Etikett: multimedia

  • LaserDisc – den jättelika filmskivan som visade vägen mot DVD

    LaserDisc – den jättelika filmskivan som visade vägen mot DVD

    LaserDisc var den stora, blanka videoskivan som lovade bättre bild, bättre ljud och snabbare åtkomst än VHS. Trots att formatet aldrig slog igenom på bred front blev det en favorit bland filmälskare och banade väg för senare tekniker som cd, dvd och Blu-ray.

    Långt innan filmer kunde strömmas över internet och innan DVD-skivan hade blivit vardagsmat fanns LaserDisc – en imponerande videoskiva som var ungefär lika stor som en vinyl-LP.

    Formatet introducerades kommersiellt i USA 1978 under namnet DiscoVision. Det blev därmed det första kommersiella optiska skivformatet för hemmavideo. Filmen Hajen hörde till de allra första titlarna som gavs ut.

    LaserDisc blev aldrig någon bred försäljningsframgång i Europa eller Nordamerika. Trots det fick tekniken stor betydelse. Den visade att film, ljud och data kunde lagras på en skiva och läsas av med laser – en princip som senare kom att användas i bland annat cd-, dvd- och Blu-ray-formaten.

    En skiva stor som en LP

    En vanlig LaserDisc hade en diameter på 30 centimeter. Den såg ungefär ut som en stor, blank cd-skiva, men var betydligt större och tyngre.

    På skivans yta fanns en spiralformad bana med mycket små fördjupningar och plana områden. Dessa brukar kallas för ”pits” och ”lands”. När skivan spelades roterade den med hög hastighet samtidigt som en laser följde spåret.

    Till skillnad från dvd lagrades själva videobilden huvudsakligen som en analog signal. Lasern läste alltså inte en färdig digital videofil. I stället registrerade den variationer i skivans spår, som spelarens elektronik omvandlade till bild och ljud.

    LaserDisc befann sig därför i ett slags tekniskt gränsland. Skivan och avläsningen var optiska, men videon var analog. Ljudet kunde däremot vara både analogt och digitalt.

    Betydligt bättre bild än VHS

    När LaserDisc lanserades konkurrerade formatet främst med VHS och Betamax. Bildkvaliteten var en av dess största fördelar.

    En vanlig VHS-inspelning hade omkring 240 horisontella bildlinjer. LaserDisc kunde återge ungefär 425 till 440 linjer. Bilden blev därför skarpare och mer detaljerad, särskilt på bra tv-apparater.

    Eftersom skivan lästes optiskt behövde inget läshuvud ligga mot själva inspelningsytan. En LaserDisc slets därför inte vid normal uppspelning på samma sätt som ett videoband, där bandet hela tiden passerade över mekaniska och magnetiska delar.

    Formatet erbjöd också kapitelindelning och snabb åtkomst. Tittaren kunde hoppa direkt till en viss del av filmen utan att först spola fram eller tillbaka ett band.

    Två olika sätt att lagra filmen

    LaserDisc användes huvudsakligen i två uppspelningsformat: CAV och CLV.

    CAV betyder ”konstant vinkelhastighet”. Skivan roterade då med samma hastighet hela tiden. En hel bildruta kunde lagras för varje varv, vilket gjorde det möjligt att frysa bilden, spela filmen långsamt och söka exakt bildruta för bildruta.

    Nackdelen var den begränsade speltiden. En CAV-skiva rymde ungefär 30 eller 36 minuter per sida, beroende på tv-system.

    CLV betyder ”konstant linjär hastighet”. Där ändrades skivans rotationshastighet under uppspelningen. När lasern befann sig nära mitten snurrade skivan snabbare, och längre ut på skivan gick den långsammare.

    Det gav längre speltid – omkring en timme per sida – men gjorde exakt bildsökning svårare på enklare spelare.

    Filmen behövde ofta vändas

    Den stora skivan rymde förhållandevis lite film jämfört med senare digitala format. En långfilm behövde ofta delas upp mellan skivans två sidor.

    När den första sidan var slut fick tittaren resa sig, ta ut skivan och vända den. Dyrare spelare kunde läsa båda sidorna automatiskt genom att flytta laserhuvudet till skivans undersida.

    Riktigt långa filmer kunde kräva två eller flera skivor. Tittaren behövde då inte bara vända skivan utan även byta till nästa.

    Det var betydligt mindre bekvämt än VHS, där flera timmars film kunde få plats på ett enda band.

    Digitalt ljud före dvd

    Även om videobilden var analog kunde senare LaserDisc-utgåvor innehålla digitalt ljud av samma grundläggande kvalitet som på en vanlig ljud-cd: 16 bitar och en samplingsfrekvens på 44,1 kilohertz.

    LaserDisc blev också ett tidigt hemmavideoformat för flerkanaligt bioljud. Vissa skivor hade Dolby Digital eller DTS. För att använda dessa ljudformat krävdes dock ofta särskilda spelare, anslutningar och externa avkodare.

    Ett fullt utrustat system kunde därför bli komplicerat. Ägaren behövde inte bara rätt skiva och spelare utan ibland även en separat demodulator, digital avkodare och kompatibel förstärkare.

    För entusiaster erbjöd systemet ändå en ljudupplevelse som vanliga videoband hade svårt att konkurrera med.

    Specialutgåvornas föregångare

    LaserDisc blev särskilt populärt bland filmsamlare och så kallade videofiler – personer med stort intresse för bild- och ljudkvalitet.

    Skivorna kunde innehålla flera ljudspår. Ett av dem kunde användas för regissörens kommentarer, medan andra kunde innehålla olika språk eller alternativa ljudversioner.

    Det gjorde formatet idealiskt för påkostade specialutgåvor. Filmer kunde kompletteras med intervjuer, dokumentärer, fotografier, bortklippta scener och analyser.

    Många av de extrafunktioner som senare blev vanliga på dvd hade alltså redan utvecklats för LaserDisc. Criterion Collections LaserDisc-utgåvor brukar ofta lyftas fram som tidiga exempel på hur en film kunde presenteras som ett genomarbetat samlarobjekt.

    Varför blev formatet aldrig riktigt stort?

    Tekniskt hade LaserDisc många fördelar, men formatet hade också flera stora nackdelar.

    Spelarna var dyra. Skivorna var stora och otympliga. De kunde inte användas för att spela in tv-program, vilket VHS-användarna kunde göra med sina videobandspelare.

    Den begränsade speltiden gjorde dessutom att filmer behövde vändas eller delas upp på flera skivor. Spelarna kunde också vara högljudda eftersom de stora skivorna behövde rotera snabbt.

    Bildkvaliteten varierade dessutom mellan olika spelare. Eftersom videosignalen var analog kunde kvaliteten påverkas av spelarens elektronik, laser, mekanik och inställningar.

    LaserDisc drabbades även av ett problem som kallades ”laser rot”. Om en skiva hade tillverkats med dåliga material kunde luft eller kemiska föroreningar tränga in och skada det reflekterande metallskiktet. Resultatet kunde bli störningar, brus och bildbortfall.

    Större framgång i Japan

    I Nordamerika och Europa förblev LaserDisc ett exklusivt nischformat. I Japan fick det däremot betydligt större spridning.

    Där användes formatet både för filmer, musik och karaoke. Det blev också populärt bland samlare av anime, eftersom vissa titlar gavs ut med högre bild- och ljudkvalitet än på VHS.

    LaserDisc fick även en stark ställning på videouthyrningsmarknaden i Hongkong under 1990-talet.

    Trots detta blev formatet aldrig lika vanligt som VHS. De flesta hushåll valde det billigare och mer praktiska videobandet.

    Interaktiva filmer och arkadspel

    LaserDisc användes inte bara för vanliga filmer. Eftersom spelaren snabbt kunde hoppa mellan olika delar av skivan blev formatet användbart för interaktiva videoproduktioner.

    På 1980-talet lanserades flera arkadspel där tecknade eller filmade sekvenser lagrades på LaserDisc. Spelaren styrde vilken sekvens som visades beroende på hur användaren spelade.

    Det mest kända exemplet är Dragon’s Lair. Spelet såg ut som en animerad långfilm och väckte stor uppmärksamhet i en tid då vanliga datorspel hade mycket enkel grafik.

    Tekniken användes också för utbildning, presentationer och databassystem. En dator kunde styra spelaren och visa olika videoklipp beroende på användarens val.

    BBC:s digitala tidskapsel

    Ett av de mest intressanta användningsområdena var BBC:s Domesday Project från 1980-talet.

    Projektet skapades som en modern motsvarighet till den medeltida engelska jordeboken Domesday Book. Information om Storbritannien samlades in i form av texter, fotografier, kartor och videoklipp.

    Materialet lagrades på särskilda LaserDisc-baserade skivor och användes tillsammans med en BBC Master-dator. Systemet var en tidig form av interaktiv multimedia, långt innan internet och moderna uppslagsverk på nätet.

    Problemet var att utrustningen var dyr och ovanlig. När datorerna och spelarna försvann blev det svårt att komma åt materialet. Projektet har därför också blivit ett tydligt exempel på problemen med digitalt bevarande.

    Analog högupplöst video

    Det utvecklades till och med en högupplöst variant av LaserDisc. Den kallades Hi-Vision LD eller MUSE LaserDisc och lanserades i Japan under 1990-talet.

    Systemet kunde visa analog högupplöst video med över tusen bildlinjer och bredbildsformatet 16:9. Det var mycket avancerat för sin tid.

    Utrustningen var däremot extremt dyr. Förutom en särskild spelare krävdes en MUSE-avkodare och en kompatibel högupplöst tv. Marknaden blev därför mycket liten.

    Tekniken visade ändå att högupplöst film kunde distribueras på optiska skivor flera år innan Blu-ray och HD DVD introducerades.

    DVD tog över

    När dvd lanserades under andra halvan av 1990-talet förlorade LaserDisc snabbt sin viktigaste fördel.

    DVD-skivan var mycket mindre, rymde mer film och innehöll digital video. En hel långfilm fick normalt plats på en enda sida, ofta tillsammans med flera ljudspår, textning och extramaterial.

    Bildkvaliteten var jämnare mellan olika spelare och skivorna var billigare att tillverka och distribuera.

    De sista vanliga LaserDisc-filmerna gavs ut omkring millennieskiftet. I Japan fortsatte vissa karaokeutgåvor ytterligare några år. Pioneer slutade tillverka LaserDisc-spelare 2009.

    Totalt såldes miljontals spelare, men formatet nådde aldrig samma genomslag som VHS eller dvd.

    Ett misslyckande som förändrade medievärlden

    LaserDisc brukar beskrivas som ett kommersiellt misslyckande, men det är bara en del av historien.

    Formatet introducerade optisk video i hemmet. Det erbjöd kapitelindelning, digitalt ljud, kommentatorsspår, interaktiva funktioner och avancerade specialutgåvor långt innan dessa egenskaper blev vanliga.

    Tekniken bidrog även till utvecklingen av cd och dvd. Många av de idéer som först testades med LaserDisc lever därför vidare i senare skivformat och dagens digitala videotjänster.

    För filmsamlare har formatet fortfarande en särskild charm. De stora, påkostade omslagen påminner om vinylskivor, och vissa filmer eller extramaterial finns fortfarande endast utgivna på LaserDisc.

    LaserDisc blev aldrig framtidens format. Men under några årtionden gav det en försmak av den framtid som skulle komma.

    Youtbue innehåll om Laserdic

    Tekniska fakta om LaserDisc

    Format: Optisk videoskiva
    Lansering: 1978 som DiscoVision, senare marknadsförd som LaserDisc
    Skivdiameter: Vanligen 30 centimeter, ungefär som en LP-skiva
    Videosignal: Analog kompositvideo
    Bildupplösning: Cirka 425–440 horisontella bildlinjer
    Ljud: Analogt stereoljud eller digitalt PCM-ljud i cd-kvalitet
    Surroundljud: Vissa utgåvor hade Dolby Digital eller DTS
    Speltid: Cirka 30–36 minuter per sida i CAV-format eller 60–64 minuter per sida i CLV-format
    Avläsning: Laser, vanligtvis med en våglängd på 780 nanometer
    Inspelning: Vanliga konsumentspelare kunde inte spela in
    Efterföljare: Tekniken bidrog till utvecklingen av cd och dvd
    Spelartillverkningen upphörde: 2009

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore CDTV – framtidsmaskinen som kom för tidigt

    När Commodore lanserade CDTV 1991 ville företaget flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Resultatet blev en svart multimediemaskin i HiFi-format med CD-ROM, fjärrkontroll och datorfunktioner – en produkt som på många sätt förebådade framtidens mediecenter, men som kom innan marknaden riktigt förstod vad den skulle användas till.

    När Commodore lanserade CDTV våren 1991 var tanken både djärv och tidstypisk. CD-skivan hade börjat framstå som framtidens lagringsmedium, hemelektronikmarknaden drömde om multimedia, och datorer var på väg att flytta från skrivbordet till vardagsrummet. CDTV, som stod för Commodore Dynamic Total Vision, var Commodores försök att samla allt detta i en enda maskin.

    På utsidan såg CDTV inte ut som en vanlig dator. Den hade ett svart chassi i 43 centimeters HiFi-format, ungefär som en CD-spelare eller förstärkare. Den var tänkt att passa in bland stereoanläggningen i vardagsrummet, inte stå bredvid en beige datorskärm på skrivbordet. På framsidan fanns knappar för CD-spelaren, en display och en lucka för CD-skivor i caddy. Med fjärrkontrollen kunde den användas mer som en hemelektronikprodukt än som en traditionell dator.

    Men under skalet dolde sig något välbekant: en Amiga.

    En Amiga 500 i vardagsrumsförklädnad

    Tekniskt byggde CDTV till stor del på Commodore Amiga 500. Den hade samma grundläggande arkitektur, samma typ av specialkretsar och samma Motorola 68000-processor. Processorn satt dessutom i sockel på moderkortet, vilket gjorde det möjligt att ansluta acceleratorer via processorns plats. På så sätt kunde vissa expansionskort som var byggda för Amiga 500 även användas i CDTV.

    Standardprocessorn var en Motorola 68000 på cirka 7 MHz. Det låter blygsamt i dag, men i början av 1990-talet var det en beprövad och kompetent 16/32-bitarsprocessor. För mer krävande användare gick det att uppgradera med acceleratorkort med 68020, 68030 eller andra snabbare 68k-processorer. Då kunde CDTV gå från en ganska enkel multimediakonsol till något som närmade sig en mer kraftfull Amiga-dator.

    Även minnet gick att bygga ut. Från början hade CDTV 1 MB Chip RAM, men med rätt expansioner kunde den få upp till 2 MB Chip RAM. Via acceleratorkort kunde maskinen även få Fast RAM, vilket gav betydligt bättre prestanda eftersom processorn då fick snabbare arbetsminne som inte delades med grafik- och ljudkretsarna.

    Specialkretsarna som gjorde Amiga speciell

    En stor del av Amigans styrka låg inte i processorn, utan i specialkretsarna. CDTV använde samma Amiga-arv med kretsar som Agnus, Denise, Paula och Gary.

    Agnus hade ansvar för viktiga delar av grafiken och minneshanteringen. Denise skötte bildsignalen. Paula hanterade ljud och vissa in- och utgångsfunktioner. Tillsammans gjorde dessa kretsar att Amiga kunde leverera grafik, animation och ljud som ofta imponerade jämfört med många samtida hemdatorer.

    CDTV kunde visa klassiska Amiga-bildlägen i både PAL och NTSC. I PAL kunde den exempelvis visa 320×256 eller 640×256 bildpunkter utan interlace, och högre vertikal upplösning med interlace. Färgpaletten omfattade 4096 färger, och med Amigans särskilda HAM-läge kunde man visa betydligt fler färgintryck på skärmen än vad många förväntade sig av en maskin från den tiden.

    Ljudet byggde på Paulas fyra 8-bitars ljudkanaler. Det var inte CD-kvalitet i sig, men tillsammans med CD-ljud från skivorna kunde CDTV erbjuda en blandning av datorljud, musik, berättarröster och interaktivt innehåll.

    CD-ROM som framtidslöfte

    Det som gjorde CDTV speciell var förstås CD-ROM-enheten. Enheten var enkelhastighets, vilket innebar en överföringshastighet på ungefär 153 kB per sekund. I dag är det extremt långsamt, men jämfört med disketter var CD-ROM ett enormt steg upp i lagringskapacitet.

    En vanlig CD-ROM kunde lagra hundratals megabyte data. För 1991 var det mycket. Det öppnade för uppslagsverk, bildsamlingar, utbildningsprogram, ljudspår, spel med mer innehåll och interaktiva presentationer. CDTV kunde hantera ISO-9660 CD-ROM, vanliga ljud-CD, CD+G och CD+MIDI.

    CD+G var en variant där ljud-CD kunde innehålla enkla stillbilder, ofta för karaoke eller visuella presentationer. CD+MIDI kombinerade CD-ljud med MIDI-data, vilket gjorde att extern musikutrustning kunde spela tillsammans med skivan. Det visar tydligt vilken marknad Commodore försökte nå: CDTV skulle inte bara vara en spelmaskin, utan en multimediamaskin för musik, utbildning, presentationer och underhållning.

    En konsol, en dator eller en mediaspelare?

    Ett av de mest intressanta problemen med CDTV var att den var svår att kategorisera. Var den en spelkonsol? En CD-spelare? En dator? Ett uppslagsverk för vardagsrummet?

    Svaret var egentligen: allt detta på en gång.

    Med bara grundpaketet kunde den fungera som en CD-baserad multimediaspelare med fjärrkontroll. Med tangentbord, mus och extern diskettstation kunde den däremot användas mer som en vanlig Amiga. Den hade portar för seriell anslutning, parallellport, extern diskettstation, RGB-video, ljudutgångar, spelkontroller, MIDI och tangentbord. Den kunde alltså växa från en vardagsrumsapparat till en mer komplett dator.

    Detta var både CDTV:s styrka och svaghet. Idén var före sin tid, men marknaden var inte riktigt redo. Många konsumenter visste vad en spelkonsol var. De visste vad en CD-spelare var. De visste vad en dator var. Men en svart låda som var allt på samma gång var svårare att sälja.

    Expansioner och möjligheter

    CDTV var inte en helt låst maskin. Den hade flera expansionsmöjligheter, bland annat diagnostikport, DMA-expansionsplats, minneskortplats och videoplats. Diagnostikporten på 80 pinnar påminde mycket om Amiga 500:s sidoexpansion och kunde användas för olika typer av tillbehör.

    Det fanns också en särskild minneskortplats för proprietära kort på 64 eller 256 kB. Dessa kunde användas för sparade data, inställningar eller som extra minne. Innehållet var batteribackat, vilket var viktigt i en tid då hårddisk inte var självklar i en sådan här maskin.

    DMA-expansionsplatsen kunde användas för till exempel SCSI-lösningar. CDTV hade även ett internt gränssnitt för CD-ROM-enheten, men det var ingen vanlig fullständig SCSI-port utan en mer begränsad variant som krävde särskild hårdvara.

    Videoanslutningarna varierade mellan olika marknader. Europeiska modeller kunde ha SCART via videomodul, medan andra versioner hade exempelvis kompositvideo, RF eller S-Video. Den modulära videodelen gjorde att Commodore kunde anpassa maskinen för olika länder och TV-standarder.

    Kickstart 1.3 – en fot kvar i 1980-talet

    Alla CDTV-maskiner levererades med Kickstart 1.3. Det var samma grundsystem som användes i äldre Amiga-modeller. Det gav god kompatibilitet med befintlig Amiga-mjukvara, men det gjorde också att CDTV inte kändes lika modern på insidan som den såg ut på utsidan.

    Att uppgradera till nyare Kickstart-versioner var inte enkelt och krävde speciallösningar från tredjepartstillverkare. Detta begränsade maskinens flexibilitet och gjorde den mer beroende av sitt ursprungliga ekosystem.

    För Commodore var det kanske logiskt att bygga vidare på en stabil och välkänd Amiga-plattform. Men för konsumenten kunde resultatet kännas märkligt: en futuristisk CD-maskin som samtidigt bar på mycket av tekniken från en äldre hemdator.

    Före sin tid – men inte rätt i tiden

    I efterhand är det lätt att se CDTV som en föregångare till många senare idéer. Den hade CD-ROM, fjärrkontroll, vardagsrumsformat, multimediafokus och möjlighet att kombinera spel, ljud, bild och datorfunktioner. På pappret låter det nästan som en tidig version av framtidens digitala mediecenter.

    Men 1991 var flera saker emot den.

    För det första var priset högt. För det andra var CD-ROM ännu inte självklart för vanliga konsumenter. För det tredje var mjukvaruutbudet begränsat och ofta mer imponerande som idé än som praktisk upplevelse. Många Amiga-användare hade dessutom redan en Amiga 500 och kunde vänta på CD-ROM-tillbehör i stället för att köpa en helt ny maskin.

    Samtidigt konkurrerade CDTV med andra märkliga multimediasatsningar, som Philips CD-i, samt med mer renodlade spelkonsoler som Sega Mega Drive och Super Nintendo. Spelkonsolerna var enklare att förstå: stoppa i ett spel och spela. CDTV krävde mer förklaring.

    Arvet efter CDTV

    Commodore CDTV blev ingen kommersiell succé. Den ersattes så småningom av Amiga CD32, som var mer tydligt riktad mot spelmarknaden. CD32 byggde också på Amiga-teknik, men presenterades på ett sätt som var lättare för kunderna att förstå.

    Ändå är CDTV en fascinerande maskin. Den visar hur stark framtidstron kring multimedia var i början av 1990-talet. Den visar också hur svårt det är att lansera en produkt som hamnar mellan flera kategorier. Tekniken kan vara smart, men om marknaden inte förstår vad produkten är till för blir den svårsåld.

    I dag är CDTV intressant just därför. Den är en teknikhistorisk korsning mellan hemdator, spelkonsol, CD-spelare och multimediamaskin. Den kom för tidigt, kostade för mycket och fick aldrig den mjukvarukatalog som hade behövts. Men den pekade mot en framtid där vardagsrummets elektronik, datorn och den digitala underhållningen skulle flyta ihop.

    På det sättet var Commodore CDTV inte bara ett misslyckande. Den var också en försmak av något som senare skulle bli självklart: att digitalt innehåll inte hör hemma på en enda plats, utan kan leva i TV:n, stereon, datorn och spelmaskinen samtidigt.

    CDTV var kanske inte maskinen som förändrade världen. Men den var en maskin som försökte visa vart världen var på väg.

    Youtube innehåll om Commodore CDTV

    Faktaruta: Commodore CDTV

    Commodore CDTV lanserades 1991 och var Commodores försök att flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Maskinen såg ut som en HiFi-komponent, men under skalet byggde den i hög grad på Amiga 500.

    Lansering 1991
    Tillverkare Commodore
    Processor Motorola 68000, cirka 7 MHz
    Minne 1 MB Chip RAM som standard, expanderbart
    Lagring Enkelhastighets CD-ROM-enhet
    Operativsystem AmigaOS / Kickstart 1.3
    Bild PAL och NTSC, upp till 4096 färger i HAM-läge
    Ljud Fyra 8-bitars ljudkanaler samt ljud-CD
    Format 43 cm HiFi-format för vardagsrummet

    CDTV var en tidig multimediamaskin som kombinerade spelkonsol, CD-spelare och dator. Idén var framsynt, men priset, det begränsade mjukvaruutbudet och den otydliga målgruppen gjorde att maskinen aldrig blev någon större försäljningsframgång.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 1200 – Hemdatorn som tog multimedia in i vardagsrummet

    Amiga 1200 var en av de sista stora satsningarna från Commodore International och en dator som kombinerade kraftfull grafik, ljud och användarvänlighet i ett kompakt format. Lanserad 1992 blev den ett viktigt steg i utvecklingen av Amiga-serien, men också en symbol för slutet på en era när hemdatorn för första gången utmanades på allvar av både PC och spelkonsoler.

    När Commodore International lanserade Amiga 1200 år 1992 var målet att ta avancerad datorteknik in i vanliga hem. Datorn tillhörde Amiga-serien och blev snabbt populär bland spelare och kreatörer. Den kom dock ut på marknaden vid en tidpunkt då konkurrensen från både persondatorer och spelkonsoler ökade kraftigt.

    Ett tekniskt språng framåt

    Amiga 1200 var en tydlig vidareutveckling av tidigare modeller som Amiga 500. Den använde processorn Motorola 68EC020, vilket innebar att den gick från 16-bitars till 32-bitars arkitektur.

    Den största förbättringen låg i grafiken. Med den nya AGA-tekniken kunde datorn hantera miljontals färger och visa betydligt mer avancerade bilder än tidigare. Detta gjorde den särskilt lämpad för spel, animation och bildbehandling, områden där den länge låg före många konkurrenter.

    Multimedia innan det blev standard

    Under början av 1990-talet var multimedia fortfarande något nytt. Amiga 1200 gjorde det möjligt att kombinera grafik, ljud och interaktivitet på ett sätt som få andra hemdatorer klarade av.

    Samtidigt använde många PC-datorer enklare grafikstandarder som VGA. Amigan hade därför ett försprång när det gällde visuella upplevelser och kreativt arbete.

    Smart design med begränsningar

    Datorn hade en kompakt konstruktion där tangentbord och dator var integrerade i samma enhet. Denna design gjorde den lätt att använda hemma och bidrog till dess popularitet.

    Samtidigt fanns tydliga begränsningar. Processorn var inte lika modern som den kunde ha varit, och vissa tekniska val gjorde uppgraderingar svårare. Många användare modifierade därför sina datorer för att få bättre prestanda, något som blev vanligt inom Amiga-kulturen.

    Tekniken i Amiga 1200 användes även i spelkonsolen Amiga CD32, vilket visar hur nära kopplingen mellan datorer och spel v”ar vid denna tid.

    Konkurrens och nedgång

    Trots sina styrkor fick Amiga 1200 svårt att hävda sig. Persondatorer blev snabbt billigare och mer kraftfulla, och spelkonsoler tog över en stor del av marknaden.

    När Commodore International gick i konkurs 1994 försvann också det stöd som behövdes för att vidareutveckla plattformen. Det bidrog till att Amiga 1200 blev en av de sista modellerna i serien.

    Ett arv som lever vidare

    Även om den inte blev en långvarig kommersiell framgång har Amiga 1200 fått ett starkt eftermäle. Den spelade en viktig roll i utvecklingen av digital kultur, särskilt inom den så kallade demoscenen där programmerare skapade avancerade grafiska presentationer.

    Idag ses den som en symbol för en tid då innovation inom hemdatorer gick snabbt och där kreativitet stod i centrum.

    Youtube innehåll om Amiga 1200

    Teknisk fakta: Amiga 1200

    Lanserad: 21 oktober 1992

    Tillverkare: Commodore International

    Processor: Motorola 68EC020, 14 MHz

    Minne: 2 MB Chip RAM

    Operativsystem: AmigaOS 3.0/3.1

    Grafik: AGA-chipset, upp till 16,8 miljoner färger

    Ljud: 4 kanaler, 8-bit PCM stereo

    Lagring: 3,5-tums diskettstation, stöd för intern 2,5-tums hårddisk

    Anslutningar: PCMCIA, IDE, serieport, parallellport, mus/joystick-portar

    Vikt: cirka 3,6 kg

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • BeBox – datorn som var före sin tid

    BeBox var en djärv och ovanlig dator som lanserades 1995 med målet att visa hur framtidens persondatorer skulle fungera. Med dubbla processorer, ett specialutvecklat operativsystem och experimentella anslutningar låg den flera år före sin tid – men trots teknisk briljans blev den en kortlivad parentes i datorhistorien.

    BeBox – datorn som var före sin tid

    När de flesta hemdatorer på 1990-talet fortfarande kämpade med enkelkärniga processorer och begränsad multitasking dök en ovanlig maskin upp på marknaden: BeBox. Den byggdes för att visa hur framtidens datorer kunde fungera – snabba, parallella och multimediefokuserade.

    Trots att bara omkring 1 800 exemplar tillverkades har BeBox blivit något av en legend bland teknikintresserade.

    En radikal idé 1995

    BeBox lanserades hösten 1995. Det som gjorde den unik var att den hade två processorer i en tid då nästan alla persondatorer bara hade en. Operativsystemet var konstruerat från grunden för att utnyttja flera processorer samtidigt.

    Istället för att anpassa ett äldre system till ny teknik byggdes allt runt modern flertrådning, snabb I/O-hantering och låg fördröjning i ljud och grafik. Resultatet blev en dator som upplevdes ovanligt responsiv.

    Blinkande lampor som visade prestanda

    På framsidan satt två vertikala LED-staplar. De visade hur hårt respektive processor arbetade i realtid. När datorn belastades började lamporna blinka intensivt.

    Det var mer än en visuell effekt – det var en demonstration av parallell databehandling. Man kunde bokstavligen se hur arbetsuppgifter fördelades mellan processorerna.

    GeekPort – för experiment och uppfinningar

    BeBox hade också en ovanlig anslutning kallad GeekPort. Den gav direkt tillgång till digitala och analoga signaler samt strömförsörjning.

    Det gjorde datorn attraktiv för utvecklare, hobbyingenjörer och elektronikintresserade. Man kunde koppla in egna projekt, sensorer eller styrkretsar utan extra expansionskort.

    Byggd för multimedia

    Operativsystemet var särskilt optimerat för ljud och video. Låg latens i ljudhantering och effektiv grafikbehandling var centrala mål. Detta var flera år innan sådana egenskaper blev självklara i konsumentdatorer.

    Många idéer som senare blev standard i moderna operativsystem – som avancerad multitasking och trådad systemdesign – testades tidigt här.

    Varför misslyckades den?

    Tekniskt var BeBox imponerande. Kommersiellt var den däremot svag.

    Programutbudet var begränsat och konkurrensen från etablerade plattformar var enorm. När marknaden inte tog fart valde företaget att sluta tillverka hårdvaran och i stället fokusera på mjukvara.

    Produktionen upphörde redan 1997.

    Ett arv som lever kvar

    Även om BeBox försvann lever idéerna vidare. Den visade att persondatorer kunde byggas för parallell bearbetning långt innan det blev norm.

    Idag är BeBox ett samlarobjekt och ett stycke datorhistoria. Den påminner om en tid då små teknikföretag vågade utmana jättarna – och ibland låg flera år före sin samtid.

    Youtube innehåll om BeBox

    Teknisk faktaruta: BeBox

    Tillverkare Be Inc.
    Typ Arbetsstation
    Operativsystem BeOS
    Lansering 3 oktober 1995 (Dual603-66)
    Uppgraderad modell 5 augusti 1996 (Dual603e-133)
    CPU 2× PowerPC 603 @ 66 MHz
    eller 2× PowerPC 603e @ 133 MHz
    Minne Upp till 256 MB (8× 72-pin SIMM)
    Expansionsplatser 3× PCI, 5× ISA
    Lagring (gränssnitt) Intern SCSI, intern IDE, extern SCSI-2
    I/O (urval) 4× seriell, PS/2-mus, 2× joystick, MIDI (2 in/2 ut), RCA in/ut, mic/hörlur
    Särdrag GeekPort (37-pin, analog/digital I/O + ström)
    ”Blinkenlights” som visar CPU-belastning
    Mått (B×H×D) 39,8 × 21,0 × 46,1 cm
    Utgång ur produktion Januari 1997
    Sålda enheter Ca 1 000 (66 MHz) + ca 800 (133 MHz)



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP OmniBook XE3 – När bärbara datorer blev allt-i-ett

    I början av 2000-talet stod den bärbara datorn inför sitt stora genombrott. Användare krävde maskiner som klarade både seriöst arbete och vardaglig underhållning, utan extra tillbehör eller kompromisser. HP OmniBook xe3 lanserades mitt i denna omvandling och blev ett tydligt exempel på hur teknik, mobilitet och mångsidighet började smälta samman i en och samma dator.

    När bärbara datorer blev allt-i-ett

    I början av 2000-talet befann sig den personliga datorn i ett tydligt teknikskifte. Den bärbara datorn var inte längre ett komplement till den stationära – den var på väg att bli huvudverktyget. Kraven ökade snabbt: arbete, kommunikation, presentationer och underhållning skulle rymmas i samma maskin. Det var i detta sammanhang som HP OmniBook xe3 lanserades.

    En dator för både arbete och nöje

    OmniBook xe3 marknadsfördes som en pålitlig affärsdator, men den hade samtidigt tydliga drag av hemelektronik. Till skillnad från många konkurrenter levererades den med nästan allt inbyggt från start. Optisk enhet, diskettenhet, modem och ibland även nätverkskort fanns redan på plats. Användaren behövde inte bära med sig externa tillbehör för vardagliga uppgifter.

    Ett särskilt utmärkande inslag var möjligheten att spela musik från CD-skivor även när datorn var stängd och avstängd. Med dedikerade knappar på fronten suddades gränsen ut mellan dator och musikspelare, något som var ovanligt vid den här tiden.

    Prestanda anpassad för sin samtid

    Invändigt erbjöds OmniBook xe3 med mobila Pentium III-processorer eller Celeron-modeller, vilket gav tillräcklig kraft för kontorsprogram, presentationer och tidig webbanvändning. Med upp till 512 MB arbetsminne och hårddiskar på upp till 20 GB kunde datorn hantera krävande arbetsuppgifter enligt dåtidens mått.

    Batteritiden på omkring fyra timmar gjorde det möjligt att arbeta längre stunder utan nätadapter, något som fortfarande var en utmaning för bärbara datorer vid millennieskiftet.

    Skärmen som arbetsyta

    Xe3 kunde levereras med flera olika skärmstorlekar, från 12,1 till 15 tum. Upplösningen var anpassad för kontorsarbete och presentationer, och möjligheten att ansluta extern bildskärm eller TV gjorde datorn särskilt lämpad för möten och föreläsningar. För många användare var detta ett avgörande argument i yrkeslivet.

    Kommunikation före det trådlösa genombrottet

    I en tid innan Wi-Fi var standard var anslutningsmöjligheter avgörande. OmniBook xe3 erbjöd ett stort antal portar och expansionsmöjligheter, inklusive PC Card-platser. Det inbyggda 56k-modemet och Ethernet gjorde det möjligt att ansluta nästan var som helst i världen, något som var centralt för affärsresenärer.

    En spegel av sin tid

    Med dagens mått var OmniBook xe3 tung och klumpig, men vid lanseringen uppfattades den som robust och professionell. Den representerar en period då bärbara datorer gick från att vara kompromisslösningar till att bli fullvärdiga arbetsstationer i portabelt format.

    HP OmniBook xe3 är därmed inte bara en dator, utan också ett teknikhistoriskt dokument. Den visar hur ambitionen att samla allt i en enda enhet lade grunden för den moderna laptop vi idag tar för given.

    Teknisk fakta: HP OmniBook xe3

    • Processor: 800/700 MHz Intel Mobile Pentium III (SpeedStep) eller 700/650/600 MHz Intel Mobile Celeron
    • Cache: L2: 256 KB (Pentium III) / 128 KB (Celeron), L1: 32 KB
    • Minne: 64 eller 128 MB PC100 SDRAM (standard), max 512 MB (2 platser)
    • Lagring: 20/10/7.5 GB E-IDE hårddisk
    • Diskettenhet: 3.5" 1.44 MB (inbyggd)
    • Optisk enhet: 24x CD-ROM eller 8x DVD-ROM eller 4x4x24x CD-RW (inbyggd)
    • Skärm: TFT 12.1" 800×600 (SVGA) eller 13.3"/14.1"/15" 1024×768 (XGA), 16 miljoner färger
    • Grafik: S3 Savage/IX, 2x AGP, 8 MB inbyggd SGRAM, NTSC/PAL TV-encoder
    • Extern video: upp till 1600×1200 (64K färger) @ 85 Hz
    • Ljud: 16-bit Sound Blaster Pro-kompatibelt (ESS Allegro), Polk Audio-högtalare, inbyggd mikrofon
    • Portar: 2x USB, seriell, parallell (ECP/EPP), IrDA, PS/2, VGA, komposit TV-out, RJ-11, RJ-45 (vissa modeller), hörlur/mikrofon, dockingport
    • Kommunikation: 56 kbps modem (V.90), Ethernet 10/100 (vissa modeller / modem+LAN-kombination)
    • Batteri: 9-cells Li-Ion (upp till ca 4 h) eller 9-cells NiMH (upp till ca 3 h), ca 2 h laddtid
    • PC Card: 1x Type III eller 2x Type II, CardBus
    • Tangentbord/pekdon: fullstort 87/88-tangentbord, inbyggd numerisk del, touchpad med av/på och scroll
    • Vikt: ca 3.15–3.62 kg (beroende på skärmstorlek)
    • Mått: ca 33.10 x 27.33 x 4.04 cm (varierar något med skärmstorlek)



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 1000 – datorn som låg flera år före sin tid

    Amiga 1000 var datorn som på allvar försökte göra hemdatorn till en multimediamaskin – flera år innan ordet ”multimedia” blev trendigt. Med en 16/32-bitars Motorola 68000-processor, avancerad grafik och fyrkanaligt stereoljud kunde den 1985 visa färgrika bilder, spela upp samplat ljud och köra flera program samtidigt på ett sätt som PC- och Mac-världen bara kunde drömma om. Även om den inte blev någon storsäljare i Sverige la Amiga 1000 grunden för den kultstatus som Amiga-plattformen fortfarande har bland entusiaster.

    När Commodore lanserade Amiga 1000 sommaren 1985 var det många som inte riktigt förstod vad de tittade på. På ytan såg den kanske ut som ännu en hemdator, men under skalet dolde sig något helt annat: en maskin som i praktiken introducerade framtidens datoranvändning flera år i förtid.

    Vid en tid då de flesta persondatorer främst visade text, pep i enkla ljud och krävde tålamod vid varje kommando, kunde Amiga 1000 visa färgglad grafik, spela upp avancerat stereoljud och – kanske mest revolutionerande av allt – köra flera program samtidigt.

    Ett tekniskt språng

    Hjärtat i Amiga 1000 var Motorola 68000, en 16/32-bitarsprocessor som i mitten av 1980-talet var extremt kraftfull jämfört med de 8-bitarsprocessorer som fortfarande dominerade hemdatormarknaden. Men det var inte bara processorn som gjorde Amigan speciell.

    Amigans verkliga styrka låg i dess specialkretsar för grafik, ljud och minneshantering. Dessa avlastade huvudprocessorn och gjorde det möjligt att visa högupplösta bilder, arbeta med många färger samtidigt och spela upp fyrkanaligt stereoljud i realtid. Allt detta skedde utan att datorn upplevdes som seg eller trög.

    Resultatet var imponerande: animationer, musik och grafik som snarare påminde om arkadspel eller professionella arbetsstationer än en hemdator.

    Ett operativsystem före sin tid

    Minst lika banbrytande var AmigaOS. Operativsystemet erbjöd preemptiv multitasking, vilket innebar att datorn själv schemalade flera program som kördes parallellt – något som PC-användare fick vänta på i många år.

    Fönster kunde flyttas och överlappas, menyer användas med mus och program svarade direkt på användarens kommandon. Detta var långt innan grafiska gränssnitt blev standard i PC-världen, och gjorde att Amiga 1000 ofta kändes ”färdig” snarare än experimentell.

    Ironiskt nog var operativsystemet så avancerat att det inte låg permanent i ROM vid lanseringen. Istället laddades kärnan från disk till ett särskilt minne vid uppstart – en ovanlig men nödvändig lösning under utvecklingens slutskede.

    Skaparnas signaturer – bokstavligen

    Amiga 1000 skiljer sig även designmässigt från senare modeller. Under chassits lock finns de ingjutna signaturerna från utvecklingsteamet, inklusive chefsdesignern Jay Miner och till och med hans hunds tassavtryck. Det var en ovanlig och personlig hyllning till ingenjörsarbetet – och säger mycket om stoltheten bakom projektet.

    Tangentbordet kunde skjutas in under datorn när det inte användes, vilket gör Amiga 1000 till en av de mer särpräglade datorerna även rent fysiskt.

    För bra för sin egen tid?

    Trots teknikövertaget blev Amiga 1000 ingen kommersiell succé. Den var dyr, marknadsföringen spretig och många potentiella användare förstod inte vad som gjorde den så speciell. Samtidigt saknades det initialt ett stort utbud av program som fullt ut utnyttjade kapaciteten.

    Men där marknaden tvekade tog musiker, grafiker, animatörer och spelutvecklare Amigan till sina hjärtan. Den blev snabbt ett favoritverktyg inom demo-scenen, spelindustrin och tidig digital kreativ produktion.

    Ett arv som lever kvar

    I efterhand ses Amiga 1000 ofta som den första verkliga multimediadatorn. Många av de idéer som idag känns självklara – ljudkort, grafikacceleration, multitasking och användarvänliga gränssnitt – fanns här redan 1985.

    Även om Amiga 1000 själv fick ett kort liv blev den grunden för hela Amiga-familjen och lämnade ett djupgående avtryck i datorhistorien. För entusiaster världen över är den fortfarande ett bevis på vad som kan hända när ingenjörer får tänka fritt – och ibland långt före sin tid.

    Om Amiga 1000 på youtube

    Amiga 1000 – tekniska fakta

    • Lanseringsår: 1985
    • Tillverkare: Commodore
    • Typ: Persondator (Amiga-familjen)
    • Processor: Motorola 68000 @ ca 7,16 MHz (NTSC) / 7,09 MHz (PAL)
    • Primärminne: 256 KB RAM (utbyggbart till 512 KB internt)
    • Max RAM: upp till ca 8,5 MB via externa expansioner
    • ROM: 256 KB (Kickstart laddas från disk till WCS)
    • Grafik: OCS-chipset, upp till 640×512i, upp till 4096 färger (HAM-läge)
    • Ljud: 4 × 8-bitars PCM-kanaler i stereo, upp till ca 28 kHz
    • Operativsystem: AmigaOS 1.0 (Kickstart + Workbench)
    • Lagring: 3,5″ dubbeldensitetsdiskett (880 KB), externa diskar och hårddisk via expansion
    • Video-utgångar: RGB, komposit, TV-modulatoranslutning
    • Övriga portar: Serieport (RS-232), parallellport, mus/joystickportar, tangentbordsport, expansionsport
    • Cirka pris vid lansering: 1 285 USD (basenhet, 1985)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Nokia N95

    Nokia N95, lanserad i mars 2007, var en milstolpe inom mobilteknik och en av de mest avancerade telefonerna i sin tid. Med sitt unika tvåvägsskjutbara hölje, 5 MP-kamera med Carl Zeiss-optik, GPS, Wi-Fi och Symbian OS 9.2, satte N95 en ny standard för vad en smartphone kunde vara. Det var telefonen som visade vägen för den moderna mobilvärlden – långt innan Android och iPhone tog över.

    Tekniska specifikationer

    Nätverk: GSM / HSPA
    Lansering: September 2006
    Tillgänglig: Mars 2007
    Status: Utgången

    Kapsling och design

    • Mått: 99 × 53 × 21 mm (90 cc)
    • Vikt: 120 g
    • SIM: Mini-SIM
    • Design: Tvåvägsskjutbar konstruktion med dedikerade musikknappar
    • Färger: Silver, Plum, Black, Pink, Red

    Skärm

    • Typ: TFT, 16 miljoner färger
    • Storlek: 2.6 tum (240 × 320 px, ~154 ppi)
    • Läge: Stöd för landskapsläge

    Plattform och prestanda

    • OS: Symbian OS 9.2, S60 Release 3.1 (Feature Pack 1)
    • CPU: Dual ARM 11, 332 MHz
    • GPU: 3D Graphics Hardware Accelerator

    Minne och lagring

    • Internminne: 160 MB lagring, 64 MB RAM
    • Kortplats: microSDHC (dedikerad), 128 MB medföljde

    Kamera

    Huvudkamera:

    • 5 MP, autofokus, Carl Zeiss-optik, LED-blixt
    • Video: 480p @ 30 fps

    Selfiekamera:

    • QVGA-upplösning (videotelefoni)

    Ljud

    • Högtalare: Ja, med stereoljud
    • 3.5 mm-uttag: Ja
    • Ringsignaler: Polyfoniska, MP3, nedladdningsbara

    Kommunikation

    • WLAN: Wi-Fi 802.11 b/g, UPnP-stöd
    • Bluetooth: 2.0, A2DP
    • Infraröd: Ja
    • USB: miniUSB 2.0
    • Positionering: GPS, A-GPS med Nokia Maps
    • Radio: FM-radio

    Batteri

    • Typ: Avtagbart Li-Ion 950 mAh (BL-5F)
    • Standby: Upp till 220 h (2G) / 192 h (3G)
    • Samtalstid: Upp till 6 h 30 min (2G) / 2 h 42 min (3G)

    Multimedia och funktioner

    • MP3/WMA/WAV/RA/AAC/M4A-spelare
    • WMV/RV/MP4/3GP-videouppspelning
    • TV-utgång
    • Dokumentvisare (Word, Excel, PowerPoint, PDF)
    • Röstmemo och röstuppringning
    • Organizer, kalender, upprepningsbar alarmklocka
    • Predictive text input
    • Push-to-talk

    Höjdpunkter

    • Tvåvägsskjutbar konstruktion med musikknappar
    • 5 MP kamera med Carl Zeiss-optik och VGA-video
    • GPS med Nokia Maps
    • Wi-Fi, HSDPA, Bluetooth, FM-radio
    • TV-utgång och 3.5 mm ljuduttag
    • Symbian OS 9.2 med S60 3rd Edition Feature Pack 1

    Begränsningar

    • Begränsad batteritid
    • USB-laddning stöds ej
    • Ingen RDS-funktion i FM-radion
    • Röstnavigering i GPS kostade extra
    • GPS fungerade inte med tredjepartsappar
    • Office-dokument kunde inte redigeras

    Historisk betydelse

    När Nokia N95 lanserades kallades den ofta för ”världens mest avancerade telefon”. Det var den första mobilen med inbyggd GPS, 5-megapixelkamera, HSDPA, och multimediamöjligheter som kunde mäta sig med dåtidens datorer. Den visades upp i New York 2006 under stor pompa och ståt och blev snabbt en symbol för Nokias tekniska överlägsenhet.

    Trots sitt höga pris och vissa svagheter, som kort batteritid, blev N95 en ikon inom mobilhistorien – en föregångare till dagens smartphones och en påminnelse om en tid då Nokia ledde utvecklingen.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare