AmigaOS har ett rykte som ett av de mest effektiva och “lättviktiga” operativsystemen från hemdatorernas guldålder: det kunde köras från en enda diskett, erbjöd äkta preemptiv multitasking och var byggt i tydliga, modulära byggklossar. När Commodore gick i konkurs 1994 tog själva hårdvaruepoken slut, men inte idéerna. I decennierna efteråt har entusiaster och företag försökt ge AmigaOS ett längre liv genom uppdaterade klassiska versioner, PowerPC-varianter, nyimplementeringar för PC och till och med lösningar som i praktiken förvandlar en vanlig dator till en “superturbad Amiga” med AmigaOS-känsla.
Varför AmigaOS blev så respekterat
För många såldes Amigan av spelen, och det är svårt att argumentera emot att spelbiblioteket var en enorm dragkraft under maskinens tid på marknaden. Men vid sidan av grafik och ljud var det operativsystemet som gav Amigan en särskild aura. AmigaOS var litet, snabbt och gjort för att göra flera saker samtidigt utan att kännas trögt. Preemptiv multitasking gjorde att systemet kunde byta mellan uppgifter på ett kontrollerat sätt, snarare än att programmen “snällt turades om” som i enklare multitasking-modeller. Modulariteten var också central: istället för ett monolitiskt block var systemet uppdelat i komponenter och bibliotek som kunde bytas, patchas och byggas ut.
Efter 1994: många försök att förlänga livet
När Commodore försvann fortsatte AmigaOS att leva i flera riktningar. På PowerPC-sidan kom MorphOS, som ofta beskrivs som en moderniserad Amiga-lik upplevelse som kan köra mycket klassisk programvara men med mer moderna bekvämligheter som webbläsare och e-postklienter på snabbare hårdvara. Samtidigt fortsatte AmigaOS 4.x som ett försök att flytta AmigaOS till kraftigare system, men då ofta via specialiserade och dyra datorplattformar. För den som ville åt AmigaOS-idén på mer “vanliga” maskiner fanns AROS, ett långvarigt försök att återskapa AmigaOS API och beteende via en clean-room-implementation för standard-PC. Och för de som fortfarande älskar originalhårdvaran har det också kommit nya versioner och uppdateringar av den klassiska linjen som kan köras på äldre Commodore-maskiner. Parallellt har FPGA-lösningar och allt kraftfullare emulering på moderna datorer gjort att Amiga-miljön går att återskapa på många sätt, även om det ofta blir en balans mellan autenticitet, kompatibilitet och bekvämlighet.
Processorbytet som aldrig blev “en rak motorväg”
Redan när Commodore gick omkull var 68k-familjen på väg att kännas ålderstigen jämfört med vad som var på gång i branschen. Det fanns tankar om att lämna 68k och gå mot andra arkitekturer, och i samma tidsperiod såg många PowerPC som en logisk efterföljare (Apple tog den vägen). Samtidigt blev det tydligt under tidigt 2000-tal att “billig och stark” hårdvara i praktiken betydde x86-PC. Många Amiga-användare hade länge haft en skeptisk hållning till PC som plattform och tyckte att AmigaOS stod för en elegantare och effektivare idé än Windows- och DOS-världen, men marknadens riktning blev svår att ignorera.
Amithlon: idén som gjorde en PC till en snabb Amiga
Ur den verkligheten föddes Amithlon, ett projekt som i praktiken försökte lösa Amiga-framtiden genom att använda PC-hårdvarans styrka. Grundtanken var enkel: istället för att bara emulera Amiga i ett vanligt operativsystem skulle man använda en liten, anpassad Linux-kärna som startade direkt in i AmigaOS 3.9. Med just-in-time-teknik kunde 68k-kod köras snabbt och upplevelsen blev mer “transparent” än klassisk emulering, eftersom systemet tog över datorn och kunde prata med PC-hårdvara som nätverk, USB och optiska enheter. En extra krydda var att lösningen kunde köra x86-kod sida vid sida med 68k-kod under AmigaOS-kontroll, vilket i teorin öppnade för hybrider och snabbare övergång. Begränsningen var samtidigt en stor: Amithlon emulerade inte Amigans klassiska specialchipset fullt ut. Det betyder att spel och demos som “bankar på hårdvaran” ofta inte fungerar som de ska, medan produktivitetsprogram och “OS-vänlig” mjukvara klarar sig betydligt bättre. Det var i första hand en lösning för den som ville ha en snabb arbets-Amiga snarare än en perfekt spelmaskin.
AmigaOS XL, juridik och den tragiska bromsen
Amithlon paketerades kommersiellt tillsammans med en variant som ofta kopplas till AmigaOS XL runt 2001, men kort efter lansering började licens- och varumärkesbråk kasta skuggor över projektet. I klassisk Amiga-anda hamnade tekniken i kläm mellan avtal, rättigheter och konflikter, och huvudutvecklingen tappade fart. Resultatet blev att idén aldrig fick chansen att mogna till den naturliga “Amiga på standard-PC”-väg som många drömde om. Det är därför Amithlon ofta beskrivs som en alternativhistorisk vändpunkt: en lösning som kunde ha gjort AmigaOS tillgängligt på billig, snabb hårdvara och kanske skapat ett större användarunderlag för ny mjukvara. Samtidigt är det inte säkert att det hade ändrat hela marknaden; historien är full av tekniskt briljanta system som ändå inte fick fäste. Men som koncept är det svårt att inte fascineras av hur nära man var en “Amiga-känsla” på PC som inte bara kändes som emulering.
Vad detta säger om AmigaOS arv
AmigaOS lever vidare delvis för att det representerar en tydlig designfilosofi: snabb respons, liten overhead och smart modularitet. Spinoffs som MorphOS och AROS visar att idén fortfarande kan omtolkas, och uppdateringar av klassiska versioner visar hur stark nostalgins och hantverkets kraft är i retrovärlden. Amithlon påminner samtidigt om att teknisk elegans inte alltid räcker; ekosystem, licenser och timing kan avgöra lika mycket som kod. Vill du att jag gör en kort version som passar som första stycke i en MediaWiki-artikel, eller vill du behålla den populärvetenskapliga tonen men göra texten mer “encyklopedisk” i språket?
Macintosh SE och SE/30 var kompakta men förvånansvärt kraftfulla persondatorer som markerade ett viktigt steg i Apples utveckling under slutet av 1980-talet. I ett litet allt-i-ett-format kombinerades klassisk Macintosh-design med interna hårddiskar, förbättrad lagring och – i SE/30-modellen – prestanda i klass med dåtidens arbetsstationer, vilket gjorde dem populära både på kontor och bland tekniskt avancerade användare.
Apple lanserade Macintosh SE år 1987 som en vidareutveckling av de tidiga Macintosh-modellerna. Tillsammans med den senare Macintosh SE/30 kom serien att bli en viktig brygga mellan de första, mer begränsade Macarna och de kraftfullare arbetsstationer som följde under 1990-talet. Datorerna tillverkades mellan 1987 och 1991 och ersatte Macintosh Plus, som dock fortsatte säljas parallellt som ett billigare alternativ fram till 1990.
Macintosh SE
Macintosh SE var den första allt-i-ett-Macen som kunde utrustas med en intern hårddisk. Detta var inledningsvis ett tillval, och köparen kunde välja mellan antingen två diskettenheter eller en kombination av diskettenhet och hårddisk.
Hårddisken var av SCSI-typ och fanns i storlekarna 20 eller 40 MB. Arbetsminnet låg på 1 MB som standard men kunde byggas ut till 4 MB. Processorn var en Motorola 68000 klockad till 8 MHz, samma som i tidigare Macintosh-modeller.
En viktig nyhet var stödet för 1,44 MB-disketter. Detta gällde dock endast de modeller som var utrustade med hårddisk. Varianten med dubbla diskettenheter använde fortfarande 800 KiB-disketter, precis som föregångarna.
Vid lanseringen kostade Macintosh SE cirka 2 900 amerikanska dollar i grundutförande med dubbla diskettenheter, och runt 3 900 dollar med hårddisk.
Macintosh SE/30
Våren 1989 presenterades Macintosh SE/30, den mest kraftfulla varianten i SE-serien. Den var utrustad med en Motorola 68030 på 16 MHz och hade full 32-bitars arkitektur, vilket innebar ett stort prestandalyft jämfört med Macintosh SE.
SE/30 levererades med 1 MB minne som standard men kunde byggas ut till hela 128 MB, en mycket hög siffra för en kompakt dator vid den tiden. Till skillnad från SE var hårddisk standard, med val mellan 40 och 80 MB SCSI-lagring.
Datorn kunde även utrustas med ett extra grafikkort för extern bildskärm. Detta gjorde det möjligt att använda färgskärm med upplösningen 640×480 och upp till 256 färger, samtidigt som den inbyggda 9-tums skärmen fortsatte visa klassisk svartvit grafik.
Macintosh SE/30 var den kraftfullaste allt-i-ett-Macintosh som Apple tillverkade och riktade sig tydligt till professionella användare. Nypriset låg runt 6 500 amerikanska dollar. Modellen togs ur produktion 1991 och ersattes av Macintosh Classic II.
Betydelse och eftermäle
Macintosh SE och särskilt SE/30 har i efterhand fått ett starkt rykte bland samlare och entusiaster. De kombinerade kompakt design med ovanligt goda expansionsmöjligheter och hög driftsäkerhet. SE/30 används än i dag i retroprojekt, som klassiska Mac-servrar eller för historisk programvaruutveckling.
Serien visar tydligt hur långt Apple kunde driva den ursprungliga Macintosh-designen och markerar slutpunkten för de riktigt kraftfulla svartvita allt-i-ett-Macarna innan färgskärmar och modulära konstruktioner tog över.
Innehåll på youtube om Macintosh SE och SE/30
Teknisk fakta
Macintosh SE
Processor
8 MHz Motorola 68000 (32 bitar / 16-bitars buss)
Minne
1 MB, uppbyggbart till 4 MB
Diskettenhet
800 KiB (1,44 MiB på modeller med inbyggd hårddisk)
Hårddisk
20/40 MB SCSI (tillval)
Bildskärm
9" 512 × 342 svartvit grafik
Nypris
ca $2900 (dubbla diskettenheter), ca $3900 (med hårddisk)
Macintosh SE/30
Processor
16 MHz Motorola 68030 (32 bitar / 32-bitars buss)
Minne
1 MB, uppbyggbart till 128 MB
Diskettenhet
1,44 MiB
Hårddisk
40/80 MB SCSI (standard)
Bildskärm
9" 512 × 342 svartvit grafik (extern skärm via expansionskort: upp till 640 × 480, 256 färger)
Nypris
ca $6500
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Motorola 68000, ofta kallad 68k, var processorn som gav 1980-talets datorer muskler nog för grafik, ljud och avancerade operativsystem. Med sin ovanliga kombination av 32-bitars tänkande och 16-bitars hårdvara blev den hjärtat i klassiska maskiner som Macintosh, Amiga och Atari ST – och lade grunden för en hel generation av persondatorer, spelkonsoler och inbyggda system.
När man pratar om 1980-talets “klassiska” datorer – Macintosh, Amiga och Atari ST – finns det en komponent som dyker upp om och om igen: Motorola 68000, ofta kallad 68k. Den kom 1979 och blev snabbt en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna i hemdatorernas och spelmaskinernas historia. Den var inte först med allt, men den hamnade mitt i rätt tid, med rätt egenskaper – och blev en motor för en hel epok.
En märklig men genial kompromiss: 16/32-bit
68000 brukar beskrivas som en 16/32-bitars processor. Det låter motsägelsefullt, men är själva poängen.
Den hade 32-bitars register och ett 32-bitars instruktionsset (hur den tänker och räknar).
Men den hade en 16-bitars extern databuss (hur den pratar med minnet utanför chippet).
Motorola marknadsförde den därför som 16/32-bit: 32-bitars “hjärna” i ett paket som var billigare och enklare att bygga datorer kring än en “full” 32-bitars lösning hade varit då.
Stor och “platt” adressrymd – lättare att programmera
En av de stora praktiska vinsterna var hur minnet adresserades. Många konkurrenter under perioden använde varianter av segmentering eller krångliga minnesmodeller. 68000 hade istället en rak och lättbegriplig modell: en adress är en adress.
Externt hade den 24 adresslinjer, vilket gav 16 MB adressrymd (mycket för tiden). Internt räknade den med 32-bitars adresser, vilket var en form av framtidstänk: samma programtänk kunde leva vidare när senare 68k-modeller blev mer “äkta” 32-bitars.
Det här gjorde 68000 populär bland utvecklare. Den var relativt “ren” att skriva för och passade bra för större program, grafiksystem och operativsystem.
Register i överflöd (för sin tid)
68000 hade 16 generella register uppdelade i två grupper:
D0–D7: dataregister
A0–A7: adressregister (där A7 är stackpekare)
Det var generöst jämfört med många samtida processorer. Fler register betyder att man kan göra mer arbete inne i processorn utan att hela tiden läsa/skriva till minnet, vilket i praktiken ger fart.
Instruktionssetet: “nästan allt kan göras med nästan allt”
Designen försökte vara ortogonal. Det betyder ungefär: samma typer av operationer kan kombineras med många olika adresseringssätt utan att man stöter på massor av specialfall.
Den hade till exempel:
flera varianter av register- och minnesadressering
PC-relativ adressering (bra för flyttbar/position-oberoende kod)
instruktioner för bitmanipulation, blockflytt och loopar
tydliga villkorliga hopp baserat på statusflaggor (N, Z, V, C m.fl.)
För utvecklare som kom från enklare 8-bitarsvärldar kändes 68k ofta som ett steg närmare “minidator”-känsla.
Varför blev den så populär?
68000 kom när grafiska användargränssnitt började bli attraktiva och när datorer behövde kunna hantera mer än text.
Den hamnade därför i en rad system som definierade 80-talet:
Apple Lisa och sedan Macintosh
Commodore Amiga
Atari ST
Sharp X68000
en mängd Unix-arbetsstationer (tidiga Sun m.fl.)
och i massor av skrivare och industriell utrustning
Kort sagt: den fanns både i “coola” persondatorer och i seriösa system där stabilitet och prestanda betydde mycket.
Spelvärldens arbetshäst
På spelsidan blev 68000 närmast en standard i arkadhallar och senare konsoler:
arkadsystem från Sega, Capcom, SNK m.fl.
Sega Mega Drive/Genesis hade 68000 som huvud-CPU
flera system använde två, tre eller till och med fler 68000 i samma maskin för att dela upp jobbet
Att den kunde driva både grafikintensiva spel och samtidigt vara “rimligt” billig gjorde den till en favorit.
Svagheter som senare fixades
Den tidiga 68000:an hade också begränsningar. En klassisk detalj är att den första versionen inte var perfekt för vissa former av virtualisering och virtuellt minne, eftersom den inte alltid sparade tillräckligt med intern state vid vissa fel. Det löstes i senare varianter som 68010 och framåt, där arkitekturen blev mer robust för operativsystem som ville ha mer avancerad minneshantering.
En familj som levde länge
68000 blev startpunkten för en hel släkt:
68010, 68020, 68030, 68040 (och vidare specialvarianter)
inbyggda varianter som 68EC000, 68HC000 och senare mikrokontrollerfamiljer
Även när den “försvann” från skrivbordet fortsatte den i inbyggda system, där lång livslängd ofta är viktigare än att vara modernast.
Varför pratar man fortfarande om 68k?
Motorola 68000 var inte bara en processor – den var en plattform. Den gjorde det möjligt för tillverkare att bygga datorer som kändes kraftfulla och “framtidssäkra”, och den gav programmerare ett relativt rent och logiskt system att jobba med. Resultatet blev att den hamnade i maskiner som folk fortfarande minns med värme: Macintoshens första år, Amigans demoscen, Atari ST i musikstudior – och arkadspel som fortfarande spelas i emulatorer.
Det är därför 68k har fått något som få mikroprocessorer får: ett slags kulturellt efterliv.
Macintosh, Amiga, Atari ST, Sega Mega Drive (Genesis), arkadsystem
Kort sagt: 68000 kombinerade 32-bitars instruktionsset och register med en 16-bitars extern databuss – en smart kompromiss som gav hög prestanda till rimlig kostnad under 1980-talet.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
I en tid då de flesta persondatorer fortfarande var enkla, enkelanvändarsystem tog Sage II ett kliv mot framtiden. Med en kraftfull 68000-processor, stöd för flera samtidiga användare och ett avancerat Pascal-baserat operativsystem visade Sage II redan 1982 hur små datorer kunde fungera som riktiga arbetsstationer snarare än leksaker.
Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början
Sage II var en avancerad dator baserad på Motorola 68000-processorn, utvecklad av Sage Computer Technology och lanserad 1982. Den riktade sig inte till hemmamarknaden utan till utbildning, forskning och tekniskt arbete, och hade funktioner som normalt återfanns i betydligt större och dyrare minidatorer.
Till skillnad från många samtida system var Sage II byggd för fleranvändardrift redan från början. Flera användare kunde arbeta samtidigt via seriella terminaler, ibland till och med med olika operativsystem parallellt.
Hårdvara och konstruktion
Sage II använde en Motorola 68000-krets klockad till 8 MHz och var utrustad med 512 kB DRAM, vilket var mycket generöst för tiden. Datorn saknade inbyggd skärm och tangentbord och användes istället tillsammans med externa seriella textterminaler.
Maskinen levererades med en eller två 5,25-tums diskettenheter och saknade intern hårddisk, något som istället introducerades i den senare Sage IV-modellen. Anslutningsmöjligheterna var omfattande och inkluderade seriella portar för terminal och modem, parallellport för skrivare samt IEEE-488 (GPIB), vilket gjorde datorn attraktiv i laboratorie- och industrimiljöer.
Det fanns två huvudsakliga versioner av Sage II. Den tidiga modellen använde fullhöga diskettenheter och hade ett något högre chassi, medan senare exemplar använde halvhöga enheter och därmed en lägre låda. Dessa varianter kan även särskiljas visuellt genom märkningen på frontpanelen.
UCSD p-System – Pascal som operativsystem
Det primära operativsystemet på Sage II var UCSD p-System, närmare bestämt en fleranvändarvariant av p-System IV. Systemet var skrivet i Pascal och byggde på en virtuell maskin där program kompilerades till ett mellanformat kallat p-code.
P-code kördes inte direkt på processorn utan tolkades av ett program skrivet i maskinkod. Detta innebar en prestandaförlust jämfört med native-kod, men gav i gengäld mycket hög portabilitet. Samma p-code-program kunde köras på vitt skilda hårdvaruplattformar utan omkompilering.
I p-System IV kunde varje användarprogram ha upp till 64 kB kod och 64 kB data. På Sage II användes därför endast en del av det installerade minnet av själva operativsystemet, medan resterande RAM ofta nyttjades som RAM-disk.
Fler operativsystem på samma maskin
Utöver UCSD p-System kunde Sage II köra flera andra operativsystem. Ett av de mest kända var CP/M-68K, men även Unix-liknande system som Idris förekom. Maskinens arkitektur gjorde det möjligt att köra flera operativsystem samtidigt, där olika användare var inloggade på olika seriella portar.
Bland tillgängliga miljöer och språk fanns bland annat Modula-2, FORTRAN 77, BASIC, APL, Lisp och Forth. Detta gjorde Sage II till en mycket flexibel plattform för sin tid, särskilt inom akademiska och tekniska sammanhang.
Maskinens inre
Invändigt bestod Sage II av ett enda stort kretskort som innehöll all systemlogik. Konstruktionen använde uteslutande standardkomponenter, utan specialbyggda kretsar eller programmerbara logikkretsar. Detta gjorde maskinen relativt lätt att dokumentera, reparera och förstå ur ett ingenjörsperspektiv.
Diskettkontrollern var av samma typ som användes i IBM PC, och flera NEC-kretsar hanterade seriell kommunikation, timers och avbrott. Systembussen var exponerad via interna kontakter, vilket möjliggjorde framtida expansion.
Sage IV och Stride-eran
År 1983 lanserades Sage IV, som byggde vidare på samma CPU-kort som Sage II men kompletterades med ett extra kort för mer minne, fler seriella portar och stöd för hårddisk. Senare ombildades företaget till Stride Computer, som introducerade modeller som Stride 440 med snabbare processor och betydligt större minnesmängder.
Vid denna tid hade många användare övergett p-System till förmån för Unix eller CP/M-68K, eftersom begränsningarna i p-code-arkitekturen blev mer märkbara på kraftfullare hårdvara.
En bortglömd men betydelsefull dator
När Sage II introducerades kostade den omkring 3 600 amerikanska dollar, vilket motsvarar en mycket hög investering i dagens penningvärde. Trots sina tekniska fördelar fick den aldrig något större kommersiellt genomslag, men den har i efterhand fått ett gott rykte bland datorhistoriker och entusiaster.
Sage II visar tydligt att idéer som fleranvändardrift, portabel mjukvara och hårdvaruoberoende program redan var väl utvecklade i början av 1980-talet. Den är ett tydligt exempel på hur datorhistorien rymmer många tekniskt imponerande system som hamnade i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika plattformar.
Innehåll på youtube om Sage II
Sage II – bakgrund och tekniska data
Sage II var en avancerad fleranvändardator som lanserades 1982 av Sage Computer Technology i Reno,
Nevada. Den var avsedd för utbildning, forskning och tekniskt arbete och placerade sig mellan
persondatorer och betydligt dyrare minidatorer. Systemet användes via seriella textterminaler och
saknade inbyggd grafik.
Datorn levererades främst med UCSD p-System, ett Pascal-baserat operativsystem byggt kring en virtuell
maskin. Konstruktionen var ovanligt flexibel för sin tid och gjorde det möjligt att köra flera
operativsystem och användare parallellt.
Atari TT030 var Ataris mest ambitiösa datorprojekt och ett tydligt försök att ta steget från hemmadatorer till professionella arbetsstationer. Med 32-bitars arkitektur, kraftfull Motorola-processor och siktet inställt på Unix-världen representerade TT både kulmen på Atari ST-eran och en framtid som aldrig riktigt hann ikapp sin tid.
År 1990 stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Persondatorer började närma sig arbetsstationernas prestanda, Unix började lämna universitetsmiljöerna och Motorola 68000-familjen betraktades fortfarande som ett seriöst alternativ till Intels processorer. Det var i detta sammanhang som Atari TT030, oftast kallad Atari TT, lanserades – Ataris kanske mest ambitiösa datorprojekt någonsin.
TT var inte avsedd som en vidareutveckling av Atari ST för hemmabruk. Den var från grunden tänkt som en professionell maskin, riktad mot utvecklare, tekniker och avancerade användare. Namnet TT stod för Thirty-Two/Thirty-Two och syftade på en fullt 32-bitars arkitektur, något som tydligt markerade ett brott med tidigare ST-modeller.
Ett tekniskt kraftpaket i grå plast
Kärnan i Atari TT var Motorola 68030 klockad till 32 MHz, kompletterad av flyttalsprocessorn Motorola 68882. För sin tid var detta mycket hög prestanda, särskilt i Unix-sammanhang.
För att bibehålla kompatibilitet med äldre ST-kretsar kördes systembussen i 16 MHz medan processorn arbetade i 32 MHz. Detta innebar att Atari använde en teknik som senare blev vanlig i PC-världen, där processorn körs i högre hastighet än resten av systemet.
Minnesarkitekturen var ovanligt flexibel. Datorn använde både traditionellt ST-RAM för bakåtkompatibilitet och separat TT-RAM för högpresterande applikationer. Med expansionskort kunde TT utrustas med upp till 256 MB RAM, en närmast ofattbar mängd minne vid början av 1990-talet.
Grafiken hanterades av den egenutvecklade TT Shifter, som stödde både klassiska ST-upplösningar och nya VGA-lägen. Mest imponerande var det monokroma högupplösta läget 1280×960, särskilt avsett för professionellt arbete som programmering, CAD och desktop publishing.
Före sin tid – men för sent ute
Ataris ursprungliga vision var att TT skulle bli en fullvärdig Unix-arbetsstation. Maskinen var avsedd att köra Unix System V, i form av Ataris egen variant Atari System V (ASV), komplett med Motif-baserat grafiskt gränssnitt.
Problemet var att Unix-porten dröjde. Under nästan två år levererades TT främst med TOS 3.x, ett snabbt men enkeltrådat operativsystem utan preemptiv multitasking. För en dator som marknadsfördes som arbetsstation skapade detta en tydlig diskrepans mellan hårdvara och mjukvara.
När ASV slutligen blev färdigt 1992 hade marknaden förändrats. Arbetsstationer från Sun och SGI dominerade, samtidigt som PC-världen snabbt tog igen prestandaförsprånget. Priset på cirka 2995 dollar gjorde dessutom TT till en svår investering för den etablerade Atari-publiken.
En teknisk uppvisning utan motstycke i Atari-världen
Trots sin begränsade kommersiella framgång var Atari TT tekniskt imponerande. Den erbjöd äkta SCSI-stöd, intern VME-buss för expansion, flera seriella portar, nätverksmöjligheter, VGA-utgång samt klassiska Atari-funktioner som MIDI-portar och cartridge-plats.
Samtidigt saknades den välkända BLiTTER-kretsen från tidigare ST-modeller. Atari bedömde att den befintliga 8 MHz-varianten skulle bli en flaskhals och valde att inte utveckla en ny 32 MHz-version, vilket var ett kostnadsbeslut som fick konsekvenser för vissa grafiska operationer.
Ett nytt liv efter Ataris sorti
När Atari Corporation lämnade datorbranschen 1993 avslutades produktionen av TT, liksom hela ST-familjen. Det kunde ha varit slutet, men i stället fick datorn ett oväntat efterliv.
Tack vare öppna hårdvaruspecifikationer blev Atari TT en av de första icke-Intel-plattformarna som fick Linux porterat till sig. Kort därefter följde NetBSD, vilket gjorde TT till en populär maskin bland Unix-entusiaster och retrohackare.
I efterhand framstår Atari TT som en tydlig brygga mellan epoker: mellan hemmadator och arbetsstation, mellan proprietära system och öppen källkod, mellan 1980-talets idéer och 1990-talets krav.
Ett nostalgiskt bokslut
Atari TT030 blev aldrig den framgång Atari hade hoppats på. Den var för dyr, för avancerad och lanserades för sent. Samtidigt var den tekniskt djärv och visionär på ett sätt som få andra Atari-datorer varit.
I dag betraktas TT som en kultmaskin – ett bevis på att Atari en gång vågade sikta mot toppen av datorvärlden. En grå, kantig arbetsstation fylld av framtidstankar, och ett stycke datorhistoria som fortfarande fascinerar.
Innehålle på youtube om Atari TT030
Atari TT030 – fakta
Lansering
1990 (US: 1991)
Tillverkare
Atari Corporation
Typ
Persondator / arbetsstationsinriktad
Processor
Motorola 68030, 32 MHz (systembuss 16 MHz)
FPU
Motorola 68882, 32 MHz
Operativsystem
Atari TOS 3.x, Atari System V (ASV), MiNT, MagiC, NetBSD (senare även Linux-port)
Minne
2–16 MB (vanliga konfigurationer); TT-RAM kunde byggas ut betydligt med expansionslösningar
Lagring
3,5" diskett: 720 KB (tidiga) eller 1,44 MB (senare) + ofta intern hårddisk (t.ex. 40–50 MB)
Grafik / lägen
TT Shifter, bl.a. 320×200, 640×480 samt mono 1280×960 (TT high)
Amiga 1000 var datorn som på allvar försökte göra hemdatorn till en multimediamaskin – flera år innan ordet ”multimedia” blev trendigt. Med en 16/32-bitars Motorola 68000-processor, avancerad grafik och fyrkanaligt stereoljud kunde den 1985 visa färgrika bilder, spela upp samplat ljud och köra flera program samtidigt på ett sätt som PC- och Mac-världen bara kunde drömma om. Även om den inte blev någon storsäljare i Sverige la Amiga 1000 grunden för den kultstatus som Amiga-plattformen fortfarande har bland entusiaster.
När Commodore lanserade Amiga 1000 sommaren 1985 var det många som inte riktigt förstod vad de tittade på. På ytan såg den kanske ut som ännu en hemdator, men under skalet dolde sig något helt annat: en maskin som i praktiken introducerade framtidens datoranvändning flera år i förtid.
Vid en tid då de flesta persondatorer främst visade text, pep i enkla ljud och krävde tålamod vid varje kommando, kunde Amiga 1000 visa färgglad grafik, spela upp avancerat stereoljud och – kanske mest revolutionerande av allt – köra flera program samtidigt.
Ett tekniskt språng
Hjärtat i Amiga 1000 var Motorola 68000, en 16/32-bitarsprocessor som i mitten av 1980-talet var extremt kraftfull jämfört med de 8-bitarsprocessorer som fortfarande dominerade hemdatormarknaden. Men det var inte bara processorn som gjorde Amigan speciell.
Amigans verkliga styrka låg i dess specialkretsar för grafik, ljud och minneshantering. Dessa avlastade huvudprocessorn och gjorde det möjligt att visa högupplösta bilder, arbeta med många färger samtidigt och spela upp fyrkanaligt stereoljud i realtid. Allt detta skedde utan att datorn upplevdes som seg eller trög.
Resultatet var imponerande: animationer, musik och grafik som snarare påminde om arkadspel eller professionella arbetsstationer än en hemdator.
Ett operativsystem före sin tid
Minst lika banbrytande var AmigaOS. Operativsystemet erbjöd preemptiv multitasking, vilket innebar att datorn själv schemalade flera program som kördes parallellt – något som PC-användare fick vänta på i många år.
Fönster kunde flyttas och överlappas, menyer användas med mus och program svarade direkt på användarens kommandon. Detta var långt innan grafiska gränssnitt blev standard i PC-världen, och gjorde att Amiga 1000 ofta kändes ”färdig” snarare än experimentell.
Ironiskt nog var operativsystemet så avancerat att det inte låg permanent i ROM vid lanseringen. Istället laddades kärnan från disk till ett särskilt minne vid uppstart – en ovanlig men nödvändig lösning under utvecklingens slutskede.
Skaparnas signaturer – bokstavligen
Amiga 1000 skiljer sig även designmässigt från senare modeller. Under chassits lock finns de ingjutna signaturerna från utvecklingsteamet, inklusive chefsdesignern Jay Miner och till och med hans hunds tassavtryck. Det var en ovanlig och personlig hyllning till ingenjörsarbetet – och säger mycket om stoltheten bakom projektet.
Tangentbordet kunde skjutas in under datorn när det inte användes, vilket gör Amiga 1000 till en av de mer särpräglade datorerna även rent fysiskt.
För bra för sin egen tid?
Trots teknikövertaget blev Amiga 1000 ingen kommersiell succé. Den var dyr, marknadsföringen spretig och många potentiella användare förstod inte vad som gjorde den så speciell. Samtidigt saknades det initialt ett stort utbud av program som fullt ut utnyttjade kapaciteten.
Men där marknaden tvekade tog musiker, grafiker, animatörer och spelutvecklare Amigan till sina hjärtan. Den blev snabbt ett favoritverktyg inom demo-scenen, spelindustrin och tidig digital kreativ produktion.
Ett arv som lever kvar
I efterhand ses Amiga 1000 ofta som den första verkliga multimediadatorn. Många av de idéer som idag känns självklara – ljudkort, grafikacceleration, multitasking och användarvänliga gränssnitt – fanns här redan 1985.
Även om Amiga 1000 själv fick ett kort liv blev den grunden för hela Amiga-familjen och lämnade ett djupgående avtryck i datorhistorien. För entusiaster världen över är den fortfarande ett bevis på vad som kan hända när ingenjörer får tänka fritt – och ibland långt före sin tid.
När Texas Instruments släppte TI-92 i mitten av 1990-talet suddades gränsen mellan grafräknare och dator ut. Plötsligt kunde en handhållen maskin göra symbolisk algebra, rita 3D-grafer, köra program och styras med ett QWERTY-tangentbord – driven av samma typ av processor som satt i Amiga, Atari ST och tidiga Sun-arbetsstationer. TI-92-serien blev snabbt ett favoritverktyg för ingenjörer, studenter och matematiknördar som behövde ”riktig” datorkraft i väskan, långt innan dagens laptopar och surfplattor var självklara.
När Texas Instruments lanserade TI-92 år 1995 var det inte längre bara en avancerad grafräknare – det var ett bärbart matematiklaboratorium. Med funktioner som symbolhantering, 3D-grafik, programmering och ett QWERTY-tangentbord utmanade den gränsen mellan kalkylator och dator. TI-92-serien blev snabbt ett favoritverktyg bland ingenjörer, matematiker och teknikelever som behövde kraftfulla verktyg i fickformat, även om storleken var märkbart större än andra grafräknare.
Till skillnad från tidigare modeller kunde TI-92 hantera algebraiska uttryck exakt, lösa ekvationer symboliskt och plotta parametriska samt tredimensionella grafer. Den hade ett operativsystem inspirerat av den professionella matematikmjukvaran Derive, och tack vare möjligheten att skriva egna program i TI-BASIC blev den även ett verktyg för utvecklare.
I hjärtat satt en Motorola MC68000-processor, samma typ av CPU som användes i Amiga och Atari ST, samt i tidiga Sun-arbetsstationer. Detta innebar att TI-92 hade en beräkningskapacitet som låg nära små datorer från samma tid, vilket gjorde den ovanligt kraftfull för en handhållen enhet.
Ett QWERTY-tangentbord gav dessutom snabbare inmatning, men innebar att TI-92 klassades som dator i många länder och därför förbjöds vid prov som SAT och AP-examinationer, till skillnad från exempelvis TI-89 som erbjöd liknande funktioner men utan fullständigt tangentbord.
Med efterföljaren TI-92 Plus introducerades flashminne och förbättrad skärm, medan Voyage 200 från 2002 vidareutvecklade serien med ännu mer lagringskapacitet i ett mer ergonomiskt chassi. Trots att serien inte längre tillverkas lever den vidare i form av emulatorer och entusiastgrupper och ses idag som en ikon inom avancerade beräkningsverktyg.
TI-92-serien markerade en vändpunkt – den visade att en grafräknare kunde vara mer än bara ett räkneverktyg. Den blev ett mobilt forskningsinstrument och en förebild för framtidens tekniska hjälpmedel.
Faktaruta: TI-92-serien
Modeller: TI-92 (1995), TI-92 II (1996), TI-92 Plus (1998/1999), Voyage 200 (2002)
Typ: Programmerbar grafräknare med inbyggt algebrasystem (CAS)
Målgrupp: Universitetsstudenter, ingenjörer, avancerad matematik och tekniska utbildningar
Processor: Motorola MC68000 (68k-familjen), 10–12 MHz beroende på modell
Minne: Upp till 256 kB RAM, upp till 4 MB flash (ca 2,7 MB användarminne i Voyage 200)
Skärm: Monokrom LCD, 240 × 128 punkter, stöd för 2D/3D-grafer
Tangentbord: Fullt QWERTY-tangentbord + funktions- och piltangenter
Strömförsörjning: 4 × AA eller AAA-batterier (modellberoende) + knappcellsbatteri för minne/klocka
Anslutningar: 2,5 mm I/O-port för kabelanslutning och filöverföring mellan räknare
Smarta funktioner: Symbolisk algebra och kalkyl, ekvationslösning, matriser, statistik, regression, differentialekvationer, 3D-grafik och geometri
Programmering: TI-BASIC samt stöd för tredjepartsprogram och spel
Testbegränsningar: Ofta ej godkänd på standardiserade prov (t.ex. SAT/AP) på grund av QWERTY-tangentbordet
Film på youtbue om TI 92
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
När Atari lanserade STacy hösten 1989 var ambitionen tydlig: att ta den populära Atari ST från skrivbordet till väskan. Resultatet blev en av de första bärbara datorerna med fullt integrerat MIDI-stöd, vilket gjorde STacy till en oväntad favorit bland musiker, ljudtekniker och producenter världen över.
Trots sin imponerande teknik var STacy allt annat än lättviktig. Med en vikt på över 6,9 kilo och ett batterifack som snabbt limmades igen när energiförbrukningen visade sig katastrofal, var den mer transportabel än bärbar. Men det spelade mindre roll för professionella musikskapare. Den robusta konstruktionen, Motorola 68000-processorn, det inbyggda grafiska gränssnittet Atari TOS och den omfattande anslutningsmöjligheten via MIDI in/ut gjorde STacy till ett kraftfullt arbetsverktyg för musikproduktion – långt innan dagens laptops kunde hantera sådana uppgifter.
Datorn fick särskild uppmärksamhet inom musikscenen. Den användes både på turnéer och i studios av välkända artister, och har till och med bidragit till filmproduktioner – exempelvis till ljudspåret för Born on the Fourth of July, som Oscarnominerades för bästa ljud.
Trots sin avancerade hårdvara blev STacy kortlivad – produktionen upphörde redan 1991. Men dess roll som pionjär inom mobil musikproduktion har gjort att den i dag betraktas som en kultklassiker och är uppskattad bland samlare och retroentusiaster.
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
