Etikett: z80

  • Luxor ABC 806

    År 1983 stod den på skrivbord i skolor, företag och myndigheter runt om i Sverige. Luxor ABC 806 var mer än en 8-bitarsdator – den var en symbol för en tid då svensk datorindustri konkurrerade på allvar. Med Z80-processor, färggrafik och inbyggd BASIC blev den ett kraftfullt arbetsverktyg i övergången mellan 1970-talets mikrodatorer och den framväxande PC-eran.

    När svenska företag och skolor datoriserades under 1980-talet stod ofta en maskin från Motala på skrivbordet. ABC 806 lanserades 1983 av Luxor Datorer AB och var en vidareutveckling av ABC 80 och ABC 800. Den representerar en tid då Sverige hade en egen konkurrenskraftig datorindustri och då 8-bitarsdatorn var ett seriöst arbetsredskap.

    En svensk arbetsmaskin

    ABC 806 var konstruerad som en separat systemenhet med externt tangentbord och bildskärm. Standardtangentbordet var ABC 77, även om vissa exemplar bestod av delade enheter som ABC22 och ABC55. Datorn vägde cirka 5 kg och mätte 500 × 350 × 70 mm. Den matades via bildskärmen genom en DC/DC-switchad kraftenhet, vilket minskade antalet separata nätaggregat.

    Maskinen var avsedd för kontorsarbete, skolundervisning, datakommunikation och tekniska applikationer. Den byggdes för kontinuerlig drift och specificerades till omkring 4 000 timmars MTBF, vilket visar att den sågs som professionell utrustning snarare än hobbydator.

    Hjärnan: Z80 och 3 MHz

    I centrum satt en Zilog Z80 A-processor med 8-bitars ordlängd och 3 MHz klockfrekvens. Z80 var en av 1980-talets mest spridda mikroprocessorer och användes i allt från hemdatorer till industriella system.

    ABC 806 kunde köra CP/M, vilket öppnade tillgång till ett brett programutbud för ordbehandling, databaser och programmering. Det gjorde modellen attraktiv i en tid när programvaruekosystemet började bli avgörande för en dators livslängd.

    Minnesarkitektur och flexibilitet

    Den totala minneskapaciteten uppgick till 196 kB. ROM bestod av 24 kB BASIC-interpretator, 4 kB DOS samt 4 kB skrivare- och terminalrutiner. RAM bestod av 32 kB användarminne.

    Utöver detta fanns 128 kB grafikminne. Det intressanta var att detta minne även kunde användas som datalagring, exempelvis som en RAM-disk eller för att ladda andra operativsystem. Man kunde alltså offra grafikprestanda för mer arbetsminne, en lösning som visar på kreativ ingenjörskonst inom 8-bitarsarkitekturens begränsningar.

    Grafik och text

    ABC 806 kunde arbeta i flera grafiklägen upp till 512 × 240 bildpunkter. I färgläge kunde åtta färger användas: rött, grönt, blått, gult, cyan, magenta, vitt och svart.

    Textläget var 80 tecken per rad och 24 rader, vilket var standard i professionella sammanhang. Teckengeneratorn stödde svenska tecken enligt standard och hade attribut som dubbel höjd, valfri för- och bakgrundsfärg samt blinkande markör. Grafik och text kunde kombineras på ett sätt som gjorde datorn användbar både för administrativa och tekniska uppgifter.

    Kommunikation och expansion

    Datorn var utrustad med två seriella kommunikationsinterface med programmerbar överföringshastighet mellan 50 och 19200 baud. Den kunde arbeta både synkront och asynkront och var avsedd för skrivare, modem och datakommunikation.

    Genom ABC-bussen kunde externa enheter som diskettstationer och expansionskort anslutas. Detta modulära tänkande gjorde systemet framtidssäkrare än många samtida hemdatorer.

    Inbyggd klocka och ljud

    ABC 806 hade en fast inbyggd kalender med batteribackup, något som inte var självklart 1983. Den hade också en programstyrd ljudgenerator, vilket möjliggjorde signaler och enklare ljudfunktioner i program.

    BASIC direkt vid start

    Precis som sina föregångare startade systemet direkt i BASIC II från ROM. Användaren kunde omedelbart börja programmera utan diskett eller extra programvara. Detta var särskilt viktigt i skolmiljö, där enkel tillgång till programmering främjade experimenterande och lärande.

    En brytpunkt i svensk datorhistoria

    ABC 806 följdes av Luxor ABC 16, som var Luxors försök att ta steget in i MS-DOS-världen. Men konkurrensen från internationella IBM-kompatibla datorer blev hård, och den svenska 8-bitarslinjen gick mot sitt slut.

    Idag är ABC 806 ett teknikhistoriskt dokument över en period då Sverige utvecklade egna datorplattformar. Den visar hur ingenjörer arbetade kreativt med begränsade resurser och hur en nationell datorindustri kunde blomstra – om än under en relativt kort men betydelsefull epok.

    Innehåll ifrån youtube om ABC 800 serien

    Tekniska fakta – Luxor ABC 806 (1983)
    • Processor: Zilog Z80A, 3 MHz (8-bit)
    • Totalt minne: 196 kB
    • ROM: 24 kB BASIC-interpretator, 4 kB DOS, 4 kB skrivare-/terminalrutin
    • RAM: 32 kB användarminne
    • Grafik-/videominne: 128 kB RAM (kan även användas som data-/RAM-disk/OS-laddning)
    • Bildminne: 2 kB teckenminne + 2 kB attributminne
    • Textläge: 80 tecken/rad, 24 rader + 1 systemrad
    • Teckenformat: teckencell 10×6, teckenmatris 9×5
    • Teckenuppsättning: 96 tecken (svensk standard) + 64 grafiska tecken (Teletext)
    • Grafiklägen: upp till 512×240 punkter (flera lägen, 4 eller 8 färger beroende på läge)
    • Färger: 8 (röd, grön, blå, gul, cyan, magenta, vit, svart)
    • Bildskärm: monokrom eller färg, 80 tecken/rad
    • Kommunikation: 2× seriella portar (50–19200 baud), synkron/asynkron (NRZI-modul som option)
    • Expansion: ABC-buss (64-polig Europakontakt) för diskettstationer och expansionskort
    • Anslutningar: bildskärm + kraft (15-polig D-sub), kommunikation A/B (9-polig D-sub)
    • Ljud: programstyrd ljudgenerator
    • Klocka: inbyggd kalender/klocka, batteribackup (ca 5 år)
    • Auto-släckning: efter 5 min utan kommando
    • Mått: 500 × 350 × 70 mm
    • Vikt: ca 5 kg

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore 128 – den mest ambitiösa åttabitarsdatorn

    Commodore 128 lanserades 1985 som en ovanligt djärv uppföljare till den enormt populära Commodore 64. I stället för att bara vara snabbare och bättre försökte den vara flera datorer på en gång: nästan helt C64-kompatibel, utrustad med 80-kolumners skärmläge för seriöst arbete och dessutom försedd med en extra processor för att kunna köra CP/M. Resultatet blev en tekniskt imponerande hybrid som pressade åttabitarsplattformen till gränsen – och som än i dag fascinerar retroentusiaster.

    När Commodore 128 presenterades i januari 1985 var det tydligt att företaget försökte göra något mer än att bara ersätta den enormt framgångsrika Commodore 64. C128 var tänkt att bli både ett steg framåt och ett tryggt steg bakåt – en dator som kombinerade framtidsambitioner med full bakåtkompatibilitet.

    Resultatet blev en av de tekniskt mest avancerade åttabitarsdatorerna som någonsin nådde konsumentmarknaden.

    Tre datorer i en

    Commodore 128 marknadsfördes ofta som ”tre datorer i en”, och det var ingen överdrift. Maskinen kunde köras i tre helt olika lägen:

    • C128-läge, med förbättrad BASIC, mer minne och både 40- och 80-kolumners text
    • C64-läge, som i praktiken gav nästan full kompatibilitet med den äldre Commodore 64
    • CP/M-läge, tack vare en inbyggd Z80-processor, vilket öppnade dörren till affärs- och produktivitetsprogram från minidatorvärlden

    Att en hemdator kunde växla mellan två processorer – MOS 8502 och Zilog Z80 – var extremt ovanligt. Det gjorde C128 till en teknisk hybrid som saknade egentliga motsvarigheter bland konkurrenterna.

    Mer minne, bättre tangentbord

    En av de tydligaste förbättringarna jämfört med C64 var minnet. Standardutförandet hade 128 kilobyte RAM, vilket var dubbelt så mycket som föregångaren. Genom smart minneshantering kunde betydligt mer av detta användas direkt i BASIC, vilket gjorde större och mer komplexa program möjliga.

    Tangentbordet var också tydligt riktat mot mer seriös användning. Här fanns numeriskt tangentbord, fler funktionsknappar och dedikerade tangenter för Esc, Tab och Help – funktioner som länge hade efterfrågats av användare som skrev mycket kod eller arbetade med text.

    80 kolumner – äntligen

    En annan viktig nyhet var stödet för 80 kolumner, något som länge setts som ett krav för affärs- och utbildningsprogram. Med hjälp av ett separat videokretskort kunde C128 visa text i 80 kolumner med färg, samtidigt som den gamla 40-kolumnersgrafiken från C64 fanns kvar.

    I praktiken kunde två skärmar användas samtidigt: en för grafik och en för text. För programmerare var detta en kraftfull kombination, långt före sin tid i hemdatorvärlden.

    BASIC 7.0 – kraftfullt men långsamt

    Commodore BASIC 7.0 var betydligt mer avancerat än BASIC 2.0 i C64. Det innehöll inbyggda kommandon för grafik, ljud, diskhantering och strukturerad programmering. Många moment som tidigare krävde krångliga PEEK- och POKE-kommandon kunde nu göras direkt i språket.

    Nackdelen var att BASIC 7.0 var stort och därför långsamt – åtminstone i 1 MHz-läge. För att få acceptabel prestanda krävdes ofta att datorn kördes i 2 MHz, vilket i sin tur bara fungerade fullt ut i 80-kolumnsläget.

    För avancerad för sitt eget bästa

    Trots sin tekniska briljans blev Commodore 128 aldrig någon riktig storsäljare i nivå med C64. Många användare fortsatte helt enkelt att köra sina gamla C64-program, utan att dra nytta av de nya funktionerna. Samtidigt lockades affärsanvändare i allt högre grad av billiga IBM PC-kompatibla datorer.

    C128 hamnade därmed i ett slags mellanläge: för avancerad för spelmarknaden, men inte tillräckligt standardiserad för företagsvärlden.

    Ett ingenjörsdrivet mästerverk

    I efterhand har Commodore 128 fått ett gott rykte bland entusiaster och programmerare. Den ses ofta som ett ingenjörsdrivet projekt snarare än ett marknadsdrivet – en dator där tekniska möjligheter prioriterades framför enkelhet och tydlig målgrupp.

    Den blev också den sista åttabitarsdatorn som Commodore lanserade innan fokus helt flyttades till Amiga-plattformen.

    Arvet efter Commodore 128

    Commodore 128 representerar kulmen på åttabitars-eran. Den visar hur långt tekniken kunde pressas inom ramarna för en arkitektur som redan då började bli föråldrad. I stället för att förenkla valde Commodore att lägga till, kombinera och expandera.

    Resultatet blev en dator som kanske inte vann marknaden – men som än i dag väcker respekt för sin tekniska djärvhet och sin ovanliga mångsidighet.

    Youtube innnehåller om C128

    Faktaruta: Commodore 128 (C128)

    Typ: Hemdator (8-bit)

    Tillverkare: Commodore Business Machines (CBM)

    Lansering: 1985

    Avslutad produktion: 1989

    Sålda enheter: cirka 2,5 miljoner

    CPU: MOS 8502 (1–2 MHz) + Zilog Z80 (4 MHz, för CP/M)

    RAM: 128 KB (standard), utbyggbart via REU

    Grafik: VIC-IIe (40 kolumner) + VDC 8563/8568 (80 kolumner)

    Ljud: SID 6581/8580 (3 röster)

    Operativmiljöer: BASIC 7.0, C64-läge, CP/M 3.0 (via Z80)

    Kännetecken: Nästan full C64-kompatibilitet, 80-kolumnsläge, numeriskt tangentbord

    Föregångare: Commodore 64



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Colour Genie – den färgglada utmanaren i hemdatorernas barndom

    EACA EG2000 Colour Genie var en färghemdator som lanserades 1982 av det Hongkong-baserade företaget EACA. Datorn byggde vidare på företagets TRS-80-kompatibla Video Genie-serie men utökades med färggrafik och avancerat ljud, vilket gjorde den mer lämpad för spel och multimedia. Colour Genie fick särskilt genomslag i Europa och fick ett relativt stort program- och spelutbud trots sin korta livstid.

    I början av 1980-talet stod hemdatorn på tröskeln till sitt stora genombrott. Datorer var inte längre bara något för universitet och företag – de började flytta in i vardagsrummen. Bland giganter som Commodore, Sinclair och Atari fanns också mindre, idag mer bortglömda aktörer. En av dem var EACA Colour Genie, en färgstark och tekniskt intressant dator som försökte bygga vidare på succén från TRS-80-världen.

    Från Hongkong till europeiska vardagsrum

    Colour Genie, med det fullständiga namnet EACA EG2000 Colour Genie, tillverkades av det Hongkong-baserade företaget EACA och introducerades i Europa i augusti 1982. I Tyskland marknadsfördes den av Trommeschläger Computer Service och Schmidtke Electronic – två namn som idag är nära förknippade med Colour Genie-scenen.

    EACA hade redan erfarenhet av att klona och vidareutveckla etablerade datorplattformar. Tidigare modeller, Video Genie I och II, var kompatibla med TRS-80 Model I, och Colour Genie byggde vidare på samma grundidé – men med ett viktigt tillägg: färg och ljud.

    Inte en “Color Computer”

    Trots namnet ska Colour Genie inte förväxlas med TRS-80 Color Computer från Tandy. De två maskinerna var helt olika under huven. Colour Genie använde en Zilog Z80-processor, medan Color Computer byggde på Motorola 6809. Programvara och hårdvara var därför inte kompatibla, trots de snarlika namnen.

    Grafik, ljud och BASIC

    Colour Genie drevs av en Z80-processor på drygt 2 MHz och hade 16 KB RAM som standard, vilket kunde byggas ut till 32 KB. Datorn innehöll LEVEL II BASIC i ROM – i stort sett kompatibelt med TRS-80, men med egna tillägg och begränsningar för grafik och ljud.

    Grafiken sköttes av den klassiska Motorola 6845-kretsen, vilket möjliggjorde:

    • 40 × 24 tecken i textläge
    • 16 färger
    • Grafikläge på 160 × 96 pixlar med 4 färger

    För ljudet stod den välkända AY-3-8910, samma ljudkrets som användes i bland annat ZX Spectrum 128 och Amstrad CPC. Resultatet var tre ljudkanaler, brusgenerator och programmerbara ljudomslag – något som gav spelen ett rejält lyft jämfört med tidigare svartvita Genie-modeller.

    Lagring och expansion

    Precis som många samtida datorer använde Colour Genie kassettband som primärt lagringsmedium. För mer krävande användare fanns en diskettenhet, som kunde hantera upp till fyra 5,25-tumsdiskar.

    En särskilt intressant detalj var datorns expansionsport, som exponerade Z80-processorns adress- och databuss. Där kunde man ansluta ROM-kassetter, diskettkontroller eller andra tillbehör. Det fanns till och med ett 80-kolumnskort, vilket gjorde Colour Genie mer användbar för seriös textbehandling.

    Ett oväntat stort spelbibliotek

    Trots att Colour Genie aldrig blev någon massmarknadsuccé utvecklades omkring 190 spel, både på engelska och tyska. Många var arkadliknande titlar, men det fanns även äventyrsspel, schack, simulatorer och pedagogiska program.

    Flera spelutvecklare återkom gång på gång, bland annat:

    • Gumboot Software
    • TCS Trommeschläger Computer Studio
    • Algray Software

    Många titlar fanns dessutom i både 16K- och 32K-versioner, vilket visar hur man pressade hårdvaran till det yttersta.

    Ett liv efter döden – via emulering

    Colour Genie försvann från marknaden redan 1983, men datorn lever vidare bland entusiaster. Idag finns flera emulatorer, dokumentation och arkiv som gör det möjligt att köra både originalprogram och spel på moderna datorer.

    För retrointresserade är Colour Genie ett fascinerande exempel på hur kreativ och brokig hemdatoreran var – en tid då det inte var självklart vilken arkitektur som skulle vinna, och där även mindre tillverkare kunde sätta avtryck.

    Ett färgglatt sidospår i datorhistorien

    EACA Colour Genie blev aldrig någon ikon i stil med Commodore 64 eller ZX Spectrum. Men den representerar något minst lika viktigt: experimentlust, kompatibilitetstänk och övergången från svartvitt till färg i hemdatorernas barndom.

    För den som gillar retro, Z80-maskiner eller datorhistoria är Colour Genie inte bara en kuriositet – utan ett stycke levande teknikhistoria.

    Youtube innehåll om EACA Color Genie.

    Fakta: EACA EG2000 Colour Genie
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    EACA (Hongkong)
    Lanserad
    Augusti 1982 (Europa)
    CPU
    Zilog Z80, ca 2–2,2 MHz
    RAM
    16 KB (utbyggbar till 32 KB)
    ROM / OS
    16 KB ROM med Level II BASIC
    Grafik
    Motorola 6845; 40×24 text, 16 färger; 160×96 grafik, 4 färger
    Ljud
    AY-3-8910 (3 kanaler + brus)
    Bild ut
    PAL komposit eller RF till TV
    Lagring
    Kassett (1200 baud); diskett via extern kontroller (tillval)
    Anslutningar
    RS-232, parallellport, ljuspenna, kassett, expansions-/kassettport
    Kompatibilitet
    TRS-80/Video Genie (delvis), ej kompatibel med TRS-80 Color Computer
    Utgången
    1983

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • VTech Laser 200/210 – 99-dollarsdatorn som blev en hel datorfamilj

    VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.

    År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.

    De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.

    En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet

    Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.

    Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.

    Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.

    Den globala maskinen som bytte namn överallt

    En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.

    I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.

    Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.

    Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola

    Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.

    Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.

    När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.

    Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig

    Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.

    Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.

    Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge

    När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.

    Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.

    Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.

    Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering

    En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.

    För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.

    Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.

    Varför den här lilla datorn är värd att minnas

    VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.

    Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.

    Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.

    Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube

    Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
    Typ
    8-bitars hemdator
    Lansering
    1983
    Processor
    Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
    RAM
    Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
    ROM
    16 kB
    Grafik
    Motorola 6847 (text och enkel grafik)
    Lagring
    Kassettband, diskdrive (tillbehör)
    Kända namn
    Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
    Efterföljare
    Laser 310 (Dick Smith VZ300)
    .

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Robotron A 5120 – DDR-datorn som skulle modernisera kontoren

    Robotron A 5120 var en av DDR:s mest framträdande kontorsdatorer – ett robust, tungt och dyrbart arbetsredskap som spelade en central roll i landets administrativa och vetenskapliga verksamheter under 1980-talet. Med sina integrerade diskettenheter, gröna skärm och egenutvecklade operativsystem blev A 5120 ett symboliskt exempel på östtysk ingenjörskonst: funktionellt, massivt och anpassat för planekonomins behov. Trots sina begränsningar saknade den stora delar av den grafik- och prestandautveckling som växte fram i väst, men kom ändå att användas i tusentals exemplar – och fick till och med en kraftfullare 16-bitars efterföljare innan murens fall.

    När den östtyska industrin i början av 1980-talet tog klivet in i den digitala eran, blev Robotron A 5120 en av dess mest ambitiösa satsningar. Den massiva kontorsdatorn, tillverkad från 1982 i Karl-Marx-Stadt, var inte avsedd för hemmaanvändare eller hobbyister – detta var ett arbetsverktyg designat för statliga institutioner, forskningsmiljöer och större företag i DDR. Med ett pris mellan 27 000 och 40 000 mark var det inget man spontanköpte. I stället var A 5120 tänkt att bli navet i landets text- och databehandling.

    Till utseendet påminde den om västerländska ”luggable computers”, med inbyggd skärm, diskettenheter och tung metallchassi. Men insidan bar tydligt Robotron-arv: en U880-processor, DDR:s egen variant av Zilog Z80, och ett modulärt K1520-bussystem som användes i många östtyska datorer.

    En teknikplattform i ständig utveckling

    De första modellerna förlitade sig på kassettstationer och stora 8-tums diskettenheter för lagring, men ganska snart ersattes dessa av modernare 5,25-tumsdrivare. Den gröna CRT-skärmen hade ingen grafikförmåga – endast text – men utvecklades från 64×16 till 80×25 tecken när tekniken förbättrades.

    År 1986 kom den mest avancerade varianten: A 5120.16, som utrustades med en 16-bitars U8000-processor, en DDR-tillverkad kopia av Zilog Z8000. Det innebar möjlighet att köra det mer kraftfulla Unix-derivatet MUTOS8000, samtidigt som originalsystemet fungerade som ett separat 8-bitars delsystem. Kombinationen gav en påtaglig prestandaökning och öppnade för mer avancerade tillämpningar.

    Att A-serien blev relativt framgångsrik märks i produktionssiffrorna: totalt tillverkades runt 17 000 exemplar, en hög siffra för DDR-datorer från denna period.

    Arbetsverktyget för DDR:s kontor

    Robotron A 5120 användes främst inom kontor och administration. Under operativsystem som SCP1526 eller BCU880 kunde användarna hantera text, kalkyler och databaser – DDR-varianter av västerländska program som WordStar, dBASE och Multiplan. Programmen hade östtyska motsvarigheter som REDABAS och TP, vilka blev standard i många myndigheter.

    Den robusta konstruktionen och det modulära bussystemet gjorde A 5120 både hållbar och relativt flexibel. Många institutioner byggde egna CP/M-avledda system, och en handfull speciallösningar utvecklades i industrin.

    Trots sin brist på grafikspänning och sitt höga pris blev A 5120 ett av de viktigaste datorverktygen i DDR fram till murens fall. Den visar hur en planekonomi försökte hänga med i en tekniskt snabbt föränderlig värld – med egna medel, egna kopior av västerländska kretsar och en stor dos ingenjörskreativitet.

    Robotron A 5120 – teknisk faktaruta

    Typ: Kontorsdator för text- och databehandling

    • Tillverkare: VEB Buchungsmaschinenwerk Karl-Marx-Stadt (Kombinat Robotron, DDR)
    • Modeller: A 5120 (8-bit), A 5120.16 (8+16-bit)
    • Introduktionsår: ca 1982 (A 5120), ca 1986 (A 5120.16)
    • Proces­sor (A 5120): U880 (Zilog Z80-klon, 8-bit)
    • Processor (A 5120.16): U8000 (Zilog Z8000-klon, 16-bit) + A 5120 som 8-bit-subsystem
    • Systembuss: K 1520-buss (modulärt kortsystem)
    • RAM-minne: upp till 64 KB (8-bit-del); A 5120.16 med extra 256 KB DRAM på 16-bit-kortet
    • Lagring (tidiga versioner): kassettband och 8-tums diskettenheter
    • Lagring (senare versioner): två till tre 5,25-tums diskettenheter
    • Skärm: inbyggd grön monokrommonitor, 64×16 tecken (tidigt) / 80×25 tecken (senare)
    • Grafik: ingen bitmappsgrafik – enbart teckenbaserad visning
    • Operativsystem (8-bit): SIOS1526, BCU880, SCP1526 (CP/M-liknande), UDOS1526 samt lokala varianter (t.ex. CP/A, DAC1526)
    • Operativsystem (16-bit): MUTOS8000 (Unix System III-derivat) på A 5120.16
    • Typiska program: REDABAS (databas, liknar dBASE), TP (textbehandling, liknar WordStar)
    • Gränssnitt: IFSS-portar för t.ex. skrivare, V.24-serieportar för dataöverföring
    • Målgrupp: företag, myndigheter och forskningsinstitutioner i DDR – ej riktad till privatpersoner
    • Prisnivå (DDR): A 5120 ca 27 000–40 000 Mark; A 5120.16 ca 32 000–48 000 Mark (beroende på utrustning)
    • Producerade enheter: totalt ca 17 000 (A 5120 + A 5120.16)

    Robotron A 5120 var en av DDR:s viktigaste kontorsdatorer och ett tydligt exempel på hur östtysk datateknik försökte hålla jämna steg med västvärlden.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • TA Alphatronic PC

    När persondatorn gjorde sitt stora intåg i europeiska hem och kontor under första halvan av 1980-talet försökte många tillverkare hitta sin plats i den snabbt växande marknaden. En av de mest intressanta – och i dag nästan bortglömda – modellerna var TA Alphatronic PC, Triumph-Adlers kompakta 8-bitarsdator från 1984. Med sin karakteristiskt orangea design, robusta konstruktion och oväntat kraftfulla Z80-processor blev den ett populärt val för mindre kontor, trots att den saknade avancerad grafik. Alphatronic PC blev ett exempel på hur tysk ingenjörskonst mötte den tidiga persondatorexplosionen – och hur även lovande tekniska lösningar kunde försvinna i konkurrensen från snabbare och billigare maskiner.

    När Triumph-Adler lanserade TA Alphatronic PC 1984 var ambitionen tydlig: att skapa en kompakt och prisvärd dator för det snabbt växande kontorsdatasamhället. Resultatet blev en lättanvänd och för sin tid tekniskt kompetent maskin – men i en marknad som förändrades snabbare än många tillverkare hann anpassa sig. Alphatronic PC blev därför både ett tekniskt tidsdokument och ett exempel på hur svårt det kunde vara att navigera i 1980-talets datorboom.

    En dator född i en turbulent tid

    Triumph-Adler satsade under tidigt 1980-tal stort på sin Alphatronic-serie, där flera modeller utvecklades för både kontor och utbildningsmiljöer. Alphatronic PC var företagets första kompakta dator där tangentbord och dator satt i samma enhet. Med sitt orange-accenterade chassi var den lätt att känna igen, särskilt jämfört med den liknande men mer avancerade PC16-modellen.

    Trots rimligt pris – 1495 D-Mark – och starka försäljningssiffror i början fick modellen svårt att konkurrera. Hemdatorer såldes billigare i varuhus och datorn saknade stöd för pixelgrafik, vilket gjorde den mindre attraktiv för många hobbyanvändare. Den blev istället främst en liten men robust kontorsmaskin.

    Dessutom använde Triumph-Adler fortfarande traditionella återförsäljarkanaler med lokal områdesexklusivitet, vilket gjorde att oförberedda kontorsmaskinsåterförsäljare plötsligt förväntades bli datorexperter – med varierande framgång.

    Tekniken bakom Alphatronic PC

    Under skalet fanns en Zilog Z80A-processor på 4 MHz – samma CPU som drev många av 80-talets populära hemdatorer. Den kom med 64 KB RAM, 32 KB ROM och ett inbyggt Microsoft BASIC 5.11.

    Skärmen kunde visa text i flera lägen och en blockbaserad grafik som motsvarade 160×72 pixlar (förenklat uppskalad till 640×288). Med stöd för 16 färger, ljudgenerator, serieport, parallellport och möjlighet till kassett- eller diskettenheter var Alphatronic PC mer komplett än många samtidiga budgetmaskiner.

    Dess förmåga att köra CP/M gjorde att den kunde använda viktiga kontorsprogram som WordStar, dBASE och Turbo Pascal – en stor fördel för professionella användare.

    Expansioner och tillval

    Till datorn fanns två typer av 5¼-tums diskettenheter:

    • F1 – huvudstation med kontrollerkort
    • F2 – sekundärt, billigare skrivverk utan egen kontroller

    Mot slutet av produktens livslängd utvecklade en tredje part även ett avancerat grafikkort som kunde kringgå Z80:ns 64 KB-minnesgräns och tillföra ytterligare 32 KB videominne – något ovanligt för den typen av system.

    Från kontorsdator till historisk fotnot

    Även om TA Alphatronic PC aldrig blev en bred marknadssuccé, var den en viktig del av Triumph-Adlers utvecklingshistoria. Erfarenheterna från serien kom senare att ligga till grund för företagets mycket framgångsrika skrivsystem i VS- och BSM-serierna.

    Idag betraktas Alphatronic PC som ett stycke datakulturhistoria: en påminnelse om en tid då datorindustrin fortfarande var ung, snabbföränderlig och full av experimentlust – och där en maskin kunde vara både modern och föråldrad samtidigt.

    Filme på youtube om TA Alphatronic PC

    TA Alphatronic PC – Fakta

    • Tillverkare: Triumph-Adler
    • Lanseringsår: 1984
    • CPU: Zilog Z80A @ 4 MHz
    • RAM: 64 KB
    • ROM: 32 KB (inkl. Microsoft BASIC 5.11)
    • Video: Färg, mono och TV-utgång
    • Textlägen: 40×24 / 80×36 tecken
    • Grafikläge: 160×72 pixlar (640×288 blockgrafik)
    • Färger: 16
    • Lagring: Kassettband (KCS), 5,25″ disketter
    • Portar: V.24 serieport, Centronics parallellport
    • Expansionsport: ROM-slot för program och spel
    • Mått: 405 × 255 × 73 mm
    • Vikt: 3,5 kg

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Timex Sinclair 2068 – En färgstark utmanare som kom för sent

    Timex Sinclair 2068 var den färgglada, ljudstarka kusinen till ZX Spectrum som försökte erövra den amerikanska hemdatormarknaden 1983. Med bättre grafik, riktig ljudkrets, joystickportar och cartridge-stöd var den på pappret en klart modernare maskin – men bruten kompatibilitet med de populära Spectrum-spelen gjorde att den kommersiella framgången uteblev. I stället fann den ett andra liv i Portugal och Polen, där den blev en oväntad kultdator för en hel generation användare.

    Timex Sinclair 2068 – En färgstark utmanare som kom för sent

    När Timex Sinclair 2068 lanserades 1983 målades den upp som nästa stora steg i hemdatorernas utveckling. Med färggrafik, ljudkrets och cartridge-port skulle den överträffa den brittiska ZX Spectrum och locka den växande amerikanska marknaden. Men trots sina tekniska förbättringar blev den aldrig den succé som tillverkaren hoppats på. Istället blev den ett fascinerande sidospår i datorhistorien – älskad av entusiaster, men ignorerad av massmarknaden.

    Tekniska förbättringar som inte räckte

    T/S 2068 baserades på samma Zilog Z80-processor som ZX Spectrum, men var på många sätt kraftfullare. Grafiken utökades till 16 färger och höga upplösningar, ljudet förstärktes med en AY-3–8912 ljudkrets och två joystickportar gjorde den mer spelvänlig. Dessutom hade den en cartridge-port för snabb laddning av program – något ovanligt på budgetdatorer.

    Problemet? Nästan all programvara som fanns till ZX Spectrum var direkt inkompatibel. Spel och kommersiella titlar som användarna förväntade sig att kunna köra fungerade inte, eftersom Timex valt att utöka hårdvaran på ett sätt som bröt kompatibiliteten. Detta ledde till att många kunder istället vände sig till Spectrum eller andra konkurrenter.

    En kultklassiker i Portugal och Polen

    I USA blev modellen kortlivad – Timex Computer Corporation lades ned redan 1984. I Portugal och Polen levde den däremot vidare under namnet Timex Computer 2068, och där fick den ett nytt liv. I dessa regioner släpptes mjukvara, expansionsenheter och till och med cartridge-baserade emulatorer som gjorde det möjligt att köra Spectrum-program med högre kompatibilitet.

    Den polska varianten Komputer 2086 blev populär i skolor och tekniska utbildningar, vilket bidrog till att modellen fick en helt annan betydelse i Östeuropa än i USA.

    Minnesvärd men missad chans

    imex Sinclair 2068 är ett klassiskt exempel på hur teknisk innovation inte alltid leder till marknadsframgång. Den var mer avancerad än ZX Spectrum, men genom att offra kompatibiliteten förlorade den sitt viktigaste försäljningsargument. Idag betraktas den som en kultmaskin – uppskattad bland retroentusiaster och samlare, men aldrig erkänd i sin samtid.

    Filmer om Timex Sinclair 2068 på youtube

    Teknisk fakta – Timex Sinclair 2068

    • Typ: Hemdator (ZX Spectrum-klon)
    • Lanseringsår: 1983 (november)
    • Processor: Zilog Z80A @ 3,5 MHz
    • Arbetsminne (RAM): 48 KB
    • ROM: ca 24 KB (T/S 2000 BASIC, baserad på Sinclair BASIC)
    • Operativmiljö: Inbyggd BASIC-tolk (T/S 2000 BASIC)
    • Grafiklägen:
      • Text: 32 × 24 tecken, upp till 16 färger
      • Grafik: 256 × 192 pixlar, 16 färger (attribut-baserad färgsättning)
      • Högupplöst: 512 × 192 pixlar, 2 färger
      • Utökad färg: finare färgattribut (32 × 192 områden)
      • Dual Screen: två separata bildminnen i RAM
    • Grafikchip: Timex SCLD (ersätter Spectrum-ULA, extra grafiklägen)
    • Ljud: Inbyggd beeper + AY-3-8912 ljudkrets (3 kanaler)
    • Video-utgång: NTSC TV eller komposit/videomonitor
    • Lagring: Kassettband (via bandspelare)
    • Expansionsmöjligheter: ROM-kassettport, dubbla joystickportar, expansionsbuss
    • Kompatibilitet: Delvis kompatibel med ZX Spectrum, men många maskinkodsspel fungerade inte utan emulering
    • Marknader: USA, Kanada, Portugal, Argentina och Polen (som Timex Computer 2068)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Cambridge Z88 – den tysta pionjären bland bärbara datorer

    När Cambridge Z88 lanserades 1987 presenterades den som en extremt portabel dator – lättare än en liter mjölk och driven av vanliga AA-batterier. Med tyst membrantangentbord, åtta textraders LCD-skärm och inbyggd ordbehandlare blev den snabbt en favorit bland journalister och resenärer. I en tid då bärbara datorer ofta vägde flera kilo och krävde nätström visade Z88 vägen mot framtidens mobilitet – långt före sin tid.

    Cambridge Z88 – den tysta pionjären bland bärbara datorer

    När Cambridge Z88 lanserades 1987 markerade den ett viktigt ögonblick i datorhistorien – en ultraportabel, batteridriven skrivmaskinsersättare skapad av teknikvisionären Clive Sinclair. Med en vikt på under ett kilo, 20 timmars batteritid och ett nästan ljudlöst membrantangentbord var Z88 långt före sin tid och förebådade den moderna laptopens födelse.

    Trots sitt blygsamma yttre var Z88 en kraftfull följeslagare för journalister, forskare och affärsresenärer. Den drevs av en energisnål Z80-processor, hade inbyggt operativsystem, ordbehandlare, kalkylprogram och till och med stöd för BASIC-programmering. Skärmen visade åtta textrader och datorn kunde dessutom köras på vanliga AA-batterier – ett stort steg mot verklig mobilitet när bärbara datorer vanligtvis vägde över 5 kilo.

    Tekniskt var den avancerad med möjligheten att utökas upp till 3,5 MB RAM – imponerande för sin tid – och skrivskyddade EPROM- eller flashminneskort. Den var också helt tyst, något som gjorde den attraktiv för arbete i bibliotek, laboratorier och på resande fot.

    Även om Cambridge Z88 aldrig slog igenom kommersiellt blev den kultförklarad bland teknikentusiaster. Idag ses den som en banbrytande produkt och ett tydligt exempel på hur visionärt ingenjörskap kan forma framtiden. Dess fokus på låg energiförbrukning, mobilitet och funktion framför yta känns igen i dagens ultrabooks och surfplattor.

    Cambridge Z88 var helt enkelt en laptop innan världen var redo för laptops.

    Cambridge Z88 – tekniska fakta

    • Lanseringsår: 1987
    • Typ: Notebook-dator (tidig bärbar)
    • Processor: CMOS Z80A @ 3,2768 MHz
    • Operativsystem: OZ (inbyggt i ROM)
    • Internminne: 32 kB RAM
    • ROM: 128 kB EPROM/ROM (system + program)
    • Max minnesutbyggnad: upp till ca 3,5 MB RAM via kort
    • Skärm: 640 × 64 teckenbaserad LCD (8 textrader)
    • Lagring: proprietära RAM-, EPROM- och flash-kort (3 kortplatser)
    • Tangentbord: nästan ljudlöst membrantangentbord
    • Strömförsörjning: 4 × AA-batterier (upp till ~20 timmars drift)
    • Vikt: ca 0,9 kg
    • Standardprogram: PipeDream (ordbehandling/kalkyl/databas), verktyg och BBC BASIC

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare