Etikett: tekniknostalgi

  • HEMDATORN SOM FAMILJENS NAV – så förvandlar du din dator till ett fleranvändarsystem med miniterminaler

    Tänk dig ett hem där datorn inte är låst till skrivbordet, utan fungerar som en gemensam resurs för hela familjen. Med små intelligenta terminaler placerade i varje rum kan information, program och meddelanden nås precis där de behövs. I denna artikel presenteras ett system som förvandlar hemdatorn till ett fleranvändarsystem – ett tidigt steg mot det uppkopplade hem vi i dag tar för givet.

    Teleguiden var en av de tidiga visioner som fanns kring detta.

    Tänk dig att du står vid telefonen. Bredvid ligger en liten batteridriven terminal – ungefär i storlek med en fickräknare. Med ett knapptryck kan du slå upp telefonnummer, bläddra i familjens register, läsa meddelanden eller se dagens kalender. All information hämtas från hemmets dator, som arbetar tyst i bakgrunden.

    Detta är inte science fiction. Med enkla medel kan en vanlig hemdator förvandlas till ett fleranvändarsystem – en gemensam registerbank för hela familjen, tillgänglig var ni än befinner er i hemmet.

    I denna artikelserie går vi igenom hur ett sådant system byggs upp: från kommunikation mellan dator och terminal, via hårdvara och anslutningar, till själva terminalens uppbyggnad och mjukvara. Här ger vi en översikt av idén och hur systemet används i praktiken.

    EN LITEN TERMINAL – STORA MÖJLIGHETER

    Miniterminalen är konstruerad för batteridrift och innehåller därför endast strömsnåla komponenter: CMOS-kretsar och LCD-display. Den är samtidigt intelligent och självständig, styrd av en COP-processor från National Semiconductor.

    Terminalen är utrustad med en punktmatrisdisplay på 32 × 84 punkter som kan visa fyra rader text i 5×7-matris. Displayen fungerar som ett fönster som kan scrollas i alla riktningar. En spelspak används för att flytta markören, bläddra i menyer och styra spel. OBS-tangenten ersätter ENTER-tangenten och används för att bekräfta val, sända data till datorn eller begära assistans.

    I stället för ett traditionellt tangentbord används mjukvarutangenter direkt på LCD-displayen. Datorn bestämmer vilka siffer-, bokstavs- och funktionstangenter som visas för tillfället. Ett lätt tryck på den markerade ytan räcker för att välja funktion. Varje knapptryck bekräftas med ett kort pip från en piezoelektrisk summer, som även används för alarm, meddelanden och spel.

    För kommunikationen används ett HP-IL-interface, vilket gör det möjligt att ansluta upp till 15 terminaler till samma hemdator.

    MJUKVARUTANGENTER – EN SMART LÖSNING

    Att använda mjukvarutangenter istället för många fysiska knappar har flera fördelar. Tangenter visas bara när de har en tydlig och aktuell funktion, vilket minskar risken för feltryck. Gränssnittet blir enklare att förstå även för ovana användare, samtidigt som terminalen blir både billigare och mindre mekaniskt komplicerad.

    NÄR TERMINALEN VILAR – KLOCKA OCH KALENDER

    När terminalen inte används för någon särskild uppgift fungerar den som en kombinerad digitalklocka och almanacka. Den visar veckodag, datum, månad och klockslag och kan programmeras för olika typer av larm.

    Det kan till exempel handla om möten och tandläkarbesök, väckning, födelsedagar – gärna med presentförslag – eller påminnelser om när favoritprogrammet börjar på TV eller radio. Alarm indikeras både visuellt på displayen och med ljudsignal.

    EXEMPEL: SÖK I TELEFONKATALOGEN

    Anta att du ska ringa Per Johansson men inte kommer ihåg hans telefonnummer. Du trycker först på OBS-tangenten och terminalens huvudmeny visas. Med spelspaken scrollar du tills du hittar posten ”TELEFONKATALOG” och trycker lätt på displayen vid den markerade raden. Ett kort pip hörs.

    Displayen visar nu ”NAMN”. Du kan skriva in hela namnet, delar av det, eller bara några bokstäver följda av ett snedstreck. Tio bokstavstangenter visas på displayen. Saknas önskad bokstav scrollar du fram den med spelspaken. Inmatningen visas på översta raden så att du kan kontrollera och rätta vid behov.

    När du är nöjd trycker du på OBS-tangenten och namnet skickas till datorn för sökning. Efter någon sekund visas resultatet. Alla telefonnummer som hör till det sökta namnet listas. Om displayen inte räcker till scrollar du vidare. När du fått informationen återgår du till klock- och kalenderläget med OBS-tangenten.

    MER ÄN BARA TELEFONNUMMER

    Telefonkatalogen är bara ett exempel på vad systemet kan användas till. Samma princip gäller för register över skivor, fotografier och diabilder, matrecept, privatekonomi, spel, miniräknare samt radio- och TV-program. Nya uppgifter kan matas in direkt från terminalen och lagras i datorn.

    Alla funktioner nås via menyer, vilket gör systemet lätt att använda även för den som saknar datorvana.

    MEDDELANDEN OCH INTERN KOMMUNIKATION

    När flera terminaler är anslutna samtidigt uppstår ett verkligt fleranvändarsystem i hemmet. Varje terminal kan kommunicera med hemdatorn, men också med andra terminaler. Flera meddelanden kan hanteras parallellt på kommunikationslänken.

    Om någon vill nå dig visas en signal på din display, eventuellt kombinerad med ljud. Du kan välja att avbryta ditt arbete eller vänta tills du är klar. Meddelanden kan lagras tills du läser dem eller tills ett bestämt klockslag uppnåtts. Resultatet blir en slags snabbtelefon som både kan förmedla och lagra information.

    ETT STEG MOT FRAMTIDENS HEM

    Genom att placera en miniterminal i varje rum får hela familjen ständig tillgång till datorns resurser – där de behövs. Hemdatorn blir inte längre en ensam maskin på skrivbordet, utan ett nav för information, kommunikation och service i hela hemmet.

    HUR BLEV DET – OCH HUR SER DET UT I DAG?

    När dessa idéer formulerades var visionen att hemdatorn skulle bli hemmets centrala informationsnav, med små intelligenta terminaler utspridda i varje rum. Mycket av detta förverkligades – men inte riktigt på det sätt man då föreställde sig. I stället för särskilda miniterminaler med punktmatrisdisplay fick vi persondatorer, bärbara datorer och så småningom smarta mobiltelefoner och surfplattor. Kommunikation som då krävde särskilda gränssnitt och protokoll sker i dag trådlöst över Wi-Fi och Internet, och databaserna finns ofta i molnet snarare än i en enskild hemdator.

    Samtidigt är grundtanken slående aktuell. Kalender, kontakter, meddelanden, media, spel och personlig ekonomi finns i dag ständigt tillgängliga, oavsett var vi befinner oss – precis som visionen beskrev. Skillnaden är att varje familjemedlem numera bär sin ”miniterminal” i fickan. Smartphones, smartklockor och röstassistenter fyller samma roll som de tidiga terminalerna var tänkta att göra, men med mångdubbelt större beräkningskraft och användarvänlighet. Idén om ett fleranvändarsystem i hemmet blev därmed verklighet, inte genom specialbyggd hårdvara, utan genom standardiserad teknik, nätverk och personliga enheter.

    Faktaruta

    Artikeln ovan kommer från tidningen Hemdator från 1983 och har omformulerats. Syftet med artikeln är att visa de visioner som redan fanns i början av 1980-talet och att jämföra dem med hur det ser ut i dag, för att ge perspektiv på den tekniska utvecklingen.

  • Sony Walkman TPS-L2 – apparaten som gjorde musiken bärbar

    Sommaren 1979 förändrades människors relation till musik för alltid. Med lanseringen av Walkman TPS-L2 gjorde Sony det möjligt att bära med sig sitt eget soundtrack, avskilt från omvärlden och tillgängligt när som helst. Det som först avfärdades som en märklig idé utan inspelningsfunktion kom snabbt att bli en global succé och lade grunden för hela den moderna kulturen kring portabel musik.

    Den 1 juli 1979 inleddes en teknisk och kulturell förändring som skulle påverka hur människor lyssnar på musik än i dag. I Japan började Sony Walkman TPS-L2 säljas – en blå- och silverfärgad portabel kassettspelare i metall, helt utan inspelningsfunktion. Fokus låg på en enda sak: att lyssna på musik i stereo, personligt och mobilt.

    Detta ögonblick brukar ses som födelsen av den moderna portabla musikspelaren.

    Från bandspelare till livsstil

    Före Walkman var musik något som främst upplevdes gemensamt, via hemmastereon eller bilradion. Portabla bandspelare existerade, men de var stora, dyra och ofta avsedda för professionellt bruk. Sonys egen Pressman riktade sig till journalister, saknade stereoljud och var inte anpassad för vardagslyssning.

    Bakom Walkman-idén stod tre nyckelpersoner: Akio Morita och Masaru Ibuka, Sonys grundare, samt ingenjören Kozo Ohsone. Ibuka använde själv en professionell bandspelare på resor men upplevde den som alltför tung. Han bad därför Sonys bandspelaravdelning att ta fram en mindre variant för privat bruk.

    Ohsone modifierade en Pressman genom att ta bort inspelningsfunktionen och lägga till stereoljud. Resultatet blev en lätt, kompakt musikspelare – början på något helt nytt.

    En idé som först hånades

    När Walkman presenterades möttes den av skepsis. Kritiker ifrågasatte varför någon skulle vilja ha en bandspelare som inte kunde spela in. Trots detta valde Sony att satsa fullt ut och producerade 30 000 enheter inför lanseringen.

    Marknadsföringen var okonventionell. Unga människor rörde sig genom Tokyos shoppingdistrikt och lät förbipasserande prova hörlurarna. Journalister fick åka runt i bussar och uppleva staden medan de lyssnade på musik via Walkman. Effekten blev omedelbar. En månad efter lanseringen var spelaren slutsåld i Japan.

    Tekniken som definierade en generation

    Walkman TPS-L2 kombinerade enkelhet med smarta lösningar. Den hade två hörlursuttag så att två personer kunde lyssna samtidigt. Den unika ”hotline”-knappen aktiverade en inbyggd mikrofon som dämpade musiken tillfälligt, så att användarna kunde prata med varandra utan att ta av hörlurarna.

    Spelaren drevs av två AA-batterier och levererades med de lätta stereohörlurarna MDR-3L2, som vägde omkring 50 gram – en drastisk kontrast mot dåtidens tunga hörlurar. När uppföljaren Walkman II lanserades togs hotline-funktionen bort, eftersom lyssnandet alltmer blivit en individuell upplevelse.

    Ett namn som nästan försvann

    Namnet Walkman var omstritt internt. Sonys ledning oroade sig för att det lät för japanskt och skulle fungera dåligt internationellt. Därför lanserades produkten under olika namn: Soundabout i USA, Stowaway i Storbritannien och Freestyle i Sverige.

    Trots detta började både press och konsumenter använda namnet Walkman, och Sony valde snart att prägla det direkt i metallluckan på spelaren. Därmed föddes ett av världens mest kända varumärken.

    Var Walkman verkligen först?

    Det råder viss oenighet om huruvida Walkman var den allra första portabla musikspelaren. Uppfinnaren Andreas Pavel hade redan tidigare utvecklat Stereobelt, ett bärbart stereo-system. Frågan ledde senare till rättstvister mellan Pavel och Sony.

    Även så är många överens om att Sony var först med att göra den portabla musiken till en global massmarknadsprodukt.

    Arvet efter TPS-L2

    Walkman TPS-L2 förändrade inte bara tekniken utan också vardagen. Musik blev något man kunde bära med sig, avskilt från omgivningen. Den lade grunden för Discman, MP3-spelare, iPod och dagens mobilbaserade musikstreaming.

    Från kassettband till flashminne kan utvecklingslinjen spåras tillbaka till sommaren 1979. Walkman TPS-L2 var startpunkten för det personliga ljudets tidsålder.

    Innehålle på youtube om Sony TPS-L2

    Faktaruta

    Sony Walkman TPS-L2

    Lansering (Japan)
    1 juli 1979
    Introduktion (USA)
    Juni 1980
    Kännetecken
    Portabel kassettspelare i stereo, metallchassi (blå/silver)
    Hörlursuttag
    Två (två kan lyssna samtidigt)
    ”Hotline”-knapp
    Inbyggd mikrofon som dämpar musiken så att man kan prata
    Marknadsnamn
    Soundabout (USA), Stowaway (UK), Freestyle (Sverige) – blev snart ”Walkman”
    Bakom modellen
    Akio Morita, Masaru Ibuka och Kozo Ohsone
    Arv
    Bidrog till idén om personlig, bärbar musik

  • Compis – den svenska skoldatorn som tiden sprang ifrån

    I mitten av 1980-talet bestämde sig Sverige för att bygga sin egen framtid i kisel. Resultatet blev Compis – en statligt framtagen skoldator som på pappret var avancerad, men som i praktiken isolerade en hel generation elever från den datorvärld som redan fanns utanför klassrummet.

    I mitten av 1980-talet tog Sverige ett i dag närmast otänkbart beslut: staten skulle utveckla en egen dator, särskilt avsedd för användning i den svenska skolan. Resultatet blev Compis, marknadsförd som COMPIS, en förkortning av Computer In School. Officiellt var namnet engelskt, men ordleken med det svenska ordet kompis var svår att missa.

    Compis utvecklades inom ramen för projektet TUDIS – Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan, som startade 1981 på initiativ av Styrelsen för teknisk utveckling. Syftet var att ersätta den tidigare skolstandarden ABC 80 och skapa en enhetlig, framtidssäker datorplattform för undervisning. Projektet blev tidigt omdiskuterat, både tekniskt och pedagogiskt.

    Efter att utvecklingsbolaget Svenska Datorer AB gått i konkurs övertogs tillverkningen av det Televerksägda bolaget Telenova, medan Esselte Studium ansvarade för framtagning av läromedel och programvara. Datorn började levereras till skolorna omkring 1985 men såldes aldrig till privatpersoner, vilket redan från början begränsade dess spridning och relevans utanför skolvärlden.

    Teknik och konstruktion

    Rent tekniskt var Compis ingen dålig dator. Den var utrustad med en Intel 80186-processor klockad till 8 MHz och levererades med 128 eller 256 kB internminne, senare utbyggbart till cirka 768 kB. Operativsystemet var CP/M-86, en 16-bitarsvariant av det etablerade CP/M-systemet.

    Grafiklösningen var för sin tid avancerad. Grundmodellen hade en monokrom bildskärm med grön fosfor och upplösningen 640 × 400 pixlar. Senare kom både färgmodeller i samma upplösning och en högupplöst svartvit version på hela 1 280 × 800 pixlar, något som var mycket ovanligt i mitten av 1980-talet. Skärmen innehöll dessutom nätdelen till själva datorn.

    Lagringen skedde normalt via en separat enhet med två 5,25-tums diskettenheter, anslutna med flatkabel. Hårddisk saknades i grundutförandet men kunde användas externt eller delas via nätverk. Compis kunde nämligen kopplas samman i lokala nät där flera arbetsstationer använde en gemensam central hårddisk – ett tekniskt avancerat upplägg för skolmiljöer vid denna tid.

    Datorn var försedd med RS-232-serieport, Centronics-parallellport, anslutningar för skrivare och kassettbandspelare samt uttag för ljuspenna på fronten. Tangentbordet var ett fullstort QWERTY-tangentbord och är än i dag ihågkommet för sin tangent märkt ”Utplåna”, motsvarigheten till dagens Delete.

    Programvara och undervisning

    Compis var tydligt inriktad på undervisning snarare än konsumtion. Det programmeringsspråk som rekommenderades var COMAL, ett pedagogiskt språk som kombinerade strukturer från BASIC och Pascal. Därutöver fanns Compis-Pascal, baserat på Turbo Pascal, samt språk som COBOL och Fortran.

    Bland tillgängliga tillämpningsprogram fanns ordbehandlaren WordStar, AutoCAD samt programpaketet Harmoni, utvecklat av Esselte och innehållande ordbehandling, kalkyl och databas. Det fanns även särskilda program för skolbruk, bland annat för mät- och styrfunktioner via datorns serieport.

    Samtidens alternativ: Atari ST och Amiga

    När Compis började levereras till skolorna fanns redan flera etablerade alternativ på marknaden. Atari ST och Commodore Amiga erbjöd stark grafik, god ljudkapacitet, ett stort och växande programutbud samt en tydlig närvaro både i hemmen och i arbetslivet. De användes för ordbehandling, programmering, grafik, musikproduktion och spel.

    Till skillnad från Compis levererades båda systemen med grafiska användargränssnitt – GEM på Atari ST och Workbench på Amiga – vilket gjorde dem mer lättillgängliga för nybörjare. Trots detta valdes de bort i den svenska skolsatsningen. Resultatet blev att elever undervisades på en plattform som var tekniskt isolerad, medan omvärlden snabbt rörde sig mot standardiserade system med grafiska gränssnitt. Ironiskt nog innebar detta att många elever redan hemma i sina pojkrum hade tillgång till datorer som i praktiken var både mer kraftfulla, mer användarvänliga och mer relevanta för framtida studier och arbetsliv än den dator de mötte i skolan.

    Ett projekt utan framtid

    Det var i grunden inget större fel på Compis som dator. Prestandan var god, grafiken imponerande och konstruktionen genomtänkt. Problemet var i stället att den var just en skoldator – och ingenting annat. När eleverna lämnade skolan mötte de en verklighet där IBM PC-kompatibla datorer redan höll på att bli norm, något som Compis aldrig fullt ut anpassades till, trots viss begränsad PC-kompatibilitet i den senare Compis II.

    Redan omkring 1988 stod det klart att projektet nått en återvändsgränd. Försäljningen stagnerade, stödet minskade och Compis lades slutligen ned. Många datorer blev kvar i skolornas förråd, andra försvann spårlöst.

    I dag lever Compis vidare som ett stycke svensk datorhistoria – ett ambitiöst, välmenande men i slutändan misslyckat försök att genom central planering skapa framtidens skoldator. Kanske står det fortfarande någon bortglömd Compis kvar på en skolvind och samlar damm, som ett monument över en tid då staten ville bygga sin egen digitala väg.

    Här är en kort notis, saklig men lättillgänglig, som kan användas som sidospalt eller faktanotis:

    Notis: Motorola 68000 vs Intel 80186 – vem var snabbast?

    På pappret kan Intel 80186 och Motorola 68000 verka jämförbara, men i praktiken var skillnaderna tydliga. Intel 80186 i Compis kördes vanligtvis i 8 MHz och var i grunden en vidareutveckling av 8086-arkitekturen, med begränsad intern parallellism och smalare intern datapath. Motorola 68000, som användes i Atari ST och Commodore Amiga, kördes också ofta i 8 MHz, men hade en intern 32-bitars arkitektur, fler register och effektivare instruktioner.

    I verkliga program – särskilt grafik, multitasking och beräkningsintensiva uppgifter – presterade 68000 oftast märkbart bättre per MHz än 80186. Detta gjorde att Atari ST och Amiga kunde upplevas som snabbare och mer responsiva, trots liknande klockfrekvenser. Intel 80186 hade fördelen av x86-kompatibilitet, men när det gällde rå prestanda och arkitektonisk elegans låg Motorola 68000 steget före under mitten av 1980-talet.

    Compis – fakta
    Typ
    Svensk skoldator (”COMPuter In School”)
    Utvecklare
    Telenova (ursprungligen Svenska Datorer AB)
    Period
    Mitten av 1980-talet (lansering ca 1985, avveckling ca 1988)
    Processor
    Intel 80186, 8 MHz
    Minne
    128–256 kB (utbyggbart upp till ca 768 kB)
    Operativsystem
    CP/M-86
    Lagring
    En eller två 5,25" diskettenheter (hårddisk som tillval/externt)
    Grafik/skärm
    Rastergrafik; vanligt 640×400 (monokrom grön/färg), även 1280×800 (sv/v)
    Portar
    RS-232 (serie), Centronics (parallell)
    Känt kännetecken
    Tangenten "Utplåna" (motsv. Delete)
    Not: Specifikationer varierade mellan olika Compis-modeller och versioner.

  • Commodore SX-64 – den bärbara datorn som bar hela 80-talet i en resväska

    Commodore SX-64 lanserades 1983 som en portabel version av den populära hemdatorn Commodore 64. Med inbyggd färgskärm och diskettstation var den världens första bärbara färgdator och ett tidigt försök att göra persondatorn flyttbar. Trots teknisk innovationshöjd fick modellen begränsad kommersiell framgång, men har i efterhand fått en framträdande plats i datorhistorien.

    I början av 1980-talet var datorer oftast stora, stationära maskiner som hörde hemma på skrivbord eller i särskilda datorrum. Ändå fanns redan då drömmen om något mer rörligt: en dator man faktiskt kunde ta med sig. När Commodore 1983 lanserade SX-64 försökte företaget förverkliga just den visionen – genom att bygga in en komplett Commodore 64 i ett portföljliknande chassi.

    Resultatet blev världens första bärbara färgdator. Den var tung, dyr och full av kompromisser, men samtidigt tekniskt imponerande och långt före sin tid.

    En bärbar dator – på 10,5 kilo

    Commodore SX-64 vägde omkring 10,5 kilogram och bars med ett kraftigt handtag som även fungerade som stöd när datorn ställdes upp på ett bord. Den tillhörde det som senare kom att kallas ”luggables” – datorer som gick att bära, men knappast smidigt transportera.

    Trots sin vikt var den självförsörjande. SX-64 hade en inbyggd femtums färgskärm av CRT-typ, en inbyggd 5¼-tums diskettstation och full kompatibilitet med Commodore 64. Till skillnad från samtida bärbara datorer som Osborne 1 och Kaypro II, vilka använde monokroma skärmar, kunde SX-64 visa färggrafik och spela avancerat ljud.

    En Commodore 64 – men inte riktigt som vanligt

    Tekniskt sett var SX-64 i stort sett identisk med Commodore 64. Den använde MOS Technology 6510-processorn på omkring 1 MHz, hade 64 kilobyte RAM, VIC-II-grafikchip med 16 färger och sprites samt det välkända SID-ljudchipet med tre oscillatorer och analogt filter.

    Samtidigt gjordes flera förändringar. För bättre läsbarhet på den lilla skärmen ändrades standardfärgerna till blå text på vit bakgrund. Det såg mer professionellt ut, men orsakade kompatibilitetsproblem med program som antog C64:ans klassiska blå bakgrund.

    Dessutom saknade SX-64 både kassettport för bandspelare och RF-utgång för TV. Commodore ansåg att den inbyggda skärmen och diskettstationen gjorde dessa anslutningar onödiga, men i praktiken innebar det begränsningar för vissa tillbehör och äldre mjukvara.

    Strömförsörjning och expansion – akilleshälen

    Till skillnad från den vanliga Commodore 64 hade SX-64 ett internt nätaggregat. Det gav ett mer integrerat och robust yttre, men begränsade möjligheterna till expansion. Vissa tillbehör, särskilt RAM-expansionsenheter, drog mer ström än nätaggregatet klarade av.

    Resultatet blev att kompatibiliteten varierade mellan olika modeller och tillbehör. Många entusiaster löste problemen genom modifieringar, till exempel genom att använda externa nätaggregat till expansionsenheter.

    DX-64 – datorn som nästan släpptes

    Commodore presenterade även planer på en DX-64, en variant med två inbyggda diskettstationer. Den väckte stort intresse, men den svaga försäljningen av SX-64 gjorde att projektet stoppades innan någon bred lansering hann ske. Ett mycket litet antal exemplar uppges ha existerat, men DX-64 blev aldrig en kommersiell produkt.

    Ungefär samtidigt presenterades också SX-100, en planerad version med monokrom skärm. Inte heller denna modell nådde marknaden.

    Varför misslyckades SX-64 kommersiellt

    Trots sin tekniska särställning blev SX-64 ingen försäljningssuccé. Den var dyr, tung och hade en liten skärm. Samtidigt erbjöd konkurrenter som Compaq Portable kraftfullare 16-bitarsdatorer med MS-DOS, vilket lockade företagsanvändare. För hemmabruk var en vanlig Commodore 64 betydligt billigare och mer flexibel.

    Kombinationen av högt pris, nischad målgrupp och hård konkurrens gjorde att SX-64 fick svårt att hitta sin plats på marknaden.

    Ett misslyckande som blev ett kultobjekt

    Trots detta fick SX-64 en trogen skara användare. Den användes flitigt av användargrupper, utvecklare och demonstratörer som uppskattade möjligheten att snabbt packa upp en komplett dator med färg, ljud och diskettstation.

    I dag betraktas Commodore SX-64 som ett samlarobjekt och ett viktigt stycke datorhistoria. Den är uppskattad för sin design, sin ingenjörskonst och sitt modiga försök att tänja på gränserna för vad en dator kunde vara.

    En portabel framtid som kom för tidigt

    SX-64 var ingen bärbar dator i modern mening, men den pekade tydligt mot framtiden. Den visade att idén om en flyttbar, självständig dator var både möjlig och lockande, även om tekniken ännu inte var mogen.

    I efterhand framstår Commodore SX-64 som ett djärvt experiment: tung, varm och högljudd, men samtidigt banbrytande. En dator som bokstavligen bar 1980-talets datorrevolution i sina händer.

    Innehåll på youtube om Commodore SX 64

    Och så reklam

    Faktaruta: Commodore SX-64
    Typ Portabel (“luggable”) hemdator
    Lanserad 1983 (släppt i december)
    Tillverkare Commodore
    CPU MOS Technology 6510 (~1 MHz)
    Minne 64 kB RAM + 20 kB ROM
    Grafik VIC-II (320×200, 16 färger, sprites)
    Ljud SID 6581
    Inbyggd skärm 5″ färg-CRT (komposit)
    Inbyggd lagring 5¼” diskettstation (1541-intern variant)
    Operativsystem Commodore KERNAL + Commodore BASIC 2.0
    Vikt ca 10,5 kg
    Kännetecken Världens första bärbara färgdator; standardfärger blå text på vit bakgrund
    Tillverkning Utgick 1986
    Tips: I vissa program kan standardfärgerna behöva ändras för bättre kompatibilitet med “vanliga” C64.