Etikett: retro

  • HEMDATORN SOM FAMILJENS NAV – så förvandlar du din dator till ett fleranvändarsystem med miniterminaler

    Tänk dig ett hem där datorn inte är låst till skrivbordet, utan fungerar som en gemensam resurs för hela familjen. Med små intelligenta terminaler placerade i varje rum kan information, program och meddelanden nås precis där de behövs. I denna artikel presenteras ett system som förvandlar hemdatorn till ett fleranvändarsystem – ett tidigt steg mot det uppkopplade hem vi i dag tar för givet.

    Teleguiden var en av de tidiga visioner som fanns kring detta.

    Tänk dig att du står vid telefonen. Bredvid ligger en liten batteridriven terminal – ungefär i storlek med en fickräknare. Med ett knapptryck kan du slå upp telefonnummer, bläddra i familjens register, läsa meddelanden eller se dagens kalender. All information hämtas från hemmets dator, som arbetar tyst i bakgrunden.

    Detta är inte science fiction. Med enkla medel kan en vanlig hemdator förvandlas till ett fleranvändarsystem – en gemensam registerbank för hela familjen, tillgänglig var ni än befinner er i hemmet.

    I denna artikelserie går vi igenom hur ett sådant system byggs upp: från kommunikation mellan dator och terminal, via hårdvara och anslutningar, till själva terminalens uppbyggnad och mjukvara. Här ger vi en översikt av idén och hur systemet används i praktiken.

    EN LITEN TERMINAL – STORA MÖJLIGHETER

    Miniterminalen är konstruerad för batteridrift och innehåller därför endast strömsnåla komponenter: CMOS-kretsar och LCD-display. Den är samtidigt intelligent och självständig, styrd av en COP-processor från National Semiconductor.

    Terminalen är utrustad med en punktmatrisdisplay på 32 × 84 punkter som kan visa fyra rader text i 5×7-matris. Displayen fungerar som ett fönster som kan scrollas i alla riktningar. En spelspak används för att flytta markören, bläddra i menyer och styra spel. OBS-tangenten ersätter ENTER-tangenten och används för att bekräfta val, sända data till datorn eller begära assistans.

    I stället för ett traditionellt tangentbord används mjukvarutangenter direkt på LCD-displayen. Datorn bestämmer vilka siffer-, bokstavs- och funktionstangenter som visas för tillfället. Ett lätt tryck på den markerade ytan räcker för att välja funktion. Varje knapptryck bekräftas med ett kort pip från en piezoelektrisk summer, som även används för alarm, meddelanden och spel.

    För kommunikationen används ett HP-IL-interface, vilket gör det möjligt att ansluta upp till 15 terminaler till samma hemdator.

    MJUKVARUTANGENTER – EN SMART LÖSNING

    Att använda mjukvarutangenter istället för många fysiska knappar har flera fördelar. Tangenter visas bara när de har en tydlig och aktuell funktion, vilket minskar risken för feltryck. Gränssnittet blir enklare att förstå även för ovana användare, samtidigt som terminalen blir både billigare och mindre mekaniskt komplicerad.

    NÄR TERMINALEN VILAR – KLOCKA OCH KALENDER

    När terminalen inte används för någon särskild uppgift fungerar den som en kombinerad digitalklocka och almanacka. Den visar veckodag, datum, månad och klockslag och kan programmeras för olika typer av larm.

    Det kan till exempel handla om möten och tandläkarbesök, väckning, födelsedagar – gärna med presentförslag – eller påminnelser om när favoritprogrammet börjar på TV eller radio. Alarm indikeras både visuellt på displayen och med ljudsignal.

    EXEMPEL: SÖK I TELEFONKATALOGEN

    Anta att du ska ringa Per Johansson men inte kommer ihåg hans telefonnummer. Du trycker först på OBS-tangenten och terminalens huvudmeny visas. Med spelspaken scrollar du tills du hittar posten ”TELEFONKATALOG” och trycker lätt på displayen vid den markerade raden. Ett kort pip hörs.

    Displayen visar nu ”NAMN”. Du kan skriva in hela namnet, delar av det, eller bara några bokstäver följda av ett snedstreck. Tio bokstavstangenter visas på displayen. Saknas önskad bokstav scrollar du fram den med spelspaken. Inmatningen visas på översta raden så att du kan kontrollera och rätta vid behov.

    När du är nöjd trycker du på OBS-tangenten och namnet skickas till datorn för sökning. Efter någon sekund visas resultatet. Alla telefonnummer som hör till det sökta namnet listas. Om displayen inte räcker till scrollar du vidare. När du fått informationen återgår du till klock- och kalenderläget med OBS-tangenten.

    MER ÄN BARA TELEFONNUMMER

    Telefonkatalogen är bara ett exempel på vad systemet kan användas till. Samma princip gäller för register över skivor, fotografier och diabilder, matrecept, privatekonomi, spel, miniräknare samt radio- och TV-program. Nya uppgifter kan matas in direkt från terminalen och lagras i datorn.

    Alla funktioner nås via menyer, vilket gör systemet lätt att använda även för den som saknar datorvana.

    MEDDELANDEN OCH INTERN KOMMUNIKATION

    När flera terminaler är anslutna samtidigt uppstår ett verkligt fleranvändarsystem i hemmet. Varje terminal kan kommunicera med hemdatorn, men också med andra terminaler. Flera meddelanden kan hanteras parallellt på kommunikationslänken.

    Om någon vill nå dig visas en signal på din display, eventuellt kombinerad med ljud. Du kan välja att avbryta ditt arbete eller vänta tills du är klar. Meddelanden kan lagras tills du läser dem eller tills ett bestämt klockslag uppnåtts. Resultatet blir en slags snabbtelefon som både kan förmedla och lagra information.

    ETT STEG MOT FRAMTIDENS HEM

    Genom att placera en miniterminal i varje rum får hela familjen ständig tillgång till datorns resurser – där de behövs. Hemdatorn blir inte längre en ensam maskin på skrivbordet, utan ett nav för information, kommunikation och service i hela hemmet.

    HUR BLEV DET – OCH HUR SER DET UT I DAG?

    När dessa idéer formulerades var visionen att hemdatorn skulle bli hemmets centrala informationsnav, med små intelligenta terminaler utspridda i varje rum. Mycket av detta förverkligades – men inte riktigt på det sätt man då föreställde sig. I stället för särskilda miniterminaler med punktmatrisdisplay fick vi persondatorer, bärbara datorer och så småningom smarta mobiltelefoner och surfplattor. Kommunikation som då krävde särskilda gränssnitt och protokoll sker i dag trådlöst över Wi-Fi och Internet, och databaserna finns ofta i molnet snarare än i en enskild hemdator.

    Samtidigt är grundtanken slående aktuell. Kalender, kontakter, meddelanden, media, spel och personlig ekonomi finns i dag ständigt tillgängliga, oavsett var vi befinner oss – precis som visionen beskrev. Skillnaden är att varje familjemedlem numera bär sin ”miniterminal” i fickan. Smartphones, smartklockor och röstassistenter fyller samma roll som de tidiga terminalerna var tänkta att göra, men med mångdubbelt större beräkningskraft och användarvänlighet. Idén om ett fleranvändarsystem i hemmet blev därmed verklighet, inte genom specialbyggd hårdvara, utan genom standardiserad teknik, nätverk och personliga enheter.

    Faktaruta

    Artikeln ovan kommer från tidningen Hemdator från 1983 och har omformulerats. Syftet med artikeln är att visa de visioner som redan fanns i början av 1980-talet och att jämföra dem med hur det ser ut i dag, för att ge perspektiv på den tekniska utvecklingen.

  • Colour Genie – den färgglada utmanaren i hemdatorernas barndom

    EACA EG2000 Colour Genie var en färghemdator som lanserades 1982 av det Hongkong-baserade företaget EACA. Datorn byggde vidare på företagets TRS-80-kompatibla Video Genie-serie men utökades med färggrafik och avancerat ljud, vilket gjorde den mer lämpad för spel och multimedia. Colour Genie fick särskilt genomslag i Europa och fick ett relativt stort program- och spelutbud trots sin korta livstid.

    I början av 1980-talet stod hemdatorn på tröskeln till sitt stora genombrott. Datorer var inte längre bara något för universitet och företag – de började flytta in i vardagsrummen. Bland giganter som Commodore, Sinclair och Atari fanns också mindre, idag mer bortglömda aktörer. En av dem var EACA Colour Genie, en färgstark och tekniskt intressant dator som försökte bygga vidare på succén från TRS-80-världen.

    Från Hongkong till europeiska vardagsrum

    Colour Genie, med det fullständiga namnet EACA EG2000 Colour Genie, tillverkades av det Hongkong-baserade företaget EACA och introducerades i Europa i augusti 1982. I Tyskland marknadsfördes den av Trommeschläger Computer Service och Schmidtke Electronic – två namn som idag är nära förknippade med Colour Genie-scenen.

    EACA hade redan erfarenhet av att klona och vidareutveckla etablerade datorplattformar. Tidigare modeller, Video Genie I och II, var kompatibla med TRS-80 Model I, och Colour Genie byggde vidare på samma grundidé – men med ett viktigt tillägg: färg och ljud.

    Inte en “Color Computer”

    Trots namnet ska Colour Genie inte förväxlas med TRS-80 Color Computer från Tandy. De två maskinerna var helt olika under huven. Colour Genie använde en Zilog Z80-processor, medan Color Computer byggde på Motorola 6809. Programvara och hårdvara var därför inte kompatibla, trots de snarlika namnen.

    Grafik, ljud och BASIC

    Colour Genie drevs av en Z80-processor på drygt 2 MHz och hade 16 KB RAM som standard, vilket kunde byggas ut till 32 KB. Datorn innehöll LEVEL II BASIC i ROM – i stort sett kompatibelt med TRS-80, men med egna tillägg och begränsningar för grafik och ljud.

    Grafiken sköttes av den klassiska Motorola 6845-kretsen, vilket möjliggjorde:

    • 40 × 24 tecken i textläge
    • 16 färger
    • Grafikläge på 160 × 96 pixlar med 4 färger

    För ljudet stod den välkända AY-3-8910, samma ljudkrets som användes i bland annat ZX Spectrum 128 och Amstrad CPC. Resultatet var tre ljudkanaler, brusgenerator och programmerbara ljudomslag – något som gav spelen ett rejält lyft jämfört med tidigare svartvita Genie-modeller.

    Lagring och expansion

    Precis som många samtida datorer använde Colour Genie kassettband som primärt lagringsmedium. För mer krävande användare fanns en diskettenhet, som kunde hantera upp till fyra 5,25-tumsdiskar.

    En särskilt intressant detalj var datorns expansionsport, som exponerade Z80-processorns adress- och databuss. Där kunde man ansluta ROM-kassetter, diskettkontroller eller andra tillbehör. Det fanns till och med ett 80-kolumnskort, vilket gjorde Colour Genie mer användbar för seriös textbehandling.

    Ett oväntat stort spelbibliotek

    Trots att Colour Genie aldrig blev någon massmarknadsuccé utvecklades omkring 190 spel, både på engelska och tyska. Många var arkadliknande titlar, men det fanns även äventyrsspel, schack, simulatorer och pedagogiska program.

    Flera spelutvecklare återkom gång på gång, bland annat:

    • Gumboot Software
    • TCS Trommeschläger Computer Studio
    • Algray Software

    Många titlar fanns dessutom i både 16K- och 32K-versioner, vilket visar hur man pressade hårdvaran till det yttersta.

    Ett liv efter döden – via emulering

    Colour Genie försvann från marknaden redan 1983, men datorn lever vidare bland entusiaster. Idag finns flera emulatorer, dokumentation och arkiv som gör det möjligt att köra både originalprogram och spel på moderna datorer.

    För retrointresserade är Colour Genie ett fascinerande exempel på hur kreativ och brokig hemdatoreran var – en tid då det inte var självklart vilken arkitektur som skulle vinna, och där även mindre tillverkare kunde sätta avtryck.

    Ett färgglatt sidospår i datorhistorien

    EACA Colour Genie blev aldrig någon ikon i stil med Commodore 64 eller ZX Spectrum. Men den representerar något minst lika viktigt: experimentlust, kompatibilitetstänk och övergången från svartvitt till färg i hemdatorernas barndom.

    För den som gillar retro, Z80-maskiner eller datorhistoria är Colour Genie inte bara en kuriositet – utan ett stycke levande teknikhistoria.

    Youtube innehåll om EACA Color Genie.

    Fakta: EACA EG2000 Colour Genie
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    EACA (Hongkong)
    Lanserad
    Augusti 1982 (Europa)
    CPU
    Zilog Z80, ca 2–2,2 MHz
    RAM
    16 KB (utbyggbar till 32 KB)
    ROM / OS
    16 KB ROM med Level II BASIC
    Grafik
    Motorola 6845; 40×24 text, 16 färger; 160×96 grafik, 4 färger
    Ljud
    AY-3-8910 (3 kanaler + brus)
    Bild ut
    PAL komposit eller RF till TV
    Lagring
    Kassett (1200 baud); diskett via extern kontroller (tillval)
    Anslutningar
    RS-232, parallellport, ljuspenna, kassett, expansions-/kassettport
    Kompatibilitet
    TRS-80/Video Genie (delvis), ej kompatibel med TRS-80 Color Computer
    Utgången
    1983

  • När grönt var skarpt – Philips högupplösningsmonitorer från datorns barndom

    Innan färgskärmar och höga upplösningar blev vardag var det fosforns sken som definierade datorupplevelsen. Under 1970- och 80-talen utvecklade Philips avancerade monokroma bildskärmar med extrem skärpa, hög videobandbredd och genomtänkt ergonomi – monitorer som lade grunden för professionellt datorarbete och gjorde grönt och bärnsten till symboler för den tidiga digitala eran.

    I dag tar vi färg, hög upplösning och knivskarp text för givet. Men under slutet av 1970-talet och 1980-talet var bildskärmen ofta den svagaste länken i datorupplevelsen. Det var här Philips klev in – med bildskärmar som bokstavligen lyste upp kontoren i grönt och bärnsten.

    Fosfor, inte pixlar

    Philips modeller BM 7502 och BM 7522 tillhörde eliten bland monokroma datorskärmar. Båda använde ett 12-tums högupplösningsbildrör med P31-fosfor, ett material som gav extremt skarp text med låg efterlysning – perfekt för terminalarbete.

    • BM 7502: grön text
    • BM 7522: bärnstensfärgad (LA-fosfor), mer behaglig för ögonen vid långa arbetspass

    Med en videobandbredd på hela 20 MHz kunde dessa skärmar visa runt 850 bildelement horisontellt och cirka 300 vertikalt – siffror som var mycket höga för sin tid. Resultatet blev tydlig text, tunna linjer och minimal suddighet.

    Terminaler för seriöst arbete

    Skärmarna var tydligt riktade mot professionella användare. På frontpanelen satt dolda kontroller för volym, medan resten av inställningarna var avsedda att göras mer sällan. Fokus låg på stabilitet och läsbarhet – inte grafik eller spel.

    Det här var skärmar för:

    • kontorssystem
    • minidatorer
    • textbaserade terminalsessions
    • CAD- och tekniska applikationer där skärpa slog färg

    Philips V 7001 – steget mot mångsidighet

    Med Philips V 7001 tog man konceptet vidare. Även här användes ett 12-tums P31-rör med grön fosfor, men nu utnyttjades hela bildytan effektivt. Skärmen kunde visa 2000 tecken fördelade på 25 rader, vilket gjorde den idealisk för avancerade textgränssnitt.

    Tekniskt bjöd den på:

    • 18 MHz videobandbredd
    • antireflexbehandlat frontglas
    • ingångar för composite video, RGB och ljud
    • frontriktat ljud
    • fällbart stativ, praktiskt i trånga miljöer

    Detta var inte längre bara en terminal – det var en flexibel bildlösning.

    IBM-världen knackar på

    När IBM-PC-standarden tog över marknaden svarade Philips med BM 7513, en IBM-kompatibel modell anpassad för den snabbt växande PC-världen. Här möttes den professionella bildrörstekniken och den nya persondatorn – ett viktigt steg i övergången från stordator till skrivbord.

    Färg, flexibilitet och framtid – Philips 14CT 2007

    Mot slutet av epoken började färg och universallösningar ta över. Philips 14CT 2007 marknadsfördes som en universalmonitor, med både RGB- och dataingång för maximal bildkvalitet.

    Den erbjöd:

    • bakre kontroller för ljusstyrka och kontrast
    • justering av vertikal och horisontell bildstorlek
    • synkronisering och faskontroll
    • utfällbart stativ i framkant

    Det var en skärm byggd för övergången mellan renodlade datorsystem och mer allmän användning – ett tydligt tecken på vart tekniken var på väg.

    Ett grönt arv

    Philips monokroma monitorer visar hur mycket ingenjörskonst som lades på textläsbarhet, stabilitet och ergonomi långt innan högupplösta LCD-paneler fanns. För många programmerare, tekniker och kontorsarbetare var dessa gröna och bärnstensfärgade skärmar porten in i den digitala världen.

    Och trots att de saknade färg, var de – tekniskt sett – allt annat än grå.

    Faktaruta: Philips monitorer (mono + RGB)
    Philips BM 7502 / BM 7522
    Typ: 12" högupplösningsbildrör
    Fosfor: P31 grön (BM 7502) / bärnstensfärgad LA-fosfor (BM 7522)
    Videobandbredd: upp till 20 MHz
    Upplösning (angivet): ca 850 horisontellt / ca 300 vertikalt
    Kontroller: dolda frontkontroller (bl.a. volym)
    Philips V 7001
    Typ: 12" monokrom, P31 grön fosfor
    Textläge: upp till ca 2000 tecken på 25 rader
    Frontglas: antireflexbehandlat
    Videobandbredd: ca 18 MHz
    Ingångar: composite video, RGB + ljud
    Ljud: frontriktat
    Stativ: fällbart
    Philips BM 7513 (IBM-kompatibel)
    Inriktning: anpassad för IBM-kompatibla system (PC-eran)
    Philips 14CT 2007
    Roll: universalmonitor för datorbruk
    Ingångar: RGB + "data"-ingång för hög bildkvalitet
    Kontroller: ljusstyrka/kontrast + justering av bildstorlek, synk, faskontroll
    Stativ: utfällbart i framkant

  • Sony Walkman TPS-L2 – apparaten som gjorde musiken bärbar

    Sommaren 1979 förändrades människors relation till musik för alltid. Med lanseringen av Walkman TPS-L2 gjorde Sony det möjligt att bära med sig sitt eget soundtrack, avskilt från omvärlden och tillgängligt när som helst. Det som först avfärdades som en märklig idé utan inspelningsfunktion kom snabbt att bli en global succé och lade grunden för hela den moderna kulturen kring portabel musik.

    Den 1 juli 1979 inleddes en teknisk och kulturell förändring som skulle påverka hur människor lyssnar på musik än i dag. I Japan började Sony Walkman TPS-L2 säljas – en blå- och silverfärgad portabel kassettspelare i metall, helt utan inspelningsfunktion. Fokus låg på en enda sak: att lyssna på musik i stereo, personligt och mobilt.

    Detta ögonblick brukar ses som födelsen av den moderna portabla musikspelaren.

    Från bandspelare till livsstil

    Före Walkman var musik något som främst upplevdes gemensamt, via hemmastereon eller bilradion. Portabla bandspelare existerade, men de var stora, dyra och ofta avsedda för professionellt bruk. Sonys egen Pressman riktade sig till journalister, saknade stereoljud och var inte anpassad för vardagslyssning.

    Bakom Walkman-idén stod tre nyckelpersoner: Akio Morita och Masaru Ibuka, Sonys grundare, samt ingenjören Kozo Ohsone. Ibuka använde själv en professionell bandspelare på resor men upplevde den som alltför tung. Han bad därför Sonys bandspelaravdelning att ta fram en mindre variant för privat bruk.

    Ohsone modifierade en Pressman genom att ta bort inspelningsfunktionen och lägga till stereoljud. Resultatet blev en lätt, kompakt musikspelare – början på något helt nytt.

    En idé som först hånades

    När Walkman presenterades möttes den av skepsis. Kritiker ifrågasatte varför någon skulle vilja ha en bandspelare som inte kunde spela in. Trots detta valde Sony att satsa fullt ut och producerade 30 000 enheter inför lanseringen.

    Marknadsföringen var okonventionell. Unga människor rörde sig genom Tokyos shoppingdistrikt och lät förbipasserande prova hörlurarna. Journalister fick åka runt i bussar och uppleva staden medan de lyssnade på musik via Walkman. Effekten blev omedelbar. En månad efter lanseringen var spelaren slutsåld i Japan.

    Tekniken som definierade en generation

    Walkman TPS-L2 kombinerade enkelhet med smarta lösningar. Den hade två hörlursuttag så att två personer kunde lyssna samtidigt. Den unika ”hotline”-knappen aktiverade en inbyggd mikrofon som dämpade musiken tillfälligt, så att användarna kunde prata med varandra utan att ta av hörlurarna.

    Spelaren drevs av två AA-batterier och levererades med de lätta stereohörlurarna MDR-3L2, som vägde omkring 50 gram – en drastisk kontrast mot dåtidens tunga hörlurar. När uppföljaren Walkman II lanserades togs hotline-funktionen bort, eftersom lyssnandet alltmer blivit en individuell upplevelse.

    Ett namn som nästan försvann

    Namnet Walkman var omstritt internt. Sonys ledning oroade sig för att det lät för japanskt och skulle fungera dåligt internationellt. Därför lanserades produkten under olika namn: Soundabout i USA, Stowaway i Storbritannien och Freestyle i Sverige.

    Trots detta började både press och konsumenter använda namnet Walkman, och Sony valde snart att prägla det direkt i metallluckan på spelaren. Därmed föddes ett av världens mest kända varumärken.

    Var Walkman verkligen först?

    Det råder viss oenighet om huruvida Walkman var den allra första portabla musikspelaren. Uppfinnaren Andreas Pavel hade redan tidigare utvecklat Stereobelt, ett bärbart stereo-system. Frågan ledde senare till rättstvister mellan Pavel och Sony.

    Även så är många överens om att Sony var först med att göra den portabla musiken till en global massmarknadsprodukt.

    Arvet efter TPS-L2

    Walkman TPS-L2 förändrade inte bara tekniken utan också vardagen. Musik blev något man kunde bära med sig, avskilt från omgivningen. Den lade grunden för Discman, MP3-spelare, iPod och dagens mobilbaserade musikstreaming.

    Från kassettband till flashminne kan utvecklingslinjen spåras tillbaka till sommaren 1979. Walkman TPS-L2 var startpunkten för det personliga ljudets tidsålder.

    Innehålle på youtube om Sony TPS-L2

    Faktaruta

    Sony Walkman TPS-L2

    Lansering (Japan)
    1 juli 1979
    Introduktion (USA)
    Juni 1980
    Kännetecken
    Portabel kassettspelare i stereo, metallchassi (blå/silver)
    Hörlursuttag
    Två (två kan lyssna samtidigt)
    ”Hotline”-knapp
    Inbyggd mikrofon som dämpar musiken så att man kan prata
    Marknadsnamn
    Soundabout (USA), Stowaway (UK), Freestyle (Sverige) – blev snart ”Walkman”
    Bakom modellen
    Akio Morita, Masaru Ibuka och Kozo Ohsone
    Arv
    Bidrog till idén om personlig, bärbar musik

  • Sony SL-C7 – Betamaxens tekniska höjdpunkt

    En massiv, toppmatad videomagnetofon i metallgrått – men också ett tekniskt språng rakt in i framtiden. När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet kombinerade den tung industridesign med en nivå av elektronik och automatik som få hemmamaskiner tidigare hade uppvisat. Med logikstyrda knappar, färgbild vid sökning och avancerad bandnavigering blev den snabbt en milstolpe i Betamax-systemets historia och ett tydligt exempel på hur snabbt hemelektroniken utvecklades under videobandens guldålder.

    När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet var den fortfarande en massiv, tung och toppmatad videomagnetofon – mer som ett möbelstycke än hemelektronik. Ändå var detta en av de mest tekniskt avancerade videobandspelarna som gick att köpa för hemmabruk vid tiden. I efterhand betraktas C7 som en av de verkliga klassikerna i Betamax-historien.

    Elektronik i stället för muskelkraft

    Till skillnad från tidigare så kallade piano-key-maskiner använde SL-C7 helt logikstyrda elektroniska knappar. När användaren tryckte på Play, Spola eller Spela in var det inte den mekaniska kraften som gjorde jobbet, utan motorer och solenoider som styrdes elektroniskt.

    Detta möjliggjorde enknappsinspelning – Record behövde inte kombineras med Play. Det var bekvämt, men också riskabelt. Ett oavsiktligt tryck kunde spela över ett band. För att minska risken gjorde Sony inspelningsknappen nedsänkt och markerade den tydligt i rött.

    Bildsökning i färg och avancerad slow motion

    SL-C7 var den första Beta- eller VHS-maskinen som erbjöd färgbild vid bildsökning, något som tidigare ofta skedde i svartvitt. Den hade dessutom funktioner som låg långt före sin tid: reglerbar slow motion från halv hastighet ända till stillbild, tre gånger normal uppspelningshastighet samt en särskild knapp för bild-för-bild-framspolning.

    Den ovanliga reglaget för slow motion ändrade dessutom pausknappens funktion – längst till vänster gav den stillbild, och ju längre åt höger reglaget drogs desto långsammare spelades bilden upp.

    Timer, klocka och självinstruerande inställning

    Bakom ett genomskinligt lock på fronten satt klock- och timerinställningarna. Upp till fyra inspelningar kunde programmeras, upp till två veckor i förväg. Till skillnad från många konkurrenter angav man en exakt sluttid i stället för fasta inspelningslängder. Om sluttiden lämnades tom fortsatte inspelningen tills bandet tog slut.

    TV-tunern var helautomatisk. Med ett enda knapptryck kunde maskinen söka igenom etern, hitta starka sändningar och lagra dem på någon av de tolv kanalplatserna. Nackdelen var att kanalerna hamnade i slumpmässig ordning – tekniskt elegant men inte alltid pedagogiskt.

    APS och bandintelligens

    Under en nedre lucka fanns tre reglage: Audio Dub, End Alarm och APS (Automatic Program Search). End Alarm var en enkel summersignal som aktiverades när bandet tog slut. APS var betydligt mer sofistikerat.

    Vid varje inspelning lades en osynlig markering på bandet. Vid snabbspolning i APS-läge stannade spelaren automatiskt vid nästa markering. Det gav en form av bandnavigering som känns igen från långt senare videospelare.

    Fjärrkontroll med genomtänkt säkerhet

    SL-C7 levererades med infraröd fjärrkontroll som standard. Den gav full kontroll över uppspelning, inspelning och kanalval, även om slow-motion-funktionen inte kunde styras på distans.

    Fjärrkontrollen hade ett transparent skyddslock över inspelningsknappen – en enkel men mycket praktisk lösning som skyddade viktiga inspelningar från oavsiktlig radering.

    BetaStack – överdriven men imponerande teknik

    För den teknikentusiast som ville gå ännu längre kunde SL-C7 kopplas till den märkliga BetaStack-enheten. Den kunde hantera upp till fyra band i följd för uppspelning eller inspelning. Det var dyrt, stort och långt ifrån nödvändigt – men tekniskt imponerande och typiskt för tidens framtidstro.

    Tekniska egenskaper i korthet

    Maskinen tillverkades i både PAL- och SECAM-versioner och erbjöds i olika färger beroende på marknad. Den hade BNC-anslutning för video, RCA för ljud, över 300 linjers horisontell upplösning och god ljudkvalitet. Med en vikt på cirka 15,5 kilo och en effektförbrukning på 45 watt var det en stabil, stationär maskin snarare än ett flyttbart vardagsobjekt.

    Ett stycke teknikhistoria

    Även om Betamax till slut förlorade formatkriget blev SL-C7 ett tydligt exempel på vad systemet kunde erbjuda när utvecklingen drevs till sin spets. Kombinationen av avancerad elektronik, användarvänlig funktionalitet och genomtänkt design gjorde den till en referensmaskin i sin tid.

    I dag är Sony SL-C7 mer än en videobandspelare – den är ett teknikhistoriskt dokument från en period då hemelektronik snabbt tog steget från mekanik till intelligens, under ledning av ingenjörerna hos Sony.

    Innehåll på youtube om Sony SL C7 Betamax

    Teknisk fakta: Sony SL-C7 (Betamax)

    System
    Betamax (PAL- och SECAM-versioner)
    Kassettmatning
    Toppmatad
    Kanalplatser
    12
    Timer
    Upp till 4 program, upp till 2 veckor i förväg (daglig/veckovis)
    Bildsökning
    Färgbild vid sökning, separata sökknappar
    Slow motion
    Variabel (halv hastighet ned till stillbild) + bild-för-bild
    Snabb uppspelning
    3× (triple-speed fast play)
    Audio dubbing
    Ja
    Bandnavigering
    APS (Automatic Program Search) med cue-markeringar
    Fjärrkontroll
    Infraröd (RMT-200)
    Video in/ut
    BNC
    Audio in/ut
    RCA
    Horisontell upplösning
    > 300 linjer
    Signal/brus
    > 43 dB
    Frekvensomfång (audio)
    50 Hz – 10 000 Hz
    Sambandshastighet (band)
    18,73 mm/s
    Relativ bandhastighet
    5,83 m/s
    Fejdob diameter
    7,448 cm
    Bandbredd
    1/2 tum
    Nätspänning
    110–127 V / 220–240 V, 50/60 Hz
    Effektförbrukning
    45 W
    Drifttemperatur
    5 °C – 40 °C
    Förvaringstemperatur
    -20 °C – 65 °C
    Mått (B×H×D)
    485 × 163 × 379 mm
    Vikt
    15,5 kg (netto)

  • Amiga 600 – den lilla Amigan som väckte stora känslor

    Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.

    När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.

    En kompakt hemdator för en ny tid

    Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.

    Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.

    Teknik: bekant men uppdaterad

    Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.

    Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demo­scenen och musikproduktion.

    Nya anslutningar och expansioner

    Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.

    Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.

    Operativsystem och kompatibilitet

    Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.

    För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.

    Mottagande och kritik

    Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.

    Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.

    Ett nytt liv i efterhand

    I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.

    Sammanfattning

    Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.

    Film på youtube om Amiga 600

    Amiga 600 – fakta
    Tillverkare Commodore
    Lanserad Mars 1992
    Utgången 1993
    CPU Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
    Minne (standard) 1 MB Chip RAM
    Minne (max) Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
    Chipset ECS (Enhanced Chip Set)
    Operativsystem AmigaOS 2.05 (kan uppgraderas med ROM-byte)
    Lagring 3,5" DD-diskett (880 KB); A600HD: intern 2,5" ATA-hårddisk (20/40 MB)
    Expansion PCMCIA Type II, intern 44-pin ATA, trapdoor/RAM-expansion (RTC på vissa)
    Anslutningar 2× DE9 (joystick/mus), seriell, parallell, extern diskettport, RGB, kompositvideo, stereo-RCA, RF, ström
    Mått (B×D×H) 350 × 240 × 75 mm
    Tangentbord 78 tangenter (utan numeriskt tangentbord)

  • Casio PB-100F

    Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.

    Specifikationer

    Lansering: 1983
    Status: Utgången
    Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd.
    Mått: 165 x 72 x 14 mm
    Vikt: 170 g (inkl. batterier)
    Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad
    Processor: Hitachi HD61913
    Klockfrekvens: ca 0.6 MHz
    RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB)
    ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram)
    Programmering: BASIC (Casio BASIC)
    Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier
    Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100)
    Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data
    Inmatning: QWERTY-tangentbord
    Utmatning: LCD-display, extern skrivare

    Design och hårdvara

    PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.

    Programvara och funktioner

    Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.

    Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.

    Tillbehör och expansion

    PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.

    Processorn – Hitachi HD61917

    Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.

    Tekniska egenskaper

    • Arkitektur: 4-bitars ALU
    • Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
    • Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
    • Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
    • Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
    • Integrerade funktioner: klockgenerator, RAM-hantering, I/O-styrning, displaydrivning
    • Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier

    Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.

    I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.

    Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.

    Slutsats

    Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.

  • iPhone 3GS – snabbare, starkare och med små men viktiga förbättringar

    iPhone 3GS – snabbare, starkare och med små men viktiga förbättringar

    Apple valde att återanvända fjolårets design, men under skalet på iPhone 3GS gömmer sig hårdvara som lyfter användarupplevelsen till en helt ny nivå. När modellen presenterades sommaren 2009 var löftet tydligt: dubbelt så snabb som föregångaren – och i praktiken levererade den också en markant bättre respons.

    Det handlar inte om att Apple presenterar en helt ny produktkategori, utan snarare om att hårdvaran nu hunnit ikapp det som fortfarande är en av mobilvärldens mest användarvänliga pekskärmsgränssnitt.

    Bekant utsida – ny insida

    Vid första anblicken är iPhone 3GS förvillande lik sin föregångare, iPhone 3G. Samma rundade former, samma 3,5-tumsskärm och samma minimalistiska uttryck. Men under ytan finns skillnaderna som gör uppgraderingen mer lockande.

    Här är några av de mest påtagliga förbättringarna:

    • Snabbare processor och mer minne
      Processorn har uppgraderats till 600 MHz och arbetsminnet fördubblats till 256 MB. Resultatet märks direkt i snabbare appstarter, mjukare övergångar och mindre väntetid.
    • Högre nätverkshastigheter
      Med stöd för HSDPA 7,2 Mbps går surfandet betydligt snabbare jämfört med iPhone 3G.
    • Ny kamera med autofokus och video
      Kameran har höjts till 3,2 megapixel och erbjuder nu autofokus, makrofotografering ned till 10 cm samt videoinspelning i VGA-upplösning med 30 bilder per sekund. Touch-fokus och motivföljning är funktioner som för sin tid stack ut.
    • Mer lagringsutrymme
      Där iPhone 3G nöjde sig med 8 eller 16 GB, lanserades iPhone 3GS i versioner på 16 och 32 GB.
    • Digital kompass
      Den nya kompassen gör det möjligt att automatiskt rotera kartan i Maps-appen beroende på vilket håll du riktar telefonen.
    • Förbättrat ljud
      Apple höjde ribban för både högtalare och ljudkvalitet. Tester visar att ljudet är renare och högtalaren märkbart kraftigare, särskilt vid musikuppspelning.
    • Bättre batteritid
      Apple hävdade förbättringar i batteritiden, något många användare upplevde som en välkommen bonus.
    • Ny skärmbehandling
      Skärmen fick ett oleofobiskt lager som gör fingeravtryck lättare att torka bort.
    • Nya smarta funktioner
      iPhone 3GS introducerade även röststyrning. Funktionen låter dig ringa upp kontakter, spela musik utifrån artist, album eller låtnamn, och till och med blanda låtar med ett röstkommando. Dessutom fanns inbyggt stöd för Nike+ löparsystemet, TV-utgång i 480p och nya tillgänglighetsfunktioner som VoiceOver och systemomfattande skärmzoom.

    En evolution snarare än revolution

    När man summerar iPhone 3GS är det uppenbart att Apple inte försökte uppfinna hjulet på nytt. I stället handlade det om att förfina en redan populär produkt och göra den snabbare, starkare och mer funktionsrik. För den som redan ägde en iPhone 3G var det kanske inte självklart att uppgradera – men för alla som klev in i Apples ekosystem för första gången var iPhone 3GS en av de mest attraktiva smartphones på marknaden sommaren 2009.