Timex Sinclair 2068 var den färgglada, ljudstarka kusinen till ZX Spectrum som försökte erövra den amerikanska hemdatormarknaden 1983. Med bättre grafik, riktig ljudkrets, joystickportar och cartridge-stöd var den på pappret en klart modernare maskin – men bruten kompatibilitet med de populära Spectrum-spelen gjorde att den kommersiella framgången uteblev. I stället fann den ett andra liv i Portugal och Polen, där den blev en oväntad kultdator för en hel generation användare.
Timex Sinclair 2068 – En färgstark utmanare som kom för sent
När Timex Sinclair 2068 lanserades 1983 målades den upp som nästa stora steg i hemdatorernas utveckling. Med färggrafik, ljudkrets och cartridge-port skulle den överträffa den brittiska ZX Spectrum och locka den växande amerikanska marknaden. Men trots sina tekniska förbättringar blev den aldrig den succé som tillverkaren hoppats på. Istället blev den ett fascinerande sidospår i datorhistorien – älskad av entusiaster, men ignorerad av massmarknaden.
Tekniska förbättringar som inte räckte
T/S 2068 baserades på samma Zilog Z80-processor som ZX Spectrum, men var på många sätt kraftfullare. Grafiken utökades till 16 färger och höga upplösningar, ljudet förstärktes med en AY-3–8912 ljudkrets och två joystickportar gjorde den mer spelvänlig. Dessutom hade den en cartridge-port för snabb laddning av program – något ovanligt på budgetdatorer.
Problemet? Nästan all programvara som fanns till ZX Spectrum var direkt inkompatibel. Spel och kommersiella titlar som användarna förväntade sig att kunna köra fungerade inte, eftersom Timex valt att utöka hårdvaran på ett sätt som bröt kompatibiliteten. Detta ledde till att många kunder istället vände sig till Spectrum eller andra konkurrenter.
En kultklassiker i Portugal och Polen
I USA blev modellen kortlivad – Timex Computer Corporation lades ned redan 1984. I Portugal och Polen levde den däremot vidare under namnet Timex Computer 2068, och där fick den ett nytt liv. I dessa regioner släpptes mjukvara, expansionsenheter och till och med cartridge-baserade emulatorer som gjorde det möjligt att köra Spectrum-program med högre kompatibilitet.
Den polska varianten Komputer 2086 blev populär i skolor och tekniska utbildningar, vilket bidrog till att modellen fick en helt annan betydelse i Östeuropa än i USA.
Minnesvärd men missad chans
imex Sinclair 2068 är ett klassiskt exempel på hur teknisk innovation inte alltid leder till marknadsframgång. Den var mer avancerad än ZX Spectrum, men genom att offra kompatibiliteten förlorade den sitt viktigaste försäljningsargument. Idag betraktas den som en kultmaskin – uppskattad bland retroentusiaster och samlare, men aldrig erkänd i sin samtid.
Filmer om Timex Sinclair 2068 på youtube
Teknisk fakta – Timex Sinclair 2068
Typ: Hemdator (ZX Spectrum-klon)
Lanseringsår: 1983 (november)
Processor: Zilog Z80A @ 3,5 MHz
Arbetsminne (RAM): 48 KB
ROM: ca 24 KB (T/S 2000 BASIC, baserad på Sinclair BASIC)
När Cambridge Z88 lanserades 1987 presenterades den som en extremt portabel dator – lättare än en liter mjölk och driven av vanliga AA-batterier. Med tyst membrantangentbord, åtta textraders LCD-skärm och inbyggd ordbehandlare blev den snabbt en favorit bland journalister och resenärer. I en tid då bärbara datorer ofta vägde flera kilo och krävde nätström visade Z88 vägen mot framtidens mobilitet – långt före sin tid.
Cambridge Z88 – den tysta pionjären bland bärbara datorer
När Cambridge Z88 lanserades 1987 markerade den ett viktigt ögonblick i datorhistorien – en ultraportabel, batteridriven skrivmaskinsersättare skapad av teknikvisionären Clive Sinclair. Med en vikt på under ett kilo, 20 timmars batteritid och ett nästan ljudlöst membrantangentbord var Z88 långt före sin tid och förebådade den moderna laptopens födelse.
