Författare: admin2

  • Motorola 68000 – processorn som gav 80-talets datorer ett lyft

    Motorola 68000, ofta kallad 68k, var processorn som gav 1980-talets datorer muskler nog för grafik, ljud och avancerade operativsystem. Med sin ovanliga kombination av 32-bitars tänkande och 16-bitars hårdvara blev den hjärtat i klassiska maskiner som Macintosh, Amiga och Atari ST – och lade grunden för en hel generation av persondatorer, spelkonsoler och inbyggda system.

    När man pratar om 1980-talets “klassiska” datorer – Macintosh, Amiga och Atari ST – finns det en komponent som dyker upp om och om igen: Motorola 68000, ofta kallad 68k. Den kom 1979 och blev snabbt en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna i hemdatorernas och spelmaskinernas historia. Den var inte först med allt, men den hamnade mitt i rätt tid, med rätt egenskaper – och blev en motor för en hel epok.

    En märklig men genial kompromiss: 16/32-bit

    68000 brukar beskrivas som en 16/32-bitars processor. Det låter motsägelsefullt, men är själva poängen.

    • Den hade 32-bitars register och ett 32-bitars instruktionsset (hur den tänker och räknar).
    • Men den hade en 16-bitars extern databuss (hur den pratar med minnet utanför chippet).

    Motorola marknadsförde den därför som 16/32-bit: 32-bitars “hjärna” i ett paket som var billigare och enklare att bygga datorer kring än en “full” 32-bitars lösning hade varit då.

    Stor och “platt” adressrymd – lättare att programmera

    En av de stora praktiska vinsterna var hur minnet adresserades. Många konkurrenter under perioden använde varianter av segmentering eller krångliga minnesmodeller. 68000 hade istället en rak och lättbegriplig modell: en adress är en adress.

    Externt hade den 24 adresslinjer, vilket gav 16 MB adressrymd (mycket för tiden). Internt räknade den med 32-bitars adresser, vilket var en form av framtidstänk: samma programtänk kunde leva vidare när senare 68k-modeller blev mer “äkta” 32-bitars.

    Det här gjorde 68000 populär bland utvecklare. Den var relativt “ren” att skriva för och passade bra för större program, grafiksystem och operativsystem.

    Register i överflöd (för sin tid)

    68000 hade 16 generella register uppdelade i två grupper:

    • D0–D7: dataregister
    • A0–A7: adressregister (där A7 är stackpekare)

    Det var generöst jämfört med många samtida processorer. Fler register betyder att man kan göra mer arbete inne i processorn utan att hela tiden läsa/skriva till minnet, vilket i praktiken ger fart.

    Instruktionssetet: “nästan allt kan göras med nästan allt”

    Designen försökte vara ortogonal. Det betyder ungefär: samma typer av operationer kan kombineras med många olika adresseringssätt utan att man stöter på massor av specialfall.

    Den hade till exempel:

    • flera varianter av register- och minnesadressering
    • PC-relativ adressering (bra för flyttbar/position-oberoende kod)
    • instruktioner för bitmanipulation, blockflytt och loopar
    • tydliga villkorliga hopp baserat på statusflaggor (N, Z, V, C m.fl.)

    För utvecklare som kom från enklare 8-bitarsvärldar kändes 68k ofta som ett steg närmare “minidator”-känsla.

    Varför blev den så populär?

    68000 kom när grafiska användargränssnitt började bli attraktiva och när datorer behövde kunna hantera mer än text.

    Den hamnade därför i en rad system som definierade 80-talet:

    • Apple Lisa och sedan Macintosh
    • Commodore Amiga
    • Atari ST
    • Sharp X68000
    • en mängd Unix-arbetsstationer (tidiga Sun m.fl.)
    • och i massor av skrivare och industriell utrustning

    Kort sagt: den fanns både i “coola” persondatorer och i seriösa system där stabilitet och prestanda betydde mycket.

    Spelvärldens arbetshäst

    På spelsidan blev 68000 närmast en standard i arkadhallar och senare konsoler:

    • arkadsystem från Sega, Capcom, SNK m.fl.
    • Sega Mega Drive/Genesis hade 68000 som huvud-CPU
    • flera system använde två, tre eller till och med fler 68000 i samma maskin för att dela upp jobbet

    Att den kunde driva både grafikintensiva spel och samtidigt vara “rimligt” billig gjorde den till en favorit.

    Svagheter som senare fixades

    Den tidiga 68000:an hade också begränsningar. En klassisk detalj är att den första versionen inte var perfekt för vissa former av virtualisering och virtuellt minne, eftersom den inte alltid sparade tillräckligt med intern state vid vissa fel. Det löstes i senare varianter som 68010 och framåt, där arkitekturen blev mer robust för operativsystem som ville ha mer avancerad minneshantering.

    En familj som levde länge

    68000 blev startpunkten för en hel släkt:

    • 68010, 68020, 68030, 68040 (och vidare specialvarianter)
    • inbyggda varianter som 68EC000, 68HC000 och senare mikrokontrollerfamiljer

    Även när den “försvann” från skrivbordet fortsatte den i inbyggda system, där lång livslängd ofta är viktigare än att vara modernast.

    Varför pratar man fortfarande om 68k?

    Motorola 68000 var inte bara en processor – den var en plattform. Den gjorde det möjligt för tillverkare att bygga datorer som kändes kraftfulla och “framtidssäkra”, och den gav programmerare ett relativt rent och logiskt system att jobba med. Resultatet blev att den hamnade i maskiner som folk fortfarande minns med värme: Macintoshens första år, Amigans demoscen, Atari ST i musikstudior – och arkadspel som fortfarande spelas i emulatorer.

    Det är därför 68k har fått något som få mikroprocessorer får: ett slags kulturellt efterliv.

    Innehåll på youtube som rör Motorola 68000

    Faktaruta: Motorola 68000
    Lanserad
    1979
    Typ
    16/32-bitars CISC-mikroprocessor
    Register
    8× 32-bit dataregister (D0–D7) + 8× adressregister (A0–A7)
    Databuss
    16-bit extern
    Adressbuss
    24-bit extern (upp till 16 MB adresserbart minne)
    Endianness
    Big-endian
    Klockfrekvens
    ca 4–16,67 MHz (vanliga varianter)
    Kända system
    Macintosh, Amiga, Atari ST, Sega Mega Drive (Genesis), arkadsystem
    Kort sagt: 68000 kombinerade 32-bitars instruktionsset och register med en 16-bitars extern databuss – en smart kompromiss som gav hög prestanda till rimlig kostnad under 1980-talet.


  • Motorola 6809 – 8-bitars processorn som tänkte som en 16-bitare

    Motorola 6809 var en 8-bitarsprocessor med ovanligt många 16-bitarsidéer, lanserad 1978 när datorvärlden stod mitt i skiftet mot kraftfullare arkitekturer. Den blev känd för sin eleganta och “moderna” design – med smart adressering, två stackpekare och till och med hårdvarumultiplikation – men också för att vara dyr och därmed hamna i skuggan av billigare rivaler som 6502 och Z80. Trots det satte den avtryck i klassiska datorer och spelmaskiner, och räknas än i dag som en av de mest imponerande 8-bitarsprocessorerna som byggts.

    När vi pratar om 1970- och 80-talets hemdatorer dyker ofta namn som 6502 (Apple II, Commodore 64) och Z80 (Sinclair, MSX, CP/M-maskiner) upp. Men i skuggan av de stora volymvinnarna fanns en processor som många ingenjörer fortfarande håller högt: Motorola 6809. Den var dyr, ibland för dyr – men tekniskt var den något av en “8-bitars aristokrat”: elegant, kraftfull och ovanligt modern för sin tid.

    En processor född i ett mellanläge

    6809 lanserades 1978, i ett ögonblick när marknaden stod och vacklade mellan epoker. 8-bitarsdatorer dominerade fortfarande, men 16-bitarsprocessorer som Intel 8086 och Motorolas egen 68000 var på väg in och lovade ett nytt prestandasprång. Motorola behövde något som kunde ge deras populära 6800-familj ett rejält lyft – utan att tvinga alla kunder att hoppa till dyrare 16-bitarsplattformar.

    Resultatet blev 6809: en 8-bitare i databredd, men med många 16-bitarsidéer inbyggda.

    Varför var 6809 “för bra” för att vara 8-bit?

    Det som gjorde 6809 speciell var inte en enda “killer feature”, utan helheten – den kändes mer som en välplanerad verktygslåda än som en kompromiss.

    1) Två stackar – som att ha två hjärnor för ordning och reda

    De flesta enkla processorer hade en stackpekare (stacken används för t.ex. returadresser när man anropar subrutiner). 6809 hade två:

    • S (systemstack)
    • U (userstack)

    Det här gjorde det mycket lättare att skriva robust systemkod, avbrottshantering och till och med flertaskande operativsystem. Det är en av anledningarna till att 6809 blev en bra grund för system som OS-9 och UniFlex.

    2) “Flytta programmet var du vill” – positionoberoende kod

    På tidiga 8-bitarsmaskiner var det vanligt att program “antog” att de låg på en viss adress i minnet. Flyttade du programmet behövde du ofta peta om adresser manuellt.

    6809 fick ovanligt bra stöd för PC-relativ adressering (programräknar-relativ), vilket gjorde det enklare att skriva positionoberoende kod – program som fortfarande fungerar även om de placeras någon annanstans i minnet. I dag tar vi det för givet, men då var det en stor sak.

    3) Direkt sida – men flyttbar

    6502 är känd för sin “zero page” (snabbare adressering i första 256 byten av minnet). 6809 hade också ett snabbt 256-bytesfönster, men med en twist: ett DP-register (Direct Page) som kunde peka ut vilken 256-bytesdel som helst i minnet som skulle vara “snabbzonen”. Smart, flexibelt och väldigt användbart i större program.

    4) En tidig hårdvarumultiplikation

    Multiplikation var ofta något man fick “programmera fram” med loopar på enklare processorer. 6809 hade en hårdvaruinstruktion för multiplikation (8×8 → 16 bitar). Det låter litet, men i spel, ljud och grafik kunde det vara guld.

    5) Ren och “ortogonal” instruktionsuppsättning

    6809 är känd för att vara ortogonal: instruktionerna och adresseringslägena passar ihop på ett konsekvent sätt. För programmerare betyder det färre “konstiga undantag”, mer förutsägbar kod och ofta en känsla av att processorn “samarbetar”.

    Men varför tog den inte över världen?

    Här kommer den tragiska delen – 6809 var ofta för dyr för att vinna volymmarknaden.

    I början av 1980-talet kunde 6809 kosta många gånger mer än 6502 och Z80. Och när man dessutom såg att 16-bitarsmaskiner började springa ifrån prestandamässigt, hamnade 6809 i ett besvärligt läge:

    • Inte billigast (så den förlorade mot 6502/Z80)
    • Inte framtidssäkrast (så den förlorade mot 8086/68000)

    Det blev en processor som älskades av dem som använde den – men som sällan valdes när inköpschefen räknade kronor.

    Var användes den då?

    Trots allt fick 6809 en imponerande meritlista. Den dök upp i flera klassiska system och spel:

    • TRS-80 Color Computer (en av de mest kända 6809-datorerna)
    • Dragon 32/64
    • Commodore SuperPET
    • Vectrex (vektorgrafik-konsolen med sitt unika utseende)
    • Arkadspel från bl.a. Williams (t.ex. Defender, Robotron: 2084, Joust)
    • Konami använde en modifierad 6809-variant i flera spel

    Den användes också i vissa musikmaskiner och synthesizers – områden där bra instruktionsstöd och “smidig” kod kunde spela stor roll.

    En lång svans: kloner, förbättringar och FPGA

    6809 försvann inte bara. Hitachi 6309 blev en slags “6809+” med extra instruktioner och register. Och i modern tid har 6809-kärnor syntetiserats i HDL och körts i FPGA, ofta i mycket högre hastigheter än originalchippen.

    Det säger något om designen: den var så genomtänkt att den fortfarande är intressant – decennier senare.

    6809 i en mening

    Motorola 6809 var en processor som låg ett steg före sin tid, men som kom i en marknad där pris och timing ofta betydde mer än elegans. Den blev aldrig den vanligaste 8-bitarsprocessorn – men kanske en av de mest respekterade.

    Motorola 6809 – faktaruta
    Lanserad 1978
    Tillverkare Motorola
    Databuss 8-bit
    Adressbuss 16-bit (64 KB adressrymd)
    Kapsel 40-pin DIP
    Transistorer ca 9 000
    Kännetecken
    • Två stackpekare (S och U)
    • 16-bitars ackumulatorn D (A+B)
    • PC-relativ adressering (bra för positionoberoende kod)
    • Hårdvarumultiplikation (8×8 → 16 bitar)
    • Många adresseringslägen och “ortogonal” instruktionsuppsättning
    Vanliga användningar
    TRS-80 Color Computer, Dragon 32/64, Vectrex, samt flera arkadspel från tidigt 1980-tal.

  • Jolla smartphone J1

    En smartphone utan hemknapp, byggd på Linux och styrd nästan helt med svep – Jolla-telefonen från 2013 var en udda fågel i en värld som dominerades av Android och iPhone. Den blev ingen storsäljare, men satte fingret på en viktig fråga: hur mycket kontroll ska användaren egentligen ha över sin mobil – och måste alla telefoner följa samma mall?

    När svep tog över: berättelsen om Jolla-telefonen

    I slutet av 2013 lanserades en smartphone som gick tvärt emot nästan alla rådande trender. Den hade ingen hemknapp, inget klassiskt menysystem och byggde inte på Android eller iOS. I stället satsade den på Linux, gester och öppenhet. Telefonen hette Jolla – ofta kallad Jolla 1 eller J1 – och blev snabbt ett kultobjekt bland teknikentusiaster.

    Ett arv från Nokias experimentella år

    Bakom Jolla stod ett team av tidigare Nokia-ingenjörer som arbetat med operativsystemet MeeGo. När Nokia lade ner MeeGo-projektet och satsade på Windows Phone tog dessa utvecklare med sig idéerna vidare. Resultatet blev Jolla-telefonen, som på många sätt kan ses som den andliga arvtagaren till Nokia N9.

    Precis som N9 saknade Jolla-telefonen en traditionell hemknapp. I stället styrdes hela användarupplevelsen med svep från skärmens kanter – något som vid lanseringen uppfattades som radikalt, men som senare blivit standard i branschen.

    Sailfish OS – ett Linux-system i fickan

    Telefonen körde Sailfish OS, ett Linux-baserat operativsystem utvecklat av Jolla själva. Systemet var byggt kring multitasking och gester. Appar kunde minimeras, stängas och växlas mellan utan att lämna hemskärmen, och menyer i appar drogs fram med så kallade ”pulley menus”.

    Sailfish OS riktade sig inte i första hand till massmarknaden, utan till användare som uppskattade kontroll, öppenhet och ett annorlunda gränssnitt.

    Android-appar utan Android

    En av de största utmaningarna för alternativa mobilplattformar är apputbudet. För att lösa detta använde Jolla en teknik kallad Alien Dalvik, som gjorde det möjligt att köra Android-appar direkt i Sailfish OS. Appar kunde installeras via tredjepartsbutiker och fungerade ofta förvånansvärt bra, trots att Android inte var installerat som operativsystem.

    Detta gav Jolla-telefonen en praktisk fördel jämfört med många andra Linux-mobiler, även om kompatibiliteten aldrig var perfekt.

    Genomtänkt men återhållsam hårdvara

    Jolla-telefonen var ingen prestandamonster, men erbjöd välbalanserad hårdvara för sin tid. Den hade en 4,5-tums IPS-skärm i qHD-upplösning, en Snapdragon 400-processor, 1 GB RAM och 16 GB intern lagring. Batteriet var utbytbart, och det fanns stöd för microSD-kort – två funktioner som redan då började försvinna från många flaggskepp.

    En särskild detalj var det utbytbara bakstycket, kallat ”The Other Half”. Förutom att ändra färg kunde baksidan även påverka mjukvarans beteende, till exempel genom teman eller funktioner kopplade till skalet.

    Lång livslängd i en snabbbransch

    Trots begränsad kommersiell framgång fick Jolla-telefonen ovanligt lång mjukvarusupport. Sailfish OS uppdaterades för enheten i omkring sju år, med den sista kompatibla versionen släppt 2020. Det är betydligt längre än vad många betydligt mer populära Android-modeller fick.

    Efter att officiellt stöd upphörde har telefonen fortsatt leva vidare i entusiastkretsar, där alternativa Linux-distributioner testats – även om samtal och mobildata då ofta saknas.

    Varför Jolla-telefonen fortfarande är relevant

    Jolla-telefonen förändrade aldrig smartphonemarknaden, men den visade att det fanns ett alternativ. Den bevisade att en modern mobil kunde byggas på Linux, styras nästan helt med gester och ändå fungera i vardagen.

    I efterhand framstår Jolla J1 som ett teknikhistoriskt experiment – ett exempel på hur innovation ibland sker i utkanten av marknaden, långt från de största tillverkarna. Den blev kanske inte framtiden, men den visade att framtiden kunde se annorlunda ut.

    Youtube innehåll om Jolla Phone J1

    Tekniska fakta – Jolla Phone (J1)

    Lansering 2013 (släppt 27 november 2013)
    Operativsystem Sailfish OS (officiellt stöd upphörde; sista kompatibla version 3.4.0)
    Skärm 4,5" IPS, qHD 960 × 540
    Processor Qualcomm Snapdragon 400, 1,4 GHz dubbelkärnig
    RAM 1 GB
    Lagring 16 GB + microSD (officiellt upp till 32 GB)
    Kamera (bak) 8 MP, autofokus, LED-blixt
    Kamera (fram) 2 MP
    Batteri 2100 mAh, utbytbart
    Trådlöst Wi-Fi (802.11n), Bluetooth, GPS/A-GPS, GLONASS, NFC
    Nät GSM / 3G / 4G LTE
    Mått 131 × 68 × 9,9 mm
    Vikt 141 g

    Notis: Jolla J1 ska inte blandas ihop med den nya “Jolla Phone” som annonserades 2025.

  • Sailfish OS – när mobilvärlden fick en ny sorts “fisk” i fickan

    I en mobilvärld som domineras av Android och iOS finns det ett alternativ som seglat sin egen kurs i över ett decennium. Sailfish OS, utvecklat av det finska bolaget Jolla, är ett Linux-baserat mobiloperativsystem som satsar på gester, öppenhet och teknisk kontroll i stället för låsta ekosystem. Det är inte byggt för massmarknaden – utan för dem som vill förstå, påverka och använda sin mobil på ett annat sätt än vad de stora plattformarna erbjuder.

    Tänk dig att du tar det som gjort Linux starkt i servrar och datorer – frihet att bygga om, anpassa och återanvända – och trycker in det i en mobil som styrs mer med gester än knappar. Det är ungefär där Sailfish OS kommer in: ett mobiloperativsystem utvecklat av Jolla, byggt på en Linux-grund, men med en egen, tydligt annorlunda användarupplevelse.

    Sailfish OS är inte bara “ännu ett mobil-OS”. Det är ett exempel på hur teknikvärlden ibland försöker ta en alternativ väg när de stora motorvägarna (Android och iOS) känns för trånga.

    Från MeeGo-arvet till ett eget ekosystem

    Rötterna till Sailfish OS går tillbaka till MeeGo – ett tidigare mobilprojekt som i sin tur byggde på idéer och teknik från äldre Linux-satsningar i mobilvärlden. När den eran började ebba ut tog Jolla med sig en del av arvet och formade något nytt: en modern mobilplattform med fokus på flytande multitasking, gester och en design som vågade vara annorlunda.

    Operativsystemet började säljas med den första Jolla-telefonen 2013 och har sedan dykt upp både i Jollas egna enheter och via licenser till andra tillverkare – samt i en hel del community-portningar till andra mobiler och surfplattor.

    Linux i botten – mobil i toppen

    På insidan är Sailfish OS i grunden en Linuxdistribution, vilket betyder att den lutar sig mot välkända byggstenar: Linux kernel som kärna, standardverktyg i användarlandet och klassisk Linux-mjukvara i “mellanlagren”.

    Det blir extra intressant när man tittar på hur själva gränssnittet är byggt: Sailfish använder en grafisk “shell” kallad Lipstick, baserad på Qt och körd ovanpå Wayland. Det är en modernare väg än äldre displayteknik och passar bra för mobila system där resurser och responsivitet är viktiga.

    En mobil du styr med handen – inte med knappar

    Sailfish är känt för ett gestbaserat gränssnitt. I stället för att allt ska ske via traditionella “hemknappar” och fasta navigationsfält bygger mycket på svep, drag och så kallade “pulley menus” – menyer du drar fram från kanten eller toppen. Det är ett tydligt exempel på hur ett operativsystem kan kännas annorlunda utan att det egentligen kräver kraftigare hårdvara; det handlar mer om idéer och interaktionsdesign.

    Android-appar utan att vara Android

    En av de stora utmaningarna för alternativa mobiloperativsystem är app-ekosystemet. Sailfish löser en del av det genom en (huvudsakligen) proprietär kompatibilitetslösning: Alien Dalvik.

    Poängen är att Android-appar i vissa fall kan köras på Sailfish utan att systemet “emulerar” en hel Android-telefon (vilket ofta är tungt och segt). I stället anpassas Androids API:er så att apparna kan köras mer direkt. I modernare upplägg sker detta i en isolerad container-miljö (t.ex. med LXC), vilket också hjälper säkerheten.

    Säkerhet: sandlådor i fickformat

    Mobiloperativsystem lever farligt: appar laddas ner snabbt, körs ständigt uppkopplade, och hanterar allt från bilder till bank-id. Sailfish använder därför sandboxning (en “sandlåda” där appar begränsas) via en lösning som bygger på Firejail (i Sailfish-sammanhang ofta kallad Sailjail). Tanken är enkel: även om en app beter sig illa ska skadan kunna begränsas.

    För utvecklare: riktig Linux-känsla

    För den som gillar att meka är Sailfish rätt speciellt i mobilvärlden. Det finns terminal, SSH kan slås på, och det är möjligt att få root-åtkomst. I utvecklingsmiljön finns vanliga verktyg som kompilatorer och byggsystem, och utveckling sker ofta med Qt/QML och C++.

    Det gör att Sailfish kan kännas mer “dator” än “låst mobil” – en filosofi som många Linux-användare känner igen.

    Proprietärt och öppet i samma kropp

    Sailfish OS är ett hybridbygge: en del är öppna komponenter från Linuxvärlden, men flera centrala delar har historiskt varit proprietära. Under senare tid har det också pratats om att vissa tidigare stängda komponenter öppnats eller ska öppnas. Resultatet blir en plattform som både kan dra nytta av open source-ekosystemets snabbhet och stabilitet – men samtidigt behålla vissa kommersiella delar.

    Varför spelar Sailfish OS någon roll?

    Även om Sailfish inte är massmarknad på samma sätt som Android och iOS är det ett tekniskt och kulturellt intressant projekt:

    • Det visar att mobilvärlden kan byggas på Linux på riktigt, inte bara “Linux i bakgrunden”.
    • Det utforskar andra sätt att använda en mobil – gester, multitasking och UI-val som inte är standardiserade av de största aktörerna.
    • Det ger ett exempel på hur man kan försöka skapa alternativ när marknaden domineras av två jättar.

    Kort sagt: Sailfish OS är som en mindre båt i en ocean av kryssningsfartyg – men ibland är det just de mindre båtarna som vågar testa nya rutter.

    Teknisk faktaruta

    Sailfish OS (översikt)

    Typ Linux-baserat mobiloperativsystem
    Kärna Linux-kärnan
    Grafiskt skal Lipstick (byggt med Qt)
    Display-stack Wayland
    Programmering Qt/QML och C++ (vanligt för appar och UI)
    Paketformat RPM (med verktyg som PackageKit/Zypper för hantering/beroenden)
    Grundkomponenter systemd, PulseAudio, glibc (typiskt Linux-mellanlager)
    Filsystem Btrfs (tidigt), senare ofta ext4
    Nätverk/anslutning ConnMan (nät), wpa_supplicant (Wi-Fi), BlueZ (Bluetooth), oFono (telefoni)
    Android-appstöd Proprietärt kompatibilitetslager (Alien Dalvik); körning kan ske isolerat i LXC-container
    Sandbox/säkerhet App-sandboxning via Firejail (kallas ofta “Sailjail” i Sailfish)
    Arkitekturer ARM (32/64-bit) samt x86_64 (beroende på enhet/variant)
    Licensmodell Blandning: proprietära delar + open source-komponenter

  • Nokia N800 – surfplattan före surfplattorna

    Nokia N800 Internet Tablet, lanserad 2007, var en handhållen Linux-baserad dator med fokus på internet långt innan begreppet surfplatta blivit allmänt känt. Med pekskärm, trådlös uppkoppling och ett öppet operativsystem pekade den ut riktningen för hur mobila datorer och plattor senare skulle utvecklas, men nådde aldrig någon bred kommersiell framgång.

    Nokia N800 – surfplattan före surfplattorna

    År 2007, flera år innan iPad och Androidplattor blev vardag, lanserade Nokia en ovanlig produkt: Nokia N800 Internet Tablet. Det var varken en mobiltelefon eller en bärbar dator, utan något mitt emellan – en liten, handhållen dator byggd nästan uteslutande för internet.

    I efterhand framstår N800 som ett tekniskt experiment som låg långt före sin tid.

    En dator för internet, inte för samtal

    Till skillnad från Nokias mobiltelefoner saknade N800 SIM-kort och mobilnät. I stället anslöt den till internet via Wi-Fi eller genom att dela uppkoppling med en mobiltelefon via Bluetooth. Tanken var att användaren skulle surfa, läsa e-post, chatta och konsumera media – ungefär det som i dag är självklart på en surfplatta.

    Detta var ett djärvt grepp i en tid då de flesta fortfarande använde knapptelefoner och datorer var något man satt vid ett skrivbord för att använda.

    Linux i fickformat

    En av N800:s mest unika egenskaper var operativsystemet Maemo, ett Linuxbaserat system som byggde på Debian. Det gav en frihet som var ovanlig i konsumentelektronik. Användaren kunde installera program från både officiella källor och community-projekt, och mer avancerade användare hade tillgång till terminal och systemverktyg.

    Gränssnittet bestod av en anpassningsbar hemvy med små informationsrutor, genvägar och widgets – ett koncept som påminner starkt om dagens mobila startskärmar.

    Imponerande teknik för sin tid

    Hårdvaran var förvånansvärt kraftfull för 2007. Skärmen hade en upplösning på 800×480 pixlar, vilket var ovanligt högt i en handhållen enhet vid den tiden. Processorn kunde köras i 400 MHz med senare programvara, och två SD-kortplatser gav gott om lagringsutrymme.

    N800 hade även inbyggd mikrofon, stereohögtalare, FM-radio och en liten utfällbar webbkamera som gjorde videosamtal möjliga – långt innan videosamtal blev vardag.

    Funktioner som pekade mot framtiden

    Med rätt programvara kunde N800:

    • surfa på webben med en modern webbläsare
    • spela musik och video
    • köra Skype-samtal
    • visa Flash-baserat webbinnehåll som YouTube
    • fungera som internetradio och RSS-läsare

    Mycket av detta blev senare standard i smartphones och surfplattor, men var då något helt nytt i ett handhållet format.

    Varför blev den ingen succé?

    Trots sina innovationer nådde N800 aldrig den breda publiken. Den var relativt dyr, krävde tekniskt intresse och saknade egen mobiluppkoppling. Samma år förändrades dessutom marknaden drastiskt när pekskärmsmobiler med fokus på enkelhet började ta över.

    Ett kultförklarat stycke teknikhistoria

    I dag betraktas Nokia N800 som ett kultobjekt bland Linuxentusiaster och teknikintresserade. Den representerar en alternativ väg i mobilhistorien – en där öppen källkod, användarfrihet och internet stod i centrum redan från början.

    Nokia N800 blev ingen massprodukt, men den visade tydligt hur framtidens mobila datorer skulle komma att se ut.

    Nokia N800 på youtube

    Fakta: Nokia N800
    Tillverkare
    Nokia
    Lansering
    Januari 2007 (CES)
    Typ
    Internetplatta / internetappliance
    Operativsystem
    Maemo / Internet Tablet OS 2007–2008
    Processor
    TI OMAP 2420 (330–400 MHz)
    Minne
    128 MB RAM, 256 MB flash
    Skärm
    4,1" 800×480 (ca 225 ppi), resistiv pekskärm
    Anslutningar
    Wi-Fi (802.11 b/g), Bluetooth 2.0, USB 2.0 (OTG)
    Lagring
    2× SD-kortplatser (SDHC-stöd)
    Kamera
    VGA-webbkamera (uppfällbar/roterbar)
    Ljud
    Stereo, mikrofon, FM-radio, 3,5 mm headset
    Efterträdare
    Nokia N810

  • Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet, när de flesta hemdatorer fortfarande laddade program från kassettband och byggdes som byggsatser på köksbordet, fanns ett litet företag i Ohio som tänkte betydligt större. Ohio Scientific, Inc. växte på bara några år från ett garageprojekt till en av de mest tekniskt djärva aktörerna i den tidiga mikrodatoreran – och blev först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk. Deras historia är en berättelse om snabb innovation, kultförklarade maskiner och hur idealistisk datorentusiasm krockade med 1980-talets företagsvärld.

    Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet var “mikrodator” fortfarande ett ord som luktade lödkolv, papperstejp och hobbyrum. Ändå fanns det företag som tog steget från garage till industri snabbare än någon egentligen hann förstå vad som pågick. Ett av de mest fascinerande var Ohio Scientific, Inc. (OSI) – en amerikansk datortillverkare som hann bygga kultförklarade datorer, bli uppköpt, byta identitet flera gånger, och dessutom bli först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk redan 1977.

    Det här är historien om OSI: från en liten idé i Ohio till en symbol för den tidiga hemdatorkulturen – och till sist ett ganska brutalt möte med 1980-talets företagslogik.

    Började i ett garage – som undervisningshjälpmedel

    OSI grundades 1975 i Hiram, Ohio, av tre personer: Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky och Dale A. Dreisbach. Det var inte tänkt att bli ett “datorföretag” från start. Ursprungligen sysslade de med elektroniska undervisningshjälpmedel – en sorts pedagogiska apparater för lärande.

    Men marknaden var liten. Produkterna sålde dåligt.

    Det som däremot sålde var något helt annat: ett tidigt mikrodator-kretskort, en “trainer board”, byggt runt den då nya MOS Technology 6502-processorn. Och när de satte in en annons i tidningen Byte small det till: beställningar i en storleksordning som gjorde att företaget i praktiken tvingades bli datortillverkare.

    På kort tid flyttade verksamheten från garaget till en liten lokal i Hiram (en före detta barberarsalong, granne med en pizzeria), och sedan vidare till en stor fabrik i Aurora, Ohio.

    Explosiv tillväxt: miljoner i omsättning och hundratals anställda

    OSI växte snabbt. Redan 1976 ska företaget ha passerat 1 miljon dollar i omsättning, och fram mot 1980 nämns nivåer runt 18 miljoner dollar per år och en topp på cirka 300 anställda.

    Det är lätt att glömma hur dramatiskt detta var. “Persondatorer” som koncept var nytt. Apple II och Commodore PET fanns – men världen var fortfarande full av kit, halvdokumenterade system och entusiaster som lärde sig maskinkod för att överhuvudtaget få något gjort.

    OSI prickade rätt i tiden genom att sälja sådant hobbyister ville ha: kretskort och expansioner, färdiga datorpaket, disklösningar och programvara.

    Och de gjorde det ofta billigare än konkurrenterna – men också med en baksida: rykten om att företaget var svårt att få tag på, och att mjukvaruleveranser inte alltid höll jämna steg med hårdvaran.

    Produkterna som gjorde OSI berömda

    Superboard: datorn som var en enda stor krets

    OSI är kanske mest älskat för Superboard-linjen: en “single-board computer” där mycket av datorn (och i vissa versioner till och med tangentbordet) satt på ett enda kort.

    Den mest kända är Superboard II (sent 1978), med MOS 6502, BASIC i ROM, inbyggd monitor/BIOS, kassettgränssnitt och fastlödd keyboard. Det var “bygg din egen hemdator”-drömmen, fast nästan färdig.

    I Storbritannien fick den ett andra liv som klonen Compukit UK101, vilket säger en del om hur attraktiv designen var.

    Challenger: OSI:s riktiga hemdatorfamilj

    Parallellt fanns Challenger-datorerna: mer “färdiga system” i låda, ofta med expansionsplatser och tydligare fokus på att vara en komplett dator.

    Challenger-serien kom i många varianter (I, II, II/2P, III, 1P, 4P…) och var ofta byggd kring 6502, med olika typer av video, tangentbordslösningar och lagring.

    Challenger 4P (1979) sticker ut: färggrafik, ljudmöjligheter och till och med hemautomation med X10-protokoll – alltså idéer om “smart hem” innan uttrycket ens var uppfunnet.

    Hårddisken 1977: OSI före sin tid

    Det mest spektakulära är ändå lagringen.

    I november 1977 presenterade OSI en extern hårddiskenhet: C-D74, med en 74 MB Winchester-liknande disk (stor 14-tums mekanik). Det låter komiskt idag – men detta var enormt för tiden. De flesta hemdatorer levde på kassettband eller disketter.

    OSI:s lösning levererades med hårddiskenhet, gränssnittskort, operativsystem (OS-74), kabeldragning och integration mot Challenger-system.

    Sen byggde de till och med rackmonterade system där dator och hårddisk ingick som ett “minidatorsystem”. Poängen? Du kunde köra databaser och ha flera terminaler inkopplade – något som annars var typiskt för betydligt dyrare minidatorer.

    Det är en av de där historiska grejerna som låter överdriven – men som faktiskt hände: OSI var tidigt ute med att göra “seriös” lagring till något du kunde köpa till en mikrodator.

    Uppköpet 1980: när hobbykulturen mötte koncernen

    Trots framgångarna fanns en stress i bakgrunden. OSI växte snabbt, och grundarna tyckte själva att det blev svårt att hantera. 1980 kom därför en vändpunkt: OSI köptes av telekomkonglomeratet M/A-COM för 5 miljoner dollar.

    Det låter som ett lyckligt slut: stabil ägare, mer kapital, mer struktur.

    Men i praktiken blev det början på slutet för “det riktiga OSI”.

    M/A-COM gjorde om bolaget, bantade produktlinjerna hårt och styrde fokus mot affärssystem. OSI bytte till och med namn till M/A-COM Office Systems. Kulturen förändrades; delar av utvecklingen flyttades; OSI blev mer en avdelning än en fristående innovatör.

    Det är ett klassiskt mönster i techhistorien: ett företag skapar något spännande, men köps upp för att passa in i en helt annan strategi.

    1983: snabba ägarbyten och en fabrik som tystnar

    I början av 1980-talet började även M/A-COM få ekonomiska problem och bestämde sig för att sälja divisionen.

    1983 köptes den av Kendata i Connecticut, som snabbt bytte tillbaka namnet till Ohio Scientific (varumärket hade fortfarande värde). Men Kendata saknade tillräcklig teknisk och tillverkningsmässig kapacitet. Samtidigt blev konkurrensen brutal: IBM och Tandy dominerade affärsdator- och hemdatormarknaden.

    Resultatet blev dramatiskt. OSI:s fabrik i Aurora krympte till 16 anställda, fabriken stängdes i början av oktober 1983 och inventarierna likviderades.

    Sen följde ytterligare försäljningar av “resterna”: till svenska AB Fannyudde via dotterbolaget Isotron och senare (1986) vidare kopplat till Dataindustrier AB (DIAB) genom uppköp av Isotron.

    Varför OSI fortfarande spelar roll

    OSI är inte “störst” i hemdatorkrönikan, men företaget är ett perfekt exempel på tre saker som definierar eran.

    För det första: garage→industri var möjligt. På bara några år kunde en liten grupp gå från hobbyprodukter till fabrik och miljoner i omsättning.

    För det andra: hårdvara gick snabbare än mjukvara. OSI lyckades bygga imponerande system men drogs med leverans- och organisationsproblem, särskilt kring programvara och support.

    För det tredje: den tidiga PC-industrin var full av uppköp som ändrade allt. När koncerner tog över hobbyföretag försvann ofta det som gjorde dem unika.

    Och så klart: de gav mikrodatorn en hårddisk innan det var normalt. Det är svårt att inte respektera.

    Youtube innehåll om Ohio Scientific

    Faktaruta: Ohio Scientific (OSI)
    Namn
    Ohio Scientific, Inc. (OSI)
    Grundat
    1975, Hiram, Ohio, USA
    Grundare
    Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky, Dale A. Dreisbach
    Huvudkontor
    Aurora, Ohio, USA
    Bransch
    Datorer (mikrodatorer, expansioner, programvara)
    Kända produkter
    Challenger-serien, Superboard-serien
    Teknisk milstolpe
    Först att marknadsföra mikrodatorer med hårddisk (1977)
    Toppstorlek
    Cirka 300 anställda (1980)
    Uppköp
    Förvärvat av M/A-COM (1980)
    Senare ägare
    Kendata (1983), Isotron/AB Fannyudde (1983–1986)
    Nedläggning
    Aurora-fabriken stängdes oktober 1983 (verksamheten levde vidare i ägarled till 1986)

  • Zilog Z80 – processorn som formade hemdatorernas barndom

    Zilog Z80 är ett av de mest inflytelserika mikroprocessorchippen i datorhistorien. När det lanserades 1976 bidrog det starkt till att göra datorer billigare, enklare och mer tillgängliga, vilket banade väg för hemdatorernas genombrott under 1980-talet. Med smart kompatibilitet, genomtänkt konstruktion och en ovanligt lång livslängd kom Z80 att användas i allt från skol- och spel­datorer till miniräknare och industriella styrsystem – och dess tekniska arv lever vidare än i dag.

    Zilog Z80 – processorn som formade hemdatorernas barndom

    Zilog Z80 är en av de mest betydelsefulla mikroprocessorerna i datorhistorien. Den lanserades 1976 och blev snabbt en hörnsten i utvecklingen av hemdatorer, spelkonsoler och inbyggda system under slutet av 1970- och hela 1980-talet. Trots att den var en 8-bitarsprocessor levde den kvar i produktion ända till 2024 – en livslängd som saknar motstycke inom halvledarindustrin.

    Bakgrunden – ett smartare alternativ till Intel 8080

    Z80 utvecklades av Federico Faggin, som tidigare varit huvudarkitekten bakom Intel 8080. När han lämnade Intel och grundade företaget Zilog tog han med sig idén om kompatibilitet, men förbättrade nästan allt runt omkring.

    Z80 var mjukvarukompatibel med Intel 8080, vilket innebar att existerande program – till exempel operativsystemet CP/M – kunde köras direkt utan modifiering. Samtidigt erbjöd Z80 fler instruktioner, bättre registerstruktur och enklare hårdvarukrav. För datortillverkare betydde detta snabbare utveckling, lägre kostnader och mer flexibla system.

    Tekniska egenskaper som gjorde skillnad

    Det som verkligen skiljde Z80 från konkurrenterna var inte rå prestanda, utan hur genomtänkt konstruktionen var.

    Processorn krävde endast en enda spänning på 5 volt, till skillnad från tidigare CPU:er som behövde flera olika matningsnivåer. Den hade dessutom inbyggd DRAM-refresh, vilket minskade behovet av extra logikkretsar och gjorde system billigare och mer tillförlitliga.

    En annan viktig innovation var de dubbla registeruppsättningarna. De gjorde det möjligt att växla snabbt mellan olika arbetskontexter, vilket var särskilt användbart vid avbrottshantering och realtidsstyrning. För programmerare innebar detta effektivare kod och snabbare respons.

    Från kontor till vardagsrum

    Z80 användes först främst i affärsdatorer som körde CP/M och dominerade den tidiga mikrodatormarknaden. Men dess verkliga genomslag kom i hemmen.

    Under 1980-talet blev Z80 hjärtat i många av de mest kända hemdatorerna, bland annat ZX Spectrum och flera modeller i TRS-80-familjen. Den användes även som processor i arkadspel, vilket bidrog till att klassiker som Pac-Man kunde realiseras med relativt enkel hårdvara.

    Spelkonsoler som Sega Master System och Game Gear använde också Z80, ibland som huvudprocessor och ibland som hjälpprocessor för ljud och styrlogik.

    Mer än bara datorer

    Z80 var inte begränsad till datorer och spel. Den hittade sin väg in i en mängd andra produkter: synthesizers, telefonväxlar, industriella styrsystem och inte minst grafritande miniräknare från Texas Instruments.

    TI-8x-serien, som fortfarande säljs i skolor världen över, bygger i grunden på Z80-arkitekturen. Detta innebär att miljontals elever, ofta utan att veta om det, har använt Z80-baserade system långt efter att hemdatorernas era tagit slut.

    En processor som vägrade dö

    Medan de flesta mikroprocessorer ersätts efter några få år fortsatte Z80 att tillverkas i nya varianter. Den utvecklades från tidiga NMOS-versioner på några få megahertz till CMOS-versioner med högre hastigheter och lägre strömförbrukning.

    Senare vidareutvecklingar, som eZ80, behöll kompatibiliteten men ökade prestandan dramatiskt och används fortfarande i moderna inbyggda system.

    Att den ursprungliga Z80 fortfarande tillverkades nästan 50 år efter lanseringen är ett tydligt bevis på hur robust och välkonstruerad arkitekturen var.

    Arvet efter Z80

    När Zilog 2024 tillkännagav att den klassiska fristående Z80 skulle utgå ur produktion markerade det slutet på en epok. Men det var inte slutet på Z80:s betydelse.

    Processorn lever vidare i kompatibla efterföljare, i FPGA-kärnor, i emulatorer och i entusiasters hemmabyggda datorer. Den studeras fortfarande som ett skolexempel på balanserad processorarkitektur och används ofta i undervisning om lågnivåprogrammering.

    Varför Z80 fortfarande är viktig

    Zilog Z80 visar att teknisk framgång inte alltid handlar om högsta möjliga prestanda. Genom kompatibilitet, smarta lösningar och fokus på praktisk användbarhet blev den en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna någonsin.

    Utan Z80 hade hemdatorrevolutionen sett helt annorlunda ut – och många av dagens idéer om bakåtkompatibilitet och långlivade system hade kanske aldrig slagit igenom.

    Innehåll på youtube om Zilog Z80

    Fakta: Zilog Z80
    Typ
    8-bitars mikroprocessor
    Lanserad
    Juli 1976
    Tillverkad
    1976–2024 (klassisk fristående Z80)
    Företag
    Zilog
    Konstruktörer
    Federico Faggin, Masatoshi Shima
    Data-/adressbuss
    8 bit / 16 bit (64 KB adressering)
    Klockfrekvens
    2,5–8 MHz (vanliga NMOS-varianter; senare CMOS upp till ca 20 MHz)
    Transistorer
    ca 8 500
    Förpackningar
    40-pin DIP, 44-pin PLCC, 44-pin QFP
    Kompatibilitet
    Mjukvarukompatibel med Intel 8080
    Känd för
    Inbyggd DRAM-refresh, dubbla registeruppsättningar, stort instruktionstall
    Exempel på användning
    ZX Spectrum, TRS-80, arkadspel som Pac-Man, Sega Master System/Game Gear, TI-8x-kalkylatorer

  • Intel 80286 – processorn som tog PC:n in i framtiden

    Intel 80286 var en av de där komponenterna som sällan får hjälterollen i datorhistorien, men som ändå förändrade allt i bakgrunden. Den dök upp i en tid när PC:n höll på att växa ur rollen som enkel kontorsmaskin och tog de första stegen mot att bli ett seriöst fleranvändar- och multitaskingsystem. Med stöd för mer minne, hårdvarubaserat skydd och nya arbetssätt lade 286:an grunden för den moderna PC-arkitekturen, även om samtiden inte fullt ut var redo att ta vara på dess möjligheter.

    Intel 80286

    I början av 1980-talet stod persondatorn inför ett vägskäl. Den första generationens PC hade visat att datorer kunde bli folkliga, men de var fortfarande enkla maskiner med tydliga begränsningar. Lösningen hette Intel 80286, ofta kallad 286: en processor som i tysthet lade grunden för hur moderna datorer fungerar.

    Ett stort steg efter 8086

    När Intel lanserade 80286 år 1982 var den en uppföljare till 8086/8088 – processorerna som drivit de första IBM-PC:erna. På ytan såg 286:an ut som ett evolutionärt steg: fortfarande 16-bitars och i hög grad kompatibel med äldre program.

    Den stora skillnaden var adressrymden. 80286 kunde adressera 16 megabyte minne, jämfört med 8086:ans 1 megabyte. I dag låter det litet, men då var det ett enormt kliv som öppnade för mer avancerade system och större program.

    Skyddat läge – en ny idé

    80286 var den första x86-processorn som fick ett så kallat skyddat läge, protected mode. Det innebar att processorn kunde hålla isär program så att de inte skrev över varandras minne, ge olika rättigheter till olika program och stödja multitasking på riktigt.

    Problemet var att PC-världen inte var redo. De flesta DOS-program var skrivna för ett fritt och oreglerat minneslandskap och fungerade dåligt i skyddat läge. Dessutom var 80286 konstruerad så att den inte enkelt kunde växla tillbaka till real mode utan en hårdvaruåterställning, vilket gjorde utvecklare frustrerade.

    PC/AT – standardmaskinen

    Det stora genombrottet kom 1984 när IBM använde 80286 i IBM PC/AT. Den maskinen blev snabbt en industristandard och startskottet för en våg av AT-kompatibla datorer.

    Under andra halvan av 1980-talet byggdes mängder av datorer med 286-processorer, ofta klockade mellan 6 och 12 MHz, och senare upp till 20–25 MHz från tillverkare som AMD och Harris. Tack vare förbättrad intern design kunde 286:an göra betydligt mer arbete per klockcykel än 8086, och i många program upplevdes den som ungefär dubbelt så snabb vid samma klockfrekvens.

    Ett missförstått mellansteg

    Trots sina tekniska framsteg hamnade 80286 i en märklig historisk position. Den var för avancerad för det gamla DOS-tänket, men samtidigt inte flexibel nog för att bli den perfekta bryggan till framtiden.

    När Intel 80386 kom, med 32-bitars arkitektur och ett virtuellt 8086-läge som gjorde äldre program enklare att köra, blev det tydligt hur mycket PC-marknaden längtat efter just den sortens smidighet. Till och med Bill Gates kritiserade 286:ans begränsningar kring kompatibilitet och multitasking, vilket säger en del om hur hårt den tidens mjukvaruvärld pressade hårdvaran.

    Arvet efter 80286

    Även om 80286 i dag är bortglömd av de flesta var den avgörande för PC-utvecklingen. Den introducerade minnesskydd, hårdvarustöd för multitasking och idén att en PC kunde vara mer än en enkel “ett-program-i-taget”-maskin.

    Intel 80286 var inte slutmålet, men den blev bron som gjorde nästa stora steg möjligt.

    Innehåll på youtube om Intel 80286

  • Sinclair PC200 – EN 16-BITARS HEMDATOR SOM KOM FÖR SENT

    Amstrad PC20, även känd som Sinclair PC200, var en IBM PC-kompatibel hemdator som lanserades 1988 under en period av snabb teknikutveckling och hård konkurrens på hemmadator­marknaden. Trots PC-kompatibilitet och ett relativt lågt pris fick modellen begränsad spridning och kom att bli ett kortlivat sidospår i både Amstrads och Sinclairs datorhistoria.

    EN 16-BITARS HEMDATOR SOM KOM FÖR SENT
    I slutet av 1980-talet befann sig hemmadatorvärlden i snabb förändring. Grafik, ljud och användarupplevelse utvecklades i rasande takt, och konkurrensen var hård. Det var i detta läge som Amstrad PC20, även känd som Sinclair PC200, lanserades hösten 1988. Trots att den var tekniskt kompetent på pappret, blev den snabbt ett exempel på hur fel timing kan fälla även välmenande produkter.

    ETT EFTERSKALV AV SINCLAIR-ERAN
    Efter Amstrads övertagande av Sinclairs datorverksamhet försökte företaget kombinera Sinclairs namnigenkänning med Amstrads mer kommersiella PC-strategi. Resultatet blev två varianter av samma dator: Sinclair PC200 i svart utförande och Amstrad PC20 i vitt. Skillnaderna var huvudsakligen kosmetiska, medan hårdvaran var identisk. Lanseringen kan ses som ett av de sista försöken att använda Sinclair-namnet inom hemdatorsegmentet.

    EN PC I VARDAGSRUMMET
    Till skillnad från traditionella kontors-PC var PC20/PC200 avsedd att användas i hemmet. Den saknade inbyggd skärm och använde i stället en RF-modulator för att visa bild på en vanlig TV. Tangentbord och dator satt i samma chassi, i samma anda som många klassiska hemdatorer från perioden. Ambitionen var att göra PC-plattformen mer lättillgänglig, men lösningen innebar också flera kompromisser.

    TEKNIKEN UNDER HUVEN
    Datorn var baserad på en Intel 8086-processor på 8 MHz och utrustad med 512 KB RAM. Lagringen skedde via en 3,5-tums diskettenhet, och operativsystemet var MS-DOS 3.3. Grafiken begränsades till CGA eller MDA, och ljudet bestod av en enkel PC-högtalare. Trots full IBM PC-kompatibilitet var detta redan vid lanseringen en tekniskt svag konfiguration för en hemdator.

    PROGRAMVARA UTAN WOW-FAKTOR
    PC20/PC200 levererades med MS-DOS, grafikmiljön GEM samt PPC Organiser, ett minnesresident hjälpprogram. Fyra CGA-baserade spel följde också med. Jämfört med samtida hemdatorer, som erbjöd färgstark grafik och avancerat ljud, framstod dock både programutbudet och användarupplevelsen som torftig.

    EXPANSION MED DESIGNPROBLEM
    För att öka flexibiliteten utrustades datorn med två ISA-platser. Dessa var dock placerade så att instickskort stack rakt upp ur ovansidan av chassit, vilket gjorde konstruktionen opraktisk och estetiskt tveksam. Vissa exemplar saknade dessutom RF-modulator, vilket ytterligare begränsade användningen i hemmiljö.

    VARFÖR BLEV DEN INGEN SUCCÉ?
    Trots ett relativt lågt pris och PC-kompatibilitet blev PC20/PC200 ingen kommersiell framgång. Föråldrad grafik, begränsat ljud, svag spelupplevelse och en otydlig målgrupp bidrog till att datorn hamnade i skymundan. Konkurrensen från mer multimediala hemdatorer var helt enkelt för stark.

    EN FOTNOT I DATORHISTORIEN
    I dag betraktas Amstrad PC20 och Sinclair PC200 som ett teknikhistoriskt sidospår. Den var varken en renodlad hemdator eller en fullfjädrad kontors-PC, utan något mittemellan. Trots sin korta livslängd illustrerar den tydligt hur snabbt teknikutvecklingen gick under slutet av 1980-talet och hur lätt en ny dator kunde bli omodern redan vid lanseringen.

    Youtube innehåll om Sinclair PC 200

    Teknisk faktaruta – Amstrad PC20 / Sinclair PC200
    Tillverkare
    Amstrad
    Modellnamn
    Amstrad PC20 / Sinclair PC200
    Typ
    Hemdator (IBM PC-kompatibel)
    Lansering
    1988
    Processor
    Intel 8086, 8 MHz
    Minne
    512 KB RAM
    Lagring
    3,5" diskettstation
    Operativsystem
    MS-DOS 3.3, GEM, PPC Organiser
    Grafik
    CGA / MDA
    Upplösning
    Upp till 640 × 200 (via TV-modulator/PAL-TV)
    Ljud
    PC Speaker
    Tangentbord
    102 tangenter, numpad och funktionstangenter
    Anslutningar
    RS-232, Centronics (skrivarport), RGB-monitor, musport, joystickport
    Expansionsplatser
    2× ISA (kort kan sticka upp ur chassit)
    Pris vid lansering
    £300
    Föregångare
    Amstrad PPC 512

  • När musiken blev bild – Atari Video Music

    Atari Video Music lanserades 1977 och var den första kommersiella apparaten som gjorde musik synlig i realtid. Med hjälp av enbart analog elektronik omvandlade den ljud från en stereoanläggning till färggranna, pulserande former på en vanlig TV-skärm. Trots att produkten blev en kommersiell parentes kom den att lägga grunden för hela den audiovisuella estetik som i dag är självklar i allt från mediaspelare till livekonserter.

    När musiken blev bild – Atari Video Music

    År 1977, långt innan datorbaserade visualiseringar och digital grafik blev vardag, lanserades en märklig men banbrytande apparat: Atari Video Music. Det var den första kommersiellt tillgängliga elektroniska musikvisualiseraren och ett tidigt exempel på hur ljud kunde omvandlas till rörlig bild i realtid, helt utan datorprogram eller digital signalbehandling.

    En idé före sin tid

    Atari Video Music utvecklades av Robert J. Brown och tillverkades av Atari, Inc.. Tanken var enkel men djärv: musik är mer än något man hör – den kan också ses. Genom att koppla apparaten mellan en stereoanläggning och en TV skapades färggranna geometriska former som reagerade direkt på musiken som spelades.

    Detta var inte animationer i förväg, utan levande grafik som uppstod ur ljudets egenskaper här och nu.

    Hur tekniken fungerade

    Systemet byggde helt på analog elektronik. Ljudet från stereon analyserades separat för vänster och höger kanal. Skillnader i volym, intensitet och vågform användes för att styra färg, form och rörelse i bilden. Resultatet blev ofta diamantliknande figurer som pulserade och förändrades i takt med musiken.

    Bilden skickades till TV:n via RF-signal, vanligtvis på kanal 3 eller 4, precis som dåtidens spelkonsoler. Det krävdes inga specialskärmar eller datorer – bara en vanlig TV.

    Ett kreativt verktyg för hemmet

    Till skillnad från mycket annan hemelektronik på 1970-talet gav Atari Video Music användaren stor kontroll. Med rattar och knappar kunde man justera färgrikedom, geometrisk komplexitet och hur starkt musiken påverkade bilden. Det fanns även automatiska lägen som slumpmässigt växlade mellan olika visuella stilar.

    Detta gjorde apparaten mer lik ett konstnärligt instrument än en traditionell konsumentprodukt.

    Projekt Mood och 1970-talets anda

    Internt kallades utvecklingen för ”Project Mood”, ett namn som säger mycket om ambitionen. En ofta återgiven anekdot berättar hur en återförsäljare under en demonstration frågade vad utvecklarna egentligen hade rökt när de uppfann apparaten. Historien, sann eller inte, fångar tidsandan: en period där teknik, konst och psykedelisk estetik ofta flöt samman.

    Kommersiellt misslyckande, historisk betydelse

    Trots sitt nytänkande blev Atari Video Music ingen försäljningssuccé. Den var relativt dyr, hade ett smalt användningsområde och saknade den tydliga nyttokaraktär som många konsumenter förväntade sig. Efter ungefär ett år upphörde produktionen.

    I efterhand har dock betydelsen blivit tydlig. Apparaten var en föregångare till allt från mediaspelar-visualiseringar till dagens live-VJ-kultur och generativa konstverk.

    Ett arv som lever vidare

    Atari Video Music visar att avancerade idéer inte kräver digital teknik. Med enkla analoga medel skapades en direkt koppling mellan ljud och bild som fortfarande fascinerar. I dag ses apparaten som ett viktigt steg i utvecklingen av audiovisuell konst och som ett tidigt exempel på hur teknik kan användas för upplevelse, inte bara funktion.

    Det var kanske inte en kommersiell framgång, men det var ett kreativt genombrott.

    Youtube innehåll om Atari Video Music

    Faktaruta: Atari Video Music

    Typ
    Musikvisualiserare (music visualizer)
    Modell
    C240
    Tillverkare
    Atari, Inc.
    Utvecklare
    Robert J. Brown
    Lansering
    1977
    Pris vid lansering
    169,95 USD
    Anslutningar
    Ljud in: stereo RCA (L/R). TV ut: RF via kanal 3/4.
    Vad den gör
    Omvandlar musikens signal (vänster/höger kanal) till rörliga färgformer på TV i realtid.



  • E.T. i datorspel – från filmfenomen till spelhistorisk varningsskylt

    E.T. the Extra-Terrestrial har haft en ovanligt uppmärksammad historia inom datorspel. Från ett tidigt Atari-spel som blivit känt som ett av de mest kritiserade i spelhistorien till senare titlar med pedagogiska och miljöinriktade teman har figuren E.T. använts på många olika sätt i interaktiva medier. Spelen har i efterhand fått betydelse både som underhållning och som exempel på hur filmlicenser påverkat spelindustrins utveckling.

    När filmen E.T. the Extra-Terrestrial hade premiär 1982 blev den snabbt en av de mest älskade och kommersiellt framgångsrika filmerna genom tiderna. Framgången ledde nästan omedelbart till att E.T. också tog steget in i datorspelens värld. Resultatet blev en ovanligt lång och spretig serie spelutgåvor, som i efterhand fått stor betydelse för hur man ser på licensspel, spelutveckling under tidspress och hela spelbranschens mognad.

    Det ökända Atari-spelet från 1982

    Det första och mest kända spelet, E.T. the Extra-Terrestrial till Atari 2600, släpptes i december 1982 exklusivt i Nordamerika. Spelet utvecklades på extremt kort tid – omkring fem veckor – för att hinna till julhandeln. Trots filmens enorma popularitet möttes spelet av stark kritik från både spelare och recensenter.

    Spelmekaniken upplevdes som förvirrande, instruktionerna var otydliga och grafiken enkel även med dåtidens mått. Spelet har i efterhand ofta utsetts till ett av de sämsta datorspelen någonsin och har blivit en symbol för riskerna med att prioritera snabba lanseringar framför kvalitet.

    Kopplingen till spelkraschen 1983

    Atari-versionen av E.T. har ofta pekats ut som en bidragande faktor till den nordamerikanska datorspelskraschen 1983. Även om kraschen i verkligheten berodde på flera samverkande faktorer – bland annat marknadsmättnad och bristande kvalitetskontroll – blev E.T.-spelet den mest kända symbolen för branschens problem.

    Spelets misslyckande kulminerade i den så kallade Atari-begravningen i New Mexico, där stora mängder osålda spelkassetter grävdes ner på en soptipp. Händelsen betraktades länge som en myt, men bekräftades officiellt vid utgrävningar flera decennier senare.

    Tidiga uppföljare och alternativa tolkningar

    Under 1983 släpptes ytterligare E.T.-relaterade spel till andra plattformar. E.T. Phone Home! till Atari 8-bit-datorer erbjöd ett mer berättelsedrivet upplägg, där spelaren växlade mellan Elliott och E.T. i ett försök att samla delar till en sändare. Samma år släpptes även versioner för TI-99/4A samt europeiska varianter med omarbetade teman.

    Dessa spel var mindre kända än Atari 2600-versionen men visade på försök att bättre anpassa filmens handling till interaktivt spelande.

    Återkomst på handhållna konsoler

    Under början av 2000-talet fick E.T. en tydlig återkomst i spelvärlden, främst på handhållna konsoler. Spel som Escape from Planet Earth och E.T. the Extra-Terrestrial till Game Boy Color och Game Boy Advance fokuserade på pussellösning, utforskning och växling mellan karaktärerna E.T. och Elliott.

    Spelen var tydligt riktade mot en yngre publik och präglades av ett mer pedagogiskt och familjevänligt upplägg än 1980-talets titlar.

    Miljöteman och pedagogiskt fokus

    Flera av 2000-talets E.T.-spel, såsom E.T.: Interplanetary Mission och E.T. and the Cosmic Garden, betonade miljöfrågor och omsorg om naturen. Spelaren fick samla växter, återställa ekosystem och skydda livsformer snarare än att bekämpa fiender.

    Denna inriktning låg nära filmens ursprungliga teman om empati, samarbete och ansvar, och markerade en tydlig förändring i hur figuren E.T. användes i spelmediet.

    Moderna tolkningar och kulturellt arv

    Under 2010-talet har E.T. främst förekommit som nostalgiskt inslag snarare än huvudperson i traditionella spel. Figuren blev spelbar i Lego Dimensions, och 2017 släpptes E.T. Pinball, ett virtuellt flipperspel baserat på filmen.

    Vid det laget hade E.T. blivit mindre ett kommersiellt dragplåster och mer ett kulturhistoriskt fenomen, ofta använt som exempel i diskussioner om spelhistoria.

    Betydelse i efterhand

    E.T:s historia i datorspel betraktas idag som en viktig lärdom inom spelutveckling och medieproduktion. Den visar hur starka varumärken inte kan kompensera för bristande speldesign, och hur tidspress och marknadsförväntningar kan få långtgående konsekvenser.

    Trots – eller kanske tack vare – sitt misslyckande har E.T. blivit en av de mest omtalade figurerna i spelhistorien och används ofta som referens i akademiska studier, dokumentärer och museiutställningar om datorspelens utveckling.

    Mer innehåll ifrån youtube om spelet E.T för Atari 2600

    Fakta – E.T. the Extra-Terrestrial (Atari 2600)

    Titel E.T. the Extra-Terrestrial
    Plattform Atari 2600
    Utvecklare Atari, Inc.
    Utgivare Atari, Inc.
    Speldesigner Howard Scott Warshaw
    Genre Action, äventyr
    Spelarläge Enspelarläge
    Utgivningsdatum December 1982
    Region Nordamerika
    Utvecklingstid Cirka fem veckor
    Licens Baserad på filmen E.T. the Extra-Terrestrial (1982)

  • Andra generationens spelkonsoler (1976–1992): när hemmets spel blev en plattform

    Från och med 1976 förändrades tv-spel i grunden: konsolerna fick mikroprocessorer och utbytbara spelkassetter, vilket gjorde att samma maskin kunde leva i åratal med ständigt nya titlar. Under den andra generationen (1976–1992) blev hemmakonsolen en riktig plattform – med klassiker som Fairchild Channel F, Atari 2600, Intellivision och ColecoVision, arkadhits som flyttade in i vardagsrummet, och en växande tredjepartsmarknad som både drev innovation och bidrog till kraschen 1983. Det var här spel gick från teknisk nyhet till masskultur.

    Om man vill förstå varför tv-spel gick från att vara en “pryl med några inbyggda spel” till ett helt ekosystem av maskiner, spel, tillbehör och företag – då är andra generationen en perfekt startpunkt. Tiden från 1976 till 1992 var perioden då hemmakonsolen blev programmerbar på riktigt, och därmed också blev en plattform som kunde leva i många år.

    Från fasta kretsar till “en liten dator”

    De tidigaste tv-spelen (första generationen) byggde ofta på fasta logikkretsar: samma typ av elektronik som en enkel miniräknare, där spelen i praktiken var “hårdkodade” i maskinen. Andra generationen förändrade allt genom att billiga mikroprocessorer började hamna i konsoler.

    Det låter tekniskt, men idén är enkel: en mikroprocessor gör att en maskin kan köra olika program. Och om spelen ligger på utbytbara medier, kan du köpa nya spel utan att köpa en ny konsol.

    Det är här kassetten (ROM-cartridgen) blir avgörande: den gör konsolen till ett återanvändbart “skal” och spelen till produkter som kan säljas separat – precis den modell som senare dominerar spelindustrin.

    Startskottet 1976: de första kassettkonsolerna

    I november 1976 kom Fairchild Channel F, ofta beskriven som den första kassettbaserade, CPU-drivna hemmakonsolen. Den följdes snabbt av en rad maskiner som idag blivit ikoniska: Atari 2600, Intellivision, Odyssey² och senare ColecoVision.

    Det viktiga här är inte bara att de fanns – utan att de skapade en ny vana: att bygga en spelbibliotek hemma, där varje ny kassett gav maskinen ett nytt “liv”.

    Varför Atari 2600 blev mallen

    Atari 2600 blev den stora volymvinnaren. Inte alltid för att den var “bäst” på papperet, utan för att den fick en massiv spelkatalog, stark distribution och tidiga framgångar med arkadkonverteringar. När en arkadhit kunde flytta in i vardagsrummet hände något psykologiskt: konsolen kändes plötsligt som en portal till den hetaste spelkulturen.

    Ett klassiskt exempel är Space Invaders, som blev en tidig “system-säljare” när den kom till Atari 2600 – ett spel som gjorde att folk köpte hårdvaran för att få spela just det spelet.

    Arkadernas guldålder flyttar hem

    Andra generationen sammanföll med arkadhallarnas storhetstid. Många hemmatitlar var portar av arkadspel – ibland ganska grova, ibland imponerande nära originalet. När Coleco släppte ColecoVision och packade med Donkey Kong var det ett statement: “vi kan ge dig arkaden i vardagsrummet”.

    Det blev också en kapprustning: bättre grafik, bättre ljud, fler färger, fler kontroller – och fler maskiner.

    Tredjepartsutvecklare: en revolution som också skapade problem

    En annan stor förändring var att spel inte längre bara gjordes av konsoltillverkaren själv. 1979 grundades Activision av tidigare Atari-utvecklare och blev en tidig symbol för tredjepartsmodellen: fristående studios som gör spel till någon annans konsol.

    Det ökade kreativiteten och utbudet – men skapade också en ny risk: översvämning. När allt fler företag släppte allt fler spel, ofta med ojämn kvalitet, började butikshyllorna till slut säga ifrån.

    Kraschen 1983: när marknaden kollapsade av sin egen tyngd

    I början av 1980-talet fanns det plötsligt mängder av konsoler och en flod av spel. Marknaden i Nordamerika drabbades av en kraftig nedgång 1983 (den klassiska “videospelskrashen”), där översaturation, felbedömningar och svagt konsumentförtroende slog hårt. Många aktörer försvann, nya spel släpptes i lägre takt, och branschen behövde tid för att återhämta sig.

    Det intressanta är att detta inte bara var “en ekonomisk händelse” – det var också ett evolutionsfilter. Idén om kvalitetskontroll, licenser och tydligare plattformsstrategi blev mycket viktigare efteråt.

    Handhållna spel tar fart: enkla skärmar, geniala idéer

    Andra generationen handlade inte bara om tv:n i vardagsrummet. Den tog också med spel ut i fickan, särskilt genom Nintendo och Game & Watch-serien: små enheter med ett spel per maskin, ofta med enkel LCD-teknik men briljant speldesign. Handhållna system blev en parallell utvecklingslinje: mindre kraft, men enorm räckvidd.

    1992: ett långt slut på en lång era

    Att andra generationen ibland anges ända till 1992 kan kännas sent, men poängen är att epoken inte dog över en natt. Vissa system levde kvar länge i olika former, och tekniken (kassetter, enkla CPU:er, hårdvarunära programmering) fortsatte att prägla spelutveckling i åratal.

    Varför den här perioden fortfarande spelar roll

    Andra generationen skapade flera grundidéer som spelvärlden fortfarande bygger på:

    • Konsolen som plattform (du köper hårdvara en gång, spel många gånger)
    • Spelbibliotek och varumärken
    • Tredjepartsmarknaden (som idag dominerar nästan helt)
    • Portar och licenser mellan olika format
    • Lärdomar om kvalitet och marknadsbalans efter kraschen

    Det var helt enkelt tiden då tv-spel slutade vara en “gadget” och började bli en industri – med teknik, kultur, ekonomi och kreativitet i samma paket.

    Andra generationens spelkonsoler (ca 1976–1992)
    Vanligt nämnda hemkonsoler:
    • Fairchild Channel F
    • Atari 2600
    • Magnavox Odyssey²
    • Intellivision
    • ColecoVision
    • Atari 5200
    • Vectrex
    • Bally Astrocade
    • Emerson Arcadia 2001
    • RCA Studio II
    • APF-MP1000
    • VC 4000 (inkl. kloner/varianter)
    Vanligt nämnda handhållna system:
    • Nintendo Game & Watch
    • Microvision
    • Entex Adventure Vision
    • Entex Select-A-Game
    • Palmtex Super Micro
    • Epoch Game Pocket Computer

  • Magnavox Odyssey² – spelkonsolen som ville vara dator

    Magnavox Odyssey² var en spelkonsol som föddes i en tid då gränsen mellan leksak och dator ännu var oklar. När den lanserades 1978 utmanade den rådande synen på vad ett TV-spel kunde vara genom att kombinera spelkassetter med ett inbyggt tangentbord och ambitionen att även fungera som ett pedagogiskt verktyg. Resultatet blev en ovanlig och experimentell konsol som i efterhand framstår som ett tidigt försök att förena underhållning, teknik och lärande i vardagsrummet.

    När man talar om de tidiga spelkonsolerna nämns ofta Atari 2600 och Intellivision. Mindre omtalad, men tekniskt och idéhistoriskt mycket intressant, är Magnavox Odyssey². Den lanserades 1978 och tillhör den andra generationen spelkonsoler. Till skillnad från sina konkurrenter försökte den inte bara vara ett TV-spel, utan något som också påminde om en enkel hemdator.

    En ny generation efter den första Odyssey

    Magnavox hade redan skrivit in sig i teknikhistorien med världens första kommersiella hemkonsol, Magnavox Odyssey från 1972. Med Odyssey² tog företaget ett tydligt steg vidare. Den nya konsolen använde utbytbara ROM-kassetter, vilket gjorde det möjligt att sälja ett stort och varierat spelutbud, där varje spel hade egen grafik, logik och ljud.

    När konsolen lanserades i Europa marknadsfördes den av Philips under namnet Philips Videopac G7000. Namnbytet var medvetet: Philips ville distansera produkten från rena spelmaskiner och framhäva dess mer “datorlika” egenskaper.

    Tangentbordet som särskilde systemet

    Det mest utmärkande draget hos Odyssey² var det inbyggda membrantangentbordet med bokstäver och siffror. Tangentbordet användes för att mata in kommandon, välja alternativ i spel och köra enkla undervisningsprogram. Magnavox släppte till och med en kassett, Computer Intro!, som var tänkt att introducera användaren till grundläggande programmering.

    I praktiken var Odyssey² ingen fullfjädrad dator, men den marknadsfördes som ett seriöst och lärorikt alternativ till andra spelkonsoler. Detta speglar en tid då gränsen mellan spel, utbildning och hemdatorer ännu inte var tydligt dragen.

    Teknik och begränsningar

    Konsolen byggde på en Intel 8048-mikrokontroller, en 8-bitars processor som även användes i industriella tillämpningar. Arbetsminnet var extremt begränsat, räknat i hundratals byte, och grafiken klarade en upplösning på 160×200 bildpunkter med en fast palett på 16 färger.

    Jämfört med konkurrenter som Atari 2600 och Intellivision ansågs grafiken ofta vara Odyssey²:s svagaste punkt. Däremot fanns innovativa tillval, bland annat en extern tal- och ljudmodul som kunde generera syntetiskt tal, något som var mycket ovanligt i slutet av 1970-talet.

    Spel och nyskapande idéer

    Odyssey² fick ett spelbibliotek som delvis skilde sig från konkurrenternas. Särskilt uppmärksammad blev The Master Strategy Series, där traditionella brädspel kombinerades med TV-spel. Det mest kända exemplet är Quest for the Rings!, som blandade elektroniskt spel med spelbräde, kort och figurer och därmed förebådade senare tiders hybridspel.

    Systemet är också känt för K.C. Munchkin!, ett spel som starkt påminde om Pac-Man. Likheterna ledde till juridiska problem, och spelet drogs så småningom tillbaka.

    Olika öden i olika delar av världen

    I USA sålde Odyssey² relativt bra men hamnade i skuggan av Atari 2600 och Intellivision. I Europa blev Videopac G7000 däremot en stor framgång, med ett betydligt större spelutbud än i Nordamerika. Där släpptes även specialmodeller, bland annat en version med inbyggd svartvit bildskärm.

    I Brasilien blev konsolen mycket populär och fick en stark lokal förankring. Spel översattes och anpassades kulturellt, ibland med helt nya berättelser. I Japan däremot lanserades systemet sent och sålde dåligt, vilket gör japanska exemplar mycket sällsynta idag.

    Ett alternativt spår i spelhistorien

    Magnavox Odyssey² tillverkades fram till 1984 och sålde totalt omkring två miljoner exemplar. Den försvann i samband med den stora spelkraschen i Nordamerika, men lämnade efter sig ett tydligt avtryck.

    I efterhand framstår Odyssey² som ett experimentellt mellanting mellan spelkonsol och hemdator. Den var inte tekniskt starkast och hade inte flest spel, men den visade hur bred och utforskande spelindustrin var innan tydliga standarder hade etablerats. Det är just denna ambition och egenart som gör att Odyssey² fortfarande väcker intresse bland teknikhistoriker och retroentusiaster.

    Youtube innehåll om Magnavox Odyssey²

    Magnavox Odyssey² – faktaruta
    Typ Hemmavideospelskonsol (andra generationen)
    Utvecklare Magnavox / Philips
    Tillverkare Magnavox / Philips
    Lansering 1978
    Namn i Europa Philips Videopac G7000
    CPU Intel 8048 (8-bit)
    Grafik 160×200, 16 färger (fast palett)
    Ljud Mono (via 8244/8245-kretsen)
    Media ROM-kassetter (vanligen 2–8 KB)
    Kontroller Två digitala 8-vägs joysticks + membrantangentbord
    Tillval Tal-/ljudmodul (“The Voice”), schackmodul
    Livslängd 1978–1984

  • Fairchild Channel F – spelkonsolen som uppfann framtiden

    Fairchild Channel F var ingen storsäljare och få minns den i dag – men utan den hade spelkonsoler sett helt annorlunda ut. När konsolen lanserades 1976 introducerade den idéer som utbytbara spelkassetter, mikroprocessorstyrda spel och pausfunktion, koncept som senare blev självklara inom hela spelindustrin. Det gör Fairchild Channel F till en av de mest inflytelserika, men samtidigt mest förbisedda, spelkonsolerna i historien.

    När vi i dag stoppar in ett spel i en konsol, installerar ett nytt spel eller pausar mitt i en match känns det självklart. Men 1976 var inget av detta givet. Då kom Fairchild Channel F, en till synes anonym låda som i tysthet lade grunden för hur spelkonsoler fungerar än i dag.

    Den första konsolen med utbytbara spel

    Före Channel F bestod många hemmakonsoler av varianter på Pong: några få spel satt fast i maskinen. Ville du ha något nytt fick du köpa en annan konsol. Channel F ändrade spelplanen genom att introducera utbytbara ROM-kassetter, marknadsförda som “Videocarts”. Plötsligt blev spel något man kunde välja, byta och samla.

    Det här är en av de där idéerna som låter självklar i efterhand, men som var ett enormt språng när den kom. Kassetten gjorde att konsolen kunde leva vidare även när nya spel släpptes. Den separerade hårdvara från innehåll, och den logiken blev standard för en hel industri.

    Mikroprocessorn som gjorde allt möjligt

    Channel F var också den första spelkonsolen som byggde sin spelidé kring en mikroprocessor. Det innebar att spelen inte bara var “elektronik som råkar bli ett spel”, utan program som kördes på en CPU. Det skapade utrymme för mer varierade spelregler, mer flexibilitet och, i förlängningen, mer avancerade spel.

    Även om grafiken var enkel och minnet extremt begränsat jämfört med senare maskiner, var arkitekturen modern: en programmerbar plattform där man kunde göra nya saker utan att bygga om hela apparaten.

    Jerry Lawson och kassettrevolutionen

    Ingenjören Jerry Lawson är namnet som oftast kopplas till Channel F:s mest avgörande innovationer. Han var central i att göra kassettsystemet praktiskt och robust och i att driva projektet från prototyp till produkt. I en spelhistoria som ofta fokuserar på Atari och Nintendo hamnade Lawson länge i skuggan, men hans betydelse har blivit allt tydligare i efterhand.

    Det är svårt att överskatta vad kassetten innebar: den gjorde spelmarknaden skalbar. När nya spel kunde säljas separat uppstod en helt ny ekonomi där mjukvara fick ett eget liv.

    Spelen: smarta men inte alltid lockande

    Här kommer paradoxen. Channel F var tekniskt nytänkande, men spelutbudet var ofta långsamt och pedagogiskt: matte, logik, brädspel och enklare sportspel. Samtidigt kom Atari 2600 med mer actionbetonade arkadupplevelser, och publiken drogs åt det som kändes mer direkt, fartfyllt och spektakulärt.

    Det är ett återkommande mönster i teknikens historia: den som uppfinner formatet är inte alltid den som vinner marknaden.

    En ovanlig handkontroll före sin tid

    Channel F:s kontroll var också egen. Den kunde röra sig i flera riktningar och dessutom vridas, tryckas ned och dras upp. Idén var att en enda kontroll skulle kunna täcka flera typer av spel, både “joystick-känsla” och “paddel-känsla”. På pappret var det elegant. I praktiken var den ovanlig, och marknaden standardiserade senare kring mer traditionella joysticks och knappar.

    Varför den inte blev en succé

    Trots sin historiska roll sålde Channel F relativt dåligt jämfört med de stora konkurrenterna. Orsakerna var flera:

    • ett begränsat spelbibliotek
    • hård konkurrens från Atari
    • spel som ofta upplevdes som mindre spännande för masspubliken
    • en ung marknad som snabbt började jaga “arkad hemma”-känslan

    Konsolen försvann så småningom från hyllorna, men idén den introducerade försvann aldrig.

    Arvet: en mall som alla följde

    Det viktiga med Fairchild Channel F är inte att den vann sin tid, utan att den formade framtiden. Nästan varje senare spelkonsol bygger på samma principer:

    • en programmerbar CPU
    • spel som distribueras separat från hårdvaran
    • en plattform som kan få nytt innehåll över tid

    Channel F blev inte den största. Men den blev först med att visa hur en spelkonsol kan vara ett system snarare än en låda med färdiga spel. Och i teknikens historia är det ofta just sådana idéer som visar sig vara de mest långlivade.

    Sammanfattning

    Fairchild Channel F är konsolen som få ägde, men som hela spelindustrin ärvde. Den gjorde spel utbytbara, konsolen programmerbar och framtiden möjlig.

    Youtube innehålle om Fairchild Channel F

    Fakta: Fairchild Channel F

    Lansering
    Nordamerika: november 1976 • Japan: oktober 1977
    Tillverkare
    Fairchild Camera and Instrument
    Typ
    Hemmavideokonsol (andra generationen)
    Det banbrytande
    Första konsolen med ROM-kassetter (”Videocarts”) och mikroprocessorbaserad design
    Processor
    Fairchild F8
    Minne
    64 byte RAM • 2 KB videobuffert
    Upplösning
    Cirka 104 × 60 synliga bildpunkter (av 128 × 64 i VRAM)
    Spelmedia
    ROM-kassetter (Videocarts)
    Kontroller
    Handkontroller som kan fungera som joystick och paddel (vrid/tryck)
    Antal officiella spel
    Cirka 26–27 kassetter (beroende på definition)
    Pris vid start (USA)
    169,95 USD (1976)
    Sålda enheter
    Cirka 350 000 totalt (uppskattning)
    Livslängd
    1976–1983

  • Microvision – handkonsolen som var före sin tid

    Microvision var en liten och tekniskt bräcklig spelkonsol som bara fanns på marknaden i några få år – men dess betydelse för spelhistorien är desto större. När den lanserades 1979 blev den världens första handhållna spelkonsol med utbytbara spelkassetter och visade att bärbart, programmerbart spelande var möjligt. Trots sina många brister kom Microvision att inspirera senare och mer framgångsrika system, och räknas i dag som en bortglömd men avgörande pionjär inom elektroniskt spel.

    Microvision – handkonsolen som var före sin tid

    När man talar om bärbart spelande går tankarna ofta till Game Boy, men redan tio år tidigare fanns en liten, idag nästan bortglömd pionjär: Microvision. Den lanserades 1979 av Milton Bradley Company och blev världens första handhållna spelkonsol som använde utbytbara ROM-kassetter. Det var ett djärvt och tekniskt avancerat grepp som låg långt före sin tid.

    En annorlunda idé: varje spel var en egen dator

    Det som verkligen skilde Microvision från senare konsoler var konstruktionen. Själva konsolen innehöll nästan ingen elektronik alls – ingen central processor, inget spelminne. I stället satt processorn, arbetsminnet och spelkoden i varje enskild kassett. När man bytte spel bytte man alltså samtidigt hela “hjärnan” i systemet.

    Detta gjorde Microvision extremt modulär, men också dyr och komplicerad att tillverka. Olika spel kunde till och med använda olika processorer, bland annat Intel 8021 och Texas Instruments TMS1100, något som är helt otänkbart i moderna konsoler.

    Minimal teknik – maximal vision

    Tekniskt sett var Microvision mycket begränsad, även för sin tid. Skärmen bestod av ett rutnät på 16 × 16 pixlar i svartvitt. Processorn arbetade med ungefär 100 kHz, minnet mättes i tiotals byte och ljudet kom från en enkel summer. Ändå lyckades utvecklarna skapa fungerande versioner av spel som blockbrytare, bowling och strategispel som Fyra i rad.

    Det var inte grafik eller ljud som gjorde Microvision intressant, utan idén om ett portabelt, programmerbart spelsystem.

    En viktig inspirationskälla för Nintendo

    Microvision designades av ingenjören Jay Smith, som senare även skapade vektorkonsolen Vectrex. Trots att Microvision blev kortlivad fick den stort inflytande. Enligt Satoru Okada, tidigare chef för Nintendos hårdvaruutveckling, studerade Nintendo Microvision noggrant när de tog fram Game Boy. Målet var att behålla idén om utbytbara spel, men undvika Microvisions tekniska svagheter.

    På så sätt kan Microvision ses som en direkt förfader till hela den moderna marknaden för bärbara spelkonsoler.

    Allvarliga problem som sänkte systemet

    Trots sin innovationskraft drogs Microvision med stora problem. LCD-skärmarna åldrades dåligt, och många drabbades av så kallad ”screen rot”, där bilden långsamt mörknade och blev oläslig. Kassetterna var extremt känsliga för statisk elektricitet, vilket kunde förstöra processorn bara genom beröring. Därtill slets den tunna plasten över knappsatsen snabbt sönder vid normal användning.

    Resultatet blev höga returantal, missnöjda kunder och ökande produktionskostnader.

    Ett kort liv, men ett långt arv

    Microvision såldes bara mellan 1979 och 1981 och fick ett mycket begränsat spelutbud. Kommersiellt var den ingen succé. Ändå har den fått en självklar plats i spelhistorien. Den bevisade att bärbart spelande med utbytbara spel var möjligt, och den pekade ut en riktning som andra senare skulle förfina och lyckas med.

    I dag är Microvision ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på hur tekniska experiment, även misslyckade sådana, kan lägga grunden till framtida genombrott.

    Youtube innehåller om Microvision

    Microvision – faktaruta
    Tillverkare
    Milton Bradley
    Typ
    Handhållen spelkonsol
    Lansering
    November 1979
    Utgången
    1981
    Media
    Utbytbara ROM-kassetter
    CPU
    Intel 8021 / TI TMS1100 (i kassetten)
    Skärm
    LCD, 16 × 16 pixlar
    RAM
    64 byte
    Ström
    1–2 × 9V-batterier (beroende på revision)
    Känd för
    Första handkonsolen med utbytbara spelkassetter

  • Atari Lynx – handkonsolen som var före sin tid

    Atari Lynx var en handhållen spelkonsol som låg långt före sin tid. Med färgskärm, bakgrundsbelysning och grafikfunktioner som saknade motstycke när den lanserades 1989 visade den vad portabelt spelande kunde bli. Trots tekniska innovationer och djärv design kom den att överskuggas av enklare och mer strömsnåla konkurrenter, och blev därmed ett klassiskt exempel på banbrytande teknik som marknaden ännu inte var redo för.

    Atari Lynx – handkonsolen som var före sin tid

    När man talar om klassiska handhållna spelkonsoler nämns oftast Nintendos Game Boy först. Men parallellt med den svartvita succén fanns en betydligt mer tekniskt avancerad utmanare: Atari Lynx. Den var färgstark, kraftfull och full av idéer som låg långt före sin samtid.

    Färg och prestanda i fickformat

    Atari Lynx lanserades 1989 och blev världens första handhållna spelkonsol med färgskärm och bakgrundsbelysning. Vid en tid då bärbara enheter nästan alltid använde enkla LCD-skärmar utan ljus var detta ett stort tekniskt språng. Konsolen kunde visa tusentals färger, skala och rotera grafik i realtid och leverera visuella effekter som annars främst förknippades med arkadmaskiner.

    Den tekniska grunden bestod av två specialdesignade kretsar. Den ena, kallad ”Mikey”, hanterade processor, ljud och skärmstyrning. Den andra, ”Suzy”, ansvarade för grafik och matematiska beräkningar. Tillsammans gjorde de Lynx till en av de mest avancerade spelplattformarna i slutet av 1980-talet, trots sitt portabla format.

    Utvecklad av Amiga-veteraner

    Lynx utvecklades ursprungligen hos spelföretaget Epyx under arbetsnamnet Handy. Bakom projektet stod bland andra RJ Mical och Dave Needle, två ingenjörer som tidigare varit med och skapat hemdatorn Amiga. Ambitionen var hög redan från början: systemet skulle vara tekniskt överlägset allt annat på marknaden.

    Ett tydligt exempel på detta var att konsolen kunde användas både höger- och vänsterhänt genom att helt enkelt vändas upp och ner, något som var mycket ovanligt vid tiden och fortfarande känns förvånansvärt modernt.

    Portabel multiplayer före internet

    Atari Lynx var även tidigt ute med flerspelarlösningar. Genom den så kallade ComLynx-kabeln kunde upp till åtta konsoler kopplas samman för spel med flera deltagare. Detta möjliggjorde avancerade samarbetsspel långt innan trådlösa nätverk eller internetspel var vardag för konsumenter.

    Varför blev den ingen storsäljare?

    Trots sin tekniska överlägsenhet blev Lynx aldrig någon kommersiell succé. Den färgstarka bakgrundsbelysta skärmen krävde mycket ström, vilket gav kort batteritid. Konsolen var också större, tyngre och dyrare än konkurrenterna. Dessutom hade Nintendo ett betydligt starkare spelutbud och lyckades locka både utvecklare och konsumenter i större omfattning.

    Resultatet blev att Lynx sålde i begränsade mängder jämfört med Game Boy, trots att den i många avseenden var mer avancerad.

    Lynx II och slutet

    1991 släpptes en uppdaterad modell, Lynx II, som var mindre, strömsnålare och billigare. Förbättringarna räckte dock inte för att vända trenden. När Atari i början av 1990-talet flyttade sitt fokus till andra projekt minskade stödet för Lynx, och 1995 lades konsolen officiellt ner.

    Ett tekniskt arv

    I efterhand betraktas Atari Lynx ofta som ett exempel på teknik som låg för långt före sin tid. Den visade vad som var möjligt inom portabel spelhårdvara, men marknaden var ännu inte redo. Trots detta har konsolen fått ett starkt kultfölje, och nya spel har fortsatt att utvecklas av entusiaster långt efter att den slutat tillverkas.

    Atari Lynx förlorade slaget på marknaden, men vann en plats i spelhistorien som en av de mest visionära handkonsoler som någonsin byggts.

    Innehålle på youtube om Atari Lynx

    Faktaruta: Atari Lynx
    Typ
    Handhållen spelkonsol
    Generation
    Fjärde generationen
    Utvecklare
    Epyx
    Tillverkare
    Atari Corporation
    Lansering
    September 1989 (Nordamerika), 1990 (Europa/Japan)
    Livslängd
    1989–1995
    Lanseringspris
    179,99 USD (1989)
    Sålda enheter
    Cirka 2 miljoner
    Media
    ROM-kassetter
    CPU
    ”Mikey” (65C02-variant), upp till ca 4 MHz
    Grafik
    ”Suzy” (16-bitars specialkrets/blitter)
    Minne
    64 KB RAM
    Skärm
    Bakgrundsbelyst 3,5″ färg-LCD, 160×102
    Ljud
    4 kanaler, 8-bit DAC / PSG
    Batteri
    6×AA, ungefär 4–5 timmar (Lynx I)
    Topp-/profilspel
    RoadBlasters
    Känd för: första handkonsolen med färgskärm samt möjlighet till flerspelarlänk (ComLynx).

  • Atari 1020 – när datorer lärde sig rita i färg

    Atari 1020 var en fyrfärgsplotter för Atari 8-bitarsdatorer som lanserades i början av 1980-talet. Till skillnad från vanliga skrivare ritade den text och grafik med riktiga pennor, styrda direkt av datorprogram. Genom att kombinera enkel mekanik med programmering i Atari BASIC blev Atari 1020 ett tidigt exempel på hur hemdatorer kunde användas som kreativa verktyg för både lärande och visuellt skapande.

    Atari 1020 – när datorer lärde sig rita i färg

    I början av 1980-talet var hemdatorn fortfarande ett nytt och spännande verktyg. Skärmarna var enkla, lagringsutrymmet litet och utskrifter oftast begränsade till svart text. I detta sammanhang framstod Atari 1020 som något ovanligt. Det var inte en traditionell skrivare utan en fyrfärgsplotter som faktiskt ritade text och bilder med riktiga pennor.

    En plotter istället för en skrivare

    Till skillnad från matrisskrivare, som slog fram punkter mot ett färgband, använde Atari 1020 fyra utbytbara färgpennor. Pennan rörde sig i sidled medan pappret matades framåt, vilket gjorde det möjligt att rita både raka och diagonala linjer. Resultatet liknade tekniska ritningar eller handgjorda illustrationer snarare än maskinell utskrift.

    Plottern använde rullpapper som var cirka 11,5 centimeter brett och klarade text i 20, 40 och till och med 80 kolumner. För sin storlek och sitt pris var detta anmärkningsvärt och gjorde den användbar både för text och grafik.

    Programmering som blir synlig

    En av Atari 1020:s största styrkor var att den kunde styras direkt från Atari BASIC. Det innebar att användaren kunde skriva program som ritade figurer, diagram och mönster. För många blev detta en konkret introduktion till hur kod kan styra fysiska rörelser och skapa visuella resultat.

    Istället för att bara se siffror på en skärm kunde man bokstavligen se hur ett program tog form på papper. Detta gjorde plottern populär i utbildningssammanhang och bland hobbyprogrammerare som ville experimentera med grafik och matematik.

    Gemensam teknik med andra hemdatorer

    Den mekaniska konstruktionen i Atari 1020 tillverkades av företaget ALPS och användes även i flera andra plottrar under samma period. Liknande modeller såldes till bland annat Commodore, Tandy, Texas Instruments och Mattel. Dessa maskiner hade ofta snarlika tekniska egenskaper men olika anslutningar beroende på datortillverkare.

    Atari 1020 använde Ataris egna SIO-gränssnitt, vilket gjorde den enkel att koppla in utan extra tillbehör. Samtidigt innebar detta att den endast kunde användas tillsammans med Atari 8-bitarsdatorer.

    Ett kreativt verktyg från hemdatorns barndom

    Med dagens mått mätt är Atari 1020 långsam och begränsad. Ändå representerar den något viktigt i datorhistorien. Den visar hur tidiga hemdatorer inte bara handlade om beräkningar och spel, utan också om kreativitet, utforskande och lärande.

    Atari 1020 gjorde programmering synlig och konkret. Varje linje som ritades var ett direkt resultat av kod, och varje färgbyte ett medvetet val. På så sätt blev plottern ett tidigt exempel på hur datorer kan fungera som kreativa verktyg, långt innan begrepp som digital konst och kreativ kod blev vanliga.

    ALPS Mekanism

    Den mekanik som användes i Atari 1020 tillverkades av det japanska företaget ALPS och var gemensam för flera lågprisplottrar under tidigt 1980-tal. Konstruktionen bestod av en horisontellt rörlig pennvagn i kombination med vertikal pappersmatning, vilket gjorde det möjligt att rita linjer i alla riktningar trots den enkla uppbyggnaden. Genom att använda en beprövad och standardiserad mekanism kunde tillverkarna hålla nere kostnaderna samtidigt som tillförlitligheten blev god, även om styrning och anslutning anpassades efter respektive datorsystem.

    Innehåll på youtube om Atari 1020

    Faktaruta: Atari 1020
    Tillverkare
    Atari, Inc.
    Modell
    Atari 1020
    Typ
    Fyrfärgsplotter / skrivare
    Lanseringsår
    1983
    Avsedd för
    Atari 8-bitarsdatorer
    Utskriftsteknik
    Plotter med fyra färgpennor
    Papper
    Rullpapper, ca 11,5 cm brett
    Textlägen
    20, 40 och 80 kolumner
    Grafik
    Ritar linjer via rörlig penna och pappersmatning
    Anslutning
    Atari SIO
    Styrning
    Kan kontrolleras från Atari BASIC
    Mekanism
    ALPS-baserad plottermekanism
    Kännetecken
    Ger utskrifter med handritat utseende

  • Summer Games – åtta bitars OS-feber i vardagsrummet

    Summer Games från 1984 är ett klassiskt sportspel som kom att definiera hur tävlingsinriktade datorspel upplevdes i hemmiljö under 1980-talet. Med enkla men krävande spelmoment, fokus på lokal multiplayer och ett tydligt olympiskt tema förvandlade spelet vardagsrum till intensiva tävlingsarenor. Det blev startpunkten för en hel spelserie och ett av de mest igenkända och inflytelserika sportspelen från hemdatortiden/you.

    Summer Games – åtta bitars OS-feber i vardagsrummet

    När Epyx släppte Summer Games 1984 var det mer än ett vanligt sportspel. Det blev ett kulturellt fenomen på hemdatorer, särskilt på Commodore 64, där spelet snabbt förvandlade vardagsrum till högljudda, tävlingsinriktade mini-olympiader. Här handlade det inte bara om poäng och medaljer, utan om prestige, timing och hur mycket en joystick egentligen tålde.

    Ett OS utan licens – men fullt av fantasi

    Spelet var tydligt inspirerat av de olympiska sommarspelen, men saknade officiell licens från International Olympic Committee. I stället presenterades tävlingarna som de fiktiva ”Epyx Games”. Upp till åtta spelare kunde delta, välja varsitt land och turas om att tävla i olika grenar. Medaljer gav poäng enligt systemet 5–3–1 för guld, silver och brons, och slutresultatet avgjordes först när alla grenar var genomförda.

    Spelmekanik som krävde fysisk ansträngning

    Det som gjorde Summer Games unikt var styrningen. I flera grenar krävdes snabba, rytmiska rörelser med joysticken snarare än knapptryckningar. För långsamt gav dåliga resultat, för snabbt kunde leda till diskvalificering. Det gjorde spelet både intensivt och fysiskt krävande, och bidrog till dess rykte som ett spel där vänskap kunde sättas på prov.

    Grenar och variation

    Grenutbudet varierade något mellan olika plattformar, men omfattade bland annat stavhopp, dykning, sprintlöpning, gymnastik, frisim och lerduveskytte. Spelaren kunde välja att tävla i alla grenar i följd, plocka utvalda grenar, fokusera på en enda eller använda ett övningsläge. På flera versioner gick det dessutom att spara rekord på diskett, vilket ökade tävlingsmomentet ytterligare.

    Från Commodore 64 till halva 80-talet

    Efter lanseringen på Commodore 64 portades Summer Games till en lång rad system, däribland Apple II, Atari 8-bit, Atari 2600 och 7800, Master System, ZX Spectrum, Amiga och Atari ST. I Storbritannien gavs spelet först ut av Quicksilva och senare av U.S. Gold. År 2004 fick spelet nytt liv genom återutgivning på C64 Direct-to-TV.

    Starten på en legendarisk spelserie

    Summer Games blev det första spelet i Epyx så kallade ”Games”-serie, som fortsatte med titlar som Summer Games II, Winter Games, World Games och California Games. Serien kom att definiera hur sportspel kunde fungera på hemdatorer: lättillgängliga, sociala och starkt tävlingsinriktade, med fokus på lokal multiplayer.

    Mottagande och eftermäle

    Spelet sålde över 250 000 exemplar fram till slutet av 1980-talet och beskrevs i samtida datortidningar som en stor framgång. Senare har hela ”Games”-serien lyfts fram i retrospektiva topplistor över tidernas bästa spel, särskilt för sin multiplayer-design och sitt ovanligt precisa kontrollsystem. Vissa senare recensioner har varit mer kritiska och pekat på repetitiva moment, men spelets historiska betydelse är odiskutabel.

    Varför Summer Games fortfarande är ihågkommet

    Summer Games lever kvar i minnet eftersom det fångade något centralt i 1980-talets datorspelande: spel som social upplevelse. Det var ett spel man samlades kring, skrattade åt, tävlade i och ofta återvände till. Mer än ett sportspel blev det en del av vardagskulturen för en hel generation hemdatoranvändare.

    Faktaruta: Summer Games (1984)

    Titel
    Summer Games
    Utvecklare
    Epyx
    Utgivare
    Epyx; Quicksilva (UK); U.S. Gold (UK, senare utgåvor)
    Kompositör
    Randy Glover
    Släppt
    1984
    Genre
    Sport
    Spellägen
    Enspelare, flerspelare (upp till 8)
    Plattformar
    Commodore 64, Amiga, Apple II, Atari 2600, Atari 7800, Atari 8-bit, Atari ST, Master System, ZX Spectrum
    Serie
    Epyx “Games”-serien

  • Commodore MPS-801 och MCS-801

    Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare från mitten av 1980-talet avsedda för hemdatorer från Commodore. MPS-801 var en monokrom skrivare, medan MCS-801 erbjöd färgutskrift. Modellerna tillverkades av det japanska företaget Seikosha och användes främst tillsammans med datorer som VIC-20, Commodore 64, Commodore 16 och Plus/4.

    Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare som lanserades omkring 1984 för användning tillsammans med hemdatorer från Commodore, såsom VIC-20, Commodore 64 och Plus/4. Modellerna tillhör samma skrivarfamilj där MPS-801 är den monokroma grundversionen, medan MCS-801 är en färgkapabel vidareutveckling.

    Beteckningen MPS står för Matrix Printer System. För färgmodellen användes beteckningen MCS, vilket i marknadsföringen tolkades som Matrix Colour System. Skrivarna blev vanliga tillbehör i hemmiljöer under 1980-talet, där de användes för utskrift av programlistor, dokument, grafik och diagram.

    Ursprung och tillverkning

    Trots Commodore-namnet utvecklades och tillverkades skrivarna inte av Commodore själva. Produktionen sköttes av det japanska företaget Seikosha, ett dotterbolag till Seiko. Samma grundkonstruktion såldes även under namnet Seikosha GP-500 VC.

    Vid tiden var Seikosha en av världens största skrivartillverkare och levererade även skrivare till andra hemdatortillverkare, bland annat Atari. Konstruktionen i MPS-801- och MCS-801-serien är därför representativ för japansk skrivarteknik från början av 1980-talet.

    Anslutning och papper

    Skrivarna anslöts till datorn via Commodores seriella buss och använde ändlöst tractorpapper. Pappersbredden kunde variera mellan cirka 4,5 och 10 tum. Manuell pappersmatning skedde med hjälp av ett mekaniskt handhjul på skrivarens högra sida, kompletterat med en knapp för radmatning.

    Utskriftsteknik

    Både MPS-801 och MCS-801 använde Seikoshkas så kallade Unihammer-system. Till skillnad från traditionella nålskrivare saknades individuella nålar i skrivhuvudet. I stället pressades pappret mot ett rutnät av metallameller bakom färgbandet, vilket skapade punkterna i utskriften.

    Denna konstruktion var mekaniskt robust men gav upphov till ett mycket högt ljud. Skrivarna är kända för sitt metalliska smatter, vilket blev ett karakteristiskt inslag i många hem under 1980-talet.

    MPS-801

    MPS-801 var den ursprungliga monokroma modellen. Den använde en teckenmatris på 6 × 7 punkter och hade en utskriftshastighet på cirka 50 tecken per sekund. På grund av den begränsade vertikala upplösningen kunde bokstäver med nedstaplar, såsom g, p och y, inte återges korrekt.

    Skrivaren stödde endast enkelriktad utskrift, vilket innebar att utskrift skedde endast när skrivhuvudet rörde sig från vänster till höger. Vid återgång skrevs ingenting, vilket gjorde modellen långsam jämfört med senare bidirektionella skrivare.

    MCS-801

    MCS-801 var färgvarianten i samma skrivarfamilj och erbjöd utskrift i sju färger: svart, cyan, purpur, röd, gul och grön. Teckenmatrisen var 8 × 8 punkter, vilket gav bättre läsbarhet och möjlighet att korrekt återge både versaler och gemener.

    Utskriftshastigheten var cirka 38 tecken per sekund, något lägre än hos MPS-801. Commodore marknadsförde MCS-801 särskilt för utskrift av diagram, histogram och cirkeldiagram samt för dokument där färg kunde användas för att markera rubriker och viktiga textavsnitt.

    Tecken och grafik

    Båda modellerna kunde skriva hela ASCII-teckenuppsättningen samt Commodores PET-grafiktecken. Inverterade tecken och punktgrafik stöddes, vilket gjorde skrivarna användbara både för textbaserade dokument och för enklare grafiska utskrifter.

    Tekniska egenskaper i sammanfattning

    Utskriftsmetoden var slagbaserad matrisskrift med Unihammer-teknik. Teckenmatrisen var 6 × 7 punkter för MPS-801 och 8 × 8 punkter för MCS-801. Pappersmatningen skedde via tractor och skrivarna klarade original samt en till två karbonkopior beroende på inställning och papperstyp.

    MCS-801 hade måtten cirka 141,8 mm i höjd, 477,5 mm i bredd och 348,5 mm i djup samt en vikt på omkring 5,2 kg. Nätspänningen var 220/240 volt vid 50 eller 60 hertz.

    Betydelse

    Commodore MPS-801 och MCS-801 spelade en viktig roll under hemdatordatorernas genombrottsperiod. För många användare var detta den första skrivaren de ägde, och den gjorde det möjligt att använda hemdatorn som ett praktiskt verktyg för arbete, studier och kreativt skapande.

    I dag betraktas skrivarna som typiska exempel på 1980-talets hemdatorteknik och är uppskattade samlarobjekt, inte minst för sin robusta konstruktion och sitt karakteristiska ljud.

    Innehåll på youtube

    Fakta – Commodore MPS-801 / MCS-801
    Typ: Matrisskrivare (slagbaserad dot matrix)
    Tillverkare: Commodore (tillverkad av Seikosha)
    Lanserad: ca 1984
    Papper: Tractor (ändlöst), 4½–10 tum
    MPS-801
    Teckenmatris: 6×7 punkter
    Hastighet: ca 50 tecken/sek
    Utskrift: Enkelriktad
    MCS-801 (färg)
    Teckenmatris: 8×8 punkter
    Hastighet: 38 CPS
    Färger: svart, cyan, purpur (magenta), röd, gul, grön
    Mått (H×B×D): 141,8 × 477,5 × 348,5 mm
    Vikt: ca 5,2 kg
    Ström: 220/240 V, 50/60 Hz

  • Epson MX-80 – skrivaren som formade hemdatorrevolutionen

    Epson MX-80 var mer än bara en skrivare. När hemdatorerna slog igenom i början av 1980-talet blev den den saknade länken mellan skärm och papper. Med låg kostnad, hög driftsäkerhet och oväntat avancerad teknik satte MX-80 standarden för en hel generation matrisskrivare och bidrog i hög grad till att göra persondatorn användbar i både hem och kontor.

    När persondatorn började ta steget från hobbyrum till hem och kontor i början av 1980-talet uppstod ett nytt problem: hur skulle datorerna skriva ut något användbart på papper? Lösningen blev för många Epson MX-80, en matrisskrivare som inte bara blev en försäljningssuccé utan som i praktiken satte standarden för hur billiga skrivare skulle fungera under ett helt decennium.

    MX-80 lanserades i oktober 1980 och var en 9-nålars matrisskrivare som kombinerade låg kostnad, robust konstruktion och oväntat avancerad teknik. Resultatet blev en av de mest inflytelserika kringutrustningarna i datorhistorien.

    Från tidiga skrivare till hemdatorer

    Epson, som då hette Shinshu Seiki, hade tillverkat skrivare sedan 1960-talet. Deras första större framgång kom med den lilla trumskrivaren EP-101, som togs fram inför de olympiska spelen i Tokyo 1964. Under 1970-talet började företaget experimentera med matrisskrivare och 1978 lanserades TX-80, en relativt billig modell som dock drogs med kvalitetsproblem.

    Erfarenheterna från TX-80 blev avgörande. Epson tog god tid på sig att utveckla en efterföljare som både var billig och pålitlig. Efter tre års arbete presenterades MX-80, byggd med bättre komponenter, smartare elektronik och flera funktioner som konkurrenterna saknade.

    Teknik som gjorde skillnad

    Trots sitt enkla yttre var MX-80 tekniskt avancerad för sin tid. Den använde ett 9-nålars skrivhuvud som gav bättre vertikal upplösning än tidigare 7-nålsmodeller. Skrivhuvudet kunde arbeta dubbelriktat, vilket innebar att det skrev både framåt och bakåt utan att behöva återvända till radens början. Detta ökade utskriftshastigheten avsevärt.

    En annan avgörande innovation var det utbytbara skrivhuvudet. Tidigare krävde ett slitet eller trasigt skrivhuvud ofta dyr service, men MX-80:s huvud kunde användaren själv byta utan verktyg. Det gjorde skrivaren billig att äga över tid och mycket attraktiv för både hemanvändare och småföretag.

    MX-80 klarade upp till 132 kolumner per rad, kunde skriva både text och enkel grafik och stödde flera internationella teckenuppsättningar via DIP-omkopplare på baksidan. Genom styrkommandon, som senare standardiserades som ESC/P, kunde användaren styra teckenbredd, fetare utskrift, kursiv stil och andra layoutdetaljer direkt från datorn.

    En oväntad grafisk förmåga

    Med tillägget Graftrax, en uppsättning EPROM-kretsar som kunde installeras i skrivaren, fick MX-80 förmågan att skriva högupplöst punktgrafik där varje nål i skrivhuvudet kunde styras individuellt. Det gjorde det möjligt att skriva diagram, logotyper och bilder, något som tidigare varit förbehållet betydligt dyrare skrivare.

    Graftrax Plus, som lanserades senare, lade till funktioner som understrykning, över- och underskrift, kursiva tecken och fler internationella symboler. För många användare var detta första gången en relativt billig skrivare kunde producera utskrifter som närmade sig professionell kvalitet.

    En dominerande marknadsframgång

    MX-80 blev en omedelbar kommersiell succé. Under 1981 såldes över 200 000 exemplar och produktionen ökade snabbt till tiotusentals skrivare per månad. Redan 1982 hade MX-80 tagit en dominerande position på världsmarknaden för 80-kolumnsskrivare, med särskilt starka marknadsandelar i Japan och Europa.

    Totalt såldes över en miljon MX-80-enheter innan modellen fasades ut. Den såldes även i flera varianter, bland annat MX-80 F/T med friktionsmatning för lösa ark och MX-100 i bredformat. IBM sålde dessutom en ommärkt version som IBM 5152, anpassad för den tidiga IBM PC.

    Arvet efter MX-80

    MX-80 kopierades flitigt av andra tillverkare. Dess formfaktor, funktioner och styrkommandon blev snabbt en de facto-standard inom branschen. ESC/P-kommandona kom att användas och vidareutvecklas under många år, och 9-nålars matrisskrivare blev norm i stället för äldre 7-nålsmodeller.

    Den konkurrens som MX-80 utlöste drev snabbt fram bättre utskriftskvalitet och högre hastigheter. Snart kunde matrisskrivare producera så kallad near letter quality, vilket gjorde de dyra prästkransskrivarna i stort sett överflödiga. I början av 1990-talet hade dessa nästan helt försvunnit från marknaden.

    En teknikhistorisk milstolpe

    Epson MX-80 betraktas i dag som en milstolpe i datorhistorien. År 2007 utsågs den av PC World till en av de viktigaste teknikprodukterna genom tiderna. Att förbrukningsmaterial fortfarande säljs flera decennier efter lanseringen vittnar om dess enorma genomslag.

    MX-80 var inte bara en skrivare. Den gjorde persondatorn praktisk, användbar och redo för vardagsbruk och bidrog därmed i hög grad till hemdatorns genombrott.

    Youtube innehåll om Epson MX80

    Faktaruta: Epson MX-80
    Typ
    Seriell matrisskrivare (dot matrix)
    Tillverkare
    Seiko Epson (Epson)
    Lanserad
    1980
    Pris vid lansering
    US$ 650
    Anslutning
    Parallell, RS-232 (seriell), eller GPIB
    Utskrift
    Upp till 132 kolumner per rad
    Skrivhuvud
    9-nålar, utbytbart av användaren
    Känd för
    Bidrog till ESC/P och blev en de facto-standard för billiga matrisskrivare
    Efterföljare
    FX-80 (1983)

  • När hemdatorn kopplades upp mot världen – Postel när staten drömde om eget internet med monopol

    Med modem, färggrafik och stordatorns kraft flyttar framtiden in i vardagsrummet. Postverkets nya videotexttjänst Micronet låter hemdatorägare spela, räkna och hämta information dygnet runt – långt bortom de begränsningar som Datavisionen satt.

    Postel

    Postverkets Micronet – 80-talets digitala genombrott

    Efter Televerkets Datavision tar nu Postverket ett kliv rakt in i framtiden. Med Micronet, en ny videotext- och datatjänst, öppnas dörren för svenska hemdatorägare att kommunicera med omvärlden, göra avancerade beräkningar – eller spela klassiker som Donkey Kong Jr och Burger Time mitt i natten.

    Micronet är inte bara ännu en informationsdatabas. Det är ett helt nytt sätt att använda datorn hemma. I stället för att vara begränsad av den egna maskinens prestanda kopplar man upp sig via modem till en kraftfull stordator. Resultatet? Betydligt mer avancerade program och spel än vad Datavisionen klarar av.

    För stort för Datavision

    Postens videotexttjänst Postel har tidigare varit en del av Televerkets Datavision. Men nu räcker utrymmet inte längre till. Datavisionen rymmer totalt 50 000 sidor – och Postel skulle ensam behöva ta upp större delen av dessa.

    – Vi får helt enkelt inte plats, förklarar Arvid Brandberg på Postel.
    – Med Micronet kan vi erbjuda upp till 35 000 sidor bara där.

    Genom ett samarbete med den brittiska videotexttjänsten Prestel, där Micronet lanserades redan 1983, får Sverige tillgång till ett beprövat system. I Storbritannien står Micronet idag för omkring 20 procent av all efterfrågad information i Prestel – ett tydligt tecken på dess popularitet.

    Spel och program – direkt från stordatorn

    En av Micronets största styrkor är möjligheten att köra program online. Du behöver inte längre ladda in ett program i din egen dator – allt körs centralt.

    Detta gör det möjligt att använda program som annars vore omöjliga på en vanlig hemdator. Ett exempel är spelet Othello, som har ett nästan oändligt antal spelvariationer och därför inte fungerar i Datavisionens mer begränsade miljö.

    – Du slår inte huvudet i taket på grund av din dator, säger Brandberg.
    – Du har hela stordatorns kapacitet till ditt förfogande.

    En dröm för hemprogrammerare

    Micronet är inte bara till för spelare och informationssökare. För programmerare öppnar sig helt nya möjligheter. Istället för att kopiera program till tusentals disketter eller kassetter kan utvecklare skicka en enda kopia till Postel, som sedan distribuerar programmet via Micronet.

    – Hemprogrammerare kan testlansera sina program här, säger Brandberg.
    – Går det bra kan de sedan gå vidare till programvarubutiker. Går det inte bra har de sparat både tid och pengar.

    Postel hoppas nu knyta kontakter med hemdatorklubbar och programmerare över hela landet.

    För vem är Micronet?

    Micronet riktar sig till alla med hemdator eller persondator. Systemet är fabrikatsoberoende och fungerar redan med populära datorer som ZX Spectrum och VIC-64, med planer på stöd för Apple II, ABC-datorer och IBM PC.

    För att använda Micronet krävs:

    • Hemdator eller terminal
    • Videotexprogram och modem
    • Abonnemang hos Postel

    Abonnemanget kostar 275 kronor i inträdesavgift och därefter 30 kronor per månad. Samtalskostnaden ligger på 30 öre per minut.

    Inte bara för ungdomar

    I England trodde man först att Micronet främst skulle locka ungdomar under 20 år. Men det visade sig att den största användargruppen istället var 30–40-åringar. Mycket talar för att samma sak kommer att gälla i Sverige.

    Micronet kan användas för allt från börskurser, flygtider och turistinformation till sportresultat och postorder. Informationen presenteras som färgglada sidor med text och grafik – direkt på datorskärmen.

    Och vill man spela ett arkadspel sent en lördag kväll? Inga problem.

    – Videotexttjänsten är öppen dygnet runt, konstaterar Arvid Brandberg.
    – Det är mer än vad någon specialhandel kan erbjuda.

    Med Micronet tar Postverket ett tydligt steg in i den uppkopplade framtiden – långt innan ordet ”internet” blivit vardag.

    Fakta: Postel (Postens videotexttjänst)
    • Vad? Postens videotexttjänst som gav hemdatoranvändare tillgång till informationssidor via modem.
    • Bakgrund: Postel ingick först i Televerkets Datavision, men byggdes ut genom samarbete med brittiska Micronet.
    • Innehåll: Informationssidor (text och färggrafik) samt möjlighet att köra spel och program “online”.
    • Idé: Användaren kopplar upp sig mot en central dator och får tillgång till mer kapacitet än den egna hemdatorn klarar.
    • Krav: Hemdator/terminal, videotexprogram och modem samt abonnemang hos Postel.
    • Prisexempel (enligt uppgift): 275 kr i inträde, 30 kr/mån och samtalskostnad 30 öre/minut.
    • Tillgänglighet: Öppet dygnet runt.

  • Teleguide – det svenska nätet som kom för tidigt

    I början av 1990-talet försökte Sverige skapa sitt eget digitala nät för vanliga människor – flera år innan internet slog igenom på allvar. Teleguide skulle bli en folkterminal i varje hem, där man kunde boka resor, sköta bankärenden och beställa varor via telefonlinjen. Visionen var framtidsinriktad, men satsningen blev kortlivad och kostsam – och är idag ett fascinerande exempel på hur rätt idé kan få fel timing.

    I början av 1990-talet, innan ord som webbläsare, Google och e-post var vardagsmat, försökte Sverige bygga sitt eget digitala informationssamhälle. Resultatet blev Teleguide – ett ambitiöst, dyrt och i efterhand smått mytomspunnet datornätverk för privatpersoner. Det lanserades 1991 av Televerket, tillsammans med IBM och Esselte, och skulle göra digitala tjänster tillgängliga i vanliga svenska hem.

    Två år senare var allt över.

    Visionen: en folkterminal i varje hem

    Teleguide var starkt inspirerat av det franska systemet Minitel, som under 1980-talet blivit en enorm succé i Frankrike. Där kunde miljontals användare via enkla terminaler slå upp telefonnummer, boka resor, chatta och beställa varor – långt innan internet slog igenom.

    Televerket ville göra något liknande i Sverige. Visionen var djärv: 50 000 terminaler skulle placeras i svenska hem. Man såg framför sig en ”folkterminal” – lika självklar som telefonen eller TV:n – där människor kunde sköta vardagsärenden utan att stå i kö eller ringa samtal.

    Till skillnad från tidigare system som Videotex och Datavision, som främst riktade sig till företag, var Teleguide tänkt för privatpersoner.

    Så fungerade Teleguide

    Användarna fick en särskild Teleguide-terminal, utrustad med inbyggt modem och ett personligt smartkort för inloggning. Det fanns också en PC-tillsats som gjorde att vanliga datorer kunde anslutas, samtidigt som den fungerade som modem och fax.

    Via telefonlinjen kunde man koppla upp sig mot Teleguides centrala system och få tillgång till ett växande utbud av tjänster:

    • nyheter
    • nummerupplysning
    • enkel e-post
    • banktjänster
    • resebokningar
    • speltjänster
    • beställning av taxi
    • blommogram

    I praktiken erbjöd Teleguide många av de saker vi idag tar för givna – fast i textbaserad form och med långsamma modem.

    De första svenska ”online-tjänsterna”

    Bland tjänsterna fanns flera som låg långt före sin tid. TvSelect var Sveriges första elektroniska TV-guide, där man kunde söka efter program via fritext eller kategorier.

    Bildelsbasen gjorde det möjligt att söka efter begagnade bildelar från demonteringar runt om i landet – en tidig föregångare till dagens webbtjänster.

    Ett särskilt intressant pilotprojekt genomfördes i Stockholm 1991: hemtjänstpersonal kunde via Teleguide beställa matvaror online för äldre kunder. Beställningarna skickades till en livsmedelsbutik i Johanneshov, som levererade varorna direkt hem. Betalning kunde ske kontant eller mot faktura. Det här kan mycket väl ha varit en av Sveriges första nätbutiker.

    Men det var dyrt – väldigt dyrt

    Teleguide var dock ingen gratis tjänst. Användningen kostade 1 krona och 50 öre per minut, plus en månadsavgift som först låg på 25 kronor och senare höjdes till 75.

    Efter ett halvår hade tjänsten omkring 22 000 abonnenter. Det var långt ifrån tillräckligt för att täcka de enorma kostnaderna för utveckling, marknadsföring, terminaler och drift.

    Televerket insåg snabbt ett grundproblem: ju fler terminaler som delades ut, desto större blev förlusterna.

    Internet knackar på dörren

    Samtidigt hände något avgörande i omvärlden. I början av 1990-talet började internet sprida sig utanför universitet och forskningsmiljöer. När webbläsaren Mosaic lanserades 1993 blev World Wide Web plötsligt begripligt och attraktivt för allmänheten.

    Teleguide var ett slutet, proprietärt system – helt kontrollerat av Televerket. Internet var öppet, globalt och växte explosionsartat.

    Enligt Ny Tekniks reporter Jan Melin tappade Teleguide snabbt sin attraktionskraft när människor insåg att framtiden låg i öppna nät, inte i ett nationellt specialsystem.

    Ett dyrt farväl

    Hösten 1992 försökte Televerkets generaldirektör Tony Hagström rädda projektet genom att omförhandla avtalen med IBM och Esselte. Men intresset var svalt. Samarbetet sprack och Teleguide lades ner.

    Den totala kostnaden för satsningen uppgick till omkring två miljarder kronor – en av de största tekniksatsningarna som aldrig nådde hela vägen fram i Sverige.

    Ett misslyckande – men också en föraning

    I efterhand är det lätt att kalla Teleguide för ett fiasko. Men det är också tydligt att systemet låg förbluffande rätt i tiden när det gällde idéer.

    Teleguide förutsåg:

    • digitala vardagstjänster
    • e-handel
    • distansbank
    • digitala TV-guider
    • informationssökning hemifrån

    Problemet var inte visionen – utan timingen och affärsmodellen.

    Teleguide blev helt enkelt ett framtidsprojekt som föddes strax innan framtiden valde en annan väg.

    Faktaruta: Teleguide
    Start
    1991
    Nedlagt
    1993
    Bakom
    Televerket (nu Telia), IBM och Esselte
    Typ
    Svenskt datornätverk för privatpersoner (före internetgenombrottet)
    Utrustning
    Specialbyggd terminal med modem + smartkort (samt PC-tillsats)
    Tjänster
    Nyheter, nummerupplysning, enkel e-post, bank- och resetjänster m.m.
    Pris
    Ca 1:50 kr/min + månadsavgift (25 kr, senare 75 kr)
    Omfattning
    Ca 22 000 abonnenter efter ett halvår
    Utfall
    Avvecklades efter stora förluster (uppges till ca 2 miljarder kronor)
    Kuriosa: Teleguide inspirerades av franska Minitel och hann lanseras precis innan webben slog igenom brett.

  • HEMDATORN SOM FAMILJENS NAV – så förvandlar du din dator till ett fleranvändarsystem med miniterminaler

    Tänk dig ett hem där datorn inte är låst till skrivbordet, utan fungerar som en gemensam resurs för hela familjen. Med små intelligenta terminaler placerade i varje rum kan information, program och meddelanden nås precis där de behövs. I denna artikel presenteras ett system som förvandlar hemdatorn till ett fleranvändarsystem – ett tidigt steg mot det uppkopplade hem vi i dag tar för givet.

    Teleguiden var en av de tidiga visioner som fanns kring detta.

    Tänk dig att du står vid telefonen. Bredvid ligger en liten batteridriven terminal – ungefär i storlek med en fickräknare. Med ett knapptryck kan du slå upp telefonnummer, bläddra i familjens register, läsa meddelanden eller se dagens kalender. All information hämtas från hemmets dator, som arbetar tyst i bakgrunden.

    Detta är inte science fiction. Med enkla medel kan en vanlig hemdator förvandlas till ett fleranvändarsystem – en gemensam registerbank för hela familjen, tillgänglig var ni än befinner er i hemmet.

    I denna artikelserie går vi igenom hur ett sådant system byggs upp: från kommunikation mellan dator och terminal, via hårdvara och anslutningar, till själva terminalens uppbyggnad och mjukvara. Här ger vi en översikt av idén och hur systemet används i praktiken.

    EN LITEN TERMINAL – STORA MÖJLIGHETER

    Miniterminalen är konstruerad för batteridrift och innehåller därför endast strömsnåla komponenter: CMOS-kretsar och LCD-display. Den är samtidigt intelligent och självständig, styrd av en COP-processor från National Semiconductor.

    Terminalen är utrustad med en punktmatrisdisplay på 32 × 84 punkter som kan visa fyra rader text i 5×7-matris. Displayen fungerar som ett fönster som kan scrollas i alla riktningar. En spelspak används för att flytta markören, bläddra i menyer och styra spel. OBS-tangenten ersätter ENTER-tangenten och används för att bekräfta val, sända data till datorn eller begära assistans.

    I stället för ett traditionellt tangentbord används mjukvarutangenter direkt på LCD-displayen. Datorn bestämmer vilka siffer-, bokstavs- och funktionstangenter som visas för tillfället. Ett lätt tryck på den markerade ytan räcker för att välja funktion. Varje knapptryck bekräftas med ett kort pip från en piezoelektrisk summer, som även används för alarm, meddelanden och spel.

    För kommunikationen används ett HP-IL-interface, vilket gör det möjligt att ansluta upp till 15 terminaler till samma hemdator.

    MJUKVARUTANGENTER – EN SMART LÖSNING

    Att använda mjukvarutangenter istället för många fysiska knappar har flera fördelar. Tangenter visas bara när de har en tydlig och aktuell funktion, vilket minskar risken för feltryck. Gränssnittet blir enklare att förstå även för ovana användare, samtidigt som terminalen blir både billigare och mindre mekaniskt komplicerad.

    NÄR TERMINALEN VILAR – KLOCKA OCH KALENDER

    När terminalen inte används för någon särskild uppgift fungerar den som en kombinerad digitalklocka och almanacka. Den visar veckodag, datum, månad och klockslag och kan programmeras för olika typer av larm.

    Det kan till exempel handla om möten och tandläkarbesök, väckning, födelsedagar – gärna med presentförslag – eller påminnelser om när favoritprogrammet börjar på TV eller radio. Alarm indikeras både visuellt på displayen och med ljudsignal.

    EXEMPEL: SÖK I TELEFONKATALOGEN

    Anta att du ska ringa Per Johansson men inte kommer ihåg hans telefonnummer. Du trycker först på OBS-tangenten och terminalens huvudmeny visas. Med spelspaken scrollar du tills du hittar posten ”TELEFONKATALOG” och trycker lätt på displayen vid den markerade raden. Ett kort pip hörs.

    Displayen visar nu ”NAMN”. Du kan skriva in hela namnet, delar av det, eller bara några bokstäver följda av ett snedstreck. Tio bokstavstangenter visas på displayen. Saknas önskad bokstav scrollar du fram den med spelspaken. Inmatningen visas på översta raden så att du kan kontrollera och rätta vid behov.

    När du är nöjd trycker du på OBS-tangenten och namnet skickas till datorn för sökning. Efter någon sekund visas resultatet. Alla telefonnummer som hör till det sökta namnet listas. Om displayen inte räcker till scrollar du vidare. När du fått informationen återgår du till klock- och kalenderläget med OBS-tangenten.

    MER ÄN BARA TELEFONNUMMER

    Telefonkatalogen är bara ett exempel på vad systemet kan användas till. Samma princip gäller för register över skivor, fotografier och diabilder, matrecept, privatekonomi, spel, miniräknare samt radio- och TV-program. Nya uppgifter kan matas in direkt från terminalen och lagras i datorn.

    Alla funktioner nås via menyer, vilket gör systemet lätt att använda även för den som saknar datorvana.

    MEDDELANDEN OCH INTERN KOMMUNIKATION

    När flera terminaler är anslutna samtidigt uppstår ett verkligt fleranvändarsystem i hemmet. Varje terminal kan kommunicera med hemdatorn, men också med andra terminaler. Flera meddelanden kan hanteras parallellt på kommunikationslänken.

    Om någon vill nå dig visas en signal på din display, eventuellt kombinerad med ljud. Du kan välja att avbryta ditt arbete eller vänta tills du är klar. Meddelanden kan lagras tills du läser dem eller tills ett bestämt klockslag uppnåtts. Resultatet blir en slags snabbtelefon som både kan förmedla och lagra information.

    ETT STEG MOT FRAMTIDENS HEM

    Genom att placera en miniterminal i varje rum får hela familjen ständig tillgång till datorns resurser – där de behövs. Hemdatorn blir inte längre en ensam maskin på skrivbordet, utan ett nav för information, kommunikation och service i hela hemmet.

    HUR BLEV DET – OCH HUR SER DET UT I DAG?

    När dessa idéer formulerades var visionen att hemdatorn skulle bli hemmets centrala informationsnav, med små intelligenta terminaler utspridda i varje rum. Mycket av detta förverkligades – men inte riktigt på det sätt man då föreställde sig. I stället för särskilda miniterminaler med punktmatrisdisplay fick vi persondatorer, bärbara datorer och så småningom smarta mobiltelefoner och surfplattor. Kommunikation som då krävde särskilda gränssnitt och protokoll sker i dag trådlöst över Wi-Fi och Internet, och databaserna finns ofta i molnet snarare än i en enskild hemdator.

    Samtidigt är grundtanken slående aktuell. Kalender, kontakter, meddelanden, media, spel och personlig ekonomi finns i dag ständigt tillgängliga, oavsett var vi befinner oss – precis som visionen beskrev. Skillnaden är att varje familjemedlem numera bär sin ”miniterminal” i fickan. Smartphones, smartklockor och röstassistenter fyller samma roll som de tidiga terminalerna var tänkta att göra, men med mångdubbelt större beräkningskraft och användarvänlighet. Idén om ett fleranvändarsystem i hemmet blev därmed verklighet, inte genom specialbyggd hårdvara, utan genom standardiserad teknik, nätverk och personliga enheter.

    Faktaruta

    Artikeln ovan kommer från tidningen Hemdator från 1983 och har omformulerats. Syftet med artikeln är att visa de visioner som redan fanns i början av 1980-talet och att jämföra dem med hur det ser ut i dag, för att ge perspektiv på den tekniska utvecklingen.

  • Brother EP-20 – den lilla skrivmaskinen som tog steget in i framtiden

    Liten, tyst och märkligt charmig – Brother EP-20 ser kanske ut som en teknisk parentes från 1980-talet, men är i själva verket ett tidigt steg mot den digitala skrivmaskinen. Med LCD-display, batteridrift och termisk utskrift hamnade den mitt emellan mekanik och dator, och har i dag fått nytt liv som kultmaskin bland samlare och typentusiaster.

    I början av 1980-talet stod skrivmaskinsvärlden mitt i ett teknikskifte. Mekaniska armar, färgband och smattrande ljud började långsamt ge vika för elektronik, displayer och tystare utskrifter. En av de mest udda – och idag mest älskade – representanter för den här övergången är Brother EP-20, en ultrakompakt, batteridriven elektronisk skrivmaskin som lanserades i slutet av 1982.

    Vid första anblicken ser EP-20 nästan ut som en leksak: kilformad, liten nog att bäras under armen och byggd i kräm- och brunfärgad plast. Men bakom det blygsamma yttre döljer sig ett stycke teknik- och designhistoria.

    Elektronisk typning i fickformat

    Brother EP-20 var en av de första elektroniska skrivmaskinerna som riktade sig till massmarknaden. Den markerade ett tydligt steg bort från mekanisk slagteknik och mot digital textbehandling. I stället för traditionella typer använder maskinen ett 9-nåligt punktmatrissystem med termisk överföring – nästan ljudlöst jämfört med äldre maskiner.

    En liten LCD-skärm visar en textrad i taget innan utskrift. Det kan låta självklart i dag, men 1982 var detta ett stort steg: användaren kunde se och rätta texten innan den hamnade på papperet. På så sätt blev EP-20 en tidig brygga mellan skrivmaskin och ordbehandlare.

    Batterier, minne och smarta funktioner

    Portabilitet var ett nyckelord. EP-20 drivs av fyra D-batterier eller en 6-volts nätadapter, vilket gjorde den användbar nästan var som helst. Den inbyggda minnesfunktionen tillät lagring av kortare textstycken, och maskinen erbjöd funktioner som automatisk centrering, understrykning och tangentupprepning – egenskaper som tidigare mest fanns i större kontorsmaskiner.

    Två särskilda lägen visar hur genomtänkt konstruktionen var:

    • NP (No Print) – för att rensa displayen utan att skriva ut
    • CP (Character Print) – för att skriva ut det som visas på skärmen

    Små detaljer, men de gav användaren en oväntad kontrollnivå för en så liten maskin.

    Papper, band och materialval

    En av EP-20:s mer egenartade lösningar är valsen (platen), som inte är gjord av hårdgummi utan av tät skumgummi. Detta passade den termiska utskriftstekniken men bidrog också till maskinens mjukare känsla – och dess begränsningar.

    Maskinen använder extremt små färgbandspatroner som bara räcker till omkring 5–6 sidor, vilket gör dem svåra och dyra att hitta i dag. Ett populärt alternativ bland entusiaster är därför att skriva på termiskt faxpapper, vilket gör det möjligt att använda EP-20 helt utan färgband – och ofta med bättre resultat än på vanligt papper.

    En kultmaskin återupptäcks

    Under många år var Brother EP-20 mest en fotnot i skrivmaskinshistorien. Men runt 2018 hände något oväntat. Intresset i den så kallade Typosfären – en global gemenskap av skrivmaskinsentusiaster – tog fart. Flera samlare upptäckte maskinen nästan samtidigt, och många blev förvånansvärt förälskade.

    En viktig katalysator var en video där skrivmaskinsprofilen Joe Van Cleave presenterade sitt nyinköpta exemplar. Videon fungerade som ren evangelisation: plötsligt ville alla ha en EP-20. Det lilla, märkliga formatet och den nästan futuristiska enkelheten fann en ny publik, decennier efter att maskinen slutat tillverkas.

    Ett litet steg – med stort arv

    Brother EP-20 är kanske inte den mest praktiska skrivmaskinen, och definitivt inte den mest hållbara. Men den representerar något större: ett ögonblick då analogt mötte digitalt, då skrivmaskinen började tänka innan den skrev.

    Att denna udda lilla maskin fortfarande fascinerar samlare och användare är ett bevis på att teknik inte bara handlar om prestanda – utan också om idéer, övergångar och personlighet. EP-20 är ett tekniskt mellansteg som råkade få en själ.

    Faktaruta: Brother EP-20
    Lanserad
    Sent 1982
    Typ
    Ultrakompakt, batteridriven elektronisk skrivmaskin
    Utskrift
    9-pins punktmatris (termisk/transfer)
    Display
    Liten LCD med en rad för förhandsvisning
    Ström
    4 × D-batterier eller 6 V nätadapter (negativ spets)
    Papper
    Bäst på slätt papper; termopapper kan användas utan färgband
    Färgband
    Mycket små kassetter (räcker ofta ca 5–6 sidor)
    Funktioner
    Enkelt minne, centrering, understrykning, upprepa-funktion
    Lägen
    NP (No Print) och CP (Character Print)
    Kuriosa
    Har en “platen” av tät skumgummi i stället för hårdgummi
    Tips: Många får skarpare resultat på termiskt faxpapper än med band på vanligt papper.

  • När datorn ska flytta in i vardagsrummet

    Datorerna har lämnat hobbyrummet och flyttat in i varuhusen – men är de redo för vardagsrummet? Bakom reklamen om ”fackkunskap” döljer sig osäker personal, krångligt språk och priser som avskräcker vanliga familjer. Ändå finns en enkel väg in i hemmen: ordbehandling. En skrivmaskin som minns kan bli datorns genombrott.

    Det krävs ingen större skarpsinnighet för att se vart utvecklingen inom mikrodatorförsäljningen är på väg. Företag som en gång startade med att sälja hemdatorer till entusiaster har i dag blivit ”seriösa” aktörer och riktar sig i första hand till mindre företag, föreningar och organisationer. Samtidigt har försäljningen av hemdatorer till allmänheten i allt högre grad flyttats till varuhusliknande försäljningsställen.

    NK och PUB/Domus har nyligen gått ut med stora helsidesannonser i massmedia där de stoltserar med att ha blivit fackhandel – med välutbildad personal som kan hemdatorer. Vi bestämde oss för att testa hur det egentligen står till med denna fackkunskap.

    Resultatet var, av naturliga skäl, ofta nedslående. Man blir knappast expert efter en tvåveckors specialkurs. Personalen har dessutom till viss del tagits på sängen av det enorma latenta intresse som finns, inte minst bland ungdomar. Det dräller av unga killar som med beslutsam entusiasm trycker på knappar, ställer frågor och diskuterar. När vi frågar en av varuhusens ”experter” om ordbehandlingsfunktionerna i de nyaste hemdatorerna blir han märkbart nervös, pratar runt ämnet en stund – och erkänner till slut att han inte vet vad ordbehandling är.

    Man kan naturligtvis ironisera över detta, men på sätt och vis har han rätt. Varför ska han behöva lära sig en helfnoskig, svengelsk nomenklatur när det mesta faktiskt kan sägas på svenska?
    Skrivmaskin med textminne borde duga gott.

    Språket – datorns största hinder

    Hittills har mikrodatorer i huvudsak sålts till specialintresserade människor som ofta sätter en ära i att behärska termer som interface, floppy disk och allt däromkring. Men ska man på allvar nå ut till den breda allmänheten krävs betydligt större språklig disciplin. Folk måste förstå vad man talar om.

    Det fungerar utmärkt att kalla interface för teckentolk och floppy disk för skivminne. Ändå verkar detta vara svårt att acceptera i branschen.

    Vad många datasäljare dessutom missar är att en stor del av den allmänhet man vill nå faktiskt har en fientlig grundinställning till datorer. Många människor är, av olika skäl, helt enkelt rädda för dem. Det är lätt att glömma bort alla dem som var tekniskt ointresserade eller urusla i matematik i den gamla skolklassen. De som redan arbetar i databranschen tillhör nästan alltid den andra gruppen – men framtidens kunder gör det inte.

    Ordbehandling – den psykologiska nyckeln

    Det är här ordbehandlingen kommer in som en avgörande psykologisk faktor. Även den totalt datorokunnige är som regel bekant med en vanlig skrivmaskin. Den upplevs som mer mänsklig än en dator, även om datafolket envist kallar den ordbehandlare.

    Språket är för de flesta ett naturligare uttrycksmedel än matematiken, och till och med ordblinda människor har någon gång skrivit maskin. Faktum är att ordblindhet i viss mån kan lindras genom maskinskrivning – felen syns tydligare i en prydlig utskrift.

    Ordbehandling borde därför vara en av de viktigaste vägarna för att få in datorn i hemmen. (Förutsatt att hemdatorn inte stör radio- och TV-mottagning och är godkänd av Televerket.)

    Ändå är det förvånande hur lite som hittills gjorts för att stärka ordbehandlingsfunktionen i hemdatorer. Visst är spel roliga, och visst kan det vara praktiskt att föra bok över familjens ekonomi, men de flesta hushåll klarar detta ändå. Däremot vill många ha en skrivmaskin som minns vad den gör – och kan ta fram det igen. Som anteckningarna från kursen man gick förra året.

    Priset – den avgörande frågan

    En avgörande faktor är naturligtvis priset. Vad som är billigt för ett företag är ofta för dyrt för en familj. Var gränsen går är svårt att säga, men sannolikt någonstans i nivå med en bättre stereoanläggning eller videoutrustning – mellan fem- och tiotusen kronor.

    I praktiken har man hittills tvingats betala omkring 20 000 kronor för en fungerande ordbehandlingslösning. Antingen genom en hemdator med separat skrivare eller genom avancerade elektroniska skrivmaskiner med bildskärm och minne – som också landar strax under samma nivå.

    Ett konkret exempel är Atari 800. Basenheten kostar cirka 6 750 kronor, minnesenheten runt 6 500 kronor och teckentolken ytterligare 2 400 kronor. Lägg till skrivare och programvara, så är man snabbt över 20 000 kronor – och då har man ändå räknat snålt.

    Detta är helt enkelt för mycket pengar för de flesta.

    Ett hopp för vanliga människor?

    Här finns dock ett visst hopp. Det purfärska Sinclair ZX Spectrum ser ut att kunna erbjuda ordbehandling till ett pris under 10 000 kronor. Med ett pris på omkring 3 400 kronor för 48K-versionen, och en rimlig skrivare, hamnar totalpriset inom räckhåll för vanliga hushåll – förutsatt att man använder befintlig TV.

    Tangentbordet lämnar visserligen en del övrigt att önska, men här finns en tydlig lärdom för tillverkarna: vill man nå Svensson måste tangentbordet kännas som en skrivmaskin. Ingen vill trassla in fingrarna på minimala plastknappar.

    Framtiden är portabel

    Skrivmaskinstillverkarna har å sin sida närmat sig datorn från motsatt håll – med mer elektronik, bildskärmar och minne. Resultatet är imponerande men dyrt. Undantaget är enklare modeller som Brother EP-20, som visar att det går att tänka mindre och billigare.

    Frågan är därför inte om vi kommer att få se en portabel ordbehandlare med flerradersdisplay och minne för flera A4-sidor – utan när. Med den utvecklingstakt vi ser i dag skulle det inte förvåna om en sådan maskin, till ett pris runt 5 000 kronor, finns på marknaden redan inom ett år.

    När det händer kan datorn på allvar bli en naturlig del av hemmet. Inte som en skrämmande teknisk apparat – utan som det den egentligen är: en skrivmaskin som minns.

    Texten är en omformulerade artikel i ifrån MH 1-83. Innehållet ovan skall alltså se ifrån ett 80 tals perpektiv.

  • Colour Genie – den färgglada utmanaren i hemdatorernas barndom

    EACA EG2000 Colour Genie var en färghemdator som lanserades 1982 av det Hongkong-baserade företaget EACA. Datorn byggde vidare på företagets TRS-80-kompatibla Video Genie-serie men utökades med färggrafik och avancerat ljud, vilket gjorde den mer lämpad för spel och multimedia. Colour Genie fick särskilt genomslag i Europa och fick ett relativt stort program- och spelutbud trots sin korta livstid.

    I början av 1980-talet stod hemdatorn på tröskeln till sitt stora genombrott. Datorer var inte längre bara något för universitet och företag – de började flytta in i vardagsrummen. Bland giganter som Commodore, Sinclair och Atari fanns också mindre, idag mer bortglömda aktörer. En av dem var EACA Colour Genie, en färgstark och tekniskt intressant dator som försökte bygga vidare på succén från TRS-80-världen.

    Från Hongkong till europeiska vardagsrum

    Colour Genie, med det fullständiga namnet EACA EG2000 Colour Genie, tillverkades av det Hongkong-baserade företaget EACA och introducerades i Europa i augusti 1982. I Tyskland marknadsfördes den av Trommeschläger Computer Service och Schmidtke Electronic – två namn som idag är nära förknippade med Colour Genie-scenen.

    EACA hade redan erfarenhet av att klona och vidareutveckla etablerade datorplattformar. Tidigare modeller, Video Genie I och II, var kompatibla med TRS-80 Model I, och Colour Genie byggde vidare på samma grundidé – men med ett viktigt tillägg: färg och ljud.

    Inte en “Color Computer”

    Trots namnet ska Colour Genie inte förväxlas med TRS-80 Color Computer från Tandy. De två maskinerna var helt olika under huven. Colour Genie använde en Zilog Z80-processor, medan Color Computer byggde på Motorola 6809. Programvara och hårdvara var därför inte kompatibla, trots de snarlika namnen.

    Grafik, ljud och BASIC

    Colour Genie drevs av en Z80-processor på drygt 2 MHz och hade 16 KB RAM som standard, vilket kunde byggas ut till 32 KB. Datorn innehöll LEVEL II BASIC i ROM – i stort sett kompatibelt med TRS-80, men med egna tillägg och begränsningar för grafik och ljud.

    Grafiken sköttes av den klassiska Motorola 6845-kretsen, vilket möjliggjorde:

    • 40 × 24 tecken i textläge
    • 16 färger
    • Grafikläge på 160 × 96 pixlar med 4 färger

    För ljudet stod den välkända AY-3-8910, samma ljudkrets som användes i bland annat ZX Spectrum 128 och Amstrad CPC. Resultatet var tre ljudkanaler, brusgenerator och programmerbara ljudomslag – något som gav spelen ett rejält lyft jämfört med tidigare svartvita Genie-modeller.

    Lagring och expansion

    Precis som många samtida datorer använde Colour Genie kassettband som primärt lagringsmedium. För mer krävande användare fanns en diskettenhet, som kunde hantera upp till fyra 5,25-tumsdiskar.

    En särskilt intressant detalj var datorns expansionsport, som exponerade Z80-processorns adress- och databuss. Där kunde man ansluta ROM-kassetter, diskettkontroller eller andra tillbehör. Det fanns till och med ett 80-kolumnskort, vilket gjorde Colour Genie mer användbar för seriös textbehandling.

    Ett oväntat stort spelbibliotek

    Trots att Colour Genie aldrig blev någon massmarknadsuccé utvecklades omkring 190 spel, både på engelska och tyska. Många var arkadliknande titlar, men det fanns även äventyrsspel, schack, simulatorer och pedagogiska program.

    Flera spelutvecklare återkom gång på gång, bland annat:

    • Gumboot Software
    • TCS Trommeschläger Computer Studio
    • Algray Software

    Många titlar fanns dessutom i både 16K- och 32K-versioner, vilket visar hur man pressade hårdvaran till det yttersta.

    Ett liv efter döden – via emulering

    Colour Genie försvann från marknaden redan 1983, men datorn lever vidare bland entusiaster. Idag finns flera emulatorer, dokumentation och arkiv som gör det möjligt att köra både originalprogram och spel på moderna datorer.

    För retrointresserade är Colour Genie ett fascinerande exempel på hur kreativ och brokig hemdatoreran var – en tid då det inte var självklart vilken arkitektur som skulle vinna, och där även mindre tillverkare kunde sätta avtryck.

    Ett färgglatt sidospår i datorhistorien

    EACA Colour Genie blev aldrig någon ikon i stil med Commodore 64 eller ZX Spectrum. Men den representerar något minst lika viktigt: experimentlust, kompatibilitetstänk och övergången från svartvitt till färg i hemdatorernas barndom.

    För den som gillar retro, Z80-maskiner eller datorhistoria är Colour Genie inte bara en kuriositet – utan ett stycke levande teknikhistoria.

    Youtube innehåll om EACA Color Genie.

    Fakta: EACA EG2000 Colour Genie
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    EACA (Hongkong)
    Lanserad
    Augusti 1982 (Europa)
    CPU
    Zilog Z80, ca 2–2,2 MHz
    RAM
    16 KB (utbyggbar till 32 KB)
    ROM / OS
    16 KB ROM med Level II BASIC
    Grafik
    Motorola 6845; 40×24 text, 16 färger; 160×96 grafik, 4 färger
    Ljud
    AY-3-8910 (3 kanaler + brus)
    Bild ut
    PAL komposit eller RF till TV
    Lagring
    Kassett (1200 baud); diskett via extern kontroller (tillval)
    Anslutningar
    RS-232, parallellport, ljuspenna, kassett, expansions-/kassettport
    Kompatibilitet
    TRS-80/Video Genie (delvis), ej kompatibel med TRS-80 Color Computer
    Utgången
    1983

  • När grönt var skarpt – Philips högupplösningsmonitorer från datorns barndom

    Innan färgskärmar och höga upplösningar blev vardag var det fosforns sken som definierade datorupplevelsen. Under 1970- och 80-talen utvecklade Philips avancerade monokroma bildskärmar med extrem skärpa, hög videobandbredd och genomtänkt ergonomi – monitorer som lade grunden för professionellt datorarbete och gjorde grönt och bärnsten till symboler för den tidiga digitala eran.

    I dag tar vi färg, hög upplösning och knivskarp text för givet. Men under slutet av 1970-talet och 1980-talet var bildskärmen ofta den svagaste länken i datorupplevelsen. Det var här Philips klev in – med bildskärmar som bokstavligen lyste upp kontoren i grönt och bärnsten.

    Fosfor, inte pixlar

    Philips modeller BM 7502 och BM 7522 tillhörde eliten bland monokroma datorskärmar. Båda använde ett 12-tums högupplösningsbildrör med P31-fosfor, ett material som gav extremt skarp text med låg efterlysning – perfekt för terminalarbete.

    • BM 7502: grön text
    • BM 7522: bärnstensfärgad (LA-fosfor), mer behaglig för ögonen vid långa arbetspass

    Med en videobandbredd på hela 20 MHz kunde dessa skärmar visa runt 850 bildelement horisontellt och cirka 300 vertikalt – siffror som var mycket höga för sin tid. Resultatet blev tydlig text, tunna linjer och minimal suddighet.

    Terminaler för seriöst arbete

    Skärmarna var tydligt riktade mot professionella användare. På frontpanelen satt dolda kontroller för volym, medan resten av inställningarna var avsedda att göras mer sällan. Fokus låg på stabilitet och läsbarhet – inte grafik eller spel.

    Det här var skärmar för:

    • kontorssystem
    • minidatorer
    • textbaserade terminalsessions
    • CAD- och tekniska applikationer där skärpa slog färg

    Philips V 7001 – steget mot mångsidighet

    Med Philips V 7001 tog man konceptet vidare. Även här användes ett 12-tums P31-rör med grön fosfor, men nu utnyttjades hela bildytan effektivt. Skärmen kunde visa 2000 tecken fördelade på 25 rader, vilket gjorde den idealisk för avancerade textgränssnitt.

    Tekniskt bjöd den på:

    • 18 MHz videobandbredd
    • antireflexbehandlat frontglas
    • ingångar för composite video, RGB och ljud
    • frontriktat ljud
    • fällbart stativ, praktiskt i trånga miljöer

    Detta var inte längre bara en terminal – det var en flexibel bildlösning.

    IBM-världen knackar på

    När IBM-PC-standarden tog över marknaden svarade Philips med BM 7513, en IBM-kompatibel modell anpassad för den snabbt växande PC-världen. Här möttes den professionella bildrörstekniken och den nya persondatorn – ett viktigt steg i övergången från stordator till skrivbord.

    Färg, flexibilitet och framtid – Philips 14CT 2007

    Mot slutet av epoken började färg och universallösningar ta över. Philips 14CT 2007 marknadsfördes som en universalmonitor, med både RGB- och dataingång för maximal bildkvalitet.

    Den erbjöd:

    • bakre kontroller för ljusstyrka och kontrast
    • justering av vertikal och horisontell bildstorlek
    • synkronisering och faskontroll
    • utfällbart stativ i framkant

    Det var en skärm byggd för övergången mellan renodlade datorsystem och mer allmän användning – ett tydligt tecken på vart tekniken var på väg.

    Ett grönt arv

    Philips monokroma monitorer visar hur mycket ingenjörskonst som lades på textläsbarhet, stabilitet och ergonomi långt innan högupplösta LCD-paneler fanns. För många programmerare, tekniker och kontorsarbetare var dessa gröna och bärnstensfärgade skärmar porten in i den digitala världen.

    Och trots att de saknade färg, var de – tekniskt sett – allt annat än grå.

    Faktaruta: Philips monitorer (mono + RGB)
    Philips BM 7502 / BM 7522
    Typ: 12" högupplösningsbildrör
    Fosfor: P31 grön (BM 7502) / bärnstensfärgad LA-fosfor (BM 7522)
    Videobandbredd: upp till 20 MHz
    Upplösning (angivet): ca 850 horisontellt / ca 300 vertikalt
    Kontroller: dolda frontkontroller (bl.a. volym)
    Philips V 7001
    Typ: 12" monokrom, P31 grön fosfor
    Textläge: upp till ca 2000 tecken på 25 rader
    Frontglas: antireflexbehandlat
    Videobandbredd: ca 18 MHz
    Ingångar: composite video, RGB + ljud
    Ljud: frontriktat
    Stativ: fällbart
    Philips BM 7513 (IBM-kompatibel)
    Inriktning: anpassad för IBM-kompatibla system (PC-eran)
    Philips 14CT 2007
    Roll: universalmonitor för datorbruk
    Ingångar: RGB + "data"-ingång för hög bildkvalitet
    Kontroller: ljusstyrka/kontrast + justering av bildstorlek, synk, faskontroll
    Stativ: utfällbart i framkant

  • Sharp PC-5000 – en tidig vision av den bärbara datorn

    Sharp PC-5000 var en av de allra första datorerna som på allvar försökte förena personlig datorkraft med verklig bärbarhet. När den lanserades 1983 visade den att en PC-kompatibel dator kunde vikas ihop, drivas utan ständig tillgång till kringutrustning och användas utanför skrivbordsmiljön. Trots sin höga vikt och tekniska begränsningar blev den ett tidigt steg mot den moderna laptopen och ett tydligt exempel på 1980-talets snabba tekniska utveckling.

    När vi i dag använder tunna laptops som väger runt ett kilo är det lätt att glömma hur revolutionerande idén om en bärbar dator en gång var. I början av 1980-talet bestod de flesta så kallat portabla datorer av tunga lådor som mer lämpade sig för att flyttas mellan rum än att bäras med sig. Mot denna bakgrund framstår Sharp PC-5000 som ett ovanligt framsynt steg mot den moderna laptopen.

    Sharp PC-5000 presenterades i november 1983 av Sharp Corporation och hör till de allra tidigaste datorerna som på allvar kan kallas laptops. Den använde en vikbar clamshell-design där skärmen fälls ner över tangentbordet, samma grundform som fortfarande dominerar dagens bärbara datorer.

    Teknik i miniatyr för sin tid

    Under skalet var Sharp PC-5000 till stora delar kompatibel med IBM PC-standarden. Den använde en Intel 8088-processor på 4,77 MHz, exakt samma klockfrekvens som original-PC:n från IBM. Operativsystemet var MS-DOS 2.0, lagrat i ROM, vilket innebar att datorn kunde startas direkt utan diskett.

    Ett tekniskt särdrag var användningen av bubble memory, en ovanlig minnesteknik som behöll information även utan ström. Grundkonfigurationen innehöll 128 kilobyte minne, men detta kunde byggas ut med instickskassetter. Samma kassettplatser kunde även ta emot program i ROM-form, till exempel ett utökat BASIC-språk och kontorsprogram för ordbehandling och kommunikation.

    Skärm, skrivare och lagring

    Datorn var utrustad med en LCD-skärm på 640×80 pixlar, vilket motsvarade 80 tecken i bredd och åtta rader text. Sett med dagens mått var detta mycket begränsat, men för programmering, textarbete och terminalanvändning var det fullt tillräckligt vid tiden.

    En ovanlig och karakteristisk detalj var den inbyggda termiska skrivaren. Den gjorde det möjligt att skriva ut text direkt från datorn, ungefär som ett kvitto. Skrivaren kunde också köpas som tillbehör och monteras på datorn, vilket bidrog till att PC-5000 påminde mer om en avancerad skrivmaskin än om senare tiders laptops.

    För masslagring användes en extern dubbel 5,25-tums diskettenhet. Detta gjorde systemet mindre smidigt att bära runt, men gav samtidigt betydligt bättre lagringsmöjligheter än många andra tidiga bärbara datorer.

    Portabilitet på 1980-talets villkor

    Sharp PC-5000 vägde omkring fem kilogram. Det låter tungt i dag, men var ändå betydligt mer hanterbart än samtida transportabla datorer som Compaq Portable och Osborne 1, vilka ofta krävde både bärhandtag och god ryggstyrka.

    Den kunde användas på resande fot, även om ”portabel” snarare betydde att den gick att ta med mellan kontor och möten än att arbeta med i knät på ett café.

    Mottagande och betydelse

    Sharp PC-5000 fick ett positivt mottagande i datortidningar under 1980-talets första hälft. Den utsågs till en av de bästa persondatorerna 1983 av den australiska tidskriften Your Computer och prisades året därpå av Creative Computing som bästa notebook-dator i sin prisklass. Kritiken handlade främst om begränsad tillgång i butik och osäkert tredjepartsstöd.

    År 1985 ersattes modellen av den mer fullt IBM-kompatibla Sharp PC-7000, men PC-5000 hade redan visat vägen.

    Ett viktigt steg i datorhistorien

    Sharp PC-5000 blev ingen storsäljare, men dess betydelse ligger inte i försäljningssiffror. Den visade att en bärbar, PC-kompatibel dator med vikbar design, LCD-skärm och standardprogramvara faktiskt var möjlig. Många av de idéer som i dag känns självklara fanns redan här, om än i en tung och tekniskt begränsad form.

    I efterhand framstår Sharp PC-5000 som ett tydligt exempel på hur snabbt datorutvecklingen tog fart under 1980-talet och som en viktig milstolpe på vägen mot den moderna laptopen.

    Innehåll på youtube om Sharp PC 5000

    Och så blir det reklam

    Reklamtexten för Sharp PC-5000 spelade skickligt på tidens skepsis mot bärbara datorer. Rösten ställer upp invändningar som många användare kände igen: en portabel dator kan väl inte ha skrivare, inte 128 kilobyte minne, inte klara ordbehandling, kommunikation och kalkylprogram som en stationär IBM-PC. Men budskapet vänder snabbt på resonemanget. Jo, den kan allt detta – tack vare bland annat bubble memory och utbyggbart minne – och dessutom något som skrivbordsdatorn inte klarar: den är inte fastkedjad vid skrivbordet. Sharp PC-5000 framställs som en prisvärd, kraftfull och verkligt portabel dator för arbete på språng, ett tydligt uttryck för Sharps ambition att göra datorkraft rörlig och tillgänglig.
    Sharp PC-5000 – faktaruta
    Typ
    Tidigt laptop-/portabelt PC-system
    Lanserad
    11 november 1983
    Processor
    Intel 8088, 4,77 MHz
    Operativsystem
    MS-DOS 2.0 (i ROM)
    Minne
    128 kB (bubble memory), utbyggbart via kassetter
    Skärm
    LCD 640×80 px (80 tecken × 8 rader)
    Lagring
    Extern dubbel 5,25" diskettenhet
    Särskilt
    Inbyggd termisk skrivare (kunde även köpas separat)
    Vikt
    ca 5 kg
    Efterföljare
    Sharp PC-7000 (sent 1985)

  • Acorn Atom – den lilla datorn som lade grunden för brittisk datorkultur

    Acorn Atom var en av de tidigaste brittiska hemdatorerna och ett tydligt exempel på hur enkel hårdvara kunde få stor betydelse. Med mycket begränsat minne, låg klockfrekvens och ett ovanligt kraftfullt programmeringsspråk blev den ett verktyg för lärande snarare än underhållning. Datorn riktade sig till nyfikna entusiaster som ville förstå hur datorer fungerade på djupet och kom att spela en viktig roll i utvecklingen av både brittisk datorkultur och senare framgångar som BBC Micro och ARM-arkitekturen.

    Acorn Atom var en brittisk hemdator som tillverkades av Acorn Computers mellan 1980 och 1983. Trots sitt enkla utförande kom den att få stor betydelse för den tidiga hemdatorutvecklingen i Storbritannien och blev en teknisk föregångare till BBC Micro, som senare kom att dominera den brittiska skolsektorn. Acorn Atom riktade sig inte i första hand till konsumenter som ville ha en färdig underhållningsmaskin, utan till nyfikna användare som ville förstå hur en dator fungerade på djupet.

    En dator för entusiaster

    En ovanlig egenskap för sin tid var att Acorn Atom kunde köpas både som färdigmonterad dator och som byggsats. Detta gjorde den särskilt attraktiv för elektronikintresserade och hobbyprogrammerare. Grundkonfigurationen var mycket sparsam med en 1 MHz-processor av typen MOS Technology 6502, 2 KB RAM, 8 KB ROM och kassettband för lagring. Minnesbegränsningarna var extrema, även med dåtidens mått, men bidrog till att användarna lärde sig skriva effektiv och genomtänkt kod.

    Grafik och ljud

    Trots sin enkelhet kunde Acorn Atom visa grafik i flera olika lägen, med upplösningar upp till 256×192 pixlar i monokromt läge, vilket betraktades som hög upplösning i början av 1980-talet. Grafiken hanterades av videochippet MC6847, som möjliggjorde både text- och grafiklägen. Ljudet var begränsat till en enkel intern högtalare med en ljudkanal, tillräcklig för enkla spel och signaler.

    Atom BASIC och programmering

    En av Acorn Atoms största styrkor var programmeringsspråket Atom BASIC, utvecklat av Sophie Wilson. Språket var snabbt och ovanligt avancerat för sin tid. Det erbjöd etiketter som alternativ till radnummer, möjlighet att blanda BASIC och 6502-assembler i samma program samt direkt minnesåtkomst via särskilda operatorer. Detta gjorde Acorn Atom till ett kraftfullt verktyg för att lära sig låg­nivå­programmering och hur datorns hårdvara fungerade.

    Betydelse för nätverk och utbildning

    Det var på Acorn Atom som det lokala nätverket Econet först testades i praktiken. Tekniken vidareutvecklades senare och användes i större skala tillsammans med BBC Micro i skolmiljöer. Även om Acorn Atom ersattes som lågprisalternativ av Acorn Electron, levde dess tekniska idéer och designfilosofi vidare i Acorns senare produkter.

    Program och spel

    Ett femtiotal kommersiella spel släpptes till Acorn Atom, men datorns verkliga styrka låg i dess roll som utvecklingsplattform. Många användare skrev egna program, publicerade kod i datortidningar och delade mjukvara via kassettband. Acorn Atom var därför mindre en ren spelmaskin och mer ett verktyg för lärande, experiment och teknisk förståelse.

    Arv och eftermäle

    Acorn Atom visar hur kraftfulla idéer kan uppstå trots mycket begränsade resurser. Datorn bidrog till att forma en generation brittiska programmerare och ingenjörer och utgör ett viktigt kapitel i persondatorns historia. Än i dag lever Acorn Atom vidare genom emulatorer, FPGA-projekt och ett aktivt entusiastsamfund som fortsätter att utforska och bevara denna tidiga milstolpe inom hemdatorutvecklingen.

    Innehålle på youtube om Acorn Computer

    Faktaruta: Acorn Atom

    Tillverkare
    Acorn Computers
    Lanserad
    1980
    Tillverkades
    1980–1983
    Processor
    MOS Technology 6502, 1 MHz
    Minne
    2 KB RAM (utbyggbart till 12 KB), 8 KB ROM (utbyggbart till 12 KB)
    Lagring
    Kassettband, 5¼-tums diskett (via tillval)
    Grafik
    Upp till 256×192 pixlar (monokromt), flera lägen med färg
    Ljud
    1 kanal, intern högtalare
    Mått
    381×241×64 mm
    Pris vid lansering
    £120 (byggsats), £170 (färdigmonterad)
    Efterföljare
    BBC Micro (i Acorns produktlinje)

  • BBC Micro – datorn som lärde Storbritannien att programmera

    BBC Micro var mer än en hemdator från 1980-talet. Den blev navet i ett unikt folkbildningsprojekt där television, skola och teknik samverkade för att lära en hel nation hur datorer fungerade. Genom sin robusta konstruktion, sitt avancerade programmeringsspråk och sin centrala roll i brittisk utbildning kom BBC Micro att prägla en generation – och lägga grunden för tekniska innovationer som fortfarande påverkar världen i dag.

    BBC Micro – datorn som lärde Storbritannien att programmera

    I början av 1980-talet stod Storbritannien inför något som kändes både spännande och oroande: datorerna var på väg in i vardagen. De syntes i nyheter, i industrin och i framtidsvisioner – men för de flesta människor var de fortfarande mystiska lådor som man inte riktigt förstod. BBC bestämde sig för att göra något ovanligt: i stället för att bara prata om datorer skulle man lära hela landet hur de fungerade.

    Resultatet blev ett av de mest inflytelserika teknologiprojekten i brittisk historia, och i centrum stod en beige dator med röda funktionsknappar: BBC Micro.

    BBC:s stora folkbildningssatsning

    BBC drog igång det som kom att kallas Computer Literacy Project. Grundtanken var att om datorer skulle bli en naturlig del av samhället, måste människor också förstå dem. Inte bara använda färdiga program, utan förstå hur de fungerade och hur man själv kunde styra dem.

    Projektet byggdes kring TV-program och utbildningsmaterial, bland annat The Computer Programme, Making the Most of the Micro, Computers in Control och Micro Live. Men BBC insåg snabbt att teori inte räckte. För att undervisningen skulle fungera behövdes en gemensam praktisk plattform: en standarddator som tittare och skolor kunde använda parallellt med TV-sändningarna.

    BBC tog därför fram en detaljerad kravspecifikation och bjöd in brittiska datortillverkare att lämna förslag på en maskin som klarade programmering, grafik, ljud, teletext och styrning av extern utrustning.

    Acorns ”Proton” – byggd i rekordfart

    Acorn Computers hade redan ett projekt på gång: en efterföljare till deras Atom-dator, med arbetsnamnet Proton. Maskinen var dock långt ifrån färdig när BBC presenterade sina krav.

    Enligt senare vittnesmål fick Acorns ingenjörer, däribland Sophie Wilson och Steve Furber, bara omkring en vecka på sig att bygga en fungerande prototyp. De arbetade dygnet runt, improviserade tekniska lösningar och lyckades till slut visa upp en maskin som inte bara uppfyllde BBC:s krav, utan i flera avseenden överträffade dem.

    BBC gav Acorn kontraktet, Proton döptes om och i december 1981 lanserades BBC Microcomputer System.

    ”Beeb” tar över skolorna

    BBC Micro, snart smeknamnad ”the Beeb”, fick ett enormt genomslag i Storbritannien, särskilt inom skolvärlden. Under 1980-talet skaffade de flesta skolor minst en BBC Micro. För många elever blev detta deras första möte med programmering, logiskt tänkande och datorer som något man själv kunde kontrollera.

    Det var inte bara BBC:s starka varumärke som gjorde skillnaden. Själva datorn var ovanligt genomtänkt för sin tid. Den var robust byggd, hade ett stort antal anslutningar för kringutrustning och kunde byggas ut med nätverk, diskettenheter, tal syntes och extra processorer.

    BBC BASIC – hjärtat i maskinen

    En av de viktigaste framgångsfaktorerna var det inbyggda programmeringsspråket BBC BASIC. Till skillnad från många andra BASIC-varianter var det snabbt, kraftfullt och välstrukturerat. Det stödde procedurer, funktioner, villkorssatser och till och med assemblerkod direkt i språket.

    Det gjorde BBC Micro användbar både för nybörjare och mer avancerade användare. Samma dator kunde användas i klassrummet för enkla övningar och hemma av entusiaster som byggde egna projekt och spel.

    Teknik som låg före sin tid

    BBC Micro använde en 6502-processor på 2 MHz, men konstruktionen var ovanligt avancerad. Minneshanteringen var optimerad så att både processor och grafiksystem kunde arbeta effektivt samtidigt.

    Maskinen erbjöd flera grafiklägen med olika upplösningar och färgdjup. Särskilt berömt blev Mode 7, ett teletextbaserat läge som använde extremt lite minne men ändå kunde visa färgglad text och grafik. Detta knöt an direkt till BBC:s egen teletexttjänst Ceefax och gav datorn en tydlig koppling till TV-världen.

    Expansioner och Tube-gränssnittet

    BBC Micro var byggd för att växa. Den kunde utrustas med diskettenheter, hårddiskar, nätverkskort och specialkort för ljud och tal.

    En av de mest ovanliga och inflytelserika lösningarna var Tube-gränssnittet. Det gjorde det möjligt att ansluta en andra processor som tog över beräkningarna medan BBC Micro fungerade som in- och utmatningsdator. Genom Tube kunde man köra allt från CP/M-system till avancerade utvecklingsmiljöer.

    BBC Micro och ARM-processorns födelse

    När Acorn i mitten av 1980-talet började utveckla en egen RISC-processor, ARM, användes BBC Micro som utvecklingsplattform. ARM-processorn kördes som en andra processor via Tube-gränssnittet.

    Det innebär att BBC Micro spelade en direkt roll i utvecklingen av ARM-arkitekturen, som senare skulle bli dominerande i mobiltelefoner, surfplattor och inbyggda system världen över. Från skolklassrum till fickdatorer – kopplingen är oväntad men verklig.

    Spel, musik och TV-produktion

    BBC Micro användes inte bara för utbildning. Den fick ett omfattande spelutbud, där Elite blev ett av de mest inflytelserika spelen i datorhistorien. Datorn användes också i musikproduktion med UMI-sequencern och dök upp i studior hos flera kända artister under 1980-talet.

    Dessutom användes BBC Micro för grafik och effekter i brittiska TV-produktioner, vilket ytterligare stärkte kopplingen mellan datorn och BBC:s sändningar.

    Ett tekniskt kulturarv

    Än i dag finns BBC Micro kvar i museer, skolprojekt och bland retroentusiaster. Många maskiner fungerar fortfarande, ofta med endast mindre underhåll. Emulerade versioner gör det möjligt att köra BBC Micro-program direkt i webbläsaren.

    BBC Micro har blivit mer än en gammal dator. Den är en symbol för en tid då ett helt land försökte förstå den digitala framtiden tillsammans.

    Slutsats

    BBC Micro var på ytan en enkel 8-bitars dator, men i praktiken var den ett utbildningsverktyg, en teknisk experimentplattform och en grogrund för framtida innovationer. Den lärde en generation att programmera, inspirerade en inhemsk mjukvaruindustri och bidrog indirekt till utvecklingen av ARM-processorer som i dag finns i miljarder enheter.

    Det är därför BBC Micro fortfarande räknas som en av de viktigaste datorerna i Europas teknikhistoria.

    Om BBC Micro på youtube

    BBC Micro – faktaruta
    Lanserad
    December 1981
    Utvecklare
    BBC (Computer Literacy Project), byggd av Acorn Computers
    Tillverkare
    Acorn Computers
    Typ
    8-bitars hemdator / skol- och utbildningsdator
    CPU
    MOS Technology 6502/6512, 2 MHz
    RAM
    16–32 KiB (Model A/B), senare upp till 128 KiB (Master)
    Lagring
    Kassett; diskettenhet (tillval); senare även hårddisk (ovanligt)
    Operativsystem
    Acorn MOS
    Språk
    BBC BASIC i ROM
    Kända styrkor
    Robust byggkvalitet, många portar, Econet-nätverk, Tube för andraprocessor
    Betydelse
    Dominerade brittiska skolor på 1980-talet och användes som plattform i Acorns tidiga ARM-utveckling
    Smeknamn
    “Beeb”

  • Sony Walkman TPS-L2 – apparaten som gjorde musiken bärbar

    Sommaren 1979 förändrades människors relation till musik för alltid. Med lanseringen av Walkman TPS-L2 gjorde Sony det möjligt att bära med sig sitt eget soundtrack, avskilt från omvärlden och tillgängligt när som helst. Det som först avfärdades som en märklig idé utan inspelningsfunktion kom snabbt att bli en global succé och lade grunden för hela den moderna kulturen kring portabel musik.

    Den 1 juli 1979 inleddes en teknisk och kulturell förändring som skulle påverka hur människor lyssnar på musik än i dag. I Japan började Sony Walkman TPS-L2 säljas – en blå- och silverfärgad portabel kassettspelare i metall, helt utan inspelningsfunktion. Fokus låg på en enda sak: att lyssna på musik i stereo, personligt och mobilt.

    Detta ögonblick brukar ses som födelsen av den moderna portabla musikspelaren.

    Från bandspelare till livsstil

    Före Walkman var musik något som främst upplevdes gemensamt, via hemmastereon eller bilradion. Portabla bandspelare existerade, men de var stora, dyra och ofta avsedda för professionellt bruk. Sonys egen Pressman riktade sig till journalister, saknade stereoljud och var inte anpassad för vardagslyssning.

    Bakom Walkman-idén stod tre nyckelpersoner: Akio Morita och Masaru Ibuka, Sonys grundare, samt ingenjören Kozo Ohsone. Ibuka använde själv en professionell bandspelare på resor men upplevde den som alltför tung. Han bad därför Sonys bandspelaravdelning att ta fram en mindre variant för privat bruk.

    Ohsone modifierade en Pressman genom att ta bort inspelningsfunktionen och lägga till stereoljud. Resultatet blev en lätt, kompakt musikspelare – början på något helt nytt.

    En idé som först hånades

    När Walkman presenterades möttes den av skepsis. Kritiker ifrågasatte varför någon skulle vilja ha en bandspelare som inte kunde spela in. Trots detta valde Sony att satsa fullt ut och producerade 30 000 enheter inför lanseringen.

    Marknadsföringen var okonventionell. Unga människor rörde sig genom Tokyos shoppingdistrikt och lät förbipasserande prova hörlurarna. Journalister fick åka runt i bussar och uppleva staden medan de lyssnade på musik via Walkman. Effekten blev omedelbar. En månad efter lanseringen var spelaren slutsåld i Japan.

    Tekniken som definierade en generation

    Walkman TPS-L2 kombinerade enkelhet med smarta lösningar. Den hade två hörlursuttag så att två personer kunde lyssna samtidigt. Den unika ”hotline”-knappen aktiverade en inbyggd mikrofon som dämpade musiken tillfälligt, så att användarna kunde prata med varandra utan att ta av hörlurarna.

    Spelaren drevs av två AA-batterier och levererades med de lätta stereohörlurarna MDR-3L2, som vägde omkring 50 gram – en drastisk kontrast mot dåtidens tunga hörlurar. När uppföljaren Walkman II lanserades togs hotline-funktionen bort, eftersom lyssnandet alltmer blivit en individuell upplevelse.

    Ett namn som nästan försvann

    Namnet Walkman var omstritt internt. Sonys ledning oroade sig för att det lät för japanskt och skulle fungera dåligt internationellt. Därför lanserades produkten under olika namn: Soundabout i USA, Stowaway i Storbritannien och Freestyle i Sverige.

    Trots detta började både press och konsumenter använda namnet Walkman, och Sony valde snart att prägla det direkt i metallluckan på spelaren. Därmed föddes ett av världens mest kända varumärken.

    Var Walkman verkligen först?

    Det råder viss oenighet om huruvida Walkman var den allra första portabla musikspelaren. Uppfinnaren Andreas Pavel hade redan tidigare utvecklat Stereobelt, ett bärbart stereo-system. Frågan ledde senare till rättstvister mellan Pavel och Sony.

    Även så är många överens om att Sony var först med att göra den portabla musiken till en global massmarknadsprodukt.

    Arvet efter TPS-L2

    Walkman TPS-L2 förändrade inte bara tekniken utan också vardagen. Musik blev något man kunde bära med sig, avskilt från omgivningen. Den lade grunden för Discman, MP3-spelare, iPod och dagens mobilbaserade musikstreaming.

    Från kassettband till flashminne kan utvecklingslinjen spåras tillbaka till sommaren 1979. Walkman TPS-L2 var startpunkten för det personliga ljudets tidsålder.

    Innehålle på youtube om Sony TPS-L2

    Faktaruta

    Sony Walkman TPS-L2

    Lansering (Japan)
    1 juli 1979
    Introduktion (USA)
    Juni 1980
    Kännetecken
    Portabel kassettspelare i stereo, metallchassi (blå/silver)
    Hörlursuttag
    Två (två kan lyssna samtidigt)
    ”Hotline”-knapp
    Inbyggd mikrofon som dämpar musiken så att man kan prata
    Marknadsnamn
    Soundabout (USA), Stowaway (UK), Freestyle (Sverige) – blev snart ”Walkman”
    Bakom modellen
    Akio Morita, Masaru Ibuka och Kozo Ohsone
    Arv
    Bidrog till idén om personlig, bärbar musik

  • Sony Ericsson W200i – musik i fickformat

    Sony Ericsson W200i är ett tydligt tidsdokument från mitten av 2000-talet, då mobiltelefonen började bli mer än ett verktyg för samtal och SMS. Med sitt starka fokus på musik, Walkman-mjukvara och ett lågt pris gjorde modellen bärbar musik tillgänglig för en bred publik och bidrog till att forma en hel generation av musikmobiltelefoner.

    Sony Ericsson W200i lanserades 2007 under en period då mobiltelefonen höll på att utvecklas från ett rent kommunikationsverktyg till en bärbar multimedieenhet. Modellen var en del av Walkman-serien och riktade sig till användare som framför allt ville ha en prisvärd musiktelefon snarare än avancerade smartfunktioner.

    Design och format

    Telefonen var kompakt och lätt, med måtten 101 × 44 × 18 millimeter och en vikt på endast 85 gram. Den var enkel att bära i fickan och utformad för vardagligt bruk. Skärmen var en 1,8 tum stor TFT-skärm med upplösningen 128 × 160 pixlar, vilket var standard för enklare telefoner vid denna tid.

    W200i såldes i flera färgvarianter, bland annat svart, vit och grå. I Storbritannien släpptes även en rosa version genom operatören Orange.

    Walkman och musikfunktioner

    Det centrala säljargumentet var Walkman-funktionen. Telefonen använde Walkman Player 1.0 och stödde vanliga musikformat som MP3 och AAC. Musik kunde överföras från dator via USB med hjälp av Sonys program Disc2Phone. I förpackningen ingick stereohörlurar, vilket underströk telefonens musikfokus.

    Internminnet på cirka 27 MB räckte bara till några få låtar, men detta kunde utökas med Memory Stick Micro (M2). Med ett minneskort kunde användaren lagra flera album, vilket gjorde W200i till ett alternativ till fristående MP3-spelare. Telefonen hade även FM-radio med stöd för RDS.

    Kamera och multimedia

    W200i var utrustad med en VGA-kamera som kunde ta bilder i upp till 640 × 480 pixlars upplösning samt spela in enklare video i 3GP-format. Kameran hade digital zoom men saknade autofokus och blixt. Bild- och videokvaliteten var enkel men tillräcklig för MMS och vardagsbruk.

    Anslutning och nätverk

    Telefonen var triband och fungerade på GSM-näten 900, 1800 och 1900 MHz, vilket gjorde den användbar i stora delar av världen. För dataöverföring fanns GPRS, USB och infraröd port. Däremot saknades Bluetooth, något som ofta kritiserades eftersom telefonen marknadsfördes som en musikmodell.

    Lansering och varianter

    Sony Ericsson W200 presenterades under andra kvartalet 2007 och släpptes i tre regionala varianter: W200a för Amerika, W200c för Kina och W200i för övriga marknader. Skillnaderna mellan modellerna var små och gällde främst språkstöd och lokala anpassningar. Vid lanseringen låg priset runt 150 amerikanska dollar, vilket placerade modellen i budgetsegmentet.

    Mottagande och betydelse

    Telefonen riktade sig främst till yngre användare som ville ha bra musikfunktioner till låg kostnad. Recensenter lyfte fram ljudkvaliteten och Walkman-funktionerna som starka sidor, medan avsaknaden av Bluetooth sågs som den största nackdelen. Trots detta blev modellen populär och bidrog till Walkman-seriens framgång.

    Teknikhistorisk betydelse

    Sony Ericsson W200i är ett tydligt exempel på hur mobiltelefoner under 2000-talet specialiserades för olika användningsområden. Genom att kombinera enkel telefoni med fokus på musik visade den hur mobiltelefonen började ta över rollen som personlig underhållningsenhet – ett steg på vägen mot dagens smartphones.

    Innehåll på youtube som rör Sony Ericsson W200i

    Sony Ericsson W200i
    Lansering 2007 (Q2)
    Mått 101 × 44 × 18 mm
    Vikt 85 g
    Skärm 1,8″ TFT, 128 × 160 px
    Kamera VGA (640 × 480), 4× digital zoom
    Video 3GP upp till 176 × 144
    Minne 27 MB internt + M2
    Musik Walkman Player, MP3/AAC, FM-radio (RDS)
    Nät GSM 900 / 1800 / 1900
    Anslutningar USB, IrDA, GPRS (ej Bluetooth)
    Varianter W200a, W200c, W200i
    Färger Svart, vit, grå, akvatisk vit (även rosa)



  • Sony Ericsson S700 – När mobiltelefonen tog steget mot multimediadatorn

    I början av 2000-talet stod mobiltelefonen på tröskeln till en ny roll i människors vardag. Den var på väg att lämna sin identitet som enkel samtalsapparat och istället bli en bärbar multimedieenhet med kamera, färgskärm, spel och internetåtkomst. Den här artikeln tar avstamp i en typisk toppmodell från 2004 och visar hur dåtidens teknik lade grunden för dagens smarttelefoner.

    bild på Sony Ericsson S700

    Våren 2004 befann sig mobiltelefonin i ett tydligt teknikskifte. Telefonen var inte längre bara ett verktyg för samtal och SMS, utan höll på att utvecklas till en personlig multimedieenhet. Med kamera, färgskärm, musikuppspelning och utbyggbar lagring blev mobilen något man använde aktivt i vardagen, inte bara vid behov.

    Den här generationens så kallade feature phones markerade övergången mellan enkla mobiltelefoner och dagens smarta fickdatorer.

    Design och mekanik i fokus

    Telefonen vägde 137 gram och var 24 millimeter tjock, vilket vid tiden uppfattades som robust snarare än klumpigt. Det mest utmärkande var den vridbara skärmen som kunde roteras 180 grader. Det var en mekanisk lösning som möjliggjorde både stående och liggande användning, långt innan pekskärmar och automatisk rotation blev standard.

    Denna kombination av rörliga delar och avancerad elektronik visar hur tillverkarna experimenterade med formfaktor för att hitta nya användningssätt.

    Skärmen – ett fönster mot den mobila världen

    Skärmen var en 2,3 tum stor TFT-panel med 256 000 färger och en upplösning på 240 × 320 pixlar. Med cirka 174 pixlar per tum gav den en skärpa som ansågs mycket bra för sin tid.

    Den lämpade sig väl för bildvisning, spel och mobilanpassade webbsidor, och möjligheten att använda bakgrundsbilder och skärmsläckare gav telefonen en personlig prägel.

    Minne och lagring före molntjänster

    Internt fanns 32 MB lagringsutrymme, vilket snabbt kunde fyllas av bilder, ljudfiler och spel. Därför var stödet för Memory Stick Duo avgörande. Med upp till 128 MB extra lagring kunde användaren bära med sig musik och videoklipp, något som då upplevdes som mycket generöst.

    Telefonboken rymde 510 kontakter med upp till 15 informationsfält per kontakt samt bildvisning vid samtal, ett tidigt exempel på hur kontaktinformation blev mer än bara ett namn och ett nummer.

    Kameran som förändrade vardagen

    Den inbyggda kameran på 1,3 megapixel markerade ett viktigt steg i mobilfotograferingens historia. För första gången blev det praktiskt möjligt att spontant dokumentera vardagliga händelser utan separat kamera.

    Videoinspelning fanns också, om än i låg upplösning. Däremot saknades kamera på framsidan, vilket speglar att självporträtt och videosamtal ännu inte var en självklar del av mobilkulturen.

    Kommunikation utan appar

    Telefonen använde GSM-nätet och saknade både Wi-Fi och satellitpositionering. Istället var Bluetooth 1.1 och infraröd port de viktigaste sätten att dela filer och synkronisera data med andra enheter.

    Internetåtkomst skedde via WAP 2.0 och xHTML, vilket innebar förenklade webbsidor anpassade för små skärmar och begränsad bandbredd. SMS, EMS, MMS och e-post gjorde mobilen till ett centralt kommunikationsverktyg, även utan appar i modern bemärkelse.

    Underhållning och produktivitet i fickformat

    Telefonen kunde spela upp MP3- och MP4-filer och hade inbyggd FM-radio. Tre förinstallerade spel följde med, och tack vare Java-stöd kunde fler laddas ner.

    Utöver underhållning fanns funktioner som kalender, organisatör, röststyrning, röstmemon och SyncML-synkronisering, vilket gjorde att mobilen tog över flera uppgifter från dåtidens handdatorer.

    Batteri, uthållighet och strålning

    Det utbytbara litiumjonbatteriet gav upp till 300 timmars standbytid och cirka 7 timmars taltid. Det gjorde att telefonen kunde användas i flera dagar utan laddning, trots sin avancerade funktionalitet.

    SAR-värdena låg väl inom gällande gränsvärden, vilket visar att strålningsfrågor redan då var en viktig del av mobilutvecklingen.

    En teknikhistorisk mellanform

    Denna typ av mobiltelefon representerar en övergångsfas i teknikens utveckling. Den kombinerade mekanisk ingenjörskonst, digital kommunikation och personlig multimedia i ett enda objekt.

    Även om den idag framstår som långsam och begränsad, lade den grunden för hur vi använder våra telefoner idag: som kamera, musikspelare, kommunikationsnav och personlig assistent i fickformat.

    Video på youtube som handlar dom Sony Ericsson S700i

    Sony Ericsson S700i – teknisk faktaruta
    Lansering Presenterad: mars 2004 • Status: utgången
    Nät GSM
    Mått & vikt 107 × 49 × 24 mm • 137 g • Mini-SIM
    Skärm 2,3" TFT (256K färger) • 240 × 320 px • ~174 ppi • 180° vridbar
    Lagring 32 MB intern • Memory Stick Duo (upp till 128 MB)
    Telefonbok 510 kontakter • 15 fält • fotovisning • samtalslogg: 30 (mottagna/ringda/missade)
    Kamera Bak: 1,3 MP • video: ja • framkamera: nej
    Ljud Ingen högtalartelefon • ingen 3,5 mm • ringsignaler: polyfoniska/MP3 • vibration
    Anslutningar Bluetooth 1.1 • IR-port • USB: proprietär • WLAN: nej • GPS: nej
    Radio FM-radio
    Meddelanden & web SMS/EMS/MMS • e-post • webbläsare: WAP 2.0/xHTML
    Funktioner Java • MP3/MP4-spelare • T9/prediktiv text • SyncML • organisatör • röstkommandon • röstmemo • 30 röstuppringningsplatser
    Spel 3 förinstallerade (Darts, Extreme AirShow, Tennis) + nedladdningsbara
    Batteri Utbytbart Li-Ion • standby upp till 300 h • taltid upp till 7 h
    SAR Huvud: 0,42 W/kg • Kropp: 0,16 W/kg • EU (huvud): 0,73 W/kg

  • Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början

    I en tid då de flesta persondatorer fortfarande var enkla, enkelanvändarsystem tog Sage II ett kliv mot framtiden. Med en kraftfull 68000-processor, stöd för flera samtidiga användare och ett avancerat Pascal-baserat operativsystem visade Sage II redan 1982 hur små datorer kunde fungera som riktiga arbetsstationer snarare än leksaker.

    Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början

    Sage II var en avancerad dator baserad på Motorola 68000-processorn, utvecklad av Sage Computer Technology och lanserad 1982. Den riktade sig inte till hemmamarknaden utan till utbildning, forskning och tekniskt arbete, och hade funktioner som normalt återfanns i betydligt större och dyrare minidatorer.

    Till skillnad från många samtida system var Sage II byggd för fleranvändardrift redan från början. Flera användare kunde arbeta samtidigt via seriella terminaler, ibland till och med med olika operativsystem parallellt.

    Hårdvara och konstruktion

    Sage II använde en Motorola 68000-krets klockad till 8 MHz och var utrustad med 512 kB DRAM, vilket var mycket generöst för tiden. Datorn saknade inbyggd skärm och tangentbord och användes istället tillsammans med externa seriella textterminaler.

    Maskinen levererades med en eller två 5,25-tums diskettenheter och saknade intern hårddisk, något som istället introducerades i den senare Sage IV-modellen. Anslutningsmöjligheterna var omfattande och inkluderade seriella portar för terminal och modem, parallellport för skrivare samt IEEE-488 (GPIB), vilket gjorde datorn attraktiv i laboratorie- och industrimiljöer.

    Det fanns två huvudsakliga versioner av Sage II. Den tidiga modellen använde fullhöga diskettenheter och hade ett något högre chassi, medan senare exemplar använde halvhöga enheter och därmed en lägre låda. Dessa varianter kan även särskiljas visuellt genom märkningen på frontpanelen.

    UCSD p-System – Pascal som operativsystem

    Det primära operativsystemet på Sage II var UCSD p-System, närmare bestämt en fleranvändarvariant av p-System IV. Systemet var skrivet i Pascal och byggde på en virtuell maskin där program kompilerades till ett mellanformat kallat p-code.

    P-code kördes inte direkt på processorn utan tolkades av ett program skrivet i maskinkod. Detta innebar en prestandaförlust jämfört med native-kod, men gav i gengäld mycket hög portabilitet. Samma p-code-program kunde köras på vitt skilda hårdvaruplattformar utan omkompilering.

    I p-System IV kunde varje användarprogram ha upp till 64 kB kod och 64 kB data. På Sage II användes därför endast en del av det installerade minnet av själva operativsystemet, medan resterande RAM ofta nyttjades som RAM-disk.

    Fler operativsystem på samma maskin

    Utöver UCSD p-System kunde Sage II köra flera andra operativsystem. Ett av de mest kända var CP/M-68K, men även Unix-liknande system som Idris förekom. Maskinens arkitektur gjorde det möjligt att köra flera operativsystem samtidigt, där olika användare var inloggade på olika seriella portar.

    Bland tillgängliga miljöer och språk fanns bland annat Modula-2, FORTRAN 77, BASIC, APL, Lisp och Forth. Detta gjorde Sage II till en mycket flexibel plattform för sin tid, särskilt inom akademiska och tekniska sammanhang.

    Maskinens inre

    Invändigt bestod Sage II av ett enda stort kretskort som innehöll all systemlogik. Konstruktionen använde uteslutande standardkomponenter, utan specialbyggda kretsar eller programmerbara logikkretsar. Detta gjorde maskinen relativt lätt att dokumentera, reparera och förstå ur ett ingenjörsperspektiv.

    Diskettkontrollern var av samma typ som användes i IBM PC, och flera NEC-kretsar hanterade seriell kommunikation, timers och avbrott. Systembussen var exponerad via interna kontakter, vilket möjliggjorde framtida expansion.

    Sage IV och Stride-eran

    År 1983 lanserades Sage IV, som byggde vidare på samma CPU-kort som Sage II men kompletterades med ett extra kort för mer minne, fler seriella portar och stöd för hårddisk. Senare ombildades företaget till Stride Computer, som introducerade modeller som Stride 440 med snabbare processor och betydligt större minnesmängder.

    Vid denna tid hade många användare övergett p-System till förmån för Unix eller CP/M-68K, eftersom begränsningarna i p-code-arkitekturen blev mer märkbara på kraftfullare hårdvara.

    En bortglömd men betydelsefull dator

    När Sage II introducerades kostade den omkring 3 600 amerikanska dollar, vilket motsvarar en mycket hög investering i dagens penningvärde. Trots sina tekniska fördelar fick den aldrig något större kommersiellt genomslag, men den har i efterhand fått ett gott rykte bland datorhistoriker och entusiaster.

    Sage II visar tydligt att idéer som fleranvändardrift, portabel mjukvara och hårdvaruoberoende program redan var väl utvecklade i början av 1980-talet. Den är ett tydligt exempel på hur datorhistorien rymmer många tekniskt imponerande system som hamnade i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika plattformar.

    Innehåll på youtube om Sage II

    Sage II – bakgrund och tekniska data

    Sage II var en avancerad fleranvändardator som lanserades 1982 av Sage Computer Technology i Reno, Nevada. Den var avsedd för utbildning, forskning och tekniskt arbete och placerade sig mellan persondatorer och betydligt dyrare minidatorer. Systemet användes via seriella textterminaler och saknade inbyggd grafik.

    Datorn levererades främst med UCSD p-System, ett Pascal-baserat operativsystem byggt kring en virtuell maskin. Konstruktionen var ovanligt flexibel för sin tid och gjorde det möjligt att köra flera operativsystem och användare parallellt.

    Lanseringsår 1982
    Processor Motorola 68000, 8 MHz
    Primärminne 512 kB DRAM (med paritet)
    Lagring 1–2 × 5,25" diskettenheter, dubbelsidiga, dubbel densitet
    Hårddisk Ingen intern (stöd infördes i Sage IV)
    Användargränssnitt Seriell textterminal (vanligen 80×25)
    Portar 2 × seriell RS-232
    1 × parallellport (skrivare)
    1 × IEEE-488 (GPIB)
    Operativsystem UCSD p-System IV (standard)
    CP/M-68K, Idris, Tripos m.fl.
    Fleranvändarstöd Ja, via seriella terminaler
    Lanseringspris ca 3 600 USD (1982)

  • Texas Instruments Compact Computer 40 – en dator före laptopens tid

    Compact Computer 40, eller CC-40, var Texas Instruments försök att redan i början av 1980-talet göra datorn lika portabel som en anteckningsbok. Med inbyggd BASIC, extremt låg strömförbrukning och fokus på utbildning och professionella beräkningar blev den ett tidigt – men omstritt – steg mot dagens bärbara datorer.

    Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, var en liten bärbar dator som utvecklades av Texas Instruments och lanserades våren 1983. Vid en tid då datorer oftast var stora, tunga och stationära försökte CC-40 visa att datorkraft kunde tas med i väskan. Den räknas därför som en av de tidigaste föregångarna till dagens bärbara datorer.

    En bärbar dator på 1980-talet

    CC-40 var ungefär i anteckningsboksstorlek och vägde runt 600 gram. Den hade en enkel LCD-skärm som bara kunde visa en rad med 31 tecken. Det låter extremt begränsat i dag, men var fullt tillräckligt för textbaserad programmering och beräkningar.

    Tangentbordet var integrerat i chassit och datorn kunde drivas antingen med nätadapter eller med fyra vanliga AA-batterier. Batteritiden kunde uppgå till omkring 200 timmar, vilket var mycket imponerande för sin tid.

    Programmering i BASIC

    En central idé med CC-40 var att den skulle vara lätt att programmera. Därför hade den ett inbyggt BASIC-språk som startade direkt när man slog på datorn. Användaren kunde skriva egna program för beräkningar, utbildning eller enklare simuleringar.

    BASIC-tolken liknade den som användes i hemdatorn TI-99/4A, men var anpassad till CC-40:s begränsade minne och skärm. Endast ett program åt gången kunde ligga i minnet, och det användbara arbetsutrymmet var bara några kilobyte stort.

    Minnet som aldrig försvann

    CC-40 hade 6 kilobyte arbetsminne, vilket kunde byggas ut till 18 kilobyte. Dessutom fanns 34 kilobyte ROM med operativsystem och BASIC. En ovanlig och smart egenskap var att minnet inte raderades när datorn stängdes av. Program och data kunde ligga kvar i flera månader, så länge batterierna inte togs ur.

    Däremot saknades permanent lagring. Det gick inte att spara filer på disk eller band. Program kunde bara finnas i minnet, på ROM-kassetter eller skrivas in för hand varje gång.

    Hexbus och tillbehör

    För att ändå göra datorn användbar i professionella sammanhang utrustades CC-40 med en så kallad Hexbus-port. Via den kunde man ansluta skrivare, plotter, modem och seriella gränssnitt.

    Texas Instruments planerade även en bandbaserad lagringsenhet, kallad Wafertape, baserad på teknik från Exatron. Den visades till och med på produktförpackningar, men släpptes aldrig eftersom den ansågs för opålitlig.

    Hur togs CC-40 emot?

    Mottagandet i pressen var splittrat. Datortidningen BYTE var mycket kritisk och pekade på avsaknaden av filsystem, klocka och extern lagring. De menade att CC-40 i praktiken fungerade bättre som en avancerad vetenskaplig miniräknare än som en riktig dator.

    Andra var mer positiva. Tidningen Creative Computing lyfte fram den kraftfulla BASIC-miljön och det permanenta minnet som stora fördelar, särskilt för utbildning och tekniska beräkningar.

    Projekt som aldrig nådde marknaden

    Texas Instruments hade långtgående planer för CC-40-familjen. En förbättrad modell, CC-40 Plus, skulle ha fått kassettband för lagring. Ännu mer ambitiös var Compact Computer 70, med större skärm, grafik och mer minne.

    När Texas Instruments drog sig ur hemdatormarknaden 1983 lades dock alla dessa projekt ned. En del av tekniken levde vidare i den senare modellen Texas Instruments TI-74.

    En bortglömd men viktig dator

    Compact Computer 40 blev ingen försäljningssuccé, men den är ett viktigt steg i datorhistorien. Den visar hur tidigt idén om verkligt bärbara datorer fanns och vilka kompromisser som krävdes innan teknik, lagring och mjukvara hunnit ikapp.

    I dag är CC-40 främst ett samlarobjekt och ett exempel på hur innovation ibland kommer före sin tid.

    Youtube innehåll om TMS CC-40

    Tekniska fakta: TI Compact Computer 40 (CC-40)

    Tillverkare Texas Instruments
    Typ Portabel dator (notebook-storlek)
    Lansering Mars 1983
    Pris vid lansering 249 USD (1983)
    CPU TI TMS70C20, 2,5 MHz (8-bit)
    RAM 6 KB (utbyggbart till 18 KB)
    ROM 34 KB
    Skärm LCD, 1 rad / 31 tecken
    Mjukvara Inbyggd BASIC-tolk; program via ROM-kassetter eller manuell inmatning
    Lagring Ingen permanent lagring (extern “Wafertape” planerad men ej släppt)
    Anslutningar Hexbus (tillbehör som skrivare, plotter, RS-232, modem)
    Ström Nätadapter eller 4×AA; upp till ca 200 timmar
    Vikt ca 600 g

  • Vectrex – spelkonsolen som ritade spel med ljus

    Vectrex är en av spelhistoriens mest udda och nyskapande konsoler. När den lanserades 1982 bröt den helt mot dåtidens normer genom att använda vektorgrafik och en inbyggd skärm i stället för att kopplas till en TV. Trots kort livslängd och kommersiellt misslyckande har Vectrex blivit en teknikhistorisk ikon som fortfarande fascinerar spelentusiaster, ingenjörer och samlare världen över.

    Vectrex var en spelkonsol som redan vid lanseringen 1982 stack ut fullständigt. Medan andra system använde pixlar och färgblock valde Vectrex en helt annan teknik: vektorgrafik. I stället för att bygga bilden av små rutor ritades grafiken upp av tunna, lysande linjer direkt på skärmen. Resultatet var knivskarpt, futuristiskt och helt olikt allt annat på hemmamarknaden.

    ”Nu har lösningen på alla våra
    problem kommit. TV-spel med
    egen inbyggd monitor. Vectrex
    heter den och den har blivit en
    stor succé.”

    ALLT OM
    ELEKTRONIK

    Det är fortfarande den enda hemmakonsol som någonsin har byggts helt kring en vektorskärm.

    En spelkonsol utan TV

    En av Vectrex mest ovanliga egenskaper var att den inte behövde kopplas till en TV. Konsolen hade en inbyggd, vertikalt monterad svartvit CRT-skärm. Det gjorde systemet självförsörjande och gav utvecklarna full kontroll över bildens timing och kvalitet.

    ”Det här är en av de bästa spelapparater vi sett i år. Med den
    storartade Vectorgrafiken och
    det utmärkta ljudet, slår vi vad
    om att Vectrex kommer att bli
    en stor framgång bland konsumenterna.”

    Byte

    Eftersom skärmen var monokrom följde varje spel med genomskinliga plastöverlägg i färg. Dessa placerades framför skärmen och gav illusionen av färggrafik, samtidigt som de minskade bländning och ökade kontrasten.

    Hur vektorgrafik fungerar

    Till skillnad från rastergrafik, där bilden byggs upp rad för rad, styrs elektronstrålen i en vektorskärm direkt i X- och Y-led. Vectrex använde en analog vektorgenerator som kontrollerade strålens rörelse och ljusstyrka i realtid.

    ”Ett minne på hela 64 K och en
    8-bitars mikroprocessor gör att
    Vectorgrafiken nära nog mäter
    sig med större myntopererade
    automater i fråga om snabbhet
    och spänning, Vectrex-systemet
    kännetecknas också av de bästa
    ljudeffekter vi någonsin hört och
    klart överlägsna ATARIS VCS
    och Mattels Intellivision.

    CREATIVE COMPUTING

    Detta gjorde det möjligt att rotera, skala och animera objekt extremt mjukt. Tekniken påminde om den som användes i arkadklassiker som Asteroids, men här fanns den plötsligt i vardagsrummet.

    Tekniken inuti maskinen

    Vectrex drevs av en Motorola 6809-processor på 1,5 MHz och hade endast 1 kilobyte RAM. Trots detta kunde konsolen visa avancerad grafik tack vare den specialiserade hårdvaran för vektordisplay.

    Onödigt att säga men vi blev imponerade av Vectrex-systemet
    och det borde Du också bli.

    THE LOGICAL GAMER

    Ljudet genererades av ett dedikerat ljudchip och spelades upp via en inbyggd högtalare. Kombinationen av analog bild och digital styrning gjorde Vectrex till en ovanlig hybrid mellan klassisk elektronik och modern datorteknik.

    Spel och tillbehör

    Alla Vectrex-enheter levererades med spelet Mine Storm, inspirerat av Asteroids. Utöver vanliga spelkassetter erbjöd systemet ovanligt avancerade tillbehör.

    Ett av dessa var 3D Imager, ett par motoriserade glasögon som använde roterande färgfilter för att skapa äkta stereoskopisk 3D. Ett annat var ljuspennan, som gjorde det möjligt att rita direkt på skärmen genom att känna av elektronstrålens position.

    Vectrex blev därmed den första spelkonsolen med ett kommersiellt 3D-tillbehör.

    Kommersiell motgång

    Trots goda recensioner och stark teknisk identitet blev Vectrex ingen försäljningssuccé. Systemet lanserades precis före den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, då marknaden kollapsade.

    Efter att Milton Bradley Company tagit över tillverkningen sjönk försäljningen snabbt. Konsolen lades ned redan 1984, efter betydande ekonomiska förluster.

    Ett bestående arv

    Även om Vectrex blev ett kommersiellt misslyckande har den fått ett starkt eftermäle. Den hyllas för sin tekniska djärvhet, sitt unika bildspråk och sin innovativa design.

    I dag lever systemet vidare genom samlare, emulatorer och hobbyutvecklare som fortfarande skapar nya spel för den över 40 år gamla hårdvaran. Vectrex betraktas ofta som ett exempel på vad som händer när ingenjörer vågar gå sin egen väg, även om marknaden inte är redo.

    Vectrex visar att spelhistoria inte bara handlar om försäljningssiffror, utan också om idéer som var långt före sin tid.

    Innehåll på youtube om Vectrex

    Vectrex – faktaruta
    Typ Hemmavideospels-konsol (vektordisplay)
    Utvecklare Smith Engineering
    Tillverkare General Consumer Electronics (1982–83)
    Milton Bradley (1983–84)
    Lansering Nordamerika: oktober 1982
    Europa: 1983
    Japan: 1983 (som 光速船 / “Lightspeed”)
    Cirkapris vid start 199 USD (1982)
    Processor Motorola MC68A09 (6809) @ 1,5 MHz
    Minne 1 KB RAM
    Spelmedia ROM-kassetter
    Skärm Inbyggd 9-tums monokrom CRT (vertikal)
    Grafik Vektorbaserad
    Ljud General Instrument AY-3-8912
    Kontroller Avtagbar handkontroll, 2 kontrollerportar
    Vikt Ca 6,8 kg
    Inbyggt spel Mine Storm
    Kända tillbehör 3D Imager (3D-glasögon), ljuspenna, skärmöverlägg
    Nedlagd Februari 1984

  • HP EliteBord G1 – Datorn är inbygg i tangetbordet

    En gång var datorn ett tangentbord som kopplades till TV:n i vardagsrummet. Nu är samma idé tillbaka – laddad med artificiell intelligens, avancerad säkerhet och professionell prestanda. När HP bygger en fullfjädrad AI-PC direkt i tangentbordet knyts 80-talets hemdatorer ihop med framtidens sätt att arbeta.

    Från Commodore 64 till AI-PC – när 80-talets idé får nytt liv

    Allt var inte bättre förr.
    Men vissa idéer var förvånansvärt tidlösa.

    När HP på CES 2026 presenterade en dator helt inbyggd i ett tangentbord var det många som kände igen formen direkt. För teknikintresserade väcker den associationer till 1980-talets hemdatorer – där själva datorn var tangentbordet och skärmen bara var ett tillbehör. Fyra decennier senare är samma grundidé tillbaka, nu anpassad för AI, hybridarbete och moderna säkerhetskrav.

    När datorn var något man tog fram

    På 80-talet var datorn inte en möbel. Den plockades fram när den behövdes, kopplades till TV:n eller en enkel monitor och ställdes undan igen. Allt satt i tangentbordet: processor, minne och anslutningar. Det gjorde datorn begriplig, portabel och flexibel.

    HP:s EliteBoard G1a bygger på exakt samma filosofi. I stället för att vara låst till ett skrivbord är datorn tänkt att följa användaren. Man tar med sig tangentbordet och kopplar in sig där det finns en skärm – på kontoret, i mötesrummet eller hemma.

    Samma form, helt annan kraft

    Likheten med 80-talets hemdatorer är framför allt konceptuell. Innehållet är något helt annat.

    EliteBoard G1a rymmer modern processorarkitektur och dedikerad AI-kapacitet som klarar avancerade beräkningar lokalt, utan att behöva skicka data till molnet. Det som en gång var kilobyte är nu miljarder operationer per sekund. Ändå är idén densamma: så mycket dator som möjligt, i så lite form som möjligt.

    Det är retro i formen, men futuristiskt i funktionen.

    Ett svar på hur vi faktiskt arbetar i dag

    Skillnaden mellan då och nu ligger i användningen. 80-talets tangentbordsdatorer var ofta familjens första möte med programmering, spel och digitalt skapande. Dagens version är byggd för professionellt arbete: AI-assisterat skrivande, analys, design och samarbete.

    När arbete sker på många platser, ofta med olika skärmar men samma användare, blir det logiskt att själva datorn är det man bär med sig – inte hela arbetsstationen.

    Säkerhet som tillhör framtiden

    Här tar nostalgikänslan slut. Moderna arbetsflöden kräver skydd mot hot som inte existerade när hemdatorerna dominerade. Därför är dagens tangentbordsdator utrustad med hårdvarubaserad säkerhet som skyddar systemet redan på låg nivå och är förberedd för framtida hot, inklusive sådana kopplade till kvantdatorer.

    Ytan är enkel. Insidan är byggd för en betydligt mer komplex värld.

    När teknikhistorien upprepar sig

    Det är lätt att se EliteBoard G1a som något radikalt nytt, men kanske är det snarare ett exempel på hur bra idéer återkommer när tekniken hunnit ikapp dem. 80-talets hemdatorer visade att datorn inte behöver vara stor för att vara kraftfull. Dagens AI-PC i tangentbordsform visar samma sak – fast på en helt annan nivå.

    Ibland går utvecklingen inte rakt fram.
    Ibland tar den en omväg tillbaka, och kommer tillbaka smartare.

    Faktaruta: HP EliteBoard G1a Next Gen AI PC

    HP EliteBoard G1a är en “keyboard PC” – en komplett dator inbyggd i ett tangentbord, avsedd att kopplas till extern skärm och fungera som en flyttbar arbetsstation.

    Formfaktor
    Datorn sitter i tangentbordet och används med valfri extern skärm.
    Processor
    Stöd för AMD Ryzen™ AI 300-seriens processor (konfigurationsberoende).
    AI-acceleration (NPU)
    Upp till 50 TOPS NPU-prestanda för lokala AI-uppgifter (konfigurationsberoende).
    Grafik
    Radeon 800M-seriens grafik (konfigurationsberoende).
    Anslutning till skärm
    USB-C-kompatibel skärm krävs (säljs separat).
    Ljud
    Integrerade mikrofoner och högtalare.
    Mobilitet
    Cirka 12 mm profil och runt 750 g (enligt uppgifter i pressmaterialet).
    Medföljande tillbehör
    Förparad trådlös mus för snabb “plug and play”.
    Tillval
    Intern batterilösning (uppges som 32 W) samt integrerad fingeravtrycksläsare och strömknapp.
    Säkerhet och låsning
    HP Wolf Security for Business samt stöd för Kensington-lås och tillval med fäst/”tethered” kabel (konfigurationsberoende).
    Uppgifter kan variera beroende på konfiguration och marknad. Skärm och vissa funktioner/tillval säljs separat.

  • Sony SL-C7 – Betamaxens tekniska höjdpunkt

    En massiv, toppmatad videomagnetofon i metallgrått – men också ett tekniskt språng rakt in i framtiden. När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet kombinerade den tung industridesign med en nivå av elektronik och automatik som få hemmamaskiner tidigare hade uppvisat. Med logikstyrda knappar, färgbild vid sökning och avancerad bandnavigering blev den snabbt en milstolpe i Betamax-systemets historia och ett tydligt exempel på hur snabbt hemelektroniken utvecklades under videobandens guldålder.

    När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet var den fortfarande en massiv, tung och toppmatad videomagnetofon – mer som ett möbelstycke än hemelektronik. Ändå var detta en av de mest tekniskt avancerade videobandspelarna som gick att köpa för hemmabruk vid tiden. I efterhand betraktas C7 som en av de verkliga klassikerna i Betamax-historien.

    Elektronik i stället för muskelkraft

    Till skillnad från tidigare så kallade piano-key-maskiner använde SL-C7 helt logikstyrda elektroniska knappar. När användaren tryckte på Play, Spola eller Spela in var det inte den mekaniska kraften som gjorde jobbet, utan motorer och solenoider som styrdes elektroniskt.

    Detta möjliggjorde enknappsinspelning – Record behövde inte kombineras med Play. Det var bekvämt, men också riskabelt. Ett oavsiktligt tryck kunde spela över ett band. För att minska risken gjorde Sony inspelningsknappen nedsänkt och markerade den tydligt i rött.

    Bildsökning i färg och avancerad slow motion

    SL-C7 var den första Beta- eller VHS-maskinen som erbjöd färgbild vid bildsökning, något som tidigare ofta skedde i svartvitt. Den hade dessutom funktioner som låg långt före sin tid: reglerbar slow motion från halv hastighet ända till stillbild, tre gånger normal uppspelningshastighet samt en särskild knapp för bild-för-bild-framspolning.

    Den ovanliga reglaget för slow motion ändrade dessutom pausknappens funktion – längst till vänster gav den stillbild, och ju längre åt höger reglaget drogs desto långsammare spelades bilden upp.

    Timer, klocka och självinstruerande inställning

    Bakom ett genomskinligt lock på fronten satt klock- och timerinställningarna. Upp till fyra inspelningar kunde programmeras, upp till två veckor i förväg. Till skillnad från många konkurrenter angav man en exakt sluttid i stället för fasta inspelningslängder. Om sluttiden lämnades tom fortsatte inspelningen tills bandet tog slut.

    TV-tunern var helautomatisk. Med ett enda knapptryck kunde maskinen söka igenom etern, hitta starka sändningar och lagra dem på någon av de tolv kanalplatserna. Nackdelen var att kanalerna hamnade i slumpmässig ordning – tekniskt elegant men inte alltid pedagogiskt.

    APS och bandintelligens

    Under en nedre lucka fanns tre reglage: Audio Dub, End Alarm och APS (Automatic Program Search). End Alarm var en enkel summersignal som aktiverades när bandet tog slut. APS var betydligt mer sofistikerat.

    Vid varje inspelning lades en osynlig markering på bandet. Vid snabbspolning i APS-läge stannade spelaren automatiskt vid nästa markering. Det gav en form av bandnavigering som känns igen från långt senare videospelare.

    Fjärrkontroll med genomtänkt säkerhet

    SL-C7 levererades med infraröd fjärrkontroll som standard. Den gav full kontroll över uppspelning, inspelning och kanalval, även om slow-motion-funktionen inte kunde styras på distans.

    Fjärrkontrollen hade ett transparent skyddslock över inspelningsknappen – en enkel men mycket praktisk lösning som skyddade viktiga inspelningar från oavsiktlig radering.

    BetaStack – överdriven men imponerande teknik

    För den teknikentusiast som ville gå ännu längre kunde SL-C7 kopplas till den märkliga BetaStack-enheten. Den kunde hantera upp till fyra band i följd för uppspelning eller inspelning. Det var dyrt, stort och långt ifrån nödvändigt – men tekniskt imponerande och typiskt för tidens framtidstro.

    Tekniska egenskaper i korthet

    Maskinen tillverkades i både PAL- och SECAM-versioner och erbjöds i olika färger beroende på marknad. Den hade BNC-anslutning för video, RCA för ljud, över 300 linjers horisontell upplösning och god ljudkvalitet. Med en vikt på cirka 15,5 kilo och en effektförbrukning på 45 watt var det en stabil, stationär maskin snarare än ett flyttbart vardagsobjekt.

    Ett stycke teknikhistoria

    Även om Betamax till slut förlorade formatkriget blev SL-C7 ett tydligt exempel på vad systemet kunde erbjuda när utvecklingen drevs till sin spets. Kombinationen av avancerad elektronik, användarvänlig funktionalitet och genomtänkt design gjorde den till en referensmaskin i sin tid.

    I dag är Sony SL-C7 mer än en videobandspelare – den är ett teknikhistoriskt dokument från en period då hemelektronik snabbt tog steget från mekanik till intelligens, under ledning av ingenjörerna hos Sony.

    Innehåll på youtube om Sony SL C7 Betamax

    Teknisk fakta: Sony SL-C7 (Betamax)

    System
    Betamax (PAL- och SECAM-versioner)
    Kassettmatning
    Toppmatad
    Kanalplatser
    12
    Timer
    Upp till 4 program, upp till 2 veckor i förväg (daglig/veckovis)
    Bildsökning
    Färgbild vid sökning, separata sökknappar
    Slow motion
    Variabel (halv hastighet ned till stillbild) + bild-för-bild
    Snabb uppspelning
    3× (triple-speed fast play)
    Audio dubbing
    Ja
    Bandnavigering
    APS (Automatic Program Search) med cue-markeringar
    Fjärrkontroll
    Infraröd (RMT-200)
    Video in/ut
    BNC
    Audio in/ut
    RCA
    Horisontell upplösning
    > 300 linjer
    Signal/brus
    > 43 dB
    Frekvensomfång (audio)
    50 Hz – 10 000 Hz
    Sambandshastighet (band)
    18,73 mm/s
    Relativ bandhastighet
    5,83 m/s
    Fejdob diameter
    7,448 cm
    Bandbredd
    1/2 tum
    Nätspänning
    110–127 V / 220–240 V, 50/60 Hz
    Effektförbrukning
    45 W
    Drifttemperatur
    5 °C – 40 °C
    Förvaringstemperatur
    -20 °C – 65 °C
    Mått (B×H×D)
    485 × 163 × 379 mm
    Vikt
    15,5 kg (netto)

  • Teletype Model 33 – maskinen som lärde datorer att tala text

    Teletype Model 33 var inte bara en skrivmaskin med sladd – den var porten in i datorernas barndom. På 1960- och 70-talen stod den och skramlade i kontor, universitet och datorhallar och gjorde något revolutionerande: den lät människor prata med datorer genom text. Med ASCII som gemensamt språk, hålremsor som minne och en ständigt surrande motor som drivkraft formade den hur vi skrev program, hur terminaler fungerade och till och med varför e-postadresser har ett @. Innan skärmarna tog över var det här ljudet av datorer i arbete – en rad i taget.

    När vi i dag öppnar ett terminalfönster och skriver kommandon känns det självklart att datorn svarar med text. Men detta sätt att arbeta uppstod inte med bildskärmar och tangentbord, utan med en bullrig elektrome­kanisk maskin från 1960-talet: Teletype Model 33.

    Mellan 1963 och 1981 var Teletype Model 33 en av de viktigaste länkarna mellan människa och dator. Den användes i kontor, laboratorier, skolor och datorhallar världen över och kom att påverka allt från teckenkodning till hur operativsystem fungerar än i dag.

    En skrivmaskin för den digitala tidsåldern

    Teletype Model 33 utvecklades av Teletype Corporation och introducerades 1963 som en lågkostnadsmodell för lättare kontorsbruk. Den var mindre, billigare och enklare än tidigare teleprintrar och kostade omkring 1 000 dollar vid lanseringen, vilket gjorde den tillgänglig för betydligt fler användare än tidigare.

    Maskinen fungerade både som tangentbord och skrivare. Varje tecken som skickades eller togs emot skrevs direkt på papper. Det innebar att all kommunikation blev fysisk: datorns svar låg bokstavligen i en pappersremsa framför operatören.

    Över 600 000 exemplar tillverkades, vilket gjorde Model 33 till en av de mest spridda dataterminalerna i historien.

    ASCII blir verklighet i praktiken

    Teletype Model 33 var en av de första kommersiella produkterna som använde den nystandardiserade teckenkodningen ASCII. Det var avgörande för att olika datorer och kommunikationssystem skulle kunna prata med varandra på ett enhetligt sätt.

    Flera kontrolltecken fick sin praktiska betydelse genom just denna maskin. Koder som Ctrl-G (BEL), Ctrl-S och Ctrl-Q användes för uppmärksamhet och flödeskontroll och lever kvar än i dag. Även begreppet ”teletype” lever kvar i Unix-systemens filnamn för terminaler, till exempel /dev/tty.

    Tangentbordet stödde dock endast versaler. Små bokstäver och flera specialtecken saknades, vilket påverkade hur tidiga programspråk, kommandon och användargränssnitt utformades.

    Terminalen som byggde datorvärlden

    Under 1960- och 1970-talen var Teletype Model 33 standardterminal för många minidatorer. Den användes tillsammans med maskiner från tillverkare som Digital Equipment Corporation och var ofta det enda sättet att kommunicera med datorn.

    Programmering skedde långsamt och sekventiellt. Kod skrevs rad för rad och varje misstag skrevs obönhörligt ut på papper. Denna begränsning bidrog till ett textbaserat, effektivt arbetssätt som kom att prägla operativsystem som UNIX.

    Även internethistorien passerar här. När Ray Tomlinson 1971 valde tecknet @ för e-postadresser gjorde han det helt enkelt för att det fanns på Model 33-tangentbordet och sällan användes till annat.

    Mekanik, pappersremsor och olja

    Allt i Model 33 drevs av en enda elmotor som gick konstant så länge maskinen var påslagen. Den mekaniska konstruktionen krävde regelbunden smörjning på hundratals punkter. Ljudnivån var hög och ökade markant vid utskrift eller hålremsstansning.

    Den vanligaste varianten, Model 33 ASR, hade läsare och stans för åttahåls pappersremsa. Program och data kunde lagras, kopieras och laddas genom remsor med hål, ett tidigt men förvånansvärt robust lagringsmedium.

    När glas ersatte papper

    Mot slutet av 1970-talet började bildskärmsbaserade terminaler bli billigare tack vare integrerade kretsar och halvledarminnen. Så kallade ”glass teletypes” kunde visa text snabbare, tystare och utan att producera enorma mängder papper.

    Videoterminaler som ADM-3A och senare VT100 tog snabbt över marknaden. År 1981 upphörde tillverkningen av Teletype Model 33, även om många maskiner fortsatte användas flera år därefter.

    Ett arv som fortfarande lever

    Trots sin långsamhet och sitt mekaniska slitage lade Teletype Model 33 grunden för hur människor interagerar med datorer via text. Terminalfönster, kommandorader, styrtecken och till och med e-postadresser bär spår av denna maskin.

    Varje gång ett kommando skrivs och avslutas med Enter finns ett direkt arv från en tid då datorer svarade med skrammel, vibrationer och en ny rad text på papper.

    Innehålle på youtube

    Teletype Model 33 – faktaruta
    Typ
    Elektromekanisk teleprinter / dataterminal
    Lanserad
    1963
    Tillverkare
    Teletype Corporation
    I produktion
    1963–1981
    Varianter
    33 ASR (tangentbord + utskrift + hålremsläsare/stans), 33 KSR (tangentbord + utskrift), 33 RO (endast mottagning/utskrift)
    Teckenkod
    ASCII (7-bit) med paritet + stoppbitar
    Hastighet (typiskt)
    10 tecken/sek ≈ 100 ord/min
    Gränssnitt
    Ofta 20 mA strömslinga (seriellt), samt telefonbaserade CCU-varianter
    Kända avtryck
    Populariserade “TTY”-begreppet, påverkade styrtecken som XON/XOFF, och @-tecknet blev känt via tidig e-post.

  • SWTPC 6800 – datorn som gjorde mikroprocessorn folklig

    SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.

    År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.

    Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.

    En dator man förstod, inte bara använde

    SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.

    En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.

    Begränsningar som skapade kreativitet

    Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.

    För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.

    SS-50 – grunden för ett ekosystem

    SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.

    Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.

    Vidareutveckling och uppgraderingar

    Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.

    Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig

    SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.

    I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.

    Innehåll på youtube om SWTPC 6800

    Fakta: SWTPC 6800 Computer System (1975)
    Tillverkare
    Southwest Technical Products Corporation (SWTPC)
    Lanserad
    November 1975
    CPU
    Motorola 6800
    RAM (standard)
    4 KB
    Grafik/utmatning
    ASCII via terminal
    Övervakningsprogram
    MIKBUG (i ROM)
    Pris vid lansering
    450 USD (byggsats)
    Mått
    6,75 × 15 × 15,375 tum
    Känd för
    SS-50-bussen och god dokumentation

  • HP 200LX – fickdatorn som var en riktig PC innan “smart” ens var ett ord

    HP 200LX var en fickstor dator som suddade ut gränsen mellan kalkylator, handdator och fullvärdig persondator. När Hewlett-Packard lanserade modellen 1994 erbjöd den något unikt för sin tid: en i stort sett helt IBM PC-kompatibel DOS-maskin i ett format som rymdes i handen. Med inbyggt tangentbord, utbyggbar lagring och professionella program i ROM blev HP 200LX ett arbetsredskap för tekniker, ekonomer och entusiaster – och ett tidigt exempel på hur verklig mobil databehandling kunde se ut långt innan smartphones och surfplattor tog över.

    Introduktion
    Året är 1994. Internet är något man ringer upp, bärbara datorer är tunga och dyra, och mobiltelefoner är mest till för samtal. Då släpper Hewlett-Packard en liten dator som ser ut som en tjockare miniräknare med lock, men som i praktiken är en full DOS-kompatibel PC i fickformat. Den heter HP 200LX och blir snabbt en favorit bland användare som vill ha ett riktigt arbetsverktyg överallt.

    En PC i fickformat
    HP 200LX kallades ofta för en “palmtop PC”. Den hade QWERTY-tangentbord, monokrom grafisk skärm, serieport och en PCMCIA-kortplats för expansion. Det avgörande var att den körde MS-DOS 5.0 från ROM. Den startade snabbt och gav dig en miljö som påminde om en stationär PC, fast i en enhet som gick ner i jackfickan.

    Tekniken som räckte längre än man tror
    Inuti satt en 80186-kompatibel processor som HP kallade “Hornet”, klockad runt 7,91 MHz. Minne fanns i varianter på 1, 2 eller 4 MB, där en del kunde nyttjas som klassiskt RAM och resten som utökat minne eller lagringsutrymme. På pappret ser det blygsamt ut, men DOS-program från tiden var resurssnåla och väloptimerade. Resultatet blev en maskin som kändes oväntat kapabel för sin storlek.

    Kontorsverktyg inbyggt från start
    HP stoppade inte bara in DOS, utan också ett komplett programutbud i ROM. Lotus 1-2-3 fanns inbyggt, tillsammans med kalender, adressbok, terminal, e-postlösningar och olika verktyg och kalkylatorer. Det gjorde att 200LX var användbar direkt ur kartongen, utan att man behövde installera något för att komma igång med vardagsarbete.

    Expansion och lagring som gjorde den flexibel
    PCMCIA-platsen var en av maskinens starkaste sidor. Genom kort kunde man lägga till extra lagring, modem och i vissa fall även nätverksfunktioner via kompatibla Ethernet-kort. Med rätt lösningar gick det också att använda CompactFlash och andra minneskortstyper som lagring. Den här flexibiliteten gjorde att HP 200LX användes i många praktiska sammanhang, där pålitlighet och portabilitet vägde tyngre än grafik och prestanda.

    Windows på en palmtop, på sitt sätt
    En detalj som ofta nämns i entusiasthistorier är att det faktiskt gick att köra Windows 3.0 i Real Mode, om man hade tålamod och rätt upplägg. Det var inte snabbt och inte särskilt bekvämt, men det var möjligt. Det säger något om hur nära en “riktig PC” 200LX faktiskt var.

    Kultstatus och livet efter nedläggningen
    När HP senare gick vidare mot Windows CE-baserade produkter försvann DOS-eran från deras palmtop-linje. Men HP 200LX levde vidare i en stark användarkultur. Skälen var flera: DOS var lättviktigt och effektivt, PC-kompatibiliteten gav tillgång till enormt mycket mjukvara, formfaktorn var praktisk och maskinen var ovanligt hackbar. Än i dag finns intresse för reparationer, uppgraderingar och bevarande.

    Vanliga problem och varför den ändå överlever
    Som mycket 90-talshårdvara har den sina svagheter. Plastdetaljer kan spricka vid gångjärn, öppningslås kan bli slappa, batteriläckage kan skada delar och vissa enheter drabbas av skärmfel eller tröga tangenter. Samtidigt är det just här som gemenskapen kring maskinen märks, eftersom många problem går att åtgärda med förstärkningar, rengöring och försiktig reparation.

    Påskägg som visar människorna bakom
    HP 200LX har också en charmig sida. Den innehåller flera påskägg, bland annat i det medföljande spelet “Lair of Squid”, där det finns en dold galleria med utvecklarbilder om man skriver ett särskilt ord. I självtestläget finns dessutom gömda dikter och texter som anspelar på projektens interna kodnamn och på utvecklingsteamets vardag. Det är små detaljer som gör att maskinen känns mer som ett hantverk än som en anonym produkt.

    Varför den fortfarande är intressant
    HP 200LX påminner om en tid då portabel dator betydde effektivitet, kontroll och fokus. Allt låg lokalt, allt startade snabbt och enheten var byggd som ett verktyg snarare än en uppmärksamhetsmaskin. Den visar hur mycket man kan göra med små resurser, och varför många fortfarande uppskattar hårdvara som går att förstå, underhålla och använda utan att vara beroende av moderna ekosystem.

    Vill du att jag också formaterar texten för MediaWiki direkt, med samma “artikelkänsla” men helt utan punktlistor och utan fetstil annat än rubriker?

    Innehåll på youtube om HP 200XL

    HP 200LX – fakta
    Tillverkare Hewlett-Packard (HP)
    Typ Palmtop PC / handdator
    Lanserad Augusti 1994
    Utgången December 1999
    Operativsystem MS-DOS 5.0 (i ROM)
    Processor 80186-kompatibel “Hornet” @ ca 7,91 MHz
    Minne 1 / 2 / 4 MB RAM
    Skärm Monokrom LCD, CGA-lägen (bl.a. 640×200)
    Expansion PCMCIA Type II
    Lagring PCMCIA-minneskort (SRAM/ATA Flash/CompactFlash via lösningar), upp till ca 2 GB med tredjepartsdrivrutin
    Ström 2× AA + CR2032-backup, valfri nätadapter
    Mått 16 × 8,64 × 2,54 cm
    Föregångare HP 100LX
    Efterföljare HP 300LX

  • Wang 2200 – datorn som var föregångare till persondatorn

    Wang 2200 lanserades 1973, i en tid då datorer fortfarande var stora, dyra och svåråtkomliga. Ändå erbjöd denna relativt okända maskin något som i dag känns självklart: en komplett dator i ett enda skåp, redo att användas direkt. Med inbyggd skärm, tangentbord, lagring och ett programmeringsspråk som startade automatiskt bröt Wang 2200 mot tidens normer och gjorde avancerad datorkraft tillgänglig för företag och myndigheter utan egna datacenter. Den blev aldrig ett hushållsnamn – men dess idéer kom att prägla datorutvecklingen långt framöver.

    I början av 1970-talet var datorer fortfarande något mystiskt. De stod i särskilda rum, krävde specialutbildad personal och kostade mer än de flesta företag ens kunde överväga. Ändå fanns det en dator som bröt mönstret. Den hette Wang 2200 och byggdes av Wang Laboratories. I efterhand framstår den som ett av de tydligaste stegen mot den moderna persondatorn – trots att den lanserades flera år innan PC-revolutionen tog fart.

    En dator som inte behövde förklaras

    När man slog på en Wang 2200 hände något ovanligt för sin tid: datorn var redo att användas direkt. Ingen lång uppstart, inget operativsystem som skulle laddas, inga hålkort eller fjärrterminaler. Skärmen tändes och BASIC-prompten väntade.

    Det låter trivialt i dag, men då var det en radikal idé. Datorn var inte byggd för datatekniker – den var byggd för människor som behövde lösa problem.

    BASIC som satt i hårdvaran

    Hemligheten låg i hur Wang 2200 var konstruerad. Programmeringsspråket BASIC låg inte som ett program i minnet, utan var hårdvaruimplementerat i ROM. Det gjorde systemet både snabbare och stabilare än många konkurrenter.

    Men ännu viktigare var vad det betydde i praktiken: många användare kunde redan BASIC. Företag behövde inte anställa specialister eller lägga månader på utbildning. Programmering blev ett arbetsverktyg, inte ett hinder.

    Liten på utsidan, större inuti

    Trots sitt kompakta format var Wang 2200 långt ifrån begränsad. Den kunde byggas ut stegvis med mer minne, bättre lagring och ett stort antal kringutrustningar. Från enkla kassettband gick utvecklingen vidare till disketter och fasta diskar, skrivare, plottrar och kommunikationsutrustning.

    Detta gjorde systemet attraktivt för verksamheter som växte – banker, myndigheter, försäkringsbolag och industri. Man kunde börja smått och bygga vidare utan att byta hela datorplattformen.

    Dator eller terminal? Båda.

    En särskilt smart tanke bakom Wang 2200 var att den kunde fungera både som fristående dator och som intelligent terminal mot större system. Den kunde kopplas till andra Wang-system eller till stordatorer, men behöll samtidigt sin egen beräkningskraft.

    I marknadsföringen vände Wang detta till en poäng: man kunde motivera köpet som en kraftfull terminal – och samtidigt få en komplett dator på köpet. Det är ett resonemang som påminner starkt om senare klient-server-lösningar.

    En oväntad roll i kalla kriget

    Wang 2200 fick också en geopolitisk betydelse. Den användes av sovjetiska planeringsmyndigheter, bland annat Gosplan. Av rädsla för dolda funktioner i västerländsk hårdvara reverse-engineerades systemet, vilket resulterade i den sovjetiska klonen Iskra-226 – fullt programkompatibel med originalet.

    Att en amerikansk kontorsdator blev mall för ett sovjetiskt system säger något om hur praktisk och genomtänkt konstruktionen var.

    Ett ovanligt långt liv

    Wang 2200 var inte en tillfällig produkt. Serien utvecklades under nästan två decennier och gick från diskreta TTL-kretsar till VLSI-lösningar och till slut en version baserad på Intel 80386 i slutet av 1980-talet. Ändå kunde program skrivna på 1970-talet fortsätta att fungera, tack vare den konsekventa BASIC-miljön.

    Än i dag körs Wang 2200-program i emulatorer på moderna datorer – ofta snabbare än originalmaskinerna någonsin klarade.

    Varför Wang 2200 fortfarande spelar roll

    Wang 2200 var ingen hemmadator och ingen stordator. Den var något mitt emellan – och kanske just därför så viktig. Den visade att datorer kunde vara:

    • direkt användbara
    • begripliga för vanliga yrkesmänniskor
    • byggda för verkliga problem, inte bara teknik

    När persondatorn senare slog igenom hade många av idéerna redan testats i praktiken av Wang 2200.

    Den blev aldrig lika berömd som Apple II eller IBM PC. Men utan maskiner som Wang 2200 hade övergången från datorsalar till skrivbord sannolikt varit både långsammare och svårare.

    I efterhand framstår den som precis det som dess egen reklam påstod:
    en liten dator – med en mycket stor idé.

    Innehåll på youtube om Wang 2200

    Wang 2200 – faktaruta
    • Positionering: “Statistics and Number-Crunching Computer” (statistik- och beräkningsdator)
    • Startpris: $7 400 (listpris, USD)
    • Språk: 16K hardwired BASIC (BASIC hårdvaruimplementerat i ROM)
    • Standardminne: 4 KB RAM
    • Bildskärm: CRT, 16 rader × 64 tecken
    • Lagring (grundsystem): konsolkassettstation
    • Tangentbord: val mellan alfanumeriskt eller BASIC-tangentbord
    • Utbyggbarhet: minne i 4 KB-steg upp till 32 KB
    • Utlovat ekosystem: 28 större kringutrustningar
    Utbyggnad och tillbehör
    • RAM-pris : $1 600 per 4 KB (upp till 32 KB)
    • Skrivare: tre typer, sju prisklasser
    • Plotter: stegmotor för mycket exakt inkrementell plottning
    • Stor flatbäddsplotter : 31″ × 48″ (pris: $8 000)
    • Disketter (“floppy”): från $4 500 i enkel/dubbel/trippel konfiguration
    • Diskettkapacitet : 0,25 / 0,50 / 0,75 MB
    • Större disk : 1 / 2 / 5 MB fasta eller flyttbara diskar
    • I/O och media : hålkortsläsare, pappersremsläsare, online-terminaler, BCD- & ASCII-kontrollers
    Kommunikation, support och “mjuka” argument
    • Telekom/terminal-roll: kan uppgraderas för telekommunikation med andra 2200 eller stordator
    • Budskap: “motivera den som kraftfull terminal och få en ‘gratis’ fristående dator”
    • Service: 250+ fabriksutbildade tekniker i 105 städer (USA)
    • Utbildning: gratis programmeringskurser och operatörsskolor (Tewksbury, MA)
    • Programbibliotek: statistik- och matematik/vetenskap-applikationer
    • Användargrupp: SWAP (hjälper sänka programmeringskostnader)
    Extra kul teknikfakta
    • Lansering: 1973 (Wang 2200-serien)
    • Idé som kom tidigt: allt-i-ett med skärm + lagring + BASIC redo vid start – långt innan PC blev standard
    • Utveckling: serien växte senare till fleranvändarsystem (upp till 16 arbetsstationer i vissa konfigurationer)
    • Oväntad historia: systemet reverse-engineerades i Sovjet och inspirerade kompatibla kloner (Iskra-226)
    • Lång livslängd: fanns i drift i många år och kunde moderniseras med senare CPU-lösningar

  • HP 9800-serie

    HP 9800-serien lanserades i början av 1970-talet som ”programmerbara räknare”, men var i praktiken några av världens första skrivbordsdatorer. Med inbyggt programspråk, grafik och interaktiv användning lade de grunden för persondatorn – flera år innan begreppet ens blivit allmänt känt.

    I början av 1970-talet var datorer stora, dyra och oftast placerade i särskilda datorrum. De krävde utbildad personal, bokningssystem och omfattande infrastruktur. Mot denna bakgrund lanserade Hewlett-Packard något som kom att förändra synen på vad en dator kunde vara: HP 9800-serien.

    Maskinerna kallades officiellt programmerbara räknare, men i praktiken var de fullskaliga datorer avsedda att stå direkt på skrivbordet. Flera år innan persondatorn slog igenom hade HP redan gjort datorn personlig, åtminstone för ingenjörer, forskare och lärare.

    En dator som låtsades vara en räknare

    Den första modellen, HP 9810A från 1971, ersatte företagets tidigare HP 9100. Det verkliga genombrottet kom dock 1972 med HP 9830A. Den var utrustad med ett komplett BASIC-språk lagrat i ROM, alfanumeriskt tangentbord, möjlighet till extern lagring och stöd för grafik, matriser och avancerad matematik.

    Att Hewlett-Packard fortsatte kalla maskinen för räknare var ingen slump. På många företag var det betydligt enklare att få inköp godkänt av en ”calculator” än av en ”computer”. Marknadsföringen var därmed lika strategisk som teknisk.

    Gemensam hårdvaruplattform

    De tre första modellerna i serien, HP 9810, 9820 och 9830, byggde alla på samma grundläggande hårdvaruarkitektur. Trots att de introducerades bara tre till fyra år efter HP 9100 upplevs deras elektronik som betydligt modernare. Här tog HP ett tydligt steg bort från specialbyggda räknarkretsar och närmade sig en generell datorarkitektur.

    Processor

    HP 9800-serien använde en 16-bitars processor med en klockfrekvens på cirka 8 MHz. Processorn var mikroprogrammerad och kunde utföra 75 olika instruktioner. Mikroprogrammet lagrades i bipolär ROM och bestod av 256 ord om 28 bitar, fördelade över sju integrerade kretsar. Instruktionsuppsättningen var tydligt inspirerad av HP 2100-seriens minidatorer.

    Processorn hade fyra huvudregister: A, B, E och P. P-registret fungerade som programräknare. A- och B-registren var ackumulatorer, där A kunde användas för både binära och decimala operationer medan B endast stödde binära. E-registret var ett fyrabitars tillägg som användes vid skiftning av BCD-data. Därutöver fanns ett femte register, Q, som först innehöll aktuell instruktion och därefter användes som arbetsregister.

    ROM, firmware och utbyggnad

    Utöver mikroprogram-ROM användes n-kanals MOS-ROM för att lagra kalkylatorns firmware. När projektet inleddes var kretskortsburen ROM, som i HP 9100, fortfarande billigare än integrerade kretsar. HP valde ändå att satsa på MOS-teknik, ett beslut som visade sig vara framtidssäkert.

    ROM-kretsarna var på 4 kilobit och utvecklades internt av HP eftersom kommersiella komponenter inte uppfyllde kraven. De var organiserade som 512 ord om 8 bitar. Minnesarkitekturen gjorde det möjligt att installera utbyggnadsblock med specialfunktioner. På HP 9810 användes dessa bland annat för tangentfunktioner och periferistyrning. På HP 9820 gav varje block funktioner till grupper om tio tangenter. HP 9830 kunde använda upp till åtta block, men tack vare QWERTY-tangentbordet tillförde blocken i stället nya språkkommandon.

    RAM och minnesteknik

    Arbetsminnet bestod av Intel 1103, ett dynamiskt PMOS-RAM på 1 kilobit per krets. Systemet innehöll särskild hårdvara som uppdaterade minnet minst varannan millisekund. Denna typ av RAM fanns inte tillgänglig när HP 9100 konstruerades och markerar ett tydligt tekniksprång mellan generationerna.

    Före sin tid

    HP 9800-serien introducerade funktioner som i dag upplevs som självklara men som då var banbrytande. Maskinerna startade direkt i ett interaktivt läge där användaren kunde skriva uttryck, köra program och redigera kod utan inloggning eller väntetid.

    Markörstyrd textredigering, funktionsknappar med utbytbara etiketter och inbyggda grafikkommandon gjorde systemen ovanligt användarvänliga. Att rita diagram och matematiska funktioner krävde inga externa program eller stordatorer, allt fanns i maskinen.

    Kontaktlöst tangentbord

    Tangentborden var kontaktlösa och byggde på en transformatorprincip. Under varje tangent fanns en tryckt spole på kretskortet och i tangenten satt en metallskiva. När tangenten trycktes ned förändrades transformatorns egenskaper, vilket detekterades av en komparator. Avsaknaden av mekaniska kontakter gav mycket hög driftsäkerhet och lång livslängd.

    Konstruktion och kylning

    HP 9800-serien byggdes i kraftiga plåtkapslingar avsedda för professionellt bruk. Konstruktionen var lättare än HP 9100 men fortfarande robust. Den tätare komponentpackningen och den högre arbetshastigheten ökade värmeutvecklingen, vilket gjorde att en fläkt infördes som standard.

    Alla kretskort, inklusive nätaggregatet, anslöts via kantkontakter. För att minska risken för monteringsfel var kortutdragarna färgkodade och matchade motsvarande färg på kortplatserna, ett tidigt exempel på servicevänlig industridesign.

    Användes där det verkligen gällde

    HP 9800-datorerna användes i praktiska och ofta kritiska sammanhang. Inom flyg- och rymdindustrin användes de för tekniska beräkningar och simuleringar. Skolor och universitet tog dem i bruk i undervisning. Den amerikanska kustbevakningen använde dem för navigations- och kommunikationssystem.

    Deras kombination av portabilitet, robusthet och självständighet gjorde dem särskilt lämpade för miljöer där tillgång till stordatorer eller tillförlitliga kommunikationslinjer saknades.

    Programmering med BASIC och HPL

    De flesta modeller i serien programmerades i BASIC, ett språk anpassat för ingenjörers behov och tätt integrerat med maskinvaran. För vissa modeller erbjöds även HPL, High-Performance Language, ett registerbaserat språk optimerat för numeriska beräkningar.

    Grafikkommandona som följde med plotterutbyggnaderna kom senare att ligga till grund för ett gemensamt grafiksystem som återanvändes i flera andra HP-datorer och intelligenta terminaler.

    Bron till persondatorn

    HP 9800-serien utgjorde en viktig länk mellan minidatorernas värld och den framväxande persondatorn. Erfarenheterna från serien ledde vidare till HP Series 80 och senare till UNIX-baserade arbetsstationer i HP 9000-familjen.

    Under en kort period konkurrerade systemen med andra skrivbordsdatorer som IBM 5100, Tektronix 4051 och Wang 2200, innan marknaden slutligen togs över av persondatorer som Apple II och IBM PC.

    Ett bortglömt pionjärarbete

    I dag är HP 9800-serien relativt okänd utanför museer och samlarkretsar. Ändå lade den grunden för mycket av det som senare blev självklart: interaktiv programmering, grafik på skrivbordet och datorer som kunde användas direkt av ingenjörer, lärare och studenter.

    HP 9800 var inte bara en räknare som blev en dator. Den var en dator innan världen riktigt hade lärt sig att tänka i de banorna.

    Innehåll på youtube om HP 9800 serien

    Är flera avsnitt så mer finns på https://www.youtube.com/watch?v=LweofUSLSRo&list=PLzvLbUxGuZ-zv0jpoUe048ecMPVAJiPDA

    Fakta: HP 9800-serien

    Tillverkare
    Hewlett-Packard (HP)
    Lansering
    1971 (HP 9810A), 1972 (HP 9830A)
    Typ
    Programmerbar räknare / skrivbordsdator
    Processor
    Arkitektur baserad på HP 2100/1000 med stack
    Minne
    Ca 16–64 KB
    System & språk
    ROM-baserat BASIC; utbyggbart med ROM-kassetter (vissa modeller även HPL)
    Lagring
    Magnetkort eller kassettband beroende på modell; vissa system kunde kompletteras med disk
    Kännetecken
    Interaktiv programmering, funktionsknappar, grafik/plotterstöd, snabb termisk skrivare som tillval
    Utfasning
    Sent 1970-tal (familjen levde vidare i efterföljare som HP Series 80)



  • Sound Burger – vinylens fickspelare som trotsade tiden

    I början av 1980-talet, när vinylskivor fortfarande hörde hemma i vardagsrummet och bärbar musik betydde kassettband, presenterade Audio-Technica en idé som verkade nästan absurd: en skivspelare man kunde ta med sig. Resultatet blev Sound Burger – en kompakt, batteridriven konstruktion som trotsade både tekniska begränsningar och invanda föreställningar om hur vinyl skulle användas. Fyra decennier senare har denna märkliga lilla maskin gått från experimentell kuriositet till kultförklarad designikon, och visar hur djärv ingenjörskonst kan överleva långt bortom sin egen tid.

    I början av 1980-talet, när kassettband och bärbar musik dominerade, tog det japanska företaget Audio-Technica ett djärvt steg. De skapade Sound Burger – en portabel skivspelare som bröt mot nästan alla etablerade idéer om hur vinyl skulle användas. Resultatet blev en teknisk udda fågel som långt senare skulle uppnå kultstatus.

    En ovanlig idé i rätt tid

    När Sound Burger lanserades 1983 var vinyl fortfarande ett huvudformat för musik, men skivspelare hörde hemma i vardagsrummet. Att göra dem portabla var tekniskt svårt: skivor är känsliga för vibrationer, nålar kräver stabilitet och mekaniken tar plats. Ändå lyckades Audio-Technica skapa en spelare som bokstavligen klämde sig runt skivan i stället för att vila under den.

    I USA marknadsfördes modellen AT770 som Mister Disc, komplett med hopfällbara hörlurar och batteridrift. Den kunde spela både LP-skivor och singlar och riktade sig till nyfikna musiklyssnare snarare än traditionella hi-fi-entusiaster.

    Tekniken bakom konstruktionen

    Sound Burger använde remdrift och en dynamiskt balanserad tonarm, vilket minskade risken för att nålen skulle hoppa vid rörelse. Tallriken var liten, bara runt nio centimeter i diameter, vilket sparade utrymme men krävde noggrann hastighetskontroll för att hålla rätt varvtal.

    Ljudmässigt var den ingen referensspelare, men tillräckligt bra för hörlurslyssning. Framför allt visade den att vinyl inte nödvändigtvis behövde vara stationär – en tanke som var ovanlig långt före dagens nostalgivåg.

    Från bortglömd kuriositet till kultobjekt

    Under 1990-talet försvann Sound Burger i takt med att CD och senare digitala format tog över. Men bland samlare levde den vidare som ett exempel på kreativ ingenjörskonst från en experimentell era.

    När vinylskivor fick en renässans på 2010-talet ökade intresset för äldre, ovanliga spelare. Sound Burger nämndes allt oftare som ett av de mest säregna försöken att tänja på formatets gränser.

    Återkomsten i modern tappning

    År 2022 återlanserades Sound Burger i en uppdaterad version. Den klassiska formen behölls, men insidan moderniserades: uppladdningsbart batteri via USB-C, Bluetooth för trådlös ljudöverföring och förbättrad elektronik. Den limiterade jubileumsutgåvan sålde slut snabbt, vilket visade att intresset var större än nostalgiskt kuriosa.

    Den efterföljande modellen, AT-SB727, gjorde spelaren tillgänglig för en bredare publik och markerade att idén fungerade även i en trådlös samtid.

    Varför Sound Burger fortfarande fascinerar

    Sound Burger är inte bara en skivspelare. Den är ett exempel på hur tekniska begränsningar kan inspirera till kreativa lösningar. Den visar också att innovation inte alltid handlar om bättre prestanda, utan om att ifrågasätta hur och var teknik används.

    I en tid då musik oftast är osynlig och strömmas från molntjänster erbjuder Sound Burger en påtaglig upplevelse: roterande vinyl, mekanisk precision och direkt kontakt med ljudets ursprung.

    En liten maskin med stor betydelse

    Som produkt var Sound Burger aldrig tänkt att ersätta traditionella skivspelare. I stället blev den en symbol för experimentlusta och designmod. Att den fortfarande väcker intresse fyra decennier senare säger något om hur stark kombinationen av teknik, form och kultur kan vara.

    Sound Burger påminner oss om att även gammal teknik kan få nytt liv – om man vågar se den med nya ögon.

    Youtube innehåll om sound burger.

    Faktaruta

    Namn
    Sound Burger
    Tillverkare
    Audio-Technica (Japan)
    Typ
    Portabel skivspelare (phonograph/turntable)
    Första lansering
    1983
    Originalmodell
    AT770 (såld i USA som “Mister Disc”)
    Återlansering
    2022 (AT-SB2022), följt av bredare version 2023 (AT-SB727)
    Hastigheter
    33⅓ och 45 varv/min
    Drivning
    Remdrift (belt-drive)
    Moderna funktioner
    USB-C-laddning, uppladdningsbart batteri, Bluetooth-ljud

  • Hewlett-Packard Series 80 – när skrivbordet blev ett laboratorium

    I början av 1980-talet, när persondatorn fortfarande sökte sin identitet, skapade Hewlett-Packard en maskin som var mer vetenskapligt instrument än hemelektronik. Series 80-datorerna, med HP-85 i spetsen, kombinerade skärm, lagring, skrivare och avancerad matematik i ett enda robust skrivbordschassi – byggda för ingenjörer, laboratorier och tekniker som krävde precision, tillförlitlighet och omedelbar nytta snarare än spel och färgglad grafik.

    År 1980 befann sig datorvärlden i ett skede av snabb förändring. Hemdatorer började leta sig in i vardagsrum, medan ingenjörer och forskare fortfarande arbetade med dyra minidatorer, stordatorterminaler och avancerade programmerbara kalkylatorer. Det var i detta mellanrum som Hewlett-Packard presenterade sin Series 80 – små vetenskapliga skrivbordsdatorer byggda för arbete snarare än lek.

    Den mest kända modellen var HP-85, en maskin som redan från start kändes färdig, genomtänkt och professionell. Den riktade sig till tekniker, laboratorier och industrimiljöer där tillförlitlighet och matematiskt djup var viktigare än färgglad grafik eller spel.

    En dator som startade i BASIC

    HP-85 var ingen byggsats och ingen dator som krävde kringutrustning för att bli användbar. Skärm, tangentbord, lagring och skrivare satt redan på plats i samma chassi. När man slog på strömmen möttes man direkt av ett BASIC-prompt. Ingen diskett behövde laddas, inget operativsystem startas i bakgrunden. Datorn var redo att arbeta på några sekunder.

    Detta sätt att tänka hade Hewlett-Packard med sig från sina tidigare programmerbara kalkylatorer och tekniska desktopsystem. Datorn sågs som ett instrument, ungefär som ett oscilloskop eller en räknare, snarare än som ett hobbyprojekt.

    Prestanda bortom klockfrekvensen

    Processorn i Series 80 kördes med en klockfrekvens på endast 625 kHz, vilket även på den tiden kunde låta blygsamt. Ändå upplevdes maskinerna som snabba och responsiva. Förklaringen låg i den täta integrationen mellan hårdvara och mjukvara. BASIC-tolken låg i ROM och var skriven specifikt för den interna arkitekturen.

    Tal hanterades som flyttal med tolv siffrors precision och mycket stora exponentintervall. Trigonometriska funktioner, logaritmer och avancerad matematik fanns inbyggda från början. Med tilläggs-ROM kunde man dessutom arbeta med matriser, lösa linjära ekvationssystem och utföra beräkningar som annars krävde betydligt större system.

    Grafik, band och utskrifter

    Den inbyggda bildskärmen var liten men högupplöst för sin tid. Den kunde visa både text och grafik, vilket gjorde det möjligt att rita diagram, kurvor och enkla visualiseringar av mätdata. Den termiska skrivaren var kanske ännu mer imponerande. Den kunde skriva ut exakt det som visades på skärmen, inklusive grafik, något som var mycket användbart i laboratorier och vid dokumentation.

    Lagring skedde via små magnetband av typen DC-100. De var långsamma jämfört med diskettstationer, men robusta och tillräckliga för program, mätserier och beräkningsresultat. För många användare var tillförlitlighet viktigare än snabb åtkomst.

    Utbyggnad enligt ingenjörskonst

    På baksidan av datorn fanns expansionsplatser där man kunde sätta in minnesmoduler, extra ROM eller gränssnitt. Stöd fanns för bland annat GPIB, RS-232 och parallella I/O-lösningar. Allt var noggrant dokumenterat och strikt kontrollerat. Till skillnad från många andra datorplattformar var Series 80 ingen öppen experimentmiljö, utan ett professionellt system där varje del var testad för sitt ändamål.

    En hel familj av maskiner

    Efter HP-85 följde flera varianter. HP-83 var en billigare modell utan skrivare och bandstation. HP-86 och HP-87 erbjöd större skärmar, mer minne och stöd för externa diskettenheter. För industriellt bruk fanns även rackmonterade versioner utan skärm och tangentbord.

    Till de större modellerna kunde man dessutom installera ett instickskort med Z80-processor och köra CP/M. Därmed gick det att använda en del av den programvara som växte fram kring den tidiga mikrodatorstandarden.

    Varför blev den inte standard

    Trots sin tekniska nivå blev Series 80 aldrig någon dominerande plattform. Marknaden rörde sig snabbt mot billigare persondatorer baserade på öppna arkitekturer och standardiserade komponenter. När IBM PC lanserades och kloner började spridas tog utvecklingen en annan riktning.

    Hewlett-Packards datorer var dyrare och mer specialiserade. De var byggda för dem som behövde exakta beräkningar och stabil drift, inte för massmarknaden.

    Ett arv av precision

    I dag väcker Hewlett-Packard Series 80 stark nostalgi. Många maskiner fungerar fortfarande, och entusiaster har bevarat både hårdvara och mjukvara. Emulatorer gör det möjligt att köra programmen på moderna datorer, och dokumentation finns arkiverad på nätet.

    Series 80 representerar en tid då datorer byggdes som verktyg, inte som konsumtionsprodukter. De var skapade för att lösa problem, mäta världen och hjälpa människor att förstå komplexa system. På ett skrivbord kunde man ha ett helt laboratorium, redo att starta med ett tryck på strömknappen.

    Capricorn

    Capricorn-processorn utmärks ytterligare av sin ovanliga register- och instruktionstäthet, vilket gav ett mycket högt informationsinnehåll per maskincykel. Den mikroprogrammerade styrningen gjorde det möjligt att utföra komplexa operationer, såsom flyttalsaddition, normalisering och avrundning, helt inom registerfilen utan mellanliggande minnesåtkomst. I praktiken kunde en enda instruktion operera på upp till åtta byte långa datavärden, vilket var särskilt effektivt för flyttalsmantissor och BCD-representationer. Detta reducerade både kodstorlek och exekveringstid i numeriskt intensiva program, särskilt i BASIC-tolkens inre loopar.

    Den interna registerfilen var fysiskt organiserad för att möjliggöra parallella läs- och skrivoperationer, med upp till åtta samtidiga registerläsningar i den övre registerhalvan. Detta var ovanligt för en 8-bitars CPU vid tiden och möjliggjorde bredare mikroinstruktioner med intern datapath som i praktiken översteg processorordlängden. Den fyrfasiga klockningen användes inte bara för tidsstyrning utan även för att sekventiellt aktivera interna bussar och shifters, vilket minimerade behovet av extra logik och bidrog till den relativt låga effektförbrukningen på cirka 330 mW.

    Capricorn saknade både cacheminne och instruktionpipeline i modern mening, men kompenserade detta genom deterministisk exekvering och extremt låg instruktionsoverkostnad. Detta gjorde processorn väl lämpad för realtidsnära uppgifter såsom instrumentstyrning, datainsamling och interaktiv grafik. I HP Series 80-systemen kompletterades CPU:n av specialiserade stödkretsar för DRAM-refresh, CRT-timing och tangentbordsskanning, vilka avlastade huvudprocessorn och gav ett för sin tid ovanligt balanserat system. Tillsammans bildade dessa komponenter en tätt integrerad arkitektur där Capricorn fungerade som en numeriskt orienterad beräkningsmotor snarare än en generell mikrodator-CPU.

    Ordlista
    ALU
    Arithmetic Logic Unit. Den del av processorn som utför aritmetiska beräkningar och logiska operationer.
    BCD
    Binary-Coded Decimal. Varje decimal siffra representeras separat i binär form; används ofta för att minska avrundningsproblem.
    BASIC
    Beginner’s All-purpose Symbolic Instruction Code. Högnivåspråk som i HP Series 80 låg i ROM och var tätt integrerat med hårdvaran.
    CPU
    Central Processing Unit. Datorns huvudprocessor som exekverar instruktioner och styr systemets funktioner.
    CRT
    Cathode Ray Tube. Bildskärmsteknik baserad på elektronkanoner, vanlig i datorer och instrument under 1970–80-talet.
    DRAM
    Dynamic Random-Access Memory. Arbetsminne som kräver periodisk uppfräschning (refresh) av innehållet.
    Instruktionpipeline
    Arkitektur där flera instruktioner behandlas parallellt i olika steg. Capricorn saknar pipeline i modern mening.
    Klockfas (fyrfasig klockning)
    Fyra icke-överlappande klocksignaler används för att styra interna operationer sekventiellt inom processorn.
    Maskincykel
    Grundläggande tidsenhet för exekvering av en instruktion i en CPU, ofta bestående av flera klockfaser.
    NMOS
    N-type Metal-Oxide-Semiconductor. Halvledarteknik vanlig i tidiga mikroprocessorer, ofta med högre effektförbrukning än senare CMOS.
    Registerfil
    Uppsättning snabba interna register som lagrar data och mellanresultat under exekvering.
    ROM
    Read-Only Memory. Icke-flyktigt minne med fast programmerad kod, t.ex. firmware och BASIC-tolk.
    Shifter
    Hårdvaruenhet som utför bitförskjutningar, användbar vid multiplikation/division och normalisering av flyttal.
    Tolk (interpreter)
    Program som läser och exekverar kod direkt, till skillnad från kompilerad kod. BASIC körs typiskt via en tolk.
    Minnesåtkomst
    När data läses från eller skrivs till RAM eller annan extern lagring; normalt långsammare än registeroperationer.

    Innehåll på youtube om HP serier 80

    Faktaruta: Hewlett-Packard Series 80
    Lansering: 1980 (första modellen: HP-85)
    Målgrupp: ingenjörer, laboratorier, styr- och reglerteknik
    Formfaktor: skrivbordsdator med integrerad skärm; vissa modeller även rackmonterade
    Processor: HP:s egen CPU “Capricorn” (~625 kHz)
    Operativmiljö: ROM-baserad; BASIC-tolk i ROM
    HP-85A (typiskt): 16 KB RAM, 5" CRT (32×16 text / 256×192 grafik)
    Lagring: inbyggd bandstation för DC-100-kassetter (externa disk/tapenheter fanns)
    Utskrift: inbyggd termisk skrivare (kunde skriva ut även grafik)
    Expansion: modulplatser för minne, ROM och gränssnitt (t.ex. RS-232 och GPIB/IEEE-488)
    Modeller: HP-85/83/86/87, HP-9915 (industriell rackvariant)
    Kuriosa: För HP-86/87 fanns en CP/M-lösning via Z80-instickskort

  • Atari TT030 – när Atari siktade på arbetsstationernas elit

    Atari TT030 var Ataris mest ambitiösa datorprojekt och ett tydligt försök att ta steget från hemmadatorer till professionella arbetsstationer. Med 32-bitars arkitektur, kraftfull Motorola-processor och siktet inställt på Unix-världen representerade TT både kulmen på Atari ST-eran och en framtid som aldrig riktigt hann ikapp sin tid.

    År 1990 stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Persondatorer började närma sig arbetsstationernas prestanda, Unix började lämna universitetsmiljöerna och Motorola 68000-familjen betraktades fortfarande som ett seriöst alternativ till Intels processorer. Det var i detta sammanhang som Atari TT030, oftast kallad Atari TT, lanserades – Ataris kanske mest ambitiösa datorprojekt någonsin.

    TT var inte avsedd som en vidareutveckling av Atari ST för hemmabruk. Den var från grunden tänkt som en professionell maskin, riktad mot utvecklare, tekniker och avancerade användare. Namnet TT stod för Thirty-Two/Thirty-Two och syftade på en fullt 32-bitars arkitektur, något som tydligt markerade ett brott med tidigare ST-modeller.

    Ett tekniskt kraftpaket i grå plast

    Kärnan i Atari TT var Motorola 68030 klockad till 32 MHz, kompletterad av flyttalsprocessorn Motorola 68882. För sin tid var detta mycket hög prestanda, särskilt i Unix-sammanhang.

    För att bibehålla kompatibilitet med äldre ST-kretsar kördes systembussen i 16 MHz medan processorn arbetade i 32 MHz. Detta innebar att Atari använde en teknik som senare blev vanlig i PC-världen, där processorn körs i högre hastighet än resten av systemet.

    Minnesarkitekturen var ovanligt flexibel. Datorn använde både traditionellt ST-RAM för bakåtkompatibilitet och separat TT-RAM för högpresterande applikationer. Med expansionskort kunde TT utrustas med upp till 256 MB RAM, en närmast ofattbar mängd minne vid början av 1990-talet.

    Grafiken hanterades av den egenutvecklade TT Shifter, som stödde både klassiska ST-upplösningar och nya VGA-lägen. Mest imponerande var det monokroma högupplösta läget 1280×960, särskilt avsett för professionellt arbete som programmering, CAD och desktop publishing.

    Före sin tid – men för sent ute

    Ataris ursprungliga vision var att TT skulle bli en fullvärdig Unix-arbetsstation. Maskinen var avsedd att köra Unix System V, i form av Ataris egen variant Atari System V (ASV), komplett med Motif-baserat grafiskt gränssnitt.

    Problemet var att Unix-porten dröjde. Under nästan två år levererades TT främst med TOS 3.x, ett snabbt men enkeltrådat operativsystem utan preemptiv multitasking. För en dator som marknadsfördes som arbetsstation skapade detta en tydlig diskrepans mellan hårdvara och mjukvara.

    När ASV slutligen blev färdigt 1992 hade marknaden förändrats. Arbetsstationer från Sun och SGI dominerade, samtidigt som PC-världen snabbt tog igen prestandaförsprånget. Priset på cirka 2995 dollar gjorde dessutom TT till en svår investering för den etablerade Atari-publiken.

    En teknisk uppvisning utan motstycke i Atari-världen

    Trots sin begränsade kommersiella framgång var Atari TT tekniskt imponerande. Den erbjöd äkta SCSI-stöd, intern VME-buss för expansion, flera seriella portar, nätverksmöjligheter, VGA-utgång samt klassiska Atari-funktioner som MIDI-portar och cartridge-plats.

    Samtidigt saknades den välkända BLiTTER-kretsen från tidigare ST-modeller. Atari bedömde att den befintliga 8 MHz-varianten skulle bli en flaskhals och valde att inte utveckla en ny 32 MHz-version, vilket var ett kostnadsbeslut som fick konsekvenser för vissa grafiska operationer.

    Ett nytt liv efter Ataris sorti

    När Atari Corporation lämnade datorbranschen 1993 avslutades produktionen av TT, liksom hela ST-familjen. Det kunde ha varit slutet, men i stället fick datorn ett oväntat efterliv.

    Tack vare öppna hårdvaruspecifikationer blev Atari TT en av de första icke-Intel-plattformarna som fick Linux porterat till sig. Kort därefter följde NetBSD, vilket gjorde TT till en populär maskin bland Unix-entusiaster och retrohackare.

    I efterhand framstår Atari TT som en tydlig brygga mellan epoker: mellan hemmadator och arbetsstation, mellan proprietära system och öppen källkod, mellan 1980-talets idéer och 1990-talets krav.

    Ett nostalgiskt bokslut

    Atari TT030 blev aldrig den framgång Atari hade hoppats på. Den var för dyr, för avancerad och lanserades för sent. Samtidigt var den tekniskt djärv och visionär på ett sätt som få andra Atari-datorer varit.

    I dag betraktas TT som en kultmaskin – ett bevis på att Atari en gång vågade sikta mot toppen av datorvärlden. En grå, kantig arbetsstation fylld av framtidstankar, och ett stycke datorhistoria som fortfarande fascinerar.

    Innehålle på youtube om Atari TT030

    Atari TT030 – fakta

    Lansering
    1990 (US: 1991)
    Tillverkare
    Atari Corporation
    Typ
    Persondator / arbetsstationsinriktad
    Processor
    Motorola 68030, 32 MHz (systembuss 16 MHz)
    FPU
    Motorola 68882, 32 MHz
    Operativsystem
    Atari TOS 3.x, Atari System V (ASV), MiNT, MagiC, NetBSD (senare även Linux-port)
    Minne
    2–16 MB (vanliga konfigurationer); TT-RAM kunde byggas ut betydligt med expansionslösningar
    Lagring
    3,5" diskett: 720 KB (tidiga) eller 1,44 MB (senare) + ofta intern hårddisk (t.ex. 40–50 MB)
    Grafik / lägen
    TT Shifter, bl.a. 320×200, 640×480 samt mono 1280×960 (TT high)
    Ljud
    Yamaha YM2149 + stereo 8-bit PCM via DMA
    Anslutningar
    MIDI, RS-232, RS-422/LAN, VGA (RGB/mono), ACSI, SCSI, VME-buss (internt), cartridge
    Kompatibilitet
    Atari ST
    Pris vid lansering
    ca 2995 USD
    Efterträdare
    Atari Falcon (1992)

    Notis: Specifikationer kunde variera mellan olika revisioner och konfigurationer.

  • MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

    När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.

      MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

      När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.

      För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.

      VARFÖR JUST MINIMAX?

      Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.

      Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.

      SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER

      ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.

      Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.

      Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.

      KOMPATIBEL – MEN INTE HELT

      På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.

      I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.

      Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.

      PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK

      ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.

      ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.

      Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.

      PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET

      Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.

      Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.

      ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG

      Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.

      I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.

      En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.

      FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX

      Tillverkare: Computhink (USA)
      Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA)
      Lanseringsår: 1980
      Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner
      Minne: 108 544 byte RAM
      Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824)
      Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter)
      Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm)
      Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg
      Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824)
      Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)

      ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.

    • Atari 8-bit: hemdatorerna som gjorde 80-talets vardagsrum till en spelhall

      När Atari lanserade sina första hemdatorer 1979 var målet inte bara att skapa ännu en maskin för programmering och bokföring. Atari 8-bit-datorerna byggdes med spel, grafik och ljud i centrum och tog med sig arkadhallens teknik rakt in i vardagsrummet. Med specialkretsar för bild och ljud kunde de leverera rörlig grafik och avancerade effekter som få konkurrenter matchade. Resultatet blev en datorfamilj som inte bara användes – utan upplevdes – och som kom att sätta ett tydligt avtryck i hemdatorernas historia.

      Atari 400

      När man minns hemdatorrevolutionen i slutet av 1970- och början av 1980-talet hamnar ofta Apple II, Commodore 64 och IBM PC i centrum. Men parallellt byggde Atari något som gick i en delvis annan riktning. Resultatet blev Atari 8-bit-datorerna – en familj maskiner som från början var konstruerade för grafik, ljud och spel, snarare än för kalkylblad och kontorsprogram.

      Atari 400 och 800 lanserades redan 1979 och lade grunden till en plattform som levde kvar, i olika former, ända in på 1990-talet. Det som gör dem historiskt intressanta är inte bara vilka spel som släpptes, utan hur själva hårdvaran var tänkt att fungera.

      En dator född ur spelvärlden

      Atari kom från arkad- och konsolvärlden. Företaget hade haft enorm framgång med Atari 2600, men visste också att spelkonsoler hade kort livslängd. Samtidigt växte hemdatorer fram som ett nytt marknadssegment.

      Ataris idé var att slå ihop dessa världar. I stället för att bygga en strikt kontorsinriktad dator ville man skapa en maskin som klarade spel i arkadklass men ändå kunde programmeras i BASIC, användas i hemmet och säljas i vanliga varuhus.

      Arkitekturen som gjorde skillnaden

      Atari 8-bit bygger på samma 6502-processor som många andra datorer från perioden. Skillnaden ligger i hur lite processorn faktiskt behövde göra själv. Atari placerade mycket av arbetet i särskilda specialkretsar, något som var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979.

      ANTIC är den kanske mest originella delen. Den fungerar som en egen grafikprocessor som läser en så kallad display list, ett program som beskriver hur skärmen ska byggas upp rad för rad. Varje del av bilden kan ha sitt eget grafikläge, sin upplösning och sina färgregler. Det gjorde det möjligt att blanda text, statusfält och grafik på samma skärm utan att huvudprocessorn behövde rita om bilden kontinuerligt.

      CTIA, och senare GTIA, ansvarar för färger, sprites och kollisioner. Här hanteras rörliga objekt i hårdvara, med prioritetssystem och kollisionsdetektering. För spelutvecklare innebar det att många avancerade effekter gick att skapa utan att belasta processorn tungt.

      POKEY sköter ljud, timers och inmatning. Dess fyrkanaliga ljudsystem gav Atari ett distinkt sound som fortfarande är igenkännbart. Samma krets användes även i flera Atari-arkadspel, vilket bidrog till att hemdatorerna kändes besläktade med spelhallarnas maskiner.

      Atari 400 och 800 – två vägar in i samma system

      Vid lanseringen delades sortimentet upp i två modeller. Atari 400 var tänkt som instegsmodell. Den hade ett spilltåligt membrantangentbord och var riktad mot familjer och barn. Den var billigare men mindre flexibel när det gällde uppgraderingar.

      Atari 800 var den mer påkostade varianten. Den hade ett traditionellt tangentbord, bättre expansionsmöjligheter och stöd för mer minne. Tanken var att den skulle tilltala mer avancerade användare, skolor och entusiaster, utan att förlora spelkapaciteten.

      Trots skillnaderna var de två maskinerna i grunden identiska. Samma spel och program fungerade på båda, vilket stärkte plattformen som helhet.

      SIO – användarvänlighet före sin tid

      Ett av de mest underskattade inslagen i Atari 8-bit är SIO-porten. I stället för att använda interna expansionskort utvecklade Atari ett seriellt bussystem där diskettenheter, skrivare och andra tillbehör kunde kopplas i kedja.

      För användaren var detta ovanligt smidigt. Enheter identifierade sig själva vid uppstart och kunde till och med ladda drivrutiner automatiskt. I praktiken var det en tidig form av plug-and-play, flera år innan begreppet blev vanligt.

      Spelen som definierade plattformen

      Även om Atari 8-bit kunde användas till mycket annat var det spelen som gav systemet dess identitet. Plattformens grafik- och ljudförmåga gjorde att spel kunde se och låta mer avancerade än på många konkurrerande datorer.

      Star Raiders från 1980 blev det tydligaste exemplet. Spelet visade vad maskinen klarade av och övertygade många om att Atari inte bara var ännu en hemdator, utan något som låg närmare framtidens interaktiva underhållning.

      XL och XE – samma idé, nya former

      Atari 130XE

      Under 1980-talet utvecklades serien vidare. 1200XL introducerade en ny design men blev kortlivad. Därefter kom 600XL och 800XL, som kombinerade modernare utseende med lägre tillverkningskostnader. 800XL blev den mest sålda modellen i hela serien.

      Efter företagsförändringar och hårdare konkurrens lanserades XE-modellerna, bland annat 65XE och 130XE. De behöll kompatibiliteten bakåt men fick mer minne och ett utseende som påminde om Atari ST. 130XE med sitt bankväxlade minne visade hur långt Atari kunde pressa en arkitektur som i grunden var från slutet av 1970-talet.

      Nedgång och slutet på eran

      Trots tekniska styrkor pressades Atari 8-bit av marknaden. Commodore 64 dominerade försäljningen, priserna sjönk snabbt och fokus flyttades mot 16-bitarsdatorer. Programutvecklare följde pengarna, och utbudet av ny mjukvara minskade.

      1992 avslutade Atari Corporation officiellt stödet för 8-bit-linjen. Därmed avslutades en av de längsta sammanhängande datorplattformarna i hemdatorernas historia.

      Ett arv som lever kvar

      Atari 8-bit-datorerna var mer än bara produkter. De var ett tidigt exempel på en designfilosofi där specialiserad hårdvara användes för att skapa starka upplevelser på begränsad budget.

      Många idéer som senare blev standard inom spelkonsoler och grafikprocessorer går att spåra tillbaka hit. Att intresset fortfarande är stort syns i nyutgåvor och emulerade system, där Atari 400 Mini från 2024 är ett tydligt exempel.

      Atari 8-bit var inte den mest sålda datorn, och inte den mest använda i kontor och skolor. Men den visade att en hemdator kunde vara levande, rörlig och musikalisk. På så sätt formade den hur en hel generation kom att uppfatta vad en dator faktiskt kunde vara.

      Video på youtube om 8 bitars atari

      Faktaruta: Atari 8-bit-datorerna

      Vad? En familj 8-bitars hemdatorer från Atari, lanserad 1979 och i produktion i olika former fram till början av 1990-talet.

      Startmodeller Atari 400 och Atari 800 (1979).

      Viktiga efterföljare 1200XL (1983), 600XL/800XL (1983), 65XE/130XE (1985), XEGS (1987).

      Processor MOS Technology 6502 (varianter förekommer), ca 1,79 MHz (NTSC) / 1,77 MHz (PAL).

      Specialkretsar ANTIC (bild), CTIA/GTIA (färg och sprites), POKEY (ljud och I/O).

      Grafik och ljud Hårdvarustöd för sprites, scroll och flera grafiklägen samt 4-kanaligt ljud via POKEY.

      Periferibuss SIO (Serial Input/Output) för kedjekopplade tillbehör som diskettstationer, skrivare och modem.

      Känd “killer app” Star Raiders (1980), ofta nämnd som spelet som demonstrerade plattformens styrkor.

      Varför viktig? Visade tidigt hur specialiserad hårdvara för grafik och ljud kunde ge hemdatorer en mer “arkadnära” upplevelse.

    • När spelkonsolen ville bli dator – CompuMate och 1980-talets teknikdröm

      Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.

      I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.

      Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.

      Ett tangentbord till vardagsrummet

      CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.

      Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.

      Programmering för nybörjare

      I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.

      Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.

      För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.

      Olika namn, samma idé

      Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.

      I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.

      Varför blev den ingen succé?

      Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.

      Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.

      Ett viktigt steg i datorhistorien

      Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.

      Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.

      Innehåll på youtube om CompuMate

      Fakta: CompuMate SV010
      Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
      Tillverkare: Spectravideo International
      Lansering: 6 januari 1983 (Winter CES, Las Vegas)
      Tangentbord: 42 tangenter (membran / “sensor touch”)
      CPU: Använder Atari 2600:s MOS 6507 (~1,19 MHz)
      Minne: 2 KB RAM, 16 KB ROM
      Bild: 10 rader × 12 tecken
      Grafik: 40×40 pixlar, 10 valbara färger
      Lagring: Kassettband via 3,5 mm ljudkontakt
      Program i ROM: Magic Easel (rit/animation), Music Composer, BASIC
      Regionala namn: “Universum Heimcomputer” (Tyskland)

    • TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

      Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.

      TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

      I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.

      En 16-bitars hjärna med minidator-arv

      Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.

      Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.

      Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet

      TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.

      Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.

      Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig

      På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.

      Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.

      TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse

      Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.

      Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.

      TI-99/4A: den stora omstarten

      1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:

      • fullstort tangentbord med riktig känsla
      • förenklad intern design
      • förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
      • ett mer genomtänkt expansionskoncept

      Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.

      Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”

      En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.

      I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.

      Talet som blev TI-99:s signatur

      Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.

      Priskriget: när datorer blev slit-och-släng

      TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.

      I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.

      Varför räckte det inte?

      TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:

      1. Hårdvara räcker inte utan mjukvara
        TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
      2. Arkitekturen var smart men krånglig
        16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
      3. Prisstrategin blev en boomerang
        De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.

      Arvet: ett “vad hade hänt om…?”

      Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.

      Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.

      Innehåll på youtube om Texas Instrument 99/4

      Faktaruta: TI-99/4 och TI-99/4A
      Tillverkare: Texas Instruments
      Kategori: Hemdator
      Lansering: TI-99/4 (oktober 1979), TI-99/4A (juni 1981)
      Processor: TMS9900, 16-bit, 3 MHz
      Grafik: TI-99/4: TMS9918  |  TI-99/4A: TMS9918A
      Ljud: TI-99/4A: TMS9919 (senare SN94624/SN76489-kompatibel)
      RAM (TI-99/4A): 16 KB RAM + 256 byte “scratchpad”
      VDP-minne: 16 KB videominne (åtkomligt via VDP, inte direkt i CPU-kartan)
      Lagringsmedia: ROM-kassetter, kassettband, diskett (via tillbehör)
      Särdrag: Sprites i hårdvara, expansionssystem (PEB), valbar talsyntesmodul
      Utfasning: TI-99/4 (juni 1981), TI-99/4A (produktion slut mars 1984)
      Sålda/levererade enheter: TI-99/4 ≈ 20 000  |  TI-99/4A ≈ 2,8 miljoner