Etikett: SID 6581

  • Commodore CBM-II: datorn som skulle ersätta PET – men hamnade i skuggan av C64

    Commodore CBM-II var tänkt att bli den moderna efterföljaren till PET-serien och ta Commodore vidare in på både hemma- och kontorsmarknaden. Med mer minne, avancerad bankväxling, SID-ljud och professionella anslutningar var den tekniskt ambitiös – men den hamnade snabbt i skuggan av Commodore 64 och blev ett av företagets mest fascinerande sidospår.

    I början av 1980-talet stod Commodore på höjden av sin framgång. Företaget hade redan gjort avtryck med Commodore PET, en av de tidiga allt-i-ett-datorerna för skolor och kontor. Snart skulle Commodore 64 bli en av världens mest sålda hemdatorer. Mitt i denna intensiva period lanserades en mer bortglömd maskinfamilj: Commodore CBM-II.

    Det var en serie 8-bitars persondatorer som släpptes 1982 och var tänkt att bli en modern efterföljare till PET-serien. På pappret var CBM-II ambitiös: mer minne, bättre ljud, seriösare kontorsfunktioner och möjlighet till avancerade expansionskort. I praktiken blev den däremot kortlivad, dyr att tillverka och svår att programmera för.

    Två datorfamiljer i en

    CBM-II kom i två huvudvarianter: P-serien och B-serien.

    P-serien var tänkt för personligt bruk och hemanvändning. Den använde samma grafikchip som Commodore 64, VIC-II, vilket gav färggrafik, sprites och joystickportar. Den hade alltså drag av en hemdator, även om den var betydligt mer ovanlig än C64.

    B-serien riktade sig i stället mot kontor och företag. Den använde en 80-kolumners monokrom bildskärm, bättre lämpad för textbehandling och affärsprogram. Vissa modeller hade inbyggd skärm och separat tangentbord, medan andra var lågprofilsmodeller utan skärm.

    Maskinerna kallades ibland för “Porsche PETs”, eftersom det fanns rykten om att Porsche hade designat chassit. Sanningen verkar vara mer nyanserad: Commodore ska ha undersökt en Porsche-design, men den blev för dyr. I stället togs en egen design fram, baserad på PET-idén men med rundare, mer futuristiska former.

    Kraftfullare än PET – men krångligare

    CBM-II byggde på processorn MOS Technology 6509, en släkting till den klassiska 6502-processorn. Det speciella med 6509 var att den kunde hantera upp till 1 MB minne genom så kallad bankväxling. Det lät imponerande för en 8-bitarsdator, men i verkligheten levererades inga modeller med mer än 256 KB RAM.

    Bankväxlingen gjorde datorn tekniskt intressant men också besvärlig. Program kunde inte utan vidare nå all minnesyta. Operativsystem, programkod, grafikminne och variabler låg i olika minnesbanker. För programmerare innebar det att man ofta behövde skriva extra rutiner för sådant som andra Commodore-datorer hanterade enklare.

    Här syns en av CBM-II-seriens stora motsägelser: den var mer avancerad än många samtida Commodore-maskiner, men just därför blev den också mindre lättillgänglig.

    Ljud från C64 – men inte riktigt på samma sätt

    En av de mest intressanta detaljerna är att CBM-II hade ljudchippet SID 6581, samma berömda ljudchip som satt i Commodore 64. SID-chippet är än i dag legendariskt bland retroentusiaster för sitt karaktäristiska, syntliknande ljud.

    Men i B-serien kördes systemet i 2 MHz, vilket skapade begränsningar. Det gick inte att läsa SID-chipets register på normalt sätt. Resultatet blev att datorn hade ett mycket kapabelt ljudchip, men inte alltid kunde utnyttja det lika smidigt som C64.

    En affärsdator med seriösa anslutningar

    CBM-II hade flera drag som tydligt visar att Commodore siktade på professionella användare. Den hade RS-232-port, IEEE-488-buss, cartridge-port, Microsoft BASIC 4.0+ och 128 eller 256 KB RAM.

    Till skillnad från VIC-20 och C64 använde B-serien den äldre, mer professionella IEEE-488-standarden, som redan fanns i PET-världen. Det gjorde den kompatibel med vissa äldre företagsmiljöer, men mindre anpassad till den snabbt växande massmarknaden kring C64.

    Drömmen om CP/M och MS-DOS

    Commodore experimenterade också med expansionskort. Ett planerat Intel 8088-kort skulle låta CBM-II köra CP/M-86 och MS-DOS 1.25. Det fanns även planer på Z80-kort för CP/M-80.

    Men här blev skillnaden mot IBM PC avgörande. Även om en CBM-II med 8088-kort kunde köra vissa system var den inte IBM PC-kompatibel. Det innebar att den inte automatiskt kunde köra den växande mängden PC-program. Därmed förlorade den mycket av poängen med att ha en 8088-processor.

    Modellerna: 500, 600 och 700

    CBM-II fick olika namn beroende på marknad. I Europa användes ofta 600- och 700-serien, medan modeller i Nordamerika kunde heta exempelvis B128 eller B256. P-serien kallades globalt för 500-serien.

    Modell 610 hade 128 KB RAM. Modell 620 hade 256 KB RAM. Modell 630 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort. Modell 710 hade 128 KB RAM. Modell 720 hade 256 KB RAM. Modell 730 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort.

    Den vanligaste modellen blev B128, i Europa känd som CBM 610.

    Varför misslyckades CBM-II?

    CBM-II hade flera problem samtidigt.

    För det första kom den i en period då Commodore 64 exploderade i popularitet. C64 var billigare, mer spelvänlig och fick snabbt ett enormt programbibliotek. Den drog till sig utvecklare, återförsäljare och användare på ett sätt CBM-II aldrig lyckades göra.

    För det andra var CBM-II dyr att tillverka. Den hade ett mer avancerat chassi, fler speciallösningar och en arkitektur som inte var lika enkel att skala upp eller marknadsföra.

    För det tredje var mjukvaruutbudet litet. Företagsdatorer lever och dör ofta med sina program. CBM-II fick aldrig något ekosystem som kunde mäta sig med C64, Apple II, IBM PC eller ens äldre PET-system.

    P-serien fick dessutom problem i USA eftersom vissa förproduktionsenheter såldes innan korrekt certifiering. Commodore tvingades återkalla maskinerna, och de flesta verkar ha försvunnit. Några få exemplar finns kvar i samlingar.

    Ett tekniskt sidospår med lång efterklang

    CBM-II tillverkades bara under en kort period och försvann i praktiken omkring 1984. Överblivna lager såldes därefter ut, bland annat genom återförsäljare. I Tyskland verkar maskiner ha funnits till försäljning så sent som 1987.

    Trots att serien misslyckades kommersiellt lämnade den spår. Chassidesignen från de högprofilerade modellerna användes senare i omarbetade PET/CBM-datorer. Minnesbankningen påverkade också senare Commodore-maskiner, bland annat Commodore 128.

    CBM-II blev alltså inte framtiden för Commodore. Men den är ett fascinerande exempel på hur datorhistorien inte bara består av vinnare. Ibland är de mest intressanta maskinerna just de som nästan lyckades.

    Slutsats

    Commodore CBM-II var en datorfamilj full av idéer: avancerad minneshantering, kontorsinriktad design, färggrafik i vissa modeller, SID-ljud och möjligheter till coprocessorer. Men den hamnade mellan marknader. Den var inte lika billig och folklig som Commodore 64, inte lika etablerad som PET och inte lika framtidssäker som IBM PC.

    I dag är CBM-II därför mest ihågkommen av samlare och retrodatorentusiaster. Den är ett tekniskt ambitiöst men kommersiellt misslyckat kapitel i Commodores historia – en påminnelse om att även stora datorföretag ibland byggde maskiner som var för avancerade, för dyra eller helt enkelt för tidigt ute.

    Youtube innehålle om CBM II, CBM 610 ( B128 )

    Teknisk faktaruta: Commodore CBM-II

    Tillverkare: Commodore Business Machines

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1982

    Nedlagd: 1984

    Operativsystem: Microsoft BASIC 4.0+

    Processor: MOS Technology 6509 på 1 eller 2 MHz

    Alternativa processorkort: Intel 8088 eller Zilog Z80A på 4 MHz

    Minne: 128 eller 256 KB RAM

    Grafik: VIC-II med 320 × 200 pixlar och 16 färger i P-serien, eller 6545 CRTC med 80-kolumners monokrom bild i B-serien

    Ljud: SID 6581, samma ljudchip som i Commodore 64

    Anslutningar: RS-232, A/V, digital kassettbandspelare, cartridge-port, ljudutgång, nätström och IEEE-488 för diskettstationer och skrivare

    Föregångare: Commodore PET

    Efterföljare: Ingen direkt efterföljare

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore SX-64 – den bärbara datorn som bar hela 80-talet i en resväska

    Commodore SX-64 lanserades 1983 som en portabel version av den populära hemdatorn Commodore 64. Med inbyggd färgskärm och diskettstation var den världens första bärbara färgdator och ett tidigt försök att göra persondatorn flyttbar. Trots teknisk innovationshöjd fick modellen begränsad kommersiell framgång, men har i efterhand fått en framträdande plats i datorhistorien.

    I början av 1980-talet var datorer oftast stora, stationära maskiner som hörde hemma på skrivbord eller i särskilda datorrum. Ändå fanns redan då drömmen om något mer rörligt: en dator man faktiskt kunde ta med sig. När Commodore 1983 lanserade SX-64 försökte företaget förverkliga just den visionen – genom att bygga in en komplett Commodore 64 i ett portföljliknande chassi.

    Resultatet blev världens första bärbara färgdator. Den var tung, dyr och full av kompromisser, men samtidigt tekniskt imponerande och långt före sin tid.

    En bärbar dator – på 10,5 kilo

    Commodore SX-64 vägde omkring 10,5 kilogram och bars med ett kraftigt handtag som även fungerade som stöd när datorn ställdes upp på ett bord. Den tillhörde det som senare kom att kallas ”luggables” – datorer som gick att bära, men knappast smidigt transportera.

    Trots sin vikt var den självförsörjande. SX-64 hade en inbyggd femtums färgskärm av CRT-typ, en inbyggd 5¼-tums diskettstation och full kompatibilitet med Commodore 64. Till skillnad från samtida bärbara datorer som Osborne 1 och Kaypro II, vilka använde monokroma skärmar, kunde SX-64 visa färggrafik och spela avancerat ljud.

    En Commodore 64 – men inte riktigt som vanligt

    Tekniskt sett var SX-64 i stort sett identisk med Commodore 64. Den använde MOS Technology 6510-processorn på omkring 1 MHz, hade 64 kilobyte RAM, VIC-II-grafikchip med 16 färger och sprites samt det välkända SID-ljudchipet med tre oscillatorer och analogt filter.

    Samtidigt gjordes flera förändringar. För bättre läsbarhet på den lilla skärmen ändrades standardfärgerna till blå text på vit bakgrund. Det såg mer professionellt ut, men orsakade kompatibilitetsproblem med program som antog C64:ans klassiska blå bakgrund.

    Dessutom saknade SX-64 både kassettport för bandspelare och RF-utgång för TV. Commodore ansåg att den inbyggda skärmen och diskettstationen gjorde dessa anslutningar onödiga, men i praktiken innebar det begränsningar för vissa tillbehör och äldre mjukvara.

    Strömförsörjning och expansion – akilleshälen

    Till skillnad från den vanliga Commodore 64 hade SX-64 ett internt nätaggregat. Det gav ett mer integrerat och robust yttre, men begränsade möjligheterna till expansion. Vissa tillbehör, särskilt RAM-expansionsenheter, drog mer ström än nätaggregatet klarade av.

    Resultatet blev att kompatibiliteten varierade mellan olika modeller och tillbehör. Många entusiaster löste problemen genom modifieringar, till exempel genom att använda externa nätaggregat till expansionsenheter.

    DX-64 – datorn som nästan släpptes

    Commodore presenterade även planer på en DX-64, en variant med två inbyggda diskettstationer. Den väckte stort intresse, men den svaga försäljningen av SX-64 gjorde att projektet stoppades innan någon bred lansering hann ske. Ett mycket litet antal exemplar uppges ha existerat, men DX-64 blev aldrig en kommersiell produkt.

    Ungefär samtidigt presenterades också SX-100, en planerad version med monokrom skärm. Inte heller denna modell nådde marknaden.

    Varför misslyckades SX-64 kommersiellt

    Trots sin tekniska särställning blev SX-64 ingen försäljningssuccé. Den var dyr, tung och hade en liten skärm. Samtidigt erbjöd konkurrenter som Compaq Portable kraftfullare 16-bitarsdatorer med MS-DOS, vilket lockade företagsanvändare. För hemmabruk var en vanlig Commodore 64 betydligt billigare och mer flexibel.

    Kombinationen av högt pris, nischad målgrupp och hård konkurrens gjorde att SX-64 fick svårt att hitta sin plats på marknaden.

    Ett misslyckande som blev ett kultobjekt

    Trots detta fick SX-64 en trogen skara användare. Den användes flitigt av användargrupper, utvecklare och demonstratörer som uppskattade möjligheten att snabbt packa upp en komplett dator med färg, ljud och diskettstation.

    I dag betraktas Commodore SX-64 som ett samlarobjekt och ett viktigt stycke datorhistoria. Den är uppskattad för sin design, sin ingenjörskonst och sitt modiga försök att tänja på gränserna för vad en dator kunde vara.

    En portabel framtid som kom för tidigt

    SX-64 var ingen bärbar dator i modern mening, men den pekade tydligt mot framtiden. Den visade att idén om en flyttbar, självständig dator var både möjlig och lockande, även om tekniken ännu inte var mogen.

    I efterhand framstår Commodore SX-64 som ett djärvt experiment: tung, varm och högljudd, men samtidigt banbrytande. En dator som bokstavligen bar 1980-talets datorrevolution i sina händer.

    Innehåll på youtube om Commodore SX 64

    Och så reklam

    Faktaruta: Commodore SX-64
    Typ Portabel (“luggable”) hemdator
    Lanserad 1983 (släppt i december)
    Tillverkare Commodore
    CPU MOS Technology 6510 (~1 MHz)
    Minne 64 kB RAM + 20 kB ROM
    Grafik VIC-II (320×200, 16 färger, sprites)
    Ljud SID 6581
    Inbyggd skärm 5″ färg-CRT (komposit)
    Inbyggd lagring 5¼” diskettstation (1541-intern variant)
    Operativsystem Commodore KERNAL + Commodore BASIC 2.0
    Vikt ca 10,5 kg
    Kännetecken Världens första bärbara färgdator; standardfärger blå text på vit bakgrund
    Tillverkning Utgick 1986
    Tips: I vissa program kan standardfärgerna behöva ändras för bättre kompatibilitet med “vanliga” C64.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare