Etikett: datorterminal

  • IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor

    I mitten av 1960-talet började datorer för första gången svara direkt på vad människor skrev. Det skedde inte på skärmar, utan på papper – med ljudet av en elektrisk skrivmaskin i bakgrunden. IBM 2741 var en av de viktigaste länkarna mellan människa och stordator och gjorde interaktiv datoranvändning möjlig långt innan bildskärmsterminaler blev vardag.

    IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor
    När vi i dag tänker på datorer ser vi framför oss skärmar, tangentbord och tysta tangenttryckningar. Men i mitten av 1960-talet lät datorer mer som kontor: de knackade, slamrade och skrev bokstäver direkt på papper. En av de mest inflytelserika maskinerna från denna tid var IBM 2741, en skrivande datorterminal som kom att spela en viktig roll i övergången från batchkörning till interaktiv datoranvändning.

    Ett stort steg bort från teletype-eran
    IBM 2741 introducerades 1965 och var i grunden en kraftigt modifierad IBM Selectric-skrivmaskin, försedd med elektronik som gjorde att den kunde kopplas direkt till en dator. Jämfört med dåtidens teletype-maskiner var den ett tekniksprång: cirka 50 % högre utskriftshastighet, betydligt tystare drift, bokstavskvalitet snarare än ”telegramstil”, både versaler och gemener samt utbytbara typhjul som gav olika typsnitt och symboluppsättningar. Plötsligt kunde användare skriva kommandon och få svar direkt – allt på papper.

    Datorn flyttar ut från maskinrummet
    IBM 2741 användes främst tillsammans med IBM System/360, men förekom även med andra IBM-system och ibland med icke-IBM-miljöer där man behövde snabb och snygg utskrift. Till skillnad från stora konsolskrivare som stod i datorhallar var 2741 byggd för fjärranvändning. Den kunde placeras i ett kontor eller klassrum och kopplas upp via telefonlinje, vilket gjorde att fler kunde arbeta interaktivt utan att befinna sig nära själva stordatorn.

    Mekanik möter digital logik
    Tekniskt var IBM 2741 en hybrid. Den kombinerade Selectric-mekanik – där ett roterande typhjul slår fram rätt tecken – med IBM:s SLT-elektronik och ett seriellt gränssnitt av RS-232-typ. Terminalen arbetade kring 14 tecken per sekund och använde ett serieformat med startbit, sex databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar. En detalj som skiljde den från senare ASCII-terminaler var att den mest signifikanta databiten skickades först.

    Skiftlägen och teckenuppsättningar
    Som hos dåtidens kontors-Selectrics fanns omkring 88 tryckbara tecken plus mellanslag och vissa styrkoder. Det räckte inte för att få in hela EBCDIC eller ASCII inklusive gemener, så terminalen använde skifttecken för att växla läge och därmed nå fler symboler än vad sex databitar kan beskriva direkt. Nackdelen var att utskriftshastigheten i praktiken kunde sjunka, eftersom extra skifttecken behövde skickas för att få fram rätt tecken på papper.

    Två varianter – olika kodning, olika beteende
    IBM 2741 fanns i två huvudvarianter: en med ”correspondence coding” och en med PTT/BCD eller PTT/EBCD. Skillnaden låg bland annat i hur tecken var placerade på typhjulet och vilka tilt-/rotationskoder som behövdes för att slå fram ett visst tecken. En ”correspondence”-maskin kunde använda standard-typhjul från kontors-Selectrics, medan PTT-varianter krävde specialelement och hade mindre urval av typsnitt. Elementen gick att byta fysiskt – men resultatet blev ”gibberish” om kodningen inte matchade. Detta påverkade även mjukvaran, eftersom värddatorn behövde kunna avgöra vilken typ av terminal som var ansluten.

    En terminal som gjorde APL möjligt i praktiken
    IBM 2741 blev starkt förknippad med programmeringsspråket APL. APL var fyllt av specialsymboler och krävde därför en särskild tangentbords- och typhjulslösning. IBM implementerade APL som ett timesharing-system på System/360 under namnet APL\360, och i den miljön var IBM 2741 (eller IBM 1050 med APL-element) i praktiken en nyckelkomponent. Många av symbolerna skapades genom skiftade nedslag och övertryck (overstrike), och alfabetet var begränsat men kompletterades av den stora mängden APL-tecken.

    En oväntad roll i ALGOL 68-historien
    Även ALGOL 68, ett språk definierat med många specialtecken, drog indirekt nytta av att APL-typhjulet fanns. Flera av de symboler som behövdes för standarddokumentet fanns redan på APL-elementet, vilket gjorde att det kunde användas för att producera delar av språkspecifikationen – trots att APL och ALGOL inte är nära släkt.

    Enkel linjeprotokoll – och en tidig “break”-funktion
    Kommunikationen var enkel och symmetrisk. Meddelanden började med ”circle D” och slutade med ”circle C”, och man antog ett bestämt skiftläge vid start. När den andra änden sände var tangentbordet låst. Men operatören kunde avbryta med ATTN-tangenten, som skickade en lång ”spacing condition” (en paus i signaleringen) som tolkades som ett inramningsfel – ungefär som en break-signal på senare ASCII-terminaler. Om systemet respekterade avbrottet stoppade det sändningen och markerade slutet på meddelandet, varefter användaren fick kontroll igen.

    Besläktade maskiner och kloner
    IBM 2740 var en närbesläktad modell som saknade avbrottsfunktionen och uppringt stöd, men som kunde fungera i punkt-till-punkt-, multipunkt- eller broadcastläge. Den kunde också utrustas med buffer för bättre utnyttjande av snabbare linjer. IBM sålde dessutom Selectric-mekaniken till andra tillverkare, vilket ledde till billigare ”2741-kloner” och integration i andra system – bland annat i vissa brittiska datorlösningar från 1960- och 70-talen.

    Nedgången: daisy wheel, ASCII och videoterminaler
    Från mitten av 1970-talet började IBM 2741 ersättas av terminaler med daisy wheel-mekanismer, som kunde ge likvärdig utskriftskvalitet men med högre hastighet (omkring 30 tecken per sekund), bättre driftsäkerhet och lägre kostnad. De kunde också hantera hela ASCII:s tryckbara tecken, och hade utbytbara hjul även för specialuppsättningar (inklusive APL). När pappersutskrifter inte längre var ett krav tog videobaserade terminaler över. IBM 3767, med punktmatrisskrivare i upp till 80–120 tecken per sekund, var ytterligare ett alternativ.

    Ett mekaniskt minne av den interaktiva revolutionen
    IBM 2741 visar tydligt hur övergången till interaktiv datoranvändning såg ut i praktiken: en robust skrivmaskin som blev en kommunikationsenhet, där människor kunde arbeta i dialog med en stordator. Den var långsam med dagens mått, men den gav något som var revolutionerande då – en känsla av direktkontakt med datorn, bokstav för bokstav, rad för rad, på papper.

    Film på youtube som visar hur IBM Golf boll teknik fungerar.

    Fakta: IBM 2741
    • Typ: Utskrivande datorterminal (hardcopy) baserad på IBM Selectric-mekaniken
    • Introducerad: 1965
    • Användning: Främst som fjärrterminal till IBM System/360, men förekom även med andra system
    • Utskrift: Bokstavskvalitet med utbytbara typhjul/”typeballs” (olika typsnitt och teckenuppsättningar)
    • Hastighet: cirka 14,1 tecken/sekund
    • Dataformat: seriell överföring med 6 databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar (ej ASCII-baserad)
    • Varianter: ”correspondence coding” samt PTT/BCD eller PTT/EBCD (påverkar både typhjul och kodning)
    • Känd för: Stark koppling till APL (APL-typhjul och tangentbordslayout med många specialsymboler)
    • Avbrott: ATTN-funktion som kunde avbryta sändning (break-liknande signal)
    • Ersattes av: senare ASCII-terminaler och daisy wheel-skrivare under 1970-talet

  • VT100 – terminalen som gav datorer ett gemensamt språk

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden inför ett problem som i dag kan verka osynligt: datorer kunde inte ”tala samma språk” när det gällde text på skärm. Varje terminal hade sina egna regler för hur markören flyttades, hur skärmen rensades och hur text formaterades. När Digital Equipment Corporation lanserade VT100 år 1978 förändrades detta i grunden. Terminalen blev inte bara en försäljningssuccé – den lade grunden för den standard som än i dag styr hur terminalfönster fungerar i moderna operativsystem.

    När vi i dag öppnar ett terminalfönster i Linux, macOS eller Windows och skriver kommandon, flyttar markören eller ändrar textens utseende, bygger allt detta på teknik som är över fyra decennier gammal. En av de viktigaste orsakerna till detta är DEC VT100, en datorterminal som lanserades 1978 och som kom att forma hur människor kommunicerar med datorer än i dag.

    Från glasteletyp till smart terminal

    Under 1960- och 70-talen användes datorer främst via enkla textterminaler. Många fungerade i praktiken som elektroniska skrivmaskiner: texten skrevs ut rad för rad och kunde knappt redigeras. Dessa kallades ibland för ”glasteletyper”. Mer avancerade system, som IBM:s terminaler, hade fler funktioner men krävde dyra styrenheter och speciallösningar.

    Digital Equipment Corporation (DEC) valde en annan väg. Med terminaler som VT50 och VT52 visade företaget att en relativt billig terminal kunde vara ”smart” – den kunde själv hantera skärmen, flytta markören och rulla text. VT100 tog detta koncept ett stort steg vidare.

    ANSI-koder – ett gemensamt språk för textterminaler

    Den stora revolutionen med VT100 var stödet för den nya standarden ANSI X3.64. Standarden definierade så kallade escape-sekvenser: korta kontrollkoder som kunde styra hur text visades på skärmen. Med dem kunde program flytta markören, rensa delar av skärmen, byta textstil och mycket mer.

    Tidigare hade nästan varje terminaltillverkare sina egna styrkoder, vilket gjorde program svåra att flytta mellan system. VT100 visade att ANSI-standarden gick att implementera i billig hårdvara. Resultatet blev att ANSI snabbt blev de facto-standard – och samma principer används fortfarande i moderna terminalemulatorer.

    En terminal med egen processor

    VT100 var tekniskt avancerad för sin tid. Den innehöll en Intel 8080-mikroprocessor, eget RAM och ROM samt icke-flyktigt minne för inställningar. Terminalen var alltså inte bara en ”dum” skärm, utan en liten dator i sig.

    Detta möjliggjorde funktioner som:

    • 80 kolumner × 24 rader som standard
    • 132-kolumnsläge för bred text
    • Mjuk rullning, där texten gled istället för att hoppa
    • Textattribut som fet stil, understrykning, blinkning och omvänd video
    • Specialtecken för boxar och formulär

    All konfiguration skedde via menyer direkt på skärmen, vilket var ovanligt användarvänligt för slutet av 1970-talet.

    En enorm kommersiell framgång

    VT100 och dess efterföljare blev en stor försäljningssuccé. Särskilt modeller som VT102 spreds snabbt i universitet, forskningsmiljöer och företag. DEC blev under flera år världens ledande tillverkare av datorterminaler.

    Totalt såldes över sex miljoner terminaler i VT-serien, en anmärkningsvärd siffra för en produktkategori som i dag nästan helt har försvunnit.

    En hel familj – och mer än bara terminaler

    VT100 blev också grunden för en hel produktfamilj. DEC tog vara på det rymliga chassit och byggde varianter med extra funktioner:

    • enklare och billigare modeller
    • terminaler med tidig grafik
    • terminaler med formulär- och blockläge
    • till och med kompletta minidatorer inbyggda i terminalhöljet

    I vissa fall suddades gränsen helt ut mellan terminal och dator.

    Ett arv som fortfarande lever

    Även om de fysiska VT100-terminalerna sedan länge är museiföremål lever deras arv kvar. Nästan alla moderna terminalprogram efterliknar fortfarande VT100 eller dess efterföljare. Kommandon som ls, top, vim och emacs förutsätter i praktiken ett VT100-liknande beteende.

    VT100 var mer än en produkt – den blev ett gemensamt språk mellan människa och dator.
    Det är därför en terminal från 1978 fortfarande påverkar hur vi arbetar vid datorer i dag.

    Filmer på youtube om DEC VT100

    VT100 – Faktaruta
    Tillverkare
    Digital Equipment Corporation (DEC)
    Typ
    Dator-/videoterminal
    Lanserad
    1978 (augusti)
    CPU
    Intel 8080
    Skärm
    12″ CRT, 80×24 eller 132×14 tecken
    Tangentbord
    83-tangenters, löstagbart (högtalare i tangentbordet)
    Anslutning
    RS-232 seriell (tillval: 20 mA strömslinga)
    Minne
    3 KB RAM, 8 KB ROM, 175 byte NVRAM
    Föregångare
    VT50 (VT52-familjen)
    Efterföljare
    VT220 / VT200-serien (från 1983)
    Varför viktig?
    Tidigt, brett stöd för ANSI escape-koder – blev grund för modern terminalstandard.

  • Digital VT05 – framtidens terminal som landade 1970

    Digital VT05 var DEC:s första fristående CRT-terminal och en teknisk pionjär vid lanseringen 1970. Med sin futuristiska design, direkt cursorstyrning och möjlighet att visa digital text på en videobild markerade den övergången från mekaniska terminaler till elektronisk datorkommunikation.

    När VT05 introducerades år 1970 var det inte bara en ny datorterminal – det var ett teknologiskt statement. Med sin futuristiska design, sin tystgående CRT-skärm och möjligheten att visa 72 tecken per rad i hela 20 rader, markerade den ett avgörande steg bort från mekaniska teletype-maskiner. För första gången kunde användare jobba på en fristående elektronisk terminal med direkt cursorpositionering – något som senare skulle bli standard i terminalvärlden.

    Trots begränsningar som endast versaler och enkelriktad scrollning, ansågs VT05 banbrytande. Dessutom kunde terminalen agera monitor för videosystem och till och med lägga text ovanpå videobild, vilket gjorde den attraktiv även utanför traditionella datormiljöer. Tekniken byggde på diskret logik och PMOS-skiftregister, vilket var typiskt för tidens elektronik, men dess funktionalitet inspirerade kommande modeller som VT50, VT52 och den ikoniska VT100.

    Det futuristiska yttre visade sig dock vara mer visionärt än praktiskt – tangentbordets kapacitiva sensorer var innovativa men opålitliga. Terminalen hade även en imponerande fysisk närvaro: 76 cm djup, tung och utan fläkt, kyld helt med naturlig konvektion.

    Digital Equipment Corporation VT05 – Teknisk data
    Typ: Fristående CRT-terminal
    Lanseringsår: 1970
    Skärm: 72 tecken × 20 rader, endast versaler
    CPU: Diskret logik
    Lagringsteknik: PMOS-skiftregister
    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 2400 bps (fyllnadstecken krävs över 300 bps)
    Cursorpositionering: Direkt via kontrolltecken
    Scrollning: Endast nedåt (framåt)
    Grafiskt stöd: Ingen
    Specialeffekter: Inga (ingen blink, fetstil, understreckning eller omvänd video)
    Tangentbord: Kapacitiv sensor (tidiga modeller), senare mekaniskt
    Videoingång: RS-170 standard (kan överlagra text på video)
    Mått: Bredd 19”, djup 30”
    Föregångare: Ingen (första fristående terminalen från DEC)
    Efterföljare: VT50 → VT52 → VT100

  • Dec VT50 och VT52

    Denna terminal markade ett viktigt steg i datorhistorien. När DEC lanserade VT50 och senare VT52 i mitten av 1970-talet gick man från långsamma mekaniska skrivarterminaler till snabba, tysta och direktresponsiva bildskärmslösningar. Med möjligheten att visa 24 rader text, stöd för kompletta ASCII-tecken och avancerade styrkoder blev VT52 snabbt en favorit i laboratorier, på universitet och inom industrin. Den blev också grunden för många framtida terminalstandarder – inte minst ikoniska VT100.

    Den tysta terminalen som revolutionerade datorvärlden

    När Digital Equipment Corporation lanserade sina tysta terminaler i mitten av 1970-talet förändrades sättet människor interagerade med datorer. Modellerna VT50 och framför allt uppföljaren VT52 var inte bara verktyg – de blev symboler för övergången från telex-liknande skrivmaskiner till moderna datorterminaler. Med sin ljusstarka skärm, låga ljudnivå och stabila seriella kommunikation gjorde de det möjligt för ingenjörer, forskare och programmerare att arbeta snabbare och mer effektivt än någonsin tidigare.

    Tekniken bakom framgången

    Till skillnad från tidigare terminaler som använde mekaniska skrivhuvuden använde VT-serien en CRT-skärm (katodstrålerör) och elektronisk bufferhantering för att rita text i realtid. Terminalen arbetade asynkront och behövde inga fyllnadstecken, vilket gjorde kommunikationen snabb och smidig även över långa kablar. Den stödde moderna seriella gränssnitt (RS-232) men även en äldre 20 mA-strömslinga som var vanlig i teleprinter-system.

    Den interna processorn bestod inte av en mikroprocessor, utan av diskreta logikkomponenter. För att minska störningar analyserades inkommande data medan bildröret var ”mellan linjer” under rasteruppdateringen – en teknisk lösning som var ovanlig men effektiv.

    Tangentbord med personlighet

    Att skriva på terminalen gav ett tydligt ljud. När en tangent trycktes ned aktiverades ett relä, vilket producerade ett mekaniskt klick – samma relä användes också för att signalera ”bell”-kommandot och har i efterhand beskrivits låta som en ”’52 Chevy som strippar växlarna”. Terminalen blev snabbt populär bland utvecklare, inte minst tack vare sin tydliga återkoppling och den senare tillkomna ”Gold Key”, som användes vid fullskärmsredigering i verktyg som WPS-8 och EDT.

    VT52 – ett jättekliv framåt

    När VT52 ersatte VT50 i september 1975 fördubblades antalet textrader (från 12 till 24), små bokstäver blev tillgängliga och den introducerade grafiktecken, vilket gjorde det möjligt att rita enkla grafer direkt på skärmen. Terminalen kunde dessutom skrolla både uppåt och nedåt och lagrade text som hamnat utanför synfältet – en funktion som idag kan kännas självklar, men som då var revolutionerande.

    Den kunde även kopplas till en speciell elektrolytisk skrivare som ”fotograferade” hela skärmbilden rad för rad. Resultatet sades påminna mer om våt toalettpapper än professionella utskrifter – men tekniken var ändå anmärkningsvärd.

    VT55 och vägen mot grafisk interaktion

    VT55 gick ännu längre och kunde visa två matematiska funktioner eller histogram direkt på skärmen utan att host-datorn behövde rita linje för linje. Detta kallades waveform graphics och var föregångare till grafik i senare terminaler som VT105 och VT125.

    Mer än bara terminaler

    Kabinetten var ovanligt stora, vilket inte var ett designfel utan en fördel. Terminalerna kyldes helt utan fläkt – en tyst konstruktion, där varm luft steg genom ventilationsöppningarna. Ovanpå terminalen lades ofta manualer och dokumentation, vilket ironiskt nog kunde blockera ventilationsflödet och överhettade enheterna. Det var också i denna tomma expansionsyta som DEC senare placerade en mikroprocessor och skapade VT78 – en terminal som samtidigt var en komplett PDP-8-dator.

    Från terminal till standard

    När VT100 lanserades 1978 ersattes VT52 som standard. VT100 introducerade ANSI-styrkoder som med tiden blev norm i terminalemulatorer. Ändå levde VT52-kommandona vidare i olika system, exempelvis i Atari ST:s operativsystem TOS under 1980-talet.

    Arvet efter VT-serien

    VT50 och VT52 var inte de mest avancerade maskinerna av sin tid, men de var pålitliga, snabba och genomtänkta. De bidrog till att forma hur vi än idag interagerar med terminaler. I en tid när varje byte räknades visade de hur långt man kunde komma med smart ingenjörskonst, och deras påverkan märks än idag i terminalemulatorer, keybindings och kommandogränssnitt.

    De var inte bara terminaler – de var bryggan mellan skrivmaskiner och dagens datorgränssnitt.

    Teknisk faktaruta: DEC VT50 / VT52

    Typ: CRT-baserad bildskärmsterminal

    Tillverkare: Digital Equipment Corporation (DEC)

    Lansering: VT50 (1974), VT52 (1975)

    Föregångare: VT05

    Efterföljare: VT100 (1978)

    Textläge VT50: 12 rader × 80 kolumner, endast versaler

    Textläge VT52: 24 rader × 80 kolumner, full ASCII (gemener och versaler)

    Teckenuppsättning: 95 ASCII-tecken + grafiksymboler (VT52)

    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 9600 bit/s

    Gränssnitt: RS-232 och 20 mA current loop

    Styrkoder: Escape-sekvenser för kursorkontroll, rensning, grafikläge m.m.

    Grafikmodeller: VT55 och VT105 med waveform-grafik

    Block-mode-varianter: VT61, VT62 (transaktions- och formulärterminaler)

    Tillval: Elektrolytisk hårdvarukopia (”screen dump”) och extra tangentbord med funktions- och numeriska tangenter

    Särdrag: Fläktlös konvektionskylning, tydligt tangentljud, ”Gold Key” för fullskärmsredigering, kompakt CPU byggd av diskret logik

    Youtube film om Dec VT52 terminal

  • Texas Instruments Silent 700 – när tystnaden blev en teknisk revolution

    Silent 700 från Texas Instruments markerade ett teknikhistoriskt genombrott – en portabel och nästintill ljudlös dataterminal som gjorde det möjligt att kommunicera med fjärrdatorer långt innan bärbara datorer existerade. Med termisk utskrift, akustisk kopplare och stöd för tidiga modemhastigheter blev den ett viktigt verktyg för tekniker och ingenjörer under 1970-talet. I en tid då datorer vägde ton visade Silent 700 att mobil datakommunikation var möjlig.

    På 1970-talet var datorterminaler stora, bullriga och krävde specialmiljöer för att användas. Men när Texas Instruments lanserade Silent 700-serien förändrades spelplanen radikalt. Med sin termopappersskrivare och nästan ljudlösa drift blev dessa portabla terminaler en tidig föregångare till mobila dataenheter. Att kunna ansluta till fjärrdatorer via telefonlinje och få allt utskrivet direkt på papper var på sin tid lika innovativt som bärbara datorer skulle komma att bli ett decennium senare.

    Silent 700 var inte en dator i sig, utan en kommunikationskanal. En terminal som med akustisk kopplare kunde anslutas via vanlig telefonlur, ringa upp fjärrsystem och skriva ut all interaktion på termopapper. Den blev särskilt populär bland tekniker, ingenjörer och tidiga distansarbetare som behövde logga in i minidatorer eller timesharing-system direkt från fältet. Med modeller som 743 och 745 tog Texas Instruments portabiliteten ännu längre – en del modeller vägde bara drygt 10 kilo, vilket på den tiden ansågs extremt lätt.

    Portabel design med fokus på tysthet och enkelhet

    Till skillnad från dåtidens mekaniska skrivare använde Silent 700 termisk utskriftsteknik. Det innebar inte bara att terminalen var tyst, utan att den också var driftsäker och krävde nästan inget underhåll. Tekniken byggde på ett 5 × 7-punktsmatrisystem som brände fram tecknen på värmekänsligt papper. Utskriften var enkel men fullt läsbar, och minst 50 tidigare rader fanns synliga vid drift, vilket gav en naturlig ”skärm”-känsla trots att terminalen saknade display.

    Tekniska innovationer från broschyren för modellerna 743 och 745

    Den svenska översättningen av Silent 700-broschyren visar hur genomtänkt tekniken var för sin tid. Här är centrala punkter från dokumentationen (infogad i artikelns löpande text istället för som faktaruta):

    Silent 700-terminalerna använde USASCII-kod och genererade 97 tecken via ett komplett tangentbord med numerisk del. Tangentbordet gav 64 tryckta tecken och 33 kontrollkommandon. Skrivaren använde termopapper med 0,125 × 0,080 tum stora tecken och klarade 80 tecken per rad. Radmatningen var 0,156 tum per steg och pappersrullen kunde vara 10 tum bred och 100 fot lång.

    Både Modell 743 och 745 hade samma mått, 14,5 × 16,8 × 4,25 tum. Modell 743 vägde 9,4 kg och modell 745 vägde 11,2 kg inklusive skrivare. Utskriftshastigheten var 10 tecken per sekund, vilket motsvarade tidens standardmodemhastighet på 300 bit/s.

    När terminalen nådde kolumn 81 utfördes automatisk radmatning och carrier return utan teckenöverföring. CR tog 196 ms, vilket innebar att inga fördröjningstecken behövdes. Line Feed tog 38 ms.

    Kommunikationen skedde asynkront, seriellt, bit-vis och tecken-för-tecken med möjlighet till halv- eller fullduplexläge. Buffring skedde upp till 30 tecken per sekund.

    Modell 743 hade RS-232-C, 20 mA likströmsloop (TTY) och Bell 103/113-kompatibelt modem. Modell 745 hade istället en inbyggd akustisk kopplare, även den kompatibel med Bell 103 och 113 (frekvensskiftning).

    Strömförsörjningen krävde 115 V RMS, 95 W max, och driftmiljön tillät temperaturer mellan 10 och 40 °C samt luftfuktighet upp till 90 % utan kondensation.

    Praktisk användning och fältarbete

    Silent 700-modeller med bandstation (ASR-versioner) gjorde det möjligt att spara data lokalt, redigera innan anslutning, och sedan skicka allt i ett svep. Detta sparade både tid och telefonkostnad vid fjärruppkoppling.

    Terminalen användes också ofta som systemkonsol på minisystem och stordatorer, där varje händelse automatiskt skrevs ut som historik. Tack vare sin robusthet kunde Silent 700 enkelt flyttas mellan olika miljöer – exempelvis från labb till kontrollrum eller ut i fält.

    En tidig förebild till mobil kommunikation

    Idag betraktas Silent 700 som ett ikoniskt teknikhistoriskt steg mot bärbar elektronik. Den var tyst, pålitlig och framför allt portabel, vilket var revolutionerande i en tid då datorer ofta vägde hundratals kilo.

    Utan dessa terminaler hade övergången till mobildatorer och bärbara kommunikationslösningar sannolikt dröjt. Silent 700 var inte bara ett verktyg – den var en vägvisare.

    Texas Instruments Silent 700 – teknisk översikt

    Modeller: Silent 700, modeller 743 och 745

    Typ: Bärbar elektronisk dataterminal med inbyggd skrivare

    Tangentbord: USASCII, 97 genererade tecken; 64 tryckta tecken + 33 kontrolltecken; inbyggt numeriskt ”kalkylator”-tangentbord

    Skrivare: Termoimprint (värmepapper), 5×7 dot-matrix, ca 80 tecken per rad på 6,5″ skrivbredd

    Teckenstorlek: ca 0,125" × 0,080" per tecken

    Papper: Termopapper, 10" bredd, upp till ca 6" rull-diameter (≈100 ft), självhäftande baksida på vissa rullar

    Hastighet (skriv/överföring): Typiskt 10 tecken/sekund (110–300 bit/s beroende på modem/gränssnitt)

    Dataformat: Asynkron seriell överföring, USASCII 7-bitars kod, halv- eller fullduplex, udda/jämn/ingen paritet (ställs in vid installation)

    Kommunikationsgränssnitt: RS-232-C (modell 743 standard, 745 som tillval), 20 mA strömslinga (TTY, modell 743), akustisk kopplare/modem Bell 103/113-kompatibelt (modell 745, originate-läge)

    Buffert: Mottagna tecken buffras, upp till ca 30 tecken/sekund i drift

    Operatörskontroller: Hastighet, duplex (halv/full), sändnivå (ljus/mörk), kontrast, papperstransport, NUM-lås och statusindikering

    Indikatorer: Carrier (bärvåg detekterad), bell (ca 250 ms hörbar ton)

    Strömförsörjning: 115 V RMS (+10 % / −15 %), 47–63 Hz, upp till ca 95 W

    Mått (743/745): Bredd ca 14,5" · Djup ca 16,8" · Höjd ca 4,25"

    Vikt: Modell 743 ca 21,6 lbs (≈9,4 kg); modell 745 ca 24,8 lbs (≈11,2 kg) inklusive skrivare

    Miljö (drift): 10–40 °C, 10–90 % RH (ingen kondensation)

    Miljö (förvaring): −30–70 °C utan papper; 10–40 °C med papper; upp till 95 % RH utan kondensation