När Commodore lanserade CDTV 1991 ville företaget flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Resultatet blev en svart multimediemaskin i HiFi-format med CD-ROM, fjärrkontroll och datorfunktioner – en produkt som på många sätt förebådade framtidens mediecenter, men som kom innan marknaden riktigt förstod vad den skulle användas till.
När Commodore lanserade CDTV våren 1991 var tanken både djärv och tidstypisk. CD-skivan hade börjat framstå som framtidens lagringsmedium, hemelektronikmarknaden drömde om multimedia, och datorer var på väg att flytta från skrivbordet till vardagsrummet. CDTV, som stod för Commodore Dynamic Total Vision, var Commodores försök att samla allt detta i en enda maskin.
På utsidan såg CDTV inte ut som en vanlig dator. Den hade ett svart chassi i 43 centimeters HiFi-format, ungefär som en CD-spelare eller förstärkare. Den var tänkt att passa in bland stereoanläggningen i vardagsrummet, inte stå bredvid en beige datorskärm på skrivbordet. På framsidan fanns knappar för CD-spelaren, en display och en lucka för CD-skivor i caddy. Med fjärrkontrollen kunde den användas mer som en hemelektronikprodukt än som en traditionell dator.
Men under skalet dolde sig något välbekant: en Amiga.
En Amiga 500 i vardagsrumsförklädnad
Tekniskt byggde CDTV till stor del på Commodore Amiga 500. Den hade samma grundläggande arkitektur, samma typ av specialkretsar och samma Motorola 68000-processor. Processorn satt dessutom i sockel på moderkortet, vilket gjorde det möjligt att ansluta acceleratorer via processorns plats. På så sätt kunde vissa expansionskort som var byggda för Amiga 500 även användas i CDTV.
Standardprocessorn var en Motorola 68000 på cirka 7 MHz. Det låter blygsamt i dag, men i början av 1990-talet var det en beprövad och kompetent 16/32-bitarsprocessor. För mer krävande användare gick det att uppgradera med acceleratorkort med 68020, 68030 eller andra snabbare 68k-processorer. Då kunde CDTV gå från en ganska enkel multimediakonsol till något som närmade sig en mer kraftfull Amiga-dator.
Även minnet gick att bygga ut. Från början hade CDTV 1 MB Chip RAM, men med rätt expansioner kunde den få upp till 2 MB Chip RAM. Via acceleratorkort kunde maskinen även få Fast RAM, vilket gav betydligt bättre prestanda eftersom processorn då fick snabbare arbetsminne som inte delades med grafik- och ljudkretsarna.
Specialkretsarna som gjorde Amiga speciell
En stor del av Amigans styrka låg inte i processorn, utan i specialkretsarna. CDTV använde samma Amiga-arv med kretsar som Agnus, Denise, Paula och Gary.
Agnus hade ansvar för viktiga delar av grafiken och minneshanteringen. Denise skötte bildsignalen. Paula hanterade ljud och vissa in- och utgångsfunktioner. Tillsammans gjorde dessa kretsar att Amiga kunde leverera grafik, animation och ljud som ofta imponerade jämfört med många samtida hemdatorer.
CDTV kunde visa klassiska Amiga-bildlägen i både PAL och NTSC. I PAL kunde den exempelvis visa 320×256 eller 640×256 bildpunkter utan interlace, och högre vertikal upplösning med interlace. Färgpaletten omfattade 4096 färger, och med Amigans särskilda HAM-läge kunde man visa betydligt fler färgintryck på skärmen än vad många förväntade sig av en maskin från den tiden.
Ljudet byggde på Paulas fyra 8-bitars ljudkanaler. Det var inte CD-kvalitet i sig, men tillsammans med CD-ljud från skivorna kunde CDTV erbjuda en blandning av datorljud, musik, berättarröster och interaktivt innehåll.
CD-ROM som framtidslöfte
Det som gjorde CDTV speciell var förstås CD-ROM-enheten. Enheten var enkelhastighets, vilket innebar en överföringshastighet på ungefär 153 kB per sekund. I dag är det extremt långsamt, men jämfört med disketter var CD-ROM ett enormt steg upp i lagringskapacitet.
En vanlig CD-ROM kunde lagra hundratals megabyte data. För 1991 var det mycket. Det öppnade för uppslagsverk, bildsamlingar, utbildningsprogram, ljudspår, spel med mer innehåll och interaktiva presentationer. CDTV kunde hantera ISO-9660 CD-ROM, vanliga ljud-CD, CD+G och CD+MIDI.
CD+G var en variant där ljud-CD kunde innehålla enkla stillbilder, ofta för karaoke eller visuella presentationer. CD+MIDI kombinerade CD-ljud med MIDI-data, vilket gjorde att extern musikutrustning kunde spela tillsammans med skivan. Det visar tydligt vilken marknad Commodore försökte nå: CDTV skulle inte bara vara en spelmaskin, utan en multimediamaskin för musik, utbildning, presentationer och underhållning.
En konsol, en dator eller en mediaspelare?
Ett av de mest intressanta problemen med CDTV var att den var svår att kategorisera. Var den en spelkonsol? En CD-spelare? En dator? Ett uppslagsverk för vardagsrummet?
Svaret var egentligen: allt detta på en gång.
Med bara grundpaketet kunde den fungera som en CD-baserad multimediaspelare med fjärrkontroll. Med tangentbord, mus och extern diskettstation kunde den däremot användas mer som en vanlig Amiga. Den hade portar för seriell anslutning, parallellport, extern diskettstation, RGB-video, ljudutgångar, spelkontroller, MIDI och tangentbord. Den kunde alltså växa från en vardagsrumsapparat till en mer komplett dator.
Detta var både CDTV:s styrka och svaghet. Idén var före sin tid, men marknaden var inte riktigt redo. Många konsumenter visste vad en spelkonsol var. De visste vad en CD-spelare var. De visste vad en dator var. Men en svart låda som var allt på samma gång var svårare att sälja.
Expansioner och möjligheter
CDTV var inte en helt låst maskin. Den hade flera expansionsmöjligheter, bland annat diagnostikport, DMA-expansionsplats, minneskortplats och videoplats. Diagnostikporten på 80 pinnar påminde mycket om Amiga 500:s sidoexpansion och kunde användas för olika typer av tillbehör.
Det fanns också en särskild minneskortplats för proprietära kort på 64 eller 256 kB. Dessa kunde användas för sparade data, inställningar eller som extra minne. Innehållet var batteribackat, vilket var viktigt i en tid då hårddisk inte var självklar i en sådan här maskin.
DMA-expansionsplatsen kunde användas för till exempel SCSI-lösningar. CDTV hade även ett internt gränssnitt för CD-ROM-enheten, men det var ingen vanlig fullständig SCSI-port utan en mer begränsad variant som krävde särskild hårdvara.
Videoanslutningarna varierade mellan olika marknader. Europeiska modeller kunde ha SCART via videomodul, medan andra versioner hade exempelvis kompositvideo, RF eller S-Video. Den modulära videodelen gjorde att Commodore kunde anpassa maskinen för olika länder och TV-standarder.
Kickstart 1.3 – en fot kvar i 1980-talet
Alla CDTV-maskiner levererades med Kickstart 1.3. Det var samma grundsystem som användes i äldre Amiga-modeller. Det gav god kompatibilitet med befintlig Amiga-mjukvara, men det gjorde också att CDTV inte kändes lika modern på insidan som den såg ut på utsidan.
Att uppgradera till nyare Kickstart-versioner var inte enkelt och krävde speciallösningar från tredjepartstillverkare. Detta begränsade maskinens flexibilitet och gjorde den mer beroende av sitt ursprungliga ekosystem.
För Commodore var det kanske logiskt att bygga vidare på en stabil och välkänd Amiga-plattform. Men för konsumenten kunde resultatet kännas märkligt: en futuristisk CD-maskin som samtidigt bar på mycket av tekniken från en äldre hemdator.
Före sin tid – men inte rätt i tiden
I efterhand är det lätt att se CDTV som en föregångare till många senare idéer. Den hade CD-ROM, fjärrkontroll, vardagsrumsformat, multimediafokus och möjlighet att kombinera spel, ljud, bild och datorfunktioner. På pappret låter det nästan som en tidig version av framtidens digitala mediecenter.
Men 1991 var flera saker emot den.
För det första var priset högt. För det andra var CD-ROM ännu inte självklart för vanliga konsumenter. För det tredje var mjukvaruutbudet begränsat och ofta mer imponerande som idé än som praktisk upplevelse. Många Amiga-användare hade dessutom redan en Amiga 500 och kunde vänta på CD-ROM-tillbehör i stället för att köpa en helt ny maskin.
Samtidigt konkurrerade CDTV med andra märkliga multimediasatsningar, som Philips CD-i, samt med mer renodlade spelkonsoler som Sega Mega Drive och Super Nintendo. Spelkonsolerna var enklare att förstå: stoppa i ett spel och spela. CDTV krävde mer förklaring.
Arvet efter CDTV
Commodore CDTV blev ingen kommersiell succé. Den ersattes så småningom av Amiga CD32, som var mer tydligt riktad mot spelmarknaden. CD32 byggde också på Amiga-teknik, men presenterades på ett sätt som var lättare för kunderna att förstå.
Ändå är CDTV en fascinerande maskin. Den visar hur stark framtidstron kring multimedia var i början av 1990-talet. Den visar också hur svårt det är att lansera en produkt som hamnar mellan flera kategorier. Tekniken kan vara smart, men om marknaden inte förstår vad produkten är till för blir den svårsåld.
I dag är CDTV intressant just därför. Den är en teknikhistorisk korsning mellan hemdator, spelkonsol, CD-spelare och multimediamaskin. Den kom för tidigt, kostade för mycket och fick aldrig den mjukvarukatalog som hade behövts. Men den pekade mot en framtid där vardagsrummets elektronik, datorn och den digitala underhållningen skulle flyta ihop.
På det sättet var Commodore CDTV inte bara ett misslyckande. Den var också en försmak av något som senare skulle bli självklart: att digitalt innehåll inte hör hemma på en enda plats, utan kan leva i TV:n, stereon, datorn och spelmaskinen samtidigt.
CDTV var kanske inte maskinen som förändrade världen. Men den var en maskin som försökte visa vart världen var på väg.
Youtube innehåll om Commodore CDTV
Faktaruta: Commodore CDTV
Commodore CDTV lanserades 1991 och var Commodores försök att flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Maskinen såg ut som en HiFi-komponent, men under skalet byggde den i hög grad på Amiga 500.
| Lansering | 1991 |
| Tillverkare | Commodore |
| Processor | Motorola 68000, cirka 7 MHz |
| Minne | 1 MB Chip RAM som standard, expanderbart |
| Lagring | Enkelhastighets CD-ROM-enhet |
| Operativsystem | AmigaOS / Kickstart 1.3 |
| Bild | PAL och NTSC, upp till 4096 färger i HAM-läge |
| Ljud | Fyra 8-bitars ljudkanaler samt ljud-CD |
| Format | 43 cm HiFi-format för vardagsrummet |
CDTV var en tidig multimediamaskin som kombinerade spelkonsol, CD-spelare och dator. Idén var framsynt, men priset, det begränsade mjukvaruutbudet och den otydliga målgruppen gjorde att maskinen aldrig blev någon större försäljningsframgång.
