Etikett: ljud och bild

LaserDisc var den stora, blanka videoskivan som lovade bättre bild, bättre ljud och snabbare åtkomst än VHS. Trots att formatet aldrig slog igenom på bred front blev det en favorit bland filmälskare och banade väg för senare tekniker som cd, dvd och Blu-ray.

Långt innan filmer kunde strömmas över internet och innan DVD-skivan hade blivit vardagsmat fanns LaserDisc – en imponerande videoskiva som var ungefär lika stor som en vinyl-LP.

Formatet introducerades kommersiellt i USA 1978 under namnet DiscoVision. Det blev därmed det första kommersiella optiska skivformