Commodore CBM-II var tänkt att bli den moderna efterföljaren till PET-serien och ta Commodore vidare in på både hemma- och kontorsmarknaden. Med mer minne, avancerad bankväxling, SID-ljud och professionella anslutningar var den tekniskt ambitiös – men den hamnade snabbt i skuggan av Commodore 64 och blev ett av företagets mest fascinerande sidospår.

I början av 1980-talet stod Commodore på höjden av sin framgång. Företaget hade redan gjort avtryck med Commodore PET, en av de tidiga allt-i-ett-datorerna för skolor och kontor. Snart skulle Commodore 64 bli en av världens mest sålda hemdatorer. Mitt i denna intensiva period lanserades en mer bortglömd maskinfamilj: Commodore CBM-II.

Det var en serie 8-bitars persondatorer som släpptes 1982 och var tänkt att bli en modern efterföljare till PET-serien. På pappret var CBM-II ambitiös: mer minne, bättre ljud, seriösare kontorsfunktioner och möjlighet till avancerade expansionskort. I praktiken blev den däremot kortlivad, dyr att tillverka och svår att programmera för.

Två datorfamiljer i en

CBM-II kom i två huvudvarianter: P-serien och B-serien.

P-serien var tänkt för personligt bruk och hemanvändning. Den använde samma grafikchip som Commodore 64, VIC-II, vilket gav färggrafik, sprites och joystickportar. Den hade alltså drag av en hemdator, även om den var betydligt mer ovanlig än C64.

B-serien riktade sig i stället mot kontor och företag. Den använde en 80-kolumners monokrom bildskärm, bättre lämpad för textbehandling och affärsprogram. Vissa modeller hade inbyggd skärm och separat tangentbord, medan andra var lågprofilsmodeller utan skärm.

Maskinerna kallades ibland för “Porsche PETs”, eftersom det fanns rykten om att Porsche hade designat chassit. Sanningen verkar vara mer nyanserad: Commodore ska ha undersökt en Porsche-design, men den blev för dyr. I stället togs en egen design fram, baserad på PET-idén men med rundare, mer futuristiska former.

Kraftfullare än PET – men krångligare

CBM-II byggde på processorn MOS Technology 6509, en släkting till den klassiska 6502-processorn. Det speciella med 6509 var att den kunde hantera upp till 1 MB minne genom så kallad bankväxling. Det lät imponerande för en 8-bitarsdator, men i verkligheten levererades inga modeller med mer än 256 KB RAM.

Bankväxlingen gjorde datorn tekniskt intressant men också besvärlig. Program kunde inte utan vidare nå all minnesyta. Operativsystem, programkod, grafikminne och variabler låg i olika minnesbanker. För programmerare innebar det att man ofta behövde skriva extra rutiner för sådant som andra Commodore-datorer hanterade enklare.

Här syns en av CBM-II-seriens stora motsägelser: den var mer avancerad än många samtida Commodore-maskiner, men just därför blev den också mindre lättillgänglig.

Ljud från C64 – men inte riktigt på samma sätt

En av de mest intressanta detaljerna är att CBM-II hade ljudchippet SID 6581, samma berömda ljudchip som satt i Commodore 64. SID-chippet är än i dag legendariskt bland retroentusiaster för sitt karaktäristiska, syntliknande ljud.

Men i B-serien kördes systemet i 2 MHz, vilket skapade begränsningar. Det gick inte att läsa SID-chipets register på normalt sätt. Resultatet blev att datorn hade ett mycket kapabelt ljudchip, men inte alltid kunde utnyttja det lika smidigt som C64.

En affärsdator med seriösa anslutningar

CBM-II hade flera drag som tydligt visar att Commodore siktade på professionella användare. Den hade RS-232-port, IEEE-488-buss, cartridge-port, Microsoft BASIC 4.0+ och 128 eller 256 KB RAM.

Till skillnad från VIC-20 och C64 använde B-serien den äldre, mer professionella IEEE-488-standarden, som redan fanns i PET-världen. Det gjorde den kompatibel med vissa äldre företagsmiljöer, men mindre anpassad till den snabbt växande massmarknaden kring C64.

Drömmen om CP/M och MS-DOS

Commodore experimenterade också med expansionskort. Ett planerat Intel 8088-kort skulle låta CBM-II köra CP/M-86 och MS-DOS 1.25. Det fanns även planer på Z80-kort för CP/M-80.

Men här blev skillnaden mot IBM PC avgörande. Även om en CBM-II med 8088-kort kunde köra vissa system var den inte IBM PC-kompatibel. Det innebar att den inte automatiskt kunde köra den växande mängden PC-program. Därmed förlorade den mycket av poängen med att ha en 8088-processor.

Modellerna: 500, 600 och 700

CBM-II fick olika namn beroende på marknad. I Europa användes ofta 600- och 700-serien, medan modeller i Nordamerika kunde heta exempelvis B128 eller B256. P-serien kallades globalt för 500-serien.

Modell 610 hade 128 KB RAM. Modell 620 hade 256 KB RAM. Modell 630 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort. Modell 710 hade 128 KB RAM. Modell 720 hade 256 KB RAM. Modell 730 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort.

Den vanligaste modellen blev B128, i Europa känd som CBM 610.

Varför misslyckades CBM-II?

CBM-II hade flera problem samtidigt.

För det första kom den i en period då Commodore 64 exploderade i popularitet. C64 var billigare, mer spelvänlig och fick snabbt ett enormt programbibliotek. Den drog till sig utvecklare, återförsäljare och användare på ett sätt CBM-II aldrig lyckades göra.

För det andra var CBM-II dyr att tillverka. Den hade ett mer avancerat chassi, fler speciallösningar och en arkitektur som inte var lika enkel att skala upp eller marknadsföra.

För det tredje var mjukvaruutbudet litet. Företagsdatorer lever och dör ofta med sina program. CBM-II fick aldrig något ekosystem som kunde mäta sig med C64, Apple II, IBM PC eller ens äldre PET-system.

P-serien fick dessutom problem i USA eftersom vissa förproduktionsenheter såldes innan korrekt certifiering. Commodore tvingades återkalla maskinerna, och de flesta verkar ha försvunnit. Några få exemplar finns kvar i samlingar.

Ett tekniskt sidospår med lång efterklang

CBM-II tillverkades bara under en kort period och försvann i praktiken omkring 1984. Överblivna lager såldes därefter ut, bland annat genom återförsäljare. I Tyskland verkar maskiner ha funnits till försäljning så sent som 1987.

Trots att serien misslyckades kommersiellt lämnade den spår. Chassidesignen från de högprofilerade modellerna användes senare i omarbetade PET/CBM-datorer. Minnesbankningen påverkade också senare Commodore-maskiner, bland annat Commodore 128.

CBM-II blev alltså inte framtiden för Commodore. Men den är ett fascinerande exempel på hur datorhistorien inte bara består av vinnare. Ibland är de mest intressanta maskinerna just de som nästan lyckades.

Slutsats

Commodore CBM-II var en datorfamilj full av idéer: avancerad minneshantering, kontorsinriktad design, färggrafik i vissa modeller, SID-ljud och möjligheter till coprocessorer. Men den hamnade mellan marknader. Den var inte lika billig och folklig som Commodore 64, inte lika etablerad som PET och inte lika framtidssäker som IBM PC.

I dag är CBM-II därför mest ihågkommen av samlare och retrodatorentusiaster. Den är ett tekniskt ambitiöst men kommersiellt misslyckat kapitel i Commodores historia – en påminnelse om att även stora datorföretag ibland byggde maskiner som var för avancerade, för dyra eller helt enkelt för tidigt ute.

Youtube innehålle om CBM II, CBM 610 ( B128 )