Trots sitt blygsamma yttre var Z88 en kraftfull följeslagare för journalister, forskare och affärsresenärer. Den drevs av en energisnål Z80-processor, hade inbyggt operativsystem, ordbehandlare, kalkylprogram och till och med stöd för BASIC-programmering. Skärmen visade åtta textrader och datorn kunde dessutom köras på vanliga AA-batterier – ett stort steg mot verklig mobilitet när bärbara datorer vanligtvis vägde över 5 kilo.
Tekniskt var den avancerad med möjligheten att utökas upp till 3,5 MB RAM – imponerande för sin tid – och skrivskyddade EPROM- eller flashminneskort. Den var också helt tyst, något som gjorde den attraktiv för arbete i bibliotek, laboratorier och på resande fot.
Även om Cambridge Z88 aldrig slog igenom kommersiellt blev den kultförklarad bland teknikentusiaster. Idag ses den som en banbrytande produkt och ett tydligt exempel på hur visionärt ingenjörskap kan forma framtiden. Dess fokus på låg energiförbrukning, mobilitet och funktion framför yta känns igen i dagens ultrabooks och surfplattor.
Cambridge Z88 var helt enkelt en laptop innan världen var redo för laptops.
Cambridge Z88 – tekniska fakta
Lanseringsår: 1987
Typ: Notebook-dator (tidig bärbar)
Processor: CMOS Z80A @ 3,2768 MHz
Operativsystem: OZ (inbyggt i ROM)
Internminne: 32 kB RAM
ROM: 128 kB EPROM/ROM (system + program)
Max minnesutbyggnad: upp till ca 3,5 MB RAM via kort
Skärm: 640 × 64 teckenbaserad LCD (8 textrader)
Lagring: proprietära RAM-, EPROM- och flash-kort (3 kortplatser)
Tangentbord: nästan ljudlöst membrantangentbord
Strömförsörjning: 4 × AA-batterier (upp till ~20 timmars drift)
Vikt: ca 0,9 kg
Standardprogram: PipeDream (ordbehandling/kalkyl/databas), verktyg och BBC BASIC
Amstrad PCW var 1980-talets ”smartskrivmaskin” – en billig kombination av dator, skärm, skrivare och ordbehandlingsprogram som fick hundratusentals européer att ta klivet från papper till pixel. När IBM-kompatibla datorer fortfarande kostade en förmögenhet erbjöd PCW en komplett skrivlösning för en bråkdel av priset. Den såg kanske enkel och grönmonokrom ut, men bakom den spartanska ytan dolde sig ett fullt CP/M-system med ordbehandling, kalkyl, databaser och till och med spel. På köksbord, i småföretag och föreningslokaler blev PCW länge den tysta arbetshästen som ersatte både skrivmaskinen och stencileringsapparaten.
När Amstrad PCW släpptes 1985 var idén ganska radikal: i stället för att sälja en ”dator för datornördarna” sålde man ett komplett ordbehandlingspaket – skärm, dator, tangentbord, skrivare och program – för mindre än vad många bra skrivmaskiner kostade.
PCW stod för ”Personal Computer Word-processor”, och det säger det mesta: den skulle ersätta skrivmaskinen, inte konkurrera med dyra IBM-kompatibla datorer. Ändå slutade det med att cirka 8 miljoner PCW-maskiner såldes mellan 1985 och 1998, främst i Storbritannien och Europa.
En billig skrivmaskinsdödare
I mitten av 80-talet kostade en komplett IBM-kompatibel PC med skärm och skrivare ofta över 2000 pund i Storbritannien. Amstrad PCW 8256 dök upp för 399 pund plus moms – inklusive:
grönmonokrom skärm
tangentbord
skrivare
ordbehandlaren Locoscript
operativsystemet CP/M Plus
programmeringsspråk (Mallard BASIC och LOGO)
Den marknadsfördes hårt med budskapet:
”Mer än en ordbehandlare, för mindre än de flesta skrivmaskiner.”
Resultatet? Väldigt många som aldrig hade rört en dator innan, vågade ta steget – för att de egentligen bara ville skriva brev, rapporter och föreningsprotokoll.
Allt i skärmen – ovanlig konstruktion
Till skillnad från typiska hemdatorer där ”lådan” står under skrivbordet, satt nästan all elektronik i bildskärmen:
Zilog Z80-processor (4 MHz i de klassiska modellerna)
256–512 KB RAM (upp till 1 MB i senare varianter)
en eller två diskettenheter
strömförsörjning för både dator och skrivare
Tangentbordet var separat, liksom skrivaren, men själva datorn ”var” skärmen. Det gjorde systemet kompakt och lätt att placera på ett skrivbord – ungefär som en elektrisk skrivmaskin med stor bildskärm.
Skärmen var monokrom, 12 tum, men med ovanligt hög upplösning för text: 90 kolumner × 32 rader (720×256 pixlar). Perfekt för att se hela brev och A4-sidor på en gång, även om den inte var byggd för spel eller grafik från början.
3-tumsdisketter – udda men billiga
En annan udda detalj var lagringen: PCW använde 3-tumsdisketter, inte de mer vanliga 3,5-tums. De såg lite ut som tjocka kvadratiska disketter och kunde lagra från 180 KB per sida (enkeldensitet) upp till 720 KB (dubbeldensitet, dubbelsida).
På 8256/8512-floppy:
PCW 8256: 256 KB RAM, en enkel 3″ diskettstation
PCW 8512: 512 KB RAM, två 3″ stationer (varav en dubbelsidig)
Diskarna vändes bokstavligen – ena sidan = ”A”, andra = ”B”.
När 3,5-tumsdisketter senare tog över världen dök det upp småverktyg, interface och tjänster som kopierade data mellan 3″ och 3,5″, så att användare kunde flytta sina texter till andra datorer.
Locoscript – hjärtat i PCW
Den stora stjärnan var Locoscript, ordbehandlaren som följde med varje PCW.
Startades direkt från disk (ingen DOS-prompt först)
Tydlig menydriven miljö – många klarade sig helt utan att lära sig CP/M
Dokument kunde organiseras i grupper, med mallar per grupp
Stöd för sidhuvud/sidfot, tabbar, olika teckenstilar (fet, kursiv, understrykning m.m.)
Flera klippbuffertar (”copy/paste”) som kunde sparas på disk
Inbyggt stöd för utökade tecken – europeiska språk, tekniska och matematiska symboler
För många användare var PCW = Locoscript. CP/M användes mest av de som ville göra mer: kalkyl, bokföring, databaser, programmering.
CP/M Plus – gammalt men stabilt
Under ytan körde PCW CP/M Plus, ett då redan något åldrat men mycket etablerat 8-bitarsoperativsystem. Det begränsade varje program till 64 KB adresserbart minne, men resten av RAM användes smart:
Överblivet RAM gjordes om till en RAM-disk (”M:” på PCW)
Program laddades från disk, men temporära filer kunde ligga i RAM, vilket gjorde systemet snabbt i praktiken
Till CP/M fanns en hel flora av program, bland annat:
Varför dog PCW – och varför används den fortfarande?
PCW-serien levde länge: från 1985 till slutet av 90-talet. Men till slut hände två saker:
IBM-kompatibla PC blev mycket billigare
Billiga PC-kloner gav tillgång till ett enormt ekosystem av program: Windows, spel, grafik, internet
Då blev en renodlad Z80-baserad ordbehandlingsmaskin med CP/M och 3″-disketter svår att motivera – även om den var enkel och robust.
Samtidigt uppskattar många fortfarande PCW för:
driftsäker hårdvara
extremt rak och enkel arbetsmiljö – starta, skriv, skriv ut
retrocharm och ett rikt arv av CP/M-program
Det pratas om att tiotusentals PCW-maskiner fortfarande fanns i bruk långt in på 2000-talet, särskilt i föreningsvärlden och hos envisa Locoscript-anhängare.
Filmer på om Amstrand PCW
Slutligen en reklam film för maskinen.
Fakta: Amstrad PCW Typ: Persondator / ordbehandlingsstation Lansering: 1985 (PCW 8256/8512), serien aktiv till 1998 Tillverkare: Amstrad (såld som ”Joyce” av Schneider i delar av Europa) Processor: Zilog Z80, 4 MHz (16 MHz i PcW16) Minne: 256 KB – 1 MB RAM (beroende på modell) Lagring: 3"-disketter i tidiga modeller, senare 3,5"-disketter Operativsystem: CP/M Plus + Locoscript (PcW16: eget GUI-system ”Rosanne”) Skärm: 12" monokrom, ca 90×32 tecken / 720×256 pixlar Medföljande program: Locoscript ordbehandling, Mallard BASIC, Logo, CP/M-verktyg Sålda enheter: Cirka 8 miljoner globalt Styrka: Mycket låg total kostnad för komplett skrivlösning (dator + skärm + skrivare + mjukvara)
I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.
Från Spectrum-uppgradering till egen dator
SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.
Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.
Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.
Hårdvaran – kraftfull 8-bitare
Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.
Några nyckelpunkter:
CPU: Z80B @ 6 MHz
RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol
För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.
Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering
En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.
Den hade fyra huvudlägen:
Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.
Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.
Ljud – sex kanaler och tracker-potential
Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.
SAM Coupé har:
Philips SAA1099-krets med
6 kanaler
stereo
8 oktaver
stöd för brus och amplitudkontroll
Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud
Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.
SAM BASIC och CP/M – mer än spel
I ROM fanns 32 KB med uppstartskod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:
Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem
Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.
Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö
SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:
Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
MIDI in/ut – ovanligt på en hemdator och lockande för musikintresserade
Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”
På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.
ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning
Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.
Det fanns två vägar:
SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)
Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.
128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.
Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?
Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:
Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarubesutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.
Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.
Kultstatus och entusiastscen
Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:
En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaruexpansioner och spel
Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface
Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.
En fotnot – men en fascinerande sådan
SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.
För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.
Video på youtube om SAM Coupé
Teknisk fakta – SAM Coupé
Lanseringsår: 1989
Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
När Dragon 32 lanserades 1982 sågs den som en lovande utmanare i den snabbt växande hemdatormarknaden. Med robust konstruktion och en kraftfull 8-bitars processor riktade den sig till både hobbyprogrammerare och mer avancerade användare. Trots teknisk stabilitet och ett ambitiöst koncept lyckades Dragon-serien aldrig konkurrera fullt ut med grafik- och spelorienterade rivaler som Commodore 64 och ZX Spectrum. Dragon 32 och efterföljaren Dragon 64 kom istället att bli ett exempel på hur tekniskt solida system kan misslyckas när marknaden söker helt andra egenskaper.
När Dragon 32 lanserades i augusti 1982 var persondatorrevolutionen i full gång. Hemdatorer som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 400 lockade teknikintresserade användare, spelare och utbildningsvärlden. Dragon, utvecklad i Wales av Dragon Data Ltd, stack ut genom att vara tekniskt stabil, kraftfull i vissa avseenden och mer robust än många andra datorer på marknaden. Trots detta fick den aldrig det genomslag som tillverkaren hade hoppats på.
Ett år senare släpptes Dragon 64, som till största delen var identisk med föregångaren men hade dubbelt så mycket arbetsminne – 64 kB istället för 32 kB – samt en inbyggd RS-232-port. Det gjorde modellen mer attraktiv för programmering och kommunikation, något som uppskattades inom företag och utbildning.
Teknik och prestanda
Dragon-datorerna byggde på Motorola 6809E-processorn, en avancerad 8-bitars krets med inslag av 16-bitars arkitektur. Den kördes i 0,89 MHz, vilket inte var snabbast i klassen, men processorns design gjorde den effektiv vid vissa beräkningar. Grafikfunktionerna var dock en svaghet. Med endast några färglägen och begränsade upplösningar kunde Dragon inte konkurrera med datorer som Commodore 64 eller ZX Spectrum när det gällde spelupplevelse. Färgpaletten uppfattades ofta som obalanserad och många spel återgavs med starkt gröna skärmbilder.
Liksom många samtida datorer startade Dragon direkt in i BASIC, vilket fanns lagrat i ROM-minnet. Microsoft Extended BASIC gav användaren möjlighet att programmera från första stund utan disk eller extern lagring. För den som satsade på programmering var Dragon därför ett uppskattat verktyg.
Expansion och tillbehör
Dragon hade flera expansionsmöjligheter. Diskettsystem fanns tillgängligt via externa enheter med DragonDOS, och det var även möjligt att använda alternativa system som FLEX eller OS-9. Den analoga joystickanslutningen var ovanlig jämfört med konkurrenterna, som främst använde digitala styrspakar. Tack vare datorns robusta konstruktion modifierades många exemplar i efterhand för att utöka minne eller lägga till funktioner.
Program och spel
Trots tekniska begränsningar var mjukvaruutbudet till en början brett. Flera populära titlar portades från andra plattformar. Bland dem fanns Arcadia, Chuckie Egg och Manic Miner – även om vissa spel fick köras i svartvitt för att hålla grafikprestandan uppe. Mjukvaruföretaget Microdeal satsade starkt på Dragon med sin figur Cuthbert, som blev något av en maskot för plattformen.
När datorn började tappa marknadsandelar minskade stödet från många utvecklare. Microdeal var dock lojal och fortsatte att producera spel även efter att datorn slutat säljas.
Konkurrens och fall
Dragon-datorerna var stabila och tekniskt pålitliga men saknade det som lockade den stora massan: imponerande grafik, spelvänlighet och tydlig marknadspositionering. De var heller inte lika attraktiva för skolor, eftersom den första modellen endast kunde visa versaler. När marknaden snabbt började luta mot IBM PC-kompatibla system tappade Dragon sin relevans.
Företaget Dragon Data gick i konkurs 1984. Produktion och rättigheter togs över av spanska Eurohard S.A., som lanserade Dragon 200 och Dragon 200-E. Försäljningen gick trögt och verksamheten upphörde helt 1987.
Eftermäle
Trots ett relativt kort liv lever Dragon kvar i datorhistorien som en innovativ, men delvis missförstådd maskin. Den blev aldrig en publikfavorit som Commodore 64 eller BBC Micro, men bidrog till att göra programmering mer tillgänglig för hemmaanvändare – särskilt i Storbritannien och Spanien.
Dragon 32 och 64 visar tydligt hur även en tekniskt solid dator kan misslyckas om marknaden söker andra egenskaper. Än i dag finns en aktiv entusiastkrets som bevarar och emulerar systemen, och Dragon har fått sin plats i datorernas kulturhistoria som ett ambitiöst försök att utmana de stora aktörerna.
Modell: Dragon 32 / Dragon 64
Tillverkare: Dragon Data Ltd (Wales), senare Eurohard S.A. (Spanien)
När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.
När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.
Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet
Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.
Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:
använda standardkomponenter från andra tillverkare
köpa in operativsystem utifrån
sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears
För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.
Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på
En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:
standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
noggrant publicerade tekniska manualer
IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:
externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara
Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.
Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa
Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.
Processor och minne
CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
RAM:
tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)
Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkoprocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.
Grafik och skärm
Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:
MDA (Monochrome Display Adapter)
skarp monokrom text
perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
kunde inte visa grafik
CGA (Color Graphics Adapter)
färggrafik, text + grafiklägen
signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
enklare spelgrafik och diagram
Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.
Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)
Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:
kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
diskettenheter (5,25 tum):
först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
en eller två inbyggda enheter i fronten
I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:
IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk
Tangentbordet – den oväntade stjärnan
Tangentbordet var en av de stora “selling points”:
rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
distinkta, taktila tangenter
layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter
Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.
Program och operativsystem – när DOS tog över världen
IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:
CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)
I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:
CP/M-86 kom sent och var dyrt
p-System blev en nischlösning
DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd
Dessutom fanns:
BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.
Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard
IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:
leveranser upp mot 40 000 PC per månad
många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
stora företag började standardisera på IBM PC
i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden
Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.
Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”
Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:
körde samma program
använde samma expansionskort
fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare
Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.
Resultatet blev:
en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
hård konkurrens på pris och prestanda
att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard
Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.
Arvet – IBM PC som osynlig mall
Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:
x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
PC-tangentbordets layout och känsla
Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.
Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)
Tillverkare
IBM
Modell
IBM Personal Computer (5150)
Lansering
12 augusti 1981
Typ
Stationär persondator
CPU
Intel 8088 @ 4,77 MHz
RAM (grund)
16 KB eller 64 KB
RAM (max)
640 KB (med expansionskort)
ROM
BIOS + IBM BASIC
Operativsystem
IBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
Lagring
1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
Grafik
MDA (mono), CGA (färg)
Bildskärm
IBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
Commodore PET var datorn som tog steget från teknikentusiaster till klassrum och kontor. När den lanserades 1977 blev den en av de första kompletta persondatorerna – med skärm, tangentbord, lagring och processor i ett enda paket. I en tid då datorer ofta bestod av lösa komponenter och avancerad montering visade PET att en dator kunde vara både användarvänlig och tillgänglig. Det var starten på den moderna hemdatoreran – och grunden till Commodores senare framgångar med VIC-20 och Commodore 64.
Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer
När Commodore PET lanserades 1977 markerade den början på en helt ny era – det var en av de första kompletta persondatorerna riktade till vanliga användare. PET stod för Personal Electronic Transactor och namnet föddes efter att en av utvecklarna såg en ”Pet Rock” i Kalifornien och skämtsamt föreslog att de skulle skapa en ”husdator”. Det låter kanske som ett kul sidospår, men resultatet blev historiskt viktig teknik.
En av ”1977 års treenighet”
Tillsammans med Apple II och TRS-80 räknas Commodore PET till den så kallade 1977-trinity – de tre datorer som banade väg för hemdatorboomen. Där många tidigare system krävde separat skärm, kasettspelare och tangentbord, levererade PET allt i samma låda: skärm, CPU, RAM, tangentbord och till och med kassettbandspelare i de tidiga modellerna.
Från miniräknare till mikrocomputer
Idén föddes när Commodore fick problem med sina kalkylatorer på grund av konkurrens från Texas Instruments. Ingenjören Chuck Peddle såg potentialen i den nyutvecklade 6502-processorn och övertygade Commodore-chefen Jack Tramiel om att deras framtid låg i datorer – inte i miniräknare.
Tramiel gav Peddle sex månader att ta fram en färdig modell. Resultatet blev Commodore PET 2001, som premiärvisades på Consumer Electronics Show i januari 1977.
Teknik som imponerade – och irriterade
Funktion
Fakta
CPU
MOS 6502
RAM
4 KB eller 8 KB (uppgraderbart till 32 KB)
Lagring
Inbyggd kassett (Datasette), 750 baud effektivt
Grafik
40×25 tecken, monokrom
Operativsystem
Commodore BASIC (Microsoft BASIC 6502)
Tangentbord
Ursprungligen chiclet-modell – starkt kritiserat
Expansionsport
IEEE-488 → kunde användas som tidig nätverkslösning!
Trots begränsad grafik kunde PET göra mer än vad man trott tack vare PETSCII, ett avancerat teckenformat med symboler och grafiska element. Spel som Space Invaders och Labyrinth dök upp – trots att skärmen bara kunde visa textgrafik.
En favorit inom utbildning och kontor
PET blev snabbt populär särskilt i skolor och på kontor, framför allt i Nordamerika och Europa. Den var robust byggd i metall, lätt att underhålla och kunde dela skrivare och diskettenheter via IEEE-488-porten – långt innan nätverk var standard.
Utvecklingen fortsatte
Efter PET 2001 följde modeller som:
Commodore 3000-serien – kraftigare tangentbord
4000- och 8000-serien – mer RAM, större skärm
SuperPET (SP9000) – riktad mot universitet, stödde COBOL, FORTRAN och Pascal
Porsche PET (8296) – modernare design och upp till 128 KB RAM
Totalt såldes runt 219 000 PET-datorer innan serien avslutades 1982.
Legacy – varför gör PET fortfarande väsen av sig?
Den var den första massproducerade allt-i-ett-datorn.
Den använde Microsoft BASIC, innan Microsoft blev dominerande på PC-marknaden.
Den blev en utbildningsdator för en hel generation.
Den skapade grunden för Commodores kommande succéer: VIC-20 och Commodore 64.
I modern tid har entusiaster till och med återskapat PET i färg, något som aldrig fanns officiellt. Datorn emuleras idag via VICE och används i retroprojekt världen över.
Slutsats
Commodore PET var långt ifrån perfekt – tangentbordet var obekvämt, grafik begränsad och tidiga modeller hade buggar i systemet. Men framför allt var den banbrytande. Den visade att en dator kunde vara ett verktyg för alla, inte bara för tekniker – och öppnade dörren till persondatorrevolutionen.
Den var kanske inte den mest kraftfulla, men utan Commodore PET hade datorvärlden sett helt annorlunda ut.
Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.
Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.
En förbättrad ZX81 – med kompromisser
Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.
Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.
Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.
Europeisk framgång – och kloner över hela världen
Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.
Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.
Idag – en raritet för samlare
Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.
Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.
Lambda 8300 – Teknisk specifikation
Tillverkare
Lambda Electronics Limited (Hongkong)
Lanseringsår
1983
Processor (CPU)
NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
Arbetsminne (RAM)
2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
Lagring
Kassettband (ljud, in/ut)
Operativmiljö
Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
Grafikchip
C4005 ULA I/O
Video / bild
UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
Monokrom text: 32 x 24 tecken
Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
Spectravideo SV-318 – Den lilla datorn med stora ambitioner
Trots sina begränsningar blev Spectravideo SV-318 en dator som väckte uppmärksamhet vid sin lansering 1983. Med sin ovanliga joysticklösning, sina starka grafiska möjligheter och ambitionen att konkurrera med större system representerar den ett fascinerande steg i hemdatorernas utveckling. Det var en liten maskin med stora visioner – och ett av de tidiga försöken att förena spel, produktivitet och teknisk innovation i ett kompakt format.
När Spectravideo lanserade SV-318 1983 var det en kompakt dator med stora drömmar. Trots sin blygsamma mängd minne och något udda konstruktion blev den uppmärksammad för innovativa idéer och imponerande grafik. Den riktade sig främst till hemanvändare och spelentusiaster och kom att spela en viktig roll i övergången mot mer standardiserade hemdatorsystem, såsom MSX – även om den själv aldrig fullt ut nådde dit.
Den mest iögonfallande delen av SV-318 var dess inbyggda styrsystem: en cirkelformad knapp som kunde användas både som joystick och som styrplatta. Genom att stoppa in en liten röd plastpinne förvandlades den till en joystick – tog man bort pinnen fungerade den som piltangent för textarbete. Designen var kreativ, men det platta chiclet-tangentbordet gjorde skrivupplevelsen allt annat än bekväm.
Trots detta ansågs SV-318 vara en attraktiv dator för sin tid. Popular Mechanics beskrev den 1984 som ”värd att leta upp … en mycket trevlig liten maskin” och framhöll grafiken som ”slående”. Däremot avrådde man köpare från att förbise det begränsade utbudet av programvara.
Tekniskt sett var SV-318 nära besläktad med storebror SV-328 – de delade både moderkort, expansionsmöjligheter och chassi. Skillnaden låg främst i minnesstorleken och tangentbordet. I grunden var datorn en kraftfull spelmaskin med potential: en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, grafikchipet TMS9918 med stöd för 16 färger och upp till 32 sprites samt ljudkretsen AY-3-8910, vida känd från tidens spelkonsoler.
Även om den inte var fullt kompatibel med MSX-standarden, spreds uppfattningen att den använde ”Microsoft Extended BASIC” – något som marknadsföringen skickligt utnyttjade. Dessutom gjorde Spectravideo den uppmärksammade speladaptern SV-603, som gjorde det möjligt att spela ColecoVision-spel direkt på SV-318.
Över 130 spel lanserades totalt, vilket bidrog till att ge maskinen ett uppskattat liv bland spelintresserade innan den till sist hamnade i skuggan av mer kraftfulla system.
Övrigt: Inbyggd högtalare med volymreglage, Hangul BASIC, demo-kassett medföljde
SV-318 må ha varit begränsad – men den var också ovanligt djärv. En dator som kombinerade spelglädje med teknisk innovation och som lade grunden till ett större samarbete, vilket i slutändan banade väg för MSX-standarden och internationella satsningar från både Spectravideo och Samsung. En liten maskin med oväntat stort avtryck.
