Etikett: MOS 6502

  • Commodore DOS – operativsystemet som bodde i diskettstationen

    När Commodore 64 läste en diskett var det inte bara datorn som arbetade. Diskettstationen hade nämligen en egen processor, ett eget minne och ett eget operativsystem. Commodore DOS gjorde därför den klassiska 1541-stationen till en liten dator i sig – en tekniskt ovanlig lösning som var både långsam, avancerad och långt före sin tid.

    När en Commodore 64-användare skrev kommandot:

    LOAD "*",8,1

    började diskettstationen långsamt surra och knacka. Efter en stund laddades spelet eller programmet in i datorns minne. För användaren verkade det kanske som en vanlig filöverföring, men bakom ljuden dolde sig en ovanlig teknisk lösning.

    Till skillnad från de flesta andra datorer under 1980-talet hade Commodores diskettstationer nämligen ett eget operativsystem, en egen processor och ett eget arbetsminne. Diskettstationen var därför inte bara en passiv lagringsenhet. Den var i praktiken en liten dator som kommunicerade med huvuddatorn.

    Operativsystemet kallades Commodore DOS, eller CBM DOS.

    Ett operativsystem utanför datorn

    I många datorer laddades diskoperativsystemet in i datorns arbetsminne när det behövdes. Commodore valde en annan konstruktion.

    CBM DOS låg permanent lagrat i ROM-kretsar inne i själva diskettstationen. Det kördes av en processor ur MOS 6502-familjen, samma processorfamilj som användes i många av tidens hemdatorer och spelkonsoler.

    Det innebar att Commodore 64 egentligen kommunicerade med en separat dator varje gång den ville läsa eller skriva en fil.

    Huvuddatorn skickade kommandon till diskettstationen, som själv:

    • tolkade filnamnet
    • letade upp filen på disketten
    • läste rätt sektorer
    • hanterade ledigt diskutrymme
    • rapporterade eventuella fel
    • skickade tillbaka informationen till datorn

    Kommunikationen liknade därför mer ett enkelt nätverk mellan två datorer än en modern intern hårddiskanslutning.

    Den intelligenta diskettstationen

    Den mest kända Commodore-stationen var 1541, som ofta användes tillsammans med Commodore 64.

    Stationen innehöll bland annat:

    • en egen processor
    • arbetsminne
    • ROM med Commodore DOS
    • elektronik för att styra läs- och skrivhuvudet
    • buffertar för dataöverföring

    Konstruktionen hade flera fördelar. Eftersom diskettstationen själv hanterade filsystemet behövde datorn inte känna till exakt hur informationen låg lagrad på disketten.

    Det gjorde också systemet flexibelt. Commodore kunde använda olika typer av diskettstationer med samma datorfamilj, så länge stationerna förstod de kommandon som skickades över Commodores seriella buss.

    Nackdelen var att kommunikationen ofta blev långsam. Commodore 1541 blev ökänd för sina långa laddningstider, särskilt när den användes med Commodore 64.

    Därför blev så kallade fast loaders mycket populära. Program och instickskassetter som Epyx Fast Load, Action Replay och Final Cartridge ersatte delar av den vanliga kommunikationsmetoden och kunde ladda program betydligt snabbare.

    En diskett med 144 filer

    En vanlig 1541-formaterad diskett hade 35 spår och var enkelsidig. Den kunde innehålla högst omkring 144 filer.

    Filsystemet hade inga underkataloger. Alla filer låg i samma gemensamma katalog, ungefär som om alla dokument på en modern dator måste placeras direkt på skrivbordet.

    Filnamnen kunde vara högst 16 tecken långa.

    Diskettens katalog låg på spår 18, ungefär mitt på skivans yta. Där lagrades bland annat:

    • diskettens namn
    • diskettens identitetskod
    • filnamn
    • filtyper
    • filstorlekar
    • information om vilka block som var lediga

    För att visa innehållet på en diskett kunde användaren skriva:

    LOAD "$",8
LIST

    Diskettstationen skickade då katalogen till datorn som om den vore ett BASIC-program. Filstorleken användes som radnummer och filnamnet visades som text på raden.

    Längst ned stod hur många block som fortfarande var lediga.

    Metoden var smart, men hade en tydlig nackdel: när katalogen laddades in kunde det BASIC-program som redan låg i minnet skrivas över.

    Senare tillbehör och versioner av BASIC införde därför särskilda katalogkommandon som kunde visa filerna utan att förstöra det program användaren arbetade med.

    Fem olika filtyper

    Commodore DOS använde flera filtyper med olika funktioner.

    PRG – programfilen

    Filtypen PRG användes framför allt för program, men kunde även innehålla annan data.

    De två första bytevärdena i filen angav till vilken minnesadress innehållet skulle laddas. Detta gjorde det möjligt att lagra både BASIC-program och maskinkodsprogram.

    Ett vanligt kommando var:

    LOAD "PROGRAM",8,1

    Den avslutande ettan betydde att programmet skulle laddas till den adress som fanns angiven i filen.

    SEQ – sekventiella filer

    SEQ var en enkel datafil som lästes från början till slut.

    Den kunde exempelvis användas för:

    • text
    • dokument
    • adressregister
    • inställningar
    • sparade data

    Den liknade en vanlig text- eller datafil utan avancerad intern struktur.

    REL – filer med direktåtkomst

    REL, eller relativa filer, var mer avancerade.

    De bestod av fasta poster som kunde nås direkt genom sitt postnummer. Ett program behövde därför inte läsa hela filen från början för att hitta en viss uppgift.

    Det gjorde REL-filer användbara för exempelvis register och databaser.

    USR – användardefinierade filer

    USR var avsedd för data med ett användardefinierat innehåll.

    Filtypen användes relativt sällan, men förekom bland annat i program som använde egna diskformat eller särskilda datastrukturer. Operativsystemet GEOS använde exempelvis USR-filer för vissa avancerade filformat.

    DEL – raderade filer

    DEL användes internt för raderade eller särskilt markerade katalogposter.

    När en fil raderades försvann den inte alltid omedelbart från diskettens fysiska yta. Dess katalogpost och datablock markerades i stället som lediga och kunde senare skrivas över.

    Det innebar att en raderad fil ibland kunde återställas, förutsatt att dess data ännu inte hade ersatts.

    Principen liknar hur filräddning fortfarande fungerar på moderna lagringsmedier.

    När en fil inte stängdes korrekt

    Om en fil höll på att skrivas när datorn kraschade eller disketten togs ur, kunde filen lämnas i ett ofullständigt tillstånd.

    I katalogen markerades den då ofta med en asterisk, exempelvis:

    *SEQ

    Sådana filer kallades ibland för splat files, poison files eller föräldralösa filer.

    Problemet var att diskettens karta över använda och lediga block inte längre stämde överens med verkligheten. Det kunde i värsta fall leda till att två filer använde samma block eller att data skadades.

    Commodore DOS hade därför kommandot VALIDATE, som gick igenom katalogen och byggde om kartan över ledigt utrymme.

    På senare BASIC-versioner kallades motsvarande kommando ofta:

    COLLECT

    Funktionen kan jämföras med verktyg som CHKDSK i DOS och Windows.

    Kommandokanalen

    Diskettstationen styrdes genom en särskild kommunikationskanal som kallades kommandokanalen.

    Den använde sekundäradress 15.

    Ett BASIC-program kunde öppna kommandokanalen så här:

    OPEN 1,8,15

    Siffran 8 var normalt enhetsnumret för den första diskettstationen.

    Genom kanalen kunde programmet skicka instruktioner som:

    • formatera en diskett
    • radera en fil
    • byta namn på en fil
    • kopiera en fil
    • kontrollera disketten
    • läsa felmeddelanden

    Efter en operation kunde stationens status läsas tillbaka.

    Ett normalt svar kunde se ut så här:

    00,OK,00,00

    Det betydde att inget fel hade inträffat.

    Efter en omstart kunde en 1541-station i stället svara:

    73,CBM DOS V2.6 1541,00,00

    Detta fungerade både som ett statusmeddelande och som information om vilken DOS-version diskettstationen använde.

    Numren i OPEN-kommandot

    Ett typiskt kommando för att skapa en sekventiell fil kunde se ut så här:

    OPEN 3,8,4,"0:ADDRESSBOOK,S,W"

    Kommandot ser kryptiskt ut, men varje del hade en tydlig betydelse.

