Etikett: BASIC

  • Sinclair ZX81 – Hemdatorn som förändrade allt

    När Sinclair ZX81 kom 1981 blev den många familjers allra första dator – en liten svart plastlåda med 1 kilobyte minne som kopplades till tv:n i vardagsrummet. Trots sina extrema begränsningar lärde den en hel generation att programmera, skapade en våg av hemmabyggda spel och gjorde hemdatorn till en del av vardagen istället för en dyr leksak för företag och entusiaster.


    När Sinclair ZX81 lanserades 1981 kostade den mindre än ett par snygga skor. Den såg ut som en svart plastlåda med en nästan oanvändbar tangentmatta – men den öppnade dörren till datorvärlden för hundratusentals människor. I en tid då hemdatorer ofta kostade lika mycket som en begagnad bil, gjorde ZX81 det möjligt för vanliga familjer att köpa sin första dator. Resultatet blev en teknisk revolution som inspirerade en hel generation programmerare och spelutvecklare.

    ZX81 kunde egentligen väldigt lite jämfört med dagens teknik. Den hade bara 1 kilobyte internminne – ungefär lika mycket som krävs för att skriva några textmeddelanden. Den använde en svartvit TV som bildskärm och sparade program på kassettbandspelare. Trots det lyckades entusiaster skapa spel, matematikprogram och till och med schackspel på mindre än tusen byte kod.

    Datorn såldes både färdigmonterad och som byggsats, vilket tilltalade både teknikintresserade och nyfikna nybörjare. För många blev ZX81 den första kontakten med programmering. I Storbritannien ledde det till att en stor del av 1980-talets unga lärde sig BASIC-kod från köksbordet – en utveckling som senare bidrog till att Storbritannien blev ett av Europas ledande länder inom spel- och IT-utveckling.

    Till skillnad från amerikanska hemdatorer som såldes för spel, marknadsfördes Sinclair ZX81 som ett ”inlärningsverktyg”. Den lilla datorn gav användarna möjlighet att skriva egna program från grunden. Tangenterna var tryckkänsliga och saknade mekanisk känsla, vilket gjorde skrivandet svårt och ibland frustrerande. Men samtidigt väckte det kreativitet – när varje rad kod tog tid, tänkte man efter innan man skrev.

    Trots tekniska begränsningar sålde ZX81 över 1,5 miljoner exemplar. Den såldes via postorder och i bokhandelskedjan W. H. Smith – vilket gjorde den till den första datorn som vanligen såldes på huvudgatan i brittiska städer. Snart växte en hel marknad fram med tillbehör som bättre tangentbord, minnesexpanderare och otaliga program på kassettband.

    ZX81 blev en symbol för att teknik inte måste vara dyr eller komplicerad. Den inspirerade framtida spelutvecklare, ingenjörer och datorpionjärer. Många som började sin resa med den lilla svartvita lådan fortsatte senare att forma IT- och spelindustrin globalt.

    I dag ses Sinclair ZX81 som ett ikoniskt exempel på hur begränsad teknik kan driva innovation. Den hade inga ljud, inga färger – och bara fyra chip. Men den hade något viktigare: förmågan att få människor att tänka, skapa och programmera själva.

    Exempel på vad entusiaster lyckades göra på 1 KB:

    • Ett schackspel med regler i endast 672 byte kod
    • 3D-spel (’3D Monster Maze’) med labyrint och monster
    • Simuleringar, matematiska verktyg och hobbyprogram

    Slutsats:
    Sinclair ZX81 var inte den kraftfullaste datorn – men kanske den mest inflytelserika. Den lade grunden för hemdatortekniken, väckte programmeringsintresset hos tusentals och visade att framtiden kunde skrivas i svartvit kod på en vanlig TV.

    Fakta: Sinclair ZX81

    Lanseringsår: 1981 (Storbritannien)

    Utvecklare: Sinclair Research

    Tillverkning: Timex, Dundee i Skottland

    Mål: Billig hemdator för vanliga hushåll och nybörjare

    Pris vid lansering: £49,95 som byggsats, £69,95 färdigmonterad

    Sålda enheter: Över 1,5 miljoner världen över

    Processor: Zilog/NEC Z80A @ 3,25 MHz

    Minne: 1 KB RAM (officiellt expanderbart till 16 KB, inofficiellt upp till 56 KB användbart)

    Lagring: Bandspelare med kassett (ca 250–300 bit/s)

    Video: Monokrom bild på vanlig tv via RF-modulator

    Upplösning: 24 rader × 32 tecken eller ca 64 × 48 semigrafik-pixlar

    Tangentbord: 40-tangenters membrantangentbord med BASIC-nyckelord på tangenterna

    Operativmiljö: Inbyggd Sinclair BASIC i 8 KB ROM

    Strömförsörjning: 9 V DC, ca 420 mA

    Efterföljare: Sinclair ZX Spectrum

    Betydelse: Gjorde hemdatorer till en massmarknad i Storbritannien, inspirerade tusentals att lära sig programmera och lade grunden för många spel- och mjukvaruföretag.

    Filmer på youtube om Zx80 och ZX81

  • IBM 5100 – Den portabla datorn som låg före sin tid

    IBM 5100 Portable Computer lanserades 1975 och blev en milstolpe inom datorhistorien. Trots sin vikt på 25 kilo räknades den som portabel och imponerade med att kombinera skärm, tangentbord, lagring och avancerad beräkningskapacitet i ett enda kompakt system. Med stöd för både APL och BASIC och teknik hämtad från stordatorvärlden blev IBM 5100 ett pionjärsystem som förebådade den personliga datorns genombrott – flera år innan PC-eran tog fart.

    När IBM lanserade IBM 5100 Portable Computer den 10 september 1975 skrev man datateknikhistoria. Den vägde visserligen över 25 kilo och krävde eluttag – men ansågs ändå portabel. Med inbyggd skärm, tangentbord, databandstation och upp till 64 KB RAM blev den en av de första kompletta datorerna som fick plats på ett skrivbord (eller i en mycket stark persons bagage).

    IBM 5100 var ett direkt resultat av forskningsprototypen SCAMP (Special Computer APL Machine Portable) från 1973, som kallats världens första persondator. Den kunde köra programmeringsspråket APL, vilket tidigare krävde stordatorer. IBM löste detta genom att låta den lilla maskinen emulera stordatorns funktioner via mikroprogrammering – flera år innan PC-eran började.

    Den blev ingen massprodukt på grund av sitt höga pris (mellan 8 975 och 19 975 USD, motsvarande upp till ca 117 000 USD idag), men användes inom forskning, teknik och ekonomi. Idag är 5100 ett ikoniskt samlarobjekt och förekommer i popkultur – bland annat i John Titor-historien och anime-serien Steins;Gate, där den under namnet IBN 5100 beskrivs som nyckeln till att bryta tidens barriärer.

    Fördelar med IBM 5100 (1975)

    • Första portabla datorn med CRT-skärm, tangentbord och lagring.
    • Kunde köra både APL och BASIC – ovanligt kraftfullt för tiden.
    • Mikroprogrammerad emulering av större datorer.
    • Avancerad teknik i kompakt format – före sin tid.

    Nackdelar

    • Mycket dyr.
    • Tung och inte batteridriven.
    • Svår för vanliga användare, särskilt APL-versionerna.
    • Bandstationerna var långsamma och känsliga.

    IBM 5100 och framtiden

    Tekniken som utvecklades för IBM 5100 ledde vidare till datorrevolutionen på 80-talet. Även om modellen inte blev en kommersiell succé pekade den ut riktningen mot dagens bärbara datorer. Flera teknikhistoriker ser den som den första riktiga PC:n, långt före IBM 5150 (PC:n från 1981).

    Det är fascinerande att en maskin från mitten av 70-talet kunde inspirera såväl teknikutveckling som science fiction – och fortsätter fascinera människor ett halvt sekel senare

    Teknisk fakta: IBM 5100 Portable Computer

    Lanseringsår 1975 (10 september)
    Typ ”Portabel” persondator (allt-i-ett)
    Processor IBM PALM (16-bitars mikroprocessor, mikro­kodad emulator för System/370 och System/3)
    Minne (RAM) 16, 32, 48 eller 64 KB
    ROM / ROS Flera hundra KB med systemprogram, APL/BASIC-tolkar
    Lagring Inbyggd QIC-bandstation (DC300-kassetter, ca 204 KB per kassett).
    Extern extra bandstation IBM 5106 som tillval.
    Skärm Inbyggd 5" monokrom CRT, 16 rader × 64 tecken
    I/O & anslutningar Tangentbord integrerat i chassit
    BNC-kontakt för extern monitor
    IBM 5100 Communications Adapter (2741-emulering) som tillval
    Valbar seriell I/O-adapter (RS-liknande port)
    Programspråk APL, BASIC eller båda (valbar med strömbrytare på fronten)
    Vikt ≈ 25 kg (ca 55 lb)
    Pris vid lansering Ca 8 975–19 975 USD (beroende på konfiguration)

    Video på youtube om IBM 5100

  • Oric – den färgstarka utmanaren från 80-talets hemdatormarknad

    Oric-datorerna blev ett oväntat fenomen i hemdatormarknaden på 1980-talet. Med inspiration från ZX Spectrum och drivna av den kraftfulla MOS 6502-processorn, lyckades de förena lågt pris med imponerande tekniska möjligheter. Trots hård konkurrens från större aktörer blev Oric-1 och efterföljaren Oric Atmos storsäljare i både Storbritannien och Frankrike. De erbjöd färggrafik, ljudchip och ett programmerbart BASIC i ROM – egenskaper som gjorde dem attraktiva för allt från spel till hobbyprogrammering. Även om Oric aldrig nådde samma genomslag globalt, lämnade den ett varaktigt avtryck och lever vidare genom entusiaster och samlarvärlden än idag.

    När hemdatormarknaden exploderade i början av 1980-talet dominerades den av brittiska och amerikanska aktörer som Sinclair, Commodore och Atari. Men mitt i denna konkurrens dök en ny spelare upp – Oric, utvecklad av brittiska Tangerine Computer Systems. Drivna av framgången hos ZX Spectrum lanserade de år 1982 Oric-1, en prisvärd dator med god grafik och ljud, baserad på den klassiska MOS 6502-processorn på 1 MHz. Datorn sålde över 210 000 exemplar under sitt första år, vilket gjorde den till Frankrikes bästsäljande dator 1983.

    Precis som många hemdatorer i tiden levererades Oric-1 med BASIC i ROM, men den skiljde sig med bättre ljud, fler grafiklägen och möjligheten att på ett smart sätt kombinera text och grafik. Dess lo-res-läge kunde efterlikna Teletext, och hi-res-läget erbjöd 240×200 bildpunkter – mer än tillräckligt för tidiga spel och hobbygrafik, även om den drabbades av det klassiska “attribute clash”-problemet som många 8-bitars datorer gjorde.

    Efterföljaren Oric Atmos kom 1984 med förbättrat tangentbord och uppdaterad ROM, vilket rättade flera brister – men inte alla; den ökända felhanteringen vid bandinläsning fanns kvar. Trots lovande utveckling och introduktionen av ytterligare modeller som Stratos och Telestrat, lyckades Oric aldrig riktigt stabilisera ekonomin, och bolaget upplöstes definitivt 1987.

    Intressant nog överlevde tekniken längre i Östeuropa. Yugoslaviska licenstagare producerade kloner som Nova 64 in på 1990-talet, vilket visar hur stor betydelse Oric fick i vissa regioner.

    Ett brittiskt försök med europeiskt genomslag

    Oric lyckades aldrig riktigt skaka om marknaden globalt, men den representerar en tid då europeiska ingenjörer försökte utmana de stora aktörerna med kreativa lösningar, god prestanda för pengarna och charmig design.

    Och idag? Oric är ett nostalgiskt samlarobjekt, särskilt Atmos-modellen med sitt röda skal och ikoniska formspråk. För entusiaster inom retrodatorkultur står den kvar som ett bevis på att även mindre tillverkare kunde sätta avtryck – om än kortvarigt.

    Sammanfattning i punktform

    • Lansering: Oric-1 (1982), Atmos (1984), Telestrat (1986)
    • CPU: MOS 6502A @ 1 MHz
    • RAM: 16 KB eller 48 KB (upp till 64 KB med vissa modeller)
    • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
    • Ljud: General Instrument AY-3-8912 (3 kanaler)
    • Lagring: Kassettband, 300–2400 baud
    • Operativsystem: Microsoft Extended BASIC
    • Försäljning: 210 000 enheter 1983
    • Starkast marknad: Frankrike och norra Europa
    • Konkurrenter: ZX Spectrum och Commodore 64

    Video på youtube om Oric 1

    Teknisk fakta – Oric-datorerna

    • Tillverkare: Tangerine Computer Systems / Oric Products International
    • Modeller: Oric-1 (1982), Oric Atmos (1984), Oric Stratos, Oric Telestrat (1986)
    • CPU: MOS 6502/6502A @ 1 MHz
    • RAM: 16 KB / 48 KB (upp till 64 KB i senare modeller)
    • ROM: 16 KB med Extended BASIC
    • Ljud: AY-3-8912 (3 kanaler)
    • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
    • Lagring: Kassettband (300/2400 baud)
    • Video ut: RF (PAL TV) samt RGB via 5-pol DIN
    • Portar: Kassett I/O, Centronics skrivare, expansionsport
    • Tangentbord: 57 tangenter, QWERTY
    • Ström: 9 V DC, max ca 600 mA
    • Tillbehör: 3" diskettstation, modem, färgplotter MCP-40
    • Kloner: Nova 64 (Yugoslavien)

  • IBM 5120 – när storföretagsdatorn flyttade in på skrivbordet

    IBM 5120 lanserades 1980 som den mest prisvärda affärsdatorn från IBM dittills – ett kompakt och stationärt system som tog minidatorns beräkningskraft in i kontorsmiljön. Med inbyggd skärm, dubbla 8-tums diskettstationer och programmeringsspråk som BASIC och APL direkt i ROM, blev den ett attraktivt alternativ för småföretag som behövde kraftfull databehandling utan att investera i stora datorsystem. Dess ergonomiska design och fokus på användbarhet gjorde den unik för sin tid och bidrog till att datorn mottog flera designutmärkelser.

    IBM 5120 – när storföretagsdatorn flyttade in på skrivbordet

    När IBM 5120 lanserades i februari 1980 markerade det ett viktigt steg i datorhistorien: kraften hos minidatorer – tidigare reserverade för stora företag och tekniska institutioner – blev tillgänglig i ett format som fick plats på skrivbordet. Med integrerad skärm, inbyggda diskettenheter och både BASIC och APL inladdade direkt i ROM var IBM 5120 riktad till små och medelstora företag som ville digitalisera sin administration utan att investera i storskaliga datorsystem.

    Till skillnad från sin föregångare IBM 5110 var 5120 mer stationär och utformad för kontorsmiljön. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, två inbyggda 8-tums diskettenheter på 1,2 MB vardera och totalt 32 KB RAM – imponerande specifikationer för sin tid. Det som verkligen stack ut var att användaren kunde välja programmeringsspråk via en fysisk strömbrytare på fronten – BASIC för traditionell affärslogik eller APL, ett avancerat språk som gjorde det möjligt att köra program utvecklade för IBMs minidatorer.

    IBM marknadsförde 5120 som den billigaste affärsdatorn man någonsin släppt, men med ett prisintervall på 9 340 till 23 990 dollar var den fortfarande långt ifrån konsumentvänlig. Träffsäker ergonomi och modern formgivning gjorde den dock till en prisvinnare: den lyftes fram som både praktisk och elegant, med mindre skrivbordsåtgång och inbyggt handledsstöd i tangentbordet.

    Trots sin tekniska potential saknade 5120 både nätverksfunktioner och hårddisk – ett kraftigt hinder vid en tid då datadelning började bli allt viktigare. Lösningen kom från externa utvecklare: 1981 skapade Core International världens första hårddisk och lokala nätverk (CoreNet) för IBM 5110/5120. Senare, 1984, gjorde deras mjukvara PC51 det möjligt att köra IBM 5100-seriens BASIC-program direkt på IBM PC.

    IBM 5120 kanske inte blev en långlivad succé, men den banade väg för framtida kontorsdatorer och visade att avancerad datorkraft inte behövde vara större än en skrivmaskin. Den representerar övergången från specialiserade system till persondatorer – och blev en del av den resa som slutligen ledde till PC-eran.

    IBM 5120 – Teknisk specifikation

    Lanseringsår: 1980
    Processor: NEC D780C-1 (Z80A-kompatibel), 16-bit, 3,25 MHz
    RAM: 32 KB
    ROM: Språk i ROM – BASIC & APL (väljbara via fysisk brytare)
    Lagring: 2 × 8-tums floppy (1,2 MB vardera), stöd för extern IBM 5114 med ytterligare 2 enheter
    Skärm: Inbyggd 9” monokrom (textbaserad)
    Operativsystem / Programmering: BASIC, APL
    Anslutningar: Kassettport, expansionsport, seriella anslutningar (via extern utrustning)
    Nätverk: Inget LAN-stöd från IBM (senare möjligt via CoreNet från tredje part)
    Hårddisk: Ingen inbyggd – första hårddisksystemet utvecklades externt 1981
    Externt språkstöd: Program skrivet för IBM-minidatorer i APL kunde köras
    Mått: Stationärt desktop-system (storlek motsvarande skrivmaskin)
    Vikt: Ej exakt angiven, men betydligt tyngre än bärbara 5110
    Pris vid lansering: 9 340 – 23 990 USD beroende på konfiguration
    Kända användningsområden: Bokföring, inventering, lönehantering, affärssystem
    Särskilda funktioner: Ergonomiskt tangentbord med handledsstöd, minskat skrivbordsutrymme
    Utvecklad för: Mindre företag som behövde minidatorprestanda i kontorsmiljö

  • Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer

    Commodore PET var datorn som tog steget från teknikentusiaster till klassrum och kontor. När den lanserades 1977 blev den en av de första kompletta persondatorerna – med skärm, tangentbord, lagring och processor i ett enda paket. I en tid då datorer ofta bestod av lösa komponenter och avancerad montering visade PET att en dator kunde vara både användarvänlig och tillgänglig. Det var starten på den moderna hemdatoreran – och grunden till Commodores senare framgångar med VIC-20 och Commodore 64.

    Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer

    När Commodore PET lanserades 1977 markerade den början på en helt ny era – det var en av de första kompletta persondatorerna riktade till vanliga användare. PET stod för Personal Electronic Transactor och namnet föddes efter att en av utvecklarna såg en ”Pet Rock” i Kalifornien och skämtsamt föreslog att de skulle skapa en ”husdator”. Det låter kanske som ett kul sidospår, men resultatet blev historiskt viktig teknik.

    En av ”1977 års treenighet”

    Tillsammans med Apple II och TRS-80 räknas Commodore PET till den så kallade 1977-trinity – de tre datorer som banade väg för hemdatorboomen. Där många tidigare system krävde separat skärm, kasettspelare och tangentbord, levererade PET allt i samma låda: skärm, CPU, RAM, tangentbord och till och med kassettbandspelare i de tidiga modellerna.

    Från miniräknare till mikrocomputer

    Idén föddes när Commodore fick problem med sina kalkylatorer på grund av konkurrens från Texas Instruments. Ingenjören Chuck Peddle såg potentialen i den nyutvecklade 6502-processorn och övertygade Commodore-chefen Jack Tramiel om att deras framtid låg i datorer – inte i miniräknare.

    Tramiel gav Peddle sex månader att ta fram en färdig modell. Resultatet blev Commodore PET 2001, som premiärvisades på Consumer Electronics Show i januari 1977.

    Teknik som imponerade – och irriterade

    FunktionFakta
    CPUMOS 6502
    RAM4 KB eller 8 KB (uppgraderbart till 32 KB)
    LagringInbyggd kassett (Datasette), 750 baud effektivt
    Grafik40×25 tecken, monokrom
    OperativsystemCommodore BASIC (Microsoft BASIC 6502)
    TangentbordUrsprungligen chiclet-modell – starkt kritiserat
    ExpansionsportIEEE-488 → kunde användas som tidig nätverkslösning!

    Trots begränsad grafik kunde PET göra mer än vad man trott tack vare PETSCII, ett avancerat teckenformat med symboler och grafiska element. Spel som Space Invaders och Labyrinth dök upp – trots att skärmen bara kunde visa textgrafik.

    En favorit inom utbildning och kontor

    PET blev snabbt populär särskilt i skolor och på kontor, framför allt i Nordamerika och Europa. Den var robust byggd i metall, lätt att underhålla och kunde dela skrivare och diskettenheter via IEEE-488-porten – långt innan nätverk var standard.

    Utvecklingen fortsatte

    Efter PET 2001 följde modeller som:

    • Commodore 3000-serien – kraftigare tangentbord
    • 4000- och 8000-serien – mer RAM, större skärm
    • SuperPET (SP9000) – riktad mot universitet, stödde COBOL, FORTRAN och Pascal
    • Porsche PET (8296) – modernare design och upp till 128 KB RAM

    Totalt såldes runt 219 000 PET-datorer innan serien avslutades 1982.

    Legacy – varför gör PET fortfarande väsen av sig?

    • Den var den första massproducerade allt-i-ett-datorn.
    • Den använde Microsoft BASIC, innan Microsoft blev dominerande på PC-marknaden.
    • Den blev en utbildningsdator för en hel generation.
    • Den skapade grunden för Commodores kommande succéer: VIC-20 och Commodore 64.

    I modern tid har entusiaster till och med återskapat PET i färg, något som aldrig fanns officiellt. Datorn emuleras idag via VICE och används i retroprojekt världen över.

    Slutsats

    Commodore PET var långt ifrån perfekt – tangentbordet var obekvämt, grafik begränsad och tidiga modeller hade buggar i systemet. Men framför allt var den banbrytande. Den visade att en dator kunde vara ett verktyg för alla, inte bara för tekniker – och öppnade dörren till persondatorrevolutionen.

    Den var kanske inte den mest kraftfulla, men utan Commodore PET hade datorvärlden sett helt annorlunda ut.

  • Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem

    Commodore 16 lanserades 1984 som ett prisvärt alternativ för nybörjare inom hemdatorteknik – men under ytan dolde sig en oväntat kompetent maskin. Med en snabbare processor än både VIC-20 och Commodore 64, en avancerad grafikpalett på över 120 färger och inbyggda grafikkommandon i BASIC, försökte C16 positionera sig som framtidens instegsmodell. Trots ett snävt minne och avsaknad av viktiga anslutningar fick den ett varmt mottagande i delar av Europa och Mexiko – inte minst som många användares allra första dator. Här är berättelsen om den underskattade Commodore-modellen som skapades för att konkurrera med lågprisalternativen, men som i efterhand kom att vinna hjärtan där elektronik annars var otillgänglig.

    Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem

    När Commodore 16 lanserades 1984 var målet tydligt: att skapa en billig instegsmodell som skulle ersätta VIC-20 och konkurrera med lågprisdatorer från Timex, Mattel och Texas Instruments. Resultatet blev en maskin som tekniskt sett var imponerande för sin prisklass – men som misslyckades kapitalt i USA. Ändå kom den att få ett oväntat eftermäle, framför allt i Europa och Mexiko, där den spelade en viktig roll för många människors första möte med datorer.

    Trots namnet var Commodore 16 inget enklare syskon till Commodore 64 – den var i praktiken mer en bantad Plus/4, byggd kring den så kallade TED-kretsen som hanterade både grafik, ljud och minneshantering. Processorn körde dessutom cirka 75 % snabbare än förlagan i C64, och BASIC-versionen innehöll avancerade grafikkommandon som kraftigt förenklade bildhantering. Men avsaknaden av hårdvarusprites och ett betydligt enklare ljudsystem gjorde att spelupplevelsen inte kunde mäta sig med storebror.

    Även om C16 var tänkt som billig dator för hemmabruk saknades viktiga anslutningar – exempelvis gameportar och användarport – vilket gjorde att mycket befintlig kringutrustning inte fungerade direkt. Den hade bara 16 KB RAM (varav cirka 12 KB tillgängligt i BASIC), så många program behövde trimmas för att fungera. En 64 KB-expansion kunde göra den till nästan en Plus/4, men dessa såldes aldrig officiellt av Commodore.

    Trots sin blygsamma början kom Commodore 16 att göra stor skillnad, särskilt i länder som Ungern där västerländsk datorutrustning var nästintill otillgänglig. De låga restpriserna efter 1986 ledde till att många östblocksanvändare fick sin allra första datorupplevelse via just denna modell – och entusiasterna höll liv i plattformen långt in på 1990-talet.

    I Mexiko såldes den som Sigma-Commodore 16 och gjorde stor succé. Där kunde kunder till och med provspela datorerna i butik, vilket ökade intresset markant. Lokala tävlingar arrangerades, och unik programvara utvecklades enbart för den mexikanska marknaden – idag mycket svår att hitta.

    Commodore 16 må vara en parentes i datorkommunismens historia – men en viktig sådan. Den var aldrig bäst eller mest avancerad. Men den var tillräckligt bra, tillräckligt billig och tillräckligt tillgänglig för att öppna dörren till datorvärlden för en helt ny generation användare.

    Den blev inte en vinnare – men den blev en första dator för många.

    Faktaruta: Commodore 16 – teknisk specifikation

    Tillverkare Commodore International
    Modell Commodore 16 (C16)
    Lanseringsår 1984
    CPU 7501 / 8501 (6502-kompatibel)
    Klockfrekvens ≈ 75 % snabbare än VIC-20/C64 (beroende på region/TV-standard)
    RAM 16 KB (ca 12 KB tillgängligt i BASIC)
    ROM BASIC + KERNAL + teckengenerator (totalt 32 KB-familj, delad med Plus/4)
    Grafikchip TED (video, ljud och DRAM-refresh i samma krets)
    Video-lägen 40×25 text
    320×200 högupplöst grafik (2 färger per 8×8-block)
    160×200 multicolor (4 färger per block)
    Upp till 121 färger i paletten
    Ljud Inbyggt ljud via TED-krets (enkel ljudgenerator, enklare än SID i C64)
    Operativmiljö Inbyggd Commodore BASIC (med grafikkommandon)
    Lagring Datasettband (C16-familjens egna enheter, t.ex. 1531), 1541-diskett via seriell port
    Expansionsport Cartridge-/minnesport (kunde uppgraderas till 64 KB via tredjepartsmoduler)
    Portar Seriell IEC-bus (disketter/skrivare, kompatibel med VIC-20/C64)
    Kassettport
    C16-specifika joystickportar (kan användas med C64-joysticks via adapter)
    TV/RF-utgång och kompositvideo (beroende på region)
    Kompatibilitet Delvis kompatibel med Plus/4 – full kompatibilitet med 64 KB (ej inbyggd programsvit och användarport)
    Familjemodeller C16, C116 (gummiknappar, EU), Plus/4 (64 KB, kontorssvit)
    Marknader där den lyckades Framförallt Europa (bl.a. Ungern) och Mexiko

    Video på youtube om Commodore 16

    Och en video som behandlar alla modeller i samma serier Plus 4, Commodore 16 och Commodore 116

  • Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara större

    Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.

    Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.

    En förbättrad ZX81 – med kompromisser

    Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.

    Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.

    Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.

    Europeisk framgång – och kloner över hela världen

    Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.

    Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.

    Idag – en raritet för samlare

    Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.

    Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.

    Lambda 8300 – Teknisk specifikation

    Tillverkare Lambda Electronics Limited (Hongkong)
    Lanseringsår 1983
    Processor (CPU) NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
    Arbetsminne (RAM) 2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
    Lagring Kassettband (ljud, in/ut)
    Operativmiljö Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
    Grafikchip C4005 ULA I/O
    Video / bild UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
    Monokrom text: 32 x 24 tecken
    Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
    Ljud C4005, 1 röst, 3 oktaver
    In/ut-portar Kassettgränssnitt (audio in/ut), expansionsbuss,
    Atari-kompatibel joystickport
    Mått 295 x 150 x 55 mm
    Vikt ≈ 700 g
    Kompatibilitet Delvis kompatibel med Sinclair ZX81 (full kompatibilitet med ZX81-ROM installerad)

    Video om Lambda 8300 på youtube

  • Casio PB-100F

    Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.

    Specifikationer

    Lansering: 1983
    Status: Utgången
    Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd.
    Mått: 165 x 72 x 14 mm
    Vikt: 170 g (inkl. batterier)
    Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad
    Processor: Hitachi HD61913
    Klockfrekvens: ca 0.6 MHz
    RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB)
    ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram)
    Programmering: BASIC (Casio BASIC)
    Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier
    Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100)
    Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data
    Inmatning: QWERTY-tangentbord
    Utmatning: LCD-display, extern skrivare

    Design och hårdvara

    PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.

    Programvara och funktioner

    Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.

    Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.

    Tillbehör och expansion

    PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.

    Processorn – Hitachi HD61917

    Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.

    Tekniska egenskaper

    • Arkitektur: 4-bitars ALU
    • Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
    • Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
    • Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
    • Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
    • Integrerade funktioner: klockgenerator, RAM-hantering, I/O-styrning, displaydrivning
    • Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier

    Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.

    I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.

    Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.

    Slutsats

    Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.