Etikett: vintage computing

  • Amiga 600 – den lilla Amigan som väckte stora känslor

    Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.

    När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.

    En kompakt hemdator för en ny tid

    Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.

    Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.

    Teknik: bekant men uppdaterad

    Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.

    Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demo­scenen och musikproduktion.

    Nya anslutningar och expansioner

    Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.

    Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.

    Operativsystem och kompatibilitet

    Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.

    För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.

    Mottagande och kritik

    Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.

    Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.

    Ett nytt liv i efterhand

    I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.

    Sammanfattning

    Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.

    Film på youtube om Amiga 600

    Amiga 600 – fakta
    Tillverkare Commodore
    Lanserad Mars 1992
    Utgången 1993
    CPU Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
    Minne (standard) 1 MB Chip RAM
    Minne (max) Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
    Chipset ECS (Enhanced Chip Set)
    Operativsystem AmigaOS 2.05 (kan uppgraderas med ROM-byte)
    Lagring 3,5" DD-diskett (880 KB); A600HD: intern 2,5" ATA-hårddisk (20/40 MB)
    Expansion PCMCIA Type II, intern 44-pin ATA, trapdoor/RAM-expansion (RTC på vissa)
    Anslutningar 2× DE9 (joystick/mus), seriell, parallell, extern diskettport, RGB, kompositvideo, stereo-RCA, RF, ström
    Mått (B×D×H) 350 × 240 × 75 mm
    Tangentbord 78 tangenter (utan numeriskt tangentbord)

  • Sharp Font Writer FW-560 – när ordbehandling var en egen dator

    Sharp Font Writer FW-560 är ett exempel på en tid då ordbehandling var en egen teknikgren, skild från den allmänna persondatorn. Med avancerad typografi, inbyggd skrivare och stöd för både text och kalkylblad visar maskinen hur specialiserade datorer under 1990-talet kunde erbjuda hög funktionalitet, stabilitet och professionellt resultat i ett enda system.

    I mitten av 1990-talet, innan bärbara datorer blev vardagsföremål och långt innan molntjänster och pekskärmar, fanns en särskild kategori maskiner som fyllde ett mycket tydligt behov: fristående ordbehandlare. Ett av de mest avancerade exemplen var Sharp Font Writer FW-560, lanserad omkring 1995.

    FW-560 var varken en vanlig skrivmaskin eller en fullständig PC, utan något mitt emellan. Den var konstruerad för ett enda syfte: att producera text och dokument med hög kvalitet, snabbt och tillförlitligt.

    En specialiserad dator i ordets rätta bemärkelse

    Sharp FW-560 hade ett internt minne på 30 kilobyte, vilket kan låta obetydligt i dag, men var fullt tillräckligt för dess uppgift. Maskinen kompletterades med en 3,5-tums diskettstation som stödde både 720 kB och 1,44 MB MS-DOS-kompatibla disketter. Dokument kunde därmed sparas, arkiveras och flyttas mellan system, något som då var en avgörande funktion i kontorsmiljöer.

    Trots sin begränsade hårdvara erbjöd FW-560 funktioner som annars förknippades med betydligt kraftfullare datorer.

    WYSIWYG – vad du såg var vad du fick

    En av FW-560:s största styrkor var dess högupplösta LCD-skärm på 480×64 bildpunkter. Skärmen kunde justeras för bättre läsbarhet och visade dokumenten i WYSIWYG-läge (What You See Is What You Get). Det innebar att textens layout på skärmen i stort sett motsvarade det färdiga utskriftsresultatet, något som fortfarande inte var självklart vid den här tiden.

    Typografi som konkurrensmedel

    Sharp lade stor vikt vid presentation och typografi. FW-560 innehöll fem inbyggda typsnitt: Courier, Dutch, Swiss, Script och Futura. Användaren kunde välja mellan tjugo storlekar, från 8 till 48 punkter, inklusive kondenserade varianter. Därtill fanns flera textstilar, skuggmönster och understrykningstyper samt ett omfattande teckenset med över 700 tecken och symboler.

    Detta gjorde maskinen särskilt lämpad för brev, rapporter och presentationsdokument där utseendet var viktigt.

    Tyst, snabb och professionell utskrift

    Den inbyggda skrivaren klarade upp till 70 tecken per sekund i normalläge och 40 tecken per sekund i finläge. Den stödde papper med en bredd på upp till 11,7 tum och arbetade betydligt tystare än äldre skrivmaskiner, vilket gjorde den väl lämpad för kontorsmiljöer.

    Mer än bara ordbehandling

    Trots sitt fokus på text var FW-560 förvånansvärt mångsidig. Den hade inbyggd stavningskontroll med en ordlista på cirka 80 000 ord och en kraftfull tesaurus. Den kunde konvertera WordPerfect-filer, vilket förenklade samarbete med PC-användare.

    Maskinen innehöll även ett kalkylblad med kompatibilitet mot Lotus 1-2-3, inklusive autosumma, ett tjugotal funktioner och sortering. Därutöver fanns en adressbok med 32 fält samt stöd för etikettutskrift.

    Ett tidsdokument från den digitala övergångsperioden

    Sharp Font Writer FW-560 representerar en tid då datoriseringen ännu inte var helt standardiserad. Specialiserade maskiner kunde vara snabbare, stabilare och enklare att använda än tidens persondatorer. För många användare var en dedikerad ordbehandlare ett tryggare och mer effektivt alternativ än en PC med operativsystem, drivrutiner och risk för systemkrascher.

    Att detta exemplar är i utmärkt skick och komplett med originalförpackning, dokumentation, originalfaktura och prislista från oktober 1995 gör det till ett ovanligt välbevarat teknikföremål. Donationen från David Robertson ger dessutom en personlig historisk dimension.

