Etikett: Commodore

  • Commodore CBM-II: datorn som skulle ersätta PET – men hamnade i skuggan av C64

    Commodore CBM-II var tänkt att bli den moderna efterföljaren till PET-serien och ta Commodore vidare in på både hemma- och kontorsmarknaden. Med mer minne, avancerad bankväxling, SID-ljud och professionella anslutningar var den tekniskt ambitiös – men den hamnade snabbt i skuggan av Commodore 64 och blev ett av företagets mest fascinerande sidospår.

    I början av 1980-talet stod Commodore på höjden av sin framgång. Företaget hade redan gjort avtryck med Commodore PET, en av de tidiga allt-i-ett-datorerna för skolor och kontor. Snart skulle Commodore 64 bli en av världens mest sålda hemdatorer. Mitt i denna intensiva period lanserades en mer bortglömd maskinfamilj: Commodore CBM-II.

    Det var en serie 8-bitars persondatorer som släpptes 1982 och var tänkt att bli en modern efterföljare till PET-serien. På pappret var CBM-II ambitiös: mer minne, bättre ljud, seriösare kontorsfunktioner och möjlighet till avancerade expansionskort. I praktiken blev den däremot kortlivad, dyr att tillverka och svår att programmera för.

    Två datorfamiljer i en

    CBM-II kom i två huvudvarianter: P-serien och B-serien.

    P-serien var tänkt för personligt bruk och hemanvändning. Den använde samma grafikchip som Commodore 64, VIC-II, vilket gav färggrafik, sprites och joystickportar. Den hade alltså drag av en hemdator, även om den var betydligt mer ovanlig än C64.

    B-serien riktade sig i stället mot kontor och företag. Den använde en 80-kolumners monokrom bildskärm, bättre lämpad för textbehandling och affärsprogram. Vissa modeller hade inbyggd skärm och separat tangentbord, medan andra var lågprofilsmodeller utan skärm.

    Maskinerna kallades ibland för “Porsche PETs”, eftersom det fanns rykten om att Porsche hade designat chassit. Sanningen verkar vara mer nyanserad: Commodore ska ha undersökt en Porsche-design, men den blev för dyr. I stället togs en egen design fram, baserad på PET-idén men med rundare, mer futuristiska former.

    Kraftfullare än PET – men krångligare

    CBM-II byggde på processorn MOS Technology 6509, en släkting till den klassiska 6502-processorn. Det speciella med 6509 var att den kunde hantera upp till 1 MB minne genom så kallad bankväxling. Det lät imponerande för en 8-bitarsdator, men i verkligheten levererades inga modeller med mer än 256 KB RAM.

    Bankväxlingen gjorde datorn tekniskt intressant men också besvärlig. Program kunde inte utan vidare nå all minnesyta. Operativsystem, programkod, grafikminne och variabler låg i olika minnesbanker. För programmerare innebar det att man ofta behövde skriva extra rutiner för sådant som andra Commodore-datorer hanterade enklare.

    Här syns en av CBM-II-seriens stora motsägelser: den var mer avancerad än många samtida Commodore-maskiner, men just därför blev den också mindre lättillgänglig.

    Ljud från C64 – men inte riktigt på samma sätt

    En av de mest intressanta detaljerna är att CBM-II hade ljudchippet SID 6581, samma berömda ljudchip som satt i Commodore 64. SID-chippet är än i dag legendariskt bland retroentusiaster för sitt karaktäristiska, syntliknande ljud.

    Men i B-serien kördes systemet i 2 MHz, vilket skapade begränsningar. Det gick inte att läsa SID-chipets register på normalt sätt. Resultatet blev att datorn hade ett mycket kapabelt ljudchip, men inte alltid kunde utnyttja det lika smidigt som C64.

    En affärsdator med seriösa anslutningar

    CBM-II hade flera drag som tydligt visar att Commodore siktade på professionella användare. Den hade RS-232-port, IEEE-488-buss, cartridge-port, Microsoft BASIC 4.0+ och 128 eller 256 KB RAM.

    Till skillnad från VIC-20 och C64 använde B-serien den äldre, mer professionella IEEE-488-standarden, som redan fanns i PET-världen. Det gjorde den kompatibel med vissa äldre företagsmiljöer, men mindre anpassad till den snabbt växande massmarknaden kring C64.

    Drömmen om CP/M och MS-DOS

    Commodore experimenterade också med expansionskort. Ett planerat Intel 8088-kort skulle låta CBM-II köra CP/M-86 och MS-DOS 1.25. Det fanns även planer på Z80-kort för CP/M-80.

    Men här blev skillnaden mot IBM PC avgörande. Även om en CBM-II med 8088-kort kunde köra vissa system var den inte IBM PC-kompatibel. Det innebar att den inte automatiskt kunde köra den växande mängden PC-program. Därmed förlorade den mycket av poängen med att ha en 8088-processor.

    Modellerna: 500, 600 och 700

    CBM-II fick olika namn beroende på marknad. I Europa användes ofta 600- och 700-serien, medan modeller i Nordamerika kunde heta exempelvis B128 eller B256. P-serien kallades globalt för 500-serien.

    Modell 610 hade 128 KB RAM. Modell 620 hade 256 KB RAM. Modell 630 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort. Modell 710 hade 128 KB RAM. Modell 720 hade 256 KB RAM. Modell 730 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort.

    Den vanligaste modellen blev B128, i Europa känd som CBM 610.

    Varför misslyckades CBM-II?

    CBM-II hade flera problem samtidigt.

    För det första kom den i en period då Commodore 64 exploderade i popularitet. C64 var billigare, mer spelvänlig och fick snabbt ett enormt programbibliotek. Den drog till sig utvecklare, återförsäljare och användare på ett sätt CBM-II aldrig lyckades göra.

    För det andra var CBM-II dyr att tillverka. Den hade ett mer avancerat chassi, fler speciallösningar och en arkitektur som inte var lika enkel att skala upp eller marknadsföra.

    För det tredje var mjukvaruutbudet litet. Företagsdatorer lever och dör ofta med sina program. CBM-II fick aldrig något ekosystem som kunde mäta sig med C64, Apple II, IBM PC eller ens äldre PET-system.

    P-serien fick dessutom problem i USA eftersom vissa förproduktionsenheter såldes innan korrekt certifiering. Commodore tvingades återkalla maskinerna, och de flesta verkar ha försvunnit. Några få exemplar finns kvar i samlingar.

    Ett tekniskt sidospår med lång efterklang

    CBM-II tillverkades bara under en kort period och försvann i praktiken omkring 1984. Överblivna lager såldes därefter ut, bland annat genom återförsäljare. I Tyskland verkar maskiner ha funnits till försäljning så sent som 1987.

    Trots att serien misslyckades kommersiellt lämnade den spår. Chassidesignen från de högprofilerade modellerna användes senare i omarbetade PET/CBM-datorer. Minnesbankningen påverkade också senare Commodore-maskiner, bland annat Commodore 128.

    CBM-II blev alltså inte framtiden för Commodore. Men den är ett fascinerande exempel på hur datorhistorien inte bara består av vinnare. Ibland är de mest intressanta maskinerna just de som nästan lyckades.

    Slutsats

    Commodore CBM-II var en datorfamilj full av idéer: avancerad minneshantering, kontorsinriktad design, färggrafik i vissa modeller, SID-ljud och möjligheter till coprocessorer. Men den hamnade mellan marknader. Den var inte lika billig och folklig som Commodore 64, inte lika etablerad som PET och inte lika framtidssäker som IBM PC.

    I dag är CBM-II därför mest ihågkommen av samlare och retrodatorentusiaster. Den är ett tekniskt ambitiöst men kommersiellt misslyckat kapitel i Commodores historia – en påminnelse om att även stora datorföretag ibland byggde maskiner som var för avancerade, för dyra eller helt enkelt för tidigt ute.

    Youtube innehålle om CBM II, CBM 610 ( B128 )

    Teknisk faktaruta: Commodore CBM-II

    Tillverkare: Commodore Business Machines

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1982

    Nedlagd: 1984

    Operativsystem: Microsoft BASIC 4.0+

    Processor: MOS Technology 6509 på 1 eller 2 MHz

    Alternativa processorkort: Intel 8088 eller Zilog Z80A på 4 MHz

    Minne: 128 eller 256 KB RAM

    Grafik: VIC-II med 320 × 200 pixlar och 16 färger i P-serien, eller 6545 CRTC med 80-kolumners monokrom bild i B-serien

    Ljud: SID 6581, samma ljudchip som i Commodore 64

    Anslutningar: RS-232, A/V, digital kassettbandspelare, cartridge-port, ljudutgång, nätström och IEEE-488 för diskettstationer och skrivare

    Föregångare: Commodore PET

    Efterföljare: Ingen direkt efterföljare

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore PET och CBM: när framtiden kom i plåtchassi

    När Commodore PET lanserades 1977 var persondatorn fortfarande ett djärvt löfte om framtiden. Med robust plåtchassi, inbyggd skärm, BASIC i ROM och en blinkande markör blev PET och de senare CBM-modellerna viktiga arbetsredskap i skolor, företag och laboratorier. Från den kantiga PET 2001 till den eleganta CBM 8096-SK berättar serien historien om en tid då datorn var enkel att förstå, byggd för att hålla — och redo att programmeras direkt när strömmen slogs på.

    När Commodore 1977 visade upp sin PET 2001 var persondatorn fortfarande något nytt, dyrt och nästan exotiskt. Det här var tiden då Apple II, Tandy TRS-80 och Commodore PET tillsammans skulle komma att kallas den stora “1977-trion” — tre maskiner som på allvar tog datorn från laboratorier och företag in i skolor, kontor och hem.

    PET stod för Personal Electronic Transactor, men namnet var också en blinkning till ordet pet — ett husdjur, en trogen följeslagare. Det passade Chuck Peddles idé: datorn skulle vara en pålitlig vän på skrivbordet. I Europa fick namnet däremot bytas ut, eftersom Philips hade invändningar mot PET-varumärket. Därför blev maskinerna här mer kända som CBM, Commodore Business Machines.

    Från räknemaskiner till mikrodatorer

    Commodore hade sina rötter i kontorsmaskiner och räknare. Det märktes tydligt på den första PET 2001. Den var byggd som en kompakt allt-i-ett-maskin med inbyggd bildskärm, tangentbord och kassettbandspelare. Chassit var av metall, tungt och robust — mer som en kontorsapparat än en leksak.

    Inuti satt en MOS 6502, en 8-bitarsprocessor som skulle bli en av datorhistoriens mest inflytelserika kretsar. Den arbetade i PET med 1 MHz, vilket i dag låter nästan ofattbart lite, men på 1970-talet räckte det för textbehandling, programmering, utbildning och enklare affärssystem.

    Den första modellen hade bara några få kilobyte minne, en liten monokrom skärm och ett berömt — eller ökänd — tangentbord med små fyrkantiga tangenter. Många kallade det för ett “chiclet keyboard”, eftersom tangenterna liknade tuggummibitar. Det var inte bekvämt, men det var billigt och passade Commodores bakgrund som tillverkare av räknemaskiner.

    2000-serien: pionjären

    Den ursprungliga PET 2001 var enkel men banbrytande. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, inbyggd datasette och 4 eller 8 kB RAM. Grafik i modern mening fanns inte. I stället visade datorn text och grafiska symboler ur teckenuppsättningen PETSCII.

    Ändå var den användbar. Den hade portar för kassettbandspelare, användarport och den viktiga IEEE-488-bussen, som gjorde det möjligt att koppla in skrivare och diskettstationer. Just IEEE-488 kom att bli ett av PET- och CBM-seriens stora kännetecken.

    PET 2001 var inte främst en speldator. Den var snarare ett verktyg för skolor, programmerare, företag och tekniskt nyfikna användare.

    3000-serien: bättre tangentbord, samma grundidé

    Med 3000-serien, som kom från 1978, tog Commodore ett steg mot mer praktiska kontorsdatorer. Maskinerna var tekniskt mycket lika sina föregångare men fick ett bättre, fullstort tangentbord. De fanns med 8, 16 eller 32 kB RAM och hade fortfarande 40 tecken per rad på en 9-tums monokrom skärm.

    Här märks också Commodores nära koppling till Microsoft. Commodore BASIC byggde på Microsoft BASIC, men såldes under Commodores namn och anpassades till deras maskiner. Den tidiga BASIC-versionen var enkel, men viktig: användaren kunde slå på datorn och börja programmera direkt.

    4000-serien: BASIC V4 och mer affärsinriktning

    Med 4000-serien blev maskinerna mer mogna. De levererades med Commodore BASIC V4, som bland annat gav bättre stöd för diskettstationer. Serien fanns både i smalare modeller med 9-tumsskärm och större modeller med 12-tumsskärm.

    Fortfarande handlade det om textbaserade system. Men för skolor och företag var det inget problem. Tvärtom: en robust maskin med bra tangentbord, tydlig skärm och pålitlig lagring var precis vad många behövde.

    PET- och CBM-datorerna blev vanliga i klassrum, på kontor och i tekniska miljöer. De användes inte bara för undervisning och administration, utan även för styrning av industriella system och vetenskapliga tillämpningar.

    8000-serien: 80 kolumner och professionell prägel

    8000-serien markerade nästa stora steg. Nu blev 80 tecken per rad standard, vilket gjorde datorerna betydligt bättre lämpade för textbehandling, kalkyler och affärsprogram. Skärmen var monokrom, men den större textytan gjorde stor skillnad.

    Den klassiska modellen CBM 8032 följdes av varianter som 8096, 8296 och 8296-D. Här började Commodore också ta itu med 32 kB-gränsen genom bankväxling av minnet. På så sätt kunde maskiner som CBM 8096 och 8296 använda mer RAM än vad den vanliga 6502-adressrymden egentligen tillät.

    Designen förändrades också. De senare modellerna fick ett mer futuristiskt, rundat chassi med separat tangentbord. Formen har ibland felaktigt kopplats till Porsche-design, men den skapades av Commodores egen designer Ira Velinsky. Oavsett ursprung såg maskinerna moderna ut — särskilt jämfört med de äldre kantiga metallburkarna.

    CBM 8096-SK: en elegant arbetshäst

    Commodore CBM 8096-SK är en av de mest intressanta modellerna i den senare PET/CBM-familjen. Den kombinerar den klassiska 8-bitarsarkitekturen med ett mer avancerat minnessystem och ett modernt yttre.

    Den har 80×25 tecken på skärmen, separat tangentbord och ett chassi som känns mer som en professionell terminal än en hemdator. Trots att den saknar färggrafik och avancerat ljud är den en imponerande maskin: byggd för arbete, undervisning och långvarig drift.

    Det här är inte en dator som försöker locka med spel eller multimedia. Den signalerar något annat: ordning, stabilitet och kontroll.

    CBM II: Commodores ambitiösa sidospår

    I början av 1980-talet försökte Commodore också modernisera sin affärsdatorlinje med CBM II-serien. Dessa maskiner byggde på den mer avancerade MOS 6509-processorn, en vidareutveckling av 6502 med stöd för större minnesmängder genom bankväxling.

    CBM II fanns i olika varianter. Hemmodellerna i P-serien kunde utrustas med grafik- och ljudkretsar som påminde om det som senare skulle göra Commodore 64 berömd. Affärsmodellerna i B-serien hade ofta 128 kB RAM, SID-ljudchip och möjlighet till extra processorer som Z80 eller Intel 8088.

    Trots tekniska ambitioner blev CBM II aldrig någon stor succé. Den hamnade mellan världar: för dyr och ovanlig för hemmen, men inte tillräckligt dominerande för affärsmarknaden.

    Varför PET och CBM fortfarande fascinerar

    I dag är PET- och CBM-datorerna inte snabba, färgstarka eller flexibla enligt moderna mått. De har ofta ingen pixelgrafik, begränsat ljud och ett arbetssätt som kräver tålamod. Ändå har de en särskild dragningskraft.

    De visar en tid då datorn fortfarande var begriplig. Man kunde förstå maskinen som helhet: processorn, minnet, skärmen, tangentbordet, portarna och BASIC-tolken. När man slog på datorn möttes man inte av appar, molntjänster eller uppdateringar — bara en blinkande markör och en uppmaning att börja skriva.

    Det är kanske just därför en maskin som Commodore CBM 8096-SK känns så levande än i dag. Den representerar en period då persondatorn ännu inte hade bestämt sig för vad den skulle bli. Skulle den vara ett kontorsredskap, en utbildningsmaskin, en programmeringsmiljö, en terminal eller en hemdator?

    För Commodore PET och CBM var svaret enkelt: den kunde vara allt detta — bara man var beredd att skriva kommandona själv.

    Youtube innehåll om CBM och PET

    Faktaruta: Commodore PET/CBM

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1977

    Tillverkare: Commodore International

    Processor: MOS 6502, senare även MOS 6509 i CBM II-serien

    Operativsystem: Commodore BASIC i ROM

    Bildskärm: Monokrom textskärm, vanligen 40×25 eller 80×25 tecken

    Lagring: Kassettband och externa diskettstationer via IEEE-488

    Användning: Skolor, företag, programmering, industri och laboratorier

    Kända modeller: PET 2001, CBM 3032, CBM 4032, CBM 8032, CBM 8096-SK och CBM 8296

    Särskilt kännetecken: Robust konstruktion, inbyggd BASIC och textbaserad PETSCII-grafik



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 500 – hemdatorn som gav framtiden ett ansikte

    Amiga 500 blev för många mer än en hemdator – den blev en första glimt av framtiden. Med färgstark grafik, stereoljud och spelupplevelser som stack ut från mängden tog den plats i tusentals vardagsrum och barnrum under slutet av 1980-talet. Här är berättelsen om maskinen som gjorde datorn till både lekplats och kreativ verkstad.

    Det är slutet av 1980-talet. I många barnrum och vardagsrum står en beige låda med inbyggt tangentbord, kopplad till en tjock-TV eller en skärm som surrar svagt när den startar. Föräldrar ser kanske en ny hemdator. Barn och ungdomar ser något helt annat: en portal till spelvärldar, musik, färger och möjligheter som känns nästan osannolika. Den heter Amiga 500.

    För en generation blev den mer än en dator. Den blev ett första möte med framtiden.

    När datorer plötsligt började kännas levande

    På pappret var Amiga 500 “bara” en hemdator när den lanserades 1987. Men i praktiken var den något mycket större. Medan många andra datorer fortfarande förknippades med grön text på svart skärm, enkla pip och ganska torra användningsområden, kom Amigan med färg, ljud och rörelse. Den kändes modern på ett sätt som andra maskiner sällan gjorde.

    Att starta en Amiga 500 var inte bara att slå på en apparat. Det var att kliva in i en annan sorts digital värld. Spelen hade musik som verkligen lät som musik. Bilderna var färgstarka och levande. Musen gjorde att datorn kändes mer direkt och fysisk. Och viktigast av allt: den gav användaren en känsla av att datorn inte bara var ett arbetsredskap, utan något man kunde leka med, skapa med och förlora sig i.

    Maskinen som stod mitt emellan lek och kreativitet

    Det fascinerande med Amiga 500 var att den aldrig riktigt lät sig placeras i ett enda fack. Visst, den blev älskad som spelmaskin. För många var det genom Amigan som man för första gången upplevde spelvärldar med riktig atmosfär, snabba animationer och stereoljud som fyllde rummet. Den kunde göra saker som fick konkurrerande hemdatorer att se gamla ut nästan över en natt.

    Men den var också mer än så.

    På samma maskin kunde man rita, animera, göra musik och experimentera med programmering. Program som Deluxe Paint gjorde att användare kunde skapa egna bilder och världar pixel för pixel. För många unga blev Amigan den plats där de först upptäckte att datorer inte bara kunde konsumera kultur, utan också producera den. Det gick att göra egna spelidéer, egna bilder, egna ljud. Den öppnade inte bara dörren till underhållning, utan till skapande.

    En framtidsmaskin i ett ganska oansenligt skal

    Det märkliga var kanske att den inte såg särskilt dramatisk ut. Ingen science fiction-design, inga blinkande paneler, inga futuristiska former. Amiga 500 var tvärtom rätt diskret: ett tangentbord med datorn inbyggd under samma plastskal. Nästan blygsam i sitt yttre.

    Men just det gjorde kontrasten starkare. Under den beige ytan fanns teknik som då upplevdes som sensationell i hemmet. Datorn kunde hantera flera saker samtidigt, spela upp avancerat ljud och visa grafik med en färgrikedom som imponerade långt utanför spelvärlden. För den som satt framför skärmen spelade det ingen roll att utsidan var anonym. Det var på insidan magin fanns.

    Europa tog den till sitt hjärta

    Amiga 500 blev särskilt stor i Europa, där den kom att få en närmast legendarisk status. Den var tillräckligt kraftfull för att kännas avancerad, men tillräckligt tillgänglig för att hitta hem till vanliga familjer. Till skillnad från dyrare och mer specialiserade datorer kunde den säljas i bredare butikskanaler och nå långt utanför teknikentusiasternas krets.

    Det gjorde att Amigan fick en speciell plats i människors vardag. Den stod inte bara i kontor eller hobbyrum. Den stod där familjelivet pågick. I vardagsrummet. I pojk- och flickrum. På skrivbord där skolböcker trängdes med disketter, joystickar och handskrivna fusklappar.

    En dator man lärde känna på riktigt

    Det finns också något talande i hur Amiga 500 användes. Det var en dator man ofta lärde känna på djupet. Man visste hur disketterna fungerade. Man lärde sig vilka minnesutbyggnader som fanns. Man förstod att vissa spel krävde rätt version av systemet, att kablar och portar hade betydelse, att maskinen gick att bygga ut och förändra.

    Det skapade en särskild relation mellan människa och maskin. Amiga 500 var inte lika sluten som många moderna apparater. Den uppmuntrade nyfikenhet. För den teknikintresserade blev den nästan ett projekt i sig själv, något att skruva i, förbättra och förstå. För andra räckte det att stoppa i en diskett och låta världen på skärmen ta över. Båda ingångarna fungerade.

    Ett löfte om vad datorer kunde bli

    I efterhand är det lätt att se Amiga 500 som ett nostalgiskt objekt, en ikon från retrodatorernas guldålder. Men den betydde något mer än bara nostalgi. Den visade, tidigt och tydligt, vad hemmadatorn kunde vara på väg att bli.

    I dag tar vi för givet att datorer spelar ljud, visar färgstark grafik, hanterar flera uppgifter samtidigt och fungerar som verktyg för både arbete och kreativitet. På 1980-talet var det inte självklart. Amiga 500 gjorde den visionen konkret. Den lät vanliga användare känna på en sorts datorframtid långt innan den blivit norm.

    Därför minns man den fortfarande

    Många senare datorer blev snabbare, snyggare och mer praktiska. Men få fick samma aura. Kanske för att Amiga 500 anlände i exakt rätt ögonblick: tillräckligt tidigt för att överraska, tillräckligt kraftfull för att imponera och tillräckligt tillgänglig för att bli älskad.

    För den som växte upp med den är minnet ofta inte bara tekniskt, utan nästan kroppsligt. Känslan av disketten i handen. Klicket från strömbrytaren. Den särskilda skärmbilden vid uppstart. Ljudet av ett spel som laddas. Det är sådant som gör att Amiga 500 fortfarande lever kvar, inte bara som produkt, utan som upplevelse.

    Och kanske är det just därför den blivit en klassiker. Inte bara för vad den kunde göra, utan för hur den fick människor att känna: att framtiden hade flyttat in där hemma.

    Innehåll om Amiga 500 på youtube

    Faktaruta: Amiga 500

    • Lanserad: 1987
    • Tillverkare: Commodore
    • Typ: Hemdator
    • Processor: Motorola 68000
    • Minne: 512 KB RAM
    • Lagring: 3,5-tums disketter
    • Operativsystem: AmigaOS
    • Känd för: Grafik, ljud och multitasking

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 1200 – Hemdatorn som tog multimedia in i vardagsrummet

    Amiga 1200 var en av de sista stora satsningarna från Commodore International och en dator som kombinerade kraftfull grafik, ljud och användarvänlighet i ett kompakt format. Lanserad 1992 blev den ett viktigt steg i utvecklingen av Amiga-serien, men också en symbol för slutet på en era när hemdatorn för första gången utmanades på allvar av både PC och spelkonsoler.

    När Commodore International lanserade Amiga 1200 år 1992 var målet att ta avancerad datorteknik in i vanliga hem. Datorn tillhörde Amiga-serien och blev snabbt populär bland spelare och kreatörer. Den kom dock ut på marknaden vid en tidpunkt då konkurrensen från både persondatorer och spelkonsoler ökade kraftigt.

    Ett tekniskt språng framåt

    Amiga 1200 var en tydlig vidareutveckling av tidigare modeller som Amiga 500. Den använde processorn Motorola 68EC020, vilket innebar att den gick från 16-bitars till 32-bitars arkitektur.

    Den största förbättringen låg i grafiken. Med den nya AGA-tekniken kunde datorn hantera miljontals färger och visa betydligt mer avancerade bilder än tidigare. Detta gjorde den särskilt lämpad för spel, animation och bildbehandling, områden där den länge låg före många konkurrenter.

    Multimedia innan det blev standard

    Under början av 1990-talet var multimedia fortfarande något nytt. Amiga 1200 gjorde det möjligt att kombinera grafik, ljud och interaktivitet på ett sätt som få andra hemdatorer klarade av.

    Samtidigt använde många PC-datorer enklare grafikstandarder som VGA. Amigan hade därför ett försprång när det gällde visuella upplevelser och kreativt arbete.

    Smart design med begränsningar

    Datorn hade en kompakt konstruktion där tangentbord och dator var integrerade i samma enhet. Denna design gjorde den lätt att använda hemma och bidrog till dess popularitet.

    Samtidigt fanns tydliga begränsningar. Processorn var inte lika modern som den kunde ha varit, och vissa tekniska val gjorde uppgraderingar svårare. Många användare modifierade därför sina datorer för att få bättre prestanda, något som blev vanligt inom Amiga-kulturen.

    Tekniken i Amiga 1200 användes även i spelkonsolen Amiga CD32, vilket visar hur nära kopplingen mellan datorer och spel v”ar vid denna tid.

    Konkurrens och nedgång

    Trots sina styrkor fick Amiga 1200 svårt att hävda sig. Persondatorer blev snabbt billigare och mer kraftfulla, och spelkonsoler tog över en stor del av marknaden.

    När Commodore International gick i konkurs 1994 försvann också det stöd som behövdes för att vidareutveckla plattformen. Det bidrog till att Amiga 1200 blev en av de sista modellerna i serien.

    Ett arv som lever vidare

    Även om den inte blev en långvarig kommersiell framgång har Amiga 1200 fått ett starkt eftermäle. Den spelade en viktig roll i utvecklingen av digital kultur, särskilt inom den så kallade demoscenen där programmerare skapade avancerade grafiska presentationer.

    Idag ses den som en symbol för en tid då innovation inom hemdatorer gick snabbt och där kreativitet stod i centrum.

    Youtube innehåll om Amiga 1200

    Teknisk fakta: Amiga 1200

    Lanserad: 21 oktober 1992

    Tillverkare: Commodore International

    Processor: Motorola 68EC020, 14 MHz

    Minne: 2 MB Chip RAM

    Operativsystem: AmigaOS 3.0/3.1

    Grafik: AGA-chipset, upp till 16,8 miljoner färger

    Ljud: 4 kanaler, 8-bit PCM stereo

    Lagring: 3,5-tums diskettstation, stöd för intern 2,5-tums hårddisk

    Anslutningar: PCMCIA, IDE, serieport, parallellport, mus/joystick-portar

    Vikt: cirka 3,6 kg

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • AmigaOS – operativsystemet som var före sin tid och ändå lever

    AmigaOS har ett rykte som ett av de mest effektiva och “lättviktiga” operativsystemen från hemdatorernas guldålder: det kunde köras från en enda diskett, erbjöd äkta preemptiv multitasking och var byggt i tydliga, modulära byggklossar. När Commodore gick i konkurs 1994 tog själva hårdvaruepoken slut, men inte idéerna. I decennierna efteråt har entusiaster och företag försökt ge AmigaOS ett längre liv genom uppdaterade klassiska versioner, PowerPC-varianter, nyimplementeringar för PC och till och med lösningar som i praktiken förvandlar en vanlig dator till en “superturbad Amiga” med AmigaOS-känsla.

    Varför AmigaOS blev så respekterat

    För många såldes Amigan av spelen, och det är svårt att argumentera emot att spelbiblioteket var en enorm dragkraft under maskinens tid på marknaden. Men vid sidan av grafik och ljud var det operativsystemet som gav Amigan en särskild aura. AmigaOS var litet, snabbt och gjort för att göra flera saker samtidigt utan att kännas trögt. Preemptiv multitasking gjorde att systemet kunde byta mellan uppgifter på ett kontrollerat sätt, snarare än att programmen “snällt turades om” som i enklare multitasking-modeller. Modulariteten var också central: istället för ett monolitiskt block var systemet uppdelat i komponenter och bibliotek som kunde bytas, patchas och byggas ut.

    Efter 1994: många försök att förlänga livet

    När Commodore försvann fortsatte AmigaOS att leva i flera riktningar. På PowerPC-sidan kom MorphOS, som ofta beskrivs som en moderniserad Amiga-lik upplevelse som kan köra mycket klassisk programvara men med mer moderna bekvämligheter som webbläsare och e-postklienter på snabbare hårdvara. Samtidigt fortsatte AmigaOS 4.x som ett försök att flytta AmigaOS till kraftigare system, men då ofta via specialiserade och dyra datorplattformar. För den som ville åt AmigaOS-idén på mer “vanliga” maskiner fanns AROS, ett långvarigt försök att återskapa AmigaOS API och beteende via en clean-room-implementation för standard-PC. Och för de som fortfarande älskar originalhårdvaran har det också kommit nya versioner och uppdateringar av den klassiska linjen som kan köras på äldre Commodore-maskiner.
    Parallellt har FPGA-lösningar och allt kraftfullare emulering på moderna datorer gjort att Amiga-miljön går att återskapa på många sätt, även om det ofta blir en balans mellan autenticitet, kompatibilitet och bekvämlighet.

    Processorbytet som aldrig blev “en rak motorväg”

    Redan när Commodore gick omkull var 68k-familjen på väg att kännas ålderstigen jämfört med vad som var på gång i branschen. Det fanns tankar om att lämna 68k och gå mot andra arkitekturer, och i samma tidsperiod såg många PowerPC som en logisk efterföljare (Apple tog den vägen). Samtidigt blev det tydligt under tidigt 2000-tal att “billig och stark” hårdvara i praktiken betydde x86-PC. Många Amiga-användare hade länge haft en skeptisk hållning till PC som plattform och tyckte att AmigaOS stod för en elegantare och effektivare idé än Windows- och DOS-världen, men marknadens riktning blev svår att ignorera.

    Amithlon: idén som gjorde en PC till en snabb Amiga

    Ur den verkligheten föddes Amithlon, ett projekt som i praktiken försökte lösa Amiga-framtiden genom att använda PC-hårdvarans styrka. Grundtanken var enkel: istället för att bara emulera Amiga i ett vanligt operativsystem skulle man använda en liten, anpassad Linux-kärna som startade direkt in i AmigaOS 3.9. Med just-in-time-teknik kunde 68k-kod köras snabbt och upplevelsen blev mer “transparent” än klassisk emulering, eftersom systemet tog över datorn och kunde prata med PC-hårdvara som nätverk, USB och optiska enheter. En extra krydda var att lösningen kunde köra x86-kod sida vid sida med 68k-kod under AmigaOS-kontroll, vilket i teorin öppnade för hybrider och snabbare övergång.
    Begränsningen var samtidigt en stor: Amithlon emulerade inte Amigans klassiska specialchipset fullt ut. Det betyder att spel och demos som “bankar på hårdvaran” ofta inte fungerar som de ska, medan produktivitetsprogram och “OS-vänlig” mjukvara klarar sig betydligt bättre. Det var i första hand en lösning för den som ville ha en snabb arbets-Amiga snarare än en perfekt spelmaskin.

    AmigaOS XL, juridik och den tragiska bromsen

    Amithlon paketerades kommersiellt tillsammans med en variant som ofta kopplas till AmigaOS XL runt 2001, men kort efter lansering började licens- och varumärkesbråk kasta skuggor över projektet. I klassisk Amiga-anda hamnade tekniken i kläm mellan avtal, rättigheter och konflikter, och huvudutvecklingen tappade fart. Resultatet blev att idén aldrig fick chansen att mogna till den naturliga “Amiga på standard-PC”-väg som många drömde om.
    Det är därför Amithlon ofta beskrivs som en alternativhistorisk vändpunkt: en lösning som kunde ha gjort AmigaOS tillgängligt på billig, snabb hårdvara och kanske skapat ett större användarunderlag för ny mjukvara. Samtidigt är det inte säkert att det hade ändrat hela marknaden; historien är full av tekniskt briljanta system som ändå inte fick fäste. Men som koncept är det svårt att inte fascineras av hur nära man var en “Amiga-känsla” på PC som inte bara kändes som emulering.

    Vad detta säger om AmigaOS arv

    AmigaOS lever vidare delvis för att det representerar en tydlig designfilosofi: snabb respons, liten overhead och smart modularitet. Spinoffs som MorphOS och AROS visar att idén fortfarande kan omtolkas, och uppdateringar av klassiska versioner visar hur stark nostalgins och hantverkets kraft är i retrovärlden. Amithlon påminner samtidigt om att teknisk elegans inte alltid räcker; ekosystem, licenser och timing kan avgöra lika mycket som kod.
    Vill du att jag gör en kort version som passar som första stycke i en MediaWiki-artikel, eller vill du behålla den populärvetenskapliga tonen men göra texten mer “encyklopedisk” i språket?

    Teknisk fakta

    Namn AmigaOS
    Typ Operativsystem för Amiga / AmigaOne
    Första release 1985
    Senaste version AmigaOS 4.1 Final Edition Update 3
    Kärna Exec (preemptiv multitasking)
    Grafiskt gränssnitt Workbench (Intuition)
    Plattformar M68K (1.0–3.9, 3.1.4–3.2) / PowerPC (4.0–4.1)
    Programmeringsspråk Assembler, BCPL, C
    Licens Proprietär
    Kända varianter MorphOS (PPC), AROS (PC/öppen källkod), Amithlon (PC + 68k/JIT)
    Webbplats amigaos.net

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • CBM 8032 – när “mikrodatorn” blev ett arbetsverktyg på riktigt

    CBM 8032 kom 1980 och visar tydligt när hemdatorn började bli ett seriöst arbetsverktyg. Med 80-kolumnsskärm, BASIC 4.0 och gott om expansionsmöjligheter var den byggd för text, tabeller och kontorsnytta snarare än spel – men samtidigt skapade den nya kompatibilitetsproblem för program skrivna för äldre 40-kolumnsmodeller.

    I början av 1980-talet hände något som i efterhand ser självklart ut, men som då var rätt omvälvande: datorn började lämna hobbyrummet och flytta in i klassrum och småföretag. Datorer hade funnits länge, men nu började de bli personliga på riktigt – tillräckligt billiga, tillräckligt små och tillräckligt användbara för att kunna stå på ett skrivbord och göra nytta varje dag.

    En av de maskiner som tydligast markerar den här övergången är Commodore CBM 8032 (släppt 1980). Den kan se lite märklig ut med dagens ögon: en tung “allt-i-ett”-låda med inbyggd skärm, ett robust tangentbord och en design som mer skriker kontor än spel. Men det är just poängen. 8032 var byggd för att vara ett seriöst arbetsredskap – och den visar väldigt tydligt hur snabbt datorvärlden mognade runt 1980.

    80 kolumner: ett osynligt men avgörande steg

    I datorhistorien är vissa framsteg lätta att förstå: färggrafik, ljud, hårddiskar. Andra är mer osynliga men minst lika viktiga. CBM 8032:s 80-kolumnsskärm är ett sådant exempel.

    Före 80 kolumner var många hemdatorer låsta till 40 tecken per rad. Det räckte för spel och enkla program, men i “riktig” text – rapporter, fakturor, listor – blir 40 kolumner snabbt trångt. 80 kolumner gav en mer papper-lik layout: fler ord per rad, färre radbrytningar, och framför allt ett tydligare arbetsflöde för ordbehandling och kalkyl.

    Det här är en av anledningarna till att 8032 kändes som en dator för verksamheter snarare än för vardagsrummet.

    Nästan grafiklöst – men ändå visuellt smart

    CBM 8032 brukar beskrivas som “utan grafik”. Det stämmer i modern mening: ingen bitmap-grafik i stil med Commodore 64. Men den hade något annat: PETSCII, en teckenuppsättning med rutor, linjer, pilar och symboler. Med PETSCII kunde man bygga menyer, tabeller och “gränssnitt” med rena texttecken.

    Det låter primitivt, men det är lätt att underskatta hur effektivt det var. I en tid då processorkraft och minne var dyrt gav PETSCII ett sätt att skapa strukturerade skärmbilder och användarvänliga program utan tung grafik.

    32 KB RAM: litet idag, stort då

    Standardmodellen hade 32 KB RAM. För att sätta det i perspektiv: en enda högupplöst bild från en modern mobilkamera är ofta flera miljoner bytes – långt mer än hela datorns arbetsminne.

    Ändå räckte 32 KB långt om man programmerade smart. Språket i ROM var Commodore BASIC 4.0, och hela datorn byggde på 6502-processorn runt 1 MHz. Det viktiga var inte rå kraft – utan att hårdvaran var förutsägbar, dokumenterad och stabil.

    Och här kommer en intressant detalj: Commodore erbjöd minnesexpansion som kunde ta maskinen upp till 96 KB. Att ens prata om 96 KB i en 8-bitarsmaskin visar hur man pressade arkitekturen till gränsen, just för att möta behovet från mer krävande affärsprogram.

    Kompatibilitetsproblemet: när “bättre” inte alltid är lättare

    När 8032 kom med 80 kolumner uppstod ett klassiskt teknikproblem som känns igen än idag: kompatibilitet.

    Massor av program och spel var skrivna för 40-kolumnsdatorer och förväntade sig en viss skärmlayout. När samma program kördes på en 80-kolumnsmaskin blev resultatet fel: text hamnade snett, skärmen användes “på fel sätt”, och i vissa fall kraschar program som direkt “petar” i skärmminnet.

    Lösningen blev emulering och anpassning – till exempel program som kunde få 80-kolumnsmaskinen att bete sig mer som en 40-kolumnare genom att ändra hur bildskärmen ritades upp. Det är en tidig försmak av samma idé som senare dyker upp överallt: kompatibilitetslägen, emulatorer och “legacy support”.

    Lagring och portar: mer kontor än spel

    CBM 8032 var byggd för att prata med kringutrustning. Den hade portar för bland annat IEEE-488, en standard som ofta dök upp i instrument och proffsutrustning. Den kunde använda bandstation (datasette), 5,25-tumsdisketter, 8-tumsdisketter och till och med hårddisklösningar (för den som hade budget).

    Det är lätt att glömma hur fysiskt datoranvändning var då: kablar, diskettstationer som lät, mekanik som behövde rengöras, och media som kunde åldras. Samtidigt var detta en del av charmen – och en del av hantverket. Att “ha en dator” betydde ofta att man också kunde lite elektronik och felsökning.

    Varför CBM 8032 fortfarande fascinerar

    Det finns datorer som blir historiskt viktiga för att de var populära. Och så finns datorer som blir viktiga för att de representerar ett skifte. CBM 8032 hör till den senare kategorin.

    Den står mitt i övergången från hobby till arbete, från lekfull hemdator till text, tabeller och produktivitet, från enkel skärm till mer professionell presentation, och från “kör program” till “bygg ett system med kringutrustning”.

    Dessutom är 8032 ett exempel på något som präglar teknik även idag: när man försöker göra en plattform mer kraftfull så skapar man också nya kompatibilitetsproblem och nya vanor. Framsteg är sällan gratis – men de formar framtiden.

    Innehåll på youtube om CBM 8032

    Faktaruta: Commodore CBM 8032

    • Modell: CBM 8032
    • Typ: Persondator
    • Tillverkare: Commodore
    • Lanserad: 1980
    • Utgången: 1982
    • CPU: MOS 6502 (~1 MHz)
    • RAM: 32 KB (utbyggbar till 96 KB)
    • ROM: 20 KB
    • Textläge: 80 × 25 (PETSCII)
    • Upplösning: 640 × 200
    • Grafik: Ingen bitmap-grafik (teckengrafik via PETSCII)
    • Färg: Monokrom
    • Ljud: Piezo-summer (ca 3 oktaver) + “bell”
    • I/O: Parallellport, 2× datasette, IEEE-488, expansionsplats, 2× ROM-socklar
    • Operativsystem/miljö: Commodore BASIC 4.0
    • Extern lagring: Band (datasette), 5,25″ diskett, 8″ diskett, hårddisk (via tillbehör)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore 65 – datorn som nästan blev framtiden

    Commodore 65 var tänkt att bli den ultimata efterföljaren till den legendariska Commodore 64 – en kraftfull, bakåtkompatibel 8-bitarsdator med grafik, ljud och prestanda långt över sin tid. Projektet stoppades innan lansering, men prototyperna som överlevde har gjort C65 till en av datorhistoriens mest mytomspunna maskiner och ett fascinerande exempel på en framtid som nästan blev verklighet.

    Commodore 65, ofta kallad C64DX, är en av de mest mytomspunna datorerna i hemdatorernas historia. Den utvecklades i början av 1990-talet som en tänkt efterföljare till Commodore 64, men nådde aldrig marknaden. Istället blev den ett teknikhistoriskt ”tänk om” – ett prototypexperiment som visar hur långt 8-bitarsarkitekturen kunde pressas.

    Bakgrunden – ett företag i brytningstid

    I slutet av 1980-talet började Commodore 64 tappa mark. Spelkonsoler tog över vardagsrummet och kraftfullare datorer lockade mer avancerade användare. Samtidigt ville Commodore utnyttja den enorma installerade basen av C64-ägare.
    Idén bakom Commodore 65 var därför tydlig: behåll kompatibiliteten bakåt, men ge användarna något som känns nytt, snabbt och modernt.

    En extrem 8-bitarsdator

    Trots att C65 i grunden var en 8-bitarsmaskin var den tekniskt mycket avancerad. Den använde en ny specialprocessor som kördes över tre gånger snabbare än C64, erbjöd grafiklägen med upp till 256 färger samtidigt ur en palett på 4096 färger, hade stereoljud med två SID-kretsar, inbyggd 3,5-tums diskettenhet och ett eget DOS. Dessutom levererades den med Commodore BASIC 10.0, ett kraftigt förbättrat programspråk jämfört med den åldrande BASIC 2.0 i C64.
    I praktiken närmade sig datorn 16-bitarsmaskiner i kapacitet, trots att den behöll sitt 8-bitarsarv.

    Kompatibilitet och ambition

    En central designprincip var bakåtkompatibilitet. Commodore 65 skulle kunna köra äldre C64-program samtidigt som den erbjöd nya grafik- och ljudlägen för framtida mjukvara. Tanken var att maskinen skulle fungera som en bro mellan generationer – ett sätt att förlänga livet på C64-plattformen utan att helt bryta med det gamla.

    Varför den aldrig släpptes

    Trots fungerande prototyper lades projektet ned 1991. Beslutet var i huvudsak affärsmässigt. Commodore valde att fokusera sina resurser på Amiga-plattformen istället för att introducera ännu en hemdator som riskerade att konkurrera internt. När Commodore senare gick i konkurs såldes ett okänt antal prototyper ut på den öppna marknaden.

    En av världens mest sällsynta datorer

    Idag uppskattas antalet existerande Commodore 65 till mellan 50 och 2000 exemplar. De flesta finns i privata samlingar, och när en enhet dyker upp på auktion kan priset uppgå till mycket höga belopp. Detta har gjort Commodore 65 till en av de mest eftertraktade och mytomspunna hemdatorerna som någonsin byggts.

    Arvet – MEGA65

    Även om Commodore 65 aldrig blev en kommersiell produkt lever idén vidare. På 2010-talet återskapades hårdvaran i modern form genom projektet MEGA65, en FPGA-baserad dator som är kompatibel med både C64 och C65 men som använder nutida anslutningar och lagring. Det är ett ovanligt exempel på hur ett nedlagt prototypeprojekt fått nytt liv flera decennier senare.

    Varför Commodore 65 är viktig

    Commodore 65 är mer än en kuriositet. Den visar hur långt 8-bitarsdesign kunde utvecklas, hur teknik ibland stoppas av affärsbeslut snarare än tekniska begränsningar och hur ett ofärdigt projekt kan bli en legend. I dag står C65 som ett monument över en alternativ datorhistoria – en framtid som nästan hände, men aldrig fick chansen.

    Innehåll på youtube om C65

    Faktaruta: Commodore 65 (C64DX)
    Typ Prototyp / hemdator
    Utvecklad 1990–1991
    Status Nedlagd 1991 (ingen kommersiell lansering)
    Föregångare Commodore 64
    Processor CSG 4510 R3
    Klockfrekvens 3,54 MHz
    RAM 128 KB (utbyggbart, upp till 8 MB enligt specifikation)
    ROM / BASIC Commodore BASIC 10.0
    Grafik VIC-III (CSG 4567 R5), palett 4096 färger
    Upplösningar 320×200×256, 640×200×16, 640×400×16, 1280×200×4, 1280×400×4
    Ljud 2× SID (CSG 8580R5), stereo
    Lagring Inbyggd 3,5" DSDD-diskettenhet
    Antal exemplar Uppskattningsvis 50–2000 prototyper

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore 128 – den mest ambitiösa åttabitarsdatorn

    Commodore 128 lanserades 1985 som en ovanligt djärv uppföljare till den enormt populära Commodore 64. I stället för att bara vara snabbare och bättre försökte den vara flera datorer på en gång: nästan helt C64-kompatibel, utrustad med 80-kolumners skärmläge för seriöst arbete och dessutom försedd med en extra processor för att kunna köra CP/M. Resultatet blev en tekniskt imponerande hybrid som pressade åttabitarsplattformen till gränsen – och som än i dag fascinerar retroentusiaster.

    När Commodore 128 presenterades i januari 1985 var det tydligt att företaget försökte göra något mer än att bara ersätta den enormt framgångsrika Commodore 64. C128 var tänkt att bli både ett steg framåt och ett tryggt steg bakåt – en dator som kombinerade framtidsambitioner med full bakåtkompatibilitet.

    Resultatet blev en av de tekniskt mest avancerade åttabitarsdatorerna som någonsin nådde konsumentmarknaden.

    Tre datorer i en

    Commodore 128 marknadsfördes ofta som ”tre datorer i en”, och det var ingen överdrift. Maskinen kunde köras i tre helt olika lägen:

    • C128-läge, med förbättrad BASIC, mer minne och både 40- och 80-kolumners text
    • C64-läge, som i praktiken gav nästan full kompatibilitet med den äldre Commodore 64
    • CP/M-läge, tack vare en inbyggd Z80-processor, vilket öppnade dörren till affärs- och produktivitetsprogram från minidatorvärlden

    Att en hemdator kunde växla mellan två processorer – MOS 8502 och Zilog Z80 – var extremt ovanligt. Det gjorde C128 till en teknisk hybrid som saknade egentliga motsvarigheter bland konkurrenterna.

    Mer minne, bättre tangentbord

    En av de tydligaste förbättringarna jämfört med C64 var minnet. Standardutförandet hade 128 kilobyte RAM, vilket var dubbelt så mycket som föregångaren. Genom smart minneshantering kunde betydligt mer av detta användas direkt i BASIC, vilket gjorde större och mer komplexa program möjliga.

    Tangentbordet var också tydligt riktat mot mer seriös användning. Här fanns numeriskt tangentbord, fler funktionsknappar och dedikerade tangenter för Esc, Tab och Help – funktioner som länge hade efterfrågats av användare som skrev mycket kod eller arbetade med text.

    80 kolumner – äntligen

    En annan viktig nyhet var stödet för 80 kolumner, något som länge setts som ett krav för affärs- och utbildningsprogram. Med hjälp av ett separat videokretskort kunde C128 visa text i 80 kolumner med färg, samtidigt som den gamla 40-kolumnersgrafiken från C64 fanns kvar.

    I praktiken kunde två skärmar användas samtidigt: en för grafik och en för text. För programmerare var detta en kraftfull kombination, långt före sin tid i hemdatorvärlden.

    BASIC 7.0 – kraftfullt men långsamt

    Commodore BASIC 7.0 var betydligt mer avancerat än BASIC 2.0 i C64. Det innehöll inbyggda kommandon för grafik, ljud, diskhantering och strukturerad programmering. Många moment som tidigare krävde krångliga PEEK- och POKE-kommandon kunde nu göras direkt i språket.

    Nackdelen var att BASIC 7.0 var stort och därför långsamt – åtminstone i 1 MHz-läge. För att få acceptabel prestanda krävdes ofta att datorn kördes i 2 MHz, vilket i sin tur bara fungerade fullt ut i 80-kolumnsläget.

    För avancerad för sitt eget bästa

    Trots sin tekniska briljans blev Commodore 128 aldrig någon riktig storsäljare i nivå med C64. Många användare fortsatte helt enkelt att köra sina gamla C64-program, utan att dra nytta av de nya funktionerna. Samtidigt lockades affärsanvändare i allt högre grad av billiga IBM PC-kompatibla datorer.

    C128 hamnade därmed i ett slags mellanläge: för avancerad för spelmarknaden, men inte tillräckligt standardiserad för företagsvärlden.

    Ett ingenjörsdrivet mästerverk

    I efterhand har Commodore 128 fått ett gott rykte bland entusiaster och programmerare. Den ses ofta som ett ingenjörsdrivet projekt snarare än ett marknadsdrivet – en dator där tekniska möjligheter prioriterades framför enkelhet och tydlig målgrupp.

    Den blev också den sista åttabitarsdatorn som Commodore lanserade innan fokus helt flyttades till Amiga-plattformen.

    Arvet efter Commodore 128

    Commodore 128 representerar kulmen på åttabitars-eran. Den visar hur långt tekniken kunde pressas inom ramarna för en arkitektur som redan då började bli föråldrad. I stället för att förenkla valde Commodore att lägga till, kombinera och expandera.

    Resultatet blev en dator som kanske inte vann marknaden – men som än i dag väcker respekt för sin tekniska djärvhet och sin ovanliga mångsidighet.

    Youtube innnehåller om C128

    Faktaruta: Commodore 128 (C128)

    Typ: Hemdator (8-bit)

    Tillverkare: Commodore Business Machines (CBM)

    Lansering: 1985

    Avslutad produktion: 1989

    Sålda enheter: cirka 2,5 miljoner

    CPU: MOS 8502 (1–2 MHz) + Zilog Z80 (4 MHz, för CP/M)

    RAM: 128 KB (standard), utbyggbart via REU

    Grafik: VIC-IIe (40 kolumner) + VDC 8563/8568 (80 kolumner)

    Ljud: SID 6581/8580 (3 röster)

    Operativmiljöer: BASIC 7.0, C64-läge, CP/M 3.0 (via Z80)

    Kännetecken: Nästan full C64-kompatibilitet, 80-kolumnsläge, numeriskt tangentbord

    Föregångare: Commodore 64

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • SuperPET 9000 – när mikrodatorn flirtade med stordatorn

    I en tid då de flesta persondatorer var enkla maskiner för hobbybruk och spel tog Commodore en helt annan väg. SuperPET 9000 var en dator utvecklad i samarbete med akademin, byggd för programmerare, forskare och studenter som behövde verkliga utvecklingsverktyg snarare än leksaker. Med dubbla processorer, avancerade programmeringsspråk och stordatorliknande ambitioner kom den att bli ett av de mest särpräglade och visionära systemen i den tidiga mikrodatorepoken.

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Stordatorer och minidatorer dominerade universitet och forskning, medan persondatorer just hade börjat ta form. I detta gränsland föddes Commodore SuperPET 9000 – en dator som medvetet konstruerades för att sudda ut gränsen mellan akademisk datorkraft och persondatorns tillgänglighet.
    Resultatet blev en av de mest avancerade, ovanliga och tekniskt intressanta persondatorerna från sin tid.

    Ett datorprojekt från universitetet

    Till skillnad från många samtida hemdatorer utvecklades SuperPET i nära samarbete med University of Waterloo i Kanada. Syftet var inte spel eller hemanvändning, utan utbildning, forskning och professionell programutveckling. Datorn skulle fungera som ett seriöst arbetsredskap för studenter, forskare och utvecklare.
    Detta akademiska ursprung präglar hela konstruktionen, från hårdvara till mjukvara.

    Två processorer i samma dator

    SuperPET var unik genom att innehålla två olika processorer. MOS Technology 6502 gav full kompatibilitet med tidigare Commodore PET-modeller, medan Motorola 6809 erbjöd en betydligt mer avancerad arkitektur lämpad för strukturerad programmering och kompilatorbaserade språk. Med hjälp av fysiska omkopplare kunde användaren välja vilken processor som skulle vara aktiv. I 6502-läge fungerade datorn som en traditionell PET, medan 6809-läget gav tillgång till ett helt annat system anpassat för utvecklingsarbete.
    För sin tid var detta en mycket ovanlig och tekniskt djärv lösning.

    En programmeringsmiljö på minidatornivå

    När SuperPET startades i 6809-läge möttes användaren inte av ett enkelt BASIC-prompt, utan av ett menybaserat utvecklingssystem. Här fanns programmeringsspråk och verktyg som annars hörde hemma på betydligt större datorer. APL, FORTRAN, Pascal, assembler och COBOL kompletterades av en avancerad texteditor, maskinkodsmonitor och seriell kommunikation via RS-232.
    Grundidén var att utvecklare skulle kunna skriva, testa och felsöka program lokalt på SuperPET och därefter överföra källkoden till en stordator eller minidator via direktuppkoppling.

    Kraftfull hårdvara för sin tid

    Jämfört med andra persondatorer i början av 1980-talet var SuperPET tekniskt imponerande. Den kunde utrustas med upp till 96 kilobyte RAM, hade 48 kilobyte ROM med det specialutvecklade Waterloo KERNAL och använde en inbyggd 12-tums monokrom bildskärm i 80 kolumners textläge. Tangentbordet var fullstort och försett med APL-symboler direkt på tangenterna. Äkta RS-232 och IEEE-488 gav stöd för professionell kringutrustning.
    Detta var ingen förenklad hemdator, utan ett system byggt för seriöst och långsiktigt arbete.

    En nischprodukt med tydligt syfte

    SuperPET blev aldrig någon massprodukt. Den var dyr, avancerad och riktade sig till en begränsad målgrupp inom akademi och utveckling. I Europa marknadsfördes den som en MicroMainframe, ett namn som tydligt signalerade ambitionen att erbjuda stordatorliknande funktioner i skrivbordsformat.
    Trots den begränsade spridningen har SuperPET fått en särskild plats i datorhistorien.

    En alternativ framtid för persondatorn

    I efterhand är SuperPET särskilt intressant eftersom den visar en alternativ utvecklingsväg. Den representerar en vision där persondatorn tidigt blev ett professionellt utvecklingsverktyg snarare än en maskin främst avsedd för spel och hemanvändning. Många av idéerna lever kvar i dagens utvecklingsmiljöer, där terminalbaserat arbete, flera programmeringsspråk och direkt kommunikation med andra system fortfarande är centrala.

    Sammanfattning

    SuperPET 9000 var tekniskt avancerad, akademiskt präglad och kompromisslöst riktad mot programmerare. Den var före sin tid och för specialiserad för att bli kommersiellt framgångsrik, men just därför är den i dag en av de mest fascinerande persondatorerna från den tidiga mikrodatorepoken.
    Det var en dator byggd inte bara för att användas, utan för att förstås.

    Innehåll på youtube som behandlar CMD SuperPet 9000

    Faktaruta: Commodore SuperPET 9000 (MMF 9000)

    Även känd som: MicroMainframe (Europa), MMF 9000

    Bakgrund: Utvecklad i samarbete med University of Waterloo (Kanada) som en avancerad utvecklingsmaskin.

    CPU: MOS Technology 6502 och Motorola 6809

    Klockfrekvens: 1 MHz

    RAM: 96 KB

    ROM: 48 KB (Waterloo KERNAL, inkl. CBM BASIC 4.0)

    Bildskärm: 12" monokrom

    Textläge: 80 kolumner × 25 rader

    Video: MOS Technology 6545 CRTC

    Ljud: Piezo-högtalare (en fyrkantsvågsröst, tre oktaver)

    Portar/kretsar: 6551 ACIA, MOS 6520 PIA, MOS 6522 VIA

    Anslutningar: IEEE-488, 2× Datasette, EXPANSION-port, intern 25-polig RS-232, CBM parallell "User"-port

    Tangentbord: Fullstort 73-tangenters QWERTY + numerisk del, med APL-symboler på tangenterna

    Mjukvara i utvecklingsmiljön: Setup/RS-232, monitor, editor/terminal, BASIC, APL, Fortran, Pascal, assembler (samt COBOL)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore MPS-801 och MCS-801

    Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare från mitten av 1980-talet avsedda för hemdatorer från Commodore. MPS-801 var en monokrom skrivare, medan MCS-801 erbjöd färgutskrift. Modellerna tillverkades av det japanska företaget Seikosha och användes främst tillsammans med datorer som VIC-20, Commodore 64, Commodore 16 och Plus/4.

    Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare som lanserades omkring 1984 för användning tillsammans med hemdatorer från Commodore, såsom VIC-20, Commodore 64 och Plus/4. Modellerna tillhör samma skrivarfamilj där MPS-801 är den monokroma grundversionen, medan MCS-801 är en färgkapabel vidareutveckling.

    Beteckningen MPS står för Matrix Printer System. För färgmodellen användes beteckningen MCS, vilket i marknadsföringen tolkades som Matrix Colour System. Skrivarna blev vanliga tillbehör i hemmiljöer under 1980-talet, där de användes för utskrift av programlistor, dokument, grafik och diagram.

    Ursprung och tillverkning

    Trots Commodore-namnet utvecklades och tillverkades skrivarna inte av Commodore själva. Produktionen sköttes av det japanska företaget Seikosha, ett dotterbolag till Seiko. Samma grundkonstruktion såldes även under namnet Seikosha GP-500 VC.

    Vid tiden var Seikosha en av världens största skrivartillverkare och levererade även skrivare till andra hemdatortillverkare, bland annat Atari. Konstruktionen i MPS-801- och MCS-801-serien är därför representativ för japansk skrivarteknik från början av 1980-talet.

    Anslutning och papper

    Skrivarna anslöts till datorn via Commodores seriella buss och använde ändlöst tractorpapper. Pappersbredden kunde variera mellan cirka 4,5 och 10 tum. Manuell pappersmatning skedde med hjälp av ett mekaniskt handhjul på skrivarens högra sida, kompletterat med en knapp för radmatning.

    Utskriftsteknik

    Både MPS-801 och MCS-801 använde Seikoshkas så kallade Unihammer-system. Till skillnad från traditionella nålskrivare saknades individuella nålar i skrivhuvudet. I stället pressades pappret mot ett rutnät av metallameller bakom färgbandet, vilket skapade punkterna i utskriften.

    Denna konstruktion var mekaniskt robust men gav upphov till ett mycket högt ljud. Skrivarna är kända för sitt metalliska smatter, vilket blev ett karakteristiskt inslag i många hem under 1980-talet.

    MPS-801

    MPS-801 var den ursprungliga monokroma modellen. Den använde en teckenmatris på 6 × 7 punkter och hade en utskriftshastighet på cirka 50 tecken per sekund. På grund av den begränsade vertikala upplösningen kunde bokstäver med nedstaplar, såsom g, p och y, inte återges korrekt.

    Skrivaren stödde endast enkelriktad utskrift, vilket innebar att utskrift skedde endast när skrivhuvudet rörde sig från vänster till höger. Vid återgång skrevs ingenting, vilket gjorde modellen långsam jämfört med senare bidirektionella skrivare.

    MCS-801

    MCS-801 var färgvarianten i samma skrivarfamilj och erbjöd utskrift i sju färger: svart, cyan, purpur, röd, gul och grön. Teckenmatrisen var 8 × 8 punkter, vilket gav bättre läsbarhet och möjlighet att korrekt återge både versaler och gemener.

    Utskriftshastigheten var cirka 38 tecken per sekund, något lägre än hos MPS-801. Commodore marknadsförde MCS-801 särskilt för utskrift av diagram, histogram och cirkeldiagram samt för dokument där färg kunde användas för att markera rubriker och viktiga textavsnitt.

    Tecken och grafik

    Båda modellerna kunde skriva hela ASCII-teckenuppsättningen samt Commodores PET-grafiktecken. Inverterade tecken och punktgrafik stöddes, vilket gjorde skrivarna användbara både för textbaserade dokument och för enklare grafiska utskrifter.

    Tekniska egenskaper i sammanfattning

    Utskriftsmetoden var slagbaserad matrisskrift med Unihammer-teknik. Teckenmatrisen var 6 × 7 punkter för MPS-801 och 8 × 8 punkter för MCS-801. Pappersmatningen skedde via tractor och skrivarna klarade original samt en till två karbonkopior beroende på inställning och papperstyp.

    MCS-801 hade måtten cirka 141,8 mm i höjd, 477,5 mm i bredd och 348,5 mm i djup samt en vikt på omkring 5,2 kg. Nätspänningen var 220/240 volt vid 50 eller 60 hertz.

    Betydelse

    Commodore MPS-801 och MCS-801 spelade en viktig roll under hemdatordatorernas genombrottsperiod. För många användare var detta den första skrivaren de ägde, och den gjorde det möjligt att använda hemdatorn som ett praktiskt verktyg för arbete, studier och kreativt skapande.

    I dag betraktas skrivarna som typiska exempel på 1980-talets hemdatorteknik och är uppskattade samlarobjekt, inte minst för sin robusta konstruktion och sitt karakteristiska ljud.

    Innehåll på youtube

    Fakta – Commodore MPS-801 / MCS-801
    Typ: Matrisskrivare (slagbaserad dot matrix)
    Tillverkare: Commodore (tillverkad av Seikosha)
    Lanserad: ca 1984
    Papper: Tractor (ändlöst), 4½–10 tum
    MPS-801
    Teckenmatris: 6×7 punkter
    Hastighet: ca 50 tecken/sek
    Utskrift: Enkelriktad
    MCS-801 (färg)
    Teckenmatris: 8×8 punkter
    Hastighet: 38 CPS
    Färger: svart, cyan, purpur (magenta), röd, gul, grön
    Mått (H×B×D): 141,8 × 477,5 × 348,5 mm
    Vikt: ca 5,2 kg
    Ström: 220/240 V, 50/60 Hz

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 600 – den lilla Amigan som väckte stora känslor

    Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.

    När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.

    En kompakt hemdator för en ny tid

    Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.

    Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.

    Teknik: bekant men uppdaterad

    Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.

    Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demo­scenen och musikproduktion.

    Nya anslutningar och expansioner

    Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.

    Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.

    Operativsystem och kompatibilitet

    Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.

    För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.

    Mottagande och kritik

    Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.

    Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.

    Ett nytt liv i efterhand

    I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.

    Sammanfattning

    Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.

    Film på youtube om Amiga 600

    Amiga 600 – fakta
    Tillverkare Commodore
    Lanserad Mars 1992
    Utgången 1993
    CPU Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
    Minne (standard) 1 MB Chip RAM
    Minne (max) Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
    Chipset ECS (Enhanced Chip Set)
    Operativsystem AmigaOS 2.05 (kan uppgraderas med ROM-byte)
    Lagring 3,5" DD-diskett (880 KB); A600HD: intern 2,5" ATA-hårddisk (20/40 MB)
    Expansion PCMCIA Type II, intern 44-pin ATA, trapdoor/RAM-expansion (RTC på vissa)
    Anslutningar 2× DE9 (joystick/mus), seriell, parallell, extern diskettport, RGB, kompositvideo, stereo-RCA, RF, ström
    Mått (B×D×H) 350 × 240 × 75 mm
    Tangentbord 78 tangenter (utan numeriskt tangentbord)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Compis – den svenska skoldatorn som tiden sprang ifrån

    I mitten av 1980-talet bestämde sig Sverige för att bygga sin egen framtid i kisel. Resultatet blev Compis – en statligt framtagen skoldator som på pappret var avancerad, men som i praktiken isolerade en hel generation elever från den datorvärld som redan fanns utanför klassrummet.

    I mitten av 1980-talet tog Sverige ett i dag närmast otänkbart beslut: staten skulle utveckla en egen dator, särskilt avsedd för användning i den svenska skolan. Resultatet blev Compis, marknadsförd som COMPIS, en förkortning av Computer In School. Officiellt var namnet engelskt, men ordleken med det svenska ordet kompis var svår att missa.

    Compis utvecklades inom ramen för projektet TUDIS – Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan, som startade 1981 på initiativ av Styrelsen för teknisk utveckling. Syftet var att ersätta den tidigare skolstandarden ABC 80 och skapa en enhetlig, framtidssäker datorplattform för undervisning. Projektet blev tidigt omdiskuterat, både tekniskt och pedagogiskt.

    Efter att utvecklingsbolaget Svenska Datorer AB gått i konkurs övertogs tillverkningen av det Televerksägda bolaget Telenova, medan Esselte Studium ansvarade för framtagning av läromedel och programvara. Datorn började levereras till skolorna omkring 1985 men såldes aldrig till privatpersoner, vilket redan från början begränsade dess spridning och relevans utanför skolvärlden.

    Teknik och konstruktion

    Rent tekniskt var Compis ingen dålig dator. Den var utrustad med en Intel 80186-processor klockad till 8 MHz och levererades med 128 eller 256 kB internminne, senare utbyggbart till cirka 768 kB. Operativsystemet var CP/M-86, en 16-bitarsvariant av det etablerade CP/M-systemet.

    Grafiklösningen var för sin tid avancerad. Grundmodellen hade en monokrom bildskärm med grön fosfor och upplösningen 640 × 400 pixlar. Senare kom både färgmodeller i samma upplösning och en högupplöst svartvit version på hela 1 280 × 800 pixlar, något som var mycket ovanligt i mitten av 1980-talet. Skärmen innehöll dessutom nätdelen till själva datorn.

    Lagringen skedde normalt via en separat enhet med två 5,25-tums diskettenheter, anslutna med flatkabel. Hårddisk saknades i grundutförandet men kunde användas externt eller delas via nätverk. Compis kunde nämligen kopplas samman i lokala nät där flera arbetsstationer använde en gemensam central hårddisk – ett tekniskt avancerat upplägg för skolmiljöer vid denna tid.

    Datorn var försedd med RS-232-serieport, Centronics-parallellport, anslutningar för skrivare och kassettbandspelare samt uttag för ljuspenna på fronten. Tangentbordet var ett fullstort QWERTY-tangentbord och är än i dag ihågkommet för sin tangent märkt ”Utplåna”, motsvarigheten till dagens Delete.

    Programvara och undervisning

    Compis var tydligt inriktad på undervisning snarare än konsumtion. Det programmeringsspråk som rekommenderades var COMAL, ett pedagogiskt språk som kombinerade strukturer från BASIC och Pascal. Därutöver fanns Compis-Pascal, baserat på Turbo Pascal, samt språk som COBOL och Fortran.

    Bland tillgängliga tillämpningsprogram fanns ordbehandlaren WordStar, AutoCAD samt programpaketet Harmoni, utvecklat av Esselte och innehållande ordbehandling, kalkyl och databas. Det fanns även särskilda program för skolbruk, bland annat för mät- och styrfunktioner via datorns serieport.

    Samtidens alternativ: Atari ST och Amiga

    När Compis började levereras till skolorna fanns redan flera etablerade alternativ på marknaden. Atari ST och Commodore Amiga erbjöd stark grafik, god ljudkapacitet, ett stort och växande programutbud samt en tydlig närvaro både i hemmen och i arbetslivet. De användes för ordbehandling, programmering, grafik, musikproduktion och spel.

    Till skillnad från Compis levererades båda systemen med grafiska användargränssnitt – GEM på Atari ST och Workbench på Amiga – vilket gjorde dem mer lättillgängliga för nybörjare. Trots detta valdes de bort i den svenska skolsatsningen. Resultatet blev att elever undervisades på en plattform som var tekniskt isolerad, medan omvärlden snabbt rörde sig mot standardiserade system med grafiska gränssnitt. Ironiskt nog innebar detta att många elever redan hemma i sina pojkrum hade tillgång till datorer som i praktiken var både mer kraftfulla, mer användarvänliga och mer relevanta för framtida studier och arbetsliv än den dator de mötte i skolan.

    Ett projekt utan framtid

    Det var i grunden inget större fel på Compis som dator. Prestandan var god, grafiken imponerande och konstruktionen genomtänkt. Problemet var i stället att den var just en skoldator – och ingenting annat. När eleverna lämnade skolan mötte de en verklighet där IBM PC-kompatibla datorer redan höll på att bli norm, något som Compis aldrig fullt ut anpassades till, trots viss begränsad PC-kompatibilitet i den senare Compis II.

    Redan omkring 1988 stod det klart att projektet nått en återvändsgränd. Försäljningen stagnerade, stödet minskade och Compis lades slutligen ned. Många datorer blev kvar i skolornas förråd, andra försvann spårlöst.

    I dag lever Compis vidare som ett stycke svensk datorhistoria – ett ambitiöst, välmenande men i slutändan misslyckat försök att genom central planering skapa framtidens skoldator. Kanske står det fortfarande någon bortglömd Compis kvar på en skolvind och samlar damm, som ett monument över en tid då staten ville bygga sin egen digitala väg.

    Här är en kort notis, saklig men lättillgänglig, som kan användas som sidospalt eller faktanotis:

    Notis: Motorola 68000 vs Intel 80186 – vem var snabbast?

    På pappret kan Intel 80186 och Motorola 68000 verka jämförbara, men i praktiken var skillnaderna tydliga. Intel 80186 i Compis kördes vanligtvis i 8 MHz och var i grunden en vidareutveckling av 8086-arkitekturen, med begränsad intern parallellism och smalare intern datapath. Motorola 68000, som användes i Atari ST och Commodore Amiga, kördes också ofta i 8 MHz, men hade en intern 32-bitars arkitektur, fler register och effektivare instruktioner.

    I verkliga program – särskilt grafik, multitasking och beräkningsintensiva uppgifter – presterade 68000 oftast märkbart bättre per MHz än 80186. Detta gjorde att Atari ST och Amiga kunde upplevas som snabbare och mer responsiva, trots liknande klockfrekvenser. Intel 80186 hade fördelen av x86-kompatibilitet, men när det gällde rå prestanda och arkitektonisk elegans låg Motorola 68000 steget före under mitten av 1980-talet.

    Compis – fakta
    Typ
    Svensk skoldator (”COMPuter In School”)
    Utvecklare
    Telenova (ursprungligen Svenska Datorer AB)
    Period
    Mitten av 1980-talet (lansering ca 1985, avveckling ca 1988)
    Processor
    Intel 80186, 8 MHz
    Minne
    128–256 kB (utbyggbart upp till ca 768 kB)
    Operativsystem
    CP/M-86
    Lagring
    En eller två 5,25" diskettenheter (hårddisk som tillval/externt)
    Grafik/skärm
    Rastergrafik; vanligt 640×400 (monokrom grön/färg), även 1280×800 (sv/v)
    Portar
    RS-232 (serie), Centronics (parallell)
    Känt kännetecken
    Tangenten "Utplåna" (motsv. Delete)
    Not: Specifikationer varierade mellan olika Compis-modeller och versioner.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore SX-64 – den bärbara datorn som bar hela 80-talet i en resväska

    Commodore SX-64 lanserades 1983 som en portabel version av den populära hemdatorn Commodore 64. Med inbyggd färgskärm och diskettstation var den världens första bärbara färgdator och ett tidigt försök att göra persondatorn flyttbar. Trots teknisk innovationshöjd fick modellen begränsad kommersiell framgång, men har i efterhand fått en framträdande plats i datorhistorien.

    I början av 1980-talet var datorer oftast stora, stationära maskiner som hörde hemma på skrivbord eller i särskilda datorrum. Ändå fanns redan då drömmen om något mer rörligt: en dator man faktiskt kunde ta med sig. När Commodore 1983 lanserade SX-64 försökte företaget förverkliga just den visionen – genom att bygga in en komplett Commodore 64 i ett portföljliknande chassi.

    Resultatet blev världens första bärbara färgdator. Den var tung, dyr och full av kompromisser, men samtidigt tekniskt imponerande och långt före sin tid.

    En bärbar dator – på 10,5 kilo

    Commodore SX-64 vägde omkring 10,5 kilogram och bars med ett kraftigt handtag som även fungerade som stöd när datorn ställdes upp på ett bord. Den tillhörde det som senare kom att kallas ”luggables” – datorer som gick att bära, men knappast smidigt transportera.

    Trots sin vikt var den självförsörjande. SX-64 hade en inbyggd femtums färgskärm av CRT-typ, en inbyggd 5¼-tums diskettstation och full kompatibilitet med Commodore 64. Till skillnad från samtida bärbara datorer som Osborne 1 och Kaypro II, vilka använde monokroma skärmar, kunde SX-64 visa färggrafik och spela avancerat ljud.

    En Commodore 64 – men inte riktigt som vanligt

    Tekniskt sett var SX-64 i stort sett identisk med Commodore 64. Den använde MOS Technology 6510-processorn på omkring 1 MHz, hade 64 kilobyte RAM, VIC-II-grafikchip med 16 färger och sprites samt det välkända SID-ljudchipet med tre oscillatorer och analogt filter.

    Samtidigt gjordes flera förändringar. För bättre läsbarhet på den lilla skärmen ändrades standardfärgerna till blå text på vit bakgrund. Det såg mer professionellt ut, men orsakade kompatibilitetsproblem med program som antog C64:ans klassiska blå bakgrund.

    Dessutom saknade SX-64 både kassettport för bandspelare och RF-utgång för TV. Commodore ansåg att den inbyggda skärmen och diskettstationen gjorde dessa anslutningar onödiga, men i praktiken innebar det begränsningar för vissa tillbehör och äldre mjukvara.

    Strömförsörjning och expansion – akilleshälen

    Till skillnad från den vanliga Commodore 64 hade SX-64 ett internt nätaggregat. Det gav ett mer integrerat och robust yttre, men begränsade möjligheterna till expansion. Vissa tillbehör, särskilt RAM-expansionsenheter, drog mer ström än nätaggregatet klarade av.

    Resultatet blev att kompatibiliteten varierade mellan olika modeller och tillbehör. Många entusiaster löste problemen genom modifieringar, till exempel genom att använda externa nätaggregat till expansionsenheter.

    DX-64 – datorn som nästan släpptes

    Commodore presenterade även planer på en DX-64, en variant med två inbyggda diskettstationer. Den väckte stort intresse, men den svaga försäljningen av SX-64 gjorde att projektet stoppades innan någon bred lansering hann ske. Ett mycket litet antal exemplar uppges ha existerat, men DX-64 blev aldrig en kommersiell produkt.

    Ungefär samtidigt presenterades också SX-100, en planerad version med monokrom skärm. Inte heller denna modell nådde marknaden.

    Varför misslyckades SX-64 kommersiellt

    Trots sin tekniska särställning blev SX-64 ingen försäljningssuccé. Den var dyr, tung och hade en liten skärm. Samtidigt erbjöd konkurrenter som Compaq Portable kraftfullare 16-bitarsdatorer med MS-DOS, vilket lockade företagsanvändare. För hemmabruk var en vanlig Commodore 64 betydligt billigare och mer flexibel.

    Kombinationen av högt pris, nischad målgrupp och hård konkurrens gjorde att SX-64 fick svårt att hitta sin plats på marknaden.

    Ett misslyckande som blev ett kultobjekt

    Trots detta fick SX-64 en trogen skara användare. Den användes flitigt av användargrupper, utvecklare och demonstratörer som uppskattade möjligheten att snabbt packa upp en komplett dator med färg, ljud och diskettstation.

    I dag betraktas Commodore SX-64 som ett samlarobjekt och ett viktigt stycke datorhistoria. Den är uppskattad för sin design, sin ingenjörskonst och sitt modiga försök att tänja på gränserna för vad en dator kunde vara.

    En portabel framtid som kom för tidigt

    SX-64 var ingen bärbar dator i modern mening, men den pekade tydligt mot framtiden. Den visade att idén om en flyttbar, självständig dator var både möjlig och lockande, även om tekniken ännu inte var mogen.

    I efterhand framstår Commodore SX-64 som ett djärvt experiment: tung, varm och högljudd, men samtidigt banbrytande. En dator som bokstavligen bar 1980-talets datorrevolution i sina händer.

    Innehåll på youtube om Commodore SX 64

    Och så reklam

    Faktaruta: Commodore SX-64
    Typ Portabel (“luggable”) hemdator
    Lanserad 1983 (släppt i december)
    Tillverkare Commodore
    CPU MOS Technology 6510 (~1 MHz)
    Minne 64 kB RAM + 20 kB ROM
    Grafik VIC-II (320×200, 16 färger, sprites)
    Ljud SID 6581
    Inbyggd skärm 5″ färg-CRT (komposit)
    Inbyggd lagring 5¼” diskettstation (1541-intern variant)
    Operativsystem Commodore KERNAL + Commodore BASIC 2.0
    Vikt ca 10,5 kg
    Kännetecken Världens första bärbara färgdator; standardfärger blå text på vit bakgrund
    Tillverkning Utgick 1986
    Tips: I vissa program kan standardfärgerna behöva ändras för bättre kompatibilitet med “vanliga” C64.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Jack Tramiel tar över Atari – ett nytt priskrig hotar

    Jack Tramiel, mannen bakom Commodores framgångar och det brutala priskriget på den amerikanska hemdatormarknaden, har köpt Atari för 240 miljoner dollar. Med löften om billigare datorer och nya produkter redan till julen ger han sig nu in i kampen mot både Apple och sitt tidigare företag – med samma hårdföra affärsmetoder som gjort honom både fruktad och framgångsrik.

    Jack Tramiel, Commodores grundare och den oomstridde segraren på USA:s hemdatormarknad, har köpt Atari från Warner Communications för 240 miljoner dollar. Affären markerar slutet på Warners tid som datorägare – och början på vad många bedömare ser som ett nytt, hårt priskrig inom persondatormarknaden.

    Tramiel har redan utlovat nya produkter till januari 1985. Det är troligt att de nya Ataridatorerna kommer att placera sig i det tomrum som i dag finns mellan Commodore och Apple. Dessa båda märken dominerar för närvarande marknaden för billiga persondatorer och hemdatorer.

    – Ataris datorer har varit för dyra, säger Tramiel. Samtidigt ställer han i utsikt att Atari redan till julhandeln i år ska kunna konkurrera på allvar.

    Morgan lämnar efter saneringsarbete

    James Morgan har lämnat Atari efter ett år som, trots allt, varit relativt framgångsrikt. Tidigare astronomiska förluster på omkring 250 miljoner dollar hade reducerats till mer hanterliga nivåer. Däremot lyckades Morgan aldrig få Atari att gå med vinst.

    Morgans huvudsakliga insats bestod i att skära ned olönsam verksamhet. Mycket tyder på att Tramiel nu kommer att fortsätta denna linje – men mer drastiskt.

    ”Affärer är krig”

    Tramiels affärsmetoder beskrivs ofta som en pansargenerals sätt att föra krig. Strategin är att initialt gruppera styrkorna på bred front, men vid ett genombrott omedelbart koncentrera alla resurser till den punkt där motståndaren viker.

    Under förra sommarens priskrig forcerades datorer ut på marknaden i rasande takt. Resultatet blev att omkring 25 procent av de levererade datorerna inte fungerade. Samtidigt övergav Commodore i praktiken sina återförsäljare genom att sänka deras marginaler till noll. Företagets datorer började i stället säljas via varuhus till priser strax över tillverkningskostnaden.

    Detta var en våghalsig chansning – men den lyckades. Hade försäljningen inte ökat tillräckligt för att kompensera de sänkta styckpriserna, skulle Commodore snabbt ha hamnat i en allvarlig likviditetskris.

    Än i dag pågår rättsprocesser mellan före detta återförsäljare och Commodore, som en efterdyning av Tramiels beslut att överge dem till förmån för varuhus och leksaksaffärer.

    Egen chiptillverkning – nyckeln till framgång

    En annan viktig orsak till Tramiels framgångar med Commodore var strategin att kontrollera komponentproduktionen. Den välkända 6502-processorn tillverkades av MOS Technology, ett företag som Tramiel övertog när det befann sig i fritt fall.

    Det är sannolikt att Tramiel nu försöker återuppliva denna strategi även hos Atari för att minska beroendet av underleverantörer och deras prispolitik. Tidigare i år har han gjort investeringar i kaliforniska företag som tillverkar elektroniska komponenter.

    En kontroversiell ledare

    Jack Tramiel har alltid betraktats som en stridbar och kontroversiell gestalt. Hans hårdföra stil – både personligt och affärsmässigt – ledde i januari till att han tvingades lämna sitt eget företag. Ägarintressena kring Irving Gould accepterade honom inte längre.

    När Tramiel nu tar över Atari är det sannolikt att många anställda kommer att få lämna företaget. Bland dem som blir kvar finns det säkerligen flera som ändå ser detta som en lämplig tidpunkt att söka sig vidare.

    Tramiels närmaste medarbetare i Ataris ledning blir hans egen son.

    Frågan är nu om historien ska upprepa sig – och om Atari, under Tramiels ledning, ännu en gång ska kasta om spelplanen på den amerikanska datormarknaden.

    Nyheten ovan kommer ifrån Tidningen persondatorn nr 6, 1984 ,sida 10 ( https://www.stonan.com/carlsson/persondatorn_6_1984.pdf )

    Fakta: Jack Tramiel

    Namn: Jack Tramiel (född Idek Tramielski)

    Född: 13 december 1928, Łódź, Polen

    Död: 8 april 2012, Kalifornien, USA

    Bakgrund: Överlevde Förintelsen och emigrerade till USA efter andra världskriget.

    Känd som: Grundare och vd för Commodore International samt senare vd för Atari Corporation.

    Största framgångar: Arkitekten bakom hemdatorerna VIC-20 och Commodore 64, världens mest sålda hemdator.

    Affärsfilosofi: ”Computers for the masses, not the classes” – avancerad teknik till massmarknadspris.

    Övrigt: Känd för hårdföra affärsmetoder, aggressiv prissättning och strikt kostnadskontroll.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 1000 – datorn som låg flera år före sin tid

    Amiga 1000 var datorn som på allvar försökte göra hemdatorn till en multimediamaskin – flera år innan ordet ”multimedia” blev trendigt. Med en 16/32-bitars Motorola 68000-processor, avancerad grafik och fyrkanaligt stereoljud kunde den 1985 visa färgrika bilder, spela upp samplat ljud och köra flera program samtidigt på ett sätt som PC- och Mac-världen bara kunde drömma om. Även om den inte blev någon storsäljare i Sverige la Amiga 1000 grunden för den kultstatus som Amiga-plattformen fortfarande har bland entusiaster.

    När Commodore lanserade Amiga 1000 sommaren 1985 var det många som inte riktigt förstod vad de tittade på. På ytan såg den kanske ut som ännu en hemdator, men under skalet dolde sig något helt annat: en maskin som i praktiken introducerade framtidens datoranvändning flera år i förtid.

    Vid en tid då de flesta persondatorer främst visade text, pep i enkla ljud och krävde tålamod vid varje kommando, kunde Amiga 1000 visa färgglad grafik, spela upp avancerat stereoljud och – kanske mest revolutionerande av allt – köra flera program samtidigt.

    Ett tekniskt språng

    Hjärtat i Amiga 1000 var Motorola 68000, en 16/32-bitarsprocessor som i mitten av 1980-talet var extremt kraftfull jämfört med de 8-bitarsprocessorer som fortfarande dominerade hemdatormarknaden. Men det var inte bara processorn som gjorde Amigan speciell.

    Amigans verkliga styrka låg i dess specialkretsar för grafik, ljud och minneshantering. Dessa avlastade huvudprocessorn och gjorde det möjligt att visa högupplösta bilder, arbeta med många färger samtidigt och spela upp fyrkanaligt stereoljud i realtid. Allt detta skedde utan att datorn upplevdes som seg eller trög.

    Resultatet var imponerande: animationer, musik och grafik som snarare påminde om arkadspel eller professionella arbetsstationer än en hemdator.

    Ett operativsystem före sin tid

    Minst lika banbrytande var AmigaOS. Operativsystemet erbjöd preemptiv multitasking, vilket innebar att datorn själv schemalade flera program som kördes parallellt – något som PC-användare fick vänta på i många år.

    Fönster kunde flyttas och överlappas, menyer användas med mus och program svarade direkt på användarens kommandon. Detta var långt innan grafiska gränssnitt blev standard i PC-världen, och gjorde att Amiga 1000 ofta kändes ”färdig” snarare än experimentell.

    Ironiskt nog var operativsystemet så avancerat att det inte låg permanent i ROM vid lanseringen. Istället laddades kärnan från disk till ett särskilt minne vid uppstart – en ovanlig men nödvändig lösning under utvecklingens slutskede.

    Skaparnas signaturer – bokstavligen

    Amiga 1000 skiljer sig även designmässigt från senare modeller. Under chassits lock finns de ingjutna signaturerna från utvecklingsteamet, inklusive chefsdesignern Jay Miner och till och med hans hunds tassavtryck. Det var en ovanlig och personlig hyllning till ingenjörsarbetet – och säger mycket om stoltheten bakom projektet.

    Tangentbordet kunde skjutas in under datorn när det inte användes, vilket gör Amiga 1000 till en av de mer särpräglade datorerna även rent fysiskt.

    För bra för sin egen tid?

    Trots teknikövertaget blev Amiga 1000 ingen kommersiell succé. Den var dyr, marknadsföringen spretig och många potentiella användare förstod inte vad som gjorde den så speciell. Samtidigt saknades det initialt ett stort utbud av program som fullt ut utnyttjade kapaciteten.

    Men där marknaden tvekade tog musiker, grafiker, animatörer och spelutvecklare Amigan till sina hjärtan. Den blev snabbt ett favoritverktyg inom demo-scenen, spelindustrin och tidig digital kreativ produktion.

    Ett arv som lever kvar

    I efterhand ses Amiga 1000 ofta som den första verkliga multimediadatorn. Många av de idéer som idag känns självklara – ljudkort, grafikacceleration, multitasking och användarvänliga gränssnitt – fanns här redan 1985.

    Även om Amiga 1000 själv fick ett kort liv blev den grunden för hela Amiga-familjen och lämnade ett djupgående avtryck i datorhistorien. För entusiaster världen över är den fortfarande ett bevis på vad som kan hända när ingenjörer får tänka fritt – och ibland långt före sin tid.

    Om Amiga 1000 på youtube

    Amiga 1000 – tekniska fakta

    • Lanseringsår: 1985
    • Tillverkare: Commodore
    • Typ: Persondator (Amiga-familjen)
    • Processor: Motorola 68000 @ ca 7,16 MHz (NTSC) / 7,09 MHz (PAL)
    • Primärminne: 256 KB RAM (utbyggbart till 512 KB internt)
    • Max RAM: upp till ca 8,5 MB via externa expansioner
    • ROM: 256 KB (Kickstart laddas från disk till WCS)
    • Grafik: OCS-chipset, upp till 640×512i, upp till 4096 färger (HAM-läge)
    • Ljud: 4 × 8-bitars PCM-kanaler i stereo, upp till ca 28 kHz
    • Operativsystem: AmigaOS 1.0 (Kickstart + Workbench)
    • Lagring: 3,5″ dubbeldensitetsdiskett (880 KB), externa diskar och hårddisk via expansion
    • Video-utgångar: RGB, komposit, TV-modulatoranslutning
    • Övriga portar: Serieport (RS-232), parallellport, mus/joystickportar, tangentbordsport, expansionsport
    • Cirka pris vid lansering: 1 285 USD (basenhet, 1985)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore VIC-20 – hemdatorn som tog datorer till vardagsrummet

    Commodore VIC-20 blev datorn som tog hemdatortekniken från hobbyrummen och rakt in i vardagsrummet. När den lanserades i början av 1980-talet var den både billig, färgglad och förvånansvärt kapabel – en maskin som gjorde programmering, spel och datorkunskap tillgängligt för miljoner människor världen över. Som den första datorn i historien att sälja över en miljon exemplar blev VIC-20 startskottet för den breda hemdatorteran och en ikon för en generation nyfikna användare.

    När Commodore lanserade VIC-20 i början av 1980-talet markerade det startskottet för något helt nytt: en dator som var tillräckligt billig, enkel och färgglad för att platsa i vanliga människors hem. I en tid då hemdatorer ofta var dyra, komplicerade och främst riktade till entusiaster, blev VIC-20 den första datorn som sålde över en miljon exemplar. Det var ett tekniskt genombrott – men också ett kulturellt.

    En dator för ”massorna, inte klasserna”

    Commodores vd Jack Tramiel var övertygad om att datorer snart skulle bli lika viktiga som tv-apparater i hemmen. Samtidigt sjönk hårdvarupriserna snabbt, och konkurrenter som Atari och Radio Shack började släppa enklare och billigare datorer för hemmabruk. Commodores svar blev VIC-20: en färgdator med fullstort tangentbord, ljud och grafik, och tillräckligt låg prislapp för att säljas i stormarknader och leksaksbutiker.

    Även marknadsföringen var banbrytande. Skådespelaren William Shatner dök upp i tv-reklam och frågade: ”Why buy just a video game?” – en tydlig signal om att VIC-20 var mer än ett spel, men lika lättillgänglig.

    Enkel teknik – stor genomslagskraft

    Med dagens mått är VIC-20 en mycket begränsad maskin: bara 5 KB RAM, en 1 MHz-processor och ett 22-kolumners textläge som nästan ingen modern programvara skulle kunna använda. Men för 1981 års användare var färggrafik, ljud och möjligheten att koppla datorn direkt till tv:n en revolution.

    Den lilla mängden minne blev också ett kreativt incitament. Programmerare lärde sig utnyttja varenda byte, och en våg av spel, verktyg och experimentell mjukvara skapades – ofta av amatörer i sina sovrum. VIC-20 var på många sätt den första datorn som inspirerade en generation hobbyprogrammerare.

    Ett ekosystem växer fram

    Till VIC-20 skapades hundratals kommersiella spel och program, men nästan lika viktigt var allt som användarna gjorde själva: BASIC-program, listningskoder i datortidningar, BBS-system och hemmagjorda expansioner. Till och med en talande modul, VIC-Talker, släpptes.

    Maskinen kunde byggas ut med kassettbandspelare, diskettenheter, spelmoduler och minnesexpansioner — något som många utnyttjade när de ville gå vidare från de enkla spel som medföljde.

    Slutet på en epok – början på en annan

    När Commodore 64 lanserades 1982 flyttades fokus snabbt till den kraftigare maskinen. Men VIC-20 fortsatte säljas i miljontals exemplar och levde kvar i hem, skolor och hobbyrum i flera år. När produktionen avslutades 1985 hade den förändrat datorvärlden för alltid.

    VIC-20 var kanske inte den mest imponerande datorn sin tid sett, men den gjorde något viktigare: den gjorde datorer folkliga. För första gången kunde en helt vanlig familj köpa en dator, lära sig programmera och upptäcka vad digital teknik kunde användas till.

    Det är därför VIC-20 ofta beskrivs som ”datorn som startade hemdatorrevolutionen”.

    Video på youtube om VIC 20

    och en reklam film

    Teknisk fakta: Commodore VIC-20

    Tillverkare Commodore Business Machines
    Modellnamn VIC-20 (VC-20 i Tyskland, VIC-1001 i Japan)
    Typ 8-bitars hemdator
    Lansering Japan 1980, internationellt 1981
    Prisklass vid lansering Cirka 300 USD
    Processor MOS Technology 6502, ca 1 MHz (1,02 MHz NTSC, 1,108 MHz PAL)
    RAM-minne 5 KB totalt, cirka 3,5 KB fritt för BASIC (expanderbart upp till 32 KB)
    ROM 20 KB (KERNAL, BASIC 2.0, teckentabell)
    Grafikchip MOS Technology VIC (6560/6561)
    Upplösning och färger Ca 176 × 184 pixlar, 22 × 23 tecken, 16 färger
    Ljud 3 tonkanaler (pulsvåg) + 1 bruskanal, mono
    Lagring Kassettband (Commodore Datasette), 5,25"-diskett via VIC-1540/VIC-1541
    Anslutningar Kompositvideo (via speciell kabel), RF-modulator till tv, seriell bus (CBM-488) för diskett/printer, joystickport, användarport (TTL/RS-232)
    Expansionsmöjligheter Cartridge-port för spel, RAM-expansion, språk-ROM och specialkort; portexpander (VIC-1010) med flera platser
    Operativsystem Commodore KERNAL och Commodore BASIC 2.0 i ROM
    Efterträdare Commodore 64, MAX Machine
    Sålda enheter Cirka 2,5 miljoner

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore 64 Games System – när hemdatorn försökte bli spelkonsol

    När Commodore i slutet av 1990 lanserade Commodore 64 Games System var ambitionen att återuppliva sin klassiska hemdator som ett renodlat tv-spel. Resultatet blev en märklig hybrid: en C64 utan tangentbord, anpassad för spelkassetter i en tid då Nintendo och Sega redan dominerade marknaden. Trots sina tekniska rötter och en stor befintlig spelkatalog blev satsningen en av företagets mest kortlivade – och idag är C64GS ett fascinerande sidospår i spelhistorien.

    Commodore 64 Games System – när hemdatorn försökte bli spelkonsol

    Commodore 64 Games System, ofta kallad C64GS, var Commodores försök att omvandla den klassiska hemdatorn Commodore 64 till en renodlad spelkonsol. Idén var enkel: ta en av världens mest sålda datorer, ta bort tangentbordet och erbjuda en billigare och mer lättanvänd spelmaskin. Lanseringen skedde 1990, exklusivt i Europa – men resultatet blev allt annat än en succé.

    Design och funktioner – en C64 utan tangentbord

    Under skalet var C64GS i princip identisk med en vanlig Commodore 64. Den använde samma grafik- och ljudkretsar och körde spel via spelkassetter. Skillnaden låg i att tangentbordet helt tagits bort, och att kassettporten flyttats till ovansidan för att likna andra spelkonsoler på marknaden.

    Detta gav konsolen ett rent och enkelt utseende, men skapade i praktiken stora begränsningar. Utan tangentbord kunde maskinen inte hantera de tusentals titlar som krävde textinmatning eller tangentkommandon. Stora genrer – som äventyrsspel och simulatorspel – blev därmed otillgängliga.

    Tekniska begränsningar

    Eftersom C64GS inte kunde ansluta bandstation, diskettenhet eller annan kringutrustning låste den användaren till endast spelkassetter. Dessutom var många komponenter bortplockade för att minska kostnaden, vilket ytterligare begränsade kompatibiliteten.

    Commodore levererade C64GS med en särskild joystick som hade två fire-knappar. Detta löstes genom att joysticken använde två portar samtidigt – ett udda men kreativt sätt att skapa fler funktioner på en maskin som egentligen inte stödde det.

    Marknaden hade redan sprungit ifrån den

    När C64GS lanserades hade Nintendo och Sega dominerat spelmarknaden i flera år. Samtidigt byggde Commodores konsol på en teknik från 1982 – vilket gjorde att den redan vid lanseringen kändes omodern. Att maskinen dessutom erbjöd ett mycket begränsat spelbibliotek försämrade situationen ytterligare.

    Commodore inkluderade en spelkassett med fyra titlar, men ett av dem – International Soccer – var nästan tio år gammalt. Mottagandet blev därefter.

    Slutet för C64GS

    Försäljningen blev ett fiasko, och Commodore valde snart att skrota projektet. De osålda konsolerna plockades isär och moderkorten återanvändes i produktionen av vanliga C64-datorer. I dag är C64GS ett samlarobjekt – ett tecken på hur även stora företag kan missa målet i en snabbt föränderlig spelmarknad.

    Film på youtube om C64GS

    Commodore 64 Games System – fakta

    Tillverkare: Commodore

    Typ: Stationär spelkonsol baserad på Commodore 64

    Generation: Tredje generationens spelkonsoler (8-bit)

    Lansering: December 1990 (endast Europa)

    Media: Spelkassett (cartridge)

    Kontroller: Två joystickportar, en joystick med två avtryckare medföljde

    Bakåtkompatibilitet: Hårdvarumässigt kompatibel med C64, men kan inte använda bandstation, diskettstation eller tangentbord

    Förpackad spelkassett: Fiendish Freddy’s Big Top O’Fun, International Soccer, Flimbo’s Quest, Klax

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare