Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.
När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.
Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.
Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.
I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.
Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.
Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.
En förbättrad ZX81 – med kompromisser
Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.
Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.
Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.
Europeisk framgång – och kloner över hela världen
Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.
Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.
Idag – en raritet för samlare
Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.
Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.
Lambda 8300 – Teknisk specifikation
Tillverkare
Lambda Electronics Limited (Hongkong)
Lanseringsår
1983
Processor (CPU)
NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
Arbetsminne (RAM)
2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
Lagring
Kassettband (ljud, in/ut)
Operativmiljö
Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
Grafikchip
C4005 ULA I/O
Video / bild
UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
Monokrom text: 32 x 24 tecken
Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.
Specifikationer
Lansering: 1983 Status: Utgången Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd. Mått: 165 x 72 x 14 mm Vikt: 170 g (inkl. batterier) Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad Processor: Hitachi HD61913 Klockfrekvens: ca 0.6 MHz RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB) ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram) Programmering: BASIC (Casio BASIC) Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100) Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data Inmatning: QWERTY-tangentbord Utmatning: LCD-display, extern skrivare
Design och hårdvara
PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.
Programvara och funktioner
Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.
Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.
Tillbehör och expansion
PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.
Processorn – Hitachi HD61917
Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.
Tekniska egenskaper
Arkitektur: 4-bitars ALU
Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier
Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.
I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.
Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.
Slutsats
Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.