    Från vardagsverktyg till kulturarv

    I dag är Sharp FW-560 inte längre ett arbetsredskap, utan ett teknikhistoriskt föremål. Den påminner oss om hur snabbt den digitala utvecklingen har gått och om en tid då ordbehandling var en egen disciplin, med maskiner byggda för ett enda ändamål men utförda med imponerande ingenjörskonst.

    Video på youtube om FW-560

    Teknisk faktaruta: Sharp Font Writer FW-560

    • Typ: Personlig ordbehandlare / “word processor” med kalkylblad
    • Tillverkare: Sharp
    • År: 1995
    • Internminne: 30 KB
    • Lagring: 3,5" diskettstation (MS-DOS-kompatibel), 720 KB och 1,44 MB format
    • Skärm: LCD, 480×64 punkter, justerbar, WYSIWYG-visning
    • Typsnitt: 5 inbyggda (Courier, Dutch, Swiss, Script, Futura)
    • Teckenstorlekar: 20 val (ca 8–48 punkt, inkl. kondenserat)
    • Tecken/symboler: 512 tecken + 216 symboler
    • Utskrift: 70 cps (Normal), 40 cps (Fine), pappersbredd upp till 11,7"
    • Ordbehandling: Stavningskontroll (80 000 ord) + tesaurus, klipp/klistra, sök/ersätt, ramar
    • Filkompatibilitet: WordPerfect-konvertering
    • Kalkylblad: Lotus 1-2-3-konvertering, autosumma, 27 funktioner, sortering
    • Övrigt: Adressbok/databas (32 fält), etikettutskrift

  • Sharp PC-1500 – fickdatorn som tänjde på gränserna för bärbar datorkraft

    I början av 1980-talet, när datorer fortfarande var stationära och strömkrävande, lanserade Sharp en maskin som utmanade hela bilden av vad en dator kunde vara. Sharp PC-1500 var en fullt programmerbar fickdator med 8-bitars processor, riktigt tangentbord och möjlighet till utbyggnad – ett portabelt arbetsverktyg som visade att mobil datorkraft fanns långt innan den bärbara datorn blev vardag.

    När Sharp introducerade PC-1500 i början av 1980-talet suddades gränsen mellan miniräknare och dator ut på allvar. Det som vid första anblick kunde se ut som en avancerad räknare visade sig vara något betydligt mer ambitiöst: en kraftfull, programmerbar dator som fick plats i handen – och som i många avseenden var före sin tid.

    En liten dator med stora ambitioner

    Sharp PC-1500 började säljas i Japan redan 1981 och nådde Europa, Nordamerika och Australien 1982. Den byggde på processorn LH5801, en 8-bitars CPU med arkitektur som påminde om Zilog Z80, men realiserad helt i CMOS-teknik för låg strömförbrukning.

    Detta gjorde PC-1500 till en ovanligt kraftfull fickdator jämfört med många samtida modeller som fortfarande använde enklare 4-bitarsprocessorer.

    Mer än bara BASIC

    Precis som många av Sharps fickdatorer programmerades PC-1500 i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, ingenjörer och tekniskt intresserade användare. Men utvecklingen stannade inte där.

    Senare lyckades tyska ingenjörer knäcka systemet och tog fram både assembler och, så småningom, en C-kompilator. Därmed blev PC-1500 ett ovanligt flexibelt system för sin tid, kapabelt att köra betydligt mer avancerad mjukvara än vad Sharp ursprungligen avsett.

    Minnet – litet men utbyggbart

    Grundutförandet erbjöd 3,5 kB RAM, vilket kunde byggas ut till 7,5 kB, samt 16 kB ROM. Även om detta kan verka extremt begränsat i dag räckte det långt för tekniska beräkningar, statistikprogram och specialskrivna verktyg.

    För användare med större behov fanns även ett externt 8 kB minnesmodul, CE-155, som kunde anslutas vid behov.

    Ett riktigt tangentbord och en generös skärm

    Till skillnad från enklare fickdatorer hade PC-1500 ett fullstort QWERTY-tangentbord i kombination med ett separat numeriskt tangentbord. LCD-skärmen kunde visa 26 tecken, vilket gav betydligt bättre överblick än modeller med kortare textfält.

    Detta gjorde maskinen lämplig för längre program, strukturerad inmatning och mer avancerad interaktiv användning.

    Strömförsörjning och portabilitet

    PC-1500 kunde drivas antingen via nätadapter eller med fyra 1,5-volts batterier. Med måtten 195 × 86 × 25 mm och en vikt på cirka 375 gram inklusive batterier var den portabel, men ändå tillräckligt robust för professionellt bruk i fält.

    Tillbehör som gjorde skillnad

    Sharp erbjöd ett omfattande tillbehörssystem. Ett av de mest uppskattade var CE-150, en kombinerad skrivare och kassettbandgränssnitt. Med den kunde användaren skriva ut program och resultat samt spara och läsa in data via kassettband.

    Ett komplett system med dator, skrivare, kablar och bärväska fungerade i praktiken som ett portabelt datorsystem, långt innan begreppet laptop blivit vardag.

    Flera versioner och kloner

    Sharp tog fram flera varianter av modellen. PC-1500A var en kostnadsreducerad version med mer minne, och PC-1501 följde senare. Systemet licensierades även till Tandy och såldes som TRS-80 PC-2.

    Detta visar att PC-1500 inte bara var tekniskt intressant, utan även kommersiellt framgångsrik.

    Pris och målgrupp

    I januari 1983 såldes PC-1500 för 169 brittiska pund. Det placerade den i ett segment för seriösa användare som ingenjörer, tekniker, studenter och företag, snarare än som en ren konsumentprodukt.

    Ett viktigt kapitel i datorhistorien

    I dag är Sharp PC-1500 ett eftertraktat samlarobjekt och ett tydligt exempel på hur mobil databehandling existerade långt före smartphones och bärbara datorer. Med stöd för högnivåspråk, assembler, extern lagring och skrivare var den i praktiken en komplett dator i handformat.

    PC-1500 påminner om en tid då varje byte räknades, men där teknisk uppfinningsrikedom gjorde det möjligt att skapa imponerande system med mycket begränsade resurser.

    Youtube innehåll rörande Sharp PC-1500

    Fakta: Sharp PC-1500
    Tillverkare
    Sharp
    Modell
    PC-1500
    Tillverkning
    1981–1985
    Lansering
    Japan 1981, Europa/Nordamerika/Australien 1982
    CPU
    LH5801 (8-bitars, CMOS)
    ROM
    16 kB
    RAM
    3,5 kB (utbyggbart till 7,5 kB)
    Programspråk
    BASIC
    Skärm
    LCD, 26 tecken
    Tangentbord
    QWERTY + numeriskt tangentbord
    Ström
    Nätadapter eller 4 × 1,5 V-batterier
    Mått
    195 × 86 × 25 mm
    Vikt
    375 g (med batterier)
    Tillbehör (exempel)
    CE-150 skrivare/kassettgränssnitt, CE-155 8 kB minnesmodul
    Pris (UK)
    £169 (januari 1983)
    Klon
    TRS-80 PC-2


  • Sharp Pocket Computer PC-1246 – en dator i fickformat före sin tid

    I en tid då datorer fyllde skrivbord och vägde flera kilo lyckades Sharp stoppa en fullt programmerbar dator i fickformat. Sharp Pocket Computer PC-1246, lanserad 1984, är ett fascinerande exempel på hur långt miniatyrisering och lågströmsdesign hade kommit redan under hemdatorns barndom – och hur mycket som faktiskt gick att åstadkomma med bara några kilobyte minne.

    När Sharp lanserade Pocket Computer PC-1246 i början av 1984 befann sig persondatorn fortfarande i sin barndom. IBM PC hade funnits i bara tre år, Macintosh var precis runt hörnet – och begreppet bärbar dator betydde i praktiken något som vägde flera kilo. Ändå fanns det redan då datorer som bokstavligen fick plats i fickan.

    PC-1246 är ett fascinerande exempel på hur långt ingenjörskonsten hade kommit redan under tidigt 1980-tal.

    En riktig dator – i miniatyr

    Trots sina blygsamma mått på 135 × 70 × 10 mm och en vikt på endast 95 gram inklusive batterier, var PC-1246 ingen leksak. Det var en fullt programmerbar dator, byggd kring en 4-bitars CMOS-processor, optimerad för extremt låg strömförbrukning.

    Datorn hade:

    • 2 kB RAM, varav 1 278 byte tillgängligt för användaren
    • 18 kB ROM, innehållande operativsystem och BASIC-tolk
    • En textskärm med 1 rad och 16 tecken
    • Strömförsörjning via två CR-2032-litiumbatterier

    Det kan låta absurt begränsat i dag, men 1984 var detta imponerande – särskilt i ett format som kunde ersätta både miniräknare och anteckningsbok.

    Programmering i fickan

    PC-1246 programmerades i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, tekniker och hobbyister. Användaren kunde skriva små program för:

    • matematiska beräkningar
    • statistik
    • enkla simuleringar
    • listor och logikflöden

    Med drygt 1,2 kB användbart RAM krävdes dock disciplin. Varje variabel, varje rad kod och varje mellanslag räknades. Detta gjorde programmerandet till en övning i effektivitet – något som många äldre programmerare i dag ser tillbaka på med viss nostalgi.

    Skärmen – liten men användbar

    Skärmen bestod av en enda rad med 16 tecken, vilket satte tydliga gränser för hur information kunde visas. Ändå var den fullt tillräcklig för sitt syfte. Program kördes rad för rad, resultat visades sekventiellt, och användaren lärde sig snabbt att tänka kompakt.

    Detta påverkade inte bara gränssnittet – det påverkade hur man tänkte som programmerare. Istället för grafik och menyer handlade allt om logik, struktur och tydliga utskrifter.

    Batteritid som slår moderna prylar

    Tack vare den extremt strömsnåla CMOS-processorn kunde PC-1246 köras i månader, ibland år, på två små knappcellsbatterier. Jämfört med dagens smartphones, som kräver daglig laddning, framstår detta nästan som science fiction.

    Ett verktyg för sin tid

    Sharp riktade Pocket Computer-serien till:

    • ingenjörer
    • studenter
    • ekonomer
    • tekniker i fält

    Den kunde användas för snabba beräkningar på byggarbetsplatser, i laboratorier eller i klassrum – långt från vägguttag och stora datorer.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag är Sharp PC-1246 främst ett samlarobjekt, men också ett viktigt historiskt dokument. Den visar att idén om personlig, mobil databehandling inte föddes med smartphonen – den fanns redan för över 40 år sedan.

    Med sina 2 kilobyte RAM, sin 16-teckensskärm och sin 4-bitars CPU påminner PC-1246 oss om en tid då varje byte var dyrbar, men kreativiteten obegränsad.

    Det är svårt att inte känna respekt för ingenjörerna som lyckades stoppa en fullt fungerande dator i ett format mindre än ett modernt mobilskal – redan 1984.

    Innehåll på Youtube

    Fakta: Sharp Pocket Computer PC-1246
    Tillverkare
    Sharp
    Modell
    Pocket Computer PC-1246
    Lansering
    1 januari 1984
    CPU
    4-bitars CMOS
    ROM
    18 kB
    RAM (totalt)
    2 kB
    RAM (tillgängligt)
    1 278 byte
    Skärm
    1 rad × 16 tecken
    Mått
    135 × 70 × 10 mm
    Vikt
    95 g (med batterier)
    Ström
    2 × CR-2032 litiumbatterier

  • Sord M5 – Japans bortglömda hemdator som nästan blev en standard

    I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.

    När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.

    En kompakt dator i spelkonsolens skepnad

    Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.

    Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.

    Program på kassett – eller patron

    Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.

    För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:

    • BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
    • BASIC-G (grafik och ljud)
    • BASIC-F (flyttalsaritmetik)
    • FALC, ett enklare applikationspaket

    Internationell spridning – med lokala varianter

    Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.

    I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.

    Spel från arkadjättarna

    Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:

    • Galaga
    • Dig Dug
    • Mappy
    • Super Pac-Man
    • Bosconian
    • Moon Patrol

    Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.

    En kort livslängd i skuggan av MSX

    Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.

    I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.

    Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.

    Innehåll på youtube om Sord M5

    Faktaruta: Sord M5
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    Sord Computer Corporation
    Lansering
    November 1982
    Processor
    Zilog Z80A, 3,58 MHz
    Minne
    4 kB RAM, 16 kB VRAM
    Grafik
    TMS9918 (256×192, 16 färger)
    Ljud
    SN76489 (3 kanaler + brus)
    Lagring
    ROM-patroner, kassettband
    Språk/BASIC
    BASIC-I, BASIC-G, BASIC-F (via patroner)
    Anslutningar
    TV/video/ljud ut, Centronics 16-pin, kassett (DIN)
    Kända spel
    Ca 42 titlar
    Såld som
    CGL M5 (UK), “Game M5” (Takara, Japan), varianter i Sydkorea
    Kort sagt: En kompakt japansk hemdator med arkadinfluenser som snabbt hamnade i skuggan av MSX-eran.

  • Commodore SX-64 – den bärbara datorn som bar hela 80-talet i en resväska

    Commodore SX-64 lanserades 1983 som en portabel version av den populära hemdatorn Commodore 64. Med inbyggd färgskärm och diskettstation var den världens första bärbara färgdator och ett tidigt försök att göra persondatorn flyttbar. Trots teknisk innovationshöjd fick modellen begränsad kommersiell framgång, men har i efterhand fått en framträdande plats i datorhistorien.

    I början av 1980-talet var datorer oftast stora, stationära maskiner som hörde hemma på skrivbord eller i särskilda datorrum. Ändå fanns redan då drömmen om något mer rörligt: en dator man faktiskt kunde ta med sig. När Commodore 1983 lanserade SX-64 försökte företaget förverkliga just den visionen – genom att bygga in en komplett Commodore 64 i ett portföljliknande chassi.

    Resultatet blev världens första bärbara färgdator. Den var tung, dyr och full av kompromisser, men samtidigt tekniskt imponerande och långt före sin tid.

    En bärbar dator – på 10,5 kilo

    Commodore SX-64 vägde omkring 10,5 kilogram och bars med ett kraftigt handtag som även fungerade som stöd när datorn ställdes upp på ett bord. Den tillhörde det som senare kom att kallas ”luggables” – datorer som gick att bära, men knappast smidigt transportera.

    Trots sin vikt var den självförsörjande. SX-64 hade en inbyggd femtums färgskärm av CRT-typ, en inbyggd 5¼-tums diskettstation och full kompatibilitet med Commodore 64. Till skillnad från samtida bärbara datorer som Osborne 1 och Kaypro II, vilka använde monokroma skärmar, kunde SX-64 visa färggrafik och spela avancerat ljud.

    En Commodore 64 – men inte riktigt som vanligt

    Tekniskt sett var SX-64 i stort sett identisk med Commodore 64. Den använde MOS Technology 6510-processorn på omkring 1 MHz, hade 64 kilobyte RAM, VIC-II-grafikchip med 16 färger och sprites samt det välkända SID-ljudchipet med tre oscillatorer och analogt filter.

    Samtidigt gjordes flera förändringar. För bättre läsbarhet på den lilla skärmen ändrades standardfärgerna till blå text på vit bakgrund. Det såg mer professionellt ut, men orsakade kompatibilitetsproblem med program som antog C64:ans klassiska blå bakgrund.

    Dessutom saknade SX-64 både kassettport för bandspelare och RF-utgång för TV. Commodore ansåg att den inbyggda skärmen och diskettstationen gjorde dessa anslutningar onödiga, men i praktiken innebar det begränsningar för vissa tillbehör och äldre mjukvara.

    Strömförsörjning och expansion – akilleshälen

    Till skillnad från den vanliga Commodore 64 hade SX-64 ett internt nätaggregat. Det gav ett mer integrerat och robust yttre, men begränsade möjligheterna till expansion. Vissa tillbehör, särskilt RAM-expansionsenheter, drog mer ström än nätaggregatet klarade av.

    Resultatet blev att kompatibiliteten varierade mellan olika modeller och tillbehör. Många entusiaster löste problemen genom modifieringar, till exempel genom att använda externa nätaggregat till expansionsenheter.

    DX-64 – datorn som nästan släpptes

    Commodore presenterade även planer på en DX-64, en variant med två inbyggda diskettstationer. Den väckte stort intresse, men den svaga försäljningen av SX-64 gjorde att projektet stoppades innan någon bred lansering hann ske. Ett mycket litet antal exemplar uppges ha existerat, men DX-64 blev aldrig en kommersiell produkt.

    Ungefär samtidigt presenterades också SX-100, en planerad version med monokrom skärm. Inte heller denna modell nådde marknaden.

    Varför misslyckades SX-64 kommersiellt

    Trots sin tekniska särställning blev SX-64 ingen försäljningssuccé. Den var dyr, tung och hade en liten skärm. Samtidigt erbjöd konkurrenter som Compaq Portable kraftfullare 16-bitarsdatorer med MS-DOS, vilket lockade företagsanvändare. För hemmabruk var en vanlig Commodore 64 betydligt billigare och mer flexibel.

    Kombinationen av högt pris, nischad målgrupp och hård konkurrens gjorde att SX-64 fick svårt att hitta sin plats på marknaden.

    Ett misslyckande som blev ett kultobjekt

    Trots detta fick SX-64 en trogen skara användare. Den användes flitigt av användargrupper, utvecklare och demonstratörer som uppskattade möjligheten att snabbt packa upp en komplett dator med färg, ljud och diskettstation.

    I dag betraktas Commodore SX-64 som ett samlarobjekt och ett viktigt stycke datorhistoria. Den är uppskattad för sin design, sin ingenjörskonst och sitt modiga försök att tänja på gränserna för vad en dator kunde vara.

    En portabel framtid som kom för tidigt

    SX-64 var ingen bärbar dator i modern mening, men den pekade tydligt mot framtiden. Den visade att idén om en flyttbar, självständig dator var både möjlig och lockande, även om tekniken ännu inte var mogen.

    I efterhand framstår Commodore SX-64 som ett djärvt experiment: tung, varm och högljudd, men samtidigt banbrytande. En dator som bokstavligen bar 1980-talets datorrevolution i sina händer.

    Innehåll på youtube om Commodore SX 64

    Och så reklam

    Faktaruta: Commodore SX-64
    Typ Portabel (“luggable”) hemdator
    Lanserad 1983 (släppt i december)
    Tillverkare Commodore
    CPU MOS Technology 6510 (~1 MHz)
    Minne 64 kB RAM + 20 kB ROM
    Grafik VIC-II (320×200, 16 färger, sprites)
    Ljud SID 6581
    Inbyggd skärm 5″ färg-CRT (komposit)
    Inbyggd lagring 5¼” diskettstation (1541-intern variant)
    Operativsystem Commodore KERNAL + Commodore BASIC 2.0
    Vikt ca 10,5 kg
    Kännetecken Världens första bärbara färgdator; standardfärger blå text på vit bakgrund
    Tillverkning Utgick 1986
    Tips: I vissa program kan standardfärgerna behöva ändras för bättre kompatibilitet med “vanliga” C64.

  • Robotron KC 87 – DDR-datorn som lärde en generation att programmera

    Robotron KC 87 var en av DDR:s mest spridda och mest ikoniska 8-bitarsdatorer – ett verktyg som formade en generation av programmerare, elever och ingenjörer bakom järnridån. Trots begränsad tillgång för privatpersoner blev KC-serien ett tekniskt nav i skolor, forskningsinstitutioner och industrin. Med sin Z80-kompatibla U880-processor, utbyggbara modularkitektur och möjligheten att köra ett CP/M-liknande operativsystem, representerade den en unik östtysk tolkning av hemdatorns epok.

    I en tid då persondatorn fortfarande var en exotisk maskin växte i Östtyskland en egen, helt unik datorvärld fram. Bland dessa datorer blev Robotron KC 87 en av de mest spridda – inte för att den var bäst, utan för att den var tillgänglig. Den kom att spela en oväntat viktig roll för utbildning, teknikintresse och tidiga datorsatsningar i DDR.

    Ett datorlandskap bakom järnridån

    När KC 87 lanserades 1987 befann sig mikrodatortekniken i en explosiv utveckling i västvärlden. Men i DDR var import förbjuden, elektronikbrist vanlig och komponenter som avancerade mikrochips svåra att få tag på. Lösningen blev att bygga egna versioner, ofta baserade på kopior av västerländska kretsar.

    KC 87 var resultatet av denna tekniska nödvändighet. Den tillverkades av VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön” i Dresden, en del av det stora industrikombinatet Robotron. Trots att den kallades Kleincomputer var den allt annat än liten i ambition.

    Från Z 9001 till KC-serien

    KC 87 var inte den första modellen i serien. Redan 1984 kom Robotron Z 9001, som ursprungligen marknadsfördes som en hemdator. Året därpå bytte den namn till KC 85/1 i ett försök att tona ned ”konsumentinriktningen” och istället betona användning inom utbildning och industri.

    KC 87 innebar en förbättrad konstruktion och ett mer komplett system med BASIC i ROM, fler anslutningar och bättre expansionsmöjligheter.

    Men trots dess namn hade KC-serien ingenting att göra med den betydligt mer kända KC 85-serien från Mühlhausen – två parallella datorlinjer som råkade dela beteckningar men var tekniskt olika.

    Begränsat utbud – men stor betydelse

    Privatpersoner kunde i princip inte köpa KC 87. De flesta enheter gick till:

    • skolor
    • universitet
    • statliga myndigheter
    • forskningsinstitutioner
    • större industriföretag

    Det gjorde att många ungdomar kom i kontakt med datorer via studiecirklar, klubbar eller skolprojekt. I många fall fick elever lov att använda datorerna även på fritiden – en unik möjlighet i DDR.

    Tekniska lösningar i knapphetens tid

    KC 87 var byggd kring U880-processorn, en östtysk kopia av Zilog Z80, som kördes i 2,5 MHz. I likhet med många andra östblocksdatorer fick användaren ladda program från kassettband, eftersom kassettspelare var billiga och lättåtkomliga.

    Centrala fakta:

    • RAM: 17 KB som standard (uppgraderingsbart till 64 KB)
    • Grafik: 40×20 eller 40×24 tecken, semigrafik
    • Expansionsportar: upp till fyra K-1520-moduler
    • Lagring: kassettband, moduler
    • Operativsystem: BASIC i ROM, alternativt SCP – en östtysk CP/M-klon

    Med rätt expansionsmoduler kunde maskinen driva skrivare, visa bitmap-grafik eller köra avancerad systemprogramvara.

    Modulerna som gjorde datorn levande

    Det mest unika med KC-serien var dess modulkoncept. Via K-1520-bussen kunde användaren enkelt:

    • öka RAM-minnet
    • lägga till nya språk och utvecklingsmiljöer
    • använda grafikexpansioner
    • ansluta skrivare och specialiserad mätutrustning
    • starta applikationer direkt från ROM-moduler

    Denna flexibilitet gjorde KC 87 till ett verkligt ”byggsats-system” – idealiskt för utbildning och tekniska skolor som kunde bygga ut maskinen efter behov.

    Program, spel och hobbyskapande

    Bland de program som fanns på kassettband märktes:

    • textredigerare
    • ritprogram
    • matematiska verktyg
    • BASIC-spel
    • undervisningsprogram

    Det fanns en livlig hobbykultur kring KC-maskinerna. Tidningar som Mikroprozessortechnik och olika ungdomsklubbar publicerade listningar och mjukvara. Många östtyska ungdomar lärde sig programmera sina första rader kod just på en KC 87.

    Arvet efter KC 87

    Trots att produktionen stoppades 1989 och att systemet tekniskt sett redan då var omodernt, fick KC 87 en långt större kulturell betydelse än sin hårdvara antyder.

    Ett talande exempel är GitHubs VD, Thomas Dohmke, som började programmera på just en KC 87 – ett tecken på hur djupt datorn präglade den östtyska teknikgenerationen.

    Idag lever KC-datorerna vidare i:

    • emulatorer
    • museiutställningar
    • nostalgiska användargrupper
    • retrodatormöten

    Den är ett teknikhistoriskt tidsdokument – ett bevis på hur innovation föds även under hårda begränsningar.

    Sammanfattning

    Robotron KC 87 var mer än en dator – det var en symbol för utbildning, kreativitet och ingenjörsanda i DDR. Trots sina begränsningar blev den en språngbräda för tusentals unga programmerare. Dess konstruktion, baserad på kopierade västkretsar och kreativa lösningar, visar hur teknik kan utvecklas även där resurser saknas.

    KC 87 visar att datorhistoria inte bara skrivs av Silicon Valley – utan också av ingenjörer i Dresden som gjorde det bästa möjliga av vad de hade.

    Youtube film om Robotron KC87

    Robotron KC 87 – Fakta

    • Tillverkare: VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön”, Dresden
    • Lanserad: 1987 (Z 9001: 1984, KC 85/1: 1985)
    • Typ: 8-bitars mikrocomputer
    • Processor: U880 (Zilog Z80-klon) @ 2.5 MHz
    • RAM: 17 KB (upp till 64 KB)
    • Bildskärm: 40×20 / 40×24 tecken, med expansion: 256×192 pixlar (monokrom)
    • Lagring: Kassettband (separat spelare)
    • Operativsystem: KC-BASIC i ROM, Z9001-OS, SCP (CP/M-klon) via expansion
    • Expansionsportar: K1520-buss för upp till fyra moduler
    • Användningsområden: Skolor, industri, organisatoriska miljöer
    • Energiförbrukning: 25 W
    • Mått: 40 × 30 × 8.5 cm
    • Vikt: ca 4 kg

  • Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    När Apple lanserade IIGS 1986 var det mer än en uppdatering – det var ett försök att ge den klassiska Apple II en ny framtid. Med 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 nyanser och ett ljudsystem inspirerat av professionella syntar, blev Apple IIGS en ovanlig hybrid mellan gammal hemdator och modern multimediaplattform. Datorn behöll kompatibiliteten med tidigare Apple II-program, samtidigt som den introducerade musstyrt gränssnitt och grafik i klass med samtidens Amiga och Atari ST. IIGS blev aldrig den kommersiella succé Apple hoppats på – men den lever kvar som en av de mest fascinerande och tekniskt avancerade modellerna i Apple II-serien.


    Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    Apple IIGS lanserades 1986 som den sista och mest avancerade modellen i Apple II-familjen. På ytan såg den ut som en ”vanlig” Apple II, men under skalet dolde sig 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 färger och ett ljudchip som påminde mer om en synt än en skoldator. Resultatet blev en märklig och fascinerande hybrid – halvt klassisk Apple II, halvt lillebror till Macintosh.

    Bakgrund – när Apple II mötte 80-talets krav

    I slutet av 1970-talet och början av 80-talet var Apple II en ikon i skolor, hobbyrum och småföretag. Men världen gick vidare: Amiga och Atari ST erbjöd färggrafik, mus och avancerat ljud; Macintosh satsade på grafiskt gränssnitt och ”desktop publishing”.

    Apple stod inför ett problem: hundratusentals användare och skolor hade investerat tungt i Apple II-program – men hårdvaran började kännas uråldrig. Apple IIGS var Apples försök att både bevara det gamla och kliva in i framtiden. Bokstäverna ”GS” stod för ”Graphics and Sound” – en tydlig markering om vad som var nytt.

    Hårdvara – 16-bitars hjärna i en Apple II-kropp

    Till skillnad från tidigare Apple II-modeller använde IIGS en 16-bitars WDC 65C816-processor på 2,8 MHz. Den kunde fortfarande köra 8-bitars Apple II-kod, men kunde också adressera mycket mer minne än föregångarna.

    Grundkonfigurationen låg på 256 KB eller 512 KB RAM, senare 1 MB, men datorn kunde byggas ut till hela 8 MB – en ansenlig mängd för en 8/16-bitars maskin från 1986.

    Samtidigt behöll IIGS en viktig del av sitt arv: sju Apple II-kompatibla expansionsplatser. Gamla kort för seriella portar, nätverk, hårddiskar eller speciallösningar kunde ofta följa med in i den nya världen, vilket gjorde uppgraderingen attraktiv för skolor och företag.

    Grafik – från blockig text till 4 096 färger

    Grafiken var ett enormt steg upp jämfört med de tidigare Apple II-datorerna. IIGS hade två ”super high resolution”-lägen:

    • 320×200 pixlar med upp till 16 färger per rad
    • 640×200 pixlar med upp till 4 färger per rad

    Färgerna valdes ur en palett på 4 096 möjliga nyanser. Genom att byta palett för varje horisontell linje kunde man i teorin visa upp till 3 200 färger samtidigt på skärmen. För en Apple II-användare som var van vid grov blockgrafik och färgblödningar via kompositvideo var det här rena science fiction.

    Det gjorde att IIGS grafiskt kunde närma sig Amiga och Atari ST – även om den inte riktigt nådde upp till deras renodlade grafikprestanda.

    Ljud – en synt gömd i en skoldator

    Där IIGS verkligen glänste var ljudet. Apple valde att bygga in ett Ensoniq ES5503-chip, samma typ av wavetable-syntteknik som användes i professionella synthesizers från samma tillverkare.

    Chipet hade 32 oscillatorer, som oftast användes som 15 ”röster” plus en extra kanal för timing. Det innebar flerkanaligt, samplingsbaserat ljud – långt bortom enkla pip och fyrkanter som var standard på de flesta hemdatorer.

    För musikprogram, spel och demoscenen var IIGS en dröm: egna instrument, ackord, trummor och effekter gick att spela upp direkt från datorn, utan extra ljudkort.

    Grafiskt gränssnitt – Apple II får en desktop

    Till skillnad från de klassiska Apple II-modellerna levererades IIGS med ett grafiskt gränssnitt, fönster, ikoner och mus – tydligt inspirerat av Macintosh.

    De tidiga systemen byggde på ProDOS 16, men utvecklades senare till GS/OS, ett mer modernt 16-bitars operativsystem med filhanterare (Finder), skrivbordsmetafor och stöd för disketter, hårddiskar och nätverk.

    Det innebar att en IIGS-användare kunde:

    • öppna filer genom att dubbelklicka
    • dra och släppa ikoner
    • använda menyer och dialogrutor

    För många skolor blev det ett sätt att försiktigt introducera ”Mac-liknande” arbete utan att helt överge Apple II-plattformen.

    Bakåtkompatibilitet – två datorer i en

    En av IIGS viktigaste egenskaper var kompatibiliteten. Apple hävdade att datorn var runt 95 % kompatibel med befintlig Apple II-programvara.

    I praktiken innebar det att:

    • äldre program för Apple II, II+, IIe och IIc ofta fungerade direkt
    • Applesoft BASIC fanns kvar i ROM
    • man kunde starta i ”8-bitarsläge” och jobba precis som på en klassisk Apple II

    För skolor som byggt hela datorundervisningen på Apple II innebar det att befintliga program, övningar och läromedel kunde leva vidare, samtidigt som man successivt kunde ta in moderna, grafiska IIGS-program.

    Varför blev den aldrig en jättesuccé?

    Trots att Apple IIGS tekniskt sett var en kraftfull maskin landade den i ett knepigt mellanläge.

    Å ena sidan var den dyrare än enklare Apple IIe-lösningar, å andra sidan konkurrerade den prismässigt med Macintosh, Amiga och Atari ST – datorer som marknadsfördes mer aggressivt mot framtidens grafik och multimedia.

    Flera problem bidrog:

    • Apple prioriterade Macintosh i marknadsföring och utveckling
    • IIGS-specifika program kom långsamt; många titlar var bara upphottade Apple II-versioner med färg och musstöd
    • processorn låstes till 2,8 MHz, trots att snabbare varianter fanns – vilket gjorde att datorn upplevdes som slö jämfört med 68000-baserade konkurrenter

    Resultatet blev att IIGS främst rotade sig i skolor, entusiasthushåll och bland utvecklare som redan älskade Apple II.

    Eftermäle – en favorit bland entusiaster

    Produktionen av Apple IIGS upphörde 1992, men datorn har fått ett långt liv i retro-världen. För många representerar den ”den ultimat uppgraderade Apple II”:

    • den kör klassiska spel och program
    • den har färggrafik och förstklassigt ljud
    • den erbjuder ett grafiskt gränssnitt, nätverksboot och hårddiskstöd

    Dessutom bär den på ett symboliskt arv. IIGS var första Apple-datorn med den platinafärg som kom att dominera Apples design under många år, och den introducerade Apple Desktop Bus – ADB – gränssnittet som blev standard för tangentbord och möss på Macintosh.

    I dag ses Apple IIGS som ett fascinerande sidospår i Apples historia: en kraftfull, kreativ maskin som försökte förena två världar – den gamla hemdatoreran och den grafiska, musstyrda framtiden. För många nördar är den fortfarande ”drömdatorn” de hade velat ha i sitt barnrum i slutet av 80-talet.

    Apple IIGS – Teknisk fakta

    Lanseringsår: 1986 (15 september)
    Typ: 16-bit persondator, femte generationen i Apple II-familjen
    Processor: WDC 65C816 @ 2,8 MHz (16-bit, 24-bit adressering)
    Operativsystem: ProDOS 16, GS/OS, GNO/ME (Unix-liknande multitasking)
    Standardminne: 256 KB / 512 KB / 1 MB RAM (beroende på modellår)
    Maximalt RAM: upp till 8 MB via minnesexpansionskort
    ROM: 128–256 KB (olika ROM-versioner: 00, 01, 3)

    Grafiklägen (emulerade Apple II-lägen):
    – Text: 40/80 kolumner, 24 rader
    – Low-res: 40×48 (16 färger)
    – Hi-res: 280×192 (6 färger)
    – Double low-res: 80×48 (16 färger)
    – Double hi-res: 560×192 (upp till 16 färger)

    Grafiklägen (native “Super Hi-Res”):
    – 320×200, upp till 16 färger per rad (från 4096-färgspalett)
    – 320×200, upp till 256–3200 färger totalt med palett per scanline
    – 640×200, upp till 4 rena färger per rad (64–800 färger med palett/dithering)
    – Fill-läge för snabb areafyllning i 320×200

    Ljud:
    – Ensoniq ES5503 DOC wavetable-synt
    – 8-bitars samplad ljuddata
    – 32 oscillatorer (typiskt 15 röster + 1 tidsbas)
    – 64 KB dedikerat ljud-RAM
    – Mono-ut via 3,5 mm-jack (stereo via tilläggskort)

    Lagring och media:
    – Stöd för 5,25" och 3,5" diskettstationer (via IWM-floppykontroller)
    – Kan använda externa SCSI/IDE-hårddiskar via expansionskort
    – Nätverksboot via AppleTalk/LocalTalk (AppleShare)

    Expansion:
    – 7 st Apple II-kompatibla expansionsplatser (50-pins-buskort)
    – 1 st IIGS minnesexpansionsplats (upp till 8 MB)

    Portar:
    – Kompositvideo (RCA, NTSC)
    – Analog RGB (DB-15)
    – Joystickport (DE-9)
    – Två seriella portar (mini-DIN 8, skrivare/modem/LocalTalk)
    – Floppykontakt (D-19)
    – Apple Desktop Bus (ADB, mini-DIN 4) för tangentbord och mus
    – 3,5 mm ljudutgång (mono)

    Övrigt:
    – Inbyggd realtidsklocka (RTC) med batteribackup
    – Första Apple-datorn med ADB och färg-GUI som standard
    – Bakåtkompatibel med majoriteten av Apple II-, II+-, IIe- och IIc-program
    – Designad enligt Apples “Snow White”-formspråk (platinum-färg)

    Video på youtube om Apple IIGS

  • Oric – den färgstarka utmanaren från 80-talets hemdatormarknad

    Oric-datorerna blev ett oväntat fenomen i hemdatormarknaden på 1980-talet. Med inspiration från ZX Spectrum och drivna av den kraftfulla MOS 6502-processorn, lyckades de förena lågt pris med imponerande tekniska möjligheter. Trots hård konkurrens från större aktörer blev Oric-1 och efterföljaren Oric Atmos storsäljare i både Storbritannien och Frankrike. De erbjöd färggrafik, ljudchip och ett programmerbart BASIC i ROM – egenskaper som gjorde dem attraktiva för allt från spel till hobbyprogrammering. Även om Oric aldrig nådde samma genomslag globalt, lämnade den ett varaktigt avtryck och lever vidare genom entusiaster och samlarvärlden än idag.

    När hemdatormarknaden exploderade i början av 1980-talet dominerades den av brittiska och amerikanska aktörer som Sinclair, Commodore och Atari. Men mitt i denna konkurrens dök en ny spelare upp – Oric, utvecklad av brittiska Tangerine Computer Systems. Drivna av framgången hos ZX Spectrum lanserade de år 1982 Oric-1, en prisvärd dator med god grafik och ljud, baserad på den klassiska MOS 6502-processorn på 1 MHz. Datorn sålde över 210 000 exemplar under sitt första år, vilket gjorde den till Frankrikes bästsäljande dator 1983.

    Precis som många hemdatorer i tiden levererades Oric-1 med BASIC i ROM, men den skiljde sig med bättre ljud, fler grafiklägen och möjligheten att på ett smart sätt kombinera text och grafik. Dess lo-res-läge kunde efterlikna Teletext, och hi-res-läget erbjöd 240×200 bildpunkter – mer än tillräckligt för tidiga spel och hobbygrafik, även om den drabbades av det klassiska “attribute clash”-problemet som många 8-bitars datorer gjorde.

    Efterföljaren Oric Atmos kom 1984 med förbättrat tangentbord och uppdaterad ROM, vilket rättade flera brister – men inte alla; den ökända felhanteringen vid bandinläsning fanns kvar. Trots lovande utveckling och introduktionen av ytterligare modeller som Stratos och Telestrat, lyckades Oric aldrig riktigt stabilisera ekonomin, och bolaget upplöstes definitivt 1987.

    Intressant nog överlevde tekniken längre i Östeuropa. Yugoslaviska licenstagare producerade kloner som Nova 64 in på 1990-talet, vilket visar hur stor betydelse Oric fick i vissa regioner.

    Ett brittiskt försök med europeiskt genomslag

    Oric lyckades aldrig riktigt skaka om marknaden globalt, men den representerar en tid då europeiska ingenjörer försökte utmana de stora aktörerna med kreativa lösningar, god prestanda för pengarna och charmig design.

    Och idag? Oric är ett nostalgiskt samlarobjekt, särskilt Atmos-modellen med sitt röda skal och ikoniska formspråk. För entusiaster inom retrodatorkultur står den kvar som ett bevis på att även mindre tillverkare kunde sätta avtryck – om än kortvarigt.

    Sammanfattning i punktform

    • Lansering: Oric-1 (1982), Atmos (1984), Telestrat (1986)
    • CPU: MOS 6502A @ 1 MHz
    • RAM: 16 KB eller 48 KB (upp till 64 KB med vissa modeller)
    • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
    • Ljud: General Instrument AY-3-8912 (3 kanaler)
    • Lagring: Kassettband, 300–2400 baud
    • Operativsystem: Microsoft Extended BASIC
    • Försäljning: 210 000 enheter 1983
    • Starkast marknad: Frankrike och norra Europa
    • Konkurrenter: ZX Spectrum och Commodore 64

    Video på youtube om Oric 1

    Teknisk fakta – Oric-datorerna

    • Tillverkare: Tangerine Computer Systems / Oric Products International
    • Modeller: Oric-1 (1982), Oric Atmos (1984), Oric Stratos, Oric Telestrat (1986)
    • CPU: MOS 6502/6502A @ 1 MHz
    • RAM: 16 KB / 48 KB (upp till 64 KB i senare modeller)
    • ROM: 16 KB med Extended BASIC
    • Ljud: AY-3-8912 (3 kanaler)
    • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
    • Lagring: Kassettband (300/2400 baud)
    • Video ut: RF (PAL TV) samt RGB via 5-pol DIN
    • Portar: Kassett I/O, Centronics skrivare, expansionsport
    • Tangentbord: 57 tangenter, QWERTY
    • Ström: 9 V DC, max ca 600 mA
    • Tillbehör: 3" diskettstation, modem, färgplotter MCP-40
    • Kloner: Nova 64 (Yugoslavien)