Etikett: retroteknik

  • LaserDisc – den jättelika filmskivan som visade vägen mot DVD

    LaserDisc – den jättelika filmskivan som visade vägen mot DVD

    LaserDisc var den stora, blanka videoskivan som lovade bättre bild, bättre ljud och snabbare åtkomst än VHS. Trots att formatet aldrig slog igenom på bred front blev det en favorit bland filmälskare och banade väg för senare tekniker som cd, dvd och Blu-ray.

    Långt innan filmer kunde strömmas över internet och innan DVD-skivan hade blivit vardagsmat fanns LaserDisc – en imponerande videoskiva som var ungefär lika stor som en vinyl-LP.

    Formatet introducerades kommersiellt i USA 1978 under namnet DiscoVision. Det blev därmed det första kommersiella optiska skivformatet för hemmavideo. Filmen Hajen hörde till de allra första titlarna som gavs ut.

    LaserDisc blev aldrig någon bred försäljningsframgång i Europa eller Nordamerika. Trots det fick tekniken stor betydelse. Den visade att film, ljud och data kunde lagras på en skiva och läsas av med laser – en princip som senare kom att användas i bland annat cd-, dvd- och Blu-ray-formaten.

    En skiva stor som en LP

    En vanlig LaserDisc hade en diameter på 30 centimeter. Den såg ungefär ut som en stor, blank cd-skiva, men var betydligt större och tyngre.

    På skivans yta fanns en spiralformad bana med mycket små fördjupningar och plana områden. Dessa brukar kallas för ”pits” och ”lands”. När skivan spelades roterade den med hög hastighet samtidigt som en laser följde spåret.

    Till skillnad från dvd lagrades själva videobilden huvudsakligen som en analog signal. Lasern läste alltså inte en färdig digital videofil. I stället registrerade den variationer i skivans spår, som spelarens elektronik omvandlade till bild och ljud.

    LaserDisc befann sig därför i ett slags tekniskt gränsland. Skivan och avläsningen var optiska, men videon var analog. Ljudet kunde däremot vara både analogt och digitalt.

    Betydligt bättre bild än VHS

    När LaserDisc lanserades konkurrerade formatet främst med VHS och Betamax. Bildkvaliteten var en av dess största fördelar.

    En vanlig VHS-inspelning hade omkring 240 horisontella bildlinjer. LaserDisc kunde återge ungefär 425 till 440 linjer. Bilden blev därför skarpare och mer detaljerad, särskilt på bra tv-apparater.

    Eftersom skivan lästes optiskt behövde inget läshuvud ligga mot själva inspelningsytan. En LaserDisc slets därför inte vid normal uppspelning på samma sätt som ett videoband, där bandet hela tiden passerade över mekaniska och magnetiska delar.

    Formatet erbjöd också kapitelindelning och snabb åtkomst. Tittaren kunde hoppa direkt till en viss del av filmen utan att först spola fram eller tillbaka ett band.

    Två olika sätt att lagra filmen

    LaserDisc användes huvudsakligen i två uppspelningsformat: CAV och CLV.

    CAV betyder ”konstant vinkelhastighet”. Skivan roterade då med samma hastighet hela tiden. En hel bildruta kunde lagras för varje varv, vilket gjorde det möjligt att frysa bilden, spela filmen långsamt och söka exakt bildruta för bildruta.

    Nackdelen var den begränsade speltiden. En CAV-skiva rymde ungefär 30 eller 36 minuter per sida, beroende på tv-system.

    CLV betyder ”konstant linjär hastighet”. Där ändrades skivans rotationshastighet under uppspelningen. När lasern befann sig nära mitten snurrade skivan snabbare, och längre ut på skivan gick den långsammare.

    Det gav längre speltid – omkring en timme per sida – men gjorde exakt bildsökning svårare på enklare spelare.

    Filmen behövde ofta vändas

    Den stora skivan rymde förhållandevis lite film jämfört med senare digitala format. En långfilm behövde ofta delas upp mellan skivans två sidor.

    När den första sidan var slut fick tittaren resa sig, ta ut skivan och vända den. Dyrare spelare kunde läsa båda sidorna automatiskt genom att flytta laserhuvudet till skivans undersida.

    Riktigt långa filmer kunde kräva två eller flera skivor. Tittaren behövde då inte bara vända skivan utan även byta till nästa.

    Det var betydligt mindre bekvämt än VHS, där flera timmars film kunde få plats på ett enda band.

    Digitalt ljud före dvd

    Även om videobilden var analog kunde senare LaserDisc-utgåvor innehålla digitalt ljud av samma grundläggande kvalitet som på en vanlig ljud-cd: 16 bitar och en samplingsfrekvens på 44,1 kilohertz.

    LaserDisc blev också ett tidigt hemmavideoformat för flerkanaligt bioljud. Vissa skivor hade Dolby Digital eller DTS. För att använda dessa ljudformat krävdes dock ofta särskilda spelare, anslutningar och externa avkodare.

    Ett fullt utrustat system kunde därför bli komplicerat. Ägaren behövde inte bara rätt skiva och spelare utan ibland även en separat demodulator, digital avkodare och kompatibel förstärkare.

    För entusiaster erbjöd systemet ändå en ljudupplevelse som vanliga videoband hade svårt att konkurrera med.

    Specialutgåvornas föregångare

    LaserDisc blev särskilt populärt bland filmsamlare och så kallade videofiler – personer med stort intresse för bild- och ljudkvalitet.

    Skivorna kunde innehålla flera ljudspår. Ett av dem kunde användas för regissörens kommentarer, medan andra kunde innehålla olika språk eller alternativa ljudversioner.

    Det gjorde formatet idealiskt för påkostade specialutgåvor. Filmer kunde kompletteras med intervjuer, dokumentärer, fotografier, bortklippta scener och analyser.

    Många av de extrafunktioner som senare blev vanliga på dvd hade alltså redan utvecklats för LaserDisc. Criterion Collections LaserDisc-utgåvor brukar ofta lyftas fram som tidiga exempel på hur en film kunde presenteras som ett genomarbetat samlarobjekt.

    Varför blev formatet aldrig riktigt stort?

    Tekniskt hade LaserDisc många fördelar, men formatet hade också flera stora nackdelar.

    Spelarna var dyra. Skivorna var stora och otympliga. De kunde inte användas för att spela in tv-program, vilket VHS-användarna kunde göra med sina videobandspelare.

    Den begränsade speltiden gjorde dessutom att filmer behövde vändas eller delas upp på flera skivor. Spelarna kunde också vara högljudda eftersom de stora skivorna behövde rotera snabbt.

    Bildkvaliteten varierade dessutom mellan olika spelare. Eftersom videosignalen var analog kunde kvaliteten påverkas av spelarens elektronik, laser, mekanik och inställningar.

    LaserDisc drabbades även av ett problem som kallades ”laser rot”. Om en skiva hade tillverkats med dåliga material kunde luft eller kemiska föroreningar tränga in och skada det reflekterande metallskiktet. Resultatet kunde bli störningar, brus och bildbortfall.

    Större framgång i Japan

    I Nordamerika och Europa förblev LaserDisc ett exklusivt nischformat. I Japan fick det däremot betydligt större spridning.

    Där användes formatet både för filmer, musik och karaoke. Det blev också populärt bland samlare av anime, eftersom vissa titlar gavs ut med högre bild- och ljudkvalitet än på VHS.

    LaserDisc fick även en stark ställning på videouthyrningsmarknaden i Hongkong under 1990-talet.

    Trots detta blev formatet aldrig lika vanligt som VHS. De flesta hushåll valde det billigare och mer praktiska videobandet.

    Interaktiva filmer och arkadspel

    LaserDisc användes inte bara för vanliga filmer. Eftersom spelaren snabbt kunde hoppa mellan olika delar av skivan blev formatet användbart för interaktiva videoproduktioner.

    På 1980-talet lanserades flera arkadspel där tecknade eller filmade sekvenser lagrades på LaserDisc. Spelaren styrde vilken sekvens som visades beroende på hur användaren spelade.

    Det mest kända exemplet är Dragon’s Lair. Spelet såg ut som en animerad långfilm och väckte stor uppmärksamhet i en tid då vanliga datorspel hade mycket enkel grafik.

    Tekniken användes också för utbildning, presentationer och databassystem. En dator kunde styra spelaren och visa olika videoklipp beroende på användarens val.

    BBC:s digitala tidskapsel

    Ett av de mest intressanta användningsområdena var BBC:s Domesday Project från 1980-talet.

    Projektet skapades som en modern motsvarighet till den medeltida engelska jordeboken Domesday Book. Information om Storbritannien samlades in i form av texter, fotografier, kartor och videoklipp.

    Materialet lagrades på särskilda LaserDisc-baserade skivor och användes tillsammans med en BBC Master-dator. Systemet var en tidig form av interaktiv multimedia, långt innan internet och moderna uppslagsverk på nätet.

    Problemet var att utrustningen var dyr och ovanlig. När datorerna och spelarna försvann blev det svårt att komma åt materialet. Projektet har därför också blivit ett tydligt exempel på problemen med digitalt bevarande.

    Analog högupplöst video

    Det utvecklades till och med en högupplöst variant av LaserDisc. Den kallades Hi-Vision LD eller MUSE LaserDisc och lanserades i Japan under 1990-talet.

    Systemet kunde visa analog högupplöst video med över tusen bildlinjer och bredbildsformatet 16:9. Det var mycket avancerat för sin tid.

    Utrustningen var däremot extremt dyr. Förutom en särskild spelare krävdes en MUSE-avkodare och en kompatibel högupplöst tv. Marknaden blev därför mycket liten.

    Tekniken visade ändå att högupplöst film kunde distribueras på optiska skivor flera år innan Blu-ray och HD DVD introducerades.

    DVD tog över

    När dvd lanserades under andra halvan av 1990-talet förlorade LaserDisc snabbt sin viktigaste fördel.

    DVD-skivan var mycket mindre, rymde mer film och innehöll digital video. En hel långfilm fick normalt plats på en enda sida, ofta tillsammans med flera ljudspår, textning och extramaterial.

    Bildkvaliteten var jämnare mellan olika spelare och skivorna var billigare att tillverka och distribuera.

    De sista vanliga LaserDisc-filmerna gavs ut omkring millennieskiftet. I Japan fortsatte vissa karaokeutgåvor ytterligare några år. Pioneer slutade tillverka LaserDisc-spelare 2009.

    Totalt såldes miljontals spelare, men formatet nådde aldrig samma genomslag som VHS eller dvd.

    Ett misslyckande som förändrade medievärlden

    LaserDisc brukar beskrivas som ett kommersiellt misslyckande, men det är bara en del av historien.

    Formatet introducerade optisk video i hemmet. Det erbjöd kapitelindelning, digitalt ljud, kommentatorsspår, interaktiva funktioner och avancerade specialutgåvor långt innan dessa egenskaper blev vanliga.

    Tekniken bidrog även till utvecklingen av cd och dvd. Många av de idéer som först testades med LaserDisc lever därför vidare i senare skivformat och dagens digitala videotjänster.

    För filmsamlare har formatet fortfarande en särskild charm. De stora, påkostade omslagen påminner om vinylskivor, och vissa filmer eller extramaterial finns fortfarande endast utgivna på LaserDisc.

    LaserDisc blev aldrig framtidens format. Men under några årtionden gav det en försmak av den framtid som skulle komma.

    Youtbue innehåll om Laserdic

    Tekniska fakta om LaserDisc

    Format: Optisk videoskiva
    Lansering: 1978 som DiscoVision, senare marknadsförd som LaserDisc
    Skivdiameter: Vanligen 30 centimeter, ungefär som en LP-skiva
    Videosignal: Analog kompositvideo
    Bildupplösning: Cirka 425–440 horisontella bildlinjer
    Ljud: Analogt stereoljud eller digitalt PCM-ljud i cd-kvalitet
    Surroundljud: Vissa utgåvor hade Dolby Digital eller DTS
    Speltid: Cirka 30–36 minuter per sida i CAV-format eller 60–64 minuter per sida i CLV-format
    Avläsning: Laser, vanligtvis med en våglängd på 780 nanometer
    Inspelning: Vanliga konsumentspelare kunde inte spela in
    Efterföljare: Tekniken bidrog till utvecklingen av cd och dvd
    Spelartillverkningen upphörde: 2009

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore CDTV – framtidsmaskinen som kom för tidigt

    När Commodore lanserade CDTV 1991 ville företaget flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Resultatet blev en svart multimediemaskin i HiFi-format med CD-ROM, fjärrkontroll och datorfunktioner – en produkt som på många sätt förebådade framtidens mediecenter, men som kom innan marknaden riktigt förstod vad den skulle användas till.

    När Commodore lanserade CDTV våren 1991 var tanken både djärv och tidstypisk. CD-skivan hade börjat framstå som framtidens lagringsmedium, hemelektronikmarknaden drömde om multimedia, och datorer var på väg att flytta från skrivbordet till vardagsrummet. CDTV, som stod för Commodore Dynamic Total Vision, var Commodores försök att samla allt detta i en enda maskin.

    På utsidan såg CDTV inte ut som en vanlig dator. Den hade ett svart chassi i 43 centimeters HiFi-format, ungefär som en CD-spelare eller förstärkare. Den var tänkt att passa in bland stereoanläggningen i vardagsrummet, inte stå bredvid en beige datorskärm på skrivbordet. På framsidan fanns knappar för CD-spelaren, en display och en lucka för CD-skivor i caddy. Med fjärrkontrollen kunde den användas mer som en hemelektronikprodukt än som en traditionell dator.

    Men under skalet dolde sig något välbekant: en Amiga.

    En Amiga 500 i vardagsrumsförklädnad

    Tekniskt byggde CDTV till stor del på Commodore Amiga 500. Den hade samma grundläggande arkitektur, samma typ av specialkretsar och samma Motorola 68000-processor. Processorn satt dessutom i sockel på moderkortet, vilket gjorde det möjligt att ansluta acceleratorer via processorns plats. På så sätt kunde vissa expansionskort som var byggda för Amiga 500 även användas i CDTV.

    Standardprocessorn var en Motorola 68000 på cirka 7 MHz. Det låter blygsamt i dag, men i början av 1990-talet var det en beprövad och kompetent 16/32-bitarsprocessor. För mer krävande användare gick det att uppgradera med acceleratorkort med 68020, 68030 eller andra snabbare 68k-processorer. Då kunde CDTV gå från en ganska enkel multimediakonsol till något som närmade sig en mer kraftfull Amiga-dator.

    Även minnet gick att bygga ut. Från början hade CDTV 1 MB Chip RAM, men med rätt expansioner kunde den få upp till 2 MB Chip RAM. Via acceleratorkort kunde maskinen även få Fast RAM, vilket gav betydligt bättre prestanda eftersom processorn då fick snabbare arbetsminne som inte delades med grafik- och ljudkretsarna.

    Specialkretsarna som gjorde Amiga speciell

    En stor del av Amigans styrka låg inte i processorn, utan i specialkretsarna. CDTV använde samma Amiga-arv med kretsar som Agnus, Denise, Paula och Gary.

    Agnus hade ansvar för viktiga delar av grafiken och minneshanteringen. Denise skötte bildsignalen. Paula hanterade ljud och vissa in- och utgångsfunktioner. Tillsammans gjorde dessa kretsar att Amiga kunde leverera grafik, animation och ljud som ofta imponerade jämfört med många samtida hemdatorer.

    CDTV kunde visa klassiska Amiga-bildlägen i både PAL och NTSC. I PAL kunde den exempelvis visa 320×256 eller 640×256 bildpunkter utan interlace, och högre vertikal upplösning med interlace. Färgpaletten omfattade 4096 färger, och med Amigans särskilda HAM-läge kunde man visa betydligt fler färgintryck på skärmen än vad många förväntade sig av en maskin från den tiden.

    Ljudet byggde på Paulas fyra 8-bitars ljudkanaler. Det var inte CD-kvalitet i sig, men tillsammans med CD-ljud från skivorna kunde CDTV erbjuda en blandning av datorljud, musik, berättarröster och interaktivt innehåll.

    CD-ROM som framtidslöfte

    Det som gjorde CDTV speciell var förstås CD-ROM-enheten. Enheten var enkelhastighets, vilket innebar en överföringshastighet på ungefär 153 kB per sekund. I dag är det extremt långsamt, men jämfört med disketter var CD-ROM ett enormt steg upp i lagringskapacitet.

    En vanlig CD-ROM kunde lagra hundratals megabyte data. För 1991 var det mycket. Det öppnade för uppslagsverk, bildsamlingar, utbildningsprogram, ljudspår, spel med mer innehåll och interaktiva presentationer. CDTV kunde hantera ISO-9660 CD-ROM, vanliga ljud-CD, CD+G och CD+MIDI.

    CD+G var en variant där ljud-CD kunde innehålla enkla stillbilder, ofta för karaoke eller visuella presentationer. CD+MIDI kombinerade CD-ljud med MIDI-data, vilket gjorde att extern musikutrustning kunde spela tillsammans med skivan. Det visar tydligt vilken marknad Commodore försökte nå: CDTV skulle inte bara vara en spelmaskin, utan en multimediamaskin för musik, utbildning, presentationer och underhållning.

    En konsol, en dator eller en mediaspelare?

    Ett av de mest intressanta problemen med CDTV var att den var svår att kategorisera. Var den en spelkonsol? En CD-spelare? En dator? Ett uppslagsverk för vardagsrummet?

    Svaret var egentligen: allt detta på en gång.

    Med bara grundpaketet kunde den fungera som en CD-baserad multimediaspelare med fjärrkontroll. Med tangentbord, mus och extern diskettstation kunde den däremot användas mer som en vanlig Amiga. Den hade portar för seriell anslutning, parallellport, extern diskettstation, RGB-video, ljudutgångar, spelkontroller, MIDI och tangentbord. Den kunde alltså växa från en vardagsrumsapparat till en mer komplett dator.

    Detta var både CDTV:s styrka och svaghet. Idén var före sin tid, men marknaden var inte riktigt redo. Många konsumenter visste vad en spelkonsol var. De visste vad en CD-spelare var. De visste vad en dator var. Men en svart låda som var allt på samma gång var svårare att sälja.

    Expansioner och möjligheter

    CDTV var inte en helt låst maskin. Den hade flera expansionsmöjligheter, bland annat diagnostikport, DMA-expansionsplats, minneskortplats och videoplats. Diagnostikporten på 80 pinnar påminde mycket om Amiga 500:s sidoexpansion och kunde användas för olika typer av tillbehör.

    Det fanns också en särskild minneskortplats för proprietära kort på 64 eller 256 kB. Dessa kunde användas för sparade data, inställningar eller som extra minne. Innehållet var batteribackat, vilket var viktigt i en tid då hårddisk inte var självklar i en sådan här maskin.

    DMA-expansionsplatsen kunde användas för till exempel SCSI-lösningar. CDTV hade även ett internt gränssnitt för CD-ROM-enheten, men det var ingen vanlig fullständig SCSI-port utan en mer begränsad variant som krävde särskild hårdvara.

    Videoanslutningarna varierade mellan olika marknader. Europeiska modeller kunde ha SCART via videomodul, medan andra versioner hade exempelvis kompositvideo, RF eller S-Video. Den modulära videodelen gjorde att Commodore kunde anpassa maskinen för olika länder och TV-standarder.

    Kickstart 1.3 – en fot kvar i 1980-talet

    Alla CDTV-maskiner levererades med Kickstart 1.3. Det var samma grundsystem som användes i äldre Amiga-modeller. Det gav god kompatibilitet med befintlig Amiga-mjukvara, men det gjorde också att CDTV inte kändes lika modern på insidan som den såg ut på utsidan.

    Att uppgradera till nyare Kickstart-versioner var inte enkelt och krävde speciallösningar från tredjepartstillverkare. Detta begränsade maskinens flexibilitet och gjorde den mer beroende av sitt ursprungliga ekosystem.

    För Commodore var det kanske logiskt att bygga vidare på en stabil och välkänd Amiga-plattform. Men för konsumenten kunde resultatet kännas märkligt: en futuristisk CD-maskin som samtidigt bar på mycket av tekniken från en äldre hemdator.

    Före sin tid – men inte rätt i tiden

    I efterhand är det lätt att se CDTV som en föregångare till många senare idéer. Den hade CD-ROM, fjärrkontroll, vardagsrumsformat, multimediafokus och möjlighet att kombinera spel, ljud, bild och datorfunktioner. På pappret låter det nästan som en tidig version av framtidens digitala mediecenter.

    Men 1991 var flera saker emot den.

    För det första var priset högt. För det andra var CD-ROM ännu inte självklart för vanliga konsumenter. För det tredje var mjukvaruutbudet begränsat och ofta mer imponerande som idé än som praktisk upplevelse. Många Amiga-användare hade dessutom redan en Amiga 500 och kunde vänta på CD-ROM-tillbehör i stället för att köpa en helt ny maskin.

    Samtidigt konkurrerade CDTV med andra märkliga multimediasatsningar, som Philips CD-i, samt med mer renodlade spelkonsoler som Sega Mega Drive och Super Nintendo. Spelkonsolerna var enklare att förstå: stoppa i ett spel och spela. CDTV krävde mer förklaring.

    Arvet efter CDTV

    Commodore CDTV blev ingen kommersiell succé. Den ersattes så småningom av Amiga CD32, som var mer tydligt riktad mot spelmarknaden. CD32 byggde också på Amiga-teknik, men presenterades på ett sätt som var lättare för kunderna att förstå.

    Ändå är CDTV en fascinerande maskin. Den visar hur stark framtidstron kring multimedia var i början av 1990-talet. Den visar också hur svårt det är att lansera en produkt som hamnar mellan flera kategorier. Tekniken kan vara smart, men om marknaden inte förstår vad produkten är till för blir den svårsåld.

    I dag är CDTV intressant just därför. Den är en teknikhistorisk korsning mellan hemdator, spelkonsol, CD-spelare och multimediamaskin. Den kom för tidigt, kostade för mycket och fick aldrig den mjukvarukatalog som hade behövts. Men den pekade mot en framtid där vardagsrummets elektronik, datorn och den digitala underhållningen skulle flyta ihop.

    På det sättet var Commodore CDTV inte bara ett misslyckande. Den var också en försmak av något som senare skulle bli självklart: att digitalt innehåll inte hör hemma på en enda plats, utan kan leva i TV:n, stereon, datorn och spelmaskinen samtidigt.

    CDTV var kanske inte maskinen som förändrade världen. Men den var en maskin som försökte visa vart världen var på väg.

    Youtube innehåll om Commodore CDTV

    Faktaruta: Commodore CDTV

    Commodore CDTV lanserades 1991 och var Commodores försök att flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Maskinen såg ut som en HiFi-komponent, men under skalet byggde den i hög grad på Amiga 500.

    Lansering 1991
    Tillverkare Commodore
    Processor Motorola 68000, cirka 7 MHz
    Minne 1 MB Chip RAM som standard, expanderbart
    Lagring Enkelhastighets CD-ROM-enhet
    Operativsystem AmigaOS / Kickstart 1.3
    Bild PAL och NTSC, upp till 4096 färger i HAM-läge
    Ljud Fyra 8-bitars ljudkanaler samt ljud-CD
    Format 43 cm HiFi-format för vardagsrummet

    CDTV var en tidig multimediamaskin som kombinerade spelkonsol, CD-spelare och dator. Idén var framsynt, men priset, det begränsade mjukvaruutbudet och den otydliga målgruppen gjorde att maskinen aldrig blev någon större försäljningsframgång.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore CBM-II: datorn som skulle ersätta PET – men hamnade i skuggan av C64

    Commodore CBM-II var tänkt att bli den moderna efterföljaren till PET-serien och ta Commodore vidare in på både hemma- och kontorsmarknaden. Med mer minne, avancerad bankväxling, SID-ljud och professionella anslutningar var den tekniskt ambitiös – men den hamnade snabbt i skuggan av Commodore 64 och blev ett av företagets mest fascinerande sidospår.

    I början av 1980-talet stod Commodore på höjden av sin framgång. Företaget hade redan gjort avtryck med Commodore PET, en av de tidiga allt-i-ett-datorerna för skolor och kontor. Snart skulle Commodore 64 bli en av världens mest sålda hemdatorer. Mitt i denna intensiva period lanserades en mer bortglömd maskinfamilj: Commodore CBM-II.

    Det var en serie 8-bitars persondatorer som släpptes 1982 och var tänkt att bli en modern efterföljare till PET-serien. På pappret var CBM-II ambitiös: mer minne, bättre ljud, seriösare kontorsfunktioner och möjlighet till avancerade expansionskort. I praktiken blev den däremot kortlivad, dyr att tillverka och svår att programmera för.

    Två datorfamiljer i en

    CBM-II kom i två huvudvarianter: P-serien och B-serien.

    P-serien var tänkt för personligt bruk och hemanvändning. Den använde samma grafikchip som Commodore 64, VIC-II, vilket gav färggrafik, sprites och joystickportar. Den hade alltså drag av en hemdator, även om den var betydligt mer ovanlig än C64.

    B-serien riktade sig i stället mot kontor och företag. Den använde en 80-kolumners monokrom bildskärm, bättre lämpad för textbehandling och affärsprogram. Vissa modeller hade inbyggd skärm och separat tangentbord, medan andra var lågprofilsmodeller utan skärm.

    Maskinerna kallades ibland för “Porsche PETs”, eftersom det fanns rykten om att Porsche hade designat chassit. Sanningen verkar vara mer nyanserad: Commodore ska ha undersökt en Porsche-design, men den blev för dyr. I stället togs en egen design fram, baserad på PET-idén men med rundare, mer futuristiska former.

    Kraftfullare än PET – men krångligare

    CBM-II byggde på processorn MOS Technology 6509, en släkting till den klassiska 6502-processorn. Det speciella med 6509 var att den kunde hantera upp till 1 MB minne genom så kallad bankväxling. Det lät imponerande för en 8-bitarsdator, men i verkligheten levererades inga modeller med mer än 256 KB RAM.

    Bankväxlingen gjorde datorn tekniskt intressant men också besvärlig. Program kunde inte utan vidare nå all minnesyta. Operativsystem, programkod, grafikminne och variabler låg i olika minnesbanker. För programmerare innebar det att man ofta behövde skriva extra rutiner för sådant som andra Commodore-datorer hanterade enklare.

    Här syns en av CBM-II-seriens stora motsägelser: den var mer avancerad än många samtida Commodore-maskiner, men just därför blev den också mindre lättillgänglig.

    Ljud från C64 – men inte riktigt på samma sätt

    En av de mest intressanta detaljerna är att CBM-II hade ljudchippet SID 6581, samma berömda ljudchip som satt i Commodore 64. SID-chippet är än i dag legendariskt bland retroentusiaster för sitt karaktäristiska, syntliknande ljud.

    Men i B-serien kördes systemet i 2 MHz, vilket skapade begränsningar. Det gick inte att läsa SID-chipets register på normalt sätt. Resultatet blev att datorn hade ett mycket kapabelt ljudchip, men inte alltid kunde utnyttja det lika smidigt som C64.

    En affärsdator med seriösa anslutningar

    CBM-II hade flera drag som tydligt visar att Commodore siktade på professionella användare. Den hade RS-232-port, IEEE-488-buss, cartridge-port, Microsoft BASIC 4.0+ och 128 eller 256 KB RAM.

    Till skillnad från VIC-20 och C64 använde B-serien den äldre, mer professionella IEEE-488-standarden, som redan fanns i PET-världen. Det gjorde den kompatibel med vissa äldre företagsmiljöer, men mindre anpassad till den snabbt växande massmarknaden kring C64.

    Drömmen om CP/M och MS-DOS

    Commodore experimenterade också med expansionskort. Ett planerat Intel 8088-kort skulle låta CBM-II köra CP/M-86 och MS-DOS 1.25. Det fanns även planer på Z80-kort för CP/M-80.

    Men här blev skillnaden mot IBM PC avgörande. Även om en CBM-II med 8088-kort kunde köra vissa system var den inte IBM PC-kompatibel. Det innebar att den inte automatiskt kunde köra den växande mängden PC-program. Därmed förlorade den mycket av poängen med att ha en 8088-processor.

    Modellerna: 500, 600 och 700

    CBM-II fick olika namn beroende på marknad. I Europa användes ofta 600- och 700-serien, medan modeller i Nordamerika kunde heta exempelvis B128 eller B256. P-serien kallades globalt för 500-serien.

    Modell 610 hade 128 KB RAM. Modell 620 hade 256 KB RAM. Modell 630 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort. Modell 710 hade 128 KB RAM. Modell 720 hade 256 KB RAM. Modell 730 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort.

    Den vanligaste modellen blev B128, i Europa känd som CBM 610.

    Varför misslyckades CBM-II?

    CBM-II hade flera problem samtidigt.

    För det första kom den i en period då Commodore 64 exploderade i popularitet. C64 var billigare, mer spelvänlig och fick snabbt ett enormt programbibliotek. Den drog till sig utvecklare, återförsäljare och användare på ett sätt CBM-II aldrig lyckades göra.

    För det andra var CBM-II dyr att tillverka. Den hade ett mer avancerat chassi, fler speciallösningar och en arkitektur som inte var lika enkel att skala upp eller marknadsföra.

    För det tredje var mjukvaruutbudet litet. Företagsdatorer lever och dör ofta med sina program. CBM-II fick aldrig något ekosystem som kunde mäta sig med C64, Apple II, IBM PC eller ens äldre PET-system.

    P-serien fick dessutom problem i USA eftersom vissa förproduktionsenheter såldes innan korrekt certifiering. Commodore tvingades återkalla maskinerna, och de flesta verkar ha försvunnit. Några få exemplar finns kvar i samlingar.

    Ett tekniskt sidospår med lång efterklang

    CBM-II tillverkades bara under en kort period och försvann i praktiken omkring 1984. Överblivna lager såldes därefter ut, bland annat genom återförsäljare. I Tyskland verkar maskiner ha funnits till försäljning så sent som 1987.

    Trots att serien misslyckades kommersiellt lämnade den spår. Chassidesignen från de högprofilerade modellerna användes senare i omarbetade PET/CBM-datorer. Minnesbankningen påverkade också senare Commodore-maskiner, bland annat Commodore 128.

    CBM-II blev alltså inte framtiden för Commodore. Men den är ett fascinerande exempel på hur datorhistorien inte bara består av vinnare. Ibland är de mest intressanta maskinerna just de som nästan lyckades.

    Slutsats

    Commodore CBM-II var en datorfamilj full av idéer: avancerad minneshantering, kontorsinriktad design, färggrafik i vissa modeller, SID-ljud och möjligheter till coprocessorer. Men den hamnade mellan marknader. Den var inte lika billig och folklig som Commodore 64, inte lika etablerad som PET och inte lika framtidssäker som IBM PC.

    I dag är CBM-II därför mest ihågkommen av samlare och retrodatorentusiaster. Den är ett tekniskt ambitiöst men kommersiellt misslyckat kapitel i Commodores historia – en påminnelse om att även stora datorföretag ibland byggde maskiner som var för avancerade, för dyra eller helt enkelt för tidigt ute.

    Youtube innehålle om CBM II, CBM 610 ( B128 )

    Teknisk faktaruta: Commodore CBM-II

    Tillverkare: Commodore Business Machines

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1982

    Nedlagd: 1984

    Operativsystem: Microsoft BASIC 4.0+

    Processor: MOS Technology 6509 på 1 eller 2 MHz

    Alternativa processorkort: Intel 8088 eller Zilog Z80A på 4 MHz

    Minne: 128 eller 256 KB RAM

    Grafik: VIC-II med 320 × 200 pixlar och 16 färger i P-serien, eller 6545 CRTC med 80-kolumners monokrom bild i B-serien

    Ljud: SID 6581, samma ljudchip som i Commodore 64

    Anslutningar: RS-232, A/V, digital kassettbandspelare, cartridge-port, ljudutgång, nätström och IEEE-488 för diskettstationer och skrivare

    Föregångare: Commodore PET

    Efterföljare: Ingen direkt efterföljare

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare