Etikett: hårddisk

  • Tulip System I – den nederländska datorn som hann före IBM

    När IBM PC började dominera persondatorvärlden fanns det europeiska tillverkare som redan försökte bygga snabbare och mer avancerade alternativ. Ett av de mest intressanta exemplen var nederländska Tulip System I från 1983 – en 16-bitarsdator med Intel 8086, ovanligt mycket minne, avancerad grafik och stöd för både CP/M-86 och MS-DOS. Trots att den aldrig blev lika berömd som IBM:s dator visar Tulip System I hur innovativ och konkurrenskraftig Europas tidiga datorindustri faktiskt var.

    När man talar om persondatorns genombrott på 1980-talet hamnar ofta IBM PC i centrum. IBM:s namn blev nästan synonymt med den moderna kontorsdatorn, och många senare PC-datorer byggdes för att vara kompatibla med just IBM:s modell. Men i Nederländerna fanns ett företag som vågade gå sin egen väg – och som dessutom var tidigt ute med en kraftfull 16-bitarsdator.

    Datorn hette Tulip System I och lanserades 1983 av det nederländska företaget Tulip Computers, som tidigare hade hetat Compudata Systems. Företaget hade börjat som importör av bland annat Exidy Sorcerer, men tog steget från att sälja andras datorer till att utveckla en egen maskin. Resultatet blev en dator som på flera sätt låg före sin tid.

    Tulip System I byggde på Intel 8086, samma processorfamilj som låg till grund för PC-eran, men här kördes processorn i 8 MHz. Det var snabbt för sin tid. Jämfört med IBM PC XT, som lanserades 1983 med en lägre klockfrekvens, framstod Tulips maskin som ett kraftfullt alternativ. Den var inte bara tänkt som en enkel hemdator, utan som en seriös arbetsdator för den som behövde mer prestanda.

    Minnet började på 128 kilobyte, men kunde byggas ut hela vägen till 896 kilobyte. Det var mer än den klassiska gränsen på 640 kilobyte som ofta förknippas med IBM PC. För användare som arbetade med större program, databaser eller programmering var detta en viktig fördel. Datorn kunde också utrustas med en Intel 8087, en matematisk hjälpprocessor som gjorde beräkningar betydligt snabbare. Med den kunde maskinen närma sig prestanda som vid tiden kunde uppfattas som mycket avancerad.

    En annan stark sida var lagringen. Tulip System I hade stöd för SASI, ett gränssnitt som kan ses som en föregångare till SCSI. Det gjorde att datorn kunde levereras med hårddisk på 5 eller 10 megabyte, vilket var mycket användbart i en tid då många datorer fortfarande var helt beroende av disketter. Även diskettstationerna var ovanligt generösa: de kunde lagra 400 eller 800 kilobyte, bland annat tack vare att Tulip använde fler sektorer per spår än IBM:s motsvarande lösningar.

    Grafiken var också mer avancerad än man kanske väntar sig av en tidig 1980-talsdator. Tulip System I använde bland annat en Motorola 6845 för textvisning och en NEC μPD7220 som grafisk hjälpprocessor. Det innebar att datorn kunde visa vanlig text i 80 × 24 tecken, men också olika grafiklägen, till exempel 384 × 288 och 768 × 288 i färg samt 768 × 576 i monokromt läge. NEC-kretsen kunde dessutom hjälpa till med ritoperationer i hårdvara, som linjer, cirklar, ellipser och fyllda former. För grafiska program och tekniska tillämpningar var detta en tydlig styrka.

    Programvarumässigt började Tulip System I med CP/M-86, ett operativsystem för 16-bitarsprocessorer som var en vidareutveckling av det välkända CP/M. Men när MS-DOS snabbt blev allt viktigare bytte Tulip riktning. Datorn kunde köra MS-DOS 2.0, men eftersom den inte var en fullständig IBM PC-klon behövdes en enklare IBM BIOS-emulator. Den gjorde att vissa PC-program, som exempelvis WordStar, kunde köras. För programmerare fanns stöd för bland annat MS-Basic, MS-Pascal och MS-Fortran, och på privat initiativ portades även program som TeX och Turbo Pascal.

    Det intressanta med Tulip System I är att den visar hur öppen och experimentell datormarknaden fortfarande var i början av 1980-talet. IBM PC hade ännu inte hunnit bli den självklara standard som den senare blev. Flera företag försökte hitta egna lösningar, ofta med bättre teknik på vissa områden än IBM:s original. Tulip valde en kraftfull processor, gott om minne, bra grafikmöjligheter och avancerad lagring. På pappret var det en imponerande maskin.

    Samtidigt blev just standardisering avgörande. IBM PC-kompatibilitet blev så viktig att även tekniskt starka datorer kunde få svårt att konkurrera om de inte var tillräckligt kompatibla. Tulip System I kunde visserligen köra MS-DOS och en del PC-program, men den var inte en fullständig IBM PC-klon. Det gjorde att Tulip senare, liksom många andra tillverkare, gick vidare mot mer direkt IBM-kompatibla datorer.

    I efterhand framstår Tulip System I som en fascinerande europeisk datorhistoria. Den var snabb, tekniskt ambitiös och byggd av ett företag som ville skapa något eget snarare än att bara kopiera IBM. Den visar också att persondatorns historia inte bara skrevs i USA. I Nederländerna fanns ett företag som redan 1983 byggde en 16-bitarsmaskin med hög prestanda, stor minneskapacitet och avancerad grafik.

    Tulip System I blev kanske aldrig lika känd som IBM PC, men den är ett tydligt exempel på den innovationskraft som fanns i Europas tidiga datorindustri. Den var ett försök att bygga en professionell, modern och kraftfull persondator – innan PC-standarden helt hade låst marknaden.

    Youtube innehålle om Tulip PC

    Teknisk faktaruta: Tulip System I

    Tillverkare Tulip Computers / Compudata Systems
    Lanseringsår 1983
    Datortyp 16-bitars persondator
    Processor Intel 8086
    Klockfrekvens 8 MHz
    Matematisk hjälpprocessor Intel 8087 som tillval
    Minne 128 KB, utbyggbart till 896 KB
    Operativsystem CP/M-86 och senare MS-DOS 2.0
    Grafik Motorola 6845 och NEC μPD7220
    Textläge 80 × 24 tecken
    Grafiklägen 384 × 288 och 768 × 288 i färg, 768 × 576 monokromt
    Lagring Disketter på 400 KB eller 800 KB
    Hårddisk 5 MB eller 10 MB som tillval
    Hårddiskgränssnitt SASI, föregångare till SCSI
    Anslutningar RS-232 och parallellport

    Kort sagt: Tulip System I var en avancerad europeisk 16-bitarsdator som kombinerade snabb Intel 8086-processor, ovanligt stor minneskapacitet, kraftfull grafik och tidigt stöd för hårddisk.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Macintosh SE och SE/30 – kompakta klassiker från Apple

    Macintosh SE och SE/30 var kompakta men förvånansvärt kraftfulla persondatorer som markerade ett viktigt steg i Apples utveckling under slutet av 1980-talet. I ett litet allt-i-ett-format kombinerades klassisk Macintosh-design med interna hårddiskar, förbättrad lagring och – i SE/30-modellen – prestanda i klass med dåtidens arbetsstationer, vilket gjorde dem populära både på kontor och bland tekniskt avancerade användare.

    Apple lanserade Macintosh SE år 1987 som en vidareutveckling av de tidiga Macintosh-modellerna. Tillsammans med den senare Macintosh SE/30 kom serien att bli en viktig brygga mellan de första, mer begränsade Macarna och de kraftfullare arbetsstationer som följde under 1990-talet. Datorerna tillverkades mellan 1987 och 1991 och ersatte Macintosh Plus, som dock fortsatte säljas parallellt som ett billigare alternativ fram till 1990.

    Macintosh SE

    Macintosh SE var den första allt-i-ett-Macen som kunde utrustas med en intern hårddisk. Detta var inledningsvis ett tillval, och köparen kunde välja mellan antingen två diskettenheter eller en kombination av diskettenhet och hårddisk.

    Hårddisken var av SCSI-typ och fanns i storlekarna 20 eller 40 MB. Arbetsminnet låg på 1 MB som standard men kunde byggas ut till 4 MB. Processorn var en Motorola 68000 klockad till 8 MHz, samma som i tidigare Macintosh-modeller.

    En viktig nyhet var stödet för 1,44 MB-disketter. Detta gällde dock endast de modeller som var utrustade med hårddisk. Varianten med dubbla diskettenheter använde fortfarande 800 KiB-disketter, precis som föregångarna.

    Vid lanseringen kostade Macintosh SE cirka 2 900 amerikanska dollar i grundutförande med dubbla diskettenheter, och runt 3 900 dollar med hårddisk.

    Macintosh SE/30

    Våren 1989 presenterades Macintosh SE/30, den mest kraftfulla varianten i SE-serien. Den var utrustad med en Motorola 68030 på 16 MHz och hade full 32-bitars arkitektur, vilket innebar ett stort prestandalyft jämfört med Macintosh SE.

    SE/30 levererades med 1 MB minne som standard men kunde byggas ut till hela 128 MB, en mycket hög siffra för en kompakt dator vid den tiden. Till skillnad från SE var hårddisk standard, med val mellan 40 och 80 MB SCSI-lagring.

    Datorn kunde även utrustas med ett extra grafikkort för extern bildskärm. Detta gjorde det möjligt att använda färgskärm med upplösningen 640×480 och upp till 256 färger, samtidigt som den inbyggda 9-tums skärmen fortsatte visa klassisk svartvit grafik.

    Macintosh SE/30 var den kraftfullaste allt-i-ett-Macintosh som Apple tillverkade och riktade sig tydligt till professionella användare. Nypriset låg runt 6 500 amerikanska dollar. Modellen togs ur produktion 1991 och ersattes av Macintosh Classic II.

    Betydelse och eftermäle

    Macintosh SE och särskilt SE/30 har i efterhand fått ett starkt rykte bland samlare och entusiaster. De kombinerade kompakt design med ovanligt goda expansionsmöjligheter och hög driftsäkerhet. SE/30 används än i dag i retroprojekt, som klassiska Mac-servrar eller för historisk programvaruutveckling.

    Serien visar tydligt hur långt Apple kunde driva den ursprungliga Macintosh-designen och markerar slutpunkten för de riktigt kraftfulla svartvita allt-i-ett-Macarna innan färgskärmar och modulära konstruktioner tog över.

    Innehåll på youtube om Macintosh SE och SE/30

    Teknisk fakta
    Macintosh SE
    Processor 8 MHz Motorola 68000 (32 bitar / 16-bitars buss)
    Minne 1 MB, uppbyggbart till 4 MB
    Diskettenhet 800 KiB (1,44 MiB på modeller med inbyggd hårddisk)
    Hårddisk 20/40 MB SCSI (tillval)
    Bildskärm 9" 512 × 342 svartvit grafik
    Nypris ca $2900 (dubbla diskettenheter), ca $3900 (med hårddisk)
    Macintosh SE/30
    Processor 16 MHz Motorola 68030 (32 bitar / 32-bitars buss)
    Minne 1 MB, uppbyggbart till 128 MB
    Diskettenhet 1,44 MiB
    Hårddisk 40/80 MB SCSI (standard)
    Bildskärm 9" 512 × 342 svartvit grafik (extern skärm via expansionskort: upp till 640 × 480, 256 färger)
    Nypris ca $6500

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet, när de flesta hemdatorer fortfarande laddade program från kassettband och byggdes som byggsatser på köksbordet, fanns ett litet företag i Ohio som tänkte betydligt större. Ohio Scientific, Inc. växte på bara några år från ett garageprojekt till en av de mest tekniskt djärva aktörerna i den tidiga mikrodatoreran – och blev först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk. Deras historia är en berättelse om snabb innovation, kultförklarade maskiner och hur idealistisk datorentusiasm krockade med 1980-talets företagsvärld.

    Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet var “mikrodator” fortfarande ett ord som luktade lödkolv, papperstejp och hobbyrum. Ändå fanns det företag som tog steget från garage till industri snabbare än någon egentligen hann förstå vad som pågick. Ett av de mest fascinerande var Ohio Scientific, Inc. (OSI) – en amerikansk datortillverkare som hann bygga kultförklarade datorer, bli uppköpt, byta identitet flera gånger, och dessutom bli först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk redan 1977.

    Det här är historien om OSI: från en liten idé i Ohio till en symbol för den tidiga hemdatorkulturen – och till sist ett ganska brutalt möte med 1980-talets företagslogik.

    Började i ett garage – som undervisningshjälpmedel

    OSI grundades 1975 i Hiram, Ohio, av tre personer: Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky och Dale A. Dreisbach. Det var inte tänkt att bli ett “datorföretag” från start. Ursprungligen sysslade de med elektroniska undervisningshjälpmedel – en sorts pedagogiska apparater för lärande.

    Men marknaden var liten. Produkterna sålde dåligt.

    Det som däremot sålde var något helt annat: ett tidigt mikrodator-kretskort, en “trainer board”, byggt runt den då nya MOS Technology 6502-processorn. Och när de satte in en annons i tidningen Byte small det till: beställningar i en storleksordning som gjorde att företaget i praktiken tvingades bli datortillverkare.

    På kort tid flyttade verksamheten från garaget till en liten lokal i Hiram (en före detta barberarsalong, granne med en pizzeria), och sedan vidare till en stor fabrik i Aurora, Ohio.

    Explosiv tillväxt: miljoner i omsättning och hundratals anställda

    OSI växte snabbt. Redan 1976 ska företaget ha passerat 1 miljon dollar i omsättning, och fram mot 1980 nämns nivåer runt 18 miljoner dollar per år och en topp på cirka 300 anställda.

    Det är lätt att glömma hur dramatiskt detta var. “Persondatorer” som koncept var nytt. Apple II och Commodore PET fanns – men världen var fortfarande full av kit, halvdokumenterade system och entusiaster som lärde sig maskinkod för att överhuvudtaget få något gjort.

    OSI prickade rätt i tiden genom att sälja sådant hobbyister ville ha: kretskort och expansioner, färdiga datorpaket, disklösningar och programvara.

    Och de gjorde det ofta billigare än konkurrenterna – men också med en baksida: rykten om att företaget var svårt att få tag på, och att mjukvaruleveranser inte alltid höll jämna steg med hårdvaran.

    Produkterna som gjorde OSI berömda

    Superboard: datorn som var en enda stor krets

    OSI är kanske mest älskat för Superboard-linjen: en “single-board computer” där mycket av datorn (och i vissa versioner till och med tangentbordet) satt på ett enda kort.

    Den mest kända är Superboard II (sent 1978), med MOS 6502, BASIC i ROM, inbyggd monitor/BIOS, kassettgränssnitt och fastlödd keyboard. Det var “bygg din egen hemdator”-drömmen, fast nästan färdig.

    I Storbritannien fick den ett andra liv som klonen Compukit UK101, vilket säger en del om hur attraktiv designen var.

    Challenger: OSI:s riktiga hemdatorfamilj

    Parallellt fanns Challenger-datorerna: mer “färdiga system” i låda, ofta med expansionsplatser och tydligare fokus på att vara en komplett dator.

    Challenger-serien kom i många varianter (I, II, II/2P, III, 1P, 4P…) och var ofta byggd kring 6502, med olika typer av video, tangentbordslösningar och lagring.

    Challenger 4P (1979) sticker ut: färggrafik, ljudmöjligheter och till och med hemautomation med X10-protokoll – alltså idéer om “smart hem” innan uttrycket ens var uppfunnet.

    Hårddisken 1977: OSI före sin tid

    Det mest spektakulära är ändå lagringen.

    I november 1977 presenterade OSI en extern hårddiskenhet: C-D74, med en 74 MB Winchester-liknande disk (stor 14-tums mekanik). Det låter komiskt idag – men detta var enormt för tiden. De flesta hemdatorer levde på kassettband eller disketter.

    OSI:s lösning levererades med hårddiskenhet, gränssnittskort, operativsystem (OS-74), kabeldragning och integration mot Challenger-system.

    Sen byggde de till och med rackmonterade system där dator och hårddisk ingick som ett “minidatorsystem”. Poängen? Du kunde köra databaser och ha flera terminaler inkopplade – något som annars var typiskt för betydligt dyrare minidatorer.

    Det är en av de där historiska grejerna som låter överdriven – men som faktiskt hände: OSI var tidigt ute med att göra “seriös” lagring till något du kunde köpa till en mikrodator.

    Uppköpet 1980: när hobbykulturen mötte koncernen

    Trots framgångarna fanns en stress i bakgrunden. OSI växte snabbt, och grundarna tyckte själva att det blev svårt att hantera. 1980 kom därför en vändpunkt: OSI köptes av telekomkonglomeratet M/A-COM för 5 miljoner dollar.

    Det låter som ett lyckligt slut: stabil ägare, mer kapital, mer struktur.

    Men i praktiken blev det början på slutet för “det riktiga OSI”.

    M/A-COM gjorde om bolaget, bantade produktlinjerna hårt och styrde fokus mot affärssystem. OSI bytte till och med namn till M/A-COM Office Systems. Kulturen förändrades; delar av utvecklingen flyttades; OSI blev mer en avdelning än en fristående innovatör.

    Det är ett klassiskt mönster i techhistorien: ett företag skapar något spännande, men köps upp för att passa in i en helt annan strategi.

    1983: snabba ägarbyten och en fabrik som tystnar

    I början av 1980-talet började även M/A-COM få ekonomiska problem och bestämde sig för att sälja divisionen.

    1983 köptes den av Kendata i Connecticut, som snabbt bytte tillbaka namnet till Ohio Scientific (varumärket hade fortfarande värde). Men Kendata saknade tillräcklig teknisk och tillverkningsmässig kapacitet. Samtidigt blev konkurrensen brutal: IBM och Tandy dominerade affärsdator- och hemdatormarknaden.

    Resultatet blev dramatiskt. OSI:s fabrik i Aurora krympte till 16 anställda, fabriken stängdes i början av oktober 1983 och inventarierna likviderades.

    Sen följde ytterligare försäljningar av “resterna”: till svenska AB Fannyudde via dotterbolaget Isotron och senare (1986) vidare kopplat till Dataindustrier AB (DIAB) genom uppköp av Isotron.

    Varför OSI fortfarande spelar roll

    OSI är inte “störst” i hemdatorkrönikan, men företaget är ett perfekt exempel på tre saker som definierar eran.

    För det första: garage→industri var möjligt. På bara några år kunde en liten grupp gå från hobbyprodukter till fabrik och miljoner i omsättning.

    För det andra: hårdvara gick snabbare än mjukvara. OSI lyckades bygga imponerande system men drogs med leverans- och organisationsproblem, särskilt kring programvara och support.

    För det tredje: den tidiga PC-industrin var full av uppköp som ändrade allt. När koncerner tog över hobbyföretag försvann ofta det som gjorde dem unika.

    Och så klart: de gav mikrodatorn en hårddisk innan det var normalt. Det är svårt att inte respektera.

    Youtube innehåll om Ohio Scientific

    Faktaruta: Ohio Scientific (OSI)
    Namn
    Ohio Scientific, Inc. (OSI)
    Grundat
    1975, Hiram, Ohio, USA
    Grundare
    Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky, Dale A. Dreisbach
    Huvudkontor
    Aurora, Ohio, USA
    Bransch
    Datorer (mikrodatorer, expansioner, programvara)
    Kända produkter
    Challenger-serien, Superboard-serien
    Teknisk milstolpe
    Först att marknadsföra mikrodatorer med hårddisk (1977)
    Toppstorlek
    Cirka 300 anställda (1980)
    Uppköp
    Förvärvat av M/A-COM (1980)
    Senare ägare
    Kendata (1983), Isotron/AB Fannyudde (1983–1986)
    Nedläggning
    Aurora-fabriken stängdes oktober 1983 (verksamheten levde vidare i ägarled till 1986)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 600 – den lilla Amigan som väckte stora känslor

    Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.

    När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.

    En kompakt hemdator för en ny tid

    Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.

    Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.

    Teknik: bekant men uppdaterad

    Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.

    Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demo­scenen och musikproduktion.

    Nya anslutningar och expansioner

    Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.

    Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.

    Operativsystem och kompatibilitet

    Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.

    För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.

    Mottagande och kritik

    Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.

    Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.

    Ett nytt liv i efterhand

    I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.

    Sammanfattning

    Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.

    Film på youtube om Amiga 600

    Amiga 600 – fakta
    Tillverkare Commodore
    Lanserad Mars 1992
    Utgången 1993
    CPU Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
    Minne (standard) 1 MB Chip RAM
    Minne (max) Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
    Chipset ECS (Enhanced Chip Set)
    Operativsystem AmigaOS 2.05 (kan uppgraderas med ROM-byte)
    Lagring 3,5" DD-diskett (880 KB); A600HD: intern 2,5" ATA-hårddisk (20/40 MB)
    Expansion PCMCIA Type II, intern 44-pin ATA, trapdoor/RAM-expansion (RTC på vissa)
    Anslutningar 2× DE9 (joystick/mus), seriell, parallell, extern diskettport, RGB, kompositvideo, stereo-RCA, RF, ström
    Mått (B×D×H) 350 × 240 × 75 mm
    Tangentbord 78 tangenter (utan numeriskt tangentbord)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare