mät- och styrfunktioner via datorns serieport.
Samtidens alternativ: Atari ST och Amiga
När Compis började levereras till skolorna fanns redan flera etablerade alternativ på marknaden. Atari ST och Commodore Amiga erbjöd stark grafik, god ljudkapacitet, ett stort och växande programutbud samt en tydlig närvaro både i hemmen och i arbetslivet. De användes för ordbehandling, programmering, grafik, musikproduktion och spel.
Till skillnad från Compis levererades båda systemen med grafiska användargränssnitt – GEM på Atari ST och Workbench på Amiga – vilket gjorde dem mer lättillgängliga för nybörjare. Trots detta valdes de bort i den svenska skolsatsningen. Resultatet blev att elever undervisades på en plattform som var tekniskt isolerad, medan omvärlden snabbt rörde sig mot standardiserade system med grafiska gränssnitt. Ironiskt nog innebar detta att många elever redan hemma i sina pojkrum hade tillgång till datorer som i praktiken var både mer kraftfulla, mer användarvänliga och mer relevanta för framtida studier och arbetsliv än den dator de mötte i skolan.
Ett projekt utan framtid
Det var i grunden inget större fel på Compis som dator. Prestandan var god, grafiken imponerande och konstruktionen genomtänkt. Problemet var i stället att den var just en skoldator – och ingenting annat. När eleverna lämnade skolan mötte de en verklighet där IBM PC-kompatibla datorer redan höll på att bli norm, något som Compis aldrig fullt ut anpassades till, trots viss begränsad PC-kompatibilitet i den senare Compis II.
Redan omkring 1988 stod det klart att projektet nått en återvändsgränd. Försäljningen stagnerade, stödet minskade och Compis lades slutligen ned. Många datorer blev kvar i skolornas förråd, andra försvann spårlöst.
I dag lever Compis vidare som ett stycke svensk datorhistoria – ett ambitiöst, välmenande men i slutändan misslyckat försök att genom central planering skapa framtidens skoldator. Kanske står det fortfarande någon bortglömd Compis kvar på en skolvind och samlar damm, som ett monument över en tid då staten ville bygga sin egen digitala väg.
Här är en kort notis, saklig men lättillgänglig, som kan användas som sidospalt eller faktanotis:
Notis: Motorola 68000 vs Intel 80186 – vem var snabbast?
På pappret kan Intel 80186 och Motorola 68000 verka jämförbara, men i praktiken var skillnaderna tydliga. Intel 80186 i Compis kördes vanligtvis i 8 MHz och var i grunden en vidareutveckling av 8086-arkitekturen, med begränsad intern parallellism och smalare intern datapath. Motorola 68000, som användes i Atari ST och Commodore Amiga, kördes också ofta i 8 MHz, men hade en intern 32-bitars arkitektur, fler register och effektivare instruktioner.
I verkliga program – särskilt grafik, multitasking och beräkningsintensiva uppgifter – presterade 68000 oftast märkbart bättre per MHz än 80186. Detta gjorde att Atari ST och Amiga kunde upplevas som snabbare och mer responsiva, trots liknande klockfrekvenser. Intel 80186 hade fördelen av x86-kompatibilitet, men när det gällde rå prestanda och arkitektonisk elegans låg Motorola 68000 steget före under mitten av 1980-talet.
Compis – fakta
Typ
Svensk skoldator (”COMPuter In School”)
Utvecklare
Telenova (ursprungligen Svenska Datorer AB)
Period
Mitten av 1980-talet (lansering ca 1985, avveckling ca 1988)
Processor
Intel 80186, 8 MHz
Minne
128–256 kB (utbyggbart upp till ca 768 kB)
Operativsystem
CP/M-86
Lagring
En eller två 5,25" diskettenheter (hårddisk som tillval/externt)
Grafik/skärm
Rastergrafik; vanligt 640×400 (monokrom grön/färg), även 1280×800 (sv/v)
Portar
RS-232 (serie), Centronics (parallell)
Känt kännetecken
Tangenten "Utplåna" (motsv. Delete)
Not: Specifikationer varierade mellan olika Compis-modeller och versioner.
När hemdatorspelen tog klivet från pixlig underhållning till visuell konst stod Barbarian (1987) i främsta ledet. Med Roger Deans ikoniska fantasyomslag, tekniskt imponerande grafik och en ovanlig styrmodell blev spelet från Psygnosis ett tydligt exempel på hur 1980-talets plattformsspel kunde vara lika mycket stämning och estetik som ren spelmekanik.
När det brittiska spelbolaget Psygnosis släppte Barbarian år 1987 var det tydligt att ambitionen var högre än genomsnittet för tidens plattformsspel. Spelet, som först utvecklades för Amiga och Atari ST, utmärkte sig genom sin starka visuella stil, sitt ovanliga styrsystem och sin mörkt fantasyladdade atmosfär. Senare portades det till en rad andra plattformar, däribland Commodore 64, MS-DOS, MSX, Amstrad CPC och ZX Spectrum.
Omslaget – och mycket av spelets estetiska identitet – pryddes av konst signerad den legendariske fantasykonstnären Roger Dean, känd för sina drömlika landskap och organiska former. Bilden, som föreställer en del av hans verk Red Dragon, satte tonen redan innan spelaren ens startade spelet.
En barbarisk familjekonflikt
I Barbarian axlar spelaren rollen som Hegor, en muskulös barbar som ger sig ned i underjordiska grottor och fängelsehålor för att konfrontera sin bror Necron – en ondskefull trollkarl som fördjupat sig i mörk magi. Resan är fylld av fällor, fiender och plattformshoppande, och målet är enkelt men brutalt: besegra Necron och återställa balansen.
Hegor är beväpnad med svärd, sköld och pilbåge, och spelet kombinerar närstrid med mer taktiska moment. Löpning och hoppande är centrala inslag, vilket placerar Barbarian tydligt i plattformsgenren.
Ett ovanligt styrsystem
En av spelets mest särpräglade egenskaper var dess kontrollsystem. Eftersom många hemdatorer på 1980-talet bara hade joysticks med en enda knapp, löste utvecklarna detta genom ett menybaserat system. När spelaren tryckte på knappen visades en rad handlingar längst ned på skärmen. Med joysticken kunde man bläddra mellan alternativen och sedan välja önskad handling med ännu ett knapptryck.
Detta var innovativt men också omdiskuterat – vissa spelare uppskattade flexibiliteten, medan andra upplevde det som långsamt i intensiva strider.
Teknik och presentation
Psygnosis lade stor vikt vid presentationen. Spelet inleds med en animerad sekvens där Hegor hugger av en kedja med sitt svärd – en scen som på Amiga och Atari ST förstärks av ett högt, digitaliserat ljudeffektspår. Målet var tydligt: att efterlikna omslagets konstnärliga stil även i själva spelet.
Resultatet blev stora, färgstarka sprites och rikliga ljudeffekter. Till och med IBM PC-versionen, som annars var tekniskt begränsad, använde sig av digitaliserat tal och ljudeffekter via PC-högtalaren – något som var ovanligt för tiden.
Mottagande och eftermäle
Vid lanseringen fick Barbarian ett blandat men övervägande positivt mottagande. Kritiker imponerades av grafiken och ljudet. I den amerikanska tidskriften STart kallades presentationen för “den mest imponerande som setts i ett ST-spel”. Samtidigt framfördes kritik mot spelets höga svårighetsgrad och avsaknaden av möjlighet att spara, vilket tvingade spelaren att börja om efter många – ibland oundvikliga – dödsfall.
I Dragon Magazine tilldelades spelet 4 av 5 stjärnor, medan Amstrad Action gav det 81 %, med omdömet att det var underhållande men saknade långsiktig variation.
Ett arv i fantasyns tecken
Trots sina brister blev Barbarian tillräckligt framgångsrikt för att få en uppföljare, Barbarian II, som släpptes 1991. I dag betraktas originalspelet som ett tydligt exempel på Psygnosis tidiga stil: tekniskt djärv, visuellt slående och med en konstnärlig ambition som gick bortom det vanliga för sin tid.
Barbarian är därmed inte bara ett spel om svärd och magi – utan också ett tidsdokument från en period då hemdatorspelen tog sina första steg mot att bli en konstform i egen rätt.
I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.
Från Spectrum-uppgradering till egen dator
SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.
Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.
Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.
Hårdvaran – kraftfull 8-bitare
Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.
Några nyckelpunkter:
CPU: Z80B @ 6 MHz
RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol
För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.
Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering
En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.
Den hade fyra huvudlägen:
Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.
Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.
Ljud – sex kanaler och tracker-potential
Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.
SAM Coupé har:
Philips SAA1099-krets med
6 kanaler
stereo
8 oktaver
stöd för brus och amplitudkontroll
Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud
Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.
SAM BASIC och CP/M – mer än spel
I ROM fanns 32 KB med uppstartskod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:
Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem
Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.
Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö
SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:
Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
MIDI in/ut – ovanligt på en hemdator och lockande för musikintresserade
Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”
På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.
ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning
Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.
Det fanns två vägar:
SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)
Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.
128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.
Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?
Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:
Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarubesutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.
Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.
Kultstatus och entusiastscen
Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:
En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaruexpansioner och spel
Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface
Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.
En fotnot – men en fascinerande sådan
SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.
För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.
Video på youtube om SAM Coupé
Teknisk fakta – SAM Coupé
Lanseringsår: 1989
Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
När Atari lanserade STacy hösten 1989 var ambitionen tydlig: att ta den populära Atari ST från skrivbordet till väskan. Resultatet blev en av de första bärbara datorerna med fullt integrerat MIDI-stöd, vilket gjorde STacy till en oväntad favorit bland musiker, ljudtekniker och producenter världen över.
Trots sin imponerande teknik var STacy allt annat än lättviktig. Med en vikt på över 6,9 kilo och ett batterifack som snabbt limmades igen när energiförbrukningen visade sig katastrofal, var den mer transportabel än bärbar. Men det spelade mindre roll för professionella musikskapare. Den robusta konstruktionen, Motorola 68000-processorn, det inbyggda grafiska gränssnittet Atari TOS och den omfattande anslutningsmöjligheten via MIDI in/ut gjorde STacy till ett kraftfullt arbetsverktyg för musikproduktion – långt innan dagens laptops kunde hantera sådana uppgifter.
Datorn fick särskild uppmärksamhet inom musikscenen. Den användes både på turnéer och i studios av välkända artister, och har till och med bidragit till filmproduktioner – exempelvis till ljudspåret för Born on the Fourth of July, som Oscarnominerades för bästa ljud.
Trots sin avancerade hårdvara blev STacy kortlivad – produktionen upphörde redan 1991. Men dess roll som pionjär inom mobil musikproduktion har gjort att den i dag betraktas som en kultklassiker och är uppskattad bland samlare och retroentusiaster.
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
