Etikett: Commodore PET

  • Commodore CBM-II: datorn som skulle ersätta PET – men hamnade i skuggan av C64

    Commodore CBM-II var tänkt att bli den moderna efterföljaren till PET-serien och ta Commodore vidare in på både hemma- och kontorsmarknaden. Med mer minne, avancerad bankväxling, SID-ljud och professionella anslutningar var den tekniskt ambitiös – men den hamnade snabbt i skuggan av Commodore 64 och blev ett av företagets mest fascinerande sidospår.

    I början av 1980-talet stod Commodore på höjden av sin framgång. Företaget hade redan gjort avtryck med Commodore PET, en av de tidiga allt-i-ett-datorerna för skolor och kontor. Snart skulle Commodore 64 bli en av världens mest sålda hemdatorer. Mitt i denna intensiva period lanserades en mer bortglömd maskinfamilj: Commodore CBM-II.

    Det var en serie 8-bitars persondatorer som släpptes 1982 och var tänkt att bli en modern efterföljare till PET-serien. På pappret var CBM-II ambitiös: mer minne, bättre ljud, seriösare kontorsfunktioner och möjlighet till avancerade expansionskort. I praktiken blev den däremot kortlivad, dyr att tillverka och svår att programmera för.

    Två datorfamiljer i en

    CBM-II kom i två huvudvarianter: P-serien och B-serien.

    P-serien var tänkt för personligt bruk och hemanvändning. Den använde samma grafikchip som Commodore 64, VIC-II, vilket gav färggrafik, sprites och joystickportar. Den hade alltså drag av en hemdator, även om den var betydligt mer ovanlig än C64.

    B-serien riktade sig i stället mot kontor och företag. Den använde en 80-kolumners monokrom bildskärm, bättre lämpad för textbehandling och affärsprogram. Vissa modeller hade inbyggd skärm och separat tangentbord, medan andra var lågprofilsmodeller utan skärm.

    Maskinerna kallades ibland för “Porsche PETs”, eftersom det fanns rykten om att Porsche hade designat chassit. Sanningen verkar vara mer nyanserad: Commodore ska ha undersökt en Porsche-design, men den blev för dyr. I stället togs en egen design fram, baserad på PET-idén men med rundare, mer futuristiska former.

    Kraftfullare än PET – men krångligare

    CBM-II byggde på processorn MOS Technology 6509, en släkting till den klassiska 6502-processorn. Det speciella med 6509 var att den kunde hantera upp till 1 MB minne genom så kallad bankväxling. Det lät imponerande för en 8-bitarsdator, men i verkligheten levererades inga modeller med mer än 256 KB RAM.

    Bankväxlingen gjorde datorn tekniskt intressant men också besvärlig. Program kunde inte utan vidare nå all minnesyta. Operativsystem, programkod, grafikminne och variabler låg i olika minnesbanker. För programmerare innebar det att man ofta behövde skriva extra rutiner för sådant som andra Commodore-datorer hanterade enklare.

    Här syns en av CBM-II-seriens stora motsägelser: den var mer avancerad än många samtida Commodore-maskiner, men just därför blev den också mindre lättillgänglig.

    Ljud från C64 – men inte riktigt på samma sätt

    En av de mest intressanta detaljerna är att CBM-II hade ljudchippet SID 6581, samma berömda ljudchip som satt i Commodore 64. SID-chippet är än i dag legendariskt bland retroentusiaster för sitt karaktäristiska, syntliknande ljud.

    Men i B-serien kördes systemet i 2 MHz, vilket skapade begränsningar. Det gick inte att läsa SID-chipets register på normalt sätt. Resultatet blev att datorn hade ett mycket kapabelt ljudchip, men inte alltid kunde utnyttja det lika smidigt som C64.

    En affärsdator med seriösa anslutningar

    CBM-II hade flera drag som tydligt visar att Commodore siktade på professionella användare. Den hade RS-232-port, IEEE-488-buss, cartridge-port, Microsoft BASIC 4.0+ och 128 eller 256 KB RAM.

    Till skillnad från VIC-20 och C64 använde B-serien den äldre, mer professionella IEEE-488-standarden, som redan fanns i PET-världen. Det gjorde den kompatibel med vissa äldre företagsmiljöer, men mindre anpassad till den snabbt växande massmarknaden kring C64.

    Drömmen om CP/M och MS-DOS

    Commodore experimenterade också med expansionskort. Ett planerat Intel 8088-kort skulle låta CBM-II köra CP/M-86 och MS-DOS 1.25. Det fanns även planer på Z80-kort för CP/M-80.

    Men här blev skillnaden mot IBM PC avgörande. Även om en CBM-II med 8088-kort kunde köra vissa system var den inte IBM PC-kompatibel. Det innebar att den inte automatiskt kunde köra den växande mängden PC-program. Därmed förlorade den mycket av poängen med att ha en 8088-processor.

    Modellerna: 500, 600 och 700

    CBM-II fick olika namn beroende på marknad. I Europa användes ofta 600- och 700-serien, medan modeller i Nordamerika kunde heta exempelvis B128 eller B256. P-serien kallades globalt för 500-serien.

    Modell 610 hade 128 KB RAM. Modell 620 hade 256 KB RAM. Modell 630 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort. Modell 710 hade 128 KB RAM. Modell 720 hade 256 KB RAM. Modell 730 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort.

    Den vanligaste modellen blev B128, i Europa känd som CBM 610.

    Varför misslyckades CBM-II?

    CBM-II hade flera problem samtidigt.

    För det första kom den i en period då Commodore 64 exploderade i popularitet. C64 var billigare, mer spelvänlig och fick snabbt ett enormt programbibliotek. Den drog till sig utvecklare, återförsäljare och användare på ett sätt CBM-II aldrig lyckades göra.

    För det andra var CBM-II dyr att tillverka. Den hade ett mer avancerat chassi, fler speciallösningar och en arkitektur som inte var lika enkel att skala upp eller marknadsföra.

    För det tredje var mjukvaruutbudet litet. Företagsdatorer lever och dör ofta med sina program. CBM-II fick aldrig något ekosystem som kunde mäta sig med C64, Apple II, IBM PC eller ens äldre PET-system.

    P-serien fick dessutom problem i USA eftersom vissa förproduktionsenheter såldes innan korrekt certifiering. Commodore tvingades återkalla maskinerna, och de flesta verkar ha försvunnit. Några få exemplar finns kvar i samlingar.

    Ett tekniskt sidospår med lång efterklang

    CBM-II tillverkades bara under en kort period och försvann i praktiken omkring 1984. Överblivna lager såldes därefter ut, bland annat genom återförsäljare. I Tyskland verkar maskiner ha funnits till försäljning så sent som 1987.

    Trots att serien misslyckades kommersiellt lämnade den spår. Chassidesignen från de högprofilerade modellerna användes senare i omarbetade PET/CBM-datorer. Minnesbankningen påverkade också senare Commodore-maskiner, bland annat Commodore 128.

    CBM-II blev alltså inte framtiden för Commodore. Men den är ett fascinerande exempel på hur datorhistorien inte bara består av vinnare. Ibland är de mest intressanta maskinerna just de som nästan lyckades.

    Slutsats

    Commodore CBM-II var en datorfamilj full av idéer: avancerad minneshantering, kontorsinriktad design, färggrafik i vissa modeller, SID-ljud och möjligheter till coprocessorer. Men den hamnade mellan marknader. Den var inte lika billig och folklig som Commodore 64, inte lika etablerad som PET och inte lika framtidssäker som IBM PC.

    I dag är CBM-II därför mest ihågkommen av samlare och retrodatorentusiaster. Den är ett tekniskt ambitiöst men kommersiellt misslyckat kapitel i Commodores historia – en påminnelse om att även stora datorföretag ibland byggde maskiner som var för avancerade, för dyra eller helt enkelt för tidigt ute.

    Youtube innehålle om CBM II, CBM 610 ( B128 )

    Teknisk faktaruta: Commodore CBM-II

    Tillverkare: Commodore Business Machines

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1982

    Nedlagd: 1984

    Operativsystem: Microsoft BASIC 4.0+

    Processor: MOS Technology 6509 på 1 eller 2 MHz

    Alternativa processorkort: Intel 8088 eller Zilog Z80A på 4 MHz

    Minne: 128 eller 256 KB RAM

    Grafik: VIC-II med 320 × 200 pixlar och 16 färger i P-serien, eller 6545 CRTC med 80-kolumners monokrom bild i B-serien

    Ljud: SID 6581, samma ljudchip som i Commodore 64

    Anslutningar: RS-232, A/V, digital kassettbandspelare, cartridge-port, ljudutgång, nätström och IEEE-488 för diskettstationer och skrivare

    Föregångare: Commodore PET

    Efterföljare: Ingen direkt efterföljare

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore PET och CBM: när framtiden kom i plåtchassi

    När Commodore PET lanserades 1977 var persondatorn fortfarande ett djärvt löfte om framtiden. Med robust plåtchassi, inbyggd skärm, BASIC i ROM och en blinkande markör blev PET och de senare CBM-modellerna viktiga arbetsredskap i skolor, företag och laboratorier. Från den kantiga PET 2001 till den eleganta CBM 8096-SK berättar serien historien om en tid då datorn var enkel att förstå, byggd för att hålla — och redo att programmeras direkt när strömmen slogs på.

    När Commodore 1977 visade upp sin PET 2001 var persondatorn fortfarande något nytt, dyrt och nästan exotiskt. Det här var tiden då Apple II, Tandy TRS-80 och Commodore PET tillsammans skulle komma att kallas den stora “1977-trion” — tre maskiner som på allvar tog datorn från laboratorier och företag in i skolor, kontor och hem.

    PET stod för Personal Electronic Transactor, men namnet var också en blinkning till ordet pet — ett husdjur, en trogen följeslagare. Det passade Chuck Peddles idé: datorn skulle vara en pålitlig vän på skrivbordet. I Europa fick namnet däremot bytas ut, eftersom Philips hade invändningar mot PET-varumärket. Därför blev maskinerna här mer kända som CBM, Commodore Business Machines.

    Från räknemaskiner till mikrodatorer

    Commodore hade sina rötter i kontorsmaskiner och räknare. Det märktes tydligt på den första PET 2001. Den var byggd som en kompakt allt-i-ett-maskin med inbyggd bildskärm, tangentbord och kassettbandspelare. Chassit var av metall, tungt och robust — mer som en kontorsapparat än en leksak.

    Inuti satt en MOS 6502, en 8-bitarsprocessor som skulle bli en av datorhistoriens mest inflytelserika kretsar. Den arbetade i PET med 1 MHz, vilket i dag låter nästan ofattbart lite, men på 1970-talet räckte det för textbehandling, programmering, utbildning och enklare affärssystem.

    Den första modellen hade bara några få kilobyte minne, en liten monokrom skärm och ett berömt — eller ökänd — tangentbord med små fyrkantiga tangenter. Många kallade det för ett “chiclet keyboard”, eftersom tangenterna liknade tuggummibitar. Det var inte bekvämt, men det var billigt och passade Commodores bakgrund som tillverkare av räknemaskiner.

    2000-serien: pionjären

    Den ursprungliga PET 2001 var enkel men banbrytande. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, inbyggd datasette och 4 eller 8 kB RAM. Grafik i modern mening fanns inte. I stället visade datorn text och grafiska symboler ur teckenuppsättningen PETSCII.

    Ändå var den användbar. Den hade portar för kassettbandspelare, användarport och den viktiga IEEE-488-bussen, som gjorde det möjligt att koppla in skrivare och diskettstationer. Just IEEE-488 kom att bli ett av PET- och CBM-seriens stora kännetecken.

    PET 2001 var inte främst en speldator. Den var snarare ett verktyg för skolor, programmerare, företag och tekniskt nyfikna användare.

    3000-serien: bättre tangentbord, samma grundidé

    Med 3000-serien, som kom från 1978, tog Commodore ett steg mot mer praktiska kontorsdatorer. Maskinerna var tekniskt mycket lika sina föregångare men fick ett bättre, fullstort tangentbord. De fanns med 8, 16 eller 32 kB RAM och hade fortfarande 40 tecken per rad på en 9-tums monokrom skärm.

    Här märks också Commodores nära koppling till Microsoft. Commodore BASIC byggde på Microsoft BASIC, men såldes under Commodores namn och anpassades till deras maskiner. Den tidiga BASIC-versionen var enkel, men viktig: användaren kunde slå på datorn och börja programmera direkt.

    4000-serien: BASIC V4 och mer affärsinriktning

    Med 4000-serien blev maskinerna mer mogna. De levererades med Commodore BASIC V4, som bland annat gav bättre stöd för diskettstationer. Serien fanns både i smalare modeller med 9-tumsskärm och större modeller med 12-tumsskärm.

    Fortfarande handlade det om textbaserade system. Men för skolor och företag var det inget problem. Tvärtom: en robust maskin med bra tangentbord, tydlig skärm och pålitlig lagring var precis vad många behövde.

    PET- och CBM-datorerna blev vanliga i klassrum, på kontor och i tekniska miljöer. De användes inte bara för undervisning och administration, utan även för styrning av industriella system och vetenskapliga tillämpningar.

    8000-serien: 80 kolumner och professionell prägel

    8000-serien markerade nästa stora steg. Nu blev 80 tecken per rad standard, vilket gjorde datorerna betydligt bättre lämpade för textbehandling, kalkyler och affärsprogram. Skärmen var monokrom, men den större textytan gjorde stor skillnad.

    Den klassiska modellen CBM 8032 följdes av varianter som 8096, 8296 och 8296-D. Här började Commodore också ta itu med 32 kB-gränsen genom bankväxling av minnet. På så sätt kunde maskiner som CBM 8096 och 8296 använda mer RAM än vad den vanliga 6502-adressrymden egentligen tillät.

    Designen förändrades också. De senare modellerna fick ett mer futuristiskt, rundat chassi med separat tangentbord. Formen har ibland felaktigt kopplats till Porsche-design, men den skapades av Commodores egen designer Ira Velinsky. Oavsett ursprung såg maskinerna moderna ut — särskilt jämfört med de äldre kantiga metallburkarna.

    CBM 8096-SK: en elegant arbetshäst

    Commodore CBM 8096-SK är en av de mest intressanta modellerna i den senare PET/CBM-familjen. Den kombinerar den klassiska 8-bitarsarkitekturen med ett mer avancerat minnessystem och ett modernt yttre.

    Den har 80×25 tecken på skärmen, separat tangentbord och ett chassi som känns mer som en professionell terminal än en hemdator. Trots att den saknar färggrafik och avancerat ljud är den en imponerande maskin: byggd för arbete, undervisning och långvarig drift.

    Det här är inte en dator som försöker locka med spel eller multimedia. Den signalerar något annat: ordning, stabilitet och kontroll.

    CBM II: Commodores ambitiösa sidospår

    I början av 1980-talet försökte Commodore också modernisera sin affärsdatorlinje med CBM II-serien. Dessa maskiner byggde på den mer avancerade MOS 6509-processorn, en vidareutveckling av 6502 med stöd för större minnesmängder genom bankväxling.

    CBM II fanns i olika varianter. Hemmodellerna i P-serien kunde utrustas med grafik- och ljudkretsar som påminde om det som senare skulle göra Commodore 64 berömd. Affärsmodellerna i B-serien hade ofta 128 kB RAM, SID-ljudchip och möjlighet till extra processorer som Z80 eller Intel 8088.

    Trots tekniska ambitioner blev CBM II aldrig någon stor succé. Den hamnade mellan världar: för dyr och ovanlig för hemmen, men inte tillräckligt dominerande för affärsmarknaden.

    Varför PET och CBM fortfarande fascinerar

    I dag är PET- och CBM-datorerna inte snabba, färgstarka eller flexibla enligt moderna mått. De har ofta ingen pixelgrafik, begränsat ljud och ett arbetssätt som kräver tålamod. Ändå har de en särskild dragningskraft.

    De visar en tid då datorn fortfarande var begriplig. Man kunde förstå maskinen som helhet: processorn, minnet, skärmen, tangentbordet, portarna och BASIC-tolken. När man slog på datorn möttes man inte av appar, molntjänster eller uppdateringar — bara en blinkande markör och en uppmaning att börja skriva.

    Det är kanske just därför en maskin som Commodore CBM 8096-SK känns så levande än i dag. Den representerar en period då persondatorn ännu inte hade bestämt sig för vad den skulle bli. Skulle den vara ett kontorsredskap, en utbildningsmaskin, en programmeringsmiljö, en terminal eller en hemdator?

    För Commodore PET och CBM var svaret enkelt: den kunde vara allt detta — bara man var beredd att skriva kommandona själv.

    Youtube innehåll om CBM och PET

    Faktaruta: Commodore PET/CBM

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1977

    Tillverkare: Commodore International

    Processor: MOS 6502, senare även MOS 6509 i CBM II-serien

    Operativsystem: Commodore BASIC i ROM

    Bildskärm: Monokrom textskärm, vanligen 40×25 eller 80×25 tecken

    Lagring: Kassettband och externa diskettstationer via IEEE-488

    Användning: Skolor, företag, programmering, industri och laboratorier

    Kända modeller: PET 2001, CBM 3032, CBM 4032, CBM 8032, CBM 8096-SK och CBM 8296

    Särskilt kännetecken: Robust konstruktion, inbyggd BASIC och textbaserad PETSCII-grafik



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • SuperPET 9000 – när mikrodatorn flirtade med stordatorn

    I en tid då de flesta persondatorer var enkla maskiner för hobbybruk och spel tog Commodore en helt annan väg. SuperPET 9000 var en dator utvecklad i samarbete med akademin, byggd för programmerare, forskare och studenter som behövde verkliga utvecklingsverktyg snarare än leksaker. Med dubbla processorer, avancerade programmeringsspråk och stordatorliknande ambitioner kom den att bli ett av de mest särpräglade och visionära systemen i den tidiga mikrodatorepoken.

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Stordatorer och minidatorer dominerade universitet och forskning, medan persondatorer just hade börjat ta form. I detta gränsland föddes Commodore SuperPET 9000 – en dator som medvetet konstruerades för att sudda ut gränsen mellan akademisk datorkraft och persondatorns tillgänglighet.
    Resultatet blev en av de mest avancerade, ovanliga och tekniskt intressanta persondatorerna från sin tid.

    Ett datorprojekt från universitetet

    Till skillnad från många samtida hemdatorer utvecklades SuperPET i nära samarbete med University of Waterloo i Kanada. Syftet var inte spel eller hemanvändning, utan utbildning, forskning och professionell programutveckling. Datorn skulle fungera som ett seriöst arbetsredskap för studenter, forskare och utvecklare.
    Detta akademiska ursprung präglar hela konstruktionen, från hårdvara till mjukvara.

    Två processorer i samma dator

    SuperPET var unik genom att innehålla två olika processorer. MOS Technology 6502 gav full kompatibilitet med tidigare Commodore PET-modeller, medan Motorola 6809 erbjöd en betydligt mer avancerad arkitektur lämpad för strukturerad programmering och kompilatorbaserade språk. Med hjälp av fysiska omkopplare kunde användaren välja vilken processor som skulle vara aktiv. I 6502-läge fungerade datorn som en traditionell PET, medan 6809-läget gav tillgång till ett helt annat system anpassat för utvecklingsarbete.
    För sin tid var detta en mycket ovanlig och tekniskt djärv lösning.

    En programmeringsmiljö på minidatornivå

    När SuperPET startades i 6809-läge möttes användaren inte av ett enkelt BASIC-prompt, utan av ett menybaserat utvecklingssystem. Här fanns programmeringsspråk och verktyg som annars hörde hemma på betydligt större datorer. APL, FORTRAN, Pascal, assembler och COBOL kompletterades av en avancerad texteditor, maskinkodsmonitor och seriell kommunikation via RS-232.
    Grundidén var att utvecklare skulle kunna skriva, testa och felsöka program lokalt på SuperPET och därefter överföra källkoden till en stordator eller minidator via direktuppkoppling.

    Kraftfull hårdvara för sin tid

    Jämfört med andra persondatorer i början av 1980-talet var SuperPET tekniskt imponerande. Den kunde utrustas med upp till 96 kilobyte RAM, hade 48 kilobyte ROM med det specialutvecklade Waterloo KERNAL och använde en inbyggd 12-tums monokrom bildskärm i 80 kolumners textläge. Tangentbordet var fullstort och försett med APL-symboler direkt på tangenterna. Äkta RS-232 och IEEE-488 gav stöd för professionell kringutrustning.
    Detta var ingen förenklad hemdator, utan ett system byggt för seriöst och långsiktigt arbete.

    En nischprodukt med tydligt syfte

    SuperPET blev aldrig någon massprodukt. Den var dyr, avancerad och riktade sig till en begränsad målgrupp inom akademi och utveckling. I Europa marknadsfördes den som en MicroMainframe, ett namn som tydligt signalerade ambitionen att erbjuda stordatorliknande funktioner i skrivbordsformat.
    Trots den begränsade spridningen har SuperPET fått en särskild plats i datorhistorien.

    En alternativ framtid för persondatorn

    I efterhand är SuperPET särskilt intressant eftersom den visar en alternativ utvecklingsväg. Den representerar en vision där persondatorn tidigt blev ett professionellt utvecklingsverktyg snarare än en maskin främst avsedd för spel och hemanvändning. Många av idéerna lever kvar i dagens utvecklingsmiljöer, där terminalbaserat arbete, flera programmeringsspråk och direkt kommunikation med andra system fortfarande är centrala.

    Sammanfattning

    SuperPET 9000 var tekniskt avancerad, akademiskt präglad och kompromisslöst riktad mot programmerare. Den var före sin tid och för specialiserad för att bli kommersiellt framgångsrik, men just därför är den i dag en av de mest fascinerande persondatorerna från den tidiga mikrodatorepoken.
    Det var en dator byggd inte bara för att användas, utan för att förstås.

    Innehåll på youtube som behandlar CMD SuperPet 9000

    Faktaruta: Commodore SuperPET 9000 (MMF 9000)

    Även känd som: MicroMainframe (Europa), MMF 9000

    Bakgrund: Utvecklad i samarbete med University of Waterloo (Kanada) som en avancerad utvecklingsmaskin.

    CPU: MOS Technology 6502 och Motorola 6809

    Klockfrekvens: 1 MHz

    RAM: 96 KB

    ROM: 48 KB (Waterloo KERNAL, inkl. CBM BASIC 4.0)

    Bildskärm: 12" monokrom

    Textläge: 80 kolumner × 25 rader

    Video: MOS Technology 6545 CRTC

    Ljud: Piezo-högtalare (en fyrkantsvågsröst, tre oktaver)

    Portar/kretsar: 6551 ACIA, MOS 6520 PIA, MOS 6522 VIA

    Anslutningar: IEEE-488, 2× Datasette, EXPANSION-port, intern 25-polig RS-232, CBM parallell "User"-port

    Tangentbord: Fullstort 73-tangenters QWERTY + numerisk del, med APL-symboler på tangenterna

    Mjukvara i utvecklingsmiljön: Setup/RS-232, monitor, editor/terminal, BASIC, APL, Fortran, Pascal, assembler (samt COBOL)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

    När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.

      MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

      När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.

      För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.

      VARFÖR JUST MINIMAX?

      Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.

      Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.

      SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER

      ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.

      Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.

      Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.

      KOMPATIBEL – MEN INTE HELT

      På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.

      I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.

      Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.

      PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK

      ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.

      ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.

      Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.

      PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET

      Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.

      Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.

      ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG

      Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.

      I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.

      En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.

      FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX

      Tillverkare: Computhink (USA)
      Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA)
      Lanseringsår: 1980
      Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner
      Minne: 108 544 byte RAM
      Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824)
      Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter)
      Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm)
      Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg
      Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824)
      Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)

      ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer

      Commodore PET var datorn som tog steget från teknikentusiaster till klassrum och kontor. När den lanserades 1977 blev den en av de första kompletta persondatorerna – med skärm, tangentbord, lagring och processor i ett enda paket. I en tid då datorer ofta bestod av lösa komponenter och avancerad montering visade PET att en dator kunde vara både användarvänlig och tillgänglig. Det var starten på den moderna hemdatoreran – och grunden till Commodores senare framgångar med VIC-20 och Commodore 64.

      Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer

      När Commodore PET lanserades 1977 markerade den början på en helt ny era – det var en av de första kompletta persondatorerna riktade till vanliga användare. PET stod för Personal Electronic Transactor och namnet föddes efter att en av utvecklarna såg en ”Pet Rock” i Kalifornien och skämtsamt föreslog att de skulle skapa en ”husdator”. Det låter kanske som ett kul sidospår, men resultatet blev historiskt viktig teknik.

      En av ”1977 års treenighet”

      Tillsammans med Apple II och TRS-80 räknas Commodore PET till den så kallade 1977-trinity – de tre datorer som banade väg för hemdatorboomen. Där många tidigare system krävde separat skärm, kasettspelare och tangentbord, levererade PET allt i samma låda: skärm, CPU, RAM, tangentbord och till och med kassettbandspelare i de tidiga modellerna.

      Från miniräknare till mikrocomputer

      Idén föddes när Commodore fick problem med sina kalkylatorer på grund av konkurrens från Texas Instruments. Ingenjören Chuck Peddle såg potentialen i den nyutvecklade 6502-processorn och övertygade Commodore-chefen Jack Tramiel om att deras framtid låg i datorer – inte i miniräknare.

      Tramiel gav Peddle sex månader att ta fram en färdig modell. Resultatet blev Commodore PET 2001, som premiärvisades på Consumer Electronics Show i januari 1977.

      Teknik som imponerade – och irriterade

      FunktionFakta
      CPUMOS 6502
      RAM4 KB eller 8 KB (uppgraderbart till 32 KB)
      LagringInbyggd kassett (Datasette), 750 baud effektivt
      Grafik40×25 tecken, monokrom
      OperativsystemCommodore BASIC (Microsoft BASIC 6502)
      TangentbordUrsprungligen chiclet-modell – starkt kritiserat
      ExpansionsportIEEE-488 → kunde användas som tidig nätverkslösning!

      Trots begränsad grafik kunde PET göra mer än vad man trott tack vare PETSCII, ett avancerat teckenformat med symboler och grafiska element. Spel som Space Invaders och Labyrinth dök upp – trots att skärmen bara kunde visa textgrafik.

      En favorit inom utbildning och kontor

      PET blev snabbt populär särskilt i skolor och på kontor, framför allt i Nordamerika och Europa. Den var robust byggd i metall, lätt att underhålla och kunde dela skrivare och diskettenheter via IEEE-488-porten – långt innan nätverk var standard.

      Utvecklingen fortsatte

      Efter PET 2001 följde modeller som:

      • Commodore 3000-serien – kraftigare tangentbord
      • 4000- och 8000-serien – mer RAM, större skärm
      • SuperPET (SP9000) – riktad mot universitet, stödde COBOL, FORTRAN och Pascal
      • Porsche PET (8296) – modernare design och upp till 128 KB RAM

      Totalt såldes runt 219 000 PET-datorer innan serien avslutades 1982.

      Legacy – varför gör PET fortfarande väsen av sig?

      • Den var den första massproducerade allt-i-ett-datorn.
      • Den använde Microsoft BASIC, innan Microsoft blev dominerande på PC-marknaden.
      • Den blev en utbildningsdator för en hel generation.
      • Den skapade grunden för Commodores kommande succéer: VIC-20 och Commodore 64.

      I modern tid har entusiaster till och med återskapat PET i färg, något som aldrig fanns officiellt. Datorn emuleras idag via VICE och används i retroprojekt världen över.

      Slutsats

      Commodore PET var långt ifrån perfekt – tangentbordet var obekvämt, grafik begränsad och tidiga modeller hade buggar i systemet. Men framför allt var den banbrytande. Den visade att en dator kunde vara ett verktyg för alla, inte bara för tekniker – och öppnade dörren till persondatorrevolutionen.

      Den var kanske inte den mest kraftfulla, men utan Commodore PET hade datorvärlden sett helt annorlunda ut.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare