Etikett: BASIC

  • Texas Instruments Compact Computer 40 – en dator före laptopens tid

    Compact Computer 40, eller CC-40, var Texas Instruments försök att redan i början av 1980-talet göra datorn lika portabel som en anteckningsbok. Med inbyggd BASIC, extremt låg strömförbrukning och fokus på utbildning och professionella beräkningar blev den ett tidigt – men omstritt – steg mot dagens bärbara datorer.

    Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, var en liten bärbar dator som utvecklades av Texas Instruments och lanserades våren 1983. Vid en tid då datorer oftast var stora, tunga och stationära försökte CC-40 visa att datorkraft kunde tas med i väskan. Den räknas därför som en av de tidigaste föregångarna till dagens bärbara datorer.

    En bärbar dator på 1980-talet

    CC-40 var ungefär i anteckningsboksstorlek och vägde runt 600 gram. Den hade en enkel LCD-skärm som bara kunde visa en rad med 31 tecken. Det låter extremt begränsat i dag, men var fullt tillräckligt för textbaserad programmering och beräkningar.

    Tangentbordet var integrerat i chassit och datorn kunde drivas antingen med nätadapter eller med fyra vanliga AA-batterier. Batteritiden kunde uppgå till omkring 200 timmar, vilket var mycket imponerande för sin tid.

    Programmering i BASIC

    En central idé med CC-40 var att den skulle vara lätt att programmera. Därför hade den ett inbyggt BASIC-språk som startade direkt när man slog på datorn. Användaren kunde skriva egna program för beräkningar, utbildning eller enklare simuleringar.

    BASIC-tolken liknade den som användes i hemdatorn TI-99/4A, men var anpassad till CC-40:s begränsade minne och skärm. Endast ett program åt gången kunde ligga i minnet, och det användbara arbetsutrymmet var bara några kilobyte stort.

    Minnet som aldrig försvann

    CC-40 hade 6 kilobyte arbetsminne, vilket kunde byggas ut till 18 kilobyte. Dessutom fanns 34 kilobyte ROM med operativsystem och BASIC. En ovanlig och smart egenskap var att minnet inte raderades när datorn stängdes av. Program och data kunde ligga kvar i flera månader, så länge batterierna inte togs ur.

    Däremot saknades permanent lagring. Det gick inte att spara filer på disk eller band. Program kunde bara finnas i minnet, på ROM-kassetter eller skrivas in för hand varje gång.

    Hexbus och tillbehör

    För att ändå göra datorn användbar i professionella sammanhang utrustades CC-40 med en så kallad Hexbus-port. Via den kunde man ansluta skrivare, plotter, modem och seriella gränssnitt.

    Texas Instruments planerade även en bandbaserad lagringsenhet, kallad Wafertape, baserad på teknik från Exatron. Den visades till och med på produktförpackningar, men släpptes aldrig eftersom den ansågs för opålitlig.

    Hur togs CC-40 emot?

    Mottagandet i pressen var splittrat. Datortidningen BYTE var mycket kritisk och pekade på avsaknaden av filsystem, klocka och extern lagring. De menade att CC-40 i praktiken fungerade bättre som en avancerad vetenskaplig miniräknare än som en riktig dator.

    Andra var mer positiva. Tidningen Creative Computing lyfte fram den kraftfulla BASIC-miljön och det permanenta minnet som stora fördelar, särskilt för utbildning och tekniska beräkningar.

    Projekt som aldrig nådde marknaden

    Texas Instruments hade långtgående planer för CC-40-familjen. En förbättrad modell, CC-40 Plus, skulle ha fått kassettband för lagring. Ännu mer ambitiös var Compact Computer 70, med större skärm, grafik och mer minne.

    När Texas Instruments drog sig ur hemdatormarknaden 1983 lades dock alla dessa projekt ned. En del av tekniken levde vidare i den senare modellen Texas Instruments TI-74.

    En bortglömd men viktig dator

    Compact Computer 40 blev ingen försäljningssuccé, men den är ett viktigt steg i datorhistorien. Den visar hur tidigt idén om verkligt bärbara datorer fanns och vilka kompromisser som krävdes innan teknik, lagring och mjukvara hunnit ikapp.

    I dag är CC-40 främst ett samlarobjekt och ett exempel på hur innovation ibland kommer före sin tid.

    Youtube innehåll om TMS CC-40

    Tekniska fakta: TI Compact Computer 40 (CC-40)

    Tillverkare Texas Instruments
    Typ Portabel dator (notebook-storlek)
    Lansering Mars 1983
    Pris vid lansering 249 USD (1983)
    CPU TI TMS70C20, 2,5 MHz (8-bit)
    RAM 6 KB (utbyggbart till 18 KB)
    ROM 34 KB
    Skärm LCD, 1 rad / 31 tecken
    Mjukvara Inbyggd BASIC-tolk; program via ROM-kassetter eller manuell inmatning
    Lagring Ingen permanent lagring (extern “Wafertape” planerad men ej släppt)
    Anslutningar Hexbus (tillbehör som skrivare, plotter, RS-232, modem)
    Ström Nätadapter eller 4×AA; upp till ca 200 timmar
    Vikt ca 600 g

  • Wang 2200 – datorn som var föregångare till persondatorn

    Wang 2200 lanserades 1973, i en tid då datorer fortfarande var stora, dyra och svåråtkomliga. Ändå erbjöd denna relativt okända maskin något som i dag känns självklart: en komplett dator i ett enda skåp, redo att användas direkt. Med inbyggd skärm, tangentbord, lagring och ett programmeringsspråk som startade automatiskt bröt Wang 2200 mot tidens normer och gjorde avancerad datorkraft tillgänglig för företag och myndigheter utan egna datacenter. Den blev aldrig ett hushållsnamn – men dess idéer kom att prägla datorutvecklingen långt framöver.

    I början av 1970-talet var datorer fortfarande något mystiskt. De stod i särskilda rum, krävde specialutbildad personal och kostade mer än de flesta företag ens kunde överväga. Ändå fanns det en dator som bröt mönstret. Den hette Wang 2200 och byggdes av Wang Laboratories. I efterhand framstår den som ett av de tydligaste stegen mot den moderna persondatorn – trots att den lanserades flera år innan PC-revolutionen tog fart.

    En dator som inte behövde förklaras

    När man slog på en Wang 2200 hände något ovanligt för sin tid: datorn var redo att användas direkt. Ingen lång uppstart, inget operativsystem som skulle laddas, inga hålkort eller fjärrterminaler. Skärmen tändes och BASIC-prompten väntade.

    Det låter trivialt i dag, men då var det en radikal idé. Datorn var inte byggd för datatekniker – den var byggd för människor som behövde lösa problem.

    BASIC som satt i hårdvaran

    Hemligheten låg i hur Wang 2200 var konstruerad. Programmeringsspråket BASIC låg inte som ett program i minnet, utan var hårdvaruimplementerat i ROM. Det gjorde systemet både snabbare och stabilare än många konkurrenter.

    Men ännu viktigare var vad det betydde i praktiken: många användare kunde redan BASIC. Företag behövde inte anställa specialister eller lägga månader på utbildning. Programmering blev ett arbetsverktyg, inte ett hinder.

    Liten på utsidan, större inuti

    Trots sitt kompakta format var Wang 2200 långt ifrån begränsad. Den kunde byggas ut stegvis med mer minne, bättre lagring och ett stort antal kringutrustningar. Från enkla kassettband gick utvecklingen vidare till disketter och fasta diskar, skrivare, plottrar och kommunikationsutrustning.

    Detta gjorde systemet attraktivt för verksamheter som växte – banker, myndigheter, försäkringsbolag och industri. Man kunde börja smått och bygga vidare utan att byta hela datorplattformen.

    Dator eller terminal? Båda.

    En särskilt smart tanke bakom Wang 2200 var att den kunde fungera både som fristående dator och som intelligent terminal mot större system. Den kunde kopplas till andra Wang-system eller till stordatorer, men behöll samtidigt sin egen beräkningskraft.

    I marknadsföringen vände Wang detta till en poäng: man kunde motivera köpet som en kraftfull terminal – och samtidigt få en komplett dator på köpet. Det är ett resonemang som påminner starkt om senare klient-server-lösningar.

    En oväntad roll i kalla kriget

    Wang 2200 fick också en geopolitisk betydelse. Den användes av sovjetiska planeringsmyndigheter, bland annat Gosplan. Av rädsla för dolda funktioner i västerländsk hårdvara reverse-engineerades systemet, vilket resulterade i den sovjetiska klonen Iskra-226 – fullt programkompatibel med originalet.

    Att en amerikansk kontorsdator blev mall för ett sovjetiskt system säger något om hur praktisk och genomtänkt konstruktionen var.

    Ett ovanligt långt liv

    Wang 2200 var inte en tillfällig produkt. Serien utvecklades under nästan två decennier och gick från diskreta TTL-kretsar till VLSI-lösningar och till slut en version baserad på Intel 80386 i slutet av 1980-talet. Ändå kunde program skrivna på 1970-talet fortsätta att fungera, tack vare den konsekventa BASIC-miljön.

    Än i dag körs Wang 2200-program i emulatorer på moderna datorer – ofta snabbare än originalmaskinerna någonsin klarade.

    Varför Wang 2200 fortfarande spelar roll

    Wang 2200 var ingen hemmadator och ingen stordator. Den var något mitt emellan – och kanske just därför så viktig. Den visade att datorer kunde vara:

    • direkt användbara
    • begripliga för vanliga yrkesmänniskor
    • byggda för verkliga problem, inte bara teknik

    När persondatorn senare slog igenom hade många av idéerna redan testats i praktiken av Wang 2200.

    Den blev aldrig lika berömd som Apple II eller IBM PC. Men utan maskiner som Wang 2200 hade övergången från datorsalar till skrivbord sannolikt varit både långsammare och svårare.

    I efterhand framstår den som precis det som dess egen reklam påstod:
    en liten dator – med en mycket stor idé.

    Innehåll på youtube om Wang 2200

    Wang 2200 – faktaruta
    • Positionering: “Statistics and Number-Crunching Computer” (statistik- och beräkningsdator)
    • Startpris: $7 400 (listpris, USD)
    • Språk: 16K hardwired BASIC (BASIC hårdvaruimplementerat i ROM)
    • Standardminne: 4 KB RAM
    • Bildskärm: CRT, 16 rader × 64 tecken
    • Lagring (grundsystem): konsolkassettstation
    • Tangentbord: val mellan alfanumeriskt eller BASIC-tangentbord
    • Utbyggbarhet: minne i 4 KB-steg upp till 32 KB
    • Utlovat ekosystem: 28 större kringutrustningar
    Utbyggnad och tillbehör
    • RAM-pris : $1 600 per 4 KB (upp till 32 KB)
    • Skrivare: tre typer, sju prisklasser
    • Plotter: stegmotor för mycket exakt inkrementell plottning
    • Stor flatbäddsplotter : 31″ × 48″ (pris: $8 000)
    • Disketter (“floppy”): från $4 500 i enkel/dubbel/trippel konfiguration
    • Diskettkapacitet : 0,25 / 0,50 / 0,75 MB
    • Större disk : 1 / 2 / 5 MB fasta eller flyttbara diskar
    • I/O och media : hålkortsläsare, pappersremsläsare, online-terminaler, BCD- & ASCII-kontrollers
    Kommunikation, support och “mjuka” argument
    • Telekom/terminal-roll: kan uppgraderas för telekommunikation med andra 2200 eller stordator
    • Budskap: “motivera den som kraftfull terminal och få en ‘gratis’ fristående dator”
    • Service: 250+ fabriksutbildade tekniker i 105 städer (USA)
    • Utbildning: gratis programmeringskurser och operatörsskolor (Tewksbury, MA)
    • Programbibliotek: statistik- och matematik/vetenskap-applikationer
    • Användargrupp: SWAP (hjälper sänka programmeringskostnader)
    Extra kul teknikfakta
    • Lansering: 1973 (Wang 2200-serien)
    • Idé som kom tidigt: allt-i-ett med skärm + lagring + BASIC redo vid start – långt innan PC blev standard
    • Utveckling: serien växte senare till fleranvändarsystem (upp till 16 arbetsstationer i vissa konfigurationer)
    • Oväntad historia: systemet reverse-engineerades i Sovjet och inspirerade kompatibla kloner (Iskra-226)
    • Lång livslängd: fanns i drift i många år och kunde moderniseras med senare CPU-lösningar

  • HP 9800-serie

    HP 9800-serien lanserades i början av 1970-talet som ”programmerbara räknare”, men var i praktiken några av världens första skrivbordsdatorer. Med inbyggt programspråk, grafik och interaktiv användning lade de grunden för persondatorn – flera år innan begreppet ens blivit allmänt känt.

    I början av 1970-talet var datorer stora, dyra och oftast placerade i särskilda datorrum. De krävde utbildad personal, bokningssystem och omfattande infrastruktur. Mot denna bakgrund lanserade Hewlett-Packard något som kom att förändra synen på vad en dator kunde vara: HP 9800-serien.

    Maskinerna kallades officiellt programmerbara räknare, men i praktiken var de fullskaliga datorer avsedda att stå direkt på skrivbordet. Flera år innan persondatorn slog igenom hade HP redan gjort datorn personlig, åtminstone för ingenjörer, forskare och lärare.

    En dator som låtsades vara en räknare

    Den första modellen, HP 9810A från 1971, ersatte företagets tidigare HP 9100. Det verkliga genombrottet kom dock 1972 med HP 9830A. Den var utrustad med ett komplett BASIC-språk lagrat i ROM, alfanumeriskt tangentbord, möjlighet till extern lagring och stöd för grafik, matriser och avancerad matematik.

    Att Hewlett-Packard fortsatte kalla maskinen för räknare var ingen slump. På många företag var det betydligt enklare att få inköp godkänt av en ”calculator” än av en ”computer”. Marknadsföringen var därmed lika strategisk som teknisk.

    Gemensam hårdvaruplattform

    De tre första modellerna i serien, HP 9810, 9820 och 9830, byggde alla på samma grundläggande hårdvaruarkitektur. Trots att de introducerades bara tre till fyra år efter HP 9100 upplevs deras elektronik som betydligt modernare. Här tog HP ett tydligt steg bort från specialbyggda räknarkretsar och närmade sig en generell datorarkitektur.

    Processor

    HP 9800-serien använde en 16-bitars processor med en klockfrekvens på cirka 8 MHz. Processorn var mikroprogrammerad och kunde utföra 75 olika instruktioner. Mikroprogrammet lagrades i bipolär ROM och bestod av 256 ord om 28 bitar, fördelade över sju integrerade kretsar. Instruktionsuppsättningen var tydligt inspirerad av HP 2100-seriens minidatorer.

    Processorn hade fyra huvudregister: A, B, E och P. P-registret fungerade som programräknare. A- och B-registren var ackumulatorer, där A kunde användas för både binära och decimala operationer medan B endast stödde binära. E-registret var ett fyrabitars tillägg som användes vid skiftning av BCD-data. Därutöver fanns ett femte register, Q, som först innehöll aktuell instruktion och därefter användes som arbetsregister.

    ROM, firmware och utbyggnad

    Utöver mikroprogram-ROM användes n-kanals MOS-ROM för att lagra kalkylatorns firmware. När projektet inleddes var kretskortsburen ROM, som i HP 9100, fortfarande billigare än integrerade kretsar. HP valde ändå att satsa på MOS-teknik, ett beslut som visade sig vara framtidssäkert.

    ROM-kretsarna var på 4 kilobit och utvecklades internt av HP eftersom kommersiella komponenter inte uppfyllde kraven. De var organiserade som 512 ord om 8 bitar. Minnesarkitekturen gjorde det möjligt att installera utbyggnadsblock med specialfunktioner. På HP 9810 användes dessa bland annat för tangentfunktioner och periferistyrning. På HP 9820 gav varje block funktioner till grupper om tio tangenter. HP 9830 kunde använda upp till åtta block, men tack vare QWERTY-tangentbordet tillförde blocken i stället nya språkkommandon.

    RAM och minnesteknik

    Arbetsminnet bestod av Intel 1103, ett dynamiskt PMOS-RAM på 1 kilobit per krets. Systemet innehöll särskild hårdvara som uppdaterade minnet minst varannan millisekund. Denna typ av RAM fanns inte tillgänglig när HP 9100 konstruerades och markerar ett tydligt tekniksprång mellan generationerna.

    Före sin tid

    HP 9800-serien introducerade funktioner som i dag upplevs som självklara men som då var banbrytande. Maskinerna startade direkt i ett interaktivt läge där användaren kunde skriva uttryck, köra program och redigera kod utan inloggning eller väntetid.

    Markörstyrd textredigering, funktionsknappar med utbytbara etiketter och inbyggda grafikkommandon gjorde systemen ovanligt användarvänliga. Att rita diagram och matematiska funktioner krävde inga externa program eller stordatorer, allt fanns i maskinen.

    Kontaktlöst tangentbord

    Tangentborden var kontaktlösa och byggde på en transformatorprincip. Under varje tangent fanns en tryckt spole på kretskortet och i tangenten satt en metallskiva. När tangenten trycktes ned förändrades transformatorns egenskaper, vilket detekterades av en komparator. Avsaknaden av mekaniska kontakter gav mycket hög driftsäkerhet och lång livslängd.

    Konstruktion och kylning

    HP 9800-serien byggdes i kraftiga plåtkapslingar avsedda för professionellt bruk. Konstruktionen var lättare än HP 9100 men fortfarande robust. Den tätare komponentpackningen och den högre arbetshastigheten ökade värmeutvecklingen, vilket gjorde att en fläkt infördes som standard.

    Alla kretskort, inklusive nätaggregatet, anslöts via kantkontakter. För att minska risken för monteringsfel var kortutdragarna färgkodade och matchade motsvarande färg på kortplatserna, ett tidigt exempel på servicevänlig industridesign.

    Användes där det verkligen gällde

    HP 9800-datorerna användes i praktiska och ofta kritiska sammanhang. Inom flyg- och rymdindustrin användes de för tekniska beräkningar och simuleringar. Skolor och universitet tog dem i bruk i undervisning. Den amerikanska kustbevakningen använde dem för navigations- och kommunikationssystem.

    Deras kombination av portabilitet, robusthet och självständighet gjorde dem särskilt lämpade för miljöer där tillgång till stordatorer eller tillförlitliga kommunikationslinjer saknades.

    Programmering med BASIC och HPL

    De flesta modeller i serien programmerades i BASIC, ett språk anpassat för ingenjörers behov och tätt integrerat med maskinvaran. För vissa modeller erbjöds även HPL, High-Performance Language, ett registerbaserat språk optimerat för numeriska beräkningar.

    Grafikkommandona som följde med plotterutbyggnaderna kom senare att ligga till grund för ett gemensamt grafiksystem som återanvändes i flera andra HP-datorer och intelligenta terminaler.

    Bron till persondatorn

    HP 9800-serien utgjorde en viktig länk mellan minidatorernas värld och den framväxande persondatorn. Erfarenheterna från serien ledde vidare till HP Series 80 och senare till UNIX-baserade arbetsstationer i HP 9000-familjen.

    Under en kort period konkurrerade systemen med andra skrivbordsdatorer som IBM 5100, Tektronix 4051 och Wang 2200, innan marknaden slutligen togs över av persondatorer som Apple II och IBM PC.

    Ett bortglömt pionjärarbete

    I dag är HP 9800-serien relativt okänd utanför museer och samlarkretsar. Ändå lade den grunden för mycket av det som senare blev självklart: interaktiv programmering, grafik på skrivbordet och datorer som kunde användas direkt av ingenjörer, lärare och studenter.

    HP 9800 var inte bara en räknare som blev en dator. Den var en dator innan världen riktigt hade lärt sig att tänka i de banorna.

    Innehåll på youtube om HP 9800 serien

    Är flera avsnitt så mer finns på https://www.youtube.com/watch?v=LweofUSLSRo&list=PLzvLbUxGuZ-zv0jpoUe048ecMPVAJiPDA

    Fakta: HP 9800-serien

    Tillverkare
    Hewlett-Packard (HP)
    Lansering
    1971 (HP 9810A), 1972 (HP 9830A)
    Typ
    Programmerbar räknare / skrivbordsdator
    Processor
    Arkitektur baserad på HP 2100/1000 med stack
    Minne
    Ca 16–64 KB
    System & språk
    ROM-baserat BASIC; utbyggbart med ROM-kassetter (vissa modeller även HPL)
    Lagring
    Magnetkort eller kassettband beroende på modell; vissa system kunde kompletteras med disk
    Kännetecken
    Interaktiv programmering, funktionsknappar, grafik/plotterstöd, snabb termisk skrivare som tillval
    Utfasning
    Sent 1970-tal (familjen levde vidare i efterföljare som HP Series 80)



  • När spelkonsolen ville bli dator – CompuMate och 1980-talets teknikdröm

    Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.

    I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.

    Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.

    Ett tangentbord till vardagsrummet

    CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.

    Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.

    Programmering för nybörjare

    I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.

    Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.

    För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.

    Olika namn, samma idé

    Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.

    I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.

    Varför blev den ingen succé?

    Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.

    Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.

    Ett viktigt steg i datorhistorien

    Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.

    Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.

    Innehåll på youtube om CompuMate

    Fakta: CompuMate SV010
    Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
    Tillverkare: Spectravideo International
    Lansering: 6 januari 1983 (Winter CES, Las Vegas)
    Tangentbord: 42 tangenter (membran / “sensor touch”)
    CPU: Använder Atari 2600:s MOS 6507 (~1,19 MHz)
    Minne: 2 KB RAM, 16 KB ROM
    Bild: 10 rader × 12 tecken
    Grafik: 40×40 pixlar, 10 valbara färger
    Lagring: Kassettband via 3,5 mm ljudkontakt
    Program i ROM: Magic Easel (rit/animation), Music Composer, BASIC
    Regionala namn: “Universum Heimcomputer” (Tyskland)

  • Micro-Professor II – den bortglömda kusinen till Apple II

    Den Micro-Professor II var en ovanlig persondator från det tidiga 1980-talet – mer utbildningsverktyg än hemdator. Den lanserades 1982 av taiwanesiska Multitech (senare Acer) och byggde på samma processor som Apple II, men med tydliga begränsningar och egna lösningar. Med fokus på programmering, undervisning och till och med stöd för kinesisk BASIC blev MPF-II ett nischat men intressant inslag under den explosiva datorboomens barndom.

    I början av 1980-talet exploderade marknaden för hemdatorer. Nya maskiner dök upp nästan varje månad och konkurrensen var stenhård. De flesta minns namn som Apple, Commodore och Sinclair – men i skuggan av dessa jättar fanns också mer udda datorer med tydliga specialroller. En sådan var Micro-Professor II, ofta kallad MPF-II.

    Datorn lanserades 1982 av det taiwanesiska företaget Multitech, som några år senare skulle byta namn till Acer. I dag är Acer en global PC-jätte, men i början av 1980-talet experimenterade företaget med utbildnings- och träningsdatorer.

    En Apple II – men på sitt eget sätt

    MPF-II var en så kallad Apple II-klon. Den använde samma processor, MOS Technology 6502, som Apple II, och den kunde köra Applesoft-kompatibel BASIC. Det innebar att grundläggande program kunde fungera, åtminstone i teorin.

    I praktiken var kompatibiliteten begränsad. MPF-II saknade Apples hårdvarubaserade textläge och ritade all text via mjukvara. Tangentbord och grafik låg på andra minnesadresser än hos Apple II, vilket gjorde att de flesta spel och program inte gick att köra direkt. MPF-II var alltså mer inspirerad av Apple II än en fullständig kopia.

    Kinesisk BASIC – en ovanlig styrka

    En av MPF-II:s mest intressanta egenskaper var stödet för kinesisk BASIC. Vid den här tiden var det mycket dyrt att visa kinesiska tecken i hårdvara. Multitech valde i stället en mjukvarulösning, där tecknen ritades på skärmen av programvara.

    Detta gjorde MPF-II särskilt användbar i Asien och i utbildningssammanhang. För skolor och träningscenter var det ett billigt sätt att undervisa programmering på modersmålet. I Europa, Nordamerika och andra regioner såldes dock versioner utan kinesisk lokalisering.

    Utbildning före underhållning

    Till skillnad från många samtida hemdatorer var MPF-II inte byggd för spel. Jämfört med Commodore 64 eller Sinclair ZX Spectrum hade den enklare grafik, minimalt ljud och ett litet inbyggt tangentbord.

    Det fanns spel, men de var oftast enkla arkadliknande titlar eller schack- och logikspel. Tyngdpunkten låg på utbildningsprogram: matematik, BASIC-övningar och demonstrationsprogram för hur en mikroprocessor fungerade. Maskinen såldes ofta tillsammans med manualer och kursmaterial, snarare än spelkassetter.

    En märklig men praktisk konstruktion

    Designen var ovanlig även för sin tid. MPF-II såg mer ut som en platt plastplatta än en traditionell hemdator. Tangentbordet bestod av små “chiclet”-tangenter, men det gick att ansluta ett nästan fullstort tangentbord som tillbehör.

    Invändigt var konstruktionen förvånansvärt servicevänlig. De flesta större kretsar satt i socklar, vilket gör datorn relativt lätt att reparera än i dag. Det säger något om dess ursprung som tränings- och utbildningsmaskin snarare än konsumentprodukt.

    Begränsad framgång – men historisk betydelse

    MPF-II blev aldrig någon storsäljare. Den sålde i begränsade upplagor, främst i Asien och delar av Europa. I USA märktes den knappt alls. För konsumenter som ville spela spel eller ha en “allt-i-ett-dator” var konkurrensen helt enkelt för stark.

    Trots detta har MPF-II en viktig plats i datorhistorien. Den visar hur tidiga persondatorer kunde vara starkt nischade och hur utbildning var ett centralt mål för många tillverkare. Framför allt är den ett tidigt steg i utvecklingen av Acer – från små utbildningsdatorer till en av världens största PC-tillverkare.

    Ett tidsdokument från datorboomens barndom

    Micro-Professor II påminner oss om en tid då datorvärlden ännu inte var standardiserad. Varje ny maskin var ett experiment, och även datorer som aldrig blev populära kunde spela en viktig roll i spridningen av programmeringskunskap.

    Den var kanske aldrig bäst, snabbast eller roligast – men den var annorlunda. Och just därför är MPF-II fortfarande värd att minnas.

    Mer på youtube om denna Apple II klon

    Faktaruta: Micro-Professor II (MPF-II)
    Typ
    Persondator / utbildningsdator (Apple II-klon)
    Tillverkare
    Multitech (senare Acer)
    Lanserad
    1982
    Processor
    MOS Technology 6502
    Klockfrekvens
    1 MHz
    RAM
    64 KB
    ROM
    16 KB (inkl. BASIC)
    Grafik
    48×40 eller 280×192, 6 färger
    Textläge
    40×24 (renderas via mjukvara)
    Ljud
    Intern summer (1-bit “beeper”)
    Lagring
    Kassettband; floppy som tillval
    Utgångar
    Kompositvideo och RF-modulator (TV-ut)
    Särskilt
    Fanns i version med kinesisk BASIC; begränsad Apple II-kompatibilitet
    Kända priser (1983)
    £269 (UK) / 2995 FF (Frankrike)

  • TRS-80 – datorn som gjorde persondatorn folklig

    När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.

    När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.

    Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.

    En tekniskt enkel men strategiskt genial dator

    TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.

    Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.

    Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen

    För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.

    Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.

    Expansion Interface – nödvändig men ökänd

    För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.

    Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.

    Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald

    TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.

    Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.

    Program, spel och utbildning

    TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.

    Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.

    FCC-krav och slutet för Model I

    I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.

    År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.

    Model III och Model 4 – förfinade efterföljare

    TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.

    TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.

    Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100

    Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.

    Arvet efter TRS-80

    Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.

    TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.

    Innehåll på youtube om TRS-80

    Faktaruta: TRS-80 Model I
    Lansering
    3 augusti 1977
    Tillverkare
    Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
    Processor
    Zilog Z80, ca 1,77 MHz
    Minne
    4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
    Skärm
    Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
    Lagring
    Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
    Operativsystem
    TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
    Programspråk
    BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
    Känd för
    Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
    Efterföljare
    TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
    Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.

  • Sharp PC-1500 – fickdatorn som tänjde på gränserna för bärbar datorkraft

    I början av 1980-talet, när datorer fortfarande var stationära och strömkrävande, lanserade Sharp en maskin som utmanade hela bilden av vad en dator kunde vara. Sharp PC-1500 var en fullt programmerbar fickdator med 8-bitars processor, riktigt tangentbord och möjlighet till utbyggnad – ett portabelt arbetsverktyg som visade att mobil datorkraft fanns långt innan den bärbara datorn blev vardag.

    När Sharp introducerade PC-1500 i början av 1980-talet suddades gränsen mellan miniräknare och dator ut på allvar. Det som vid första anblick kunde se ut som en avancerad räknare visade sig vara något betydligt mer ambitiöst: en kraftfull, programmerbar dator som fick plats i handen – och som i många avseenden var före sin tid.

    En liten dator med stora ambitioner

    Sharp PC-1500 började säljas i Japan redan 1981 och nådde Europa, Nordamerika och Australien 1982. Den byggde på processorn LH5801, en 8-bitars CPU med arkitektur som påminde om Zilog Z80, men realiserad helt i CMOS-teknik för låg strömförbrukning.

    Detta gjorde PC-1500 till en ovanligt kraftfull fickdator jämfört med många samtida modeller som fortfarande använde enklare 4-bitarsprocessorer.

    Mer än bara BASIC

    Precis som många av Sharps fickdatorer programmerades PC-1500 i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, ingenjörer och tekniskt intresserade användare. Men utvecklingen stannade inte där.

    Senare lyckades tyska ingenjörer knäcka systemet och tog fram både assembler och, så småningom, en C-kompilator. Därmed blev PC-1500 ett ovanligt flexibelt system för sin tid, kapabelt att köra betydligt mer avancerad mjukvara än vad Sharp ursprungligen avsett.

    Minnet – litet men utbyggbart

    Grundutförandet erbjöd 3,5 kB RAM, vilket kunde byggas ut till 7,5 kB, samt 16 kB ROM. Även om detta kan verka extremt begränsat i dag räckte det långt för tekniska beräkningar, statistikprogram och specialskrivna verktyg.

    För användare med större behov fanns även ett externt 8 kB minnesmodul, CE-155, som kunde anslutas vid behov.

    Ett riktigt tangentbord och en generös skärm

    Till skillnad från enklare fickdatorer hade PC-1500 ett fullstort QWERTY-tangentbord i kombination med ett separat numeriskt tangentbord. LCD-skärmen kunde visa 26 tecken, vilket gav betydligt bättre överblick än modeller med kortare textfält.

    Detta gjorde maskinen lämplig för längre program, strukturerad inmatning och mer avancerad interaktiv användning.

    Strömförsörjning och portabilitet

    PC-1500 kunde drivas antingen via nätadapter eller med fyra 1,5-volts batterier. Med måtten 195 × 86 × 25 mm och en vikt på cirka 375 gram inklusive batterier var den portabel, men ändå tillräckligt robust för professionellt bruk i fält.

    Tillbehör som gjorde skillnad

    Sharp erbjöd ett omfattande tillbehörssystem. Ett av de mest uppskattade var CE-150, en kombinerad skrivare och kassettbandgränssnitt. Med den kunde användaren skriva ut program och resultat samt spara och läsa in data via kassettband.

    Ett komplett system med dator, skrivare, kablar och bärväska fungerade i praktiken som ett portabelt datorsystem, långt innan begreppet laptop blivit vardag.

    Flera versioner och kloner

    Sharp tog fram flera varianter av modellen. PC-1500A var en kostnadsreducerad version med mer minne, och PC-1501 följde senare. Systemet licensierades även till Tandy och såldes som TRS-80 PC-2.

    Detta visar att PC-1500 inte bara var tekniskt intressant, utan även kommersiellt framgångsrik.

    Pris och målgrupp

    I januari 1983 såldes PC-1500 för 169 brittiska pund. Det placerade den i ett segment för seriösa användare som ingenjörer, tekniker, studenter och företag, snarare än som en ren konsumentprodukt.

    Ett viktigt kapitel i datorhistorien

    I dag är Sharp PC-1500 ett eftertraktat samlarobjekt och ett tydligt exempel på hur mobil databehandling existerade långt före smartphones och bärbara datorer. Med stöd för högnivåspråk, assembler, extern lagring och skrivare var den i praktiken en komplett dator i handformat.

    PC-1500 påminner om en tid då varje byte räknades, men där teknisk uppfinningsrikedom gjorde det möjligt att skapa imponerande system med mycket begränsade resurser.

    Youtube innehåll rörande Sharp PC-1500

    Fakta: Sharp PC-1500
    Tillverkare
    Sharp
    Modell
    PC-1500
    Tillverkning
    1981–1985
    Lansering
    Japan 1981, Europa/Nordamerika/Australien 1982
    CPU
    LH5801 (8-bitars, CMOS)
    ROM
    16 kB
    RAM
    3,5 kB (utbyggbart till 7,5 kB)
    Programspråk
    BASIC
    Skärm
    LCD, 26 tecken
    Tangentbord
    QWERTY + numeriskt tangentbord
    Ström
    Nätadapter eller 4 × 1,5 V-batterier
    Mått
    195 × 86 × 25 mm
    Vikt
    375 g (med batterier)
    Tillbehör (exempel)
    CE-150 skrivare/kassettgränssnitt, CE-155 8 kB minnesmodul
    Pris (UK)
    £169 (januari 1983)
    Klon
    TRS-80 PC-2


  • Sharp Pocket Computer PC-1246 – en dator i fickformat före sin tid

    I en tid då datorer fyllde skrivbord och vägde flera kilo lyckades Sharp stoppa en fullt programmerbar dator i fickformat. Sharp Pocket Computer PC-1246, lanserad 1984, är ett fascinerande exempel på hur långt miniatyrisering och lågströmsdesign hade kommit redan under hemdatorns barndom – och hur mycket som faktiskt gick att åstadkomma med bara några kilobyte minne.

    När Sharp lanserade Pocket Computer PC-1246 i början av 1984 befann sig persondatorn fortfarande i sin barndom. IBM PC hade funnits i bara tre år, Macintosh var precis runt hörnet – och begreppet bärbar dator betydde i praktiken något som vägde flera kilo. Ändå fanns det redan då datorer som bokstavligen fick plats i fickan.

    PC-1246 är ett fascinerande exempel på hur långt ingenjörskonsten hade kommit redan under tidigt 1980-tal.

    En riktig dator – i miniatyr

    Trots sina blygsamma mått på 135 × 70 × 10 mm och en vikt på endast 95 gram inklusive batterier, var PC-1246 ingen leksak. Det var en fullt programmerbar dator, byggd kring en 4-bitars CMOS-processor, optimerad för extremt låg strömförbrukning.

    Datorn hade:

    • 2 kB RAM, varav 1 278 byte tillgängligt för användaren
    • 18 kB ROM, innehållande operativsystem och BASIC-tolk
    • En textskärm med 1 rad och 16 tecken
    • Strömförsörjning via två CR-2032-litiumbatterier

    Det kan låta absurt begränsat i dag, men 1984 var detta imponerande – särskilt i ett format som kunde ersätta både miniräknare och anteckningsbok.

    Programmering i fickan

    PC-1246 programmerades i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, tekniker och hobbyister. Användaren kunde skriva små program för:

    • matematiska beräkningar
    • statistik
    • enkla simuleringar
    • listor och logikflöden

    Med drygt 1,2 kB användbart RAM krävdes dock disciplin. Varje variabel, varje rad kod och varje mellanslag räknades. Detta gjorde programmerandet till en övning i effektivitet – något som många äldre programmerare i dag ser tillbaka på med viss nostalgi.

    Skärmen – liten men användbar

    Skärmen bestod av en enda rad med 16 tecken, vilket satte tydliga gränser för hur information kunde visas. Ändå var den fullt tillräcklig för sitt syfte. Program kördes rad för rad, resultat visades sekventiellt, och användaren lärde sig snabbt att tänka kompakt.

    Detta påverkade inte bara gränssnittet – det påverkade hur man tänkte som programmerare. Istället för grafik och menyer handlade allt om logik, struktur och tydliga utskrifter.

    Batteritid som slår moderna prylar

    Tack vare den extremt strömsnåla CMOS-processorn kunde PC-1246 köras i månader, ibland år, på två små knappcellsbatterier. Jämfört med dagens smartphones, som kräver daglig laddning, framstår detta nästan som science fiction.

    Ett verktyg för sin tid

    Sharp riktade Pocket Computer-serien till:

    • ingenjörer
    • studenter
    • ekonomer
    • tekniker i fält

    Den kunde användas för snabba beräkningar på byggarbetsplatser, i laboratorier eller i klassrum – långt från vägguttag och stora datorer.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag är Sharp PC-1246 främst ett samlarobjekt, men också ett viktigt historiskt dokument. Den visar att idén om personlig, mobil databehandling inte föddes med smartphonen – den fanns redan för över 40 år sedan.

    Med sina 2 kilobyte RAM, sin 16-teckensskärm och sin 4-bitars CPU påminner PC-1246 oss om en tid då varje byte var dyrbar, men kreativiteten obegränsad.

    Det är svårt att inte känna respekt för ingenjörerna som lyckades stoppa en fullt fungerande dator i ett format mindre än ett modernt mobilskal – redan 1984.

    Innehåll på Youtube

    Fakta: Sharp Pocket Computer PC-1246
    Tillverkare
    Sharp
    Modell
    Pocket Computer PC-1246
    Lansering
    1 januari 1984
    CPU
    4-bitars CMOS
    ROM
    18 kB
    RAM (totalt)
    2 kB
    RAM (tillgängligt)
    1 278 byte
    Skärm
    1 rad × 16 tecken
    Mått
    135 × 70 × 10 mm
    Vikt
    95 g (med batterier)
    Ström
    2 × CR-2032 litiumbatterier

  • Sord M5 – Japans bortglömda hemdator som nästan blev en standard

    I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.

    När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.

    En kompakt dator i spelkonsolens skepnad

    Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.

    Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.

    Program på kassett – eller patron

    Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.

    För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:

    • BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
    • BASIC-G (grafik och ljud)
    • BASIC-F (flyttalsaritmetik)
    • FALC, ett enklare applikationspaket

    Internationell spridning – med lokala varianter

    Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.

    I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.

    Spel från arkadjättarna

    Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:

    • Galaga
    • Dig Dug
    • Mappy
    • Super Pac-Man
    • Bosconian
    • Moon Patrol

    Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.

    En kort livslängd i skuggan av MSX

    Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.

    I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.

    Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.

    Innehåll på youtube om Sord M5

    Faktaruta: Sord M5
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    Sord Computer Corporation
    Lansering
    November 1982
    Processor
    Zilog Z80A, 3,58 MHz
    Minne
    4 kB RAM, 16 kB VRAM
    Grafik
    TMS9918 (256×192, 16 färger)
    Ljud
    SN76489 (3 kanaler + brus)
    Lagring
    ROM-patroner, kassettband
    Språk/BASIC
    BASIC-I, BASIC-G, BASIC-F (via patroner)
    Anslutningar
    TV/video/ljud ut, Centronics 16-pin, kassett (DIN)
    Kända spel
    Ca 42 titlar
    Såld som
    CGL M5 (UK), “Game M5” (Takara, Japan), varianter i Sydkorea
    Kort sagt: En kompakt japansk hemdator med arkadinfluenser som snabbt hamnade i skuggan av MSX-eran.

  • VTech Laser 200/210 – 99-dollarsdatorn som blev en hel datorfamilj

    VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.

    År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.

    De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.

    En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet

    Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.

    Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.

    Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.

    Den globala maskinen som bytte namn överallt

    En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.

    I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.

    Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.

    Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola

    Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.

    Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.

    När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.

    Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig

    Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.

    Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.

    Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge

    När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.

    Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.

    Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.

    Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering

    En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.

    För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.

    Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.

    Varför den här lilla datorn är värd att minnas

    VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.

    Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.

    Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.

    Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube

    Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
    Typ
    8-bitars hemdator
    Lansering
    1983
    Processor
    Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
    RAM
    Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
    ROM
    16 kB
    Grafik
    Motorola 6847 (text och enkel grafik)
    Lagring
    Kassettband, diskdrive (tillbehör)
    Kända namn
    Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
    Efterföljare
    Laser 310 (Dick Smith VZ300)
    .

  • När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40

    I början av 1980-talet drömde elektronikindustrin om datorer som kunde tas med överallt. Texas Instruments Compact Computer 40 var ett djärvt försök att förverkliga den visionen – en extremt strömsnål och portabel dator som låg tekniskt före sin tid, men som ändå misslyckades med att hitta rätt plats på marknaden.

    När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40

    I början av 1980-talet befann sig datorvärlden i en intensiv experimentfas. Persondatorer flyttade in i vardagsrummen, men drömmen om den verkligt bärbara datorn levde fortfarande mest på ritbord och i marknadsföring. Texas Instruments, redan världsberömt för sina miniräknare och halvledare, ville ta täten även här. Resultatet blev Compact Computer 40 – en maskin som i teorin låg före sin tid, men i praktiken hamnade snett i datorhistorien.

    Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, presenterades 1983 och var tänkt som en portabel dator för studenter, ingenjörer och yrkesverksamma. Till formen liknade den mer en avancerad miniräknare än en traditionell dator. Den hade ett inbyggt tangentbord, en ensradig LCD-skärm och en vikt på runt 600 gram. Det mest slående var dock batteritiden: upp till 200 timmar på fyra AA-batterier. Vid en tid då många hemdatorer knappt kunde flyttas utan att stängas av var detta något helt nytt.

    Under huven satt en 8-bitarsprocessor ur TI:s egen TMS70-familj, klockad till 2,5 MHz. Minnet var mycket begränsat även med dåtidens mått mätt – endast 6 kilobyte RAM i grundutförande – men kompletterades av ett relativt stort ROM-minne med ett inbyggt BASIC-språk. Precis som på många hemdatorer från epoken var användaren tänkt att själv skriva sina program direkt på maskinen. Någon inbyggd lagring för filer fanns dock inte, vilket snart skulle visa sig vara ett allvarligt problem.

    Texas Instruments hade nämligen planerat ett helt ekosystem kring CC-40. Via det så kallade Hexbus-gränssnittet skulle datorn kunna anslutas till skrivare, modem och externa lagringsenheter. Särskilt viktig var den så kallade Wafertape – ett digitalt bandminne baserat på Exatrons “Stringy Floppy”. På pappret skulle detta ge CC-40 möjlighet till verklig filhantering. I verkligheten fungerade lösningen dåligt och nådde aldrig marknaden. Utan extern lagring reducerades CC-40 till en avancerad, men isolerad, BASIC-maskin.

    Mottagandet speglade denna motsägelse. Vissa recensenter såg CC-40 som ett imponerande tekniskt experiment, särskilt för undervisning och matematiska beräkningar. Andra, inte minst tidskriften BYTE, var betydligt mer kritiska. Avsaknaden av klocka, filsystem, programbibliotek och användbart tangentbord gjorde att maskinen jämfördes mer med en vetenskaplig miniräknare än med en riktig dator. Samtidigt sålde Texas Instruments under samma period betydligt kraftfullare hemdatorer för lägre pris, vilket ytterligare urholkade CC-40:s position.

    Ändå är det just detta som gör Compact Computer 40 intressant i dag. Den visar tydligt hur oklart begreppet ”bärbar dator” fortfarande var i början av 1980-talet. CC-40 var inte en laptop i modern mening, men heller inte bara en miniräknare. Den låg någonstans mitt emellan – ett steg på vägen mot dagens ultraportabla datorer, surfplattor och handhållna enheter.

    Texas Instruments planerade uppföljare med bättre skärm, mer minne och lagring, bland annat CC-40 Plus och den ännu mer ambitiösa CC-70. När företaget abrupt lämnade hemdator­marknaden 1983 lades dessa projekt ner. Arvet levde dock vidare i senare produkter som TI-74, där delar av tekniken återanvändes.

    I backspegeln framstår Compact Computer 40 som ett tydligt exempel på hur teknisk innovation inte alltid räcker. Den var energieffektiv, portabel och ingenjörsmässigt elegant – men saknade det som användarna till slut krävde: praktisk användbarhet. Just därför har CC-40 fått en självklar plats i datorhistorien, som symbol för både visionen och fallgroparna i jakten på den bärbara datorn.

    Om Compact Computer 40 på youtube

    Texas Instruments Compact Computer 40 (CC-40)

    • Typ: Notebook-stor portabel dator / avancerad programmerbar kalkylator
    • Tillverkare: Texas Instruments
    • Lanseringsår: 1983
    • Processor: TMS70C20, 8-bit, 2,5 MHz
    • RAM: 6 KB (expanderbart upp till 18 KB)
    • ROM: cirka 34 KB (BASIC och system)
    • Skärm: 1×31 tecken LCD-display
    • Strömförsörjning: 4× AA-batterier eller nätadapter
    • Batteritid: upp till cirka 200 timmars drift
    • Vikt: ungefär 600 g
    • Operativmiljö: Inbyggd TI BASIC-tolk
    • Portar: Hexbus (för skrivare, plotter, modem, RS-232 m.m.)
    • Lagring: Ingen inbyggd masslagring; planerad Wafertape-enhet nådde aldrig marknaden
    • Pris vid lansering: cirka 249 US-dollar (1983)
    • Målgrupp: Ingenjörer, tekniker, studenter och andra som behövde portabla beräkningar och enkel programmering

  • Commodore VIC-20 – hemdatorn som tog datorer till vardagsrummet

    Commodore VIC-20 blev datorn som tog hemdatortekniken från hobbyrummen och rakt in i vardagsrummet. När den lanserades i början av 1980-talet var den både billig, färgglad och förvånansvärt kapabel – en maskin som gjorde programmering, spel och datorkunskap tillgängligt för miljoner människor världen över. Som den första datorn i historien att sälja över en miljon exemplar blev VIC-20 startskottet för den breda hemdatorteran och en ikon för en generation nyfikna användare.

    När Commodore lanserade VIC-20 i början av 1980-talet markerade det startskottet för något helt nytt: en dator som var tillräckligt billig, enkel och färgglad för att platsa i vanliga människors hem. I en tid då hemdatorer ofta var dyra, komplicerade och främst riktade till entusiaster, blev VIC-20 den första datorn som sålde över en miljon exemplar. Det var ett tekniskt genombrott – men också ett kulturellt.

    En dator för ”massorna, inte klasserna”

    Commodores vd Jack Tramiel var övertygad om att datorer snart skulle bli lika viktiga som tv-apparater i hemmen. Samtidigt sjönk hårdvarupriserna snabbt, och konkurrenter som Atari och Radio Shack började släppa enklare och billigare datorer för hemmabruk. Commodores svar blev VIC-20: en färgdator med fullstort tangentbord, ljud och grafik, och tillräckligt låg prislapp för att säljas i stormarknader och leksaksbutiker.

    Även marknadsföringen var banbrytande. Skådespelaren William Shatner dök upp i tv-reklam och frågade: ”Why buy just a video game?” – en tydlig signal om att VIC-20 var mer än ett spel, men lika lättillgänglig.

    Enkel teknik – stor genomslagskraft

    Med dagens mått är VIC-20 en mycket begränsad maskin: bara 5 KB RAM, en 1 MHz-processor och ett 22-kolumners textläge som nästan ingen modern programvara skulle kunna använda. Men för 1981 års användare var färggrafik, ljud och möjligheten att koppla datorn direkt till tv:n en revolution.

    Den lilla mängden minne blev också ett kreativt incitament. Programmerare lärde sig utnyttja varenda byte, och en våg av spel, verktyg och experimentell mjukvara skapades – ofta av amatörer i sina sovrum. VIC-20 var på många sätt den första datorn som inspirerade en generation hobbyprogrammerare.

    Ett ekosystem växer fram

    Till VIC-20 skapades hundratals kommersiella spel och program, men nästan lika viktigt var allt som användarna gjorde själva: BASIC-program, listningskoder i datortidningar, BBS-system och hemmagjorda expansioner. Till och med en talande modul, VIC-Talker, släpptes.

    Maskinen kunde byggas ut med kassettbandspelare, diskettenheter, spelmoduler och minnesexpansioner — något som många utnyttjade när de ville gå vidare från de enkla spel som medföljde.

    Slutet på en epok – början på en annan

    När Commodore 64 lanserades 1982 flyttades fokus snabbt till den kraftigare maskinen. Men VIC-20 fortsatte säljas i miljontals exemplar och levde kvar i hem, skolor och hobbyrum i flera år. När produktionen avslutades 1985 hade den förändrat datorvärlden för alltid.

    VIC-20 var kanske inte den mest imponerande datorn sin tid sett, men den gjorde något viktigare: den gjorde datorer folkliga. För första gången kunde en helt vanlig familj köpa en dator, lära sig programmera och upptäcka vad digital teknik kunde användas till.

    Det är därför VIC-20 ofta beskrivs som ”datorn som startade hemdatorrevolutionen”.

    Video på youtube om VIC 20

    och en reklam film

    Teknisk fakta: Commodore VIC-20

    Tillverkare Commodore Business Machines
    Modellnamn VIC-20 (VC-20 i Tyskland, VIC-1001 i Japan)
    Typ 8-bitars hemdator
    Lansering Japan 1980, internationellt 1981
    Prisklass vid lansering Cirka 300 USD
    Processor MOS Technology 6502, ca 1 MHz (1,02 MHz NTSC, 1,108 MHz PAL)
    RAM-minne 5 KB totalt, cirka 3,5 KB fritt för BASIC (expanderbart upp till 32 KB)
    ROM 20 KB (KERNAL, BASIC 2.0, teckentabell)
    Grafikchip MOS Technology VIC (6560/6561)
    Upplösning och färger Ca 176 × 184 pixlar, 22 × 23 tecken, 16 färger
    Ljud 3 tonkanaler (pulsvåg) + 1 bruskanal, mono
    Lagring Kassettband (Commodore Datasette), 5,25"-diskett via VIC-1540/VIC-1541
    Anslutningar Kompositvideo (via speciell kabel), RF-modulator till tv, seriell bus (CBM-488) för diskett/printer, joystickport, användarport (TTL/RS-232)
    Expansionsmöjligheter Cartridge-port för spel, RAM-expansion, språk-ROM och specialkort; portexpander (VIC-1010) med flera platser
    Operativsystem Commodore KERNAL och Commodore BASIC 2.0 i ROM
    Efterträdare Commodore 64, MAX Machine
    Sålda enheter Cirka 2,5 miljoner

  • Sinclair ZX81 – Hemdatorn som förändrade allt

    När Sinclair ZX81 kom 1981 blev den många familjers allra första dator – en liten svart plastlåda med 1 kilobyte minne som kopplades till tv:n i vardagsrummet. Trots sina extrema begränsningar lärde den en hel generation att programmera, skapade en våg av hemmabyggda spel och gjorde hemdatorn till en del av vardagen istället för en dyr leksak för företag och entusiaster.


    När Sinclair ZX81 lanserades 1981 kostade den mindre än ett par snygga skor. Den såg ut som en svart plastlåda med en nästan oanvändbar tangentmatta – men den öppnade dörren till datorvärlden för hundratusentals människor. I en tid då hemdatorer ofta kostade lika mycket som en begagnad bil, gjorde ZX81 det möjligt för vanliga familjer att köpa sin första dator. Resultatet blev en teknisk revolution som inspirerade en hel generation programmerare och spelutvecklare.

    ZX81 kunde egentligen väldigt lite jämfört med dagens teknik. Den hade bara 1 kilobyte internminne – ungefär lika mycket som krävs för att skriva några textmeddelanden. Den använde en svartvit TV som bildskärm och sparade program på kassettbandspelare. Trots det lyckades entusiaster skapa spel, matematikprogram och till och med schackspel på mindre än tusen byte kod.

    Datorn såldes både färdigmonterad och som byggsats, vilket tilltalade både teknikintresserade och nyfikna nybörjare. För många blev ZX81 den första kontakten med programmering. I Storbritannien ledde det till att en stor del av 1980-talets unga lärde sig BASIC-kod från köksbordet – en utveckling som senare bidrog till att Storbritannien blev ett av Europas ledande länder inom spel- och IT-utveckling.

    Till skillnad från amerikanska hemdatorer som såldes för spel, marknadsfördes Sinclair ZX81 som ett ”inlärningsverktyg”. Den lilla datorn gav användarna möjlighet att skriva egna program från grunden. Tangenterna var tryckkänsliga och saknade mekanisk känsla, vilket gjorde skrivandet svårt och ibland frustrerande. Men samtidigt väckte det kreativitet – när varje rad kod tog tid, tänkte man efter innan man skrev.

    Trots tekniska begränsningar sålde ZX81 över 1,5 miljoner exemplar. Den såldes via postorder och i bokhandelskedjan W. H. Smith – vilket gjorde den till den första datorn som vanligen såldes på huvudgatan i brittiska städer. Snart växte en hel marknad fram med tillbehör som bättre tangentbord, minnesexpanderare och otaliga program på kassettband.

    ZX81 blev en symbol för att teknik inte måste vara dyr eller komplicerad. Den inspirerade framtida spelutvecklare, ingenjörer och datorpionjärer. Många som började sin resa med den lilla svartvita lådan fortsatte senare att forma IT- och spelindustrin globalt.

    I dag ses Sinclair ZX81 som ett ikoniskt exempel på hur begränsad teknik kan driva innovation. Den hade inga ljud, inga färger – och bara fyra chip. Men den hade något viktigare: förmågan att få människor att tänka, skapa och programmera själva.

    Exempel på vad entusiaster lyckades göra på 1 KB:

    • Ett schackspel med regler i endast 672 byte kod
    • 3D-spel (’3D Monster Maze’) med labyrint och monster
    • Simuleringar, matematiska verktyg och hobbyprogram

    Slutsats:
    Sinclair ZX81 var inte den kraftfullaste datorn – men kanske den mest inflytelserika. Den lade grunden för hemdatortekniken, väckte programmeringsintresset hos tusentals och visade att framtiden kunde skrivas i svartvit kod på en vanlig TV.

    Fakta: Sinclair ZX81

    Lanseringsår: 1981 (Storbritannien)

    Utvecklare: Sinclair Research

    Tillverkning: Timex, Dundee i Skottland

    Mål: Billig hemdator för vanliga hushåll och nybörjare

    Pris vid lansering: £49,95 som byggsats, £69,95 färdigmonterad

    Sålda enheter: Över 1,5 miljoner världen över

    Processor: Zilog/NEC Z80A @ 3,25 MHz

    Minne: 1 KB RAM (officiellt expanderbart till 16 KB, inofficiellt upp till 56 KB användbart)

    Lagring: Bandspelare med kassett (ca 250–300 bit/s)

    Video: Monokrom bild på vanlig tv via RF-modulator

    Upplösning: 24 rader × 32 tecken eller ca 64 × 48 semigrafik-pixlar

    Tangentbord: 40-tangenters membrantangentbord med BASIC-nyckelord på tangenterna

    Operativmiljö: Inbyggd Sinclair BASIC i 8 KB ROM

    Strömförsörjning: 9 V DC, ca 420 mA

    Efterföljare: Sinclair ZX Spectrum

    Betydelse: Gjorde hemdatorer till en massmarknad i Storbritannien, inspirerade tusentals att lära sig programmera och lade grunden för många spel- och mjukvaruföretag.

    Filmer på youtube om Zx80 och ZX81

  • IBM 5100 – Den portabla datorn som låg före sin tid

    IBM 5100 Portable Computer lanserades 1975 och blev en milstolpe inom datorhistorien. Trots sin vikt på 25 kilo räknades den som portabel och imponerade med att kombinera skärm, tangentbord, lagring och avancerad beräkningskapacitet i ett enda kompakt system. Med stöd för både APL och BASIC och teknik hämtad från stordatorvärlden blev IBM 5100 ett pionjärsystem som förebådade den personliga datorns genombrott – flera år innan PC-eran tog fart.

    När IBM lanserade IBM 5100 Portable Computer den 10 september 1975 skrev man datateknikhistoria. Den vägde visserligen över 25 kilo och krävde eluttag – men ansågs ändå portabel. Med inbyggd skärm, tangentbord, databandstation och upp till 64 KB RAM blev den en av de första kompletta datorerna som fick plats på ett skrivbord (eller i en mycket stark persons bagage).

    IBM 5100 var ett direkt resultat av forskningsprototypen SCAMP (Special Computer APL Machine Portable) från 1973, som kallats världens första persondator. Den kunde köra programmeringsspråket APL, vilket tidigare krävde stordatorer. IBM löste detta genom att låta den lilla maskinen emulera stordatorns funktioner via mikroprogrammering – flera år innan PC-eran började.

    Den blev ingen massprodukt på grund av sitt höga pris (mellan 8 975 och 19 975 USD, motsvarande upp till ca 117 000 USD idag), men användes inom forskning, teknik och ekonomi. Idag är 5100 ett ikoniskt samlarobjekt och förekommer i popkultur – bland annat i John Titor-historien och anime-serien Steins;Gate, där den under namnet IBN 5100 beskrivs som nyckeln till att bryta tidens barriärer.

    Fördelar med IBM 5100 (1975)

    • Första portabla datorn med CRT-skärm, tangentbord och lagring.
    • Kunde köra både APL och BASIC – ovanligt kraftfullt för tiden.
    • Mikroprogrammerad emulering av större datorer.
    • Avancerad teknik i kompakt format – före sin tid.

    Nackdelar

    • Mycket dyr.
    • Tung och inte batteridriven.
    • Svår för vanliga användare, särskilt APL-versionerna.
    • Bandstationerna var långsamma och känsliga.

    IBM 5100 och framtiden

    Tekniken som utvecklades för IBM 5100 ledde vidare till datorrevolutionen på 80-talet. Även om modellen inte blev en kommersiell succé pekade den ut riktningen mot dagens bärbara datorer. Flera teknikhistoriker ser den som den första riktiga PC:n, långt före IBM 5150 (PC:n från 1981).

    Det är fascinerande att en maskin från mitten av 70-talet kunde inspirera såväl teknikutveckling som science fiction – och fortsätter fascinera människor ett halvt sekel senare

    Teknisk fakta: IBM 5100 Portable Computer

    Lanseringsår 1975 (10 september)
    Typ ”Portabel” persondator (allt-i-ett)
    Processor IBM PALM (16-bitars mikroprocessor, mikro­kodad emulator för System/370 och System/3)
    Minne (RAM) 16, 32, 48 eller 64 KB
    ROM / ROS Flera hundra KB med systemprogram, APL/BASIC-tolkar
    Lagring Inbyggd QIC-bandstation (DC300-kassetter, ca 204 KB per kassett).
    Extern extra bandstation IBM 5106 som tillval.
    Skärm Inbyggd 5" monokrom CRT, 16 rader × 64 tecken
    I/O & anslutningar Tangentbord integrerat i chassit
    BNC-kontakt för extern monitor
    IBM 5100 Communications Adapter (2741-emulering) som tillval
    Valbar seriell I/O-adapter (RS-liknande port)
    Programspråk APL, BASIC eller båda (valbar med strömbrytare på fronten)
    Vikt ≈ 25 kg (ca 55 lb)
    Pris vid lansering Ca 8 975–19 975 USD (beroende på konfiguration)

    Video på youtube om IBM 5100

  • Oric – den färgstarka utmanaren från 80-talets hemdatormarknad

    Oric-datorerna blev ett oväntat fenomen i hemdatormarknaden på 1980-talet. Med inspiration från ZX Spectrum och drivna av den kraftfulla MOS 6502-processorn, lyckades de förena lågt pris med imponerande tekniska möjligheter. Trots hård konkurrens från större aktörer blev Oric-1 och efterföljaren Oric Atmos storsäljare i både Storbritannien och Frankrike. De erbjöd färggrafik, ljudchip och ett programmerbart BASIC i ROM – egenskaper som gjorde dem attraktiva för allt från spel till hobbyprogrammering. Även om Oric aldrig nådde samma genomslag globalt, lämnade den ett varaktigt avtryck och lever vidare genom entusiaster och samlarvärlden än idag.

    När hemdatormarknaden exploderade i början av 1980-talet dominerades den av brittiska och amerikanska aktörer som Sinclair, Commodore och Atari. Men mitt i denna konkurrens dök en ny spelare upp – Oric, utvecklad av brittiska Tangerine Computer Systems. Drivna av framgången hos ZX Spectrum lanserade de år 1982 Oric-1, en prisvärd dator med god grafik och ljud, baserad på den klassiska MOS 6502-processorn på 1 MHz. Datorn sålde över 210 000 exemplar under sitt första år, vilket gjorde den till Frankrikes bästsäljande dator 1983.

    Precis som många hemdatorer i tiden levererades Oric-1 med BASIC i ROM, men den skiljde sig med bättre ljud, fler grafiklägen och möjligheten att på ett smart sätt kombinera text och grafik. Dess lo-res-läge kunde efterlikna Teletext, och hi-res-läget erbjöd 240×200 bildpunkter – mer än tillräckligt för tidiga spel och hobbygrafik, även om den drabbades av det klassiska “attribute clash”-problemet som många 8-bitars datorer gjorde.

    Efterföljaren Oric Atmos kom 1984 med förbättrat tangentbord och uppdaterad ROM, vilket rättade flera brister – men inte alla; den ökända felhanteringen vid bandinläsning fanns kvar. Trots lovande utveckling och introduktionen av ytterligare modeller som Stratos och Telestrat, lyckades Oric aldrig riktigt stabilisera ekonomin, och bolaget upplöstes definitivt 1987.

    Intressant nog överlevde tekniken längre i Östeuropa. Yugoslaviska licenstagare producerade kloner som Nova 64 in på 1990-talet, vilket visar hur stor betydelse Oric fick i vissa regioner.

    Ett brittiskt försök med europeiskt genomslag

    Oric lyckades aldrig riktigt skaka om marknaden globalt, men den representerar en tid då europeiska ingenjörer försökte utmana de stora aktörerna med kreativa lösningar, god prestanda för pengarna och charmig design.

    Och idag? Oric är ett nostalgiskt samlarobjekt, särskilt Atmos-modellen med sitt röda skal och ikoniska formspråk. För entusiaster inom retrodatorkultur står den kvar som ett bevis på att även mindre tillverkare kunde sätta avtryck – om än kortvarigt.

    Sammanfattning i punktform

    • Lansering: Oric-1 (1982), Atmos (1984), Telestrat (1986)
    • CPU: MOS 6502A @ 1 MHz
    • RAM: 16 KB eller 48 KB (upp till 64 KB med vissa modeller)
    • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
    • Ljud: General Instrument AY-3-8912 (3 kanaler)
    • Lagring: Kassettband, 300–2400 baud
    • Operativsystem: Microsoft Extended BASIC
    • Försäljning: 210 000 enheter 1983
    • Starkast marknad: Frankrike och norra Europa
    • Konkurrenter: ZX Spectrum och Commodore 64

    Video på youtube om Oric 1

    Teknisk fakta – Oric-datorerna

    • Tillverkare: Tangerine Computer Systems / Oric Products International
    • Modeller: Oric-1 (1982), Oric Atmos (1984), Oric Stratos, Oric Telestrat (1986)
    • CPU: MOS 6502/6502A @ 1 MHz
    • RAM: 16 KB / 48 KB (upp till 64 KB i senare modeller)
    • ROM: 16 KB med Extended BASIC
    • Ljud: AY-3-8912 (3 kanaler)
    • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
    • Lagring: Kassettband (300/2400 baud)
    • Video ut: RF (PAL TV) samt RGB via 5-pol DIN
    • Portar: Kassett I/O, Centronics skrivare, expansionsport
    • Tangentbord: 57 tangenter, QWERTY
    • Ström: 9 V DC, max ca 600 mA
    • Tillbehör: 3" diskettstation, modem, färgplotter MCP-40
    • Kloner: Nova 64 (Yugoslavien)

  • IBM 5120 – när storföretagsdatorn flyttade in på skrivbordet

    IBM 5120 lanserades 1980 som den mest prisvärda affärsdatorn från IBM dittills – ett kompakt och stationärt system som tog minidatorns beräkningskraft in i kontorsmiljön. Med inbyggd skärm, dubbla 8-tums diskettstationer och programmeringsspråk som BASIC och APL direkt i ROM, blev den ett attraktivt alternativ för småföretag som behövde kraftfull databehandling utan att investera i stora datorsystem. Dess ergonomiska design och fokus på användbarhet gjorde den unik för sin tid och bidrog till att datorn mottog flera designutmärkelser.

    IBM 5120 – när storföretagsdatorn flyttade in på skrivbordet

    När IBM 5120 lanserades i februari 1980 markerade det ett viktigt steg i datorhistorien: kraften hos minidatorer – tidigare reserverade för stora företag och tekniska institutioner – blev tillgänglig i ett format som fick plats på skrivbordet. Med integrerad skärm, inbyggda diskettenheter och både BASIC och APL inladdade direkt i ROM var IBM 5120 riktad till små och medelstora företag som ville digitalisera sin administration utan att investera i storskaliga datorsystem.

    Till skillnad från sin föregångare IBM 5110 var 5120 mer stationär och utformad för kontorsmiljön. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, två inbyggda 8-tums diskettenheter på 1,2 MB vardera och totalt 32 KB RAM – imponerande specifikationer för sin tid. Det som verkligen stack ut var att användaren kunde välja programmeringsspråk via en fysisk strömbrytare på fronten – BASIC för traditionell affärslogik eller APL, ett avancerat språk som gjorde det möjligt att köra program utvecklade för IBMs minidatorer.

    IBM marknadsförde 5120 som den billigaste affärsdatorn man någonsin släppt, men med ett prisintervall på 9 340 till 23 990 dollar var den fortfarande långt ifrån konsumentvänlig. Träffsäker ergonomi och modern formgivning gjorde den dock till en prisvinnare: den lyftes fram som både praktisk och elegant, med mindre skrivbordsåtgång och inbyggt handledsstöd i tangentbordet.

    Trots sin tekniska potential saknade 5120 både nätverksfunktioner och hårddisk – ett kraftigt hinder vid en tid då datadelning började bli allt viktigare. Lösningen kom från externa utvecklare: 1981 skapade Core International världens första hårddisk och lokala nätverk (CoreNet) för IBM 5110/5120. Senare, 1984, gjorde deras mjukvara PC51 det möjligt att köra IBM 5100-seriens BASIC-program direkt på IBM PC.

    IBM 5120 kanske inte blev en långlivad succé, men den banade väg för framtida kontorsdatorer och visade att avancerad datorkraft inte behövde vara större än en skrivmaskin. Den representerar övergången från specialiserade system till persondatorer – och blev en del av den resa som slutligen ledde till PC-eran.

    IBM 5120 – Teknisk specifikation

    Lanseringsår: 1980
    Processor: NEC D780C-1 (Z80A-kompatibel), 16-bit, 3,25 MHz
    RAM: 32 KB
    ROM: Språk i ROM – BASIC & APL (väljbara via fysisk brytare)
    Lagring: 2 × 8-tums floppy (1,2 MB vardera), stöd för extern IBM 5114 med ytterligare 2 enheter
    Skärm: Inbyggd 9” monokrom (textbaserad)
    Operativsystem / Programmering: BASIC, APL
    Anslutningar: Kassettport, expansionsport, seriella anslutningar (via extern utrustning)
    Nätverk: Inget LAN-stöd från IBM (senare möjligt via CoreNet från tredje part)
    Hårddisk: Ingen inbyggd – första hårddisksystemet utvecklades externt 1981
    Externt språkstöd: Program skrivet för IBM-minidatorer i APL kunde köras
    Mått: Stationärt desktop-system (storlek motsvarande skrivmaskin)
    Vikt: Ej exakt angiven, men betydligt tyngre än bärbara 5110
    Pris vid lansering: 9 340 – 23 990 USD beroende på konfiguration
    Kända användningsområden: Bokföring, inventering, lönehantering, affärssystem
    Särskilda funktioner: Ergonomiskt tangentbord med handledsstöd, minskat skrivbordsutrymme
    Utvecklad för: Mindre företag som behövde minidatorprestanda i kontorsmiljö

  • Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer

    Commodore PET var datorn som tog steget från teknikentusiaster till klassrum och kontor. När den lanserades 1977 blev den en av de första kompletta persondatorerna – med skärm, tangentbord, lagring och processor i ett enda paket. I en tid då datorer ofta bestod av lösa komponenter och avancerad montering visade PET att en dator kunde vara både användarvänlig och tillgänglig. Det var starten på den moderna hemdatoreran – och grunden till Commodores senare framgångar med VIC-20 och Commodore 64.

    Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer

    När Commodore PET lanserades 1977 markerade den början på en helt ny era – det var en av de första kompletta persondatorerna riktade till vanliga användare. PET stod för Personal Electronic Transactor och namnet föddes efter att en av utvecklarna såg en ”Pet Rock” i Kalifornien och skämtsamt föreslog att de skulle skapa en ”husdator”. Det låter kanske som ett kul sidospår, men resultatet blev historiskt viktig teknik.

    En av ”1977 års treenighet”

    Tillsammans med Apple II och TRS-80 räknas Commodore PET till den så kallade 1977-trinity – de tre datorer som banade väg för hemdatorboomen. Där många tidigare system krävde separat skärm, kasettspelare och tangentbord, levererade PET allt i samma låda: skärm, CPU, RAM, tangentbord och till och med kassettbandspelare i de tidiga modellerna.

    Från miniräknare till mikrocomputer

    Idén föddes när Commodore fick problem med sina kalkylatorer på grund av konkurrens från Texas Instruments. Ingenjören Chuck Peddle såg potentialen i den nyutvecklade 6502-processorn och övertygade Commodore-chefen Jack Tramiel om att deras framtid låg i datorer – inte i miniräknare.

    Tramiel gav Peddle sex månader att ta fram en färdig modell. Resultatet blev Commodore PET 2001, som premiärvisades på Consumer Electronics Show i januari 1977.

    Teknik som imponerade – och irriterade

    FunktionFakta
    CPUMOS 6502
    RAM4 KB eller 8 KB (uppgraderbart till 32 KB)
    LagringInbyggd kassett (Datasette), 750 baud effektivt
    Grafik40×25 tecken, monokrom
    OperativsystemCommodore BASIC (Microsoft BASIC 6502)
    TangentbordUrsprungligen chiclet-modell – starkt kritiserat
    ExpansionsportIEEE-488 → kunde användas som tidig nätverkslösning!

    Trots begränsad grafik kunde PET göra mer än vad man trott tack vare PETSCII, ett avancerat teckenformat med symboler och grafiska element. Spel som Space Invaders och Labyrinth dök upp – trots att skärmen bara kunde visa textgrafik.

    En favorit inom utbildning och kontor

    PET blev snabbt populär särskilt i skolor och på kontor, framför allt i Nordamerika och Europa. Den var robust byggd i metall, lätt att underhålla och kunde dela skrivare och diskettenheter via IEEE-488-porten – långt innan nätverk var standard.

    Utvecklingen fortsatte

    Efter PET 2001 följde modeller som:

    • Commodore 3000-serien – kraftigare tangentbord
    • 4000- och 8000-serien – mer RAM, större skärm
    • SuperPET (SP9000) – riktad mot universitet, stödde COBOL, FORTRAN och Pascal
    • Porsche PET (8296) – modernare design och upp till 128 KB RAM

    Totalt såldes runt 219 000 PET-datorer innan serien avslutades 1982.

    Legacy – varför gör PET fortfarande väsen av sig?

    • Den var den första massproducerade allt-i-ett-datorn.
    • Den använde Microsoft BASIC, innan Microsoft blev dominerande på PC-marknaden.
    • Den blev en utbildningsdator för en hel generation.
    • Den skapade grunden för Commodores kommande succéer: VIC-20 och Commodore 64.

    I modern tid har entusiaster till och med återskapat PET i färg, något som aldrig fanns officiellt. Datorn emuleras idag via VICE och används i retroprojekt världen över.

    Slutsats

    Commodore PET var långt ifrån perfekt – tangentbordet var obekvämt, grafik begränsad och tidiga modeller hade buggar i systemet. Men framför allt var den banbrytande. Den visade att en dator kunde vara ett verktyg för alla, inte bara för tekniker – och öppnade dörren till persondatorrevolutionen.

    Den var kanske inte den mest kraftfulla, men utan Commodore PET hade datorvärlden sett helt annorlunda ut.

  • Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem

    Commodore 16 lanserades 1984 som ett prisvärt alternativ för nybörjare inom hemdatorteknik – men under ytan dolde sig en oväntat kompetent maskin. Med en snabbare processor än både VIC-20 och Commodore 64, en avancerad grafikpalett på över 120 färger och inbyggda grafikkommandon i BASIC, försökte C16 positionera sig som framtidens instegsmodell. Trots ett snävt minne och avsaknad av viktiga anslutningar fick den ett varmt mottagande i delar av Europa och Mexiko – inte minst som många användares allra första dator. Här är berättelsen om den underskattade Commodore-modellen som skapades för att konkurrera med lågprisalternativen, men som i efterhand kom att vinna hjärtan där elektronik annars var otillgänglig.

    Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem

    När Commodore 16 lanserades 1984 var målet tydligt: att skapa en billig instegsmodell som skulle ersätta VIC-20 och konkurrera med lågprisdatorer från Timex, Mattel och Texas Instruments. Resultatet blev en maskin som tekniskt sett var imponerande för sin prisklass – men som misslyckades kapitalt i USA. Ändå kom den att få ett oväntat eftermäle, framför allt i Europa och Mexiko, där den spelade en viktig roll för många människors första möte med datorer.

    Trots namnet var Commodore 16 inget enklare syskon till Commodore 64 – den var i praktiken mer en bantad Plus/4, byggd kring den så kallade TED-kretsen som hanterade både grafik, ljud och minneshantering. Processorn körde dessutom cirka 75 % snabbare än förlagan i C64, och BASIC-versionen innehöll avancerade grafikkommandon som kraftigt förenklade bildhantering. Men avsaknaden av hårdvarusprites och ett betydligt enklare ljudsystem gjorde att spelupplevelsen inte kunde mäta sig med storebror.

    Även om C16 var tänkt som billig dator för hemmabruk saknades viktiga anslutningar – exempelvis gameportar och användarport – vilket gjorde att mycket befintlig kringutrustning inte fungerade direkt. Den hade bara 16 KB RAM (varav cirka 12 KB tillgängligt i BASIC), så många program behövde trimmas för att fungera. En 64 KB-expansion kunde göra den till nästan en Plus/4, men dessa såldes aldrig officiellt av Commodore.

    Trots sin blygsamma början kom Commodore 16 att göra stor skillnad, särskilt i länder som Ungern där västerländsk datorutrustning var nästintill otillgänglig. De låga restpriserna efter 1986 ledde till att många östblocksanvändare fick sin allra första datorupplevelse via just denna modell – och entusiasterna höll liv i plattformen långt in på 1990-talet.

    I Mexiko såldes den som Sigma-Commodore 16 och gjorde stor succé. Där kunde kunder till och med provspela datorerna i butik, vilket ökade intresset markant. Lokala tävlingar arrangerades, och unik programvara utvecklades enbart för den mexikanska marknaden – idag mycket svår att hitta.

    Commodore 16 må vara en parentes i datorkommunismens historia – men en viktig sådan. Den var aldrig bäst eller mest avancerad. Men den var tillräckligt bra, tillräckligt billig och tillräckligt tillgänglig för att öppna dörren till datorvärlden för en helt ny generation användare.

    Den blev inte en vinnare – men den blev en första dator för många.

    Faktaruta: Commodore 16 – teknisk specifikation

    Tillverkare Commodore International
    Modell Commodore 16 (C16)
    Lanseringsår 1984
    CPU 7501 / 8501 (6502-kompatibel)
    Klockfrekvens ≈ 75 % snabbare än VIC-20/C64 (beroende på region/TV-standard)
    RAM 16 KB (ca 12 KB tillgängligt i BASIC)
    ROM BASIC + KERNAL + teckengenerator (totalt 32 KB-familj, delad med Plus/4)
    Grafikchip TED (video, ljud och DRAM-refresh i samma krets)
    Video-lägen 40×25 text
    320×200 högupplöst grafik (2 färger per 8×8-block)
    160×200 multicolor (4 färger per block)
    Upp till 121 färger i paletten
    Ljud Inbyggt ljud via TED-krets (enkel ljudgenerator, enklare än SID i C64)
    Operativmiljö Inbyggd Commodore BASIC (med grafikkommandon)
    Lagring Datasettband (C16-familjens egna enheter, t.ex. 1531), 1541-diskett via seriell port
    Expansionsport Cartridge-/minnesport (kunde uppgraderas till 64 KB via tredjepartsmoduler)
    Portar Seriell IEC-bus (disketter/skrivare, kompatibel med VIC-20/C64)
    Kassettport
    C16-specifika joystickportar (kan användas med C64-joysticks via adapter)
    TV/RF-utgång och kompositvideo (beroende på region)
    Kompatibilitet Delvis kompatibel med Plus/4 – full kompatibilitet med 64 KB (ej inbyggd programsvit och användarport)
    Familjemodeller C16, C116 (gummiknappar, EU), Plus/4 (64 KB, kontorssvit)
    Marknader där den lyckades Framförallt Europa (bl.a. Ungern) och Mexiko

    Video på youtube om Commodore 16

    Och en video som behandlar alla modeller i samma serier Plus 4, Commodore 16 och Commodore 116

  • Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara större

    Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.

    Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.

    En förbättrad ZX81 – med kompromisser

    Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.

    Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.

    Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.

    Europeisk framgång – och kloner över hela världen

    Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.

    Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.

    Idag – en raritet för samlare

    Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.

    Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.

    Lambda 8300 – Teknisk specifikation

    Tillverkare Lambda Electronics Limited (Hongkong)
    Lanseringsår 1983
    Processor (CPU) NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
    Arbetsminne (RAM) 2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
    Lagring Kassettband (ljud, in/ut)
    Operativmiljö Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
    Grafikchip C4005 ULA I/O
    Video / bild UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
    Monokrom text: 32 x 24 tecken
    Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
    Ljud C4005, 1 röst, 3 oktaver
    In/ut-portar Kassettgränssnitt (audio in/ut), expansionsbuss,
    Atari-kompatibel joystickport
    Mått 295 x 150 x 55 mm
    Vikt ≈ 700 g
    Kompatibilitet Delvis kompatibel med Sinclair ZX81 (full kompatibilitet med ZX81-ROM installerad)

    Video om Lambda 8300 på youtube

  • Casio PB-100F

    Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.

    Specifikationer

    Lansering: 1983
    Status: Utgången
    Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd.
    Mått: 165 x 72 x 14 mm
    Vikt: 170 g (inkl. batterier)
    Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad
    Processor: Hitachi HD61913
    Klockfrekvens: ca 0.6 MHz
    RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB)
    ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram)
    Programmering: BASIC (Casio BASIC)
    Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier
    Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100)
    Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data
    Inmatning: QWERTY-tangentbord
    Utmatning: LCD-display, extern skrivare

    Design och hårdvara

    PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.

    Programvara och funktioner

    Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.

    Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.

    Tillbehör och expansion

    PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.

    Processorn – Hitachi HD61917

    Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.

    Tekniska egenskaper

    • Arkitektur: 4-bitars ALU
    • Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
    • Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
    • Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
    • Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
    • Integrerade funktioner: klockgenerator, RAM-hantering, I/O-styrning, displaydrivning
    • Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier

    Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.

    I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.

    Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.

    Slutsats

    Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.