Etikett: vintage computer

  • SWTPC 6800 – datorn som gjorde mikroprocessorn folklig

    SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.

    År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.

    Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.

    En dator man förstod, inte bara använde

    SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.

    En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.

    Begränsningar som skapade kreativitet

    Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.

    För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.

    SS-50 – grunden för ett ekosystem

    SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.

    Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.

    Vidareutveckling och uppgraderingar

    Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.

    Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig

    SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.

    I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.

    Innehåll på youtube om SWTPC 6800

    Fakta: SWTPC 6800 Computer System (1975)
    Tillverkare
    Southwest Technical Products Corporation (SWTPC)
    Lanserad
    November 1975
    CPU
    Motorola 6800
    RAM (standard)
    4 KB
    Grafik/utmatning
    ASCII via terminal
    Övervakningsprogram
    MIKBUG (i ROM)
    Pris vid lansering
    450 USD (byggsats)
    Mått
    6,75 × 15 × 15,375 tum
    Känd för
    SS-50-bussen och god dokumentation

  • Wang 2200 – datorn som var föregångare till persondatorn

    Wang 2200 lanserades 1973, i en tid då datorer fortfarande var stora, dyra och svåråtkomliga. Ändå erbjöd denna relativt okända maskin något som i dag känns självklart: en komplett dator i ett enda skåp, redo att användas direkt. Med inbyggd skärm, tangentbord, lagring och ett programmeringsspråk som startade automatiskt bröt Wang 2200 mot tidens normer och gjorde avancerad datorkraft tillgänglig för företag och myndigheter utan egna datacenter. Den blev aldrig ett hushållsnamn – men dess idéer kom att prägla datorutvecklingen långt framöver.

    I början av 1970-talet var datorer fortfarande något mystiskt. De stod i särskilda rum, krävde specialutbildad personal och kostade mer än de flesta företag ens kunde överväga. Ändå fanns det en dator som bröt mönstret. Den hette Wang 2200 och byggdes av Wang Laboratories. I efterhand framstår den som ett av de tydligaste stegen mot den moderna persondatorn – trots att den lanserades flera år innan PC-revolutionen tog fart.

    En dator som inte behövde förklaras

    När man slog på en Wang 2200 hände något ovanligt för sin tid: datorn var redo att användas direkt. Ingen lång uppstart, inget operativsystem som skulle laddas, inga hålkort eller fjärrterminaler. Skärmen tändes och BASIC-prompten väntade.

    Det låter trivialt i dag, men då var det en radikal idé. Datorn var inte byggd för datatekniker – den var byggd för människor som behövde lösa problem.

    BASIC som satt i hårdvaran

    Hemligheten låg i hur Wang 2200 var konstruerad. Programmeringsspråket BASIC låg inte som ett program i minnet, utan var hårdvaruimplementerat i ROM. Det gjorde systemet både snabbare och stabilare än många konkurrenter.

    Men ännu viktigare var vad det betydde i praktiken: många användare kunde redan BASIC. Företag behövde inte anställa specialister eller lägga månader på utbildning. Programmering blev ett arbetsverktyg, inte ett hinder.

    Liten på utsidan, större inuti

    Trots sitt kompakta format var Wang 2200 långt ifrån begränsad. Den kunde byggas ut stegvis med mer minne, bättre lagring och ett stort antal kringutrustningar. Från enkla kassettband gick utvecklingen vidare till disketter och fasta diskar, skrivare, plottrar och kommunikationsutrustning.

    Detta gjorde systemet attraktivt för verksamheter som växte – banker, myndigheter, försäkringsbolag och industri. Man kunde börja smått och bygga vidare utan att byta hela datorplattformen.

    Dator eller terminal? Båda.

    En särskilt smart tanke bakom Wang 2200 var att den kunde fungera både som fristående dator och som intelligent terminal mot större system. Den kunde kopplas till andra Wang-system eller till stordatorer, men behöll samtidigt sin egen beräkningskraft.

    I marknadsföringen vände Wang detta till en poäng: man kunde motivera köpet som en kraftfull terminal – och samtidigt få en komplett dator på köpet. Det är ett resonemang som påminner starkt om senare klient-server-lösningar.

    En oväntad roll i kalla kriget

    Wang 2200 fick också en geopolitisk betydelse. Den användes av sovjetiska planeringsmyndigheter, bland annat Gosplan. Av rädsla för dolda funktioner i västerländsk hårdvara reverse-engineerades systemet, vilket resulterade i den sovjetiska klonen Iskra-226 – fullt programkompatibel med originalet.

    Att en amerikansk kontorsdator blev mall för ett sovjetiskt system säger något om hur praktisk och genomtänkt konstruktionen var.

    Ett ovanligt långt liv

    Wang 2200 var inte en tillfällig produkt. Serien utvecklades under nästan två decennier och gick från diskreta TTL-kretsar till VLSI-lösningar och till slut en version baserad på Intel 80386 i slutet av 1980-talet. Ändå kunde program skrivna på 1970-talet fortsätta att fungera, tack vare den konsekventa BASIC-miljön.

    Än i dag körs Wang 2200-program i emulatorer på moderna datorer – ofta snabbare än originalmaskinerna någonsin klarade.

    Varför Wang 2200 fortfarande spelar roll

    Wang 2200 var ingen hemmadator och ingen stordator. Den var något mitt emellan – och kanske just därför så viktig. Den visade att datorer kunde vara:

    • direkt användbara
    • begripliga för vanliga yrkesmänniskor
    • byggda för verkliga problem, inte bara teknik

    När persondatorn senare slog igenom hade många av idéerna redan testats i praktiken av Wang 2200.

    Den blev aldrig lika berömd som Apple II eller IBM PC. Men utan maskiner som Wang 2200 hade övergången från datorsalar till skrivbord sannolikt varit både långsammare och svårare.

    I efterhand framstår den som precis det som dess egen reklam påstod:
    en liten dator – med en mycket stor idé.

    Innehåll på youtube om Wang 2200

    Wang 2200 – faktaruta
    • Positionering: “Statistics and Number-Crunching Computer” (statistik- och beräkningsdator)
    • Startpris: $7 400 (listpris, USD)
    • Språk: 16K hardwired BASIC (BASIC hårdvaruimplementerat i ROM)
    • Standardminne: 4 KB RAM
    • Bildskärm: CRT, 16 rader × 64 tecken
    • Lagring (grundsystem): konsolkassettstation
    • Tangentbord: val mellan alfanumeriskt eller BASIC-tangentbord
    • Utbyggbarhet: minne i 4 KB-steg upp till 32 KB
    • Utlovat ekosystem: 28 större kringutrustningar
    Utbyggnad och tillbehör
    • RAM-pris : $1 600 per 4 KB (upp till 32 KB)
    • Skrivare: tre typer, sju prisklasser
    • Plotter: stegmotor för mycket exakt inkrementell plottning
    • Stor flatbäddsplotter : 31″ × 48″ (pris: $8 000)
    • Disketter (“floppy”): från $4 500 i enkel/dubbel/trippel konfiguration
    • Diskettkapacitet : 0,25 / 0,50 / 0,75 MB
    • Större disk : 1 / 2 / 5 MB fasta eller flyttbara diskar
    • I/O och media : hålkortsläsare, pappersremsläsare, online-terminaler, BCD- & ASCII-kontrollers
    Kommunikation, support och “mjuka” argument
    • Telekom/terminal-roll: kan uppgraderas för telekommunikation med andra 2200 eller stordator
    • Budskap: “motivera den som kraftfull terminal och få en ‘gratis’ fristående dator”
    • Service: 250+ fabriksutbildade tekniker i 105 städer (USA)
    • Utbildning: gratis programmeringskurser och operatörsskolor (Tewksbury, MA)
    • Programbibliotek: statistik- och matematik/vetenskap-applikationer
    • Användargrupp: SWAP (hjälper sänka programmeringskostnader)
    Extra kul teknikfakta
    • Lansering: 1973 (Wang 2200-serien)
    • Idé som kom tidigt: allt-i-ett med skärm + lagring + BASIC redo vid start – långt innan PC blev standard
    • Utveckling: serien växte senare till fleranvändarsystem (upp till 16 arbetsstationer i vissa konfigurationer)
    • Oväntad historia: systemet reverse-engineerades i Sovjet och inspirerade kompatibla kloner (Iskra-226)
    • Lång livslängd: fanns i drift i många år och kunde moderniseras med senare CPU-lösningar

  • CP 400 COLOR – den brasilianska hemdatorn som färgade 1980-talet

    CP 400 COLOR var en av de mest betydelsefulla hemdatorerna som utvecklades och tillverkades i Brasilien under 1980-talet. Lanserad 1984 av företaget Prológica kombinerade den internationell teknik med lokal anpassning, färgstark design och bred spridning på den brasilianska hemmamarknaden. Som klon av TRS-80 Color Computer 2 blev CP 400 för många användare den första kontakten med programmering, spel och persondatorer, och den kom att spela en viktig roll i landets tidiga datorhistoria.

    När hemdatorerna slog igenom globalt i början av 1980-talet utvecklades även en stark inhemsk datorindustri i Brasilien. Ett av de tydligaste resultaten av denna period var CP 400 COLOR, lanserad 1984 av företaget Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores. Datorn kom att bli en av de mest spridda och igenkända brasilianska hemdatorerna under årtiondet.

    CP 400 COLOR tillhörde en kategori av datorer som ofta kallades ”nationella kloner”. Den var i praktiken fullt kompatibel med TRS-80 Color Computer 2, men anpassad för brasilianska tekniska och ekonomiska förhållanden. Det innebar bland annat stöd för TV-standarden PAL-M, lokal tillverkning av komponenter och ett formspråk som skilde sig tydligt från den amerikanska förlagan.

    En dator för hemmet

    CP 400 var konstruerad som en hemdator i ordets klassiska mening. Den skulle användas för spel, programmering, utbildning och enklare tillämpningar i hemmet. Processorn var Motorola MC6809E, klockad till strax under 1 MHz, vilket gav god prestanda för tiden. Grafikdelen byggde på videokretsen MC6847, som möjliggjorde både textläge och flera grafiska lägen i färg.

    Program laddades i regel från kassettband, vilket var långsamt men billigt och därför mycket vanligt under denna period. För mer avancerade användare fanns möjlighet att ansluta diskettenheten CP 450, vilket ökade både hastighet och lagringskapacitet avsevärt.

    En design som stack ut

    En av CP 400:s mest iögonfallande egenskaper var dess utseende. Den första modellen hade ett färgglatt chiclet-tangentbord med små tangenter i olika färger. Formen och färgsättningen togs fram av den italienske arkitekten Luciano Deviá, som ville ge datorn ett lekfullt och heminriktat uttryck. Tanken var att datorn skulle passa in i vardagsrummet snarare än uppfattas som en teknisk industrimaskin.

    Designen var dock inte utan nackdelar. Den kompakta konstruktionen kunde i vissa fall leda till överhettning, något som senare åtgärdades i nästa version.

    CP 400 COLOR II

    I slutet av 1985 lanserades CP 400 COLOR II. Denna modell fick extern strömförsörjning, 64 KB RAM som standard och ett större tangentbord med fler funktionsknappar. Den marknadsfördes som mer professionell och riktad även till avancerade användare.

    Trots förbättringarna fick tangentbordet kritik för sämre byggkvalitet än föregångarens. Tangenterna upplevdes som ostadiga, och bland användare fick tangentbordet ett skämtsamt smeknamn på grund av sin fjädrande känsla. Däremot var problemen med överhettning nu lösta.

    Operativsystem och tillbehör

    Med diskettenheten CP 450 kunde CP 400 köra flera operativsystem, bland annat OS-9 Level 1 och Flex9. Prológica erbjöd även DOS400, som i praktiken var en omdöpt version av Tandy Radio Shacks diskbaserade Color BASIC-system. Detta speglar en tid då licensiering ofta hanterades informellt i den brasilianska datorindustrin.

    Maskinen hade ett ovanligt rikt utbud av anslutningar för sin klass: seriell port, joystickportar, kassettgränssnitt, expansionsport och både TV- och monitorgång.

    Mottagande och konkurrens

    CP 400 blev en kommersiell framgång och stod under en period för en betydande del av Prológicas omsättning. Trots detta var det tekniska stödet begränsat, och utbudet av böcker och tidskrifter var litet jämfört med situationen i USA. Användarna fick i stor utsträckning förlita sig på egen experimentlusta och importerad dokumentation.

    I mitten av 1980-talet förändrades marknaden snabbt. Först genom billigare ZX Spectrum-kloner och därefter genom MSX-standarden, som erbjöd bättre grafik och ljud. Mot slutet av decenniet började även IBM PC-kompatibla datorer bli allt mer attraktiva.

    Slutet på produktionen och arvet efter CP 400

    Tillverkningen av CP 400 och dess tillbehör upphörde i början av 1987. Många användare gick då vidare till MSX-datorer eller till PC-plattformen. Trots sin relativt korta livstid har CP 400 fått en bestående plats i Brasiliens teknikhistoria.

    I dag ses CP 400 COLOR som ett tydligt exempel på hur global datorteknik anpassades lokalt under 1980-talet. Den representerar en period av teknisk kreativitet, begränsade resurser och ett starkt intresse för hemdatorer som utbildnings- och nöjesverktyg. För samlare och entusiaster är CP 400 inte bara en dator, utan ett färgstarkt stycke digital kulturhistoria.

    Innehåll på youtbue om CP 400

    Fakta: Prológica CP 400 COLOR

    • Tillverkare: Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores (Brasilien)
    • Lanserad: 1984
    • Utgången ur produktion: 1987
    • Typ: Hemdator
    • Kompatibilitet: TRS-80 Color Computer 2
    • Processor: Motorola MC6809E, cirka 0,895 MHz
    • Minne: 16 KB eller 64 KB RAM
    • ROM: 16 KB (Extended Color BASIC)
    • Grafik: MC6847, upp till 9 färger
    • Upplösning: upp till 256 × 192 pixlar (2 färger i högupplöst läge)
    • Ljud: 6-bitars DAC
    • Video: PAL-M TV-ut, samt RGB-utgång
    • Lagring: Kassettband; diskett via CP 450 (upp till två 180 KB-enheter)
    • Anslutningar: RS-232C, kassettgränssnitt, joystickportar, expansions-/kassettport, cartridge-port

    Modeller

    • CP 400 COLOR: första modellen med färgglatt chiclet-tangentbord (55 tangenter)
    • CP 400 COLOR II: senare modell med extern strömförsörjning och 59-tangenters tangentbord samt 64 KB RAM som standard

  • TA Alphatronic PC

    När persondatorn gjorde sitt stora intåg i europeiska hem och kontor under första halvan av 1980-talet försökte många tillverkare hitta sin plats i den snabbt växande marknaden. En av de mest intressanta – och i dag nästan bortglömda – modellerna var TA Alphatronic PC, Triumph-Adlers kompakta 8-bitarsdator från 1984. Med sin karakteristiskt orangea design, robusta konstruktion och oväntat kraftfulla Z80-processor blev den ett populärt val för mindre kontor, trots att den saknade avancerad grafik. Alphatronic PC blev ett exempel på hur tysk ingenjörskonst mötte den tidiga persondatorexplosionen – och hur även lovande tekniska lösningar kunde försvinna i konkurrensen från snabbare och billigare maskiner.

    När Triumph-Adler lanserade TA Alphatronic PC 1984 var ambitionen tydlig: att skapa en kompakt och prisvärd dator för det snabbt växande kontorsdatasamhället. Resultatet blev en lättanvänd och för sin tid tekniskt kompetent maskin – men i en marknad som förändrades snabbare än många tillverkare hann anpassa sig. Alphatronic PC blev därför både ett tekniskt tidsdokument och ett exempel på hur svårt det kunde vara att navigera i 1980-talets datorboom.

    En dator född i en turbulent tid

    Triumph-Adler satsade under tidigt 1980-tal stort på sin Alphatronic-serie, där flera modeller utvecklades för både kontor och utbildningsmiljöer. Alphatronic PC var företagets första kompakta dator där tangentbord och dator satt i samma enhet. Med sitt orange-accenterade chassi var den lätt att känna igen, särskilt jämfört med den liknande men mer avancerade PC16-modellen.

    Trots rimligt pris – 1495 D-Mark – och starka försäljningssiffror i början fick modellen svårt att konkurrera. Hemdatorer såldes billigare i varuhus och datorn saknade stöd för pixelgrafik, vilket gjorde den mindre attraktiv för många hobbyanvändare. Den blev istället främst en liten men robust kontorsmaskin.

    Dessutom använde Triumph-Adler fortfarande traditionella återförsäljarkanaler med lokal områdesexklusivitet, vilket gjorde att oförberedda kontorsmaskinsåterförsäljare plötsligt förväntades bli datorexperter – med varierande framgång.

    Tekniken bakom Alphatronic PC

    Under skalet fanns en Zilog Z80A-processor på 4 MHz – samma CPU som drev många av 80-talets populära hemdatorer. Den kom med 64 KB RAM, 32 KB ROM och ett inbyggt Microsoft BASIC 5.11.

    Skärmen kunde visa text i flera lägen och en blockbaserad grafik som motsvarade 160×72 pixlar (förenklat uppskalad till 640×288). Med stöd för 16 färger, ljudgenerator, serieport, parallellport och möjlighet till kassett- eller diskettenheter var Alphatronic PC mer komplett än många samtidiga budgetmaskiner.

    Dess förmåga att köra CP/M gjorde att den kunde använda viktiga kontorsprogram som WordStar, dBASE och Turbo Pascal – en stor fördel för professionella användare.

    Expansioner och tillval

    Till datorn fanns två typer av 5¼-tums diskettenheter:

    • F1 – huvudstation med kontrollerkort
    • F2 – sekundärt, billigare skrivverk utan egen kontroller

    Mot slutet av produktens livslängd utvecklade en tredje part även ett avancerat grafikkort som kunde kringgå Z80:ns 64 KB-minnesgräns och tillföra ytterligare 32 KB videominne – något ovanligt för den typen av system.

    Från kontorsdator till historisk fotnot

    Även om TA Alphatronic PC aldrig blev en bred marknadssuccé, var den en viktig del av Triumph-Adlers utvecklingshistoria. Erfarenheterna från serien kom senare att ligga till grund för företagets mycket framgångsrika skrivsystem i VS- och BSM-serierna.

    Idag betraktas Alphatronic PC som ett stycke datakulturhistoria: en påminnelse om en tid då datorindustrin fortfarande var ung, snabbföränderlig och full av experimentlust – och där en maskin kunde vara både modern och föråldrad samtidigt.

    Filme på youtube om TA Alphatronic PC

    TA Alphatronic PC – Fakta

    • Tillverkare: Triumph-Adler
    • Lanseringsår: 1984
    • CPU: Zilog Z80A @ 4 MHz
    • RAM: 64 KB
    • ROM: 32 KB (inkl. Microsoft BASIC 5.11)
    • Video: Färg, mono och TV-utgång
    • Textlägen: 40×24 / 80×36 tecken
    • Grafikläge: 160×72 pixlar (640×288 blockgrafik)
    • Färger: 16
    • Lagring: Kassettband (KCS), 5,25″ disketter
    • Portar: V.24 serieport, Centronics parallellport
    • Expansionsport: ROM-slot för program och spel
    • Mått: 405 × 255 × 73 mm
    • Vikt: 3,5 kg

  • Texas Instruments Silent 700 – när tystnaden blev en teknisk revolution

    Silent 700 från Texas Instruments markerade ett teknikhistoriskt genombrott – en portabel och nästintill ljudlös dataterminal som gjorde det möjligt att kommunicera med fjärrdatorer långt innan bärbara datorer existerade. Med termisk utskrift, akustisk kopplare och stöd för tidiga modemhastigheter blev den ett viktigt verktyg för tekniker och ingenjörer under 1970-talet. I en tid då datorer vägde ton visade Silent 700 att mobil datakommunikation var möjlig.

    På 1970-talet var datorterminaler stora, bullriga och krävde specialmiljöer för att användas. Men när Texas Instruments lanserade Silent 700-serien förändrades spelplanen radikalt. Med sin termopappersskrivare och nästan ljudlösa drift blev dessa portabla terminaler en tidig föregångare till mobila dataenheter. Att kunna ansluta till fjärrdatorer via telefonlinje och få allt utskrivet direkt på papper var på sin tid lika innovativt som bärbara datorer skulle komma att bli ett decennium senare.

    Silent 700 var inte en dator i sig, utan en kommunikationskanal. En terminal som med akustisk kopplare kunde anslutas via vanlig telefonlur, ringa upp fjärrsystem och skriva ut all interaktion på termopapper. Den blev särskilt populär bland tekniker, ingenjörer och tidiga distansarbetare som behövde logga in i minidatorer eller timesharing-system direkt från fältet. Med modeller som 743 och 745 tog Texas Instruments portabiliteten ännu längre – en del modeller vägde bara drygt 10 kilo, vilket på den tiden ansågs extremt lätt.

    Portabel design med fokus på tysthet och enkelhet

    Till skillnad från dåtidens mekaniska skrivare använde Silent 700 termisk utskriftsteknik. Det innebar inte bara att terminalen var tyst, utan att den också var driftsäker och krävde nästan inget underhåll. Tekniken byggde på ett 5 × 7-punktsmatrisystem som brände fram tecknen på värmekänsligt papper. Utskriften var enkel men fullt läsbar, och minst 50 tidigare rader fanns synliga vid drift, vilket gav en naturlig ”skärm”-känsla trots att terminalen saknade display.

    Tekniska innovationer från broschyren för modellerna 743 och 745

    Den svenska översättningen av Silent 700-broschyren visar hur genomtänkt tekniken var för sin tid. Här är centrala punkter från dokumentationen (infogad i artikelns löpande text istället för som faktaruta):

    Silent 700-terminalerna använde USASCII-kod och genererade 97 tecken via ett komplett tangentbord med numerisk del. Tangentbordet gav 64 tryckta tecken och 33 kontrollkommandon. Skrivaren använde termopapper med 0,125 × 0,080 tum stora tecken och klarade 80 tecken per rad. Radmatningen var 0,156 tum per steg och pappersrullen kunde vara 10 tum bred och 100 fot lång.

    Både Modell 743 och 745 hade samma mått, 14,5 × 16,8 × 4,25 tum. Modell 743 vägde 9,4 kg och modell 745 vägde 11,2 kg inklusive skrivare. Utskriftshastigheten var 10 tecken per sekund, vilket motsvarade tidens standardmodemhastighet på 300 bit/s.

    När terminalen nådde kolumn 81 utfördes automatisk radmatning och carrier return utan teckenöverföring. CR tog 196 ms, vilket innebar att inga fördröjningstecken behövdes. Line Feed tog 38 ms.

    Kommunikationen skedde asynkront, seriellt, bit-vis och tecken-för-tecken med möjlighet till halv- eller fullduplexläge. Buffring skedde upp till 30 tecken per sekund.

    Modell 743 hade RS-232-C, 20 mA likströmsloop (TTY) och Bell 103/113-kompatibelt modem. Modell 745 hade istället en inbyggd akustisk kopplare, även den kompatibel med Bell 103 och 113 (frekvensskiftning).

    Strömförsörjningen krävde 115 V RMS, 95 W max, och driftmiljön tillät temperaturer mellan 10 och 40 °C samt luftfuktighet upp till 90 % utan kondensation.

    Praktisk användning och fältarbete

    Silent 700-modeller med bandstation (ASR-versioner) gjorde det möjligt att spara data lokalt, redigera innan anslutning, och sedan skicka allt i ett svep. Detta sparade både tid och telefonkostnad vid fjärruppkoppling.

    Terminalen användes också ofta som systemkonsol på minisystem och stordatorer, där varje händelse automatiskt skrevs ut som historik. Tack vare sin robusthet kunde Silent 700 enkelt flyttas mellan olika miljöer – exempelvis från labb till kontrollrum eller ut i fält.

    En tidig förebild till mobil kommunikation

    Idag betraktas Silent 700 som ett ikoniskt teknikhistoriskt steg mot bärbar elektronik. Den var tyst, pålitlig och framför allt portabel, vilket var revolutionerande i en tid då datorer ofta vägde hundratals kilo.

    Utan dessa terminaler hade övergången till mobildatorer och bärbara kommunikationslösningar sannolikt dröjt. Silent 700 var inte bara ett verktyg – den var en vägvisare.

    Texas Instruments Silent 700 – teknisk översikt

    Modeller: Silent 700, modeller 743 och 745

    Typ: Bärbar elektronisk dataterminal med inbyggd skrivare

    Tangentbord: USASCII, 97 genererade tecken; 64 tryckta tecken + 33 kontrolltecken; inbyggt numeriskt ”kalkylator”-tangentbord

    Skrivare: Termoimprint (värmepapper), 5×7 dot-matrix, ca 80 tecken per rad på 6,5″ skrivbredd

    Teckenstorlek: ca 0,125" × 0,080" per tecken

    Papper: Termopapper, 10" bredd, upp till ca 6" rull-diameter (≈100 ft), självhäftande baksida på vissa rullar

    Hastighet (skriv/överföring): Typiskt 10 tecken/sekund (110–300 bit/s beroende på modem/gränssnitt)

    Dataformat: Asynkron seriell överföring, USASCII 7-bitars kod, halv- eller fullduplex, udda/jämn/ingen paritet (ställs in vid installation)

    Kommunikationsgränssnitt: RS-232-C (modell 743 standard, 745 som tillval), 20 mA strömslinga (TTY, modell 743), akustisk kopplare/modem Bell 103/113-kompatibelt (modell 745, originate-läge)

    Buffert: Mottagna tecken buffras, upp till ca 30 tecken/sekund i drift

    Operatörskontroller: Hastighet, duplex (halv/full), sändnivå (ljus/mörk), kontrast, papperstransport, NUM-lås och statusindikering

    Indikatorer: Carrier (bärvåg detekterad), bell (ca 250 ms hörbar ton)

    Strömförsörjning: 115 V RMS (+10 % / −15 %), 47–63 Hz, upp till ca 95 W

    Mått (743/745): Bredd ca 14,5" · Djup ca 16,8" · Höjd ca 4,25"

    Vikt: Modell 743 ca 21,6 lbs (≈9,4 kg); modell 745 ca 24,8 lbs (≈11,2 kg) inklusive skrivare

    Miljö (drift): 10–40 °C, 10–90 % RH (ingen kondensation)

    Miljö (förvaring): −30–70 °C utan papper; 10–40 °C med papper; upp till 95 % RH utan kondensation

  • Jupiter Ace – den brittiska datorn som gick sin egen väg

    Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.

    När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.

    Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.

    Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.

    I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.

    Teknisk fakta – Jupiter Ace (1982)

    Tillverkare: Jupiter Cantab
    Lanseringsår: 1982
    Processor: Zilog Z80A @ 3,25 MHz
    Internminne: 3 KB RAM (expanderbart till max 49 KB)
    ROM: 8 KB (inkl. Forth OS)
    Operativsystem: ACE Forth
    Grafik: 32 × 24 tecken, monokrom
    Ljud: Intern högtalare (CPU-styrd beeper)
    Lagring: Kassettband, 1500 baud
    Utbyggnad: RAM-paket, expansionsport (CPU + video), ev. ZX81-kompatibilitet via adapter
    Anslutningar: Kassett I/O, expansionsport
    Tangentbord: 40 tangenters gummitangenter (liknar ZX Spectrum)
    Strömförbrukning: Nätadapter
    Ursprungspris: £89.95 (≈ £300 idag)
    Sålda enheter: ca 5 000
    Grafik och ljud: Enkel monokrom grafik, begränsad ljudkapacitet
    Övrigt: Forth cirka 10× snabbare än BASIC, riktad mot teknikentusiaster

    Filmer på youtube om Jupiter Ace

  • IBM PC 5150 – datorn som gjorde “PC” till ett vardagsord

    När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.

    När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.

    Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet

    Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.

    Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:

    • använda standardkomponenter från andra tillverkare
    • köpa in operativsystem utifrån
    • sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears

    För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.

    Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på

    En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:

    • standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
    • standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
    • öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
    • noggrant publicerade tekniska manualer

    IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:

    • externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
    • programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara

    Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.

    Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa

    Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.

    Processor och minne

    • CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
    • Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
    • RAM:
      • tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
      • senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
      • total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)

    Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkop­rocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.

    Grafik och skärm

    Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:

    • MDA (Monochrome Display Adapter)
      • skarp monokrom text
      • perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
      • kunde inte visa grafik
    • CGA (Color Graphics Adapter)
      • färggrafik, text + grafiklägen
      • signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
      • enklare spelgrafik och diagram

    Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.

    Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)

    Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:

    • kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
    • diskettenheter (5,25 tum):
      • först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
      • en eller två inbyggda enheter i fronten

    I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:

    • IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
    • IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk

    Tangentbordet – den oväntade stjärnan

    Tangentbordet var en av de stora “selling points”:

    • rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
    • distinkta, taktila tangenter
    • layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter

    Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro­ dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.

    Program och operativsystem – när DOS tog över världen

    IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:

    • CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
    • UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
    • PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)

    I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:

    • CP/M-86 kom sent och var dyrt
    • p-System blev en nischlösning
    • DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd

    Dessutom fanns:

    • BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
    • växande programbibliotek: kalkylark, ordbehandlare, databaser, spel, terminalprogram

    Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.

    Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard

    IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:

    • leveranser upp mot 40 000 PC per månad
    • många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
    • stora företag började standardisera på IBM PC
    • i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden

    Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.

    Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”

    Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:

    • körde samma program
    • använde samma expansionskort
    • fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare

    Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.

    Resultatet blev:

    • en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
    • hård konkurrens på pris och prestanda
    • att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard

    Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.

    Arvet – IBM PC som osynlig mall

    Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:

    • x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
    • idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
    • DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
    • PC-tangentbordets layout och känsla

    Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.

    Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)

    TillverkareIBM
    ModellIBM Personal Computer (5150)
    Lansering12 augusti 1981
    TypStationär persondator
    CPUIntel 8088 @ 4,77 MHz
    RAM (grund)16 KB eller 64 KB
    RAM (max)640 KB (med expansionskort)
    ROMBIOS + IBM BASIC
    OperativsystemIBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
    Lagring1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
    GrafikMDA (mono), CGA (färg)
    BildskärmIBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
    Ljud1-kanalig PC-högtalare
    InmatningIBM Model F tangentbord (83 tangenter)
    Expansion5 st ISA-platser (8-bit)
    AnslutningarSeriell port, parallellport, kassettport (tidiga modeller)
    Ström120/240 V AC
    Dimensionerca 51 × 42 × 14 cm
    Viktca 11–14 kg
    Lanseringsprisfrån 1 565 USD (1981)
    Tillverkning1981–1987
    EfterträdareIBM PC XT (1983)