    3 – filnummer

    Filnumret användes av programmet i datorn för att identifiera den öppna filen.

    Det motsvarar ungefär ett filhandtag eller en filidentifierare i moderna operativsystem.

    Diskettstationen kände inte till detta nummer.

    8 – enhetsnummer

    Enhetsnumret berättade vilken fysisk enhet datorn skulle kommunicera med.

    Den första diskettstationen använde normalt nummer 8. Ytterligare stationer kunde använda 9, 10 och så vidare.

    4 – sekundäradress

    Sekundäradressen angav vilken kommunikationskanal som skulle användas i diskettstationen.

    Stationen kunde ha flera filer öppna samtidigt och använde sekundäradresserna för att skilja dem åt.

    Kommandosträngen

    Texten:

    0:ADDRESSBOOK,S,W

    talade om:

    • att enhetens första drivmekanism skulle användas
    • att filen skulle heta ADDRESSBOOK
    • att filtypen var SEQ
    • att filen skulle öppnas för skrivning

    Systemet påminde på flera sätt om hur nätverksprotokoll och moderna lagringssystem skickar strukturerade kommandon till en separat styrenhet.

    Den berömda Save-with-Replace-buggen

    Commodore DOS kunde ersätta en befintlig fil genom att sätta ett snabel-a framför filnamnet:

    SAVE "@MITT PROGRAM",8

    Funktionen kallades Save-with-Replace.

    Tanken var att användaren skulle kunna spara en ny version av en fil utan att först radera den gamla. Men under vissa omständigheter kunde kommandot skada diskettens innehåll.

    Under flera år diskuterades det om felet verkligen existerade. Vissa hävdade att problemet berodde på användarna, dåliga disketter eller felaktiga program.

    Så småningom kunde tekniskt kunniga programmerare visa att buggen var verklig.

    Orsaken fanns i äldre programkod som hade utvecklats för Commodores diskettstationer med två enheter. När koden anpassades till 1541, som bara hade en enda drivmekanism, blev delar av den gamla logiken kvar.

    Under vissa förhållanden skapades därför en sorts osynlig eller ”fantomartad” andra enhet i programvaran. Detta kunde leda till felaktig minneshantering och att förvrängd information skrevs till disketten.

    Buggen rättades senare i nyare modeller och ROM-versioner, bland annat i 1541-II och vissa versioner av 1571.

    Diskettstationen kunde köra egna program

    Eftersom Commodores diskettstationer hade egna processorer kunde de göra mer än att bara läsa och skriva filer.

    Commodore DOS innehöll kommandon för att:

    • läsa från stationens minne
    • skriva till stationens minne
    • köra kod i diskettstationens processor
    • läsa och skriva enskilda diskblock
    • flytta läs- och skrivhuvudet
    • förändra filsystemet på låg nivå

    Detta gjorde systemet mycket kraftfullt, men öppnade också för kreativa lösningar.

    Programmerare kunde ladda specialkod direkt till diskettstationen. Den kunde exempelvis användas för snabbare dataöverföring, kopieringsskydd, ovanliga diskformat eller avancerade demoeffekter.

    Samma tekniska frihet utnyttjades både av kommersiella spelutvecklare och av den framväxande demoscenen.

    Kreativa kataloger och dolda data

    Eftersom katalogen kunde manipuleras direkt skapade programmerare ofta visuella effekter i diskettens fillista.

    De kunde lägga in:

    • skiljelinjer
    • rubriker
    • meddelanden
    • tomma rader
    • låsta filer
    • poster som inte gick att ladda normalt

    Vissa använde specialtecken eller nollbyte i filnamnen för att förvirra BASIC eller göra filer svårare att visa och kopiera.

    En katalog kunde därför fungera som mer än en enkel fillista. Den kunde bli en startsida, en meny eller ett slags digitalt visitkort.

    Detta var särskilt vanligt bland spelutvecklare, crackergrupper och demoscenprogrammerare.

    Flera versioner av Commodore DOS

    Commodore DOS utvecklades under många år och användes i ett stort antal stationer.

    Några viktiga versioner var:

    • DOS 1.0 för Commodore 2040 och 3040
    • DOS 2.0 för Commodore 4040
    • DOS 2.6 för 1540 och 1541
    • DOS 3.0 för 1570 och 1571
    • DOS 3.1 för den inbyggda 1571-stationen i C128DCR
    • DOS 10.0 för 1581-stationen

    Den överlägset mest kända versionen var DOS 2.6, eftersom den användes i Commodore 1541 och därmed blev en del av miljontals Commodore 64-system.

    1581-stationen var betydligt modernare och använde 3,5-tumsdisketter. Dess DOS-version fick numret 10.0 och stödde ett annorlunda diskformat med större lagringskapacitet.

    Ett tidigt distribuerat datorsystem

    Commodore DOS kan beskrivas som ett tidigt exempel på ett distribuerat datorsystem.

    Arbetet var uppdelat mellan två självständiga enheter:

    Datorn ansvarade för:

    • användarens program
    • BASIC
    • bildskärm och tangentbord
    • programmets logik

    Diskettstationen ansvarade för:

    • filsystemet
    • diskläsning och skrivning
    • katalogen
    • felkontroll
    • diskkommandon

    I moderna datorer finns liknande principer i avancerade hårddiskar, SSD-enheter, nätverkslagring och smarta styrenheter. Dessa innehåller egna processorer och egen programvara som hanterar information innan den skickas till huvuddatorn.

    På så sätt var Commodores lösning både gammaldags och långt före sin tid.

    Mer än bara ett DOS

    Commodore DOS var inte ett komplett operativsystem för hela datorn på samma sätt som MS-DOS, Windows eller Linux.

    Det styrde inte skärmen, tangentbordet eller användarens program. Dess uppgift var framför allt att hantera lagringsenheten och dess filer.

    Trots detta var systemet tekniskt avancerat.

    Det gav diskettstationen en ovanligt självständig roll och gjorde det möjligt för programmerare att experimentera direkt med dess hårdvara.

    Systemet var ibland långsamt, hade flera egenheter och innehöll några allvarliga buggar. Men det bidrog också till den särpräglade datorkultur som växte fram runt Commodore 64.

    För många användare var det knackande ljudet från en 1541-station bara ett tecken på att ett spel höll på att laddas.

    I själva verket var det ljudet från en liten dator som arbetade.

    Fakta: Commodore DOS

    Fullständigt namn: Commodore DOS, även kallat CBM DOS

    Utvecklare: Commodore International

    Typ: Diskoperativsystem för Commodores 8-bitarsdatorer

    Vanliga datorer: Commodore 64, VIC-20, Commodore 128 och Commodore PET

    Mest kända diskettstation: Commodore 1541

    Vanlig DOS-version: CBM DOS 2.6

    Processor i diskettstationen: Processor ur MOS 6502-familjen

    Lagring: 5,25-tumsdisketter i 1541 och 3,5-tumsdisketter i 1581

    Maximalt antal filer: Omkring 144 filer på en 1541-formaterad diskett

    Maximal filnamnslängd: 16 tecken

    Vanliga filtyper: PRG, SEQ, REL, USR och DEL

    Enhetsnummer: Den första diskettstationen använde normalt nummer 8

    Teknisk särart: Operativsystemet kördes inne i diskettstationen, som hade egen processor, eget arbetsminne och egen programvara.

    Känt laddningskommando: LOAD "*",8,1

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodores diskettstationer: från kontorsmaskin till hemdator

    Commodores diskettstationer var långt mer än enkla tillbehör. Från stora 8-tumsstationer för PET- och CBM-datorer till den klassiska 1541 för Commodore 64 och den mer avancerade 1571 för Commodore 128 speglar de hela utvecklingen från kontorsdator till hemdator. Varje modell hade sin egen målgrupp, sina tekniska lösningar och sina begränsningar – och tillsammans visar de hur viktig lagringen var för att göra datorn användbar i vardagen.

    När Commodore-datorerna slog igenom var själva datorn bara halva berättelsen. Den andra halvan stod ofta bredvid: diskettstationen. Den avgjorde hur snabbt program kunde laddas, hur mycket data man kunde spara och vilka maskiner som kunde användas i praktiskt arbete.

    I Commodores värld var diskettstationen ofta mer än bara en enkel läsare. Många modeller hade egen processor, eget minne och ett eget diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också dyra, långsamma eller knepiga att få helt kompatibla mellan olika datorfamiljer.

    Här följer modellerna i ungefär kronologisk och teknisk utvecklingsordning, från de stora IEEE-488-stationerna för PET/CBM-systemen till de mer hemdatorinriktade modellerna för C64, Plus/4 och C128.

    Commodore 8060, 8061 och 8062 – åttatumsteknik för proffsanvändare

    Commodore 8060-serien hör till den äldre och mer affärsinriktade delen av Commodores datormiljö. Här handlar det inte om den lilla 5,25-tumsdisketten som många förknippar med Commodore 64, utan om stora 8-tumsdisketter – ett format som var vanligare i kontors- och minidatormiljöer.

    8060 var modellen med en diskettstation, medan 8061 och 8062 hade två enheter. De var avsedda för Commodores PET- och CBM-system och anslöts via parallell IEEE-488, samma typ av buss som många av Commodores tidigare professionella tillbehör använde.

    Kapaciteten var hög för sin tid. 8060 lagrade omkring 750 kB per disk, 8061 omkring 800 kB per disk och 8062 totalt omkring 1,6 MB. I en tid då många hemdatorägare fortfarande använde kassettband eller betydligt mindre diskettformat var detta mycket lagringsutrymme.

    Tekniskt var de också avancerade. Varje enhet i serien innehöll två MOS 6502-processorer och körde CBM DOS 2.7. Det gjorde diskettstationen till mer än ett passivt lagringsmedium: den hade egen logik för att styra läsning, skrivning och filsystem.

    De fungerade främst med PET, Commodores 4000- och 8000-serier samt CBM-II/B128. Med IEEE-488-adapter kunde även maskiner som Commodore 64, Commodore 128 och VIC-20 använda dem, men det var inte deras naturliga hemmamiljö.

    Commodore 2031, 4031 och 2031LP – bron mellan PET och hemdatorerna

    Commodore 2031 och 4031 var 5,25-tumsdiskettstationer med en enhet, avsedda för PET/CBM-världen. De använde, precis som 8060-serien, parallell IEEE-488. I praktiken kan de ses som enklare enhetsbaserade släktingar till de större dubbla stationerna Commodore 2040 och 4040.

    De lagrade cirka 170 kB per disk, alltså ungefär samma kapacitet som den senare och mycket mer kända 1541. Skillnaden låg framför allt i gränssnittet och målgruppen. 2031 och 4031 hörde hemma i den professionella Commodore-miljön med PET, 4000-serien, 8000-serien och B128.

    2031LP var en lågprofilmodell. Den var funktionellt lik 2031 men hade ett lägre, ljusare chassi som påminde mer om senare hemdatorstationer.

    Det intressanta med 2031-familjen är att den visar övergången mellan två världar: Commodores företagsdatorer med IEEE-488 och de kommande hemdatorerna där billigare seriella lösningar blev vanligare.

    Commodore 1541 – folkhemmets diskettstation

    När Commodore 64 blev en av världens mest sålda hemdatorer blev Commodore 1541 dess mest kända följeslagare. Den lanserades 1982, använde 5,25-tumsdisketter, lagrade 170 kB och körde CBM DOS 2.6. Den hade en MOS 6502 på 1 MHz, 2 kB RAM och 16 kB ROM. Den var avsedd för Commodore 64 och VIC-20.

    1541 var tekniskt sett ganska speciell. Den hade egen processor och ett eget diskoperativsystem, vilket gjorde den ovanligt självständig jämfört med många andra hemdatorers diskettstationer. Samtidigt blev den beryktad för sin långsamhet. Den använde en seriell variant av IEEE-488-bussen, men överföringshastigheten var låg jämfört med de parallella PET/CBM-lösningarna.

    Trots detta blev 1541 en ikon. Den var inte bara ett lagringsmedium utan en del av hela C64-kulturen. Spel, demoscenen, kopieringsprogram, fastloaders och diskverktyg kretsade ofta kring just 1541:ans begränsningar och möjligheter.

    Den hade också praktiska problem. Tidiga versioner kunde vara opålitliga, och vissa modeller fick rykte om sig att vara varma, högljudda eller känsliga för feljustering. Men eftersom C64 sålde i enorma mängder blev 1541 ändå den diskettstation som många förknippar starkast med Commodore.

    Commodore 1551 – snabb men låst till Plus/4-familjen

    Commodore 1551, ursprungligen introducerad som SFS 481, var en 5,25-tumsdiskettstation för Commodore Plus/4. Den liknade 1541 till kapacitet och grundläggande funktion, men anslöts på ett helt annat sätt: via datorns cartridge-port. Det gav snabbare åtkomst än den vanliga C64/1541-kombinationen.

    Kapaciteten var ungefär densamma som hos 1541: cirka 170 kB på en 5,25-tumsdiskett. Den var alltså inte revolutionerande när det gällde lagringsutrymme, men den var snabbare i praktisk användning tack vare sitt gränssnitt.

    1551 hade dock ett stort problem: den var bunden till Plus/4-familjen. Commodore planerade enligt materialet ett gränssnitt som skulle göra den användbar även med Commodore 64, men det släpptes aldrig. Därför blev 1551 en snabb men ganska smal sidogren i Commodores diskettfamilj.

    Den fungerade främst med Commodore Plus/4 och Commodore 16. För C64-ägare var 1541 fortfarande den naturliga stationen.

    Commodore 1571 – den seriösa partnern till Commodore 128

    Commodore 1571 kom 1985 och var tänkt som en mer avancerad diskettstation för Commodore 128. Den använde 5,25-tumsdisketter men kunde, till skillnad från 1541 och 1551, använda båda sidorna av en diskett utan att användaren behövde vända den manuellt. Det gav omkring 360 kB per diskett, eller ungefär 340 kB i praktiskt Commodore-format.

    Den stora nyheten var inte bara kapaciteten. 1571 kunde hantera både Commodores GCR-format och MFM-format. Det var viktigt eftersom Commodore 128 hade stöd för CP/M, och CP/M-världen använde andra diskformat än Commodores äldre hemdatorer. Med 1571 kunde C128 därför läsa och skriva flera samtida CP/M-format, och med särskild programvara kunde man även utbyta data med MS-DOS-formaterade disketter.

    1571 var också snabbare än tidigare Commodore-stationer när den användes med Commodore 128. Den stödde C128:ans så kallade burst mode, vilket gav betydligt högre överföringshastighet än den långsamma 1541-lösningen. Däremot fungerade inte denna snabbare överföring på samma sätt med äldre Commodore-maskiner.

    Kompatibiliteten var ändå en av modellens styrkor. Den fungerade med Commodore 128 och Commodore 64, och kunde läsa vanliga ensidiga 1541-disketter. När den användes med en C64 eller äldre maskiner gick den normalt i ensidigt läge, medan den med C128 kunde använda sitt dubbelsidiga läge.

    1571 var inte helt perfekt på låg nivå. Vissa program med avancerat kopieringsskydd kunde ha problem, eftersom 1571 inte var hundraprocentigt identisk med 1541 i alla detaljer. Men för seriös användning, CP/M, text, databaser och filhantering var den ett stort steg framåt.

    Commodore 1581 – när 3,5-tumsdisketten nådde Commodore

    Commodore 1581 kom 1987 och markerade ett tydligt steg framåt. Den använde 3,5-tumsdisketter, var dubbelsidig och dubbel densitet, och lagrade omkring 800 kB. Det var en stor förbättring jämfört med 1541, 1551 och 1571.

    1581 var främst avsedd för Commodore 64 och Commodore 128, men fungerade även med Plus/4, Commodore 16 och VIC-20. Den hade en MOS 6502 på 2 MHz, 8 kB RAM och 32 kB ROM, samt CBM DOS 10.0.

    Den stora praktiska fördelen var kapaciteten. Med 1581 fick användaren mycket mer plats på en modernare och tåligare diskett. Den stödde också burst mode med Commodore 128, vilket gav betydligt snabbare överföring än en vanlig 1541 på C64. Däremot var den inte fullständigt kompatibel med alla äldre program. Spel och program som gick direkt på låg nivå mot 1541:ans diskformat kunde få problem, eftersom 1581 hade ett annat fysiskt format och annan intern uppbyggnad.

    1581 blev därför särskilt uppskattad bland mer avancerade användare, BBS-operatörer och de som hanterade större datamängder, snarare än bland spelare som behövde maximal 1541-kompatibilitet.

    Översikt över modellerna

    ModellLanseringDiskformatKapacitetGränssnittPassade främst till
    Commodore 8060Tidigt 1980-tal8 tumca 750 kBIEEE-488PET, 4000/8000-serien, CBM-II/B128
    Commodore 8061/8062Tidigt 1980-tal8 tum, dubbla enheterupp till ca 1,6 MBIEEE-488PET, 4000/8000-serien, CBM-II/B128
    Commodore 2031/4031Tidigt 1980-tal5,25 tumca 170 kBIEEE-488PET/CBM, 4000/8000-serien, B128
    Commodore 154119825,25 tumca 170 kBSeriell Commodore-bussCommodore 64, VIC-20
    Commodore 155119845,25 tumca 170 kBCartridge-portCommodore Plus/4, Commodore 16
    Commodore 157119855,25 tum, dubbelsidigca 340–360 kBSeriell Commodore-bussCommodore 128, Commodore 64
    Commodore 158119873,5 tumca 790–800 kBSeriell Commodore-bussC128, C64, Plus/4, C16, VIC-20

    Varför diskettstationerna var så viktiga

    I dag tänker vi ofta på lagring som något passivt: ett USB-minne, en SSD eller ett minneskort. Hos Commodore var diskettstationen däremot ofta en intelligent apparat. Den hade egen processor, eget minne och egen programvara. Det gjorde att mycket av arbetet kunde skötas av själva stationen.

    Det var både en styrka och en svaghet. Styrkan var flexibiliteten. En Commodore-diskettstation kunde i praktiken programmeras och utnyttjas på oväntade sätt. Svagheten var att kompatibilitet och hastighet ofta blev komplicerade.

    1541 blev långsam men extremt spridd. 1551 blev snabbare men fastlåst till en mindre datorfamilj. 1571 blev den mer seriösa C128-stationen med dubbelsidigt format, CP/M-stöd och bättre hastighet. 1581 blev rymligare och modernare, men inte perfekt för äldre spel som förväntade sig exakt 1541-beteende.

    Sammanfattning

    Commodores diskettstationer speglar hela företagets utveckling. De tidiga 8060- och 2031-modellerna hörde hemma i en professionell PET/CBM-värld med IEEE-488 och kontorsprägel. 1541 blev massmarknadens diskettstation, nära knuten till Commodore 64. 1551 var ett försök att ge Plus/4-familjen en snabbare lösning. 1571 blev den naturliga följeslagaren till Commodore 128 och öppnade dörren mot CP/M och dubbelsidig lagring. 1581 tog slutligen Commodore in i 3,5-tumsepoken med större kapacitet och bättre möjligheter för seriös användning.

    Tillsammans visar modellerna hur lagring gick från stor och dyr kontorsutrustning till något som kunde stå på skrivbordet hemma bredvid en C64 eller C128. Det var inte bara en teknisk utveckling, utan också en del av hur datorn blev vardag.

    Teknisk fakta: Commodores diskettstationer

    TypExterna diskettstationer för Commodore-datorer
    Vanliga modeller8060, 8061, 8062, 2031, 4031, 1541, 1551, 1571 och 1581
    Diskformat8 tum, 5,25 tum och 3,5 tum
    KapacitetFrån cirka 170 kB till omkring 800 kB per diskett, beroende på modell
    GränssnittIEEE-488, seriell Commodore-buss eller cartridge-port
    ProcessorMånga modeller hade egen MOS 6502-processor
    Operativsystem i enhetenCBM DOS, till exempel 2.6, 2.7, 3.0 och 10.0
    Passade tillPET/CBM, VIC-20, Commodore 64, Commodore 128, Commodore 16 och Plus/4
    Särskilt känd modellCommodore 1541, den klassiska diskettstationen till Commodore 64

    Commodores diskettstationer var ofta små datorer i sig själva, med egen processor, minne och diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också långsamma eller svåra att kombinera mellan olika Commodore-system.

    Innehåll ifrån youtube om Commores diskettstationer

    Teknisk fakta: Commodores diskettstationer

    Typ Externa diskettstationer för Commodore-datorer
    Vanliga modeller 8060, 8061, 8062, 2031, 4031, 1541, 1551, 1571 och 1581
    Diskformat 8 tum, 5,25 tum och 3,5 tum
    Kapacitet Från cirka 170 kB till omkring 800 kB per diskett, beroende på modell
    Gränssnitt IEEE-488, seriell Commodore-buss eller cartridge-port
    Processor Många modeller hade egen MOS 6502-processor
    Operativsystem i enheten CBM DOS, till exempel 2.6, 2.7, 3.0 och 10.0
    Passade till PET/CBM, VIC-20, Commodore 64, Commodore 128, Commodore 16 och Plus/4
    Mest känd modell Commodore 1541, den klassiska diskettstationen till Commodore 64

    Commodores diskettstationer var ofta små datorer i sig själva, med egen processor, minne och diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också långsamma eller svåra att kombinera mellan olika Commodore-system.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore PET och CBM: när framtiden kom i plåtchassi

    När Commodore PET lanserades 1977 var persondatorn fortfarande ett djärvt löfte om framtiden. Med robust plåtchassi, inbyggd skärm, BASIC i ROM och en blinkande markör blev PET och de senare CBM-modellerna viktiga arbetsredskap i skolor, företag och laboratorier. Från den kantiga PET 2001 till den eleganta CBM 8096-SK berättar serien historien om en tid då datorn var enkel att förstå, byggd för att hålla — och redo att programmeras direkt när strömmen slogs på.

    När Commodore 1977 visade upp sin PET 2001 var persondatorn fortfarande något nytt, dyrt och nästan exotiskt. Det här var tiden då Apple II, Tandy TRS-80 och Commodore PET tillsammans skulle komma att kallas den stora “1977-trion” — tre maskiner som på allvar tog datorn från laboratorier och företag in i skolor, kontor och hem.

    PET stod för Personal Electronic Transactor, men namnet var också en blinkning till ordet pet — ett husdjur, en trogen följeslagare. Det passade Chuck Peddles idé: datorn skulle vara en pålitlig vän på skrivbordet. I Europa fick namnet däremot bytas ut, eftersom Philips hade invändningar mot PET-varumärket. Därför blev maskinerna här mer kända som CBM, Commodore Business Machines.

    Från räknemaskiner till mikrodatorer

    Commodore hade sina rötter i kontorsmaskiner och räknare. Det märktes tydligt på den första PET 2001. Den var byggd som en kompakt allt-i-ett-maskin med inbyggd bildskärm, tangentbord och kassettbandspelare. Chassit var av metall, tungt och robust — mer som en kontorsapparat än en leksak.

    Inuti satt en MOS 6502, en 8-bitarsprocessor som skulle bli en av datorhistoriens mest inflytelserika kretsar. Den arbetade i PET med 1 MHz, vilket i dag låter nästan ofattbart lite, men på 1970-talet räckte det för textbehandling, programmering, utbildning och enklare affärssystem.

    Den första modellen hade bara några få kilobyte minne, en liten monokrom skärm och ett berömt — eller ökänd — tangentbord med små fyrkantiga tangenter. Många kallade det för ett “chiclet keyboard”, eftersom tangenterna liknade tuggummibitar. Det var inte bekvämt, men det var billigt och passade Commodores bakgrund som tillverkare av räknemaskiner.

    2000-serien: pionjären

    Den ursprungliga PET 2001 var enkel men banbrytande. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, inbyggd datasette och 4 eller 8 kB RAM. Grafik i modern mening fanns inte. I stället visade datorn text och grafiska symboler ur teckenuppsättningen PETSCII.

    Ändå var den användbar. Den hade portar för kassettbandspelare, användarport och den viktiga IEEE-488-bussen, som gjorde det möjligt att koppla in skrivare och diskettstationer. Just IEEE-488 kom att bli ett av PET- och CBM-seriens stora kännetecken.

    PET 2001 var inte främst en speldator. Den var snarare ett verktyg för skolor, programmerare, företag och tekniskt nyfikna användare.

    3000-serien: bättre tangentbord, samma grundidé

    Med 3000-serien, som kom från 1978, tog Commodore ett steg mot mer praktiska kontorsdatorer. Maskinerna var tekniskt mycket lika sina föregångare men fick ett bättre, fullstort tangentbord. De fanns med 8, 16 eller 32 kB RAM och hade fortfarande 40 tecken per rad på en 9-tums monokrom skärm.

    Här märks också Commodores nära koppling till Microsoft. Commodore BASIC byggde på Microsoft BASIC, men såldes under Commodores namn och anpassades till deras maskiner. Den tidiga BASIC-versionen var enkel, men viktig: användaren kunde slå på datorn och börja programmera direkt.

    4000-serien: BASIC V4 och mer affärsinriktning

    Med 4000-serien blev maskinerna mer mogna. De levererades med Commodore BASIC V4, som bland annat gav bättre stöd för diskettstationer. Serien fanns både i smalare modeller med 9-tumsskärm och större modeller med 12-tumsskärm.

    Fortfarande handlade det om textbaserade system. Men för skolor och företag var det inget problem. Tvärtom: en robust maskin med bra tangentbord, tydlig skärm och pålitlig lagring var precis vad många behövde.

    PET- och CBM-datorerna blev vanliga i klassrum, på kontor och i tekniska miljöer. De användes inte bara för undervisning och administration, utan även för styrning av industriella system och vetenskapliga tillämpningar.

    8000-serien: 80 kolumner och professionell prägel

    8000-serien markerade nästa stora steg. Nu blev 80 tecken per rad standard, vilket gjorde datorerna betydligt bättre lämpade för textbehandling, kalkyler och affärsprogram. Skärmen var monokrom, men den större textytan gjorde stor skillnad.

    Den klassiska modellen CBM 8032 följdes av varianter som 8096, 8296 och 8296-D. Här började Commodore också ta itu med 32 kB-gränsen genom bankväxling av minnet. På så sätt kunde maskiner som CBM 8096 och 8296 använda mer RAM än vad den vanliga 6502-adressrymden egentligen tillät.

    Designen förändrades också. De senare modellerna fick ett mer futuristiskt, rundat chassi med separat tangentbord. Formen har ibland felaktigt kopplats till Porsche-design, men den skapades av Commodores egen designer Ira Velinsky. Oavsett ursprung såg maskinerna moderna ut — särskilt jämfört med de äldre kantiga metallburkarna.

    CBM 8096-SK: en elegant arbetshäst

    Commodore CBM 8096-SK är en av de mest intressanta modellerna i den senare PET/CBM-familjen. Den kombinerar den klassiska 8-bitarsarkitekturen med ett mer avancerat minnessystem och ett modernt yttre.

    Den har 80×25 tecken på skärmen, separat tangentbord och ett chassi som känns mer som en professionell terminal än en hemdator. Trots att den saknar färggrafik och avancerat ljud är den en imponerande maskin: byggd för arbete, undervisning och långvarig drift.

    Det här är inte en dator som försöker locka med spel eller multimedia. Den signalerar något annat: ordning, stabilitet och kontroll.

    CBM II: Commodores ambitiösa sidospår

    I början av 1980-talet försökte Commodore också modernisera sin affärsdatorlinje med CBM II-serien. Dessa maskiner byggde på den mer avancerade MOS 6509-processorn, en vidareutveckling av 6502 med stöd för större minnesmängder genom bankväxling.

    CBM II fanns i olika varianter. Hemmodellerna i P-serien kunde utrustas med grafik- och ljudkretsar som påminde om det som senare skulle göra Commodore 64 berömd. Affärsmodellerna i B-serien hade ofta 128 kB RAM, SID-ljudchip och möjlighet till extra processorer som Z80 eller Intel 8088.

    Trots tekniska ambitioner blev CBM II aldrig någon stor succé. Den hamnade mellan världar: för dyr och ovanlig för hemmen, men inte tillräckligt dominerande för affärsmarknaden.

    Varför PET och CBM fortfarande fascinerar

    I dag är PET- och CBM-datorerna inte snabba, färgstarka eller flexibla enligt moderna mått. De har ofta ingen pixelgrafik, begränsat ljud och ett arbetssätt som kräver tålamod. Ändå har de en särskild dragningskraft.

    De visar en tid då datorn fortfarande var begriplig. Man kunde förstå maskinen som helhet: processorn, minnet, skärmen, tangentbordet, portarna och BASIC-tolken. När man slog på datorn möttes man inte av appar, molntjänster eller uppdateringar — bara en blinkande markör och en uppmaning att börja skriva.

    Det är kanske just därför en maskin som Commodore CBM 8096-SK känns så levande än i dag. Den representerar en period då persondatorn ännu inte hade bestämt sig för vad den skulle bli. Skulle den vara ett kontorsredskap, en utbildningsmaskin, en programmeringsmiljö, en terminal eller en hemdator?

    För Commodore PET och CBM var svaret enkelt: den kunde vara allt detta — bara man var beredd att skriva kommandona själv.

    Youtube innehåll om CBM och PET

    Faktaruta: Commodore PET/CBM

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1977

    Tillverkare: Commodore International

    Processor: MOS 6502, senare även MOS 6509 i CBM II-serien

    Operativsystem: Commodore BASIC i ROM

    Bildskärm: Monokrom textskärm, vanligen 40×25 eller 80×25 tecken

    Lagring: Kassettband och externa diskettstationer via IEEE-488

    Användning: Skolor, företag, programmering, industri och laboratorier

    Kända modeller: PET 2001, CBM 3032, CBM 4032, CBM 8032, CBM 8096-SK och CBM 8296

    Särskilt kännetecken: Robust konstruktion, inbyggd BASIC och textbaserad PETSCII-grafik



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • CBM 8032 – när “mikrodatorn” blev ett arbetsverktyg på riktigt

    CBM 8032 kom 1980 och visar tydligt när hemdatorn började bli ett seriöst arbetsverktyg. Med 80-kolumnsskärm, BASIC 4.0 och gott om expansionsmöjligheter var den byggd för text, tabeller och kontorsnytta snarare än spel – men samtidigt skapade den nya kompatibilitetsproblem för program skrivna för äldre 40-kolumnsmodeller.

    I början av 1980-talet hände något som i efterhand ser självklart ut, men som då var rätt omvälvande: datorn började lämna hobbyrummet och flytta in i klassrum och småföretag. Datorer hade funnits länge, men nu började de bli personliga på riktigt – tillräckligt billiga, tillräckligt små och tillräckligt användbara för att kunna stå på ett skrivbord och göra nytta varje dag.

    En av de maskiner som tydligast markerar den här övergången är Commodore CBM 8032 (släppt 1980). Den kan se lite märklig ut med dagens ögon: en tung “allt-i-ett”-låda med inbyggd skärm, ett robust tangentbord och en design som mer skriker kontor än spel. Men det är just poängen. 8032 var byggd för att vara ett seriöst arbetsredskap – och den visar väldigt tydligt hur snabbt datorvärlden mognade runt 1980.

    80 kolumner: ett osynligt men avgörande steg

    I datorhistorien är vissa framsteg lätta att förstå: färggrafik, ljud, hårddiskar. Andra är mer osynliga men minst lika viktiga. CBM 8032:s 80-kolumnsskärm är ett sådant exempel.

    Före 80 kolumner var många hemdatorer låsta till 40 tecken per rad. Det räckte för spel och enkla program, men i “riktig” text – rapporter, fakturor, listor – blir 40 kolumner snabbt trångt. 80 kolumner gav en mer papper-lik layout: fler ord per rad, färre radbrytningar, och framför allt ett tydligare arbetsflöde för ordbehandling och kalkyl.

    Det här är en av anledningarna till att 8032 kändes som en dator för verksamheter snarare än för vardagsrummet.

    Nästan grafiklöst – men ändå visuellt smart

    CBM 8032 brukar beskrivas som “utan grafik”. Det stämmer i modern mening: ingen bitmap-grafik i stil med Commodore 64. Men den hade något annat: PETSCII, en teckenuppsättning med rutor, linjer, pilar och symboler. Med PETSCII kunde man bygga menyer, tabeller och “gränssnitt” med rena texttecken.

    Det låter primitivt, men det är lätt att underskatta hur effektivt det var. I en tid då processorkraft och minne var dyrt gav PETSCII ett sätt att skapa strukturerade skärmbilder och användarvänliga program utan tung grafik.

    32 KB RAM: litet idag, stort då

    Standardmodellen hade 32 KB RAM. För att sätta det i perspektiv: en enda högupplöst bild från en modern mobilkamera är ofta flera miljoner bytes – långt mer än hela datorns arbetsminne.

    Ändå räckte 32 KB långt om man programmerade smart. Språket i ROM var Commodore BASIC 4.0, och hela datorn byggde på 6502-processorn runt 1 MHz. Det viktiga var inte rå kraft – utan att hårdvaran var förutsägbar, dokumenterad och stabil.

    Och här kommer en intressant detalj: Commodore erbjöd minnesexpansion som kunde ta maskinen upp till 96 KB. Att ens prata om 96 KB i en 8-bitarsmaskin visar hur man pressade arkitekturen till gränsen, just för att möta behovet från mer krävande affärsprogram.

    Kompatibilitetsproblemet: när “bättre” inte alltid är lättare

    När 8032 kom med 80 kolumner uppstod ett klassiskt teknikproblem som känns igen än idag: kompatibilitet.

    Massor av program och spel var skrivna för 40-kolumnsdatorer och förväntade sig en viss skärmlayout. När samma program kördes på en 80-kolumnsmaskin blev resultatet fel: text hamnade snett, skärmen användes “på fel sätt”, och i vissa fall kraschar program som direkt “petar” i skärmminnet.

    Lösningen blev emulering och anpassning – till exempel program som kunde få 80-kolumnsmaskinen att bete sig mer som en 40-kolumnare genom att ändra hur bildskärmen ritades upp. Det är en tidig försmak av samma idé som senare dyker upp överallt: kompatibilitetslägen, emulatorer och “legacy support”.

    Lagring och portar: mer kontor än spel

    CBM 8032 var byggd för att prata med kringutrustning. Den hade portar för bland annat IEEE-488, en standard som ofta dök upp i instrument och proffsutrustning. Den kunde använda bandstation (datasette), 5,25-tumsdisketter, 8-tumsdisketter och till och med hårddisklösningar (för den som hade budget).

    Det är lätt att glömma hur fysiskt datoranvändning var då: kablar, diskettstationer som lät, mekanik som behövde rengöras, och media som kunde åldras. Samtidigt var detta en del av charmen – och en del av hantverket. Att “ha en dator” betydde ofta att man också kunde lite elektronik och felsökning.

    Varför CBM 8032 fortfarande fascinerar

    Det finns datorer som blir historiskt viktiga för att de var populära. Och så finns datorer som blir viktiga för att de representerar ett skifte. CBM 8032 hör till den senare kategorin.

    Den står mitt i övergången från hobby till arbete, från lekfull hemdator till text, tabeller och produktivitet, från enkel skärm till mer professionell presentation, och från “kör program” till “bygg ett system med kringutrustning”.

    Dessutom är 8032 ett exempel på något som präglar teknik även idag: när man försöker göra en plattform mer kraftfull så skapar man också nya kompatibilitetsproblem och nya vanor. Framsteg är sällan gratis – men de formar framtiden.

    Innehåll på youtube om CBM 8032

    Faktaruta: Commodore CBM 8032

    • Modell: CBM 8032
    • Typ: Persondator
    • Tillverkare: Commodore
    • Lanserad: 1980
    • Utgången: 1982
    • CPU: MOS 6502 (~1 MHz)
    • RAM: 32 KB (utbyggbar till 96 KB)
    • ROM: 20 KB
    • Textläge: 80 × 25 (PETSCII)
    • Upplösning: 640 × 200
    • Grafik: Ingen bitmap-grafik (teckengrafik via PETSCII)
    • Färg: Monokrom
    • Ljud: Piezo-summer (ca 3 oktaver) + “bell”
    • I/O: Parallellport, 2× datasette, IEEE-488, expansionsplats, 2× ROM-socklar
    • Operativsystem/miljö: Commodore BASIC 4.0
    • Extern lagring: Band (datasette), 5,25″ diskett, 8″ diskett, hårddisk (via tillbehör)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • SuperPET 9000 – när mikrodatorn flirtade med stordatorn

    I en tid då de flesta persondatorer var enkla maskiner för hobbybruk och spel tog Commodore en helt annan väg. SuperPET 9000 var en dator utvecklad i samarbete med akademin, byggd för programmerare, forskare och studenter som behövde verkliga utvecklingsverktyg snarare än leksaker. Med dubbla processorer, avancerade programmeringsspråk och stordatorliknande ambitioner kom den att bli ett av de mest särpräglade och visionära systemen i den tidiga mikrodatorepoken.

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Stordatorer och minidatorer dominerade universitet och forskning, medan persondatorer just hade börjat ta form. I detta gränsland föddes Commodore SuperPET 9000 – en dator som medvetet konstruerades för att sudda ut gränsen mellan akademisk datorkraft och persondatorns tillgänglighet.
    Resultatet blev en av de mest avancerade, ovanliga och tekniskt intressanta persondatorerna från sin tid.

    Ett datorprojekt från universitetet

    Till skillnad från många samtida hemdatorer utvecklades SuperPET i nära samarbete med University of Waterloo i Kanada. Syftet var inte spel eller hemanvändning, utan utbildning, forskning och professionell programutveckling. Datorn skulle fungera som ett seriöst arbetsredskap för studenter, forskare och utvecklare.
    Detta akademiska ursprung präglar hela konstruktionen, från hårdvara till mjukvara.

    Två processorer i samma dator

    SuperPET var unik genom att innehålla två olika processorer. MOS Technology 6502 gav full kompatibilitet med tidigare Commodore PET-modeller, medan Motorola 6809 erbjöd en betydligt mer avancerad arkitektur lämpad för strukturerad programmering och kompilatorbaserade språk. Med hjälp av fysiska omkopplare kunde användaren välja vilken processor som skulle vara aktiv. I 6502-läge fungerade datorn som en traditionell PET, medan 6809-läget gav tillgång till ett helt annat system anpassat för utvecklingsarbete.
    För sin tid var detta en mycket ovanlig och tekniskt djärv lösning.

    En programmeringsmiljö på minidatornivå

    När SuperPET startades i 6809-läge möttes användaren inte av ett enkelt BASIC-prompt, utan av ett menybaserat utvecklingssystem. Här fanns programmeringsspråk och verktyg som annars hörde hemma på betydligt större datorer. APL, FORTRAN, Pascal, assembler och COBOL kompletterades av en avancerad texteditor, maskinkodsmonitor och seriell kommunikation via RS-232.
    Grundidén var att utvecklare skulle kunna skriva, testa och felsöka program lokalt på SuperPET och därefter överföra källkoden till en stordator eller minidator via direktuppkoppling.

    Kraftfull hårdvara för sin tid

    Jämfört med andra persondatorer i början av 1980-talet var SuperPET tekniskt imponerande. Den kunde utrustas med upp till 96 kilobyte RAM, hade 48 kilobyte ROM med det specialutvecklade Waterloo KERNAL och använde en inbyggd 12-tums monokrom bildskärm i 80 kolumners textläge. Tangentbordet var fullstort och försett med APL-symboler direkt på tangenterna. Äkta RS-232 och IEEE-488 gav stöd för professionell kringutrustning.
    Detta var ingen förenklad hemdator, utan ett system byggt för seriöst och långsiktigt arbete.

    En nischprodukt med tydligt syfte

    SuperPET blev aldrig någon massprodukt. Den var dyr, avancerad och riktade sig till en begränsad målgrupp inom akademi och utveckling. I Europa marknadsfördes den som en MicroMainframe, ett namn som tydligt signalerade ambitionen att erbjuda stordatorliknande funktioner i skrivbordsformat.
    Trots den begränsade spridningen har SuperPET fått en särskild plats i datorhistorien.

    En alternativ framtid för persondatorn

    I efterhand är SuperPET särskilt intressant eftersom den visar en alternativ utvecklingsväg. Den representerar en vision där persondatorn tidigt blev ett professionellt utvecklingsverktyg snarare än en maskin främst avsedd för spel och hemanvändning. Många av idéerna lever kvar i dagens utvecklingsmiljöer, där terminalbaserat arbete, flera programmeringsspråk och direkt kommunikation med andra system fortfarande är centrala.

    Sammanfattning

    SuperPET 9000 var tekniskt avancerad, akademiskt präglad och kompromisslöst riktad mot programmerare. Den var före sin tid och för specialiserad för att bli kommersiellt framgångsrik, men just därför är den i dag en av de mest fascinerande persondatorerna från den tidiga mikrodatorepoken.
    Det var en dator byggd inte bara för att användas, utan för att förstås.

    Innehåll på youtube som behandlar CMD SuperPet 9000

    Faktaruta: Commodore SuperPET 9000 (MMF 9000)

    Även känd som: MicroMainframe (Europa), MMF 9000

    Bakgrund: Utvecklad i samarbete med University of Waterloo (Kanada) som en avancerad utvecklingsmaskin.

    CPU: MOS Technology 6502 och Motorola 6809

    Klockfrekvens: 1 MHz

    RAM: 96 KB

    ROM: 48 KB (Waterloo KERNAL, inkl. CBM BASIC 4.0)

    Bildskärm: 12" monokrom

    Textläge: 80 kolumner × 25 rader

    Video: MOS Technology 6545 CRTC

    Ljud: Piezo-högtalare (en fyrkantsvågsröst, tre oktaver)

    Portar/kretsar: 6551 ACIA, MOS 6520 PIA, MOS 6522 VIA

    Anslutningar: IEEE-488, 2× Datasette, EXPANSION-port, intern 25-polig RS-232, CBM parallell "User"-port

    Tangentbord: Fullstort 73-tangenters QWERTY + numerisk del, med APL-symboler på tangenterna

    Mjukvara i utvecklingsmiljön: Setup/RS-232, monitor, editor/terminal, BASIC, APL, Fortran, Pascal, assembler (samt COBOL)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Acorn Atom – den lilla datorn som lade grunden för brittisk datorkultur

    Acorn Atom var en av de tidigaste brittiska hemdatorerna och ett tydligt exempel på hur enkel hårdvara kunde få stor betydelse. Med mycket begränsat minne, låg klockfrekvens och ett ovanligt kraftfullt programmeringsspråk blev den ett verktyg för lärande snarare än underhållning. Datorn riktade sig till nyfikna entusiaster som ville förstå hur datorer fungerade på djupet och kom att spela en viktig roll i utvecklingen av både brittisk datorkultur och senare framgångar som BBC Micro och ARM-arkitekturen.

    Acorn Atom var en brittisk hemdator som tillverkades av Acorn Computers mellan 1980 och 1983. Trots sitt enkla utförande kom den att få stor betydelse för den tidiga hemdatorutvecklingen i Storbritannien och blev en teknisk föregångare till BBC Micro, som senare kom att dominera den brittiska skolsektorn. Acorn Atom riktade sig inte i första hand till konsumenter som ville ha en färdig underhållningsmaskin, utan till nyfikna användare som ville förstå hur en dator fungerade på djupet.

    En dator för entusiaster

    En ovanlig egenskap för sin tid var att Acorn Atom kunde köpas både som färdigmonterad dator och som byggsats. Detta gjorde den särskilt attraktiv för elektronikintresserade och hobbyprogrammerare. Grundkonfigurationen var mycket sparsam med en 1 MHz-processor av typen MOS Technology 6502, 2 KB RAM, 8 KB ROM och kassettband för lagring. Minnesbegränsningarna var extrema, även med dåtidens mått, men bidrog till att användarna lärde sig skriva effektiv och genomtänkt kod.

    Grafik och ljud

    Trots sin enkelhet kunde Acorn Atom visa grafik i flera olika lägen, med upplösningar upp till 256×192 pixlar i monokromt läge, vilket betraktades som hög upplösning i början av 1980-talet. Grafiken hanterades av videochippet MC6847, som möjliggjorde både text- och grafiklägen. Ljudet var begränsat till en enkel intern högtalare med en ljudkanal, tillräcklig för enkla spel och signaler.

    Atom BASIC och programmering

    En av Acorn Atoms största styrkor var programmeringsspråket Atom BASIC, utvecklat av Sophie Wilson. Språket var snabbt och ovanligt avancerat för sin tid. Det erbjöd etiketter som alternativ till radnummer, möjlighet att blanda BASIC och 6502-assembler i samma program samt direkt minnesåtkomst via särskilda operatorer. Detta gjorde Acorn Atom till ett kraftfullt verktyg för att lära sig låg­nivå­programmering och hur datorns hårdvara fungerade.

    Betydelse för nätverk och utbildning

    Det var på Acorn Atom som det lokala nätverket Econet först testades i praktiken. Tekniken vidareutvecklades senare och användes i större skala tillsammans med BBC Micro i skolmiljöer. Även om Acorn Atom ersattes som lågprisalternativ av Acorn Electron, levde dess tekniska idéer och designfilosofi vidare i Acorns senare produkter.

    Program och spel

    Ett femtiotal kommersiella spel släpptes till Acorn Atom, men datorns verkliga styrka låg i dess roll som utvecklingsplattform. Många användare skrev egna program, publicerade kod i datortidningar och delade mjukvara via kassettband. Acorn Atom var därför mindre en ren spelmaskin och mer ett verktyg för lärande, experiment och teknisk förståelse.

    Arv och eftermäle

    Acorn Atom visar hur kraftfulla idéer kan uppstå trots mycket begränsade resurser. Datorn bidrog till att forma en generation brittiska programmerare och ingenjörer och utgör ett viktigt kapitel i persondatorns historia. Än i dag lever Acorn Atom vidare genom emulatorer, FPGA-projekt och ett aktivt entusiastsamfund som fortsätter att utforska och bevara denna tidiga milstolpe inom hemdatorutvecklingen.

    Innehålle på youtube om Acorn Computer

    Faktaruta: Acorn Atom

    Tillverkare
    Acorn Computers
    Lanserad
    1980
    Tillverkades
    1980–1983
    Processor
    MOS Technology 6502, 1 MHz
    Minne
    2 KB RAM (utbyggbart till 12 KB), 8 KB ROM (utbyggbart till 12 KB)
    Lagring
    Kassettband, 5¼-tums diskett (via tillval)
    Grafik
    Upp till 256×192 pixlar (monokromt), flera lägen med färg
    Ljud
    1 kanal, intern högtalare
    Mått
    381×241×64 mm
    Pris vid lansering
    £120 (byggsats), £170 (färdigmonterad)
    Efterföljare
    BBC Micro (i Acorns produktlinje)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

    När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.

      MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

      När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.

      För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.

      VARFÖR JUST MINIMAX?

      Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.

      Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.

      SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER

      ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.

      Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.

      Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.

      KOMPATIBEL – MEN INTE HELT

      På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.

      I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.

      Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.

      PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK

      ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.

      ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.

      Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.

      PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET

      Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.

      Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.

      ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG

      Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.

      I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.

      En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.

      FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX

      Tillverkare: Computhink (USA)
      Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA)
      Lanseringsår: 1980
      Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner
      Minne: 108 544 byte RAM
      Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824)
      Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter)
      Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm)
      Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg
      Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824)
      Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)

      ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Commodore VIC-20 – hemdatorn som tog datorer till vardagsrummet

      Commodore VIC-20 blev datorn som tog hemdatortekniken från hobbyrummen och rakt in i vardagsrummet. När den lanserades i början av 1980-talet var den både billig, färgglad och förvånansvärt kapabel – en maskin som gjorde programmering, spel och datorkunskap tillgängligt för miljoner människor världen över. Som den första datorn i historien att sälja över en miljon exemplar blev VIC-20 startskottet för den breda hemdatorteran och en ikon för en generation nyfikna användare.

      När Commodore lanserade VIC-20 i början av 1980-talet markerade det startskottet för något helt nytt: en dator som var tillräckligt billig, enkel och färgglad för att platsa i vanliga människors hem. I en tid då hemdatorer ofta var dyra, komplicerade och främst riktade till entusiaster, blev VIC-20 den första datorn som sålde över en miljon exemplar. Det var ett tekniskt genombrott – men också ett kulturellt.

      En dator för ”massorna, inte klasserna”

      Commodores vd Jack Tramiel var övertygad om att datorer snart skulle bli lika viktiga som tv-apparater i hemmen. Samtidigt sjönk hårdvarupriserna snabbt, och konkurrenter som Atari och Radio Shack började släppa enklare och billigare datorer för hemmabruk. Commodores svar blev VIC-20: en färgdator med fullstort tangentbord, ljud och grafik, och tillräckligt låg prislapp för att säljas i stormarknader och leksaksbutiker.

      Även marknadsföringen var banbrytande. Skådespelaren William Shatner dök upp i tv-reklam och frågade: ”Why buy just a video game?” – en tydlig signal om att VIC-20 var mer än ett spel, men lika lättillgänglig.

      Enkel teknik – stor genomslagskraft

      Med dagens mått är VIC-20 en mycket begränsad maskin: bara 5 KB RAM, en 1 MHz-processor och ett 22-kolumners textläge som nästan ingen modern programvara skulle kunna använda. Men för 1981 års användare var färggrafik, ljud och möjligheten att koppla datorn direkt till tv:n en revolution.

      Den lilla mängden minne blev också ett kreativt incitament. Programmerare lärde sig utnyttja varenda byte, och en våg av spel, verktyg och experimentell mjukvara skapades – ofta av amatörer i sina sovrum. VIC-20 var på många sätt den första datorn som inspirerade en generation hobbyprogrammerare.

      Ett ekosystem växer fram

      Till VIC-20 skapades hundratals kommersiella spel och program, men nästan lika viktigt var allt som användarna gjorde själva: BASIC-program, listningskoder i datortidningar, BBS-system och hemmagjorda expansioner. Till och med en talande modul, VIC-Talker, släpptes.

      Maskinen kunde byggas ut med kassettbandspelare, diskettenheter, spelmoduler och minnesexpansioner — något som många utnyttjade när de ville gå vidare från de enkla spel som medföljde.

      Slutet på en epok – början på en annan

      När Commodore 64 lanserades 1982 flyttades fokus snabbt till den kraftigare maskinen. Men VIC-20 fortsatte säljas i miljontals exemplar och levde kvar i hem, skolor och hobbyrum i flera år. När produktionen avslutades 1985 hade den förändrat datorvärlden för alltid.

      VIC-20 var kanske inte den mest imponerande datorn sin tid sett, men den gjorde något viktigare: den gjorde datorer folkliga. För första gången kunde en helt vanlig familj köpa en dator, lära sig programmera och upptäcka vad digital teknik kunde användas till.

      Det är därför VIC-20 ofta beskrivs som ”datorn som startade hemdatorrevolutionen”.

      Video på youtube om VIC 20

      och en reklam film

      Teknisk fakta: Commodore VIC-20

      Tillverkare Commodore Business Machines
      Modellnamn VIC-20 (VC-20 i Tyskland, VIC-1001 i Japan)
      Typ 8-bitars hemdator
      Lansering Japan 1980, internationellt 1981
      Prisklass vid lansering Cirka 300 USD
      Processor MOS Technology 6502, ca 1 MHz (1,02 MHz NTSC, 1,108 MHz PAL)
      RAM-minne 5 KB totalt, cirka 3,5 KB fritt för BASIC (expanderbart upp till 32 KB)
      ROM 20 KB (KERNAL, BASIC 2.0, teckentabell)
      Grafikchip MOS Technology VIC (6560/6561)
      Upplösning och färger Ca 176 × 184 pixlar, 22 × 23 tecken, 16 färger
      Ljud 3 tonkanaler (pulsvåg) + 1 bruskanal, mono
      Lagring Kassettband (Commodore Datasette), 5,25"-diskett via VIC-1540/VIC-1541
      Anslutningar Kompositvideo (via speciell kabel), RF-modulator till tv, seriell bus (CBM-488) för diskett/printer, joystickport, användarport (TTL/RS-232)
      Expansionsmöjligheter Cartridge-port för spel, RAM-expansion, språk-ROM och specialkort; portexpander (VIC-1010) med flera platser
      Operativsystem Commodore KERNAL och Commodore BASIC 2.0 i ROM
      Efterträdare Commodore 64, MAX Machine
      Sålda enheter Cirka 2,5 miljoner

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Oric – den färgstarka utmanaren från 80-talets hemdatormarknad

      Oric-datorerna blev ett oväntat fenomen i hemdatormarknaden på 1980-talet. Med inspiration från ZX Spectrum och drivna av den kraftfulla MOS 6502-processorn, lyckades de förena lågt pris med imponerande tekniska möjligheter. Trots hård konkurrens från större aktörer blev Oric-1 och efterföljaren Oric Atmos storsäljare i både Storbritannien och Frankrike. De erbjöd färggrafik, ljudchip och ett programmerbart BASIC i ROM – egenskaper som gjorde dem attraktiva för allt från spel till hobbyprogrammering. Även om Oric aldrig nådde samma genomslag globalt, lämnade den ett varaktigt avtryck och lever vidare genom entusiaster och samlarvärlden än idag.

      När hemdatormarknaden exploderade i början av 1980-talet dominerades den av brittiska och amerikanska aktörer som Sinclair, Commodore och Atari. Men mitt i denna konkurrens dök en ny spelare upp – Oric, utvecklad av brittiska Tangerine Computer Systems. Drivna av framgången hos ZX Spectrum lanserade de år 1982 Oric-1, en prisvärd dator med god grafik och ljud, baserad på den klassiska MOS 6502-processorn på 1 MHz. Datorn sålde över 210 000 exemplar under sitt första år, vilket gjorde den till Frankrikes bästsäljande dator 1983.

      Precis som många hemdatorer i tiden levererades Oric-1 med BASIC i ROM, men den skiljde sig med bättre ljud, fler grafiklägen och möjligheten att på ett smart sätt kombinera text och grafik. Dess lo-res-läge kunde efterlikna Teletext, och hi-res-läget erbjöd 240×200 bildpunkter – mer än tillräckligt för tidiga spel och hobbygrafik, även om den drabbades av det klassiska “attribute clash”-problemet som många 8-bitars datorer gjorde.

      Efterföljaren Oric Atmos kom 1984 med förbättrat tangentbord och uppdaterad ROM, vilket rättade flera brister – men inte alla; den ökända felhanteringen vid bandinläsning fanns kvar. Trots lovande utveckling och introduktionen av ytterligare modeller som Stratos och Telestrat, lyckades Oric aldrig riktigt stabilisera ekonomin, och bolaget upplöstes definitivt 1987.

      Intressant nog överlevde tekniken längre i Östeuropa. Yugoslaviska licenstagare producerade kloner som Nova 64 in på 1990-talet, vilket visar hur stor betydelse Oric fick i vissa regioner.

      Ett brittiskt försök med europeiskt genomslag

      Oric lyckades aldrig riktigt skaka om marknaden globalt, men den representerar en tid då europeiska ingenjörer försökte utmana de stora aktörerna med kreativa lösningar, god prestanda för pengarna och charmig design.

      Och idag? Oric är ett nostalgiskt samlarobjekt, särskilt Atmos-modellen med sitt röda skal och ikoniska formspråk. För entusiaster inom retrodatorkultur står den kvar som ett bevis på att även mindre tillverkare kunde sätta avtryck – om än kortvarigt.

      Sammanfattning i punktform

      • Lansering: Oric-1 (1982), Atmos (1984), Telestrat (1986)
      • CPU: MOS 6502A @ 1 MHz
      • RAM: 16 KB eller 48 KB (upp till 64 KB med vissa modeller)
      • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
      • Ljud: General Instrument AY-3-8912 (3 kanaler)
      • Lagring: Kassettband, 300–2400 baud
      • Operativsystem: Microsoft Extended BASIC
      • Försäljning: 210 000 enheter 1983
      • Starkast marknad: Frankrike och norra Europa
      • Konkurrenter: ZX Spectrum och Commodore 64

      Video på youtube om Oric 1

      Teknisk fakta – Oric-datorerna

      • Tillverkare: Tangerine Computer Systems / Oric Products International
      • Modeller: Oric-1 (1982), Oric Atmos (1984), Oric Stratos, Oric Telestrat (1986)
      • CPU: MOS 6502/6502A @ 1 MHz
      • RAM: 16 KB / 48 KB (upp till 64 KB i senare modeller)
      • ROM: 16 KB med Extended BASIC
      • Ljud: AY-3-8912 (3 kanaler)
      • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
      • Lagring: Kassettband (300/2400 baud)
      • Video ut: RF (PAL TV) samt RGB via 5-pol DIN
      • Portar: Kassett I/O, Centronics skrivare, expansionsport
      • Tangentbord: 57 tangenter, QWERTY
      • Ström: 9 V DC, max ca 600 mA
      • Tillbehör: 3" diskettstation, modem, färgplotter MCP-40
      • Kloner: Nova 64 (Yugoslavien)

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare