En bärbar dator med fyrkärnig processor, 8 gigabyte arbetsminne och generös lagringsyta marknadsfördes en gång som det självklara valet för hela familjen. Men vad händer med tekniken när ett drygt decennium passerar? Här granskar vi hur en typisk hemmadator från början av 2010-talet står sig i dag – och varför den fortfarande kan vara mer användbar än man först tror..
En familjedator från 2010-talet – hur kraftfull är den idag?
En 15,6-tums bärbar dator med fyrkärnig processor, 8 GB RAM och 500 GB hårddisk låter fullt rimligt för hemmabruk. När denna modell lanserades var den tänkt som en dator “för hela familjen”. Men hur står den sig tekniskt i dag?
Den bygger på processorn AMD A8-4555M, en så kallad APU där processor och grafik sitter på samma krets. Det innebär lägre kostnad och strömförbrukning jämfört med separata komponenter, men också begränsad prestanda jämfört med moderna lösningar.
Processorn – fyra kärnor, låg klockfrekvens
Processorn arbetar i 1,6 GHz och kan nå 2,4 GHz i turbofrekvens. Fyra kärnor låter imponerande, men arkitekturen är från 2012 och bygger på äldre 32-nanometerteknik.
I praktiken betyder det att den är fullt tillräcklig för surf, e-post och dokumenthantering. Den klarar enklare multitasking, men blir märkbart långsam vid tyngre webbsidor och räcker inte till för modern videoredigering. Teknikutvecklingen har gjort att dagens instegsprocessorer är flera gånger snabbare per kärna.
Grafiken – integrerad och tidstypisk
Den integrerade grafiken är AMD Radeon HD 7600G. För sin tid var den relativt kapabel.
Den klarar HD-video i 720p och 1080p, äldre spel från början av 2010-talet samt enkel bildhantering. Däremot saknas stöd för modern grafikacceleration och nya spelmotorer, vilket begränsar användningsområdet i dag.
Minne och lagring – den verkliga begränsningen
8 GB DDR3-minne är fortfarande användbart för lättare arbete. Den stora begränsningen ligger i den mekaniska hårddisken på 500 GB som roterar i 5400 varv per minut.
Eftersom data måste läsas av en fysisk läsarm över roterande skivor uppstår fördröjningar. Resultatet är lång starttid, trög programöppning och långsammare systemrespons. En SSD-disk skulle ge en dramatisk förbättring och göra datorn betydligt mer responsiv.
Skärm och konstruktion
Skärmen är 15,6 tum med upplösningen 1366 × 768. Detta var standard i mellanklassen under tidigt 2010-tal. I dag upplevs upplösningen som låg, särskilt vid textarbete och webbsurf där mer skärmyta underlättar.
Vikten på 2,3 kg gör den portabel men inte särskilt lätt jämfört med moderna tunna modeller.
Användningsområden i dag
Datorn fungerar fortfarande för skolarbete, kontorsprogram, webbsurf och streaming i HD-upplösning. Den är däremot inte lämpad för nya spel, avancerad bild- och videoredigering eller andra beräkningsintensiva uppgifter.
Tillverkaren Hewlett-Packard positionerade modellen som en familjedator. Vid lanseringen var kombinationen av fyrkärnig processor, 8 GB RAM och DVD-brännare fullt modern.
I dag illustrerar den hur snabbt konsumentteknik utvecklas. Processorer har blivit effektivare, lagring har gått från mekanisk till solid state och skärmar har fått högre upplösning. Samtidigt visar den att äldre hårdvara fortfarande kan fylla en funktion, särskilt om den används för rätt typ av uppgifter.
Innehålle på youtube HP Pavilion 15
Teknisk fakta
Skärm
15,6" HD LED (1366 × 768)
Processor
AMD A8-4555M (1,6 GHz, upp till 2,4 GHz Turbo)
Kärnor
4
Cache
4 MB L2-cache
RAM
8 GB DDR3 (max 8 GB)
Lagring
500 GB HDD (5400 RPM)
Grafik
AMD Radeon HD 7600G
Nätverk
Wi-Fi 802.11n (upp till 300 Mbit/s), LAN upp till 100 Mbit/s
Portar
HDMI, 2× USB 3.0, 1× USB 2.0, minneskortläsare
Optisk enhet
DVD-brännare (DVD±R DL)
Webbkamera
HP TrueVision HD
Batteri
4-cells
Tangentbord
Med numeriska tangenter (Nordisk layout)
Mått
38,6 × 25,8 × 2,3 cm
Vikt
2,3 kg
Operativsystem
Windows 8.1 64-bit (uppgradering till Windows 10 kan köpas)
Miljö
Energy Star, EPEAT Silver
Garanti
12 månader
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Acer Aspire 5741 var en typisk mellanklassdator från 2010 som kombinerade Intels nya Core i3-arkitektur med ett attraktivt pris. Med 15,6-tumsskärm, 4 GB minne och tillräcklig prestanda för vardagsarbete erbjöd den en stabil helhetslösning för hem och studier. Tester visade på god batteritid och bra prestanda i sin prisklass, även om spelkapacitet och skärmkvalitet inte nådde toppnivå.
Acer Aspire 5741 – prisvärd kraft i mellanklassen (2010)
När Intel lanserade sin nya processorserie Core i3, i5 och i7 runt 2010 blev det möjligt att bygga billigare bärbara datorer med modern arkitektur. En av de tidiga modellerna som använde denna teknik var Acer Aspire 5741 – en 15,6-tums laptop som snabbt blev populär tack vare sin kombination av pris, prestanda och batteritid.
Men hur bra var den egentligen? Här är en genomgång baserad på tester och tekniska fakta från perioden.
Processorn – vad innebar Core i3?
Core i3 var instegsmodellen i Intels nya i-serie. Den saknade vissa funktioner som fanns i i5 och i7, exempelvis Turbo Boost och vissa säkerhetsfunktioner. Däremot var den långt ifrån svag.
Processorn hade två kärnor och stöd för Hyper-Threading, vilket innebar att den kunde hantera fyra trådar samtidigt. Prestandamässigt låg den ungefär i nivå med tidigare Core 2 Duo-processorer, men med modernare konstruktion och bättre energieffektivitet.
Vissa modeller av Aspire 5741 använde även Core i5-430M. Den kunde arbeta mellan 2,26 och 2,53 GHz med Turbo-läge och erbjöd högre prestanda vid belastning. Den hade också integrerad grafik och minneskontroller i samma kapsel, vilket var ett steg framåt jämfört med tidigare generationer.
Hårdvara och konstruktion
Aspire 5741 var en klassisk 15,6-tums mellanklassdator. Typiska specifikationer inkluderade:
Specifikationer
Skärm: 15,6 tum med upplösningen 1366 × 768
Minne: 4 GB DDR3
Lagring: 320 GB hårddisk
Grafik: Intel GMA HD eller ATI Radeon i G-modeller
Vikt: cirka 2,4–2,6 kg
Detta var ingen ultraportabel maskin. Vikten gjorde den mer lämpad för skrivbord eller hemmabruk än för daglig pendling. Samtidigt erbjöd den fullstort tangentbord med numerisk del, vilket uppskattades av många användare.
Grafikprestanda – begränsningar för spel
Den integrerade Intel Graphics Media Accelerator HD var tillräcklig för kontorsarbete, surf och filmuppspelning. Däremot klarade den endast enklare 3D-spel med låga krav.
Modeller med ATI Radeon-grafik, exempelvis 5741G, förbättrade spelprestandan något, men även dessa var främst avsedda för vardagsbruk snarare än avancerat spelande.
Recensenter var överens om att datorn inte var byggd för högpresterande gaming, men att den fungerade väl för de flesta andra uppgifter.
Batteritid och praktisk användning
En av de positiva överraskningarna i testerna var batteritiden. Flera recensioner framhöll att Aspire 5741 levererade längre drift än väntat i sin klass. Kombinationen av energieffektiv processor och måttlig grafiklösning bidrog till detta.
Byggkvaliteten beskrevs som stabil och robust. Designen väckte blandade reaktioner – den var funktionell snarare än elegant – men upplevdes som gedigen.
Den vanligaste kritiken riktades mot skärmen, som ansågs vara medioker vad gäller kontrast och färgåtergivning.
Omdömen från tester
Recensioner från 2010 gav generellt betyg kring 70 procent, med vissa toppnoteringar upp till 80 procent.
CNet lyfte fram kombinationen av prestanda, batteritid och pris som särskilt attraktiv. TechRadar och Tech Advisor betonade att det var en lyckad budgetmodell med tillräcklig kraft för nästan alla vardagsuppgifter. PC Mag ansåg att den erbjöd stark prestanda för priset, även om det fanns mer avancerade alternativ för den som betalade mer.
Genomsnittsbetyget landade runt 70 procent, vilket placerade modellen som en stabil men inte exceptionell mellanklassdator.
Prisvärdhet i sitt sammanhang
Vid lansering kostade Aspire 5741 omkring 6 000–8 000 kronor beroende på konfiguration. För det priset fick man modern processor, 4 GB minne, DVD-brännare och en fullstor skärm.
I relation till marknaden 2010 ansågs detta vara ett mycket konkurrenskraftigt erbjudande.
Teknisk betydelse
Aspire 5741 representerar en övergångsperiod i laptoputvecklingen. Arrandale-generationen, där grafik och processor integrerades närmare varandra, lade grunden för senare generationers mer kompakta och energieffektiva datorer.
Den var inte banbrytande, men den visar tydligt hur teknik från premiumsegmentet började nå bredare prisklasser.
Sammanfattning
Acer Aspire 5741 var en välbalanserad mellanklassdator. Den erbjöd god prestanda för vardagsbruk, lång batteritid och rimlig byggkvalitet till ett attraktivt pris. Begränsad spelprestanda och en medioker skärm drog ned helhetsintrycket något, men helhetsbetyget var ändå positivt.
Den blev därmed ett typiskt exempel på en prisvärd dator som uppfyllde de flesta användares behov under sin tid.
Youtube innehålle om Acer Aspire 5741
Teknisk faktaruta: Acer Aspire 5741
Skärm
15,6 tum, 1366 × 768 (16:9)
Minne
4 GB DDR3
Lagring
320 GB hårddisk
Grafik
Intel GMA HD eller ATI Radeon (G-modeller)
Vikt
Cirka 2,4–2,6 kg
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
AmigaOS har ett rykte som ett av de mest effektiva och “lättviktiga” operativsystemen från hemdatorernas guldålder: det kunde köras från en enda diskett, erbjöd äkta preemptiv multitasking och var byggt i tydliga, modulära byggklossar. När Commodore gick i konkurs 1994 tog själva hårdvaruepoken slut, men inte idéerna. I decennierna efteråt har entusiaster och företag försökt ge AmigaOS ett längre liv genom uppdaterade klassiska versioner, PowerPC-varianter, nyimplementeringar för PC och till och med lösningar som i praktiken förvandlar en vanlig dator till en “superturbad Amiga” med AmigaOS-känsla.
Varför AmigaOS blev så respekterat
För många såldes Amigan av spelen, och det är svårt att argumentera emot att spelbiblioteket var en enorm dragkraft under maskinens tid på marknaden. Men vid sidan av grafik och ljud var det operativsystemet som gav Amigan en särskild aura. AmigaOS var litet, snabbt och gjort för att göra flera saker samtidigt utan att kännas trögt. Preemptiv multitasking gjorde att systemet kunde byta mellan uppgifter på ett kontrollerat sätt, snarare än att programmen “snällt turades om” som i enklare multitasking-modeller. Modulariteten var också central: istället för ett monolitiskt block var systemet uppdelat i komponenter och bibliotek som kunde bytas, patchas och byggas ut.
Efter 1994: många försök att förlänga livet
När Commodore försvann fortsatte AmigaOS att leva i flera riktningar. På PowerPC-sidan kom MorphOS, som ofta beskrivs som en moderniserad Amiga-lik upplevelse som kan köra mycket klassisk programvara men med mer moderna bekvämligheter som webbläsare och e-postklienter på snabbare hårdvara. Samtidigt fortsatte AmigaOS 4.x som ett försök att flytta AmigaOS till kraftigare system, men då ofta via specialiserade och dyra datorplattformar. För den som ville åt AmigaOS-idén på mer “vanliga” maskiner fanns AROS, ett långvarigt försök att återskapa AmigaOS API och beteende via en clean-room-implementation för standard-PC. Och för de som fortfarande älskar originalhårdvaran har det också kommit nya versioner och uppdateringar av den klassiska linjen som kan köras på äldre Commodore-maskiner. Parallellt har FPGA-lösningar och allt kraftfullare emulering på moderna datorer gjort att Amiga-miljön går att återskapa på många sätt, även om det ofta blir en balans mellan autenticitet, kompatibilitet och bekvämlighet.
Processorbytet som aldrig blev “en rak motorväg”
Redan när Commodore gick omkull var 68k-familjen på väg att kännas ålderstigen jämfört med vad som var på gång i branschen. Det fanns tankar om att lämna 68k och gå mot andra arkitekturer, och i samma tidsperiod såg många PowerPC som en logisk efterföljare (Apple tog den vägen). Samtidigt blev det tydligt under tidigt 2000-tal att “billig och stark” hårdvara i praktiken betydde x86-PC. Många Amiga-användare hade länge haft en skeptisk hållning till PC som plattform och tyckte att AmigaOS stod för en elegantare och effektivare idé än Windows- och DOS-världen, men marknadens riktning blev svår att ignorera.
Amithlon: idén som gjorde en PC till en snabb Amiga
Ur den verkligheten föddes Amithlon, ett projekt som i praktiken försökte lösa Amiga-framtiden genom att använda PC-hårdvarans styrka. Grundtanken var enkel: istället för att bara emulera Amiga i ett vanligt operativsystem skulle man använda en liten, anpassad Linux-kärna som startade direkt in i AmigaOS 3.9. Med just-in-time-teknik kunde 68k-kod köras snabbt och upplevelsen blev mer “transparent” än klassisk emulering, eftersom systemet tog över datorn och kunde prata med PC-hårdvara som nätverk, USB och optiska enheter. En extra krydda var att lösningen kunde köra x86-kod sida vid sida med 68k-kod under AmigaOS-kontroll, vilket i teorin öppnade för hybrider och snabbare övergång. Begränsningen var samtidigt en stor: Amithlon emulerade inte Amigans klassiska specialchipset fullt ut. Det betyder att spel och demos som “bankar på hårdvaran” ofta inte fungerar som de ska, medan produktivitetsprogram och “OS-vänlig” mjukvara klarar sig betydligt bättre. Det var i första hand en lösning för den som ville ha en snabb arbets-Amiga snarare än en perfekt spelmaskin.
AmigaOS XL, juridik och den tragiska bromsen
Amithlon paketerades kommersiellt tillsammans med en variant som ofta kopplas till AmigaOS XL runt 2001, men kort efter lansering började licens- och varumärkesbråk kasta skuggor över projektet. I klassisk Amiga-anda hamnade tekniken i kläm mellan avtal, rättigheter och konflikter, och huvudutvecklingen tappade fart. Resultatet blev att idén aldrig fick chansen att mogna till den naturliga “Amiga på standard-PC”-väg som många drömde om. Det är därför Amithlon ofta beskrivs som en alternativhistorisk vändpunkt: en lösning som kunde ha gjort AmigaOS tillgängligt på billig, snabb hårdvara och kanske skapat ett större användarunderlag för ny mjukvara. Samtidigt är det inte säkert att det hade ändrat hela marknaden; historien är full av tekniskt briljanta system som ändå inte fick fäste. Men som koncept är det svårt att inte fascineras av hur nära man var en “Amiga-känsla” på PC som inte bara kändes som emulering.
Vad detta säger om AmigaOS arv
AmigaOS lever vidare delvis för att det representerar en tydlig designfilosofi: snabb respons, liten overhead och smart modularitet. Spinoffs som MorphOS och AROS visar att idén fortfarande kan omtolkas, och uppdateringar av klassiska versioner visar hur stark nostalgins och hantverkets kraft är i retrovärlden. Amithlon påminner samtidigt om att teknisk elegans inte alltid räcker; ekosystem, licenser och timing kan avgöra lika mycket som kod. Vill du att jag gör en kort version som passar som första stycke i en MediaWiki-artikel, eller vill du behålla den populärvetenskapliga tonen men göra texten mer “encyklopedisk” i språket?
OS/2 var operativsystemet som skulle ersätta DOS och bli den nya standarden för persondatorer. Det utvecklades av IBM och Microsoft tillsammans, var tekniskt avancerat och erbjöd funktioner som stabil multitasking och ett modernt filsystem långt före sin tid. Ändå förlorade det kampen mot Windows. Historien om OS/2 är berättelsen om hur ett tekniskt starkt system kan falla på strategi, marknadsföring och affärsbeslut – och samtidigt leva vidare i det tysta långt efter att massmarknaden gått vidare.
OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)
När nyheten om att det klassiska Hobbes-arkivet för OS/2 inte längre är vad det en gång var dök upp i flödena kändes det som ett perfekt tillfälle att prata om OS/2 igen. För OS/2 är ett av de där systemen som nästan ingen “vanlig” hemmaköpare minns att de köpt – och ändå har det en märkligt stor skugga i datorhistorien. Det var operativsystemet som på fullt allvar marknadsfördes som “a better DOS than DOS and a better Windows than Windows” och som på många tekniska punkter faktiskt kunde försvara det. Ändå blev det utkonkurrerat av nästan allt. OS/2 föll inte främst på tekniken. Det föll på ledning, strategi och marknadsföring – ofta på ett nästan tragikomiskt sätt.
Varför OS/2 ens fanns
I mitten av 1980-talet var PC-marknaden på väg att spränga sina egna ramar. DOS var enkelt och utbrett, men hade uppenbara begränsningar: svag minneshantering, dålig multitasking och en känsla av att “ett program kan ta ner hela maskinen”. IBM, som dominerade företagsvärlden, ville ha en robust ersättare som kunde bära PC:n in i nästa epok. Samtidigt ville Microsoft uppåt i näringskedjan – från att leverera språk och operativsystemsbitar till att bli själva navet i PC-ekosystemet. Resultatet blev att IBM och Microsoft 1985 skrev ett avtal om gemensam utveckling av ett nytt operativsystem, snart döpt till OS/2. Namnet signalerade “andra generationens PC” och knöts till IBMs PS/2-linje.
IBM skapar PC:n – och råkar skapa klonkriget
IBM insåg sent 70-tal att persondatorer var framtiden men att deras traditionella arbetssätt var för långsamt. Lösningen blev en snabbspårsatsning: IBM PC byggdes med standardkomponenter, bland annat CPU från Intel och grafikdelar från externa leverantörer. Operativsystemet kom från Microsoft och blev PC DOS/MS-DOS. Det enda riktigt IBM-ägda i paketet var BIOS. När andra företag skapade egna BIOS via clean-room-metoder kunde de bygga IBM-kompatibla kloner. Plötsligt var IBM ett PC-företag – men inte längre det PC-företaget. För varje klondator som såldes tjänade IBM ingenting.
Clone wars: PS/2, MCA och drömmen om att ta tillbaka kontrollen
IBM svarade med en plan i två delar. För det första: hårdvara. Man introducerade den proprietära MCA-bussen i PS/2-serien och hoppades att andra skulle licensiera tekniken. För det andra: mjukvara. IBM ville ha ett operativsystem man själv kontrollerade och kunde licensiera, istället för att vara beroende av Microsofts DOS. OS/2 skulle bli denna nya standard.
Den tidiga visionen: stabilitet och skydd
OS/2 byggdes som ett skyddat-läge-operativsystem för 80286. Tanken var att program skulle isoleras från varandra och inte kunna krascha hela systemet lika lätt som i DOS. OS/2 1.0 kom 1987 och var textbaserat men strukturerat som ett “riktigt” operativsystem. 1988 kom OS/2 1.1 med Presentation Manager, ett grafiskt gränssnitt som påminde om samtida Windows-versioner.
HPFS: filsystemet som kändes som framtiden
1989 introducerades HPFS i OS/2 1.2. Det gav bättre prestanda, mindre fragmentering, längre filnamn och rikare metadata jämfört med FAT. För många var HPFS ett tydligt tecken på att OS/2 byggdes med en mer seriös framtid i åtanke.
Splittringen: när Windows började vinna
Runt 1990 sprack samarbetet mellan IBM och Microsoft. Windows 3.0 blev en kommersiell framgång och Microsoft behövde inte längre IBM på samma sätt. Det fanns kulturkrockar, men den viktigaste orsaken var affärslogik: Microsoft ville satsa fullt ut på Windows. IBM stod kvar med OS/2 och fick fortsätta utvecklingen på egen hand.
OS/2 2.0: när IBM släppte lös det “riktiga” OS/2
1992 kom OS/2 2.0 med 32-bitarsarkitektur och Workplace Shell, ett objektorienterat skrivbord där filer, mappar och program hanterades som objekt. Det var en djärv och tekniskt imponerande design.
“Bättre DOS än DOS” – och “bättre Windows än Windows”
Med 386:ans virtualisering kunde OS/2 köra flera DOS-sessioner isolerat och även Windows 3.x-program genom Win-OS/2. IBM marknadsförde det som en bättre version av både DOS och Windows. Tekniskt fanns det substans, men marknadsföringen innebar också att OS/2 definierades i relation till Windows istället för som ett självständigt alternativ.
Den dubbla fällan: pris, bundling och bristen på “killer apps”
Windows och DOS följde ofta med nya datorer. OS/2 krävde aktiv installation och kostade mer. För att vinna hade OS/2 behövt unika program som drog användare, men IBM lyckades aldrig bygga ett lika starkt applikationsekosystem.
Warp-eran: topp i teknik, kaos i marknadsföring
1994 kom OS/2 Warp 3. Prestandan förbättrades, hårdvarustödet breddades och nätverksfunktioner integrerades bättre. Under en period kändes OS/2 som en seriös utmanare. Men marknadsföringen var ofta förvirrande eller ineffektiv, och IBM missade flera chanser att kapitalisera på intresset.
Windows 95 tar scenen
1995 lanserades Windows 95 och blev en kulturell och kommersiell succé. OS/2 hamnade i skuggan. 1996 kom Warp 4 med Java och taligenkänning, men marknaden hade redan valt sin vinnare.
Var OS/2 faktiskt levde vidare
Trots förlusten på konsumentmarknaden levde OS/2 kvar i banker, bankomater, biljettmaskiner och industriella system. Stabilitet och lång livslängd gjorde det attraktivt i miljöer där man inte ville byta plattform i onödan.
Varför OS/2 var bra på riktigt
OS/2 hade en robust processmodell, bättre minnesisolering än Windows 3.x och kraftfull automation genom REXX. Det var tekniskt genomtänkt och ofta stabilare än sina konkurrenter.
Slutet – och efterlivet
IBM avslutade officiell support 2006. Men OS/2 levde vidare genom eComStation och senare ArcaOS, som fortfarande utvecklas. Plattformen är liten men aktiv.
OS/2:s riktiga arv
OS/2 visar att teknisk kvalitet inte alltid avgör marknadens vinnare. Distribution, ekosystem och affärsstrategi väger tungt. OS/2 vann aldrig massmarknaden, men det lämnade efter sig idéer och tekniska lösningar som fortsatte påverka hur operativsystem byggs. Det är därför OS/2 fortfarande diskuteras – inte som en kuriositet, utan som ett seriöst kapitel i datorhistorien.
OS/2 – fakta i korthet
Typ: Proprietärt operativsystem för PC
Utvecklare: IBM (tillsammans med Microsoft i version 1.0–1.3)
Operativsystem är den osynliga motorn bakom varje dator, surfplatta och server. När de fungerar märker vi dem knappt – men när de misslyckas blir frustrationen omedelbar. Genom datorhistorien har flera uppmärksammade system lanserats med stora ambitioner men fallit på tekniska brister, dålig design eller fel tajming. Här är berättelsen om några av de mest omtalade misslyckandena – och vad de lärde oss om hur modern programvara bör byggas.
Operativsystem är grunden för all modern datoranvändning. De styr hårdvaran, hanterar minne, startar program och skapar det gränssnitt vi använder varje dag. Men alla operativsystem har inte varit framgångar. Vissa har blivit ökända för krascher, dålig design eller tekniska beslut som visade sig vara problematiska.
Här är en populärvetenskaplig genomgång av några av de mest kritiserade operativsystemen genom tiderna och varför de misslyckades.
Windows Me (2000)
Windows Me, Millennium Edition, lanserades år 2000 som en konsumentversion av Windows 2000. Systemet fick snabbt ett dåligt rykte och kallades ibland skämtsamt för “Mistake Edition”.
Problemen handlade främst om instabilitet, frekventa krascher och prestandaproblem. Systemet byggde fortfarande på den gamla DOS-arkitekturen, vilket begränsade stabiliteten. Samtidigt var livslängden mycket kort eftersom Windows XP lanserades kort därefter och snabbt tog över marknaden. Kombinationen av tekniska brister och dålig timing gjorde att Windows Me blev en av Microsofts mest kritiserade versioner.
MS-DOS 4.0 (1988)
MS-DOS var länge standardoperativsystemet för persondatorer. Version 3.3 anses stabil, men version 4.0 fick ett betydligt sämre mottagande.
Den introducerade stöd för större hårddiskar och vissa förbättringar, men led av buggar, kompatibilitetsproblem och instabilitet. Många användare valde att återgå till tidigare versioner. Det visar hur även små förändringar i låg nivå-programvara kan få stora konsekvenser för tillförlitligheten.
Incompatible Timesharing System (1960-talet)
Incompatible Timesharing System, ITS, utvecklades vid MIT för stordatorerna PDP-6 och PDP-10. För sin tid var det avancerat, men ur ett modernt perspektiv framstår det som extremt bristfälligt när det gäller säkerhet.
Systemet saknade lösenord i början. Alla användare kunde i praktiken läsa och ändra andras filer, inklusive systemfiler. Katalogstrukturen var platt, vilket innebar att varje användare bara hade en enda katalog. Filnamn var begränsade till sex tecken.
I en akademisk miljö fungerade detta tack vare social tillit, men i dagens internetuppkopplade värld skulle ett sådant system vara fullständigt ohållbart.
JavaOS (1996)
JavaOS utvecklades av Sun Microsystems och var i stor utsträckning skrivet i programmeringsspråket Java. Visionen var att skapa ett kompakt operativsystem för inbyggda system och nätverksdatorer.
Problemet var att Java vid den tiden var långsammare än traditionella C-baserade lösningar. Få enheter stödde systemet och i praktiken kördes det nästan enbart på Suns egen JavaStation. Projektet lades ned efter några år.
JavaOS var tekniskt djärvt men kommersiellt misslyckat. Det visar hur innovation inte räcker om ekosystemet saknas.
Windows Vista (2006)
Windows Vista är ett av de mest omdiskuterade operativsystemen i modern tid. Vid lanseringen upplevdes det som långsamt och resurskrävande.
Systemet introducerade ett nytt grafiskt gränssnitt med Aero-effekter, förbättrad säkerhetsmodell och omfattande förändringar i bakgrunden. Men många datorer klarade inte kraven. Drivrutiner saknades eller fungerade dåligt. Den nya säkerhetsfunktionen User Account Control upplevdes som påträngande.
Med senare uppdateringar blev Vista stabilare, men då hade ryktet redan skadats. När Windows 7 kom sågs det som den förbättrade versionen av Vista.
Windows 8 (2012)
Windows 8 var ett försök att förena pekskärmsenheter och traditionella datorer i ett gemensamt gränssnitt.
Startmenyn ersattes av en helskärmsbaserad startskärm med så kallade Metro-appar. Många funktioner gömdes bakom gester eller dolda menyer. För användare med tangentbord och mus upplevdes systemet som förvirrande och ineffektivt.
Tekniskt sett innehöll Windows 8 flera förbättringar, som snabbare uppstart och bättre resurshantering. Men användarupplevelsen blev så omdiskuterad att många valde att stanna kvar på Windows 7 tills Windows 8.1 och senare Windows 10 rättade till designen.
Lindows (2001)
Lindows var ett försök att kombinera Linux med möjligheten att köra Windows-program via kompatibilitetslagret Wine. Idén var att erbjuda ett Windows-liknande system byggt på Linux.
Projektet mötte flera problem. Kompatibiliteten fungerade inte tillräckligt bra. En betald programtjänst väckte kritik inom Linuxvärlden. Microsoft stämde dessutom företaget på grund av namnet. Efter en uppgörelse bytte systemet namn till Linspire.
Lindows var ambitiöst men lyckades aldrig etablera sig på bred front.
Slutsats
Det som förenar dessa operativsystem är inte nödvändigtvis dålig ingenjörskonst. Ofta handlade det om dålig timing, för höga systemkrav, bristande kompatibilitet eller designbeslut som inte motsvarade användarnas förväntningar.
Misslyckanden inom teknik är sällan slutpunkter. De fungerar ofta som lärdomar. Windows Vista bidrog till grunden för Windows 7. Windows 8 påverkade hur Microsoft senare balanserade pekskärm och skrivbord.
Historien visar att även de mest kritiserade operativsystemen spelat en roll i den tekniska utvecklingen.
Teknisk fakta
Operativsystemen i den här genomgången kritiseras oftast för en kombination av instabilitet, kompatibilitetsproblem,
höga hårdvarukrav och kontroversiella gränssnittsval. Ofta blev problemen extra tydliga vid lansering, innan drivrutiner,
uppdateringar och ekosystem hann mogna.
Vanliga orsaker: buggar, drivrutinsbrister, prestanda, dålig UX, kort livscykel
Konsekvens: användare stannar kvar på äldre versioner eller byter plattform
Lärdom: stabilitet och kompatibilitet slår “nya funktioner” vid masslansering
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Från en blinkande kommandoprompt på en diskettbaserad IBM PC till grunden för hela Windows-eran – MS-DOS blev operativsystemet som definierade 1980-talets datorrevolution. Med rötter i 86-DOS och inspiration från CP/M skapade Microsoft en plattform som snabbt spreds till över 70 tillverkare och gjorde den IBM-kompatibla PC:n till global standard. Trots sin tekniska enkelhet kom MS-DOS att forma både mjukvarumarknaden och den moderna persondatorns historia.
När IBM lanserade sin första persondator 1981 förändrades datorvärlden i grunden. Bakom den nya maskinen låg ett textbaserat operativsystem som snart skulle bli synonymt med hela PC-eran: MS-DOS. Med sin enkla kommandoprompt och sina strikta regler – som 8.3-filnamn – blev det fundamentet för miljontals datorer och lade grunden för Microsofts globala dominans.
MS-DOS, en förkortning av MicroSoft Disk Operating System, utvecklades för x86-baserade persondatorer och släpptes den 12 augusti 1981. IBM licensierade systemet under namnet PC DOS 1.0 för sin IBM Personal Computer 5150, medan Microsoft sålde det till andra tillverkare som MS-DOS. De två versionerna utvecklades parallellt under tolv år innan de gradvis skildes åt 1993.
Ursprunget går tillbaka till 86-DOS, utvecklat av Tim Paterson på Seattle Computer Products. Systemet var inspirerat av CP/M från Digital Research men anpassat för Intel 8086-processorn och utrustat med filsystemet FAT12. Microsoft köpte rättigheterna 1981 för 25 000 dollar och anpassade systemet för IBM:s nya dator. Den modulära designen gjorde det möjligt för olika tillverkare att skriva egna hårdvarunära drivrutiner medan kärnan förblev gemensam – en avgörande faktor för spridningen.
Den första versionen, DOS 1.0, var tekniskt enkel. Den kunde läsa och skriva 160 KB disketter, köra program i .COM- och .EXE-format och hantera batchfiler. Alla filer låg i rotkatalogen; det fanns inga katalogträd, inga hårddiskar och ingen omdirigering. Kommandotolken COMMAND.COM innehöll endast ett fåtal interna kommandon. Ändå räckte detta. Kombinationen av IBM:s hårdvara och Microsofts licensmodell skapade en plattform som andra företag kunde kopiera. Inom ett år hade Microsoft licensierat MS-DOS till över 70 företag.
Version 1.1, som kom 1982, stödde dubbelsidiga disketter på 320 KB och markerade början på bred OEM-licensiering. Under 1980-talet växte systemet snabbt. Version 2.0 (1983) introducerade katalogträd, hårddiskstöd, omdirigering och en mer Unix-liknande filhantering. Version 3.x gav stöd för större diskar, nätverk och nya diskettformat. Version 4.x introducerade stöd för större partitioner och ett grafiskt DOS Shell, men led av buggar. Version 5.0 (1991) blev en stabil milstolpe med förbättrad minneshantering och en fullskärmseditor. Den sista fristående versionen, 6.22 från 1994, inkluderade diskkomprimering och avancerade systemverktyg.
Samtidigt uppstod konkurrens. Digital Research lanserade DR-DOS som ett kompatibelt alternativ. IBM och Microsoft samarbetade kring OS/2, tänkt som efterträdare. Men när Windows 3.0 slog igenom 1990 började tyngdpunkten förskjutas. MS-DOS blev basen under grafiska Windows-versioner. Windows 95, 98 och Me använde DOS för uppstart och bakåtkompatibilitet, men användarna arbetade i ett grafiskt gränssnitt.
Tekniskt var MS-DOS en monolitisk kärna, huvudsakligen skriven i x86-assembler. Tidiga versioner omfattade bara några tusen rader kod. Systemet var enanvändarbaserat och saknade multitasking, något som Microsoft istället erbjöd genom sitt Unix-baserade Xenix. Under 1990-talet blev DOS alltmer en underliggande komponent. Windows NT-linjen, som inte byggde på DOS, tog gradvis över, och 64-bitarsversioner av Windows avskaffade till slut all inbyggd DOS-emulering.
Supporten för klassiska versioner upphörde 2001, och 2006 avslutades stödet för de sista DOS-baserade Windows-versionerna. Trots detta lever arvet kvar. 2014 och senare år publicerade Microsoft källkoden till tidiga versioner som 1.25, 2.0 och 4.00 under MIT-licens för utbildningsändamål, vilket gav nya generationer möjlighet att studera hur ett historiskt operativsystem var uppbyggt.
MS-DOS var aldrig det mest avancerade systemet tekniskt sett. Det saknade fleranvändarstöd, skyddat minne och multitasking. Men det hade rätt kombination av enkelhet, kommersiell strategi och timing. Genom att bli standard på IBM-kompatibla datorer skapade det den plattform som Windows senare kunde ta över.
Från en blinkande A-prompt på en 16 KB-maskin till grunden för en global mjukvaruindustri – MS-DOS var motorn bakom PC-revolutionen och en av de viktigaste byggstenarna i den moderna datorhistorien.
Teknikfakta: MS-DOS och DOS 1.0–1.1
Namn
MS-DOS (MicroSoft Disk Operating System), IBM PC DOS
Lansering
1981 (PC DOS 1.0 samtidigt med IBM PC)
Ursprung
Bygger på 86-DOS (Tim Paterson), inspirerat av CP/M
När Atari ST lanserades på 1980-talet var den snabb och populär, men operativsystemet TOS saknade äkta multitasking. Användaren kunde i praktiken bara köra ett program åt gången. MiNT blev lösningen som förändrade detta och gav Atari-datorerna en mer modern arkitektur.
MiNT är en alternativ operativsystemkärna för Atari ST-serien. Den ersätter inte hela systemet, utan fungerar som ett nytt fundament ovanpå TOS. Med MiNT fick Atari-datorer stöd för multitasking, förbättrad minneshantering och ett Unix-liknande arbetssätt.
Från hobbyprojekt till officiell lösning
Arbetet med MiNT började 1989 när programmeraren Eric Smith försökte porta GNU-verktyg till Atari ST. Han insåg att det var enklare att skapa ett Unix-liknande lager ovanpå TOS än att anpassa varje enskilt program. Resultatet blev MiNT, vars namn först betydde “MiNT is Not TOS”, en lekfull rekursiv akronym.
När Atari senare ville modernisera sitt operativsystem anställde man Smith. MiNT blev då en officiell del av Ataris satsning på multitasking och levererades tillsammans med MultiTOS till bland annat Atari Falcon. Namnet fick då en ny betydelse: “MiNT is Now TOS”.
Vad tillförde MiNT?
MiNT gav Atari ST flera funktioner som tidigare saknades:
Flera program kunde köras samtidigt. Systemet fick bättre processhantering. Utvecklare kunde använda Unix-liknande verktyg och arbetsmetoder. Grunden lades för mer avancerad nätverks- och servermjukvara.
Det gjorde Atari ST mer attraktiv för tekniskt avancerade användare och programmerare.
FreeMiNT och den öppna utvecklingen
När Atari lämnade datorbranschen kunde projektet ha upphört. I stället fortsatte det som FreeMiNT, ett öppet projekt som drivs av frivilliga utvecklare. Källkoden är fri och utvecklingen sker offentligt, vilket har hållit systemet levande långt efter att den kommersiella plattformen försvann.
FreeMiNT fungerar tillsammans med andra fria komponenter, som förbättrade skrivbordssystem och grafikdrivrutiner, för att skapa ett komplett och modernt Atari-system.
Betydelse och arv
MiNT är ett tidigt exempel på hur öppna utvecklingsmodeller kunde förlänga livet på en datorplattform. Det visar också hur idéer från Unix-världen spreds till hemdatorer långt innan Linux blev allmänt känt.
Idag används MiNT främst av entusiaster, retroanvändare och emulatorer. Trots det är projektet fortfarande aktivt och utgör en viktig del av Atari-historien. Det är ett tydligt exempel på hur teknisk kreativitet och community-engagemang kan ge nytt liv åt äldre system.
MultiTOS – fakta
Typ
Multitasking-tillägg till Atari TOS (MiNT-kärna + multitasking-GEM)
Utvecklare
Atari Corporation (baserat på MiNT av Eric Smith)
Lanseringsperiod
Tidigt 1990-tal (bundlades med/efter Atari Falcon)
Plattform
Atari ST-familjen, särskilt Falcon030
Bas
MiNT (“MiNT is Now TOS”)
Gränssnitt
GEM med multitasking-anpassad AES
Huvudfunktion
Ger Atari TOS möjlighet att köra flera program samtidigt
Distribution
Levererades vanligtvis på diskett och installerades på hårddisk
Efterföljare
FreeMiNT-ekosystemet (MiNT-kärna + moderna AES/GEM-lösningar)
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Atari Falcon030 var Ataris sista och mest tekniskt avancerade hemdator. Den lanserades 1992 och kombinerade en 32-bitars processor med en inbyggd signalprocessor för ljud och realtidsberäkningar – något som var ovanligt i persondatorer vid den tiden. Trots sin korta livstid fick Falcon en särskild plats bland entusiaster och musiker, och har i efterhand blivit en kultförklarad maskin från slutet av den klassiska 68k-eran.
När Atari Corporation lanserade Atari Falcon030 år 1992 var det tänkt som företagets mest kraftfulla hemdator. Det blev också den sista persondatorn från Atari. Falcon var en vidareutveckling av Atari ST-serien, men med betydligt modernare teknik. Trots sina avancerade funktioner lades den ner redan 1993, när Atari valde att satsa helt på spelkonsolen Atari Jaguar.
En kraftfull och ovanlig konstruktion
I centrum satt en Motorola 68030-processor på 16 MHz. Det var en 32-bitars processor som även användes i mer professionella system under början av 1990-talet. Falcon hade dock inte en helt renodlad 32-bitars arkitektur, eftersom den använde en 16-bitars databuss. Det begränsade prestandan jämfört med vissa konkurrenter.
Det som verkligen gjorde Falcon unik var den inbyggda Motorola 56001 DSP-processorn. En DSP, Digital Signal Processor, är specialiserad på snabb bearbetning av ljud- och signaldata. Detta gjorde Falcon ovanligt lämpad för musikproduktion, ljudredigering och avancerade beräkningar i realtid. Få hemdatorer i samma prisklass hade något liknande inbyggt.
Grafik med stor flexibilitet
Falcon introducerade grafiksystemet VIDEL, som var programmerbart och betydligt mer flexibelt än tidigare Atari-modeller. Datorn kunde visa upp till 65 536 färger samtidigt i ett så kallat true color-läge. Den kunde också anslutas till olika typer av skärmar, inklusive TV och VGA-monitorer.
En nackdel var att grafiken delade arbetsminne med resten av systemet. Vid höga upplösningar eller färglägen kunde detta påverka prestandan negativt. Trots det var Falcon tekniskt imponerande och erbjöd möjligheter som låg före många konkurrenter inom hemmamarknaden.
Ljud och musik – Falcons starkaste sida
Falcon blev särskilt populär inom musikvärlden. Den hade 16-bitars ljud med upp till 50 kHz samplingsfrekvens och åtta stereokanaler. Dessutom fanns inbyggda MIDI-portar, något som var mycket uppskattat av musiker.
Tack vare DSP-processorn kunde ljud bearbetas i realtid utan att belasta huvudprocessorn lika mycket. Det gjorde Falcon till en kraftfull plattform för musikprogram och hemmastudior under 1990-talet. Företaget Emagic köpte senare rättigheterna till hårdvarudesignen och tog fram egna varianter anpassade för studiobruk.
Operativsystem och användning
Falcon levererades med Atari TOS i ROM, Ataris klassiska operativsystem. Senare följde även MultiTOS, som gav stöd för multitasking. Det gjorde systemet mer modernt och bättre anpassat för mer avancerade arbetsuppgifter.
Maskinen sålde dock i relativt små volymer. Den riktade sig främst till entusiaster och kreativa användare snarare än till den breda massmarknaden. Samtidigt tog PC och Macintosh snabbt över som standardplattformar för både arbete och hem.
En kortlivad men minnesvärd dator
Falcon tillverkades bara under en kort period. När Atari omstrukturerade verksamheten valde man att lämna datorbranschen för att satsa på spelkonsoler. Det fanns planer på en ännu kraftfullare modell baserad på Motorola 68040, men den nådde aldrig marknaden.
Idag ses Atari Falcon030 som en kultdator. Den representerar slutet på en epok då mindre datortillverkare kunde experimentera med djärva tekniska lösningar. För retroentusiaster och musiker är den fortfarande ett fascinerande exempel på hur innovativ en hemdator kunde vara i början av 1990-talet.
Innehåll på youtube om Atari Falcon030
Atari Falcon030 – fakta
Tillverkare
Atari Corporation
Typ
Persondator
Lanserad
1992
Avvecklad
1993
Operativsystem
TOS / MultiTOS (MiNT)
CPU
Motorola 68030, 16 MHz
DSP
Motorola 56001, 32 MHz
RAM
1, 4 eller cirka 14 MB
Grafik
VIDEL video controller
Ljud
16-bit upp till 50 kHz, DMA; Yamaha Y3439-F (PSG)
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
År 1983 stod den på skrivbord i skolor, företag och myndigheter runt om i Sverige. Luxor ABC 806 var mer än en 8-bitarsdator – den var en symbol för en tid då svensk datorindustri konkurrerade på allvar. Med Z80-processor, färggrafik och inbyggd BASIC blev den ett kraftfullt arbetsverktyg i övergången mellan 1970-talets mikrodatorer och den framväxande PC-eran.
När svenska företag och skolor datoriserades under 1980-talet stod ofta en maskin från Motala på skrivbordet. ABC 806 lanserades 1983 av Luxor Datorer AB och var en vidareutveckling av ABC 80 och ABC 800. Den representerar en tid då Sverige hade en egen konkurrenskraftig datorindustri och då 8-bitarsdatorn var ett seriöst arbetsredskap.
En svensk arbetsmaskin
ABC 806 var konstruerad som en separat systemenhet med externt tangentbord och bildskärm. Standardtangentbordet var ABC 77, även om vissa exemplar bestod av delade enheter som ABC22 och ABC55. Datorn vägde cirka 5 kg och mätte 500 × 350 × 70 mm. Den matades via bildskärmen genom en DC/DC-switchad kraftenhet, vilket minskade antalet separata nätaggregat.
Maskinen var avsedd för kontorsarbete, skolundervisning, datakommunikation och tekniska applikationer. Den byggdes för kontinuerlig drift och specificerades till omkring 4 000 timmars MTBF, vilket visar att den sågs som professionell utrustning snarare än hobbydator.
Hjärnan: Z80 och 3 MHz
I centrum satt en Zilog Z80 A-processor med 8-bitars ordlängd och 3 MHz klockfrekvens. Z80 var en av 1980-talets mest spridda mikroprocessorer och användes i allt från hemdatorer till industriella system.
ABC 806 kunde köra CP/M, vilket öppnade tillgång till ett brett programutbud för ordbehandling, databaser och programmering. Det gjorde modellen attraktiv i en tid när programvaruekosystemet började bli avgörande för en dators livslängd.
Minnesarkitektur och flexibilitet
Den totala minneskapaciteten uppgick till 196 kB. ROM bestod av 24 kB BASIC-interpretator, 4 kB DOS samt 4 kB skrivare- och terminalrutiner. RAM bestod av 32 kB användarminne.
Utöver detta fanns 128 kB grafikminne. Det intressanta var att detta minne även kunde användas som datalagring, exempelvis som en RAM-disk eller för att ladda andra operativsystem. Man kunde alltså offra grafikprestanda för mer arbetsminne, en lösning som visar på kreativ ingenjörskonst inom 8-bitarsarkitekturens begränsningar.
Grafik och text
ABC 806 kunde arbeta i flera grafiklägen upp till 512 × 240 bildpunkter. I färgläge kunde åtta färger användas: rött, grönt, blått, gult, cyan, magenta, vitt och svart.
Textläget var 80 tecken per rad och 24 rader, vilket var standard i professionella sammanhang. Teckengeneratorn stödde svenska tecken enligt standard och hade attribut som dubbel höjd, valfri för- och bakgrundsfärg samt blinkande markör. Grafik och text kunde kombineras på ett sätt som gjorde datorn användbar både för administrativa och tekniska uppgifter.
Kommunikation och expansion
Datorn var utrustad med två seriella kommunikationsinterface med programmerbar överföringshastighet mellan 50 och 19200 baud. Den kunde arbeta både synkront och asynkront och var avsedd för skrivare, modem och datakommunikation.
Genom ABC-bussen kunde externa enheter som diskettstationer och expansionskort anslutas. Detta modulära tänkande gjorde systemet framtidssäkrare än många samtida hemdatorer.
Inbyggd klocka och ljud
ABC 806 hade en fast inbyggd kalender med batteribackup, något som inte var självklart 1983. Den hade också en programstyrd ljudgenerator, vilket möjliggjorde signaler och enklare ljudfunktioner i program.
BASIC direkt vid start
Precis som sina föregångare startade systemet direkt i BASIC II från ROM. Användaren kunde omedelbart börja programmera utan diskett eller extra programvara. Detta var särskilt viktigt i skolmiljö, där enkel tillgång till programmering främjade experimenterande och lärande.
En brytpunkt i svensk datorhistoria
ABC 806 följdes av Luxor ABC 16, som var Luxors försök att ta steget in i MS-DOS-världen. Men konkurrensen från internationella IBM-kompatibla datorer blev hård, och den svenska 8-bitarslinjen gick mot sitt slut.
Idag är ABC 806 ett teknikhistoriskt dokument över en period då Sverige utvecklade egna datorplattformar. Den visar hur ingenjörer arbetade kreativt med begränsade resurser och hur en nationell datorindustri kunde blomstra – om än under en relativt kort men betydelsefull epok.
Macintosh SE och SE/30 var kompakta men förvånansvärt kraftfulla persondatorer som markerade ett viktigt steg i Apples utveckling under slutet av 1980-talet. I ett litet allt-i-ett-format kombinerades klassisk Macintosh-design med interna hårddiskar, förbättrad lagring och – i SE/30-modellen – prestanda i klass med dåtidens arbetsstationer, vilket gjorde dem populära både på kontor och bland tekniskt avancerade användare.
Apple lanserade Macintosh SE år 1987 som en vidareutveckling av de tidiga Macintosh-modellerna. Tillsammans med den senare Macintosh SE/30 kom serien att bli en viktig brygga mellan de första, mer begränsade Macarna och de kraftfullare arbetsstationer som följde under 1990-talet. Datorerna tillverkades mellan 1987 och 1991 och ersatte Macintosh Plus, som dock fortsatte säljas parallellt som ett billigare alternativ fram till 1990.
Macintosh SE
Macintosh SE var den första allt-i-ett-Macen som kunde utrustas med en intern hårddisk. Detta var inledningsvis ett tillval, och köparen kunde välja mellan antingen två diskettenheter eller en kombination av diskettenhet och hårddisk.
Hårddisken var av SCSI-typ och fanns i storlekarna 20 eller 40 MB. Arbetsminnet låg på 1 MB som standard men kunde byggas ut till 4 MB. Processorn var en Motorola 68000 klockad till 8 MHz, samma som i tidigare Macintosh-modeller.
En viktig nyhet var stödet för 1,44 MB-disketter. Detta gällde dock endast de modeller som var utrustade med hårddisk. Varianten med dubbla diskettenheter använde fortfarande 800 KiB-disketter, precis som föregångarna.
Vid lanseringen kostade Macintosh SE cirka 2 900 amerikanska dollar i grundutförande med dubbla diskettenheter, och runt 3 900 dollar med hårddisk.
Macintosh SE/30
Våren 1989 presenterades Macintosh SE/30, den mest kraftfulla varianten i SE-serien. Den var utrustad med en Motorola 68030 på 16 MHz och hade full 32-bitars arkitektur, vilket innebar ett stort prestandalyft jämfört med Macintosh SE.
SE/30 levererades med 1 MB minne som standard men kunde byggas ut till hela 128 MB, en mycket hög siffra för en kompakt dator vid den tiden. Till skillnad från SE var hårddisk standard, med val mellan 40 och 80 MB SCSI-lagring.
Datorn kunde även utrustas med ett extra grafikkort för extern bildskärm. Detta gjorde det möjligt att använda färgskärm med upplösningen 640×480 och upp till 256 färger, samtidigt som den inbyggda 9-tums skärmen fortsatte visa klassisk svartvit grafik.
Macintosh SE/30 var den kraftfullaste allt-i-ett-Macintosh som Apple tillverkade och riktade sig tydligt till professionella användare. Nypriset låg runt 6 500 amerikanska dollar. Modellen togs ur produktion 1991 och ersattes av Macintosh Classic II.
Betydelse och eftermäle
Macintosh SE och särskilt SE/30 har i efterhand fått ett starkt rykte bland samlare och entusiaster. De kombinerade kompakt design med ovanligt goda expansionsmöjligheter och hög driftsäkerhet. SE/30 används än i dag i retroprojekt, som klassiska Mac-servrar eller för historisk programvaruutveckling.
Serien visar tydligt hur långt Apple kunde driva den ursprungliga Macintosh-designen och markerar slutpunkten för de riktigt kraftfulla svartvita allt-i-ett-Macarna innan färgskärmar och modulära konstruktioner tog över.
Innehåll på youtube om Macintosh SE och SE/30
Teknisk fakta
Macintosh SE
Processor
8 MHz Motorola 68000 (32 bitar / 16-bitars buss)
Minne
1 MB, uppbyggbart till 4 MB
Diskettenhet
800 KiB (1,44 MiB på modeller med inbyggd hårddisk)
Hårddisk
20/40 MB SCSI (tillval)
Bildskärm
9" 512 × 342 svartvit grafik
Nypris
ca $2900 (dubbla diskettenheter), ca $3900 (med hårddisk)
Macintosh SE/30
Processor
16 MHz Motorola 68030 (32 bitar / 32-bitars buss)
Minne
1 MB, uppbyggbart till 128 MB
Diskettenhet
1,44 MiB
Hårddisk
40/80 MB SCSI (standard)
Bildskärm
9" 512 × 342 svartvit grafik (extern skärm via expansionskort: upp till 640 × 480, 256 färger)
Nypris
ca $6500
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Under en kort men intensiv period runt millennieskiftet sågs Handheld PC som framtidens mobila arbetsverktyg – små, fullfjädrade datorer med riktigt tangentbord och löften om produktivitet överallt. När HP lanserade Jornada 728 väcktes hoppet om att plattformen äntligen skulle ta steget in i en ny generation. I stället kom modellen att symbolisera något helt annat: ett sista, försiktigt andetag för en teknik som världen redan var på väg att lämna bakom sig.
I början av 2000-talet befann sig den mobila datorvärlden i snabb förändring. Nya Pocket PC-modeller dök upp i rask takt med bättre skärmar, modernare gränssnitt och tydliga steg framåt i användarupplevelse. För ägare av Handheld PC-enheter fanns en stilla förhoppning: att samma tekniska framsteg så småningom även skulle nå HPC-plattformen och att trotjänare som Jornada 720 värdigt skulle kunna gå i pension.
När Hewlett Packard tillkännagav Jornada 728 verkade den drömmen äntligen bli verklighet. I praktiken visade sig dock 728:an vara något helt annat – ett försiktigt steg i en tid som krävde språng.
Samma kropp, ny kostym
Vid första anblicken är Jornada 728 i princip identisk med sin föregångare Jornada 720. Samma storlek, samma vikt på cirka 1,1 pund, samma tangentbord och samma placering av portar, kortplatser och reglage. Den tydligaste visuella skillnaden är färgen: den mörkblå designen ersattes av en tvåtonad grå färgsättning som HP kallade Granite och Charcoal. Det var ett medvetet val att återanvända ett beprövat chassi, men det bidrog också till känslan av att detta inte var en verkligt ny produkt.
Batteriet – den stora förbättringen
Den mest påtagliga tekniska förbättringen finns i batteriet. Jornada 720 klarade runt 9 timmars användning, medan Jornada 728 utlovade upp till 14 timmar – utan att vikten ökade. För användare som körde PCMCIA-kort eller Microdrive-lagring var detta en klart märkbar fördel och utan tvekan en välkommen förbättring.
Mer minne, men begränsad effekt
Jornada 728 levererades med 64 MB RAM, vilket var 32 MB mer än standardkonfigurationen för 720. Det extra minnet gav större flexibilitet för dokument och program, men i praktiken var skillnaden inte dramatisk. Eftersom samma uppgradering gick att göra på en 720 till låg kostnad var det svårt att se detta som ett starkt argument för att köpa en helt ny enhet.
Skärmen som tiden sprang ifrån
Skärmen var däremot oförändrad. Båda modellerna använder en 640×240-skärm med 65 000 färger och CSTN-teknik. Visserligen upplevdes läsbarheten utomhus som något bättre i 728, troligen tack vare mjukvarujusteringar, men tekniken i sig var redan ålderstigen. Samtidigt hade TFT-skärmar tagit stora kliv framåt i både Pocket PC- och HPC-världen, vilket gjorde att Jornada 728 kändes tekniskt daterad redan vid lansering.
Mjukvaran – den största besvikelsen
Den verkliga akilleshälen var mjukvaran. Jornada 728 kör samma Handheld PC 2000 baserat på Windows CE 3.0 som Jornada 720, med samma programversioner och samma grafiska gränssnitt. De förbättringar som Pocket PC-plattformen fått under åren – uppdaterade applikationer, modernare gränssnitt och bättre webbstöd – hade inte följt med till HPC-sidan. Resultatet blev en användarupplevelse som kändes föråldrad redan från start.
Priset avslöjar problemet
En jämförelse av kostnaderna gör situationen tydlig. En Jornada 728 kostade runt 999 dollar. En Jornada 720 kunde uppgraderas med extra minne och ett bättre batteri till i princip samma totalpris. För befintliga 720-ägare fanns det därför varken ekonomiska eller tekniska skäl att byta.
Ett värdigt avslut, men inget nytt kapitel
Jornada 728 fick dessutom ett kort liv. Produktionen upphörde snabbt när Hewlett-Packard i praktiken drog sig ur Handheld PC-segmentet. Enheterna fanns kvar hos återförsäljare, ofta till lägre priser, men riktningen var tydlig: framtiden låg inte längre hos HPC-plattformen.
Slutsats
HP Jornada 728 är en stabil och välbyggd Handheld PC med mycket god batteritid. Samtidigt är den ett tydligt exempel på hur snabbt teknik kan åldras. För nya användare kunde den fungera som en gedigen introduktion till Handheld PC-världen. För entusiaster och befintliga ägare blev den däremot en symbol för slutet på en era – ögonblicket då Handheld PC slutade utvecklas och långsamt gled över från framtidslöfte till teknikhistoria.
Systemkrav (vid lansering) Windows 95, 98, Millennium, NT4, 2000 eller XP ActiveSync 3.1 eller senare
Innehåll på youtube om HP Jornada 728
Teknisk fakta
Modell
HP Jornada 728
Plattform / OS
Handheld PC 2000 (Windows CE 3.0)
Skärm
640×240, 65 k färger, CSTN (2D-acceleration)
RAM (totalt)
64 MB
Batteritid
Upp till 14 timmar
Vikt
ca 1,1 pund (≈ 0,5 kg)
Kortplatser
CompactFlash, PCMCIA, Smart Card
Synk / Anslutning
Microsoft ActiveSync 3.1 eller senare
PC-systemkrav (då)
Windows 95/98/ME, NT4, 2000, XP
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
I början av 2000-talet stod den bärbara datorn inför sitt stora genombrott. Användare krävde maskiner som klarade både seriöst arbete och vardaglig underhållning, utan extra tillbehör eller kompromisser. HP OmniBook xe3 lanserades mitt i denna omvandling och blev ett tydligt exempel på hur teknik, mobilitet och mångsidighet började smälta samman i en och samma dator.
När bärbara datorer blev allt-i-ett
I början av 2000-talet befann sig den personliga datorn i ett tydligt teknikskifte. Den bärbara datorn var inte längre ett komplement till den stationära – den var på väg att bli huvudverktyget. Kraven ökade snabbt: arbete, kommunikation, presentationer och underhållning skulle rymmas i samma maskin. Det var i detta sammanhang som HP OmniBook xe3 lanserades.
En dator för både arbete och nöje
OmniBook xe3 marknadsfördes som en pålitlig affärsdator, men den hade samtidigt tydliga drag av hemelektronik. Till skillnad från många konkurrenter levererades den med nästan allt inbyggt från start. Optisk enhet, diskettenhet, modem och ibland även nätverkskort fanns redan på plats. Användaren behövde inte bära med sig externa tillbehör för vardagliga uppgifter.
Ett särskilt utmärkande inslag var möjligheten att spela musik från CD-skivor även när datorn var stängd och avstängd. Med dedikerade knappar på fronten suddades gränsen ut mellan dator och musikspelare, något som var ovanligt vid den här tiden.
Prestanda anpassad för sin samtid
Invändigt erbjöds OmniBook xe3 med mobila Pentium III-processorer eller Celeron-modeller, vilket gav tillräcklig kraft för kontorsprogram, presentationer och tidig webbanvändning. Med upp till 512 MB arbetsminne och hårddiskar på upp till 20 GB kunde datorn hantera krävande arbetsuppgifter enligt dåtidens mått.
Batteritiden på omkring fyra timmar gjorde det möjligt att arbeta längre stunder utan nätadapter, något som fortfarande var en utmaning för bärbara datorer vid millennieskiftet.
Skärmen som arbetsyta
Xe3 kunde levereras med flera olika skärmstorlekar, från 12,1 till 15 tum. Upplösningen var anpassad för kontorsarbete och presentationer, och möjligheten att ansluta extern bildskärm eller TV gjorde datorn särskilt lämpad för möten och föreläsningar. För många användare var detta ett avgörande argument i yrkeslivet.
Kommunikation före det trådlösa genombrottet
I en tid innan Wi-Fi var standard var anslutningsmöjligheter avgörande. OmniBook xe3 erbjöd ett stort antal portar och expansionsmöjligheter, inklusive PC Card-platser. Det inbyggda 56k-modemet och Ethernet gjorde det möjligt att ansluta nästan var som helst i världen, något som var centralt för affärsresenärer.
En spegel av sin tid
Med dagens mått var OmniBook xe3 tung och klumpig, men vid lanseringen uppfattades den som robust och professionell. Den representerar en period då bärbara datorer gick från att vara kompromisslösningar till att bli fullvärdiga arbetsstationer i portabelt format.
HP OmniBook xe3 är därmed inte bara en dator, utan också ett teknikhistoriskt dokument. Den visar hur ambitionen att samla allt i en enda enhet lade grunden för den moderna laptop vi idag tar för given.
Teknisk fakta: HP OmniBook xe3
Processor: 800/700 MHz Intel Mobile Pentium III (SpeedStep) eller 700/650/600 MHz Intel Mobile Celeron
Under mitten av 2000-talet var den bärbara datorn i första hand ett arbetsredskap. HP Compaq 6715b är ett tydligt exempel på denna era – en robust och säker företagsdator där pålitlighet, ergonomi och funktion prioriterades långt före design, spelprestanda och multimedia.
Under mitten av 2000-talet befann sig bärbara datorer i ett tydligt teknikskifte. De blev allt kraftfullare, men för företagsanvändare var det fortfarande driftsäkerhet, säkerhet och hållbarhet som stod högst på önskelistan. HP Compaq 6715b, framtagen av HP, är ett typexempel på hur dessa prioriteringar tog fysisk form.
Diskret design för professionellt bruk
Datorns grå-svarta färgsättning är sober och funktionell. Den saknar helt de visuella finesser som ofta lockar konsumenter, men passar desto bättre i kontorsmiljöer och företagsutrustning. Chassit är gediget byggt och konstruerat för att tåla daglig användning, transporter och ett liv utanför skrivbordets trygghet.
Med en vikt på runt 2,7–2,9 kilo är den dock ingen lättviktare. Det gör den mindre lämpad för långvarigt resande, men fullt acceptabel för pendling och lokalt arbete.
Tangentbordet – en av de starkaste sidorna
Den större formfaktorn ger plats för ett fullstort tangentbord med god skrivkänsla. Tangenterna har tydlig respons och ett jämnt motstånd, vilket gör längre skrivpass bekväma och minskar risken för skrivfel. För yrkesgrupper som skriver mycket – administratörer, tekniker och konsulter – var detta en klar fördel.
Tillräcklig prestanda för kontorsarbete
Datorn drivs av en dubbelkärnig AMD Turion 64 X2-processor, som vid lanseringen erbjöd fullt tillräcklig prestanda för affärsapplikationer, webbläsare, e-post och presentationer. Den integrerade grafiken var däremot begränsad och lämpade sig främst för enklare grafikuppgifter. Detta var aldrig en dator för spel eller avancerad multimedia, utan för stabilt och förutsägbart arbete.
Lagring och säkerhet i fokus
Med upp till 120 eller 160 GB hårddisk erbjöd HP Compaq 6715b gott om utrymme för dokument, presentationer och andra arbetsfiler. En viktig detalj för företagsanvändare var den inbyggda fingeravtrycksläsaren, som ökade säkerheten och skyddade känslig information – något som fortfarande var relativt nytt i bärbara datorer vid den här tiden.
En skärm anpassad för arbete
Den 15,4 tum stora skärmen saknar blank ytbehandling, vilket innebär att färgerna inte är lika intensiva som på konsumentdatorer. I gengäld reduceras reflektioner kraftigt. Detta gör skärmen lättare att använda i starkt ljus, exempelvis på kontor med kraftig belysning eller vid arbete utomhus.
Ett tydligt användningsområde
HP Compaq 6715b var aldrig tänkt att imponera på hemmamarknaden. Den riktade sig till företag som behövde pålitliga arbetsverktyg med rimlig prestanda, god ergonomi och hög säkerhet. Batteritiden på strax över tre timmar speglar också tidens förväntningar – tillräckligt för möten och kortare resor, men inte för en hel arbetsdag utan laddning.
Slutsats
HP Compaq 6715b är ett tydligt exempel på hur bärbara datorer designades när funktion gick före form. Den representerar en epok där stabilitet, tangentbordskvalitet och säkerhet var viktigare än tunn design och multimediafunktioner. I dag fungerar den som ett teknikhistoriskt exempel på hur företagsdatorer en gång såg ut – och varför de, trots sitt diskreta yttre, var oumbärliga verktyg i det dagliga arbetet.
Artikel hos linux på hur man installera Linux på denna maskin :
När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet var den förvånansvärt dålig på matematik. Heltalsberäkningar gick bra, men så fort man behövde arbeta med decimaltal, trigonometriska funktioner eller avancerade vetenskapliga beräkningar blev allt långsamt. Lösningen fick ett eget chip: Intel 8087, världens första flyttalsprocessor för x86-plattformen.
Detta tillägg förvandlade PC:n från en ren kontorsmaskin till ett verktyg som kunde användas för tekniska, vetenskapliga och ingenjörsmässiga beräkningar.
Varför behövdes en separat matematikprocessor?
De tidiga x86-processorerna, som Intel 8086 och Intel 8088, saknade hårdvarustöd för flyttalsaritmetik. Alla beräkningar med decimaltal fick därför utföras i mjukvara, vilket ofta var hundratals gånger långsammare än motsvarande hårdvara.
8087 konstruerades som en koprocessor som arbetade parallellt med huvudprocessorn. Den tog hand om flyttalsoperationer som addition, multiplikation, division, kvadratrötter samt mer avancerade funktioner som logaritmer och trigonometri. I många program ökade prestandan dramatiskt, i vissa fall med flera hundra procent.
Hur samarbetade 8087 med huvudprocessorn?
Samarbetet mellan 8087 och huvudprocessorn var ovanligt elegant för sin tid. När huvudprocessorn stötte på en särskild instruktion markerad som ett så kallat escape-opcode ignorerade den själv operationen. I stället snappade 8087 upp instruktionen direkt från databussen och utförde beräkningen.
Under tiden kunde huvudprocessorn fortsätta exekvera annan kod. Det innebar att systemet faktiskt kunde arbeta parallellt: heltalsberäkningar i CPU:n och flyttalsberäkningar i koprocessorn samtidigt. För att undvika att 8087 fick nya instruktioner innan den var klar användes ibland WAIT-instruktionen, men trots detta var vinsten i beräkningshastighet betydande.
Stackarkitekturen som förbryllade programmerare
Till skillnad från vanliga x86-register använde 8087 inte ett direkt adresserbart registerset. I stället arbetade den med en stack av åtta flyttalsregister, numrerade från st0 till st7. Instruktionerna placerade värden på stacken, utförde beräkningar och tog bort resultat igen.
Denna modell gjorde instruktionerna kraftfulla och kompakta, men den krävde noggrann hantering. Felaktig användning kunde leda till stacköver- eller underflöden, något som både programmerare och kompilatorer fick lära sig att hantera. Stackmodellen kom senare att leva vidare i hela x87-familjen.
Grunden till IEEE:s flyttalsstandard
Under utvecklingen av 8087 lade Intel stor vikt vid numerisk korrekthet. Avrundning, representation av mycket stora och mycket små tal samt förutsägbara resultat var centrala mål. Detta arbete blev en viktig grund för den internationella standarden IEEE 754, som än i dag definierar hur flyttal fungerar i de flesta datorer.
8087 introducerade även ett internt 80-bitars flyttalsformat med extra precision. Detta format används fortfarande internt i x87-enheter för att minska avrundningsfel vid långa och komplexa beräkningar.
Ett genombrott för PC-plattformen
När IBM inkluderade en särskild koprocessorsockel på IBM PC:s moderkort ökade intresset för 8087 kraftigt. Program för CAD, teknisk simulering och vetenskapliga beräkningar kunde nu köras på en vanlig PC i stället för på dyra minidatorer.
Detta bidrog starkt till att etablera persondatorn som ett seriöst arbetsverktyg även inom tekniska och akademiska miljöer.
Från separat chip till integrerad funktion
Efter 8087 följde 80287 och 80387, men med Intel 80486DX integrerades flyttalsenheten direkt i huvudprocessorn. Därmed försvann behovet av separata matematikprocessorer.
Trots detta lever arvet kvar. Många av de principer, instruktioner och format som introducerades med 8087 finns fortfarande kvar i moderna system, om än ofta dolda bakom mer avancerade exekveringsenheter.
Slutsats
Intel 8087 var ett specialiserat och relativt dyrt chip, men dess betydelse kan knappast överskattas. Den gjorde avancerad matematik praktiskt möjlig på persondatorer, lade grunden för internationella standarder och förändrade hur PC-plattformen användes.
Det var chippet som gav persondatorn förmågan att räkna på riktigt.
En processor framtagen som en tillfällig lösning kom att lägga grunden för nästan all modern PC-teknik. När Intel 8086 lanserades i slutet av 1970-talet var den varken den snabbaste eller mest eleganta på marknaden – men genom smarta kompromisser, oväntade designval och ett avgörande genombrott i IBM PC:n blev den startpunkten för x86-arkitekturen som än i dag driver världens datorer.
Intel 8086 – processorn som formade PC-världen
När Intel lanserade 8086 år 1978 var det inte med ambitionen att skapa en tidlös standard. Processorn var snarare ett praktiskt steg vidare från tidigare 8-bitarskonstruktioner, framtagen under tidspress och med tydliga tekniska kompromisser. Ändå är det just denna krets som lade grunden för x86-arkitekturen – den arkitekturfamilj som fortfarande driver merparten av världens persondatorer och servrar.
Ett steg upp till 16 bitar
8086 var Intels första fullt 16-bitars mikroprocessor. Det innebar att den kunde hantera större tal, effektivare textbearbetning och mer avancerade program än sina föregångare som 8080 och 8085. För programmerare och systemkonstruktörer betydde det att mikrodatorer nu började närma sig de möjligheter som tidigare varit förbehållna minidatorer.
Samtidigt ville Intel behålla kontinuitet. Instruktionsuppsättningen och programmeringsmodellen hade tydliga rötter i de äldre 8-bitarsprocessorerna, vilket gjorde det relativt enkelt att porta befintlig programvara. Det här visade sig bli en av 8086-familjens största styrkor.
En megabyte minne – tack vare segmentering
En av de mest omtalade egenskaperna hos 8086 är dess sätt att hantera minne. Processorn kunde adressera upp till en megabyte, vilket var enormt vid slutet av 1970-talet. Problemet var att dess register bara var 16 bitar breda, vilket normalt sett bara räcker till 64 kilobyte.
Lösningen blev den berömda segmenteringen. I stället för en enda adress använde processorn två delar: ett segment och ett offset. Segmentet flyttades fyra bitar åt vänster och adderades med offset, vilket gav en 20-bitars fysisk adress. På så sätt kunde man nå hela minnesområdet utan att göra registren bredare.
Tekniskt sett var detta elegant, men i praktiken blev det en källa till komplexitet. Samma minnesadress kunde beskrivas på många olika sätt, och programmerare tvingades förhålla sig till begrepp som ”near” och ”far” pekare. Segmenteringen löste ett akut hårdvaruproblem men skapade långvariga mjukvarumässiga konsekvenser.
Två arbetsenheter i samma processor
8086 var också ovanligt modern i sin interna uppdelning. Den bestod i praktiken av två samarbetande delar. Den ena, bussgränssnittsenheten, hämtade instruktioner från minnet och lade dem i en liten kö. Den andra, exekveringsenheten, tolkade och utförde instruktionerna.
Detta innebar att instruktioner kunde hämtas i förväg medan tidigare instruktioner fortfarande kördes. Det var en tidig form av parallellism, långt ifrån dagens avancerade pipelines men ändå ett viktigt steg mot effektivare utnyttjande av processorns tid.
När programkoden flöt på utan många hopp fungerade detta mycket bra. Vid täta hopp och minnesåtkomster minskade vinsten. Ändå visade konstruktionen tydligt hur framtida processorer skulle komma att byggas.
Inte snabbast, men mest användbar
8086 var inte den snabbaste eller mest eleganta 16-bitarsprocessorn på marknaden. Konkurrenter som Motorola 68000 hade en renare arkitektur och var enklare att programmera. Trots detta var det Intels processor som vann.
En viktig anledning var att Intel även tog fram 8088, en variant med 8-bitars databuss. Den var långsammare men billigare att bygga system kring, eftersom den kunde använda enklare och billigare kringkretsar. Det var denna processor som valdes till den första IBM PC:n.
När IBM hade valt 8088 följde resten av marknaden efter. Programvara, expansionskort och operativsystem anpassades till x86-familjen, och plötsligt spelade det mindre roll om arkitekturen var perfekt. Det viktiga var att allt fungerade tillsammans.
Ett arv som fortfarande lever
Efter 8086 följde 80286, 80386, 80486 och senare Pentium-generationerna. Varje ny processor blev kraftfullare, bredare och snabbare, men nästan alltid med bakåtkompatibilitet som ledstjärna. Instruktioner och idéer från slutet av 1970-talet finns därför fortfarande kvar i moderna processorer, ibland djupt begravda men fortfarande nödvändiga.
Till och med dagens datorer startar i ett läge som är kompatibelt med 8086, innan de växlar över till modernare driftlägen. Det är ett tydligt tecken på hur djupt denna processor har präglat datorteknikens utveckling.
Slutsats
Intel 8086 var inte en perfekt konstruktion. Den var full av kompromisser, särskilt i sin minnesmodell. Men just dessa kompromisser gjorde den möjlig att bygga, sälja och använda i stor skala. I teknikhistorien är det ofta inte den elegantaste lösningen som vinner, utan den som råkar passa bäst in i sin tid.
8086 är ett skolexempel på detta. Den var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt tidig. Resultatet blev en arkitektur som, nästan ett halvt sekel senare, fortfarande formar hur datorer fungerar.
Atari Transputer Workstation var ett djärvt försök att omdefiniera vad en arbetsstation kunde vara i slutet av 1980-talet. Med en arkitektur byggd för parallell beräkning, flera samverkande processorer och ett Unix-liknande operativsystem pekade den rakt mot framtidens datorteknik. Samtidigt var den så avancerad och nischad att marknaden aldrig hann ikapp, vilket gör ATW till ett av de mest fascinerande och förbisedda kapitlen i datorhistorien.
I slutet av 1980-talet, när persondatorer fortfarande nästan alltid byggde på en enda processor, försökte Atari Corporation skapa något som mer liknade ett modernt datorkluster än en traditionell skrivbordsdator. Resultatet blev Atari Transputer Workstation, ofta kallad ATW-800 – en tekniskt banbrytande maskin som lanserades långt före sin tid och därför aldrig fick något kommersiellt genomslag.
ATW utvecklades kring Transputern, en processor framtagen av INMOS, vars hela idé byggde på parallell beräkning. I stället för att göra en enda CPU så snabb som möjligt konstruerades Transputern för att samarbeta med andra likadana kretsar via snabba punkt-till-punkt-länkar. Atari tog denna idé hela vägen och byggde en arbetsstation där parallellism var själva grunden.
En arbetsstation med många processorer
Grundkonfigurationen av ATW bestod av en T800-20-processor klockad till 20 MHz och 4 MB RAM, vilket kunde byggas ut till 16 MB. Moderkortet hade dessutom fyra platser för så kallade farmkort, där varje kort innehöll fyra ytterligare Transputers. En fullt utbyggd maskin kunde därmed innehålla totalt 17 processorer som arbetade samtidigt.
Varje Transputer levererade ungefär 10 MIPS, och även om varje enskild processor inte var extremt snabb, låg styrkan i att arbetsuppgifter kunde delas upp och köras parallellt. Detta synsätt är mycket likt hur moderna flerkärniga system, GPU:er och beräkningskluster fungerar i dag.
Två datorer i samma system
En av de mest ovanliga konstruktionerna i ATW var att den innehöll två kompletta datorsystem. Själva beräkningarna sköttes av Transputer-delen, medan all in- och utmatning hanterades av en fullständig, men miniaturiserad, Atari Mega ST. Mega ST-delen hade eget minne och fungerade uteslutande som I/O-processor för tangentbord, mus, disk och övrig kringutrustning.
De två systemen kommunicerade via Transputerns höghastighetslänkar. På så sätt kunde beräkning och I/O hållas strikt åtskilda, något som ökade både prestanda och stabilitet. Denna arkitektur var ovanlig då och betraktas än i dag som mycket elegant.
Ett Unix-liknande operativsystem
ATW körde operativsystemet HeliOS, utvecklat specifikt för parallella datorer. HeliOS var Unix-liknande men inte Unix i strikt mening. Det kunde köra många välkända Unix-verktyg och stödde även X Window System för grafiska gränssnitt.
Eftersom Transputern saknade minneshanteringsenhet fanns inget traditionellt minnesskydd. I stället byggde HeliOS säkerhet och stabilitet på arkitekturen. Program kunde placeras på separata processorer och kommunicerade via hårdvarulänkar. Vid exempelvis ett kommandopipeline kunde varje steg köras på sin egen processor, vilket minskade risken för att program störde varandra.
Grafiksystemet Blossom
Grafiken i ATW hanterades av ett specialutvecklat system kallat Blossom. Det hade eget dubbelportat videominne och stödde både mycket höga upplösningar och ett stort antal färger. För sin tid var grafikprestandan exceptionell och inkluderade avancerade blocköverföringar och maskningsfunktioner som i dag förknippas med grafikprocessorer.
Tekniken bakom Blossom fick ett långt efterliv. Samma utvecklingsteam kom senare att arbeta med grafiksystemet i Atari Jaguar, vilket visar hur avancerad ATW:s videodel faktiskt var.
Ett kluster på skrivbordet
ATW var inte tänkt att stå ensam. Systemet kunde kopplas ihop med andra ATW-maskiner via externa länkar och bilda större beräkningsfarmar. Om en maskin stängdes av flyttades arbetsuppgifterna automatiskt till andra processorer i nätverket. Detta är funktionalitet som i dag är självklar i kluster och molnsystem, men som var mycket ovanlig i slutet av 1980-talet.
Varför den misslyckades
Trots den avancerade tekniken tillverkades endast omkring 350 exemplar, varav en betydande del var prototyper. Priset var högt, målgruppen mycket smal och programmeringsmodellen krävande. De flesta utvecklare föredrog enklare system med en snabb processor framför att behöva tänka i parallella algoritmer.
Dessutom saknades ett större mjukvaruekosystem, och marknaden var helt enkelt inte redo för den typ av parallell datoranvändning som ATW erbjöd.
Ett tekniskt experiment före sin tid
Atari Transputer Workstation är i dag mest känd som ett teknikhistoriskt experiment. Kommersiellt var den ett misslyckande, men tekniskt var den långt före sin tid. Många av de idéer som ATW byggde på – parallellism, kluster, distribuerad beräkning och avancerad grafik – är i dag centrala inom modern datorteknik.
ATW visar att framtiden ibland kan konstrueras långt innan omvärlden är redo att ta emot den.
Innehåll på youtube om Atari Transputer
Fakta: Atari Transputer Workstation (ATW-800)
Tillverkare: Atari Corporation
Lansering: 1989 (maj)
Typ: Arbetsstation
CPU: INMOS T800-20 Transputer, 20 MHz
RAM: 4 MB (utbyggbart till 16 MB)
Grafik: Blossom-videosystem, 1 MB dual-ported RAM
I/O-processor: Mini-Mega ST, 512 KB RAM
Operativsystem: HeliOS
Utbyggnad: Upp till 4 farmkort (4 Transputers/kort) – totalt 17 Transputers
Tillverkade exemplar: cirka 350
Status: Nedlagd
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
CBM 8032 kom 1980 och visar tydligt när hemdatorn började bli ett seriöst arbetsverktyg. Med 80-kolumnsskärm, BASIC 4.0 och gott om expansionsmöjligheter var den byggd för text, tabeller och kontorsnytta snarare än spel – men samtidigt skapade den nya kompatibilitetsproblem för program skrivna för äldre 40-kolumnsmodeller.
I början av 1980-talet hände något som i efterhand ser självklart ut, men som då var rätt omvälvande: datorn började lämna hobbyrummet och flytta in i klassrum och småföretag. Datorer hade funnits länge, men nu började de bli personliga på riktigt – tillräckligt billiga, tillräckligt små och tillräckligt användbara för att kunna stå på ett skrivbord och göra nytta varje dag.
En av de maskiner som tydligast markerar den här övergången är Commodore CBM 8032 (släppt 1980). Den kan se lite märklig ut med dagens ögon: en tung “allt-i-ett”-låda med inbyggd skärm, ett robust tangentbord och en design som mer skriker kontor än spel. Men det är just poängen. 8032 var byggd för att vara ett seriöst arbetsredskap – och den visar väldigt tydligt hur snabbt datorvärlden mognade runt 1980.
80 kolumner: ett osynligt men avgörande steg
I datorhistorien är vissa framsteg lätta att förstå: färggrafik, ljud, hårddiskar. Andra är mer osynliga men minst lika viktiga. CBM 8032:s 80-kolumnsskärm är ett sådant exempel.
Före 80 kolumner var många hemdatorer låsta till 40 tecken per rad. Det räckte för spel och enkla program, men i “riktig” text – rapporter, fakturor, listor – blir 40 kolumner snabbt trångt. 80 kolumner gav en mer papper-lik layout: fler ord per rad, färre radbrytningar, och framför allt ett tydligare arbetsflöde för ordbehandling och kalkyl.
Det här är en av anledningarna till att 8032 kändes som en dator för verksamheter snarare än för vardagsrummet.
Nästan grafiklöst – men ändå visuellt smart
CBM 8032 brukar beskrivas som “utan grafik”. Det stämmer i modern mening: ingen bitmap-grafik i stil med Commodore 64. Men den hade något annat: PETSCII, en teckenuppsättning med rutor, linjer, pilar och symboler. Med PETSCII kunde man bygga menyer, tabeller och “gränssnitt” med rena texttecken.
Det låter primitivt, men det är lätt att underskatta hur effektivt det var. I en tid då processorkraft och minne var dyrt gav PETSCII ett sätt att skapa strukturerade skärmbilder och användarvänliga program utan tung grafik.
32 KB RAM: litet idag, stort då
Standardmodellen hade 32 KB RAM. För att sätta det i perspektiv: en enda högupplöst bild från en modern mobilkamera är ofta flera miljoner bytes – långt mer än hela datorns arbetsminne.
Ändå räckte 32 KB långt om man programmerade smart. Språket i ROM var Commodore BASIC 4.0, och hela datorn byggde på 6502-processorn runt 1 MHz. Det viktiga var inte rå kraft – utan att hårdvaran var förutsägbar, dokumenterad och stabil.
Och här kommer en intressant detalj: Commodore erbjöd minnesexpansion som kunde ta maskinen upp till 96 KB. Att ens prata om 96 KB i en 8-bitarsmaskin visar hur man pressade arkitekturen till gränsen, just för att möta behovet från mer krävande affärsprogram.
Kompatibilitetsproblemet: när “bättre” inte alltid är lättare
När 8032 kom med 80 kolumner uppstod ett klassiskt teknikproblem som känns igen än idag: kompatibilitet.
Massor av program och spel var skrivna för 40-kolumnsdatorer och förväntade sig en viss skärmlayout. När samma program kördes på en 80-kolumnsmaskin blev resultatet fel: text hamnade snett, skärmen användes “på fel sätt”, och i vissa fall kraschar program som direkt “petar” i skärmminnet.
Lösningen blev emulering och anpassning – till exempel program som kunde få 80-kolumnsmaskinen att bete sig mer som en 40-kolumnare genom att ändra hur bildskärmen ritades upp. Det är en tidig försmak av samma idé som senare dyker upp överallt: kompatibilitetslägen, emulatorer och “legacy support”.
Lagring och portar: mer kontor än spel
CBM 8032 var byggd för att prata med kringutrustning. Den hade portar för bland annat IEEE-488, en standard som ofta dök upp i instrument och proffsutrustning. Den kunde använda bandstation (datasette), 5,25-tumsdisketter, 8-tumsdisketter och till och med hårddisklösningar (för den som hade budget).
Det är lätt att glömma hur fysiskt datoranvändning var då: kablar, diskettstationer som lät, mekanik som behövde rengöras, och media som kunde åldras. Samtidigt var detta en del av charmen – och en del av hantverket. Att “ha en dator” betydde ofta att man också kunde lite elektronik och felsökning.
Varför CBM 8032 fortfarande fascinerar
Det finns datorer som blir historiskt viktiga för att de var populära. Och så finns datorer som blir viktiga för att de representerar ett skifte. CBM 8032 hör till den senare kategorin.
Den står mitt i övergången från hobby till arbete, från lekfull hemdator till text, tabeller och produktivitet, från enkel skärm till mer professionell presentation, och från “kör program” till “bygg ett system med kringutrustning”.
Dessutom är 8032 ett exempel på något som präglar teknik även idag: när man försöker göra en plattform mer kraftfull så skapar man också nya kompatibilitetsproblem och nya vanor. Framsteg är sällan gratis – men de formar framtiden.
Innehåll på youtube om CBM 8032
Faktaruta: Commodore CBM 8032
Modell: CBM 8032
Typ: Persondator
Tillverkare: Commodore
Lanserad: 1980
Utgången: 1982
CPU: MOS 6502 (~1 MHz)
RAM: 32 KB (utbyggbar till 96 KB)
ROM: 20 KB
Textläge: 80 × 25 (PETSCII)
Upplösning: 640 × 200
Grafik: Ingen bitmap-grafik (teckengrafik via PETSCII)
Commodore 65 var tänkt att bli den ultimata efterföljaren till den legendariska Commodore 64 – en kraftfull, bakåtkompatibel 8-bitarsdator med grafik, ljud och prestanda långt över sin tid. Projektet stoppades innan lansering, men prototyperna som överlevde har gjort C65 till en av datorhistoriens mest mytomspunna maskiner och ett fascinerande exempel på en framtid som nästan blev verklighet.
Commodore 65, ofta kallad C64DX, är en av de mest mytomspunna datorerna i hemdatorernas historia. Den utvecklades i början av 1990-talet som en tänkt efterföljare till Commodore 64, men nådde aldrig marknaden. Istället blev den ett teknikhistoriskt ”tänk om” – ett prototypexperiment som visar hur långt 8-bitarsarkitekturen kunde pressas.
Bakgrunden – ett företag i brytningstid
I slutet av 1980-talet började Commodore 64 tappa mark. Spelkonsoler tog över vardagsrummet och kraftfullare datorer lockade mer avancerade användare. Samtidigt ville Commodore utnyttja den enorma installerade basen av C64-ägare. Idén bakom Commodore 65 var därför tydlig: behåll kompatibiliteten bakåt, men ge användarna något som känns nytt, snabbt och modernt.
En extrem 8-bitarsdator
Trots att C65 i grunden var en 8-bitarsmaskin var den tekniskt mycket avancerad. Den använde en ny specialprocessor som kördes över tre gånger snabbare än C64, erbjöd grafiklägen med upp till 256 färger samtidigt ur en palett på 4096 färger, hade stereoljud med två SID-kretsar, inbyggd 3,5-tums diskettenhet och ett eget DOS. Dessutom levererades den med Commodore BASIC 10.0, ett kraftigt förbättrat programspråk jämfört med den åldrande BASIC 2.0 i C64. I praktiken närmade sig datorn 16-bitarsmaskiner i kapacitet, trots att den behöll sitt 8-bitarsarv.
Kompatibilitet och ambition
En central designprincip var bakåtkompatibilitet. Commodore 65 skulle kunna köra äldre C64-program samtidigt som den erbjöd nya grafik- och ljudlägen för framtida mjukvara. Tanken var att maskinen skulle fungera som en bro mellan generationer – ett sätt att förlänga livet på C64-plattformen utan att helt bryta med det gamla.
Varför den aldrig släpptes
Trots fungerande prototyper lades projektet ned 1991. Beslutet var i huvudsak affärsmässigt. Commodore valde att fokusera sina resurser på Amiga-plattformen istället för att introducera ännu en hemdator som riskerade att konkurrera internt. När Commodore senare gick i konkurs såldes ett okänt antal prototyper ut på den öppna marknaden.
En av världens mest sällsynta datorer
Idag uppskattas antalet existerande Commodore 65 till mellan 50 och 2000 exemplar. De flesta finns i privata samlingar, och när en enhet dyker upp på auktion kan priset uppgå till mycket höga belopp. Detta har gjort Commodore 65 till en av de mest eftertraktade och mytomspunna hemdatorerna som någonsin byggts.
Arvet – MEGA65
Även om Commodore 65 aldrig blev en kommersiell produkt lever idén vidare. På 2010-talet återskapades hårdvaran i modern form genom projektet MEGA65, en FPGA-baserad dator som är kompatibel med både C64 och C65 men som använder nutida anslutningar och lagring. Det är ett ovanligt exempel på hur ett nedlagt prototypeprojekt fått nytt liv flera decennier senare.
Varför Commodore 65 är viktig
Commodore 65 är mer än en kuriositet. Den visar hur långt 8-bitarsdesign kunde utvecklas, hur teknik ibland stoppas av affärsbeslut snarare än tekniska begränsningar och hur ett ofärdigt projekt kan bli en legend. I dag står C65 som ett monument över en alternativ datorhistoria – en framtid som nästan hände, men aldrig fick chansen.
Innehåll på youtube om C65
Faktaruta: Commodore 65 (C64DX)
Typ
Prototyp / hemdator
Utvecklad
1990–1991
Status
Nedlagd 1991 (ingen kommersiell lansering)
Föregångare
Commodore 64
Processor
CSG 4510 R3
Klockfrekvens
3,54 MHz
RAM
128 KB (utbyggbart, upp till 8 MB enligt specifikation)
I början av 1980-talet, när datorer fortfarande var något nytt och splittrat i den norska skolvärlden, tog staten och industrin sikte på ett gemensamt mål: en nationell skoldator anpassad för undervisning snarare än hobbybruk. Resultatet blev Tiki-100 – en tekniskt djärv, grafiskt avancerad och uttalat pedagogisk dator som kom att prägla en hel generation norska elever, trots att den aldrig vann den kommersiella kampen mot IBM-kompatibla PC-maskiner.
I början av 1980-talet stod Norge inför ett oväntat problem: det fanns för många olika datorer i skolorna. Varje skola hade sin egen modell, ofta inkompatibel med grannskolans. Program kunde inte delas, erfarenheter gick förlorade och kostnaderna skenade. Staten började därför efterfråga en gemensam, framtidssäker skolplattform. Resultatet blev Tiki-100 – en dator som var lika mycket utbildningspolitik som teknikprodukt.
En dator byggd för undervisning
Tiki-100 utvecklades av norska Tiki Data och lanserades våren 1984, först under namnet Kontiki-100. Till skillnad från många samtida hemdatorer var den inte främst tänkt för spel och hobbyprogrammering, utan som ett seriöst arbetsredskap i klassrummet.
De statliga kraven var tydliga: datorn skulle vara flexibel, utbyggbar och kunna köra etablerad programvara. Därför beslutades att skolornas datorer initialt skulle baseras på operativsystemet CP/M, vilket i sin tur styrde valet av processor till den då mycket spridda Zilog Z80.
Grafik före text – ett ovanligt designval
En av de mest särpräglade egenskaperna hos Tiki-100 var att den helt saknade traditionellt textläge. All visning, även text, renderades som bitmappsgrafik. Det var ett ovanligt och djärvt val 1984.
Nackdelen var högre minneskrav, men fördelarna var betydande i undervisningssammanhang: flexibel grafik, hårdvaruscroll och möjlighet till flera upplösningar och färgdjup. För utbildningsprogram, visualiseringar och interaktiva övningar var detta ett stort steg framåt jämfört med många konkurrerande system.
Mer än bara BASIC
Medan många skoldatorer reducerades till enkla BASIC-miljöer levererades Tiki-100 med flera avancerade mjukvarukomponenter. Operativsystemet TIKO var kompatibelt med CP/M 2.2 och kunde köra en stor mängd existerande program. Dessutom ingick både BBC BASIC och COMAL, vilket gjorde datorn användbar både för programmeringsundervisning och mer strukturerade kursmoment.
Ambitionen var tydlig: eleverna skulle använda datorn som ett praktiskt verktyg i flera ämnen, inte bara lära sig programmering för programmeringens egen skull.
8/16-uppgraderingen – två processorer i samma dator
När IBM PC-kompatibla datorer började dominera marknaden försökte Tiki Data möta utvecklingen med den så kallade 8/16-uppgraderingen. Den bestod av ett extra CPU-kort med en Intel 8088-processor, samma som användes i de tidiga IBM-PC-maskinerna.
Resultatet blev en tekniskt ovanlig konstruktion där Z80-processorn fortsatte att hantera in- och utmatning, grafik och diskar, medan 8088 körde MS-DOS. Lösningen var ingen fullständig PC-kompatibel, men gjorde det möjligt att köra vissa DOS-program parallellt med det ursprungliga Tiki-systemet.
För avancerad – och för dyr
Trots teknisk kreativitet blev Tiki-100:s senare varianter allt svårare att sälja. När Rev. D till slut erbjöd CGA-kompatibel grafik och kunde köra större PC-program var priset högt, samtidigt som billigare och snabbare PC-kloner översvämmade marknaden.
Det som varit Tiki-100:s styrka – speciallösningar, egen arkitektur och pedagogiskt fokus – blev nu en nackdel i en värld som snabbt standardiserades kring IBM-PC.
Ett viktigt kapitel i norsk datorhistoria
Även om Tiki-100 aldrig blev någon kommersiell succé internationellt, fick den stor betydelse i Norge. Under slutet av 1980-talet användes över 15 000 Tiki-maskiner inom skola och högre utbildning. För en hel generation elever var detta den första dator de mötte.
Tiki-100 representerar idag något mer än bara hårdvara. Den är ett exempel på en tid då datorer kunde vara nationella projekt, där utbildning, självständighet och långsiktig samhällsnytta vägde tyngre än ren marknadsanpassning.
Det är därför Tiki-100 fortfarande fascinerar: inte för att den vann marknaden, utan för att den vågade gå sin egen väg.
Commodore 128 lanserades 1985 som en ovanligt djärv uppföljare till den enormt populära Commodore 64. I stället för att bara vara snabbare och bättre försökte den vara flera datorer på en gång: nästan helt C64-kompatibel, utrustad med 80-kolumners skärmläge för seriöst arbete och dessutom försedd med en extra processor för att kunna köra CP/M. Resultatet blev en tekniskt imponerande hybrid som pressade åttabitarsplattformen till gränsen – och som än i dag fascinerar retroentusiaster.
När Commodore 128 presenterades i januari 1985 var det tydligt att företaget försökte göra något mer än att bara ersätta den enormt framgångsrika Commodore 64. C128 var tänkt att bli både ett steg framåt och ett tryggt steg bakåt – en dator som kombinerade framtidsambitioner med full bakåtkompatibilitet.
Resultatet blev en av de tekniskt mest avancerade åttabitarsdatorerna som någonsin nådde konsumentmarknaden.
Tre datorer i en
Commodore 128 marknadsfördes ofta som ”tre datorer i en”, och det var ingen överdrift. Maskinen kunde köras i tre helt olika lägen:
C128-läge, med förbättrad BASIC, mer minne och både 40- och 80-kolumners text
C64-läge, som i praktiken gav nästan full kompatibilitet med den äldre Commodore 64
CP/M-läge, tack vare en inbyggd Z80-processor, vilket öppnade dörren till affärs- och produktivitetsprogram från minidatorvärlden
Att en hemdator kunde växla mellan två processorer – MOS 8502 och Zilog Z80 – var extremt ovanligt. Det gjorde C128 till en teknisk hybrid som saknade egentliga motsvarigheter bland konkurrenterna.
Mer minne, bättre tangentbord
En av de tydligaste förbättringarna jämfört med C64 var minnet. Standardutförandet hade 128 kilobyte RAM, vilket var dubbelt så mycket som föregångaren. Genom smart minneshantering kunde betydligt mer av detta användas direkt i BASIC, vilket gjorde större och mer komplexa program möjliga.
Tangentbordet var också tydligt riktat mot mer seriös användning. Här fanns numeriskt tangentbord, fler funktionsknappar och dedikerade tangenter för Esc, Tab och Help – funktioner som länge hade efterfrågats av användare som skrev mycket kod eller arbetade med text.
80 kolumner – äntligen
En annan viktig nyhet var stödet för 80 kolumner, något som länge setts som ett krav för affärs- och utbildningsprogram. Med hjälp av ett separat videokretskort kunde C128 visa text i 80 kolumner med färg, samtidigt som den gamla 40-kolumnersgrafiken från C64 fanns kvar.
I praktiken kunde två skärmar användas samtidigt: en för grafik och en för text. För programmerare var detta en kraftfull kombination, långt före sin tid i hemdatorvärlden.
BASIC 7.0 – kraftfullt men långsamt
Commodore BASIC 7.0 var betydligt mer avancerat än BASIC 2.0 i C64. Det innehöll inbyggda kommandon för grafik, ljud, diskhantering och strukturerad programmering. Många moment som tidigare krävde krångliga PEEK- och POKE-kommandon kunde nu göras direkt i språket.
Nackdelen var att BASIC 7.0 var stort och därför långsamt – åtminstone i 1 MHz-läge. För att få acceptabel prestanda krävdes ofta att datorn kördes i 2 MHz, vilket i sin tur bara fungerade fullt ut i 80-kolumnsläget.
För avancerad för sitt eget bästa
Trots sin tekniska briljans blev Commodore 128 aldrig någon riktig storsäljare i nivå med C64. Många användare fortsatte helt enkelt att köra sina gamla C64-program, utan att dra nytta av de nya funktionerna. Samtidigt lockades affärsanvändare i allt högre grad av billiga IBM PC-kompatibla datorer.
C128 hamnade därmed i ett slags mellanläge: för avancerad för spelmarknaden, men inte tillräckligt standardiserad för företagsvärlden.
Ett ingenjörsdrivet mästerverk
I efterhand har Commodore 128 fått ett gott rykte bland entusiaster och programmerare. Den ses ofta som ett ingenjörsdrivet projekt snarare än ett marknadsdrivet – en dator där tekniska möjligheter prioriterades framför enkelhet och tydlig målgrupp.
Den blev också den sista åttabitarsdatorn som Commodore lanserade innan fokus helt flyttades till Amiga-plattformen.
Arvet efter Commodore 128
Commodore 128 representerar kulmen på åttabitars-eran. Den visar hur långt tekniken kunde pressas inom ramarna för en arkitektur som redan då började bli föråldrad. I stället för att förenkla valde Commodore att lägga till, kombinera och expandera.
Resultatet blev en dator som kanske inte vann marknaden – men som än i dag väcker respekt för sin tekniska djärvhet och sin ovanliga mångsidighet.
Youtube innnehåller om C128
Faktaruta: Commodore 128 (C128)
Typ: Hemdator (8-bit)
Tillverkare: Commodore Business Machines (CBM)
Lansering: 1985
Avslutad produktion: 1989
Sålda enheter: cirka 2,5 miljoner
CPU: MOS 8502 (1–2 MHz) + Zilog Z80 (4 MHz, för CP/M)
I en tid då de flesta persondatorer var enkla maskiner för hobbybruk och spel tog Commodore en helt annan väg. SuperPET 9000 var en dator utvecklad i samarbete med akademin, byggd för programmerare, forskare och studenter som behövde verkliga utvecklingsverktyg snarare än leksaker. Med dubbla processorer, avancerade programmeringsspråk och stordatorliknande ambitioner kom den att bli ett av de mest särpräglade och visionära systemen i den tidiga mikrodatorepoken.
I slutet av 1970-talet stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Stordatorer och minidatorer dominerade universitet och forskning, medan persondatorer just hade börjat ta form. I detta gränsland föddes Commodore SuperPET 9000 – en dator som medvetet konstruerades för att sudda ut gränsen mellan akademisk datorkraft och persondatorns tillgänglighet. Resultatet blev en av de mest avancerade, ovanliga och tekniskt intressanta persondatorerna från sin tid.
Ett datorprojekt från universitetet
Till skillnad från många samtida hemdatorer utvecklades SuperPET i nära samarbete med University of Waterloo i Kanada. Syftet var inte spel eller hemanvändning, utan utbildning, forskning och professionell programutveckling. Datorn skulle fungera som ett seriöst arbetsredskap för studenter, forskare och utvecklare. Detta akademiska ursprung präglar hela konstruktionen, från hårdvara till mjukvara.
Två processorer i samma dator
SuperPET var unik genom att innehålla två olika processorer. MOS Technology 6502 gav full kompatibilitet med tidigare Commodore PET-modeller, medan Motorola 6809 erbjöd en betydligt mer avancerad arkitektur lämpad för strukturerad programmering och kompilatorbaserade språk. Med hjälp av fysiska omkopplare kunde användaren välja vilken processor som skulle vara aktiv. I 6502-läge fungerade datorn som en traditionell PET, medan 6809-läget gav tillgång till ett helt annat system anpassat för utvecklingsarbete. För sin tid var detta en mycket ovanlig och tekniskt djärv lösning.
En programmeringsmiljö på minidatornivå
När SuperPET startades i 6809-läge möttes användaren inte av ett enkelt BASIC-prompt, utan av ett menybaserat utvecklingssystem. Här fanns programmeringsspråk och verktyg som annars hörde hemma på betydligt större datorer. APL, FORTRAN, Pascal, assembler och COBOL kompletterades av en avancerad texteditor, maskinkodsmonitor och seriell kommunikation via RS-232. Grundidén var att utvecklare skulle kunna skriva, testa och felsöka program lokalt på SuperPET och därefter överföra källkoden till en stordator eller minidator via direktuppkoppling.
Kraftfull hårdvara för sin tid
Jämfört med andra persondatorer i början av 1980-talet var SuperPET tekniskt imponerande. Den kunde utrustas med upp till 96 kilobyte RAM, hade 48 kilobyte ROM med det specialutvecklade Waterloo KERNAL och använde en inbyggd 12-tums monokrom bildskärm i 80 kolumners textläge. Tangentbordet var fullstort och försett med APL-symboler direkt på tangenterna. Äkta RS-232 och IEEE-488 gav stöd för professionell kringutrustning. Detta var ingen förenklad hemdator, utan ett system byggt för seriöst och långsiktigt arbete.
En nischprodukt med tydligt syfte
SuperPET blev aldrig någon massprodukt. Den var dyr, avancerad och riktade sig till en begränsad målgrupp inom akademi och utveckling. I Europa marknadsfördes den som en MicroMainframe, ett namn som tydligt signalerade ambitionen att erbjuda stordatorliknande funktioner i skrivbordsformat. Trots den begränsade spridningen har SuperPET fått en särskild plats i datorhistorien.
En alternativ framtid för persondatorn
I efterhand är SuperPET särskilt intressant eftersom den visar en alternativ utvecklingsväg. Den representerar en vision där persondatorn tidigt blev ett professionellt utvecklingsverktyg snarare än en maskin främst avsedd för spel och hemanvändning. Många av idéerna lever kvar i dagens utvecklingsmiljöer, där terminalbaserat arbete, flera programmeringsspråk och direkt kommunikation med andra system fortfarande är centrala.
Sammanfattning
SuperPET 9000 var tekniskt avancerad, akademiskt präglad och kompromisslöst riktad mot programmerare. Den var före sin tid och för specialiserad för att bli kommersiellt framgångsrik, men just därför är den i dag en av de mest fascinerande persondatorerna från den tidiga mikrodatorepoken. Det var en dator byggd inte bara för att användas, utan för att förstås.
Innehåll på youtube som behandlar CMD SuperPet 9000
Faktaruta: Commodore SuperPET 9000 (MMF 9000)
Även känd som: MicroMainframe (Europa), MMF 9000
Bakgrund: Utvecklad i samarbete med University of Waterloo (Kanada) som en avancerad utvecklingsmaskin.
CPU: MOS Technology 6502 och Motorola 6809
Klockfrekvens: 1 MHz
RAM: 96 KB
ROM: 48 KB (Waterloo KERNAL, inkl. CBM BASIC 4.0)
Bildskärm: 12" monokrom
Textläge: 80 kolumner × 25 rader
Video: MOS Technology 6545 CRTC
Ljud: Piezo-högtalare (en fyrkantsvågsröst, tre oktaver)
Portar/kretsar: 6551 ACIA, MOS 6520 PIA, MOS 6522 VIA
MC88100 var Motorolas första RISC-mikroprocessor och lanserades 1988 som ett försök att ta steget in i nästa generation av högpresterande datorarkitekturer. Med en ren instruktionsuppsättning, många register och avancerad pipelining representerade den ett tydligt brott mot företagets tidigare CISC-baserade 68000-familj. Trots tekniska fördelar fick MC88100 begränsad kommersiell framgång, men den kom att få betydelse som ett tidigt exempel på idéer som senare blev standard i moderna processorer.
I slutet av 1980-talet befann sig datorindustrin i ett teknikskifte. Traditionella CISC-processorer, med allt mer komplexa instruktioner, började ifrågasättas av en ny filosofi: RISC – Reduced Instruction Set Computer. Motorola, vid denna tid en av världens ledande processortillverkare, valde att ta steget fullt ut och presenterade 1988 mikroprocessorn MC88100. Det var företagets första implementation av den nya 88000-arkitekturen och tänkt som en efterträdare – eller till och med ersättare – till den framgångsrika 68000-familjen.
Vad var MC88100?
MC88100 var en 32-bitars RISC-processor designad för hög prestanda genom enkelhet och parallellism. I stället för att låta varje instruktion göra mycket arbete, byggde man processorn kring korta, snabba instruktioner som kunde flyta genom en pipeline. Arkitekturen var ren och konsekvent, vilket gjorde den attraktiv både för kompilatorer och operativsystem.
Processorn hade separata exekveringsenheter för heltalsberäkningar, flyttalsaddition, flyttalsmultiplikation samt minnesoperationer. Trots detta kunde endast en instruktion utföras per klockcykel, men tack vare pipelining och parallella enheter uppnåddes ändå hög genomströmning för sin tid.
Ett ovanligt cache-upplägg
En av MC88100:s mest särpräglade egenskaper var att den saknade inbyggd cache och minneshantering. I stället användes en extern stödkrets, MC88200, som innehöll både nivå-1-cache och MMU. Ett typiskt system använde två sådana kretsar – en för instruktioner och en för data – vilket effektivt gav processorn en modifierad Harvard-arkitektur.
Tanken bakom detta var flexibilitet. Systembyggare kunde välja hur mycket cache som behövdes och anpassa priset därefter. I praktiken blev resultatet ofta det motsatta: fler kretsar krävde större kretskort, fler bussar och mer komplex design, vilket ökade både kostnad och energiförbrukning.
Registermodell långt före sin tid
MC88100 hade en mycket modern programmeringsmodell. Den erbjöd 32 allmänna register, där ett register alltid innehöll värdet noll – ett koncept som idag känns självklart men då var relativt nytt. Processorn kunde samtidigt läsa från fyra register och skriva till två, vilket gav goda möjligheter till optimering.
Registermodellen och instruktionsuppsättningen påminner starkt om akademiska RISC-designer från samma period, och likheter kan även ses med senare arkitekturer som RISC-V. För programmerare framstod MC88100 som konsekvent, logisk och framtidssäker.
Tillverkning och teknik
MC88100 innehöll omkring 165 000 transistorer och tillverkades i Motorolas egen 1,5 mikrometers CMOS-process. Stödkretsen MC88200 var betydligt större, med cirka 750 000 transistorer. Vid slutet av 1980-talet var detta avancerad halvledarteknik, särskilt för RISC-processorer som ofta prioriterade enkelhet framför hög transistorbudget.
Varför blev den ingen succé?
Trots sina tekniska kvaliteter blev MC88100 aldrig någon kommersiell framgång. Det fanns flera orsaker. Den kanske viktigaste var intern konkurrens inom Motorola. Företaget tjänade stora pengar på 68000-familjen, som användes i persondatorer, arbetsstationer och inbyggda system. 88000-arkitekturen uppfattades därför som ett hot snarare än en naturlig utveckling.
Dessutom prissattes MC88100 högt, särskilt eftersom fungerande system i praktiken krävde flera extra kretsar. Samtidigt lanserade konkurrenter som MIPS och SPARC mer integrerade lösningar som var enklare och billigare att bygga system kring. MC88100 hamnade därmed i ett tekniskt starkt men kommersiellt utsatt mellanläge.
Användningsområden
Trots begränsad spridning användes MC88100 i vissa nischer. Den förekom i avancerade inbyggda system, i Motorolas egna arbetsstationer och i större Unix-system från tillverkare som Data General och Unisys. I vissa fall användes processorn till och med utan extern cache, exempelvis i grafiska X-terminaler där kostnad var viktigare än maximal prestanda.
Arvet efter MC88100
MC88100 fick en efterföljare i MC88110, som integrerade fler funktioner och rättade till flera av de ursprungliga svagheterna. Ändå blev 88000-familjen kortlivad. I stället kom många av idéerna att leva vidare när Motorola senare samarbetade med IBM och Apple kring PowerPC-arkitekturen.
En processor före sin tid
MC88100 är ett tydligt exempel på hur teknisk kvalitet inte alltid räcker för kommersiell framgång. Arkitekturen var elegant, modern och i många avseenden före sin tid. Men höga kostnader, komplex systemdesign och interna affärsbeslut gjorde att den aldrig fick chansen att slå igenom brett.
I efterhand framstår MC88100 som en viktig milstolpe i RISC-historien – inte för sin marknadsandel, utan för sina idéer. Många av de principer som idag dominerar moderna processorer fanns redan där, inbakade i Motorolas djärva men olyckliga satsning från 1988.
Faktaruta: Motorola MC88100
Typ
Mikroprocessor (RISC)
Arkitektur
Motorola 88000 (32-bit)
Lanserad
1988
Efterföljare
MC88110
Utförande
Separata enheter för heltal, FP-add, FP-mul och load/store
Instr./cykel
Upp till 1 instruktion per klockcykel
Register
32 allmänna register (R0=0), samt kontrollregister
Cache/MMU
Via extern stödkrets MC88200 (ofta två: instr./data)
Transistorer
MC88100: ~165 000 • MC88200: ~750 000
Tillverkning
1,5 µm CMOS (Motorola)
Användning
Högklassiga inbyggda system, arbetsstationer och vissa Unix-servrar
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Motorola 68000, ofta kallad 68k, var processorn som gav 1980-talets datorer muskler nog för grafik, ljud och avancerade operativsystem. Med sin ovanliga kombination av 32-bitars tänkande och 16-bitars hårdvara blev den hjärtat i klassiska maskiner som Macintosh, Amiga och Atari ST – och lade grunden för en hel generation av persondatorer, spelkonsoler och inbyggda system.
När man pratar om 1980-talets “klassiska” datorer – Macintosh, Amiga och Atari ST – finns det en komponent som dyker upp om och om igen: Motorola 68000, ofta kallad 68k. Den kom 1979 och blev snabbt en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna i hemdatorernas och spelmaskinernas historia. Den var inte först med allt, men den hamnade mitt i rätt tid, med rätt egenskaper – och blev en motor för en hel epok.
En märklig men genial kompromiss: 16/32-bit
68000 brukar beskrivas som en 16/32-bitars processor. Det låter motsägelsefullt, men är själva poängen.
Den hade 32-bitars register och ett 32-bitars instruktionsset (hur den tänker och räknar).
Men den hade en 16-bitars extern databuss (hur den pratar med minnet utanför chippet).
Motorola marknadsförde den därför som 16/32-bit: 32-bitars “hjärna” i ett paket som var billigare och enklare att bygga datorer kring än en “full” 32-bitars lösning hade varit då.
Stor och “platt” adressrymd – lättare att programmera
En av de stora praktiska vinsterna var hur minnet adresserades. Många konkurrenter under perioden använde varianter av segmentering eller krångliga minnesmodeller. 68000 hade istället en rak och lättbegriplig modell: en adress är en adress.
Externt hade den 24 adresslinjer, vilket gav 16 MB adressrymd (mycket för tiden). Internt räknade den med 32-bitars adresser, vilket var en form av framtidstänk: samma programtänk kunde leva vidare när senare 68k-modeller blev mer “äkta” 32-bitars.
Det här gjorde 68000 populär bland utvecklare. Den var relativt “ren” att skriva för och passade bra för större program, grafiksystem och operativsystem.
Register i överflöd (för sin tid)
68000 hade 16 generella register uppdelade i två grupper:
D0–D7: dataregister
A0–A7: adressregister (där A7 är stackpekare)
Det var generöst jämfört med många samtida processorer. Fler register betyder att man kan göra mer arbete inne i processorn utan att hela tiden läsa/skriva till minnet, vilket i praktiken ger fart.
Instruktionssetet: “nästan allt kan göras med nästan allt”
Designen försökte vara ortogonal. Det betyder ungefär: samma typer av operationer kan kombineras med många olika adresseringssätt utan att man stöter på massor av specialfall.
Den hade till exempel:
flera varianter av register- och minnesadressering
PC-relativ adressering (bra för flyttbar/position-oberoende kod)
instruktioner för bitmanipulation, blockflytt och loopar
tydliga villkorliga hopp baserat på statusflaggor (N, Z, V, C m.fl.)
För utvecklare som kom från enklare 8-bitarsvärldar kändes 68k ofta som ett steg närmare “minidator”-känsla.
Varför blev den så populär?
68000 kom när grafiska användargränssnitt började bli attraktiva och när datorer behövde kunna hantera mer än text.
Den hamnade därför i en rad system som definierade 80-talet:
Apple Lisa och sedan Macintosh
Commodore Amiga
Atari ST
Sharp X68000
en mängd Unix-arbetsstationer (tidiga Sun m.fl.)
och i massor av skrivare och industriell utrustning
Kort sagt: den fanns både i “coola” persondatorer och i seriösa system där stabilitet och prestanda betydde mycket.
Spelvärldens arbetshäst
På spelsidan blev 68000 närmast en standard i arkadhallar och senare konsoler:
arkadsystem från Sega, Capcom, SNK m.fl.
Sega Mega Drive/Genesis hade 68000 som huvud-CPU
flera system använde två, tre eller till och med fler 68000 i samma maskin för att dela upp jobbet
Att den kunde driva både grafikintensiva spel och samtidigt vara “rimligt” billig gjorde den till en favorit.
Svagheter som senare fixades
Den tidiga 68000:an hade också begränsningar. En klassisk detalj är att den första versionen inte var perfekt för vissa former av virtualisering och virtuellt minne, eftersom den inte alltid sparade tillräckligt med intern state vid vissa fel. Det löstes i senare varianter som 68010 och framåt, där arkitekturen blev mer robust för operativsystem som ville ha mer avancerad minneshantering.
En familj som levde länge
68000 blev startpunkten för en hel släkt:
68010, 68020, 68030, 68040 (och vidare specialvarianter)
inbyggda varianter som 68EC000, 68HC000 och senare mikrokontrollerfamiljer
Även när den “försvann” från skrivbordet fortsatte den i inbyggda system, där lång livslängd ofta är viktigare än att vara modernast.
Varför pratar man fortfarande om 68k?
Motorola 68000 var inte bara en processor – den var en plattform. Den gjorde det möjligt för tillverkare att bygga datorer som kändes kraftfulla och “framtidssäkra”, och den gav programmerare ett relativt rent och logiskt system att jobba med. Resultatet blev att den hamnade i maskiner som folk fortfarande minns med värme: Macintoshens första år, Amigans demoscen, Atari ST i musikstudior – och arkadspel som fortfarande spelas i emulatorer.
Det är därför 68k har fått något som få mikroprocessorer får: ett slags kulturellt efterliv.
Macintosh, Amiga, Atari ST, Sega Mega Drive (Genesis), arkadsystem
Kort sagt: 68000 kombinerade 32-bitars instruktionsset och register med en 16-bitars extern databuss – en smart kompromiss som gav hög prestanda till rimlig kostnad under 1980-talet.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Motorola 6809 var en 8-bitarsprocessor med ovanligt många 16-bitarsidéer, lanserad 1978 när datorvärlden stod mitt i skiftet mot kraftfullare arkitekturer. Den blev känd för sin eleganta och “moderna” design – med smart adressering, två stackpekare och till och med hårdvarumultiplikation – men också för att vara dyr och därmed hamna i skuggan av billigare rivaler som 6502 och Z80. Trots det satte den avtryck i klassiska datorer och spelmaskiner, och räknas än i dag som en av de mest imponerande 8-bitarsprocessorerna som byggts.
När vi pratar om 1970- och 80-talets hemdatorer dyker ofta namn som 6502 (Apple II, Commodore 64) och Z80 (Sinclair, MSX, CP/M-maskiner) upp. Men i skuggan av de stora volymvinnarna fanns en processor som många ingenjörer fortfarande håller högt: Motorola 6809. Den var dyr, ibland för dyr – men tekniskt var den något av en “8-bitars aristokrat”: elegant, kraftfull och ovanligt modern för sin tid.
En processor född i ett mellanläge
6809 lanserades 1978, i ett ögonblick när marknaden stod och vacklade mellan epoker. 8-bitarsdatorer dominerade fortfarande, men 16-bitarsprocessorer som Intel 8086 och Motorolas egen 68000 var på väg in och lovade ett nytt prestandasprång. Motorola behövde något som kunde ge deras populära 6800-familj ett rejält lyft – utan att tvinga alla kunder att hoppa till dyrare 16-bitarsplattformar.
Resultatet blev 6809: en 8-bitare i databredd, men med många 16-bitarsidéer inbyggda.
Varför var 6809 “för bra” för att vara 8-bit?
Det som gjorde 6809 speciell var inte en enda “killer feature”, utan helheten – den kändes mer som en välplanerad verktygslåda än som en kompromiss.
1) Två stackar – som att ha två hjärnor för ordning och reda
De flesta enkla processorer hade en stackpekare (stacken används för t.ex. returadresser när man anropar subrutiner). 6809 hade två:
S (systemstack)
U (userstack)
Det här gjorde det mycket lättare att skriva robust systemkod, avbrottshantering och till och med flertaskande operativsystem. Det är en av anledningarna till att 6809 blev en bra grund för system som OS-9 och UniFlex.
2) “Flytta programmet var du vill” – positionoberoende kod
På tidiga 8-bitarsmaskiner var det vanligt att program “antog” att de låg på en viss adress i minnet. Flyttade du programmet behövde du ofta peta om adresser manuellt.
6809 fick ovanligt bra stöd för PC-relativ adressering (programräknar-relativ), vilket gjorde det enklare att skriva positionoberoende kod – program som fortfarande fungerar även om de placeras någon annanstans i minnet. I dag tar vi det för givet, men då var det en stor sak.
3) Direkt sida – men flyttbar
6502 är känd för sin “zero page” (snabbare adressering i första 256 byten av minnet). 6809 hade också ett snabbt 256-bytesfönster, men med en twist: ett DP-register (Direct Page) som kunde peka ut vilken 256-bytesdel som helst i minnet som skulle vara “snabbzonen”. Smart, flexibelt och väldigt användbart i större program.
4) En tidig hårdvarumultiplikation
Multiplikation var ofta något man fick “programmera fram” med loopar på enklare processorer. 6809 hade en hårdvaruinstruktion för multiplikation (8×8 → 16 bitar). Det låter litet, men i spel, ljud och grafik kunde det vara guld.
5) Ren och “ortogonal” instruktionsuppsättning
6809 är känd för att vara ortogonal: instruktionerna och adresseringslägena passar ihop på ett konsekvent sätt. För programmerare betyder det färre “konstiga undantag”, mer förutsägbar kod och ofta en känsla av att processorn “samarbetar”.
Men varför tog den inte över världen?
Här kommer den tragiska delen – 6809 var ofta för dyr för att vinna volymmarknaden.
I början av 1980-talet kunde 6809 kosta många gånger mer än 6502 och Z80. Och när man dessutom såg att 16-bitarsmaskiner började springa ifrån prestandamässigt, hamnade 6809 i ett besvärligt läge:
Inte billigast (så den förlorade mot 6502/Z80)
Inte framtidssäkrast (så den förlorade mot 8086/68000)
Det blev en processor som älskades av dem som använde den – men som sällan valdes när inköpschefen räknade kronor.
Var användes den då?
Trots allt fick 6809 en imponerande meritlista. Den dök upp i flera klassiska system och spel:
TRS-80 Color Computer (en av de mest kända 6809-datorerna)
Dragon 32/64
Commodore SuperPET
Vectrex (vektorgrafik-konsolen med sitt unika utseende)
Arkadspel från bl.a. Williams (t.ex. Defender, Robotron: 2084, Joust)
Konami använde en modifierad 6809-variant i flera spel
Den användes också i vissa musikmaskiner och synthesizers – områden där bra instruktionsstöd och “smidig” kod kunde spela stor roll.
En lång svans: kloner, förbättringar och FPGA
6809 försvann inte bara. Hitachi 6309 blev en slags “6809+” med extra instruktioner och register. Och i modern tid har 6809-kärnor syntetiserats i HDL och körts i FPGA, ofta i mycket högre hastigheter än originalchippen.
Det säger något om designen: den var så genomtänkt att den fortfarande är intressant – decennier senare.
6809 i en mening
Motorola 6809 var en processor som låg ett steg före sin tid, men som kom i en marknad där pris och timing ofta betydde mer än elegans. Den blev aldrig den vanligaste 8-bitarsprocessorn – men kanske en av de mest respekterade.
Motorola 6809 – faktaruta
Lanserad
1978
Tillverkare
Motorola
Databuss
8-bit
Adressbuss
16-bit (64 KB adressrymd)
Kapsel
40-pin DIP
Transistorer
ca 9 000
Kännetecken
Två stackpekare (S och U)
16-bitars ackumulatorn D (A+B)
PC-relativ adressering (bra för positionoberoende kod)
Hårdvarumultiplikation (8×8 → 16 bitar)
Många adresseringslägen och “ortogonal” instruktionsuppsättning
Vanliga användningar
TRS-80 Color Computer, Dragon 32/64, Vectrex, samt flera arkadspel från tidigt 1980-tal.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
En smartphone utan hemknapp, byggd på Linux och styrd nästan helt med svep – Jolla-telefonen från 2013 var en udda fågel i en värld som dominerades av Android och iPhone. Den blev ingen storsäljare, men satte fingret på en viktig fråga: hur mycket kontroll ska användaren egentligen ha över sin mobil – och måste alla telefoner följa samma mall?
När svep tog över: berättelsen om Jolla-telefonen
I slutet av 2013 lanserades en smartphone som gick tvärt emot nästan alla rådande trender. Den hade ingen hemknapp, inget klassiskt menysystem och byggde inte på Android eller iOS. I stället satsade den på Linux, gester och öppenhet. Telefonen hette Jolla – ofta kallad Jolla 1 eller J1 – och blev snabbt ett kultobjekt bland teknikentusiaster.
Ett arv från Nokias experimentella år
Bakom Jolla stod ett team av tidigare Nokia-ingenjörer som arbetat med operativsystemet MeeGo. När Nokia lade ner MeeGo-projektet och satsade på Windows Phone tog dessa utvecklare med sig idéerna vidare. Resultatet blev Jolla-telefonen, som på många sätt kan ses som den andliga arvtagaren till Nokia N9.
Precis som N9 saknade Jolla-telefonen en traditionell hemknapp. I stället styrdes hela användarupplevelsen med svep från skärmens kanter – något som vid lanseringen uppfattades som radikalt, men som senare blivit standard i branschen.
Sailfish OS – ett Linux-system i fickan
Telefonen körde Sailfish OS, ett Linux-baserat operativsystem utvecklat av Jolla själva. Systemet var byggt kring multitasking och gester. Appar kunde minimeras, stängas och växlas mellan utan att lämna hemskärmen, och menyer i appar drogs fram med så kallade ”pulley menus”.
Sailfish OS riktade sig inte i första hand till massmarknaden, utan till användare som uppskattade kontroll, öppenhet och ett annorlunda gränssnitt.
Android-appar utan Android
En av de största utmaningarna för alternativa mobilplattformar är apputbudet. För att lösa detta använde Jolla en teknik kallad Alien Dalvik, som gjorde det möjligt att köra Android-appar direkt i Sailfish OS. Appar kunde installeras via tredjepartsbutiker och fungerade ofta förvånansvärt bra, trots att Android inte var installerat som operativsystem.
Detta gav Jolla-telefonen en praktisk fördel jämfört med många andra Linux-mobiler, även om kompatibiliteten aldrig var perfekt.
Genomtänkt men återhållsam hårdvara
Jolla-telefonen var ingen prestandamonster, men erbjöd välbalanserad hårdvara för sin tid. Den hade en 4,5-tums IPS-skärm i qHD-upplösning, en Snapdragon 400-processor, 1 GB RAM och 16 GB intern lagring. Batteriet var utbytbart, och det fanns stöd för microSD-kort – två funktioner som redan då började försvinna från många flaggskepp.
En särskild detalj var det utbytbara bakstycket, kallat ”The Other Half”. Förutom att ändra färg kunde baksidan även påverka mjukvarans beteende, till exempel genom teman eller funktioner kopplade till skalet.
Lång livslängd i en snabbbransch
Trots begränsad kommersiell framgång fick Jolla-telefonen ovanligt lång mjukvarusupport. Sailfish OS uppdaterades för enheten i omkring sju år, med den sista kompatibla versionen släppt 2020. Det är betydligt längre än vad många betydligt mer populära Android-modeller fick.
Efter att officiellt stöd upphörde har telefonen fortsatt leva vidare i entusiastkretsar, där alternativa Linux-distributioner testats – även om samtal och mobildata då ofta saknas.
Varför Jolla-telefonen fortfarande är relevant
Jolla-telefonen förändrade aldrig smartphonemarknaden, men den visade att det fanns ett alternativ. Den bevisade att en modern mobil kunde byggas på Linux, styras nästan helt med gester och ändå fungera i vardagen.
I efterhand framstår Jolla J1 som ett teknikhistoriskt experiment – ett exempel på hur innovation ibland sker i utkanten av marknaden, långt från de största tillverkarna. Den blev kanske inte framtiden, men den visade att framtiden kunde se annorlunda ut.
Youtube innehåll om Jolla Phone J1
Tekniska fakta – Jolla Phone (J1)
Lansering
2013 (släppt 27 november 2013)
Operativsystem
Sailfish OS (officiellt stöd upphörde; sista kompatibla version 3.4.0)
I en mobilvärld som domineras av Android och iOS finns det ett alternativ som seglat sin egen kurs i över ett decennium. Sailfish OS, utvecklat av det finska bolaget Jolla, är ett Linux-baserat mobiloperativsystem som satsar på gester, öppenhet och teknisk kontroll i stället för låsta ekosystem. Det är inte byggt för massmarknaden – utan för dem som vill förstå, påverka och använda sin mobil på ett annat sätt än vad de stora plattformarna erbjuder.
Tänk dig att du tar det som gjort Linux starkt i servrar och datorer – frihet att bygga om, anpassa och återanvända – och trycker in det i en mobil som styrs mer med gester än knappar. Det är ungefär där Sailfish OS kommer in: ett mobiloperativsystem utvecklat av Jolla, byggt på en Linux-grund, men med en egen, tydligt annorlunda användarupplevelse.
Sailfish OS är inte bara “ännu ett mobil-OS”. Det är ett exempel på hur teknikvärlden ibland försöker ta en alternativ väg när de stora motorvägarna (Android och iOS) känns för trånga.
Från MeeGo-arvet till ett eget ekosystem
Rötterna till Sailfish OS går tillbaka till MeeGo – ett tidigare mobilprojekt som i sin tur byggde på idéer och teknik från äldre Linux-satsningar i mobilvärlden. När den eran började ebba ut tog Jolla med sig en del av arvet och formade något nytt: en modern mobilplattform med fokus på flytande multitasking, gester och en design som vågade vara annorlunda.
Operativsystemet började säljas med den första Jolla-telefonen 2013 och har sedan dykt upp både i Jollas egna enheter och via licenser till andra tillverkare – samt i en hel del community-portningar till andra mobiler och surfplattor.
Linux i botten – mobil i toppen
På insidan är Sailfish OS i grunden en Linuxdistribution, vilket betyder att den lutar sig mot välkända byggstenar: Linux kernel som kärna, standardverktyg i användarlandet och klassisk Linux-mjukvara i “mellanlagren”.
Det blir extra intressant när man tittar på hur själva gränssnittet är byggt: Sailfish använder en grafisk “shell” kallad Lipstick, baserad på Qt och körd ovanpå Wayland. Det är en modernare väg än äldre displayteknik och passar bra för mobila system där resurser och responsivitet är viktiga.
En mobil du styr med handen – inte med knappar
Sailfish är känt för ett gestbaserat gränssnitt. I stället för att allt ska ske via traditionella “hemknappar” och fasta navigationsfält bygger mycket på svep, drag och så kallade “pulley menus” – menyer du drar fram från kanten eller toppen. Det är ett tydligt exempel på hur ett operativsystem kan kännas annorlunda utan att det egentligen kräver kraftigare hårdvara; det handlar mer om idéer och interaktionsdesign.
Android-appar utan att vara Android
En av de stora utmaningarna för alternativa mobiloperativsystem är app-ekosystemet. Sailfish löser en del av det genom en (huvudsakligen) proprietär kompatibilitetslösning: Alien Dalvik.
Poängen är att Android-appar i vissa fall kan köras på Sailfish utan att systemet “emulerar” en hel Android-telefon (vilket ofta är tungt och segt). I stället anpassas Androids API:er så att apparna kan köras mer direkt. I modernare upplägg sker detta i en isolerad container-miljö (t.ex. med LXC), vilket också hjälper säkerheten.
Säkerhet: sandlådor i fickformat
Mobiloperativsystem lever farligt: appar laddas ner snabbt, körs ständigt uppkopplade, och hanterar allt från bilder till bank-id. Sailfish använder därför sandboxning (en “sandlåda” där appar begränsas) via en lösning som bygger på Firejail (i Sailfish-sammanhang ofta kallad Sailjail). Tanken är enkel: även om en app beter sig illa ska skadan kunna begränsas.
För utvecklare: riktig Linux-känsla
För den som gillar att meka är Sailfish rätt speciellt i mobilvärlden. Det finns terminal, SSH kan slås på, och det är möjligt att få root-åtkomst. I utvecklingsmiljön finns vanliga verktyg som kompilatorer och byggsystem, och utveckling sker ofta med Qt/QML och C++.
Det gör att Sailfish kan kännas mer “dator” än “låst mobil” – en filosofi som många Linux-användare känner igen.
Proprietärt och öppet i samma kropp
Sailfish OS är ett hybridbygge: en del är öppna komponenter från Linuxvärlden, men flera centrala delar har historiskt varit proprietära. Under senare tid har det också pratats om att vissa tidigare stängda komponenter öppnats eller ska öppnas. Resultatet blir en plattform som både kan dra nytta av open source-ekosystemets snabbhet och stabilitet – men samtidigt behålla vissa kommersiella delar.
Varför spelar Sailfish OS någon roll?
Även om Sailfish inte är massmarknad på samma sätt som Android och iOS är det ett tekniskt och kulturellt intressant projekt:
Det visar att mobilvärlden kan byggas på Linux på riktigt, inte bara “Linux i bakgrunden”.
Det utforskar andra sätt att använda en mobil – gester, multitasking och UI-val som inte är standardiserade av de största aktörerna.
Det ger ett exempel på hur man kan försöka skapa alternativ när marknaden domineras av två jättar.
Kort sagt: Sailfish OS är som en mindre båt i en ocean av kryssningsfartyg – men ibland är det just de mindre båtarna som vågar testa nya rutter.
Teknisk faktaruta
Sailfish OS (översikt)
Typ
Linux-baserat mobiloperativsystem
Kärna
Linux-kärnan
Grafiskt skal
Lipstick (byggt med Qt)
Display-stack
Wayland
Programmering
Qt/QML och C++ (vanligt för appar och UI)
Paketformat
RPM (med verktyg som PackageKit/Zypper för hantering/beroenden)
Nokia N800 Internet Tablet, lanserad 2007, var en handhållen Linux-baserad dator med fokus på internet långt innan begreppet surfplatta blivit allmänt känt. Med pekskärm, trådlös uppkoppling och ett öppet operativsystem pekade den ut riktningen för hur mobila datorer och plattor senare skulle utvecklas, men nådde aldrig någon bred kommersiell framgång.
Nokia N800 – surfplattan före surfplattorna
År 2007, flera år innan iPad och Androidplattor blev vardag, lanserade Nokia en ovanlig produkt: Nokia N800 Internet Tablet. Det var varken en mobiltelefon eller en bärbar dator, utan något mitt emellan – en liten, handhållen dator byggd nästan uteslutande för internet.
I efterhand framstår N800 som ett tekniskt experiment som låg långt före sin tid.
En dator för internet, inte för samtal
Till skillnad från Nokias mobiltelefoner saknade N800 SIM-kort och mobilnät. I stället anslöt den till internet via Wi-Fi eller genom att dela uppkoppling med en mobiltelefon via Bluetooth. Tanken var att användaren skulle surfa, läsa e-post, chatta och konsumera media – ungefär det som i dag är självklart på en surfplatta.
Detta var ett djärvt grepp i en tid då de flesta fortfarande använde knapptelefoner och datorer var något man satt vid ett skrivbord för att använda.
Linux i fickformat
En av N800:s mest unika egenskaper var operativsystemet Maemo, ett Linuxbaserat system som byggde på Debian. Det gav en frihet som var ovanlig i konsumentelektronik. Användaren kunde installera program från både officiella källor och community-projekt, och mer avancerade användare hade tillgång till terminal och systemverktyg.
Gränssnittet bestod av en anpassningsbar hemvy med små informationsrutor, genvägar och widgets – ett koncept som påminner starkt om dagens mobila startskärmar.
Imponerande teknik för sin tid
Hårdvaran var förvånansvärt kraftfull för 2007. Skärmen hade en upplösning på 800×480 pixlar, vilket var ovanligt högt i en handhållen enhet vid den tiden. Processorn kunde köras i 400 MHz med senare programvara, och två SD-kortplatser gav gott om lagringsutrymme.
N800 hade även inbyggd mikrofon, stereohögtalare, FM-radio och en liten utfällbar webbkamera som gjorde videosamtal möjliga – långt innan videosamtal blev vardag.
Funktioner som pekade mot framtiden
Med rätt programvara kunde N800:
surfa på webben med en modern webbläsare
spela musik och video
köra Skype-samtal
visa Flash-baserat webbinnehåll som YouTube
fungera som internetradio och RSS-läsare
Mycket av detta blev senare standard i smartphones och surfplattor, men var då något helt nytt i ett handhållet format.
Varför blev den ingen succé?
Trots sina innovationer nådde N800 aldrig den breda publiken. Den var relativt dyr, krävde tekniskt intresse och saknade egen mobiluppkoppling. Samma år förändrades dessutom marknaden drastiskt när pekskärmsmobiler med fokus på enkelhet började ta över.
Ett kultförklarat stycke teknikhistoria
I dag betraktas Nokia N800 som ett kultobjekt bland Linuxentusiaster och teknikintresserade. Den representerar en alternativ väg i mobilhistorien – en där öppen källkod, användarfrihet och internet stod i centrum redan från början.
Nokia N800 blev ingen massprodukt, men den visade tydligt hur framtidens mobila datorer skulle komma att se ut.
Nokia N800 på youtube
Fakta: Nokia N800
Tillverkare
Nokia
Lansering
Januari 2007 (CES)
Typ
Internetplatta / internetappliance
Operativsystem
Maemo / Internet Tablet OS 2007–2008
Processor
TI OMAP 2420 (330–400 MHz)
Minne
128 MB RAM, 256 MB flash
Skärm
4,1" 800×480 (ca 225 ppi), resistiv pekskärm
Anslutningar
Wi-Fi (802.11 b/g), Bluetooth 2.0, USB 2.0 (OTG)
Lagring
2× SD-kortplatser (SDHC-stöd)
Kamera
VGA-webbkamera (uppfällbar/roterbar)
Ljud
Stereo, mikrofon, FM-radio, 3,5 mm headset
Efterträdare
Nokia N810
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
På 1970-talet, när de flesta hemdatorer fortfarande laddade program från kassettband och byggdes som byggsatser på köksbordet, fanns ett litet företag i Ohio som tänkte betydligt större. Ohio Scientific, Inc. växte på bara några år från ett garageprojekt till en av de mest tekniskt djärva aktörerna i den tidiga mikrodatoreran – och blev först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk. Deras historia är en berättelse om snabb innovation, kultförklarade maskiner och hur idealistisk datorentusiasm krockade med 1980-talets företagsvärld.
Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka
På 1970-talet var “mikrodator” fortfarande ett ord som luktade lödkolv, papperstejp och hobbyrum. Ändå fanns det företag som tog steget från garage till industri snabbare än någon egentligen hann förstå vad som pågick. Ett av de mest fascinerande var Ohio Scientific, Inc. (OSI) – en amerikansk datortillverkare som hann bygga kultförklarade datorer, bli uppköpt, byta identitet flera gånger, och dessutom bli först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk redan 1977.
Det här är historien om OSI: från en liten idé i Ohio till en symbol för den tidiga hemdatorkulturen – och till sist ett ganska brutalt möte med 1980-talets företagslogik.
Började i ett garage – som undervisningshjälpmedel
OSI grundades 1975 i Hiram, Ohio, av tre personer: Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky och Dale A. Dreisbach. Det var inte tänkt att bli ett “datorföretag” från start. Ursprungligen sysslade de med elektroniska undervisningshjälpmedel – en sorts pedagogiska apparater för lärande.
Men marknaden var liten. Produkterna sålde dåligt.
Det som däremot sålde var något helt annat: ett tidigt mikrodator-kretskort, en “trainer board”, byggt runt den då nya MOS Technology 6502-processorn. Och när de satte in en annons i tidningen Byte small det till: beställningar i en storleksordning som gjorde att företaget i praktiken tvingades bli datortillverkare.
På kort tid flyttade verksamheten från garaget till en liten lokal i Hiram (en före detta barberarsalong, granne med en pizzeria), och sedan vidare till en stor fabrik i Aurora, Ohio.
Explosiv tillväxt: miljoner i omsättning och hundratals anställda
OSI växte snabbt. Redan 1976 ska företaget ha passerat 1 miljon dollar i omsättning, och fram mot 1980 nämns nivåer runt 18 miljoner dollar per år och en topp på cirka 300 anställda.
Det är lätt att glömma hur dramatiskt detta var. “Persondatorer” som koncept var nytt. Apple II och Commodore PET fanns – men världen var fortfarande full av kit, halvdokumenterade system och entusiaster som lärde sig maskinkod för att överhuvudtaget få något gjort.
OSI prickade rätt i tiden genom att sälja sådant hobbyister ville ha: kretskort och expansioner, färdiga datorpaket, disklösningar och programvara.
Och de gjorde det ofta billigare än konkurrenterna – men också med en baksida: rykten om att företaget var svårt att få tag på, och att mjukvaruleveranser inte alltid höll jämna steg med hårdvaran.
Produkterna som gjorde OSI berömda
Superboard: datorn som var en enda stor krets
OSI är kanske mest älskat för Superboard-linjen: en “single-board computer” där mycket av datorn (och i vissa versioner till och med tangentbordet) satt på ett enda kort.
Den mest kända är Superboard II (sent 1978), med MOS 6502, BASIC i ROM, inbyggd monitor/BIOS, kassettgränssnitt och fastlödd keyboard. Det var “bygg din egen hemdator”-drömmen, fast nästan färdig.
I Storbritannien fick den ett andra liv som klonen Compukit UK101, vilket säger en del om hur attraktiv designen var.
Challenger: OSI:s riktiga hemdatorfamilj
Parallellt fanns Challenger-datorerna: mer “färdiga system” i låda, ofta med expansionsplatser och tydligare fokus på att vara en komplett dator.
Challenger-serien kom i många varianter (I, II, II/2P, III, 1P, 4P…) och var ofta byggd kring 6502, med olika typer av video, tangentbordslösningar och lagring.
Challenger 4P (1979) sticker ut: färggrafik, ljudmöjligheter och till och med hemautomation med X10-protokoll – alltså idéer om “smart hem” innan uttrycket ens var uppfunnet.
Hårddisken 1977: OSI före sin tid
Det mest spektakulära är ändå lagringen.
I november 1977 presenterade OSI en extern hårddiskenhet: C-D74, med en 74 MB Winchester-liknande disk (stor 14-tums mekanik). Det låter komiskt idag – men detta var enormt för tiden. De flesta hemdatorer levde på kassettband eller disketter.
OSI:s lösning levererades med hårddiskenhet, gränssnittskort, operativsystem (OS-74), kabeldragning och integration mot Challenger-system.
Sen byggde de till och med rackmonterade system där dator och hårddisk ingick som ett “minidatorsystem”. Poängen? Du kunde köra databaser och ha flera terminaler inkopplade – något som annars var typiskt för betydligt dyrare minidatorer.
Det är en av de där historiska grejerna som låter överdriven – men som faktiskt hände: OSI var tidigt ute med att göra “seriös” lagring till något du kunde köpa till en mikrodator.
Uppköpet 1980: när hobbykulturen mötte koncernen
Trots framgångarna fanns en stress i bakgrunden. OSI växte snabbt, och grundarna tyckte själva att det blev svårt att hantera. 1980 kom därför en vändpunkt: OSI köptes av telekomkonglomeratet M/A-COM för 5 miljoner dollar.
Det låter som ett lyckligt slut: stabil ägare, mer kapital, mer struktur.
Men i praktiken blev det början på slutet för “det riktiga OSI”.
M/A-COM gjorde om bolaget, bantade produktlinjerna hårt och styrde fokus mot affärssystem. OSI bytte till och med namn till M/A-COM Office Systems. Kulturen förändrades; delar av utvecklingen flyttades; OSI blev mer en avdelning än en fristående innovatör.
Det är ett klassiskt mönster i techhistorien: ett företag skapar något spännande, men köps upp för att passa in i en helt annan strategi.
1983: snabba ägarbyten och en fabrik som tystnar
I början av 1980-talet började även M/A-COM få ekonomiska problem och bestämde sig för att sälja divisionen.
1983 köptes den av Kendata i Connecticut, som snabbt bytte tillbaka namnet till Ohio Scientific (varumärket hade fortfarande värde). Men Kendata saknade tillräcklig teknisk och tillverkningsmässig kapacitet. Samtidigt blev konkurrensen brutal: IBM och Tandy dominerade affärsdator- och hemdatormarknaden.
Resultatet blev dramatiskt. OSI:s fabrik i Aurora krympte till 16 anställda, fabriken stängdes i början av oktober 1983 och inventarierna likviderades.
Sen följde ytterligare försäljningar av “resterna”: till svenska AB Fannyudde via dotterbolaget Isotron och senare (1986) vidare kopplat till Dataindustrier AB (DIAB) genom uppköp av Isotron.
Varför OSI fortfarande spelar roll
OSI är inte “störst” i hemdatorkrönikan, men företaget är ett perfekt exempel på tre saker som definierar eran.
För det första: garage→industri var möjligt. På bara några år kunde en liten grupp gå från hobbyprodukter till fabrik och miljoner i omsättning.
För det andra: hårdvara gick snabbare än mjukvara. OSI lyckades bygga imponerande system men drogs med leverans- och organisationsproblem, särskilt kring programvara och support.
För det tredje: den tidiga PC-industrin var full av uppköp som ändrade allt. När koncerner tog över hobbyföretag försvann ofta det som gjorde dem unika.
Och så klart: de gav mikrodatorn en hårddisk innan det var normalt. Det är svårt att inte respektera.
Youtube innehåll om Ohio Scientific
Faktaruta: Ohio Scientific (OSI)
Namn
Ohio Scientific, Inc. (OSI)
Grundat
1975, Hiram, Ohio, USA
Grundare
Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky, Dale A. Dreisbach
Huvudkontor
Aurora, Ohio, USA
Bransch
Datorer (mikrodatorer, expansioner, programvara)
Kända produkter
Challenger-serien, Superboard-serien
Teknisk milstolpe
Först att marknadsföra mikrodatorer med hårddisk (1977)
Toppstorlek
Cirka 300 anställda (1980)
Uppköp
Förvärvat av M/A-COM (1980)
Senare ägare
Kendata (1983), Isotron/AB Fannyudde (1983–1986)
Nedläggning
Aurora-fabriken stängdes oktober 1983 (verksamheten levde vidare i ägarled till 1986)
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Zilog Z80 är ett av de mest inflytelserika mikroprocessorchippen i datorhistorien. När det lanserades 1976 bidrog det starkt till att göra datorer billigare, enklare och mer tillgängliga, vilket banade väg för hemdatorernas genombrott under 1980-talet. Med smart kompatibilitet, genomtänkt konstruktion och en ovanligt lång livslängd kom Z80 att användas i allt från skol- och speldatorer till miniräknare och industriella styrsystem – och dess tekniska arv lever vidare än i dag.
Zilog Z80 – processorn som formade hemdatorernas barndom
Zilog Z80 är en av de mest betydelsefulla mikroprocessorerna i datorhistorien. Den lanserades 1976 och blev snabbt en hörnsten i utvecklingen av hemdatorer, spelkonsoler och inbyggda system under slutet av 1970- och hela 1980-talet. Trots att den var en 8-bitarsprocessor levde den kvar i produktion ända till 2024 – en livslängd som saknar motstycke inom halvledarindustrin.
Bakgrunden – ett smartare alternativ till Intel 8080
Z80 utvecklades av Federico Faggin, som tidigare varit huvudarkitekten bakom Intel 8080. När han lämnade Intel och grundade företaget Zilog tog han med sig idén om kompatibilitet, men förbättrade nästan allt runt omkring.
Z80 var mjukvarukompatibel med Intel 8080, vilket innebar att existerande program – till exempel operativsystemet CP/M – kunde köras direkt utan modifiering. Samtidigt erbjöd Z80 fler instruktioner, bättre registerstruktur och enklare hårdvarukrav. För datortillverkare betydde detta snabbare utveckling, lägre kostnader och mer flexibla system.
Tekniska egenskaper som gjorde skillnad
Det som verkligen skiljde Z80 från konkurrenterna var inte rå prestanda, utan hur genomtänkt konstruktionen var.
Processorn krävde endast en enda spänning på 5 volt, till skillnad från tidigare CPU:er som behövde flera olika matningsnivåer. Den hade dessutom inbyggd DRAM-refresh, vilket minskade behovet av extra logikkretsar och gjorde system billigare och mer tillförlitliga.
En annan viktig innovation var de dubbla registeruppsättningarna. De gjorde det möjligt att växla snabbt mellan olika arbetskontexter, vilket var särskilt användbart vid avbrottshantering och realtidsstyrning. För programmerare innebar detta effektivare kod och snabbare respons.
Från kontor till vardagsrum
Z80 användes först främst i affärsdatorer som körde CP/M och dominerade den tidiga mikrodatormarknaden. Men dess verkliga genomslag kom i hemmen.
Under 1980-talet blev Z80 hjärtat i många av de mest kända hemdatorerna, bland annat ZX Spectrum och flera modeller i TRS-80-familjen. Den användes även som processor i arkadspel, vilket bidrog till att klassiker som Pac-Man kunde realiseras med relativt enkel hårdvara.
Spelkonsoler som Sega Master System och Game Gear använde också Z80, ibland som huvudprocessor och ibland som hjälpprocessor för ljud och styrlogik.
Mer än bara datorer
Z80 var inte begränsad till datorer och spel. Den hittade sin väg in i en mängd andra produkter: synthesizers, telefonväxlar, industriella styrsystem och inte minst grafritande miniräknare från Texas Instruments.
TI-8x-serien, som fortfarande säljs i skolor världen över, bygger i grunden på Z80-arkitekturen. Detta innebär att miljontals elever, ofta utan att veta om det, har använt Z80-baserade system långt efter att hemdatorernas era tagit slut.
En processor som vägrade dö
Medan de flesta mikroprocessorer ersätts efter några få år fortsatte Z80 att tillverkas i nya varianter. Den utvecklades från tidiga NMOS-versioner på några få megahertz till CMOS-versioner med högre hastigheter och lägre strömförbrukning.
Senare vidareutvecklingar, som eZ80, behöll kompatibiliteten men ökade prestandan dramatiskt och används fortfarande i moderna inbyggda system.
Att den ursprungliga Z80 fortfarande tillverkades nästan 50 år efter lanseringen är ett tydligt bevis på hur robust och välkonstruerad arkitekturen var.
Arvet efter Z80
När Zilog 2024 tillkännagav att den klassiska fristående Z80 skulle utgå ur produktion markerade det slutet på en epok. Men det var inte slutet på Z80:s betydelse.
Processorn lever vidare i kompatibla efterföljare, i FPGA-kärnor, i emulatorer och i entusiasters hemmabyggda datorer. Den studeras fortfarande som ett skolexempel på balanserad processorarkitektur och används ofta i undervisning om lågnivåprogrammering.
Varför Z80 fortfarande är viktig
Zilog Z80 visar att teknisk framgång inte alltid handlar om högsta möjliga prestanda. Genom kompatibilitet, smarta lösningar och fokus på praktisk användbarhet blev den en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna någonsin.
Utan Z80 hade hemdatorrevolutionen sett helt annorlunda ut – och många av dagens idéer om bakåtkompatibilitet och långlivade system hade kanske aldrig slagit igenom.
Innehåll på youtube om Zilog Z80
Fakta: Zilog Z80
Typ
8-bitars mikroprocessor
Lanserad
Juli 1976
Tillverkad
1976–2024 (klassisk fristående Z80)
Företag
Zilog
Konstruktörer
Federico Faggin, Masatoshi Shima
Data-/adressbuss
8 bit / 16 bit (64 KB adressering)
Klockfrekvens
2,5–8 MHz (vanliga NMOS-varianter; senare CMOS upp till ca 20 MHz)
Transistorer
ca 8 500
Förpackningar
40-pin DIP, 44-pin PLCC, 44-pin QFP
Kompatibilitet
Mjukvarukompatibel med Intel 8080
Känd för
Inbyggd DRAM-refresh, dubbla registeruppsättningar, stort instruktionstall
Exempel på användning
ZX Spectrum, TRS-80, arkadspel som Pac-Man, Sega Master System/Game Gear, TI-8x-kalkylatorer
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Intel 80286 var en av de där komponenterna som sällan får hjälterollen i datorhistorien, men som ändå förändrade allt i bakgrunden. Den dök upp i en tid när PC:n höll på att växa ur rollen som enkel kontorsmaskin och tog de första stegen mot att bli ett seriöst fleranvändar- och multitaskingsystem. Med stöd för mer minne, hårdvarubaserat skydd och nya arbetssätt lade 286:an grunden för den moderna PC-arkitekturen, även om samtiden inte fullt ut var redo att ta vara på dess möjligheter.
Intel 80286
I början av 1980-talet stod persondatorn inför ett vägskäl. Den första generationens PC hade visat att datorer kunde bli folkliga, men de var fortfarande enkla maskiner med tydliga begränsningar. Lösningen hette Intel 80286, ofta kallad 286: en processor som i tysthet lade grunden för hur moderna datorer fungerar.
Ett stort steg efter 8086
När Intel lanserade 80286 år 1982 var den en uppföljare till 8086/8088 – processorerna som drivit de första IBM-PC:erna. På ytan såg 286:an ut som ett evolutionärt steg: fortfarande 16-bitars och i hög grad kompatibel med äldre program.
Den stora skillnaden var adressrymden. 80286 kunde adressera 16 megabyte minne, jämfört med 8086:ans 1 megabyte. I dag låter det litet, men då var det ett enormt kliv som öppnade för mer avancerade system och större program.
Skyddat läge – en ny idé
80286 var den första x86-processorn som fick ett så kallat skyddat läge, protected mode. Det innebar att processorn kunde hålla isär program så att de inte skrev över varandras minne, ge olika rättigheter till olika program och stödja multitasking på riktigt.
Problemet var att PC-världen inte var redo. De flesta DOS-program var skrivna för ett fritt och oreglerat minneslandskap och fungerade dåligt i skyddat läge. Dessutom var 80286 konstruerad så att den inte enkelt kunde växla tillbaka till real mode utan en hårdvaruåterställning, vilket gjorde utvecklare frustrerade.
PC/AT – standardmaskinen
Det stora genombrottet kom 1984 när IBM använde 80286 i IBM PC/AT. Den maskinen blev snabbt en industristandard och startskottet för en våg av AT-kompatibla datorer.
Under andra halvan av 1980-talet byggdes mängder av datorer med 286-processorer, ofta klockade mellan 6 och 12 MHz, och senare upp till 20–25 MHz från tillverkare som AMD och Harris. Tack vare förbättrad intern design kunde 286:an göra betydligt mer arbete per klockcykel än 8086, och i många program upplevdes den som ungefär dubbelt så snabb vid samma klockfrekvens.
Ett missförstått mellansteg
Trots sina tekniska framsteg hamnade 80286 i en märklig historisk position. Den var för avancerad för det gamla DOS-tänket, men samtidigt inte flexibel nog för att bli den perfekta bryggan till framtiden.
När Intel 80386 kom, med 32-bitars arkitektur och ett virtuellt 8086-läge som gjorde äldre program enklare att köra, blev det tydligt hur mycket PC-marknaden längtat efter just den sortens smidighet. Till och med Bill Gates kritiserade 286:ans begränsningar kring kompatibilitet och multitasking, vilket säger en del om hur hårt den tidens mjukvaruvärld pressade hårdvaran.
Arvet efter 80286
Även om 80286 i dag är bortglömd av de flesta var den avgörande för PC-utvecklingen. Den introducerade minnesskydd, hårdvarustöd för multitasking och idén att en PC kunde vara mer än en enkel “ett-program-i-taget”-maskin.
Intel 80286 var inte slutmålet, men den blev bron som gjorde nästa stora steg möjligt.
Innehåll på youtube om Intel 80286
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Amstrad PC20, även känd som Sinclair PC200, var en IBM PC-kompatibel hemdator som lanserades 1988 under en period av snabb teknikutveckling och hård konkurrens på hemmadatormarknaden. Trots PC-kompatibilitet och ett relativt lågt pris fick modellen begränsad spridning och kom att bli ett kortlivat sidospår i både Amstrads och Sinclairs datorhistoria.
EN 16-BITARS HEMDATOR SOM KOM FÖR SENT I slutet av 1980-talet befann sig hemmadatorvärlden i snabb förändring. Grafik, ljud och användarupplevelse utvecklades i rasande takt, och konkurrensen var hård. Det var i detta läge som Amstrad PC20, även känd som Sinclair PC200, lanserades hösten 1988. Trots att den var tekniskt kompetent på pappret, blev den snabbt ett exempel på hur fel timing kan fälla även välmenande produkter.
ETT EFTERSKALV AV SINCLAIR-ERAN Efter Amstrads övertagande av Sinclairs datorverksamhet försökte företaget kombinera Sinclairs namnigenkänning med Amstrads mer kommersiella PC-strategi. Resultatet blev två varianter av samma dator: Sinclair PC200 i svart utförande och Amstrad PC20 i vitt. Skillnaderna var huvudsakligen kosmetiska, medan hårdvaran var identisk. Lanseringen kan ses som ett av de sista försöken att använda Sinclair-namnet inom hemdatorsegmentet.
EN PC I VARDAGSRUMMET Till skillnad från traditionella kontors-PC var PC20/PC200 avsedd att användas i hemmet. Den saknade inbyggd skärm och använde i stället en RF-modulator för att visa bild på en vanlig TV. Tangentbord och dator satt i samma chassi, i samma anda som många klassiska hemdatorer från perioden. Ambitionen var att göra PC-plattformen mer lättillgänglig, men lösningen innebar också flera kompromisser.
TEKNIKEN UNDER HUVEN Datorn var baserad på en Intel 8086-processor på 8 MHz och utrustad med 512 KB RAM. Lagringen skedde via en 3,5-tums diskettenhet, och operativsystemet var MS-DOS 3.3. Grafiken begränsades till CGA eller MDA, och ljudet bestod av en enkel PC-högtalare. Trots full IBM PC-kompatibilitet var detta redan vid lanseringen en tekniskt svag konfiguration för en hemdator.
PROGRAMVARA UTAN WOW-FAKTOR PC20/PC200 levererades med MS-DOS, grafikmiljön GEM samt PPC Organiser, ett minnesresident hjälpprogram. Fyra CGA-baserade spel följde också med. Jämfört med samtida hemdatorer, som erbjöd färgstark grafik och avancerat ljud, framstod dock både programutbudet och användarupplevelsen som torftig.
EXPANSION MED DESIGNPROBLEM För att öka flexibiliteten utrustades datorn med två ISA-platser. Dessa var dock placerade så att instickskort stack rakt upp ur ovansidan av chassit, vilket gjorde konstruktionen opraktisk och estetiskt tveksam. Vissa exemplar saknade dessutom RF-modulator, vilket ytterligare begränsade användningen i hemmiljö.
VARFÖR BLEV DEN INGEN SUCCÉ? Trots ett relativt lågt pris och PC-kompatibilitet blev PC20/PC200 ingen kommersiell framgång. Föråldrad grafik, begränsat ljud, svag spelupplevelse och en otydlig målgrupp bidrog till att datorn hamnade i skymundan. Konkurrensen från mer multimediala hemdatorer var helt enkelt för stark.
EN FOTNOT I DATORHISTORIEN I dag betraktas Amstrad PC20 och Sinclair PC200 som ett teknikhistoriskt sidospår. Den var varken en renodlad hemdator eller en fullfjädrad kontors-PC, utan något mittemellan. Trots sin korta livslängd illustrerar den tydligt hur snabbt teknikutvecklingen gick under slutet av 1980-talet och hur lätt en ny dator kunde bli omodern redan vid lanseringen.
Atari Video Music lanserades 1977 och var den första kommersiella apparaten som gjorde musik synlig i realtid. Med hjälp av enbart analog elektronik omvandlade den ljud från en stereoanläggning till färggranna, pulserande former på en vanlig TV-skärm. Trots att produkten blev en kommersiell parentes kom den att lägga grunden för hela den audiovisuella estetik som i dag är självklar i allt från mediaspelare till livekonserter.
När musiken blev bild – Atari Video Music
År 1977, långt innan datorbaserade visualiseringar och digital grafik blev vardag, lanserades en märklig men banbrytande apparat: Atari Video Music. Det var den första kommersiellt tillgängliga elektroniska musikvisualiseraren och ett tidigt exempel på hur ljud kunde omvandlas till rörlig bild i realtid, helt utan datorprogram eller digital signalbehandling.
En idé före sin tid
Atari Video Music utvecklades av Robert J. Brown och tillverkades av Atari, Inc.. Tanken var enkel men djärv: musik är mer än något man hör – den kan också ses. Genom att koppla apparaten mellan en stereoanläggning och en TV skapades färggranna geometriska former som reagerade direkt på musiken som spelades.
Detta var inte animationer i förväg, utan levande grafik som uppstod ur ljudets egenskaper här och nu.
Hur tekniken fungerade
Systemet byggde helt på analog elektronik. Ljudet från stereon analyserades separat för vänster och höger kanal. Skillnader i volym, intensitet och vågform användes för att styra färg, form och rörelse i bilden. Resultatet blev ofta diamantliknande figurer som pulserade och förändrades i takt med musiken.
Bilden skickades till TV:n via RF-signal, vanligtvis på kanal 3 eller 4, precis som dåtidens spelkonsoler. Det krävdes inga specialskärmar eller datorer – bara en vanlig TV.
Ett kreativt verktyg för hemmet
Till skillnad från mycket annan hemelektronik på 1970-talet gav Atari Video Music användaren stor kontroll. Med rattar och knappar kunde man justera färgrikedom, geometrisk komplexitet och hur starkt musiken påverkade bilden. Det fanns även automatiska lägen som slumpmässigt växlade mellan olika visuella stilar.
Detta gjorde apparaten mer lik ett konstnärligt instrument än en traditionell konsumentprodukt.
Projekt Mood och 1970-talets anda
Internt kallades utvecklingen för ”Project Mood”, ett namn som säger mycket om ambitionen. En ofta återgiven anekdot berättar hur en återförsäljare under en demonstration frågade vad utvecklarna egentligen hade rökt när de uppfann apparaten. Historien, sann eller inte, fångar tidsandan: en period där teknik, konst och psykedelisk estetik ofta flöt samman.
Kommersiellt misslyckande, historisk betydelse
Trots sitt nytänkande blev Atari Video Music ingen försäljningssuccé. Den var relativt dyr, hade ett smalt användningsområde och saknade den tydliga nyttokaraktär som många konsumenter förväntade sig. Efter ungefär ett år upphörde produktionen.
I efterhand har dock betydelsen blivit tydlig. Apparaten var en föregångare till allt från mediaspelar-visualiseringar till dagens live-VJ-kultur och generativa konstverk.
Ett arv som lever vidare
Atari Video Music visar att avancerade idéer inte kräver digital teknik. Med enkla analoga medel skapades en direkt koppling mellan ljud och bild som fortfarande fascinerar. I dag ses apparaten som ett viktigt steg i utvecklingen av audiovisuell konst och som ett tidigt exempel på hur teknik kan användas för upplevelse, inte bara funktion.
Det var kanske inte en kommersiell framgång, men det var ett kreativt genombrott.
Youtube innehåll om Atari Video Music
Faktaruta: Atari Video Music
Typ
Musikvisualiserare (music visualizer)
Modell
C240
Tillverkare
Atari, Inc.
Utvecklare
Robert J. Brown
Lansering
1977
Pris vid lansering
169,95 USD
Anslutningar
Ljud in: stereo RCA (L/R). TV ut: RF via kanal 3/4.
Vad den gör
Omvandlar musikens signal (vänster/höger kanal) till rörliga färgformer på TV i realtid.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
E.T. the Extra-Terrestrial har haft en ovanligt uppmärksammad historia inom datorspel. Från ett tidigt Atari-spel som blivit känt som ett av de mest kritiserade i spelhistorien till senare titlar med pedagogiska och miljöinriktade teman har figuren E.T. använts på många olika sätt i interaktiva medier. Spelen har i efterhand fått betydelse både som underhållning och som exempel på hur filmlicenser påverkat spelindustrins utveckling.
När filmen E.T. the Extra-Terrestrial hade premiär 1982 blev den snabbt en av de mest älskade och kommersiellt framgångsrika filmerna genom tiderna. Framgången ledde nästan omedelbart till att E.T. också tog steget in i datorspelens värld. Resultatet blev en ovanligt lång och spretig serie spelutgåvor, som i efterhand fått stor betydelse för hur man ser på licensspel, spelutveckling under tidspress och hela spelbranschens mognad.
Det ökända Atari-spelet från 1982
Det första och mest kända spelet, E.T. the Extra-Terrestrial till Atari 2600, släpptes i december 1982 exklusivt i Nordamerika. Spelet utvecklades på extremt kort tid – omkring fem veckor – för att hinna till julhandeln. Trots filmens enorma popularitet möttes spelet av stark kritik från både spelare och recensenter.
Spelmekaniken upplevdes som förvirrande, instruktionerna var otydliga och grafiken enkel även med dåtidens mått. Spelet har i efterhand ofta utsetts till ett av de sämsta datorspelen någonsin och har blivit en symbol för riskerna med att prioritera snabba lanseringar framför kvalitet.
Kopplingen till spelkraschen 1983
Atari-versionen av E.T. har ofta pekats ut som en bidragande faktor till den nordamerikanska datorspelskraschen 1983. Även om kraschen i verkligheten berodde på flera samverkande faktorer – bland annat marknadsmättnad och bristande kvalitetskontroll – blev E.T.-spelet den mest kända symbolen för branschens problem.
Spelets misslyckande kulminerade i den så kallade Atari-begravningen i New Mexico, där stora mängder osålda spelkassetter grävdes ner på en soptipp. Händelsen betraktades länge som en myt, men bekräftades officiellt vid utgrävningar flera decennier senare.
Tidiga uppföljare och alternativa tolkningar
Under 1983 släpptes ytterligare E.T.-relaterade spel till andra plattformar. E.T. Phone Home! till Atari 8-bit-datorer erbjöd ett mer berättelsedrivet upplägg, där spelaren växlade mellan Elliott och E.T. i ett försök att samla delar till en sändare. Samma år släpptes även versioner för TI-99/4A samt europeiska varianter med omarbetade teman.
Dessa spel var mindre kända än Atari 2600-versionen men visade på försök att bättre anpassa filmens handling till interaktivt spelande.
Återkomst på handhållna konsoler
Under början av 2000-talet fick E.T. en tydlig återkomst i spelvärlden, främst på handhållna konsoler. Spel som Escape from Planet Earth och E.T. the Extra-Terrestrial till Game Boy Color och Game Boy Advance fokuserade på pussellösning, utforskning och växling mellan karaktärerna E.T. och Elliott.
Spelen var tydligt riktade mot en yngre publik och präglades av ett mer pedagogiskt och familjevänligt upplägg än 1980-talets titlar.
Miljöteman och pedagogiskt fokus
Flera av 2000-talets E.T.-spel, såsom E.T.: Interplanetary Mission och E.T. and the Cosmic Garden, betonade miljöfrågor och omsorg om naturen. Spelaren fick samla växter, återställa ekosystem och skydda livsformer snarare än att bekämpa fiender.
Denna inriktning låg nära filmens ursprungliga teman om empati, samarbete och ansvar, och markerade en tydlig förändring i hur figuren E.T. användes i spelmediet.
Moderna tolkningar och kulturellt arv
Under 2010-talet har E.T. främst förekommit som nostalgiskt inslag snarare än huvudperson i traditionella spel. Figuren blev spelbar i Lego Dimensions, och 2017 släpptes E.T. Pinball, ett virtuellt flipperspel baserat på filmen.
Vid det laget hade E.T. blivit mindre ett kommersiellt dragplåster och mer ett kulturhistoriskt fenomen, ofta använt som exempel i diskussioner om spelhistoria.
Betydelse i efterhand
E.T:s historia i datorspel betraktas idag som en viktig lärdom inom spelutveckling och medieproduktion. Den visar hur starka varumärken inte kan kompensera för bristande speldesign, och hur tidspress och marknadsförväntningar kan få långtgående konsekvenser.
Trots – eller kanske tack vare – sitt misslyckande har E.T. blivit en av de mest omtalade figurerna i spelhistorien och används ofta som referens i akademiska studier, dokumentärer och museiutställningar om datorspelens utveckling.
Mer innehåll ifrån youtube om spelet E.T för Atari 2600
Fakta – E.T. the Extra-Terrestrial (Atari 2600)
Titel
E.T. the Extra-Terrestrial
Plattform
Atari 2600
Utvecklare
Atari, Inc.
Utgivare
Atari, Inc.
Speldesigner
Howard Scott Warshaw
Genre
Action, äventyr
Spelarläge
Enspelarläge
Utgivningsdatum
December 1982
Region
Nordamerika
Utvecklingstid
Cirka fem veckor
Licens
Baserad på filmen E.T. the Extra-Terrestrial (1982)
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Från och med 1976 förändrades tv-spel i grunden: konsolerna fick mikroprocessorer och utbytbara spelkassetter, vilket gjorde att samma maskin kunde leva i åratal med ständigt nya titlar. Under den andra generationen (1976–1992) blev hemmakonsolen en riktig plattform – med klassiker som Fairchild Channel F, Atari 2600, Intellivision och ColecoVision, arkadhits som flyttade in i vardagsrummet, och en växande tredjepartsmarknad som både drev innovation och bidrog till kraschen 1983. Det var här spel gick från teknisk nyhet till masskultur.
Om man vill förstå varför tv-spel gick från att vara en “pryl med några inbyggda spel” till ett helt ekosystem av maskiner, spel, tillbehör och företag – då är andra generationen en perfekt startpunkt. Tiden från 1976 till 1992 var perioden då hemmakonsolen blev programmerbar på riktigt, och därmed också blev en plattform som kunde leva i många år.
Från fasta kretsar till “en liten dator”
De tidigaste tv-spelen (första generationen) byggde ofta på fasta logikkretsar: samma typ av elektronik som en enkel miniräknare, där spelen i praktiken var “hårdkodade” i maskinen. Andra generationen förändrade allt genom att billiga mikroprocessorer började hamna i konsoler.
Det låter tekniskt, men idén är enkel: en mikroprocessor gör att en maskin kan köra olika program. Och om spelen ligger på utbytbara medier, kan du köpa nya spel utan att köpa en ny konsol.
Det är här kassetten (ROM-cartridgen) blir avgörande: den gör konsolen till ett återanvändbart “skal” och spelen till produkter som kan säljas separat – precis den modell som senare dominerar spelindustrin.
Startskottet 1976: de första kassettkonsolerna
I november 1976 kom Fairchild Channel F, ofta beskriven som den första kassettbaserade, CPU-drivna hemmakonsolen. Den följdes snabbt av en rad maskiner som idag blivit ikoniska: Atari 2600, Intellivision, Odyssey² och senare ColecoVision.
Det viktiga här är inte bara att de fanns – utan att de skapade en ny vana: att bygga en spelbibliotek hemma, där varje ny kassett gav maskinen ett nytt “liv”.
Varför Atari 2600 blev mallen
Atari 2600 blev den stora volymvinnaren. Inte alltid för att den var “bäst” på papperet, utan för att den fick en massiv spelkatalog, stark distribution och tidiga framgångar med arkadkonverteringar. När en arkadhit kunde flytta in i vardagsrummet hände något psykologiskt: konsolen kändes plötsligt som en portal till den hetaste spelkulturen.
Ett klassiskt exempel är Space Invaders, som blev en tidig “system-säljare” när den kom till Atari 2600 – ett spel som gjorde att folk köpte hårdvaran för att få spela just det spelet.
Arkadernas guldålder flyttar hem
Andra generationen sammanföll med arkadhallarnas storhetstid. Många hemmatitlar var portar av arkadspel – ibland ganska grova, ibland imponerande nära originalet. När Coleco släppte ColecoVision och packade med Donkey Kong var det ett statement: “vi kan ge dig arkaden i vardagsrummet”.
Det blev också en kapprustning: bättre grafik, bättre ljud, fler färger, fler kontroller – och fler maskiner.
Tredjepartsutvecklare: en revolution som också skapade problem
En annan stor förändring var att spel inte längre bara gjordes av konsoltillverkaren själv. 1979 grundades Activision av tidigare Atari-utvecklare och blev en tidig symbol för tredjepartsmodellen: fristående studios som gör spel till någon annans konsol.
Det ökade kreativiteten och utbudet – men skapade också en ny risk: översvämning. När allt fler företag släppte allt fler spel, ofta med ojämn kvalitet, började butikshyllorna till slut säga ifrån.
Kraschen 1983: när marknaden kollapsade av sin egen tyngd
I början av 1980-talet fanns det plötsligt mängder av konsoler och en flod av spel. Marknaden i Nordamerika drabbades av en kraftig nedgång 1983 (den klassiska “videospelskrashen”), där översaturation, felbedömningar och svagt konsumentförtroende slog hårt. Många aktörer försvann, nya spel släpptes i lägre takt, och branschen behövde tid för att återhämta sig.
Det intressanta är att detta inte bara var “en ekonomisk händelse” – det var också ett evolutionsfilter. Idén om kvalitetskontroll, licenser och tydligare plattformsstrategi blev mycket viktigare efteråt.
Handhållna spel tar fart: enkla skärmar, geniala idéer
Andra generationen handlade inte bara om tv:n i vardagsrummet. Den tog också med spel ut i fickan, särskilt genom Nintendo och Game & Watch-serien: små enheter med ett spel per maskin, ofta med enkel LCD-teknik men briljant speldesign. Handhållna system blev en parallell utvecklingslinje: mindre kraft, men enorm räckvidd.
1992: ett långt slut på en lång era
Att andra generationen ibland anges ända till 1992 kan kännas sent, men poängen är att epoken inte dog över en natt. Vissa system levde kvar länge i olika former, och tekniken (kassetter, enkla CPU:er, hårdvarunära programmering) fortsatte att prägla spelutveckling i åratal.
Varför den här perioden fortfarande spelar roll
Andra generationen skapade flera grundidéer som spelvärlden fortfarande bygger på:
Konsolen som plattform (du köper hårdvara en gång, spel många gånger)
Spelbibliotek och varumärken
Tredjepartsmarknaden (som idag dominerar nästan helt)
Portar och licenser mellan olika format
Lärdomar om kvalitet och marknadsbalans efter kraschen
Det var helt enkelt tiden då tv-spel slutade vara en “gadget” och började bli en industri – med teknik, kultur, ekonomi och kreativitet i samma paket.
Andra generationens spelkonsoler (ca 1976–1992)
Vanligt nämnda hemkonsoler:
Fairchild Channel F
Atari 2600
Magnavox Odyssey²
Intellivision
ColecoVision
Atari 5200
Vectrex
Bally Astrocade
Emerson Arcadia 2001
RCA Studio II
APF-MP1000
VC 4000 (inkl. kloner/varianter)
Vanligt nämnda handhållna system:
Nintendo Game & Watch
Microvision
Entex Adventure Vision
Entex Select-A-Game
Palmtex Super Micro
Epoch Game Pocket Computer
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Magnavox Odyssey² var en spelkonsol som föddes i en tid då gränsen mellan leksak och dator ännu var oklar. När den lanserades 1978 utmanade den rådande synen på vad ett TV-spel kunde vara genom att kombinera spelkassetter med ett inbyggt tangentbord och ambitionen att även fungera som ett pedagogiskt verktyg. Resultatet blev en ovanlig och experimentell konsol som i efterhand framstår som ett tidigt försök att förena underhållning, teknik och lärande i vardagsrummet.
När man talar om de tidiga spelkonsolerna nämns ofta Atari 2600 och Intellivision. Mindre omtalad, men tekniskt och idéhistoriskt mycket intressant, är Magnavox Odyssey². Den lanserades 1978 och tillhör den andra generationen spelkonsoler. Till skillnad från sina konkurrenter försökte den inte bara vara ett TV-spel, utan något som också påminde om en enkel hemdator.
En ny generation efter den första Odyssey
Magnavox hade redan skrivit in sig i teknikhistorien med världens första kommersiella hemkonsol, Magnavox Odyssey från 1972. Med Odyssey² tog företaget ett tydligt steg vidare. Den nya konsolen använde utbytbara ROM-kassetter, vilket gjorde det möjligt att sälja ett stort och varierat spelutbud, där varje spel hade egen grafik, logik och ljud.
När konsolen lanserades i Europa marknadsfördes den av Philips under namnet Philips Videopac G7000. Namnbytet var medvetet: Philips ville distansera produkten från rena spelmaskiner och framhäva dess mer “datorlika” egenskaper.
Tangentbordet som särskilde systemet
Det mest utmärkande draget hos Odyssey² var det inbyggda membrantangentbordet med bokstäver och siffror. Tangentbordet användes för att mata in kommandon, välja alternativ i spel och köra enkla undervisningsprogram. Magnavox släppte till och med en kassett, Computer Intro!, som var tänkt att introducera användaren till grundläggande programmering.
I praktiken var Odyssey² ingen fullfjädrad dator, men den marknadsfördes som ett seriöst och lärorikt alternativ till andra spelkonsoler. Detta speglar en tid då gränsen mellan spel, utbildning och hemdatorer ännu inte var tydligt dragen.
Teknik och begränsningar
Konsolen byggde på en Intel 8048-mikrokontroller, en 8-bitars processor som även användes i industriella tillämpningar. Arbetsminnet var extremt begränsat, räknat i hundratals byte, och grafiken klarade en upplösning på 160×200 bildpunkter med en fast palett på 16 färger.
Jämfört med konkurrenter som Atari 2600 och Intellivision ansågs grafiken ofta vara Odyssey²:s svagaste punkt. Däremot fanns innovativa tillval, bland annat en extern tal- och ljudmodul som kunde generera syntetiskt tal, något som var mycket ovanligt i slutet av 1970-talet.
Spel och nyskapande idéer
Odyssey² fick ett spelbibliotek som delvis skilde sig från konkurrenternas. Särskilt uppmärksammad blev The Master Strategy Series, där traditionella brädspel kombinerades med TV-spel. Det mest kända exemplet är Quest for the Rings!, som blandade elektroniskt spel med spelbräde, kort och figurer och därmed förebådade senare tiders hybridspel.
Systemet är också känt för K.C. Munchkin!, ett spel som starkt påminde om Pac-Man. Likheterna ledde till juridiska problem, och spelet drogs så småningom tillbaka.
Olika öden i olika delar av världen
I USA sålde Odyssey² relativt bra men hamnade i skuggan av Atari 2600 och Intellivision. I Europa blev Videopac G7000 däremot en stor framgång, med ett betydligt större spelutbud än i Nordamerika. Där släpptes även specialmodeller, bland annat en version med inbyggd svartvit bildskärm.
I Brasilien blev konsolen mycket populär och fick en stark lokal förankring. Spel översattes och anpassades kulturellt, ibland med helt nya berättelser. I Japan däremot lanserades systemet sent och sålde dåligt, vilket gör japanska exemplar mycket sällsynta idag.
Ett alternativt spår i spelhistorien
Magnavox Odyssey² tillverkades fram till 1984 och sålde totalt omkring två miljoner exemplar. Den försvann i samband med den stora spelkraschen i Nordamerika, men lämnade efter sig ett tydligt avtryck.
I efterhand framstår Odyssey² som ett experimentellt mellanting mellan spelkonsol och hemdator. Den var inte tekniskt starkast och hade inte flest spel, men den visade hur bred och utforskande spelindustrin var innan tydliga standarder hade etablerats. Det är just denna ambition och egenart som gör att Odyssey² fortfarande väcker intresse bland teknikhistoriker och retroentusiaster.
Youtube innehåll om Magnavox Odyssey²
Magnavox Odyssey² – faktaruta
Typ
Hemmavideospelskonsol (andra generationen)
Utvecklare
Magnavox / Philips
Tillverkare
Magnavox / Philips
Lansering
1978
Namn i Europa
Philips Videopac G7000
CPU
Intel 8048 (8-bit)
Grafik
160×200, 16 färger (fast palett)
Ljud
Mono (via 8244/8245-kretsen)
Media
ROM-kassetter (vanligen 2–8 KB)
Kontroller
Två digitala 8-vägs joysticks + membrantangentbord
Tillval
Tal-/ljudmodul (“The Voice”), schackmodul
Livslängd
1978–1984
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Fairchild Channel F var ingen storsäljare och få minns den i dag – men utan den hade spelkonsoler sett helt annorlunda ut. När konsolen lanserades 1976 introducerade den idéer som utbytbara spelkassetter, mikroprocessorstyrda spel och pausfunktion, koncept som senare blev självklara inom hela spelindustrin. Det gör Fairchild Channel F till en av de mest inflytelserika, men samtidigt mest förbisedda, spelkonsolerna i historien.
När vi i dag stoppar in ett spel i en konsol, installerar ett nytt spel eller pausar mitt i en match känns det självklart. Men 1976 var inget av detta givet. Då kom Fairchild Channel F, en till synes anonym låda som i tysthet lade grunden för hur spelkonsoler fungerar än i dag.
Den första konsolen med utbytbara spel
Före Channel F bestod många hemmakonsoler av varianter på Pong: några få spel satt fast i maskinen. Ville du ha något nytt fick du köpa en annan konsol. Channel F ändrade spelplanen genom att introducera utbytbara ROM-kassetter, marknadsförda som “Videocarts”. Plötsligt blev spel något man kunde välja, byta och samla.
Det här är en av de där idéerna som låter självklar i efterhand, men som var ett enormt språng när den kom. Kassetten gjorde att konsolen kunde leva vidare även när nya spel släpptes. Den separerade hårdvara från innehåll, och den logiken blev standard för en hel industri.
Mikroprocessorn som gjorde allt möjligt
Channel F var också den första spelkonsolen som byggde sin spelidé kring en mikroprocessor. Det innebar att spelen inte bara var “elektronik som råkar bli ett spel”, utan program som kördes på en CPU. Det skapade utrymme för mer varierade spelregler, mer flexibilitet och, i förlängningen, mer avancerade spel.
Även om grafiken var enkel och minnet extremt begränsat jämfört med senare maskiner, var arkitekturen modern: en programmerbar plattform där man kunde göra nya saker utan att bygga om hela apparaten.
Jerry Lawson och kassettrevolutionen
Ingenjören Jerry Lawson är namnet som oftast kopplas till Channel F:s mest avgörande innovationer. Han var central i att göra kassettsystemet praktiskt och robust och i att driva projektet från prototyp till produkt. I en spelhistoria som ofta fokuserar på Atari och Nintendo hamnade Lawson länge i skuggan, men hans betydelse har blivit allt tydligare i efterhand.
Det är svårt att överskatta vad kassetten innebar: den gjorde spelmarknaden skalbar. När nya spel kunde säljas separat uppstod en helt ny ekonomi där mjukvara fick ett eget liv.
Spelen: smarta men inte alltid lockande
Här kommer paradoxen. Channel F var tekniskt nytänkande, men spelutbudet var ofta långsamt och pedagogiskt: matte, logik, brädspel och enklare sportspel. Samtidigt kom Atari 2600 med mer actionbetonade arkadupplevelser, och publiken drogs åt det som kändes mer direkt, fartfyllt och spektakulärt.
Det är ett återkommande mönster i teknikens historia: den som uppfinner formatet är inte alltid den som vinner marknaden.
En ovanlig handkontroll före sin tid
Channel F:s kontroll var också egen. Den kunde röra sig i flera riktningar och dessutom vridas, tryckas ned och dras upp. Idén var att en enda kontroll skulle kunna täcka flera typer av spel, både “joystick-känsla” och “paddel-känsla”. På pappret var det elegant. I praktiken var den ovanlig, och marknaden standardiserade senare kring mer traditionella joysticks och knappar.
Varför den inte blev en succé
Trots sin historiska roll sålde Channel F relativt dåligt jämfört med de stora konkurrenterna. Orsakerna var flera:
ett begränsat spelbibliotek
hård konkurrens från Atari
spel som ofta upplevdes som mindre spännande för masspubliken
en ung marknad som snabbt började jaga “arkad hemma”-känslan
Konsolen försvann så småningom från hyllorna, men idén den introducerade försvann aldrig.
Arvet: en mall som alla följde
Det viktiga med Fairchild Channel F är inte att den vann sin tid, utan att den formade framtiden. Nästan varje senare spelkonsol bygger på samma principer:
en programmerbar CPU
spel som distribueras separat från hårdvaran
en plattform som kan få nytt innehåll över tid
Channel F blev inte den största. Men den blev först med att visa hur en spelkonsol kan vara ett system snarare än en låda med färdiga spel. Och i teknikens historia är det ofta just sådana idéer som visar sig vara de mest långlivade.
Sammanfattning
Fairchild Channel F är konsolen som få ägde, men som hela spelindustrin ärvde. Den gjorde spel utbytbara, konsolen programmerbar och framtiden möjlig.
Youtube innehålle om Fairchild Channel F
Fakta: Fairchild Channel F
Lansering
Nordamerika: november 1976 • Japan: oktober 1977
Tillverkare
Fairchild Camera and Instrument
Typ
Hemmavideokonsol (andra generationen)
Det banbrytande
Första konsolen med ROM-kassetter (”Videocarts”) och mikroprocessorbaserad design
Processor
Fairchild F8
Minne
64 byte RAM • 2 KB videobuffert
Upplösning
Cirka 104 × 60 synliga bildpunkter (av 128 × 64 i VRAM)
Spelmedia
ROM-kassetter (Videocarts)
Kontroller
Handkontroller som kan fungera som joystick och paddel (vrid/tryck)
Antal officiella spel
Cirka 26–27 kassetter (beroende på definition)
Pris vid start (USA)
169,95 USD (1976)
Sålda enheter
Cirka 350 000 totalt (uppskattning)
Livslängd
1976–1983
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Microvision var en liten och tekniskt bräcklig spelkonsol som bara fanns på marknaden i några få år – men dess betydelse för spelhistorien är desto större. När den lanserades 1979 blev den världens första handhållna spelkonsol med utbytbara spelkassetter och visade att bärbart, programmerbart spelande var möjligt. Trots sina många brister kom Microvision att inspirera senare och mer framgångsrika system, och räknas i dag som en bortglömd men avgörande pionjär inom elektroniskt spel.
Microvision – handkonsolen som var före sin tid
När man talar om bärbart spelande går tankarna ofta till Game Boy, men redan tio år tidigare fanns en liten, idag nästan bortglömd pionjär: Microvision. Den lanserades 1979 av Milton Bradley Company och blev världens första handhållna spelkonsol som använde utbytbara ROM-kassetter. Det var ett djärvt och tekniskt avancerat grepp som låg långt före sin tid.
En annorlunda idé: varje spel var en egen dator
Det som verkligen skilde Microvision från senare konsoler var konstruktionen. Själva konsolen innehöll nästan ingen elektronik alls – ingen central processor, inget spelminne. I stället satt processorn, arbetsminnet och spelkoden i varje enskild kassett. När man bytte spel bytte man alltså samtidigt hela “hjärnan” i systemet.
Detta gjorde Microvision extremt modulär, men också dyr och komplicerad att tillverka. Olika spel kunde till och med använda olika processorer, bland annat Intel 8021 och Texas Instruments TMS1100, något som är helt otänkbart i moderna konsoler.
Minimal teknik – maximal vision
Tekniskt sett var Microvision mycket begränsad, även för sin tid. Skärmen bestod av ett rutnät på 16 × 16 pixlar i svartvitt. Processorn arbetade med ungefär 100 kHz, minnet mättes i tiotals byte och ljudet kom från en enkel summer. Ändå lyckades utvecklarna skapa fungerande versioner av spel som blockbrytare, bowling och strategispel som Fyra i rad.
Det var inte grafik eller ljud som gjorde Microvision intressant, utan idén om ett portabelt, programmerbart spelsystem.
En viktig inspirationskälla för Nintendo
Microvision designades av ingenjören Jay Smith, som senare även skapade vektorkonsolen Vectrex. Trots att Microvision blev kortlivad fick den stort inflytande. Enligt Satoru Okada, tidigare chef för Nintendos hårdvaruutveckling, studerade Nintendo Microvision noggrant när de tog fram Game Boy. Målet var att behålla idén om utbytbara spel, men undvika Microvisions tekniska svagheter.
På så sätt kan Microvision ses som en direkt förfader till hela den moderna marknaden för bärbara spelkonsoler.
Allvarliga problem som sänkte systemet
Trots sin innovationskraft drogs Microvision med stora problem. LCD-skärmarna åldrades dåligt, och många drabbades av så kallad ”screen rot”, där bilden långsamt mörknade och blev oläslig. Kassetterna var extremt känsliga för statisk elektricitet, vilket kunde förstöra processorn bara genom beröring. Därtill slets den tunna plasten över knappsatsen snabbt sönder vid normal användning.
Resultatet blev höga returantal, missnöjda kunder och ökande produktionskostnader.
Ett kort liv, men ett långt arv
Microvision såldes bara mellan 1979 och 1981 och fick ett mycket begränsat spelutbud. Kommersiellt var den ingen succé. Ändå har den fått en självklar plats i spelhistorien. Den bevisade att bärbart spelande med utbytbara spel var möjligt, och den pekade ut en riktning som andra senare skulle förfina och lyckas med.
I dag är Microvision ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på hur tekniska experiment, även misslyckade sådana, kan lägga grunden till framtida genombrott.
Youtube innehåller om Microvision
Microvision – faktaruta
Tillverkare
Milton Bradley
Typ
Handhållen spelkonsol
Lansering
November 1979
Utgången
1981
Media
Utbytbara ROM-kassetter
CPU
Intel 8021 / TI TMS1100 (i kassetten)
Skärm
LCD, 16 × 16 pixlar
RAM
64 byte
Ström
1–2 × 9V-batterier (beroende på revision)
Känd för
Första handkonsolen med utbytbara spelkassetter
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Atari Lynx var en handhållen spelkonsol som låg långt före sin tid. Med färgskärm, bakgrundsbelysning och grafikfunktioner som saknade motstycke när den lanserades 1989 visade den vad portabelt spelande kunde bli. Trots tekniska innovationer och djärv design kom den att överskuggas av enklare och mer strömsnåla konkurrenter, och blev därmed ett klassiskt exempel på banbrytande teknik som marknaden ännu inte var redo för.
Atari Lynx – handkonsolen som var före sin tid
När man talar om klassiska handhållna spelkonsoler nämns oftast Nintendos Game Boy först. Men parallellt med den svartvita succén fanns en betydligt mer tekniskt avancerad utmanare: Atari Lynx. Den var färgstark, kraftfull och full av idéer som låg långt före sin samtid.
Färg och prestanda i fickformat
Atari Lynx lanserades 1989 och blev världens första handhållna spelkonsol med färgskärm och bakgrundsbelysning. Vid en tid då bärbara enheter nästan alltid använde enkla LCD-skärmar utan ljus var detta ett stort tekniskt språng. Konsolen kunde visa tusentals färger, skala och rotera grafik i realtid och leverera visuella effekter som annars främst förknippades med arkadmaskiner.
Den tekniska grunden bestod av två specialdesignade kretsar. Den ena, kallad ”Mikey”, hanterade processor, ljud och skärmstyrning. Den andra, ”Suzy”, ansvarade för grafik och matematiska beräkningar. Tillsammans gjorde de Lynx till en av de mest avancerade spelplattformarna i slutet av 1980-talet, trots sitt portabla format.
Utvecklad av Amiga-veteraner
Lynx utvecklades ursprungligen hos spelföretaget Epyx under arbetsnamnet Handy. Bakom projektet stod bland andra RJ Mical och Dave Needle, två ingenjörer som tidigare varit med och skapat hemdatorn Amiga. Ambitionen var hög redan från början: systemet skulle vara tekniskt överlägset allt annat på marknaden.
Ett tydligt exempel på detta var att konsolen kunde användas både höger- och vänsterhänt genom att helt enkelt vändas upp och ner, något som var mycket ovanligt vid tiden och fortfarande känns förvånansvärt modernt.
Portabel multiplayer före internet
Atari Lynx var även tidigt ute med flerspelarlösningar. Genom den så kallade ComLynx-kabeln kunde upp till åtta konsoler kopplas samman för spel med flera deltagare. Detta möjliggjorde avancerade samarbetsspel långt innan trådlösa nätverk eller internetspel var vardag för konsumenter.
Varför blev den ingen storsäljare?
Trots sin tekniska överlägsenhet blev Lynx aldrig någon kommersiell succé. Den färgstarka bakgrundsbelysta skärmen krävde mycket ström, vilket gav kort batteritid. Konsolen var också större, tyngre och dyrare än konkurrenterna. Dessutom hade Nintendo ett betydligt starkare spelutbud och lyckades locka både utvecklare och konsumenter i större omfattning.
Resultatet blev att Lynx sålde i begränsade mängder jämfört med Game Boy, trots att den i många avseenden var mer avancerad.
Lynx II och slutet
1991 släpptes en uppdaterad modell, Lynx II, som var mindre, strömsnålare och billigare. Förbättringarna räckte dock inte för att vända trenden. När Atari i början av 1990-talet flyttade sitt fokus till andra projekt minskade stödet för Lynx, och 1995 lades konsolen officiellt ner.
Ett tekniskt arv
I efterhand betraktas Atari Lynx ofta som ett exempel på teknik som låg för långt före sin tid. Den visade vad som var möjligt inom portabel spelhårdvara, men marknaden var ännu inte redo. Trots detta har konsolen fått ett starkt kultfölje, och nya spel har fortsatt att utvecklas av entusiaster långt efter att den slutat tillverkas.
Atari Lynx förlorade slaget på marknaden, men vann en plats i spelhistorien som en av de mest visionära handkonsoler som någonsin byggts.
Innehålle på youtube om Atari Lynx
Faktaruta: Atari Lynx
Typ
Handhållen spelkonsol
Generation
Fjärde generationen
Utvecklare
Epyx
Tillverkare
Atari Corporation
Lansering
September 1989 (Nordamerika), 1990 (Europa/Japan)
Livslängd
1989–1995
Lanseringspris
179,99 USD (1989)
Sålda enheter
Cirka 2 miljoner
Media
ROM-kassetter
CPU
”Mikey” (65C02-variant), upp till ca 4 MHz
Grafik
”Suzy” (16-bitars specialkrets/blitter)
Minne
64 KB RAM
Skärm
Bakgrundsbelyst 3,5″ färg-LCD, 160×102
Ljud
4 kanaler, 8-bit DAC / PSG
Batteri
6×AA, ungefär 4–5 timmar (Lynx I)
Topp-/profilspel
RoadBlasters
Känd för: första handkonsolen med färgskärm samt möjlighet till flerspelarlänk (ComLynx).
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Atari 1020 var en fyrfärgsplotter för Atari 8-bitarsdatorer som lanserades i början av 1980-talet. Till skillnad från vanliga skrivare ritade den text och grafik med riktiga pennor, styrda direkt av datorprogram. Genom att kombinera enkel mekanik med programmering i Atari BASIC blev Atari 1020 ett tidigt exempel på hur hemdatorer kunde användas som kreativa verktyg för både lärande och visuellt skapande.
Atari 1020 – när datorer lärde sig rita i färg
I början av 1980-talet var hemdatorn fortfarande ett nytt och spännande verktyg. Skärmarna var enkla, lagringsutrymmet litet och utskrifter oftast begränsade till svart text. I detta sammanhang framstod Atari 1020 som något ovanligt. Det var inte en traditionell skrivare utan en fyrfärgsplotter som faktiskt ritade text och bilder med riktiga pennor.
En plotter istället för en skrivare
Till skillnad från matrisskrivare, som slog fram punkter mot ett färgband, använde Atari 1020 fyra utbytbara färgpennor. Pennan rörde sig i sidled medan pappret matades framåt, vilket gjorde det möjligt att rita både raka och diagonala linjer. Resultatet liknade tekniska ritningar eller handgjorda illustrationer snarare än maskinell utskrift.
Plottern använde rullpapper som var cirka 11,5 centimeter brett och klarade text i 20, 40 och till och med 80 kolumner. För sin storlek och sitt pris var detta anmärkningsvärt och gjorde den användbar både för text och grafik.
Programmering som blir synlig
En av Atari 1020:s största styrkor var att den kunde styras direkt från Atari BASIC. Det innebar att användaren kunde skriva program som ritade figurer, diagram och mönster. För många blev detta en konkret introduktion till hur kod kan styra fysiska rörelser och skapa visuella resultat.
Istället för att bara se siffror på en skärm kunde man bokstavligen se hur ett program tog form på papper. Detta gjorde plottern populär i utbildningssammanhang och bland hobbyprogrammerare som ville experimentera med grafik och matematik.
Gemensam teknik med andra hemdatorer
Den mekaniska konstruktionen i Atari 1020 tillverkades av företaget ALPS och användes även i flera andra plottrar under samma period. Liknande modeller såldes till bland annat Commodore, Tandy, Texas Instruments och Mattel. Dessa maskiner hade ofta snarlika tekniska egenskaper men olika anslutningar beroende på datortillverkare.
Atari 1020 använde Ataris egna SIO-gränssnitt, vilket gjorde den enkel att koppla in utan extra tillbehör. Samtidigt innebar detta att den endast kunde användas tillsammans med Atari 8-bitarsdatorer.
Ett kreativt verktyg från hemdatorns barndom
Med dagens mått mätt är Atari 1020 långsam och begränsad. Ändå representerar den något viktigt i datorhistorien. Den visar hur tidiga hemdatorer inte bara handlade om beräkningar och spel, utan också om kreativitet, utforskande och lärande.
Atari 1020 gjorde programmering synlig och konkret. Varje linje som ritades var ett direkt resultat av kod, och varje färgbyte ett medvetet val. På så sätt blev plottern ett tidigt exempel på hur datorer kan fungera som kreativa verktyg, långt innan begrepp som digital konst och kreativ kod blev vanliga.
ALPS Mekanism
Den mekanik som användes i Atari 1020 tillverkades av det japanska företaget ALPS och var gemensam för flera lågprisplottrar under tidigt 1980-tal. Konstruktionen bestod av en horisontellt rörlig pennvagn i kombination med vertikal pappersmatning, vilket gjorde det möjligt att rita linjer i alla riktningar trots den enkla uppbyggnaden. Genom att använda en beprövad och standardiserad mekanism kunde tillverkarna hålla nere kostnaderna samtidigt som tillförlitligheten blev god, även om styrning och anslutning anpassades efter respektive datorsystem.
Innehåll på youtube om Atari 1020
Faktaruta: Atari 1020
Tillverkare
Atari, Inc.
Modell
Atari 1020
Typ
Fyrfärgsplotter / skrivare
Lanseringsår
1983
Avsedd för
Atari 8-bitarsdatorer
Utskriftsteknik
Plotter med fyra färgpennor
Papper
Rullpapper, ca 11,5 cm brett
Textlägen
20, 40 och 80 kolumner
Grafik
Ritar linjer via rörlig penna och pappersmatning
Anslutning
Atari SIO
Styrning
Kan kontrolleras från Atari BASIC
Mekanism
ALPS-baserad plottermekanism
Kännetecken
Ger utskrifter med handritat utseende
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Summer Games från 1984 är ett klassiskt sportspel som kom att definiera hur tävlingsinriktade datorspel upplevdes i hemmiljö under 1980-talet. Med enkla men krävande spelmoment, fokus på lokal multiplayer och ett tydligt olympiskt tema förvandlade spelet vardagsrum till intensiva tävlingsarenor. Det blev startpunkten för en hel spelserie och ett av de mest igenkända och inflytelserika sportspelen från hemdatortiden/you.
Summer Games – åtta bitars OS-feber i vardagsrummet
När Epyx släppte Summer Games 1984 var det mer än ett vanligt sportspel. Det blev ett kulturellt fenomen på hemdatorer, särskilt på Commodore 64, där spelet snabbt förvandlade vardagsrum till högljudda, tävlingsinriktade mini-olympiader. Här handlade det inte bara om poäng och medaljer, utan om prestige, timing och hur mycket en joystick egentligen tålde.
Ett OS utan licens – men fullt av fantasi
Spelet var tydligt inspirerat av de olympiska sommarspelen, men saknade officiell licens från International Olympic Committee. I stället presenterades tävlingarna som de fiktiva ”Epyx Games”. Upp till åtta spelare kunde delta, välja varsitt land och turas om att tävla i olika grenar. Medaljer gav poäng enligt systemet 5–3–1 för guld, silver och brons, och slutresultatet avgjordes först när alla grenar var genomförda.
Spelmekanik som krävde fysisk ansträngning
Det som gjorde Summer Games unikt var styrningen. I flera grenar krävdes snabba, rytmiska rörelser med joysticken snarare än knapptryckningar. För långsamt gav dåliga resultat, för snabbt kunde leda till diskvalificering. Det gjorde spelet både intensivt och fysiskt krävande, och bidrog till dess rykte som ett spel där vänskap kunde sättas på prov.
Grenar och variation
Grenutbudet varierade något mellan olika plattformar, men omfattade bland annat stavhopp, dykning, sprintlöpning, gymnastik, frisim och lerduveskytte. Spelaren kunde välja att tävla i alla grenar i följd, plocka utvalda grenar, fokusera på en enda eller använda ett övningsläge. På flera versioner gick det dessutom att spara rekord på diskett, vilket ökade tävlingsmomentet ytterligare.
Från Commodore 64 till halva 80-talet
Efter lanseringen på Commodore 64 portades Summer Games till en lång rad system, däribland Apple II, Atari 8-bit, Atari 2600 och 7800, Master System, ZX Spectrum, Amiga och Atari ST. I Storbritannien gavs spelet först ut av Quicksilva och senare av U.S. Gold. År 2004 fick spelet nytt liv genom återutgivning på C64 Direct-to-TV.
Starten på en legendarisk spelserie
Summer Games blev det första spelet i Epyx så kallade ”Games”-serie, som fortsatte med titlar som Summer Games II, Winter Games, World Games och California Games. Serien kom att definiera hur sportspel kunde fungera på hemdatorer: lättillgängliga, sociala och starkt tävlingsinriktade, med fokus på lokal multiplayer.
Mottagande och eftermäle
Spelet sålde över 250 000 exemplar fram till slutet av 1980-talet och beskrevs i samtida datortidningar som en stor framgång. Senare har hela ”Games”-serien lyfts fram i retrospektiva topplistor över tidernas bästa spel, särskilt för sin multiplayer-design och sitt ovanligt precisa kontrollsystem. Vissa senare recensioner har varit mer kritiska och pekat på repetitiva moment, men spelets historiska betydelse är odiskutabel.
Varför Summer Games fortfarande är ihågkommet
Summer Games lever kvar i minnet eftersom det fångade något centralt i 1980-talets datorspelande: spel som social upplevelse. Det var ett spel man samlades kring, skrattade åt, tävlade i och ofta återvände till. Mer än ett sportspel blev det en del av vardagskulturen för en hel generation hemdatoranvändare.
Faktaruta: Summer Games (1984)
Titel
Summer Games
Utvecklare
Epyx
Utgivare
Epyx; Quicksilva (UK); U.S. Gold (UK, senare utgåvor)
Kompositör
Randy Glover
Släppt
1984
Genre
Sport
Spellägen
Enspelare, flerspelare (upp till 8)
Plattformar
Commodore 64, Amiga, Apple II, Atari 2600, Atari 7800, Atari 8-bit, Atari ST, Master System, ZX Spectrum
Serie
Epyx “Games”-serien
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare från mitten av 1980-talet avsedda för hemdatorer från Commodore. MPS-801 var en monokrom skrivare, medan MCS-801 erbjöd färgutskrift. Modellerna tillverkades av det japanska företaget Seikosha och användes främst tillsammans med datorer som VIC-20, Commodore 64, Commodore 16 och Plus/4.
Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare som lanserades omkring 1984 för användning tillsammans med hemdatorer från Commodore, såsom VIC-20, Commodore 64 och Plus/4. Modellerna tillhör samma skrivarfamilj där MPS-801 är den monokroma grundversionen, medan MCS-801 är en färgkapabel vidareutveckling.
Beteckningen MPS står för Matrix Printer System. För färgmodellen användes beteckningen MCS, vilket i marknadsföringen tolkades som Matrix Colour System. Skrivarna blev vanliga tillbehör i hemmiljöer under 1980-talet, där de användes för utskrift av programlistor, dokument, grafik och diagram.
Ursprung och tillverkning
Trots Commodore-namnet utvecklades och tillverkades skrivarna inte av Commodore själva. Produktionen sköttes av det japanska företaget Seikosha, ett dotterbolag till Seiko. Samma grundkonstruktion såldes även under namnet Seikosha GP-500 VC.
Vid tiden var Seikosha en av världens största skrivartillverkare och levererade även skrivare till andra hemdatortillverkare, bland annat Atari. Konstruktionen i MPS-801- och MCS-801-serien är därför representativ för japansk skrivarteknik från början av 1980-talet.
Anslutning och papper
Skrivarna anslöts till datorn via Commodores seriella buss och använde ändlöst tractorpapper. Pappersbredden kunde variera mellan cirka 4,5 och 10 tum. Manuell pappersmatning skedde med hjälp av ett mekaniskt handhjul på skrivarens högra sida, kompletterat med en knapp för radmatning.
Utskriftsteknik
Både MPS-801 och MCS-801 använde Seikoshkas så kallade Unihammer-system. Till skillnad från traditionella nålskrivare saknades individuella nålar i skrivhuvudet. I stället pressades pappret mot ett rutnät av metallameller bakom färgbandet, vilket skapade punkterna i utskriften.
Denna konstruktion var mekaniskt robust men gav upphov till ett mycket högt ljud. Skrivarna är kända för sitt metalliska smatter, vilket blev ett karakteristiskt inslag i många hem under 1980-talet.
MPS-801
MPS-801 var den ursprungliga monokroma modellen. Den använde en teckenmatris på 6 × 7 punkter och hade en utskriftshastighet på cirka 50 tecken per sekund. På grund av den begränsade vertikala upplösningen kunde bokstäver med nedstaplar, såsom g, p och y, inte återges korrekt.
Skrivaren stödde endast enkelriktad utskrift, vilket innebar att utskrift skedde endast när skrivhuvudet rörde sig från vänster till höger. Vid återgång skrevs ingenting, vilket gjorde modellen långsam jämfört med senare bidirektionella skrivare.
MCS-801
MCS-801 var färgvarianten i samma skrivarfamilj och erbjöd utskrift i sju färger: svart, cyan, purpur, röd, gul och grön. Teckenmatrisen var 8 × 8 punkter, vilket gav bättre läsbarhet och möjlighet att korrekt återge både versaler och gemener.
Utskriftshastigheten var cirka 38 tecken per sekund, något lägre än hos MPS-801. Commodore marknadsförde MCS-801 särskilt för utskrift av diagram, histogram och cirkeldiagram samt för dokument där färg kunde användas för att markera rubriker och viktiga textavsnitt.
Tecken och grafik
Båda modellerna kunde skriva hela ASCII-teckenuppsättningen samt Commodores PET-grafiktecken. Inverterade tecken och punktgrafik stöddes, vilket gjorde skrivarna användbara både för textbaserade dokument och för enklare grafiska utskrifter.
Tekniska egenskaper i sammanfattning
Utskriftsmetoden var slagbaserad matrisskrift med Unihammer-teknik. Teckenmatrisen var 6 × 7 punkter för MPS-801 och 8 × 8 punkter för MCS-801. Pappersmatningen skedde via tractor och skrivarna klarade original samt en till två karbonkopior beroende på inställning och papperstyp.
MCS-801 hade måtten cirka 141,8 mm i höjd, 477,5 mm i bredd och 348,5 mm i djup samt en vikt på omkring 5,2 kg. Nätspänningen var 220/240 volt vid 50 eller 60 hertz.
Betydelse
Commodore MPS-801 och MCS-801 spelade en viktig roll under hemdatordatorernas genombrottsperiod. För många användare var detta den första skrivaren de ägde, och den gjorde det möjligt att använda hemdatorn som ett praktiskt verktyg för arbete, studier och kreativt skapande.
I dag betraktas skrivarna som typiska exempel på 1980-talets hemdatorteknik och är uppskattade samlarobjekt, inte minst för sin robusta konstruktion och sitt karakteristiska ljud.
Epson MX-80 var mer än bara en skrivare. När hemdatorerna slog igenom i början av 1980-talet blev den den saknade länken mellan skärm och papper. Med låg kostnad, hög driftsäkerhet och oväntat avancerad teknik satte MX-80 standarden för en hel generation matrisskrivare och bidrog i hög grad till att göra persondatorn användbar i både hem och kontor.
När persondatorn började ta steget från hobbyrum till hem och kontor i början av 1980-talet uppstod ett nytt problem: hur skulle datorerna skriva ut något användbart på papper? Lösningen blev för många Epson MX-80, en matrisskrivare som inte bara blev en försäljningssuccé utan som i praktiken satte standarden för hur billiga skrivare skulle fungera under ett helt decennium.
MX-80 lanserades i oktober 1980 och var en 9-nålars matrisskrivare som kombinerade låg kostnad, robust konstruktion och oväntat avancerad teknik. Resultatet blev en av de mest inflytelserika kringutrustningarna i datorhistorien.
Från tidiga skrivare till hemdatorer
Epson, som då hette Shinshu Seiki, hade tillverkat skrivare sedan 1960-talet. Deras första större framgång kom med den lilla trumskrivaren EP-101, som togs fram inför de olympiska spelen i Tokyo 1964. Under 1970-talet började företaget experimentera med matrisskrivare och 1978 lanserades TX-80, en relativt billig modell som dock drogs med kvalitetsproblem.
Erfarenheterna från TX-80 blev avgörande. Epson tog god tid på sig att utveckla en efterföljare som både var billig och pålitlig. Efter tre års arbete presenterades MX-80, byggd med bättre komponenter, smartare elektronik och flera funktioner som konkurrenterna saknade.
Teknik som gjorde skillnad
Trots sitt enkla yttre var MX-80 tekniskt avancerad för sin tid. Den använde ett 9-nålars skrivhuvud som gav bättre vertikal upplösning än tidigare 7-nålsmodeller. Skrivhuvudet kunde arbeta dubbelriktat, vilket innebar att det skrev både framåt och bakåt utan att behöva återvända till radens början. Detta ökade utskriftshastigheten avsevärt.
En annan avgörande innovation var det utbytbara skrivhuvudet. Tidigare krävde ett slitet eller trasigt skrivhuvud ofta dyr service, men MX-80:s huvud kunde användaren själv byta utan verktyg. Det gjorde skrivaren billig att äga över tid och mycket attraktiv för både hemanvändare och småföretag.
MX-80 klarade upp till 132 kolumner per rad, kunde skriva både text och enkel grafik och stödde flera internationella teckenuppsättningar via DIP-omkopplare på baksidan. Genom styrkommandon, som senare standardiserades som ESC/P, kunde användaren styra teckenbredd, fetare utskrift, kursiv stil och andra layoutdetaljer direkt från datorn.
En oväntad grafisk förmåga
Med tillägget Graftrax, en uppsättning EPROM-kretsar som kunde installeras i skrivaren, fick MX-80 förmågan att skriva högupplöst punktgrafik där varje nål i skrivhuvudet kunde styras individuellt. Det gjorde det möjligt att skriva diagram, logotyper och bilder, något som tidigare varit förbehållet betydligt dyrare skrivare.
Graftrax Plus, som lanserades senare, lade till funktioner som understrykning, över- och underskrift, kursiva tecken och fler internationella symboler. För många användare var detta första gången en relativt billig skrivare kunde producera utskrifter som närmade sig professionell kvalitet.
En dominerande marknadsframgång
MX-80 blev en omedelbar kommersiell succé. Under 1981 såldes över 200 000 exemplar och produktionen ökade snabbt till tiotusentals skrivare per månad. Redan 1982 hade MX-80 tagit en dominerande position på världsmarknaden för 80-kolumnsskrivare, med särskilt starka marknadsandelar i Japan och Europa.
Totalt såldes över en miljon MX-80-enheter innan modellen fasades ut. Den såldes även i flera varianter, bland annat MX-80 F/T med friktionsmatning för lösa ark och MX-100 i bredformat. IBM sålde dessutom en ommärkt version som IBM 5152, anpassad för den tidiga IBM PC.
Arvet efter MX-80
MX-80 kopierades flitigt av andra tillverkare. Dess formfaktor, funktioner och styrkommandon blev snabbt en de facto-standard inom branschen. ESC/P-kommandona kom att användas och vidareutvecklas under många år, och 9-nålars matrisskrivare blev norm i stället för äldre 7-nålsmodeller.
Den konkurrens som MX-80 utlöste drev snabbt fram bättre utskriftskvalitet och högre hastigheter. Snart kunde matrisskrivare producera så kallad near letter quality, vilket gjorde de dyra prästkransskrivarna i stort sett överflödiga. I början av 1990-talet hade dessa nästan helt försvunnit från marknaden.
En teknikhistorisk milstolpe
Epson MX-80 betraktas i dag som en milstolpe i datorhistorien. År 2007 utsågs den av PC World till en av de viktigaste teknikprodukterna genom tiderna. Att förbrukningsmaterial fortfarande säljs flera decennier efter lanseringen vittnar om dess enorma genomslag.
MX-80 var inte bara en skrivare. Den gjorde persondatorn praktisk, användbar och redo för vardagsbruk och bidrog därmed i hög grad till hemdatorns genombrott.
Youtube innehåll om Epson MX80
Faktaruta: Epson MX-80
Typ
Seriell matrisskrivare (dot matrix)
Tillverkare
Seiko Epson (Epson)
Lanserad
1980
Pris vid lansering
US$ 650
Anslutning
Parallell, RS-232 (seriell), eller GPIB
Utskrift
Upp till 132 kolumner per rad
Skrivhuvud
9-nålar, utbytbart av användaren
Känd för
Bidrog till ESC/P och blev en de facto-standard för billiga matrisskrivare
Efterföljare
FX-80 (1983)
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Med modem, färggrafik och stordatorns kraft flyttar framtiden in i vardagsrummet. Postverkets nya videotexttjänst Micronet låter hemdatorägare spela, räkna och hämta information dygnet runt – långt bortom de begränsningar som Datavisionen satt.
Efter Televerkets Datavision tar nu Postverket ett kliv rakt in i framtiden. Med Micronet, en ny videotext- och datatjänst, öppnas dörren för svenska hemdatorägare att kommunicera med omvärlden, göra avancerade beräkningar – eller spela klassiker som Donkey Kong Jr och Burger Time mitt i natten.
Micronet är inte bara ännu en informationsdatabas. Det är ett helt nytt sätt att använda datorn hemma. I stället för att vara begränsad av den egna maskinens prestanda kopplar man upp sig via modem till en kraftfull stordator. Resultatet? Betydligt mer avancerade program och spel än vad Datavisionen klarar av.
För stort för Datavision
Postens videotexttjänst Postel har tidigare varit en del av Televerkets Datavision. Men nu räcker utrymmet inte längre till. Datavisionen rymmer totalt 50 000 sidor – och Postel skulle ensam behöva ta upp större delen av dessa.
– Vi får helt enkelt inte plats, förklarar Arvid Brandberg på Postel. – Med Micronet kan vi erbjuda upp till 35 000 sidor bara där.
Genom ett samarbete med den brittiska videotexttjänsten Prestel, där Micronet lanserades redan 1983, får Sverige tillgång till ett beprövat system. I Storbritannien står Micronet idag för omkring 20 procent av all efterfrågad information i Prestel – ett tydligt tecken på dess popularitet.
Spel och program – direkt från stordatorn
En av Micronets största styrkor är möjligheten att köra program online. Du behöver inte längre ladda in ett program i din egen dator – allt körs centralt.
Detta gör det möjligt att använda program som annars vore omöjliga på en vanlig hemdator. Ett exempel är spelet Othello, som har ett nästan oändligt antal spelvariationer och därför inte fungerar i Datavisionens mer begränsade miljö.
– Du slår inte huvudet i taket på grund av din dator, säger Brandberg. – Du har hela stordatorns kapacitet till ditt förfogande.
En dröm för hemprogrammerare
Micronet är inte bara till för spelare och informationssökare. För programmerare öppnar sig helt nya möjligheter. Istället för att kopiera program till tusentals disketter eller kassetter kan utvecklare skicka en enda kopia till Postel, som sedan distribuerar programmet via Micronet.
– Hemprogrammerare kan testlansera sina program här, säger Brandberg. – Går det bra kan de sedan gå vidare till programvarubutiker. Går det inte bra har de sparat både tid och pengar.
Postel hoppas nu knyta kontakter med hemdatorklubbar och programmerare över hela landet.
För vem är Micronet?
Micronet riktar sig till alla med hemdator eller persondator. Systemet är fabrikatsoberoende och fungerar redan med populära datorer som ZX Spectrum och VIC-64, med planer på stöd för Apple II, ABC-datorer och IBM PC.
För att använda Micronet krävs:
Hemdator eller terminal
Videotexprogram och modem
Abonnemang hos Postel
Abonnemanget kostar 275 kronor i inträdesavgift och därefter 30 kronor per månad. Samtalskostnaden ligger på 30 öre per minut.
Inte bara för ungdomar
I England trodde man först att Micronet främst skulle locka ungdomar under 20 år. Men det visade sig att den största användargruppen istället var 30–40-åringar. Mycket talar för att samma sak kommer att gälla i Sverige.
Micronet kan användas för allt från börskurser, flygtider och turistinformation till sportresultat och postorder. Informationen presenteras som färgglada sidor med text och grafik – direkt på datorskärmen.
Och vill man spela ett arkadspel sent en lördag kväll? Inga problem.
– Videotexttjänsten är öppen dygnet runt, konstaterar Arvid Brandberg. – Det är mer än vad någon specialhandel kan erbjuda.
Med Micronet tar Postverket ett tydligt steg in i den uppkopplade framtiden – långt innan ordet ”internet” blivit vardag.
Innehålle på youtube om Postel
Fakta: Postel (Postens videotexttjänst)
Vad? Postens videotexttjänst som gav hemdatoranvändare tillgång till informationssidor via modem.
Bakgrund: Postel ingick först i Televerkets Datavision, men byggdes ut genom samarbete med brittiska Micronet.
Innehåll: Informationssidor (text och färggrafik) samt möjlighet att köra spel och program “online”.
Idé: Användaren kopplar upp sig mot en central dator och får tillgång till mer kapacitet än den egna hemdatorn klarar.
Krav: Hemdator/terminal, videotexprogram och modem samt abonnemang hos Postel.
Prisexempel (enligt uppgift): 275 kr i inträde, 30 kr/mån och samtalskostnad 30 öre/minut.
Tillgänglighet: Öppet dygnet runt.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
I början av 1990-talet försökte Sverige skapa sitt eget digitala nät för vanliga människor – flera år innan internet slog igenom på allvar. Teleguide skulle bli en folkterminal i varje hem, där man kunde boka resor, sköta bankärenden och beställa varor via telefonlinjen. Visionen var framtidsinriktad, men satsningen blev kortlivad och kostsam – och är idag ett fascinerande exempel på hur rätt idé kan få fel timing.
I början av 1990-talet, innan ord som webbläsare, Google och e-post var vardagsmat, försökte Sverige bygga sitt eget digitala informationssamhälle. Resultatet blev Teleguide – ett ambitiöst, dyrt och i efterhand smått mytomspunnet datornätverk för privatpersoner. Det lanserades 1991 av Televerket, tillsammans med IBM och Esselte, och skulle göra digitala tjänster tillgängliga i vanliga svenska hem.
Två år senare var allt över.
Visionen: en folkterminal i varje hem
Teleguide var starkt inspirerat av det franska systemet Minitel, som under 1980-talet blivit en enorm succé i Frankrike. Där kunde miljontals användare via enkla terminaler slå upp telefonnummer, boka resor, chatta och beställa varor – långt innan internet slog igenom.
Televerket ville göra något liknande i Sverige. Visionen var djärv: 50 000 terminaler skulle placeras i svenska hem. Man såg framför sig en ”folkterminal” – lika självklar som telefonen eller TV:n – där människor kunde sköta vardagsärenden utan att stå i kö eller ringa samtal.
Till skillnad från tidigare system som Videotex och Datavision, som främst riktade sig till företag, var Teleguide tänkt för privatpersoner.
Så fungerade Teleguide
Användarna fick en särskild Teleguide-terminal, utrustad med inbyggt modem och ett personligt smartkort för inloggning. Det fanns också en PC-tillsats som gjorde att vanliga datorer kunde anslutas, samtidigt som den fungerade som modem och fax.
Via telefonlinjen kunde man koppla upp sig mot Teleguides centrala system och få tillgång till ett växande utbud av tjänster:
nyheter
nummerupplysning
enkel e-post
banktjänster
resebokningar
speltjänster
beställning av taxi
blommogram
I praktiken erbjöd Teleguide många av de saker vi idag tar för givna – fast i textbaserad form och med långsamma modem.
De första svenska ”online-tjänsterna”
Bland tjänsterna fanns flera som låg långt före sin tid. TvSelect var Sveriges första elektroniska TV-guide, där man kunde söka efter program via fritext eller kategorier.
Bildelsbasen gjorde det möjligt att söka efter begagnade bildelar från demonteringar runt om i landet – en tidig föregångare till dagens webbtjänster.
Ett särskilt intressant pilotprojekt genomfördes i Stockholm 1991: hemtjänstpersonal kunde via Teleguide beställa matvaror online för äldre kunder. Beställningarna skickades till en livsmedelsbutik i Johanneshov, som levererade varorna direkt hem. Betalning kunde ske kontant eller mot faktura. Det här kan mycket väl ha varit en av Sveriges första nätbutiker.
Men det var dyrt – väldigt dyrt
Teleguide var dock ingen gratis tjänst. Användningen kostade 1 krona och 50 öre per minut, plus en månadsavgift som först låg på 25 kronor och senare höjdes till 75.
Efter ett halvår hade tjänsten omkring 22 000 abonnenter. Det var långt ifrån tillräckligt för att täcka de enorma kostnaderna för utveckling, marknadsföring, terminaler och drift.
Televerket insåg snabbt ett grundproblem: ju fler terminaler som delades ut, desto större blev förlusterna.
Internet knackar på dörren
Samtidigt hände något avgörande i omvärlden. I början av 1990-talet började internet sprida sig utanför universitet och forskningsmiljöer. När webbläsaren Mosaic lanserades 1993 blev World Wide Web plötsligt begripligt och attraktivt för allmänheten.
Teleguide var ett slutet, proprietärt system – helt kontrollerat av Televerket. Internet var öppet, globalt och växte explosionsartat.
Enligt Ny Tekniks reporter Jan Melin tappade Teleguide snabbt sin attraktionskraft när människor insåg att framtiden låg i öppna nät, inte i ett nationellt specialsystem.
Ett dyrt farväl
Hösten 1992 försökte Televerkets generaldirektör Tony Hagström rädda projektet genom att omförhandla avtalen med IBM och Esselte. Men intresset var svalt. Samarbetet sprack och Teleguide lades ner.
Den totala kostnaden för satsningen uppgick till omkring två miljarder kronor – en av de största tekniksatsningarna som aldrig nådde hela vägen fram i Sverige.
Ett misslyckande – men också en föraning
I efterhand är det lätt att kalla Teleguide för ett fiasko. Men det är också tydligt att systemet låg förbluffande rätt i tiden när det gällde idéer.
Teleguide förutsåg:
digitala vardagstjänster
e-handel
distansbank
digitala TV-guider
informationssökning hemifrån
Problemet var inte visionen – utan timingen och affärsmodellen.
Teleguide blev helt enkelt ett framtidsprojekt som föddes strax innan framtiden valde en annan väg.
Faktaruta: Teleguide
Start
1991
Nedlagt
1993
Bakom
Televerket (nu Telia), IBM och Esselte
Typ
Svenskt datornätverk för privatpersoner (före internetgenombrottet)
Utrustning
Specialbyggd terminal med modem + smartkort (samt PC-tillsats)
Tjänster
Nyheter, nummerupplysning, enkel e-post, bank- och resetjänster m.m.
Pris
Ca 1:50 kr/min + månadsavgift (25 kr, senare 75 kr)
Omfattning
Ca 22 000 abonnenter efter ett halvår
Utfall
Avvecklades efter stora förluster (uppges till ca 2 miljarder kronor)
Kuriosa: Teleguide inspirerades av franska Minitel och hann lanseras precis innan webben slog igenom brett.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Tänk dig ett hem där datorn inte är låst till skrivbordet, utan fungerar som en gemensam resurs för hela familjen. Med små intelligenta terminaler placerade i varje rum kan information, program och meddelanden nås precis där de behövs. I denna artikel presenteras ett system som förvandlar hemdatorn till ett fleranvändarsystem – ett tidigt steg mot det uppkopplade hem vi i dag tar för givet.
Teleguiden var en av de tidiga visioner som fanns kring detta.
Tänk dig att du står vid telefonen. Bredvid ligger en liten batteridriven terminal – ungefär i storlek med en fickräknare. Med ett knapptryck kan du slå upp telefonnummer, bläddra i familjens register, läsa meddelanden eller se dagens kalender. All information hämtas från hemmets dator, som arbetar tyst i bakgrunden.
Detta är inte science fiction. Med enkla medel kan en vanlig hemdator förvandlas till ett fleranvändarsystem – en gemensam registerbank för hela familjen, tillgänglig var ni än befinner er i hemmet.
I denna artikelserie går vi igenom hur ett sådant system byggs upp: från kommunikation mellan dator och terminal, via hårdvara och anslutningar, till själva terminalens uppbyggnad och mjukvara. Här ger vi en översikt av idén och hur systemet används i praktiken.
EN LITEN TERMINAL – STORA MÖJLIGHETER
Miniterminalen är konstruerad för batteridrift och innehåller därför endast strömsnåla komponenter: CMOS-kretsar och LCD-display. Den är samtidigt intelligent och självständig, styrd av en COP-processor från National Semiconductor.
Terminalen är utrustad med en punktmatrisdisplay på 32 × 84 punkter som kan visa fyra rader text i 5×7-matris. Displayen fungerar som ett fönster som kan scrollas i alla riktningar. En spelspak används för att flytta markören, bläddra i menyer och styra spel. OBS-tangenten ersätter ENTER-tangenten och används för att bekräfta val, sända data till datorn eller begära assistans.
I stället för ett traditionellt tangentbord används mjukvarutangenter direkt på LCD-displayen. Datorn bestämmer vilka siffer-, bokstavs- och funktionstangenter som visas för tillfället. Ett lätt tryck på den markerade ytan räcker för att välja funktion. Varje knapptryck bekräftas med ett kort pip från en piezoelektrisk summer, som även används för alarm, meddelanden och spel.
För kommunikationen används ett HP-IL-interface, vilket gör det möjligt att ansluta upp till 15 terminaler till samma hemdator.
MJUKVARUTANGENTER – EN SMART LÖSNING
Att använda mjukvarutangenter istället för många fysiska knappar har flera fördelar. Tangenter visas bara när de har en tydlig och aktuell funktion, vilket minskar risken för feltryck. Gränssnittet blir enklare att förstå även för ovana användare, samtidigt som terminalen blir både billigare och mindre mekaniskt komplicerad.
NÄR TERMINALEN VILAR – KLOCKA OCH KALENDER
När terminalen inte används för någon särskild uppgift fungerar den som en kombinerad digitalklocka och almanacka. Den visar veckodag, datum, månad och klockslag och kan programmeras för olika typer av larm.
Det kan till exempel handla om möten och tandläkarbesök, väckning, födelsedagar – gärna med presentförslag – eller påminnelser om när favoritprogrammet börjar på TV eller radio. Alarm indikeras både visuellt på displayen och med ljudsignal.
EXEMPEL: SÖK I TELEFONKATALOGEN
Anta att du ska ringa Per Johansson men inte kommer ihåg hans telefonnummer. Du trycker först på OBS-tangenten och terminalens huvudmeny visas. Med spelspaken scrollar du tills du hittar posten ”TELEFONKATALOG” och trycker lätt på displayen vid den markerade raden. Ett kort pip hörs.
Displayen visar nu ”NAMN”. Du kan skriva in hela namnet, delar av det, eller bara några bokstäver följda av ett snedstreck. Tio bokstavstangenter visas på displayen. Saknas önskad bokstav scrollar du fram den med spelspaken. Inmatningen visas på översta raden så att du kan kontrollera och rätta vid behov.
När du är nöjd trycker du på OBS-tangenten och namnet skickas till datorn för sökning. Efter någon sekund visas resultatet. Alla telefonnummer som hör till det sökta namnet listas. Om displayen inte räcker till scrollar du vidare. När du fått informationen återgår du till klock- och kalenderläget med OBS-tangenten.
MER ÄN BARA TELEFONNUMMER
Telefonkatalogen är bara ett exempel på vad systemet kan användas till. Samma princip gäller för register över skivor, fotografier och diabilder, matrecept, privatekonomi, spel, miniräknare samt radio- och TV-program. Nya uppgifter kan matas in direkt från terminalen och lagras i datorn.
Alla funktioner nås via menyer, vilket gör systemet lätt att använda även för den som saknar datorvana.
MEDDELANDEN OCH INTERN KOMMUNIKATION
När flera terminaler är anslutna samtidigt uppstår ett verkligt fleranvändarsystem i hemmet. Varje terminal kan kommunicera med hemdatorn, men också med andra terminaler. Flera meddelanden kan hanteras parallellt på kommunikationslänken.
Om någon vill nå dig visas en signal på din display, eventuellt kombinerad med ljud. Du kan välja att avbryta ditt arbete eller vänta tills du är klar. Meddelanden kan lagras tills du läser dem eller tills ett bestämt klockslag uppnåtts. Resultatet blir en slags snabbtelefon som både kan förmedla och lagra information.
ETT STEG MOT FRAMTIDENS HEM
Genom att placera en miniterminal i varje rum får hela familjen ständig tillgång till datorns resurser – där de behövs. Hemdatorn blir inte längre en ensam maskin på skrivbordet, utan ett nav för information, kommunikation och service i hela hemmet.
HUR BLEV DET – OCH HUR SER DET UT I DAG?
När dessa idéer formulerades var visionen att hemdatorn skulle bli hemmets centrala informationsnav, med små intelligenta terminaler utspridda i varje rum. Mycket av detta förverkligades – men inte riktigt på det sätt man då föreställde sig. I stället för särskilda miniterminaler med punktmatrisdisplay fick vi persondatorer, bärbara datorer och så småningom smarta mobiltelefoner och surfplattor. Kommunikation som då krävde särskilda gränssnitt och protokoll sker i dag trådlöst över Wi-Fi och Internet, och databaserna finns ofta i molnet snarare än i en enskild hemdator.
Samtidigt är grundtanken slående aktuell. Kalender, kontakter, meddelanden, media, spel och personlig ekonomi finns i dag ständigt tillgängliga, oavsett var vi befinner oss – precis som visionen beskrev. Skillnaden är att varje familjemedlem numera bär sin ”miniterminal” i fickan. Smartphones, smartklockor och röstassistenter fyller samma roll som de tidiga terminalerna var tänkta att göra, men med mångdubbelt större beräkningskraft och användarvänlighet. Idén om ett fleranvändarsystem i hemmet blev därmed verklighet, inte genom specialbyggd hårdvara, utan genom standardiserad teknik, nätverk och personliga enheter.
Faktaruta
Artikeln ovan kommer från tidningen Hemdator från 1983 och har omformulerats.
Syftet med artikeln är att visa de visioner som redan fanns i början av 1980-talet och att jämföra dem med hur det ser ut i dag,
för att ge perspektiv på den tekniska utvecklingen.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Liten, tyst och märkligt charmig – Brother EP-20 ser kanske ut som en teknisk parentes från 1980-talet, men är i själva verket ett tidigt steg mot den digitala skrivmaskinen. Med LCD-display, batteridrift och termisk utskrift hamnade den mitt emellan mekanik och dator, och har i dag fått nytt liv som kultmaskin bland samlare och typentusiaster.
I början av 1980-talet stod skrivmaskinsvärlden mitt i ett teknikskifte. Mekaniska armar, färgband och smattrande ljud började långsamt ge vika för elektronik, displayer och tystare utskrifter. En av de mest udda – och idag mest älskade – representanter för den här övergången är Brother EP-20, en ultrakompakt, batteridriven elektronisk skrivmaskin som lanserades i slutet av 1982.
Vid första anblicken ser EP-20 nästan ut som en leksak: kilformad, liten nog att bäras under armen och byggd i kräm- och brunfärgad plast. Men bakom det blygsamma yttre döljer sig ett stycke teknik- och designhistoria.
Elektronisk typning i fickformat
Brother EP-20 var en av de första elektroniska skrivmaskinerna som riktade sig till massmarknaden. Den markerade ett tydligt steg bort från mekanisk slagteknik och mot digital textbehandling. I stället för traditionella typer använder maskinen ett 9-nåligt punktmatrissystem med termisk överföring – nästan ljudlöst jämfört med äldre maskiner.
En liten LCD-skärm visar en textrad i taget innan utskrift. Det kan låta självklart i dag, men 1982 var detta ett stort steg: användaren kunde se och rätta texten innan den hamnade på papperet. På så sätt blev EP-20 en tidig brygga mellan skrivmaskin och ordbehandlare.
Batterier, minne och smarta funktioner
Portabilitet var ett nyckelord. EP-20 drivs av fyra D-batterier eller en 6-volts nätadapter, vilket gjorde den användbar nästan var som helst. Den inbyggda minnesfunktionen tillät lagring av kortare textstycken, och maskinen erbjöd funktioner som automatisk centrering, understrykning och tangentupprepning – egenskaper som tidigare mest fanns i större kontorsmaskiner.
Två särskilda lägen visar hur genomtänkt konstruktionen var:
NP (No Print) – för att rensa displayen utan att skriva ut
CP (Character Print) – för att skriva ut det som visas på skärmen
Små detaljer, men de gav användaren en oväntad kontrollnivå för en så liten maskin.
Papper, band och materialval
En av EP-20:s mer egenartade lösningar är valsen (platen), som inte är gjord av hårdgummi utan av tät skumgummi. Detta passade den termiska utskriftstekniken men bidrog också till maskinens mjukare känsla – och dess begränsningar.
Maskinen använder extremt små färgbandspatroner som bara räcker till omkring 5–6 sidor, vilket gör dem svåra och dyra att hitta i dag. Ett populärt alternativ bland entusiaster är därför att skriva på termiskt faxpapper, vilket gör det möjligt att använda EP-20 helt utan färgband – och ofta med bättre resultat än på vanligt papper.
En kultmaskin återupptäcks
Under många år var Brother EP-20 mest en fotnot i skrivmaskinshistorien. Men runt 2018 hände något oväntat. Intresset i den så kallade Typosfären – en global gemenskap av skrivmaskinsentusiaster – tog fart. Flera samlare upptäckte maskinen nästan samtidigt, och många blev förvånansvärt förälskade.
En viktig katalysator var en video där skrivmaskinsprofilen Joe Van Cleave presenterade sitt nyinköpta exemplar. Videon fungerade som ren evangelisation: plötsligt ville alla ha en EP-20. Det lilla, märkliga formatet och den nästan futuristiska enkelheten fann en ny publik, decennier efter att maskinen slutat tillverkas.
Ett litet steg – med stort arv
Brother EP-20 är kanske inte den mest praktiska skrivmaskinen, och definitivt inte den mest hållbara. Men den representerar något större: ett ögonblick då analogt mötte digitalt, då skrivmaskinen började tänka innan den skrev.
Att denna udda lilla maskin fortfarande fascinerar samlare och användare är ett bevis på att teknik inte bara handlar om prestanda – utan också om idéer, övergångar och personlighet. EP-20 är ett tekniskt mellansteg som råkade få en själ.
Datorerna har lämnat hobbyrummet och flyttat in i varuhusen – men är de redo för vardagsrummet? Bakom reklamen om ”fackkunskap” döljer sig osäker personal, krångligt språk och priser som avskräcker vanliga familjer. Ändå finns en enkel väg in i hemmen: ordbehandling. En skrivmaskin som minns kan bli datorns genombrott.
Det krävs ingen större skarpsinnighet för att se vart utvecklingen inom mikrodatorförsäljningen är på väg. Företag som en gång startade med att sälja hemdatorer till entusiaster har i dag blivit ”seriösa” aktörer och riktar sig i första hand till mindre företag, föreningar och organisationer. Samtidigt har försäljningen av hemdatorer till allmänheten i allt högre grad flyttats till varuhusliknande försäljningsställen.
NK och PUB/Domus har nyligen gått ut med stora helsidesannonser i massmedia där de stoltserar med att ha blivit fackhandel – med välutbildad personal som kan hemdatorer. Vi bestämde oss för att testa hur det egentligen står till med denna fackkunskap.
Resultatet var, av naturliga skäl, ofta nedslående. Man blir knappast expert efter en tvåveckors specialkurs. Personalen har dessutom till viss del tagits på sängen av det enorma latenta intresse som finns, inte minst bland ungdomar. Det dräller av unga killar som med beslutsam entusiasm trycker på knappar, ställer frågor och diskuterar. När vi frågar en av varuhusens ”experter” om ordbehandlingsfunktionerna i de nyaste hemdatorerna blir han märkbart nervös, pratar runt ämnet en stund – och erkänner till slut att han inte vet vad ordbehandling är.
Man kan naturligtvis ironisera över detta, men på sätt och vis har han rätt. Varför ska han behöva lära sig en helfnoskig, svengelsk nomenklatur när det mesta faktiskt kan sägas på svenska? Skrivmaskin med textminne borde duga gott.
Språket – datorns största hinder
Hittills har mikrodatorer i huvudsak sålts till specialintresserade människor som ofta sätter en ära i att behärska termer som interface, floppy disk och allt däromkring. Men ska man på allvar nå ut till den breda allmänheten krävs betydligt större språklig disciplin. Folk måste förstå vad man talar om.
Det fungerar utmärkt att kalla interface för teckentolk och floppy disk för skivminne. Ändå verkar detta vara svårt att acceptera i branschen.
Vad många datasäljare dessutom missar är att en stor del av den allmänhet man vill nå faktiskt har en fientlig grundinställning till datorer. Många människor är, av olika skäl, helt enkelt rädda för dem. Det är lätt att glömma bort alla dem som var tekniskt ointresserade eller urusla i matematik i den gamla skolklassen. De som redan arbetar i databranschen tillhör nästan alltid den andra gruppen – men framtidens kunder gör det inte.
Ordbehandling – den psykologiska nyckeln
Det är här ordbehandlingen kommer in som en avgörande psykologisk faktor. Även den totalt datorokunnige är som regel bekant med en vanlig skrivmaskin. Den upplevs som mer mänsklig än en dator, även om datafolket envist kallar den ordbehandlare.
Språket är för de flesta ett naturligare uttrycksmedel än matematiken, och till och med ordblinda människor har någon gång skrivit maskin. Faktum är att ordblindhet i viss mån kan lindras genom maskinskrivning – felen syns tydligare i en prydlig utskrift.
Ordbehandling borde därför vara en av de viktigaste vägarna för att få in datorn i hemmen. (Förutsatt att hemdatorn inte stör radio- och TV-mottagning och är godkänd av Televerket.)
Ändå är det förvånande hur lite som hittills gjorts för att stärka ordbehandlingsfunktionen i hemdatorer. Visst är spel roliga, och visst kan det vara praktiskt att föra bok över familjens ekonomi, men de flesta hushåll klarar detta ändå. Däremot vill många ha en skrivmaskin som minns vad den gör – och kan ta fram det igen. Som anteckningarna från kursen man gick förra året.
Priset – den avgörande frågan
En avgörande faktor är naturligtvis priset. Vad som är billigt för ett företag är ofta för dyrt för en familj. Var gränsen går är svårt att säga, men sannolikt någonstans i nivå med en bättre stereoanläggning eller videoutrustning – mellan fem- och tiotusen kronor.
I praktiken har man hittills tvingats betala omkring 20 000 kronor för en fungerande ordbehandlingslösning. Antingen genom en hemdator med separat skrivare eller genom avancerade elektroniska skrivmaskiner med bildskärm och minne – som också landar strax under samma nivå.
Ett konkret exempel är Atari 800. Basenheten kostar cirka 6 750 kronor, minnesenheten runt 6 500 kronor och teckentolken ytterligare 2 400 kronor. Lägg till skrivare och programvara, så är man snabbt över 20 000 kronor – och då har man ändå räknat snålt.
Detta är helt enkelt för mycket pengar för de flesta.
Ett hopp för vanliga människor?
Här finns dock ett visst hopp. Det purfärska Sinclair ZX Spectrum ser ut att kunna erbjuda ordbehandling till ett pris under 10 000 kronor. Med ett pris på omkring 3 400 kronor för 48K-versionen, och en rimlig skrivare, hamnar totalpriset inom räckhåll för vanliga hushåll – förutsatt att man använder befintlig TV.
Tangentbordet lämnar visserligen en del övrigt att önska, men här finns en tydlig lärdom för tillverkarna: vill man nå Svensson måste tangentbordet kännas som en skrivmaskin. Ingen vill trassla in fingrarna på minimala plastknappar.
Framtiden är portabel
Skrivmaskinstillverkarna har å sin sida närmat sig datorn från motsatt håll – med mer elektronik, bildskärmar och minne. Resultatet är imponerande men dyrt. Undantaget är enklare modeller som Brother EP-20, som visar att det går att tänka mindre och billigare.
Frågan är därför inte om vi kommer att få se en portabel ordbehandlare med flerradersdisplay och minne för flera A4-sidor – utan när. Med den utvecklingstakt vi ser i dag skulle det inte förvåna om en sådan maskin, till ett pris runt 5 000 kronor, finns på marknaden redan inom ett år.
När det händer kan datorn på allvar bli en naturlig del av hemmet. Inte som en skrämmande teknisk apparat – utan som det den egentligen är: en skrivmaskin som minns.
Texten är en omformulerade artikel i ifrån MH 1-83. Innehållet ovan skall alltså se ifrån ett 80 tals perpektiv.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
EACA EG2000 Colour Genie var en färghemdator som lanserades 1982 av det Hongkong-baserade företaget EACA. Datorn byggde vidare på företagets TRS-80-kompatibla Video Genie-serie men utökades med färggrafik och avancerat ljud, vilket gjorde den mer lämpad för spel och multimedia. Colour Genie fick särskilt genomslag i Europa och fick ett relativt stort program- och spelutbud trots sin korta livstid.
I början av 1980-talet stod hemdatorn på tröskeln till sitt stora genombrott. Datorer var inte längre bara något för universitet och företag – de började flytta in i vardagsrummen. Bland giganter som Commodore, Sinclair och Atari fanns också mindre, idag mer bortglömda aktörer. En av dem var EACA Colour Genie, en färgstark och tekniskt intressant dator som försökte bygga vidare på succén från TRS-80-världen.
Från Hongkong till europeiska vardagsrum
Colour Genie, med det fullständiga namnet EACA EG2000 Colour Genie, tillverkades av det Hongkong-baserade företaget EACA och introducerades i Europa i augusti 1982. I Tyskland marknadsfördes den av Trommeschläger Computer Service och Schmidtke Electronic – två namn som idag är nära förknippade med Colour Genie-scenen.
EACA hade redan erfarenhet av att klona och vidareutveckla etablerade datorplattformar. Tidigare modeller, Video Genie I och II, var kompatibla med TRS-80 Model I, och Colour Genie byggde vidare på samma grundidé – men med ett viktigt tillägg: färg och ljud.
Inte en “Color Computer”
Trots namnet ska Colour Genie inte förväxlas med TRS-80 Color Computer från Tandy. De två maskinerna var helt olika under huven. Colour Genie använde en Zilog Z80-processor, medan Color Computer byggde på Motorola 6809. Programvara och hårdvara var därför inte kompatibla, trots de snarlika namnen.
Grafik, ljud och BASIC
Colour Genie drevs av en Z80-processor på drygt 2 MHz och hade 16 KB RAM som standard, vilket kunde byggas ut till 32 KB. Datorn innehöll LEVEL II BASIC i ROM – i stort sett kompatibelt med TRS-80, men med egna tillägg och begränsningar för grafik och ljud.
Grafiken sköttes av den klassiska Motorola 6845-kretsen, vilket möjliggjorde:
40 × 24 tecken i textläge
16 färger
Grafikläge på 160 × 96 pixlar med 4 färger
För ljudet stod den välkända AY-3-8910, samma ljudkrets som användes i bland annat ZX Spectrum 128 och Amstrad CPC. Resultatet var tre ljudkanaler, brusgenerator och programmerbara ljudomslag – något som gav spelen ett rejält lyft jämfört med tidigare svartvita Genie-modeller.
Lagring och expansion
Precis som många samtida datorer använde Colour Genie kassettband som primärt lagringsmedium. För mer krävande användare fanns en diskettenhet, som kunde hantera upp till fyra 5,25-tumsdiskar.
En särskilt intressant detalj var datorns expansionsport, som exponerade Z80-processorns adress- och databuss. Där kunde man ansluta ROM-kassetter, diskettkontroller eller andra tillbehör. Det fanns till och med ett 80-kolumnskort, vilket gjorde Colour Genie mer användbar för seriös textbehandling.
Ett oväntat stort spelbibliotek
Trots att Colour Genie aldrig blev någon massmarknadsuccé utvecklades omkring 190 spel, både på engelska och tyska. Många var arkadliknande titlar, men det fanns även äventyrsspel, schack, simulatorer och pedagogiska program.
Flera spelutvecklare återkom gång på gång, bland annat:
Gumboot Software
TCS Trommeschläger Computer Studio
Algray Software
Många titlar fanns dessutom i både 16K- och 32K-versioner, vilket visar hur man pressade hårdvaran till det yttersta.
Ett liv efter döden – via emulering
Colour Genie försvann från marknaden redan 1983, men datorn lever vidare bland entusiaster. Idag finns flera emulatorer, dokumentation och arkiv som gör det möjligt att köra både originalprogram och spel på moderna datorer.
För retrointresserade är Colour Genie ett fascinerande exempel på hur kreativ och brokig hemdatoreran var – en tid då det inte var självklart vilken arkitektur som skulle vinna, och där även mindre tillverkare kunde sätta avtryck.
Ett färgglatt sidospår i datorhistorien
EACA Colour Genie blev aldrig någon ikon i stil med Commodore 64 eller ZX Spectrum. Men den representerar något minst lika viktigt: experimentlust, kompatibilitetstänk och övergången från svartvitt till färg i hemdatorernas barndom.
För den som gillar retro, Z80-maskiner eller datorhistoria är Colour Genie inte bara en kuriositet – utan ett stycke levande teknikhistoria.
Innan färgskärmar och höga upplösningar blev vardag var det fosforns sken som definierade datorupplevelsen. Under 1970- och 80-talen utvecklade Philips avancerade monokroma bildskärmar med extrem skärpa, hög videobandbredd och genomtänkt ergonomi – monitorer som lade grunden för professionellt datorarbete och gjorde grönt och bärnsten till symboler för den tidiga digitala eran.
I dag tar vi färg, hög upplösning och knivskarp text för givet. Men under slutet av 1970-talet och 1980-talet var bildskärmen ofta den svagaste länken i datorupplevelsen. Det var här Philips klev in – med bildskärmar som bokstavligen lyste upp kontoren i grönt och bärnsten.
Fosfor, inte pixlar
Philips modeller BM 7502 och BM 7522 tillhörde eliten bland monokroma datorskärmar. Båda använde ett 12-tums högupplösningsbildrör med P31-fosfor, ett material som gav extremt skarp text med låg efterlysning – perfekt för terminalarbete.
BM 7502: grön text
BM 7522: bärnstensfärgad (LA-fosfor), mer behaglig för ögonen vid långa arbetspass
Med en videobandbredd på hela 20 MHz kunde dessa skärmar visa runt 850 bildelement horisontellt och cirka 300 vertikalt – siffror som var mycket höga för sin tid. Resultatet blev tydlig text, tunna linjer och minimal suddighet.
Terminaler för seriöst arbete
Skärmarna var tydligt riktade mot professionella användare. På frontpanelen satt dolda kontroller för volym, medan resten av inställningarna var avsedda att göras mer sällan. Fokus låg på stabilitet och läsbarhet – inte grafik eller spel.
Det här var skärmar för:
kontorssystem
minidatorer
textbaserade terminalsessions
CAD- och tekniska applikationer där skärpa slog färg
Philips V 7001 – steget mot mångsidighet
Med Philips V 7001 tog man konceptet vidare. Även här användes ett 12-tums P31-rör med grön fosfor, men nu utnyttjades hela bildytan effektivt. Skärmen kunde visa 2000 tecken fördelade på 25 rader, vilket gjorde den idealisk för avancerade textgränssnitt.
Tekniskt bjöd den på:
18 MHz videobandbredd
antireflexbehandlat frontglas
ingångar för composite video, RGB och ljud
frontriktat ljud
fällbart stativ, praktiskt i trånga miljöer
Detta var inte längre bara en terminal – det var en flexibel bildlösning.
IBM-världen knackar på
När IBM-PC-standarden tog över marknaden svarade Philips med BM 7513, en IBM-kompatibel modell anpassad för den snabbt växande PC-världen. Här möttes den professionella bildrörstekniken och den nya persondatorn – ett viktigt steg i övergången från stordator till skrivbord.
Färg, flexibilitet och framtid – Philips 14CT 2007
Mot slutet av epoken började färg och universallösningar ta över. Philips 14CT 2007 marknadsfördes som en universalmonitor, med både RGB- och dataingång för maximal bildkvalitet.
Den erbjöd:
bakre kontroller för ljusstyrka och kontrast
justering av vertikal och horisontell bildstorlek
synkronisering och faskontroll
utfällbart stativ i framkant
Det var en skärm byggd för övergången mellan renodlade datorsystem och mer allmän användning – ett tydligt tecken på vart tekniken var på väg.
Ett grönt arv
Philips monokroma monitorer visar hur mycket ingenjörskonst som lades på textläsbarhet, stabilitet och ergonomi långt innan högupplösta LCD-paneler fanns. För många programmerare, tekniker och kontorsarbetare var dessa gröna och bärnstensfärgade skärmar porten in i den digitala världen.
Och trots att de saknade färg, var de – tekniskt sett – allt annat än grå.
Faktaruta: Philips monitorer (mono + RGB)
Philips BM 7502 / BM 7522
Typ: 12" högupplösningsbildrör Fosfor: P31 grön (BM 7502) / bärnstensfärgad LA-fosfor (BM 7522) Videobandbredd: upp till 20 MHz Upplösning (angivet): ca 850 horisontellt / ca 300 vertikalt Kontroller: dolda frontkontroller (bl.a. volym)
Philips V 7001
Typ: 12" monokrom, P31 grön fosfor Textläge: upp till ca 2000 tecken på 25 rader Frontglas: antireflexbehandlat Videobandbredd: ca 18 MHz Ingångar: composite video, RGB + ljud Ljud: frontriktat Stativ: fällbart
Philips BM 7513 (IBM-kompatibel)
Inriktning: anpassad för IBM-kompatibla system (PC-eran)
Philips 14CT 2007
Roll: universalmonitor för datorbruk Ingångar: RGB + "data"-ingång för hög bildkvalitet Kontroller: ljusstyrka/kontrast + justering av bildstorlek, synk, faskontroll Stativ: utfällbart i framkant
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Sharp PC-5000 var en av de allra första datorerna som på allvar försökte förena personlig datorkraft med verklig bärbarhet. När den lanserades 1983 visade den att en PC-kompatibel dator kunde vikas ihop, drivas utan ständig tillgång till kringutrustning och användas utanför skrivbordsmiljön. Trots sin höga vikt och tekniska begränsningar blev den ett tidigt steg mot den moderna laptopen och ett tydligt exempel på 1980-talets snabba tekniska utveckling.
När vi i dag använder tunna laptops som väger runt ett kilo är det lätt att glömma hur revolutionerande idén om en bärbar dator en gång var. I början av 1980-talet bestod de flesta så kallat portabla datorer av tunga lådor som mer lämpade sig för att flyttas mellan rum än att bäras med sig. Mot denna bakgrund framstår Sharp PC-5000 som ett ovanligt framsynt steg mot den moderna laptopen.
Sharp PC-5000 presenterades i november 1983 av Sharp Corporation och hör till de allra tidigaste datorerna som på allvar kan kallas laptops. Den använde en vikbar clamshell-design där skärmen fälls ner över tangentbordet, samma grundform som fortfarande dominerar dagens bärbara datorer.
Teknik i miniatyr för sin tid
Under skalet var Sharp PC-5000 till stora delar kompatibel med IBM PC-standarden. Den använde en Intel 8088-processor på 4,77 MHz, exakt samma klockfrekvens som original-PC:n från IBM. Operativsystemet var MS-DOS 2.0, lagrat i ROM, vilket innebar att datorn kunde startas direkt utan diskett.
Ett tekniskt särdrag var användningen av bubble memory, en ovanlig minnesteknik som behöll information även utan ström. Grundkonfigurationen innehöll 128 kilobyte minne, men detta kunde byggas ut med instickskassetter. Samma kassettplatser kunde även ta emot program i ROM-form, till exempel ett utökat BASIC-språk och kontorsprogram för ordbehandling och kommunikation.
Skärm, skrivare och lagring
Datorn var utrustad med en LCD-skärm på 640×80 pixlar, vilket motsvarade 80 tecken i bredd och åtta rader text. Sett med dagens mått var detta mycket begränsat, men för programmering, textarbete och terminalanvändning var det fullt tillräckligt vid tiden.
En ovanlig och karakteristisk detalj var den inbyggda termiska skrivaren. Den gjorde det möjligt att skriva ut text direkt från datorn, ungefär som ett kvitto. Skrivaren kunde också köpas som tillbehör och monteras på datorn, vilket bidrog till att PC-5000 påminde mer om en avancerad skrivmaskin än om senare tiders laptops.
För masslagring användes en extern dubbel 5,25-tums diskettenhet. Detta gjorde systemet mindre smidigt att bära runt, men gav samtidigt betydligt bättre lagringsmöjligheter än många andra tidiga bärbara datorer.
Portabilitet på 1980-talets villkor
Sharp PC-5000 vägde omkring fem kilogram. Det låter tungt i dag, men var ändå betydligt mer hanterbart än samtida transportabla datorer som Compaq Portable och Osborne 1, vilka ofta krävde både bärhandtag och god ryggstyrka.
Den kunde användas på resande fot, även om ”portabel” snarare betydde att den gick att ta med mellan kontor och möten än att arbeta med i knät på ett café.
Mottagande och betydelse
Sharp PC-5000 fick ett positivt mottagande i datortidningar under 1980-talets första hälft. Den utsågs till en av de bästa persondatorerna 1983 av den australiska tidskriften Your Computer och prisades året därpå av Creative Computing som bästa notebook-dator i sin prisklass. Kritiken handlade främst om begränsad tillgång i butik och osäkert tredjepartsstöd.
År 1985 ersattes modellen av den mer fullt IBM-kompatibla Sharp PC-7000, men PC-5000 hade redan visat vägen.
Ett viktigt steg i datorhistorien
Sharp PC-5000 blev ingen storsäljare, men dess betydelse ligger inte i försäljningssiffror. Den visade att en bärbar, PC-kompatibel dator med vikbar design, LCD-skärm och standardprogramvara faktiskt var möjlig. Många av de idéer som i dag känns självklara fanns redan här, om än i en tung och tekniskt begränsad form.
I efterhand framstår Sharp PC-5000 som ett tydligt exempel på hur snabbt datorutvecklingen tog fart under 1980-talet och som en viktig milstolpe på vägen mot den moderna laptopen.
Innehåll på youtube om Sharp PC 5000
Och så blir det reklam
Reklamtexten för Sharp PC-5000 spelade skickligt på tidens skepsis mot bärbara datorer. Rösten ställer upp invändningar som många användare kände igen: en portabel dator kan väl inte ha skrivare, inte 128 kilobyte minne, inte klara ordbehandling, kommunikation och kalkylprogram som en stationär IBM-PC. Men budskapet vänder snabbt på resonemanget. Jo, den kan allt detta – tack vare bland annat bubble memory och utbyggbart minne – och dessutom något som skrivbordsdatorn inte klarar: den är inte fastkedjad vid skrivbordet. Sharp PC-5000 framställs som en prisvärd, kraftfull och verkligt portabel dator för arbete på språng, ett tydligt uttryck för Sharps ambition att göra datorkraft rörlig och tillgänglig.
Sharp PC-5000 – faktaruta
Typ
Tidigt laptop-/portabelt PC-system
Lanserad
11 november 1983
Processor
Intel 8088, 4,77 MHz
Operativsystem
MS-DOS 2.0 (i ROM)
Minne
128 kB (bubble memory), utbyggbart via kassetter
Skärm
LCD 640×80 px (80 tecken × 8 rader)
Lagring
Extern dubbel 5,25" diskettenhet
Särskilt
Inbyggd termisk skrivare (kunde även köpas separat)
Vikt
ca 5 kg
Efterföljare
Sharp PC-7000 (sent 1985)
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
