Amiga 1000 var datorn som på allvar försökte göra hemdatorn till en multimediamaskin – flera år innan ordet ”multimedia” blev trendigt. Med en 16/32-bitars Motorola 68000-processor, avancerad grafik och fyrkanaligt stereoljud kunde den 1985 visa färgrika bilder, spela upp samplat ljud och köra flera program samtidigt på ett sätt som PC- och Mac-världen bara kunde drömma om. Även om den inte blev någon storsäljare i Sverige la Amiga 1000 grunden för den kultstatus som Amiga-plattformen fortfarande har bland entusiaster.
När Commodore lanserade Amiga 1000 sommaren 1985 var det många som inte riktigt förstod vad de tittade på. På ytan såg den kanske ut som ännu en hemdator, men under skalet dolde sig något helt annat: en maskin som i praktiken introducerade framtidens datoranvändning flera år i förtid.
Vid en tid då de flesta persondatorer främst visade text, pep i enkla ljud och krävde tålamod vid varje kommando, kunde Amiga 1000 visa färgglad grafik, spela upp avancerat stereoljud och – kanske mest revolutionerande av allt – köra flera program samtidigt.
Ett tekniskt språng
Hjärtat i Amiga 1000 var Motorola 68000, en 16/32-bitarsprocessor som i mitten av 1980-talet var extremt kraftfull jämfört med de 8-bitarsprocessorer som fortfarande dominerade hemdatormarknaden. Men det var inte bara processorn som gjorde Amigan speciell.
Amigans verkliga styrka låg i dess specialkretsar för grafik, ljud och minneshantering. Dessa avlastade huvudprocessorn och gjorde det möjligt att visa högupplösta bilder, arbeta med många färger samtidigt och spela upp fyrkanaligt stereoljud i realtid. Allt detta skedde utan att datorn upplevdes som seg eller trög.
Resultatet var imponerande: animationer, musik och grafik som snarare påminde om arkadspel eller professionella arbetsstationer än en hemdator.
Ett operativsystem före sin tid
Minst lika banbrytande var AmigaOS. Operativsystemet erbjöd preemptiv multitasking, vilket innebar att datorn själv schemalade flera program som kördes parallellt – något som PC-användare fick vänta på i många år.
Fönster kunde flyttas och överlappas, menyer användas med mus och program svarade direkt på användarens kommandon. Detta var långt innan grafiska gränssnitt blev standard i PC-världen, och gjorde att Amiga 1000 ofta kändes ”färdig” snarare än experimentell.
Ironiskt nog var operativsystemet så avancerat att det inte låg permanent i ROM vid lanseringen. Istället laddades kärnan från disk till ett särskilt minne vid uppstart – en ovanlig men nödvändig lösning under utvecklingens slutskede.
Skaparnas signaturer – bokstavligen
Amiga 1000 skiljer sig även designmässigt från senare modeller. Under chassits lock finns de ingjutna signaturerna från utvecklingsteamet, inklusive chefsdesignern Jay Miner och till och med hans hunds tassavtryck. Det var en ovanlig och personlig hyllning till ingenjörsarbetet – och säger mycket om stoltheten bakom projektet.
Tangentbordet kunde skjutas in under datorn när det inte användes, vilket gör Amiga 1000 till en av de mer särpräglade datorerna även rent fysiskt.
För bra för sin egen tid?
Trots teknikövertaget blev Amiga 1000 ingen kommersiell succé. Den var dyr, marknadsföringen spretig och många potentiella användare förstod inte vad som gjorde den så speciell. Samtidigt saknades det initialt ett stort utbud av program som fullt ut utnyttjade kapaciteten.
Men där marknaden tvekade tog musiker, grafiker, animatörer och spelutvecklare Amigan till sina hjärtan. Den blev snabbt ett favoritverktyg inom demo-scenen, spelindustrin och tidig digital kreativ produktion.
Ett arv som lever kvar
I efterhand ses Amiga 1000 ofta som den första verkliga multimediadatorn. Många av de idéer som idag känns självklara – ljudkort, grafikacceleration, multitasking och användarvänliga gränssnitt – fanns här redan 1985.
Även om Amiga 1000 själv fick ett kort liv blev den grunden för hela Amiga-familjen och lämnade ett djupgående avtryck i datorhistorien. För entusiaster världen över är den fortfarande ett bevis på vad som kan hända när ingenjörer får tänka fritt – och ibland långt före sin tid.
I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.
Från Spectrum-uppgradering till egen dator
SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.
Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.
Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.
Hårdvaran – kraftfull 8-bitare
Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.
Några nyckelpunkter:
CPU: Z80B @ 6 MHz
RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol
För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.
Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering
En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.
Den hade fyra huvudlägen:
Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.
Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.
Ljud – sex kanaler och tracker-potential
Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.
SAM Coupé har:
Philips SAA1099-krets med
6 kanaler
stereo
8 oktaver
stöd för brus och amplitudkontroll
Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud
Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.
SAM BASIC och CP/M – mer än spel
I ROM fanns 32 KB med uppstartskod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:
Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem
Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.
Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö
SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:
Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
MIDI in/ut – ovanligt på en hemdator och lockande för musikintresserade
Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”
På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.
ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning
Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.
Det fanns två vägar:
SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)
Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.
128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.
Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?
Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:
Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarubesutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.
Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.
Kultstatus och entusiastscen
Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:
En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaruexpansioner och spel
Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface
Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.
En fotnot – men en fascinerande sådan
SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.
För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.
Video på youtube om SAM Coupé
Teknisk fakta – SAM Coupé
Lanseringsår: 1989
Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
När Sinclair ZX81 kom 1981 blev den många familjers allra första dator – en liten svart plastlåda med 1 kilobyte minne som kopplades till tv:n i vardagsrummet. Trots sina extrema begränsningar lärde den en hel generation att programmera, skapade en våg av hemmabyggda spel och gjorde hemdatorn till en del av vardagen istället för en dyr leksak för företag och entusiaster.
När Sinclair ZX81 lanserades 1981 kostade den mindre än ett par snygga skor. Den såg ut som en svart plastlåda med en nästan oanvändbar tangentmatta – men den öppnade dörren till datorvärlden för hundratusentals människor. I en tid då hemdatorer ofta kostade lika mycket som en begagnad bil, gjorde ZX81 det möjligt för vanliga familjer att köpa sin första dator. Resultatet blev en teknisk revolution som inspirerade en hel generation programmerare och spelutvecklare.
ZX81 kunde egentligen väldigt lite jämfört med dagens teknik. Den hade bara 1 kilobyte internminne – ungefär lika mycket som krävs för att skriva några textmeddelanden. Den använde en svartvit TV som bildskärm och sparade program på kassettbandspelare. Trots det lyckades entusiaster skapa spel, matematikprogram och till och med schackspel på mindre än tusen byte kod.
Datorn såldes både färdigmonterad och som byggsats, vilket tilltalade både teknikintresserade och nyfikna nybörjare. För många blev ZX81 den första kontakten med programmering. I Storbritannien ledde det till att en stor del av 1980-talets unga lärde sig BASIC-kod från köksbordet – en utveckling som senare bidrog till att Storbritannien blev ett av Europas ledande länder inom spel- och IT-utveckling.
Till skillnad från amerikanska hemdatorer som såldes för spel, marknadsfördes Sinclair ZX81 som ett ”inlärningsverktyg”. Den lilla datorn gav användarna möjlighet att skriva egna program från grunden. Tangenterna var tryckkänsliga och saknade mekanisk känsla, vilket gjorde skrivandet svårt och ibland frustrerande. Men samtidigt väckte det kreativitet – när varje rad kod tog tid, tänkte man efter innan man skrev.
Trots tekniska begränsningar sålde ZX81 över 1,5 miljoner exemplar. Den såldes via postorder och i bokhandelskedjan W. H. Smith – vilket gjorde den till den första datorn som vanligen såldes på huvudgatan i brittiska städer. Snart växte en hel marknad fram med tillbehör som bättre tangentbord, minnesexpanderare och otaliga program på kassettband.
ZX81 blev en symbol för att teknik inte måste vara dyr eller komplicerad. Den inspirerade framtida spelutvecklare, ingenjörer och datorpionjärer. Många som började sin resa med den lilla svartvita lådan fortsatte senare att forma IT- och spelindustrin globalt.
I dag ses Sinclair ZX81 som ett ikoniskt exempel på hur begränsad teknik kan driva innovation. Den hade inga ljud, inga färger – och bara fyra chip. Men den hade något viktigare: förmågan att få människor att tänka, skapa och programmera själva.
Exempel på vad entusiaster lyckades göra på 1 KB:
Ett schackspel med regler i endast 672 byte kod
3D-spel (’3D Monster Maze’) med labyrint och monster
Simuleringar, matematiska verktyg och hobbyprogram
Slutsats: Sinclair ZX81 var inte den kraftfullaste datorn – men kanske den mest inflytelserika. Den lade grunden för hemdatortekniken, väckte programmeringsintresset hos tusentals och visade att framtiden kunde skrivas i svartvit kod på en vanlig TV.
Fakta: Sinclair ZX81
Lanseringsår: 1981 (Storbritannien)
Utvecklare: Sinclair Research
Tillverkning: Timex, Dundee i Skottland
Mål: Billig hemdator för vanliga hushåll och nybörjare
Pris vid lansering: £49,95 som byggsats, £69,95 färdigmonterad
Sålda enheter: Över 1,5 miljoner världen över
Processor: Zilog/NEC Z80A @ 3,25 MHz
Minne: 1 KB RAM (officiellt expanderbart till 16 KB, inofficiellt upp till 56 KB användbart)
Lagring: Bandspelare med kassett (ca 250–300 bit/s)
Video: Monokrom bild på vanlig tv via RF-modulator
Upplösning: 24 rader × 32 tecken eller ca 64 × 48 semigrafik-pixlar
Tangentbord: 40-tangenters membrantangentbord med BASIC-nyckelord på tangenterna
Operativmiljö: Inbyggd Sinclair BASIC i 8 KB ROM
Strömförsörjning: 9 V DC, ca 420 mA
Efterföljare: Sinclair ZX Spectrum
Betydelse: Gjorde hemdatorer till en massmarknad i Storbritannien, inspirerade tusentals att lära sig programmera och lade grunden för många spel- och mjukvaruföretag.
Filmer på youtube om Zx80 och ZX81
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Digital VT05 var DEC:s första fristående CRT-terminal och en teknisk pionjär vid lanseringen 1970. Med sin futuristiska design, direkt cursorstyrning och möjlighet att visa digital text på en videobild markerade den övergången från mekaniska terminaler till elektronisk datorkommunikation.
När VT05 introducerades år 1970 var det inte bara en ny datorterminal – det var ett teknologiskt statement. Med sin futuristiska design, sin tystgående CRT-skärm och möjligheten att visa 72 tecken per rad i hela 20 rader, markerade den ett avgörande steg bort från mekaniska teletype-maskiner. För första gången kunde användare jobba på en fristående elektronisk terminal med direkt cursorpositionering – något som senare skulle bli standard i terminalvärlden.
Trots begränsningar som endast versaler och enkelriktad scrollning, ansågs VT05 banbrytande. Dessutom kunde terminalen agera monitor för videosystem och till och med lägga text ovanpå videobild, vilket gjorde den attraktiv även utanför traditionella datormiljöer. Tekniken byggde på diskret logik och PMOS-skiftregister, vilket var typiskt för tidens elektronik, men dess funktionalitet inspirerade kommande modeller som VT50, VT52 och den ikoniska VT100.
Det futuristiska yttre visade sig dock vara mer visionärt än praktiskt – tangentbordets kapacitiva sensorer var innovativa men opålitliga. Terminalen hade även en imponerande fysisk närvaro: 76 cm djup, tung och utan fläkt, kyld helt med naturlig konvektion.
Digital Equipment Corporation VT05 – Teknisk data Typ: Fristående CRT-terminal Lanseringsår: 1970 Skärm: 72 tecken × 20 rader, endast versaler CPU: Diskret logik Lagringsteknik: PMOS-skiftregister Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 2400 bps (fyllnadstecken krävs över 300 bps) Cursorpositionering: Direkt via kontrolltecken Scrollning: Endast nedåt (framåt) Grafiskt stöd: Ingen Specialeffekter: Inga (ingen blink, fetstil, understreckning eller omvänd video) Tangentbord: Kapacitiv sensor (tidiga modeller), senare mekaniskt Videoingång: RS-170 standard (kan överlagra text på video) Mått: Bredd 19”, djup 30” Föregångare: Ingen (första fristående terminalen från DEC) Efterföljare: VT50 → VT52 → VT100
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
ABC 80 blev på kort tid en ikon i svensk datorhistoria. När den lanserades 1978 markerade den starten på persondatorns genombrott i Sverige – utvecklad av svenska ingenjörer, byggd i Motala och snabbt omfamnad av skolor, företag och teknikentusiaster. Trots sin enkla konstruktion var den snabb, driftsäker och förvånansvärt kraftfull, och för många blev den den allra första datorn man lärde sig programmera på. ABC 80 formade en generation och lade grunden för Sveriges tidiga framgångar inom IT.
När Luxor lanserade ABC 80 år 1978 var ord som ”persondator” fortfarande nya och lite futuristiska. Apple II, Commodore PET och TRS-80 fanns visserligen redan, men för svenska skolor, företag och teknikintresserade privatpersoner blev ABC 80 ofta den första riktiga kontakten med en dator man kunde ha på skrivbordet.
Det här är berättelsen om den ”brunbeige” lådan från Motala som kom att prägla en hel generation svenska programmerare, ingenjörer och dataintresserade.
En svensk persondator blir till
Idén till en svensk persondator föddes hos Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric, ett företag som redan i början av 1970-talet sålt minidatorer och mikroprocessorer till skolor och industrin. Han såg hur mikrodatorer började användas i USA och ville ha en dator som passade svenska behov – gärna billig nog för skolor och mindre företag, men ändå tillräckligt kraftfull för ”riktig” användning.
Scandia Metric samarbetade redan med Dataindustrier AB (DIAB), som hade utvecklat databussen 4680 och datorer som DataBoard 4680 och Seven S. DIAB hade tekniken, Scandia Metric hade kunderna – men ingen av dem kunde tillverka bildskärmar och stora volymer elektronik.
Därför kopplades Luxor i Motala in. Luxor gjorde redan TV-apparater och terminalskärmar (bland annat till Alfaskop), och blev ganska snabbt den naturliga tillverkaren av den nya svenska datorn.
I februari 1978 drogs projektet i gång på allvar. Arbetsnamnet var ”HD-80” (hemdator 80), men snart röstade projektgruppen fram namnet ABC 80 – Advanced Basic Computer for the 1980s. ”80” anknöt både till årtalet och till den Zilog Z80-processor som satt i hjärtat av maskinen.
Utvecklingen gick fort. På bara några månader tog Luxor, DIAB och Scandia Metric fram fungerande prototyper. I augusti 1978 visades ABC 80 upp för pressen i Stockholm – och dök samma kväll upp i TV-nyheterna. Runt årsskiftet hade man redan levererat cirka 200 datorer.
Teknik: enkel på ytan – smart under huven
Sett med dagens ögon är ABC 80 väldigt enkel, men 1978 var den imponerande:
Processor: Zilog Z80, 3 MHz
RAM: 16 kB (upp till 32 kB med expansion)
ROM: 16 kB med operativsystem och ABC BASIC
Buss: DIAB 4680 – samma industribuss som användes i styr- och mätsystem
Ljud: enkelt ljudchip från Texas Instruments (SN76477) för några grundläggande ljudeffekter
Lagring: från början kassettband, senare diskettenheter via 4680-bussen
Operativsystemet var tätt integrerat med den inbyggda BASIC-tolken, ABC BASIC, en egen dialekt som dessutom var ovanligt snabb. I tester i början av 80-talet jämfördes olika datorer med samma BASIC-program, och ABC 80 spöade ofta både IBM PC, Apple III, VIC-20 och ZX81 – särskilt i heltalsaritmetik.
Grafiken var däremot mycket enkel. Ingen ”riktig” högupplöst grafik, utan ett text-TV-liknande system där ett kontrolltecken kunde växla resten av raden till ett läge med 6 pixlar per teckencell. Med lite kreativ programmering gav det som mest 78 × 72 pixlar, hanterat via BASIC-kommandon som SETDOT och CLRDOT. För spel och specialgrafik räckte det ändå förvånansvärt långt.
Inte en ”hemdator” – utan ett arbetsverktyg
När begreppet ”hemdator” dök upp i början av 80-talet syftade det ofta på färgglada, billiga maskiner som kopplades till TV:n och framför allt användes för spel, till exempel VIC-20, ZX Spectrum och senare Commodore 64.
ABC 80 såldes visserligen också till privatpersoner, men sågs i första hand som ett arbetsredskap:
I skolor användes den för programmeringsundervisning och tekniska ämnen.
Inom industri och processstyrning blev den hjärna i många mät- och styrsystem, tack vare 4680-bussen och alla expansionskort som redan fanns till DIAB:s utrustning.
På kontor användes den för kalkyler, enklare ekonomisystem och textbehandling – bland annat med den kända ordbehandlaren Teddy.
Via RS-232-porten kunde den kopplas till skrivare och andra enheter, och med diskettstationer och nätverkssystem (som CAT-net) gick det att bygga hela små kontorsmiljöer kring ABC-datorerna.
Kringutrustning – från bandstationer till nätverk
När ABC 80 först kom ut fanns nästan ingen kringutrustning klar – man fick använda vanliga bandspelare för program och data. Under 1979–80 exploderade dock utbudet:
Kassettbandstationer specialanpassade för datorbruk
Disketter: en rad 5,25- och 8-tums diskettenheter med växande kapacitet (80 kB upp till 1 MB per diskett)
Bussexpansioner som ABC 890 med kortplatser för industrikort
Minneexpansioner upp till 32 kB RAM
Grafikkort för 80-teckens textläge och färg
Lokala nätverk där många ABC 80 kunde dela skivminne och skrivare
CP/M-kort, som gjorde det möjligt att köra mängder av standardprogram för kontorsbruk
En stor del av denna kringutrustning kom också från externa företag som såg affärsmöjligheter kring den växande ABC-basen.
Konflikter bakom kulisserna
Samarbetet mellan Luxor, Scandia Metric och Dataindustrier var inte problemfritt. Förseningar i kringutrustning, kvalitetsproblem med vissa skrivare och diskettstationer samt oenighet om vem som fick sälja vad till vilka kunder skapade spänningar.
Scandia Metric började till exempel exportera ABC 80 till tyska Techno-Term, samtidigt som Luxor själva satsade mer på mjukvaruutveckling och bearbetade skolor och större företag – marknader som egentligen var Scandia Metrics hemmaplan.
Samtidigt vände sig Datasaab (som köpt DIAB:s Seven S-teknik) mot att ABC 80 ansågs vara alltför lik deras tidigare system. Konflikterna löstes så småningom, men resultatet blev att Luxor och DIAB gick vidare tillsammans, medan Scandia Metric successivt hamnade i en mindre roll.
Försäljning och genomslag
Trots alla bekymmer blev ABC 80 en oväntat stor framgång. Några ungefärliga siffror:
1978: ca 200 sålda datorer
1979: ca 6 300
1980: ca 5 000
1981: ca 11 000 (toppåret)
Fram till 1985, då produktionen lades ned, hade ungefär 33 300 ABC 80 sålts. I början av 80-talet uppskattas Luxor ha haft 70–80 % av den svenska persondatormarknaden – en remarkabel position för en svensk dator i konkurrens med amerikanska jättar.
ABC 80 i vardagen
För många svenskar var ABC 80 den första datorn de verkligen fick ”hands-on” på.
I skolor stod ABC 80 i särskilda datasalar där elever fick lära sig skriva BASIC-program, rita enkla diagram eller göra små spel. ABC-klubben, entusiasternas egen förening, spred program via tidningar, möten – och inte minst via närradio, där man kunde spela in program direkt från etern till kassettband.
Hemma i villor och lägenheter användes ABC 80 både för nytta och nöje: schackprogram, labyrintspel som Ariadne, klassiska ”Masken”, textäventyr och egenhändigt skrivna program för allt från familjens ekonomi till enkla databaser.
Efterföljare och slutet för ABC 80
Teknikutvecklingen gick snabbt. Redan tidigt stod det klart att ABC 80 behövde en mer avancerad kontorsinriktad efterföljare, med 80-teckens bredd och bättre grafik. Resultatet blev ABC 800, som lanserades 1981. Den tog över rollen som Luxors främsta kontorsdator, medan ABC 80 levde vidare i skolor, hobbyrum och som styrdator i industrin.
Under mitten av 80-talet kom IBM PC och kompatibla datorer att dominera marknaden, och Luxors ägare Nokia valde till slut att lägga ned ABC-linjen. ABC 80 slutade tillverkas 1985 – men då hade den redan satt ett tydligt avtryck i svensk datorhistoria.
Arvet efter ABC 80
I dag är ABC 80 ett samlarobjekt, men också en symbol för en tid då Sverige låg långt framme tekniskt och vågade bygga en helt egen datorplattform – komplett med hårdvara, operativsystem, BASIC-dialekt, kringutrustning och ett levande ekosystem av användare och utvecklare.
Många som i dag arbetar som programmerare,datatekniker, ingenjörer eller IT-chefer tog sina första stapplande kodsteg framför en flimrande svartvit ABC-skärm. På så sätt blev ABC 80 inte bara ”ännu en dator”, utan en viktig startpunkt för det svenska IT-samhälle vi har i dag.
Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.
När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.
Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.
Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.
I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.
När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.
När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.
Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet
Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.
Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:
använda standardkomponenter från andra tillverkare
köpa in operativsystem utifrån
sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears
För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.
Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på
En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:
standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
noggrant publicerade tekniska manualer
IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:
externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara
Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.
Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa
Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.
Processor och minne
CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
RAM:
tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)
Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkoprocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.
Grafik och skärm
Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:
MDA (Monochrome Display Adapter)
skarp monokrom text
perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
kunde inte visa grafik
CGA (Color Graphics Adapter)
färggrafik, text + grafiklägen
signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
enklare spelgrafik och diagram
Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.
Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)
Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:
kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
diskettenheter (5,25 tum):
först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
en eller två inbyggda enheter i fronten
I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:
IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk
Tangentbordet – den oväntade stjärnan
Tangentbordet var en av de stora “selling points”:
rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
distinkta, taktila tangenter
layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter
Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.
Program och operativsystem – när DOS tog över världen
IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:
CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)
I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:
CP/M-86 kom sent och var dyrt
p-System blev en nischlösning
DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd
Dessutom fanns:
BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.
Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard
IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:
leveranser upp mot 40 000 PC per månad
många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
stora företag började standardisera på IBM PC
i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden
Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.
Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”
Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:
körde samma program
använde samma expansionskort
fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare
Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.
Resultatet blev:
en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
hård konkurrens på pris och prestanda
att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard
Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.
Arvet – IBM PC som osynlig mall
Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:
x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
PC-tangentbordets layout och känsla
Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.
Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)
Tillverkare
IBM
Modell
IBM Personal Computer (5150)
Lansering
12 augusti 1981
Typ
Stationär persondator
CPU
Intel 8088 @ 4,77 MHz
RAM (grund)
16 KB eller 64 KB
RAM (max)
640 KB (med expansionskort)
ROM
BIOS + IBM BASIC
Operativsystem
IBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
Lagring
1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
Grafik
MDA (mono), CGA (färg)
Bildskärm
IBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
Atari Portfolio var världens första dator i fickformat som var kompatibel med IBM PC. När den lanserades 1989 imponerade den med MS-DOS-stöd, kalkylblad och adressbok – allt drivet av tre AA-batterier. Den blev en kultklassiker och visade att framtidens dator kunde få plats i handen.
1989 släppte Atari något som på ytan såg ut som en liten fickdator, men som i själva verket var ett helt IBM PC-kompatibelt system. Atari Portfolio blev världens första palmtop-PC, byggd på DIP Researchs design, och satte standarden för vad en dator i fickformat kunde vara.
Den kunde köra MS-DOS 2.11-kompatibel mjukvara, hade inbyggda kontorsprogram och kunde till och med slå telefonnummer via sin lilla högtalare. För många var den en första glimt av framtiden: en dator som fick plats i handen.
Historia
Den tekniska grunden kom från brittiska DIP Research Ltd, som utvecklade DIP Pocket PC – en prototyp av en MS-DOS-kompatibel handdator. Atari såg potentialen och licensierade tekniken, byggde om den med ny design och började massproducera.
I vissa länder lanserades den under namnet PC Folio, på grund av varumärkesproblem. DIP fortsatte att utveckla elektronik, expansioner och mjukvara, medan Atari stod för distributionen.
DIP:s team gick senare vidare och utvecklade även Sharp PC-3000/3100 innan bolaget köptes upp av Phoenix Technologies 1994.
Teknologi
Atari Portfolio byggde på en Intel 80C88-processor på 4,9 MHz. Den hade 128 KB RAM och 256 KB ROM, där operativsystemet, BIOS och ett antal kontorsprogram låg lagrade.
Skärmen var en monokrom LCD utan bakgrundsbelysning med upplösningen 240×64 pixlar (40×8 tecken). En liten högtalare fanns också, inte bara för klick och ljud – utan även för att spela upp DTMF-toner, vilket gjorde att man kunde ringa upp telefonnummer direkt från adressboken genom att hålla luren mot datorn.
Drivkraften var tre AA-batterier, men minnet behölls vid batteribyte. Det fanns även nätadapter som tillbehör.
Operativsystem och program
Portfolio körde DIP Operating System 2.11, en variant av MS-DOS 2.11. Den var inte helt PC-kompatibel på hårdvarunivå, men de flesta textbaserade DOS-program kunde köras.
Inbyggda PIM-appar (Personal Information Management) inkluderade:
Kalkylblad (Lotus 1-2-3 kompatibelt)
Textredigerare
Adressbok med DTMF-uppringning
Kalender med alarm
Miniräknare
För lagring användes Bee Card-minneskort, i storlekar från 32 KB upp till flera MB. Dessa sattes in i en sidoplats och kunde läsas med en särskild PC-kortläsare.
Expansioner och tillbehör
På sidan fanns en expansionsport där man kunde ansluta moduler:
Memory Expander+: utökade RAM med 256 KB (upp till 640 KB totalt).
Smart Parallel Port (HPC-101): för filöverföring och skrivare.
Serial Port (HPC-102): för seriell kommunikation.
Modemmoduler, minneskort och ROM-kort med extra program som schack, finansverktyg eller språklexikon.
Tillbehör som kablar, nätaggregat, ROM-kort och programmoduler gjorde att Portfolio kunde anpassas efter användarens behov.
ROM-versioner
Fyra olika ROM-versioner släpptes, där senare uppdateringar fixade buggar och gav bättre stöd för stora minneskort. Varianter anpassades också för olika språk och tangentbord.
Arvet efter Portfolio
Atari Portfolio var ingen storsäljare på konsumentmarknaden, men den var tekniskt banbrytande. Den visade att en IBM PC-kompatibel dator kunde krympas ner till fickformat och inspirerade kommande generationer av handdatorer och palmtops.
Den fick också en viss kultstatus – bland annat användes den av karaktären John Connor i filmen Terminator 2 (1991) för att hacka en bankomat.
Fakta: Atari Portfolio
Lansering: Juni 1989
Tillverkare: Atari Corporation (teknik av DIP Research)
CPU: Intel 80C88, 4.9152 MHz
RAM: 128 KB (varav 4 KB videominne)
ROM: 256 KB (BIOS, DOS 2.11 och program)
Skärm: 240×64 pixlar, monokrom LCD, ingen bakbelysning
Lagring: Bee Card-minneskort (32 KB–4 MB)
Batteri: 3×AA, minnet behålls vid byte, nätadapter som tillval
Portar: Expansionsport, Bee Card-plats
Mått & vikt: ca fickformat, <300 g
Inbyggda program: Kalkylblad, textredigerare, adressbok med DTMF-uppringning, kalender med alarm, miniräknare
Operativsystem: DIP Operating System 2.11 (MS-DOS 2.11-kompatibelt)
Atari Portfolio fick dessutom en oväntad roll i filmhistorien. I Terminator 2: Judgment Day (1991) används den av John Connor för att hacka en bankomat och senare ett säkerhetssystem. Den lilla palmtopen får därmed symbolisera hur framtidens teknologi kunde ge enorm makt i fickformat – och i filmens värld blev det till och med ett verktyg som bidrog till att rädda mänskligheten.
Youtbube videos om Atari Portfolio
Atari portfolio används för hacka en bankomat i filmen Terminator
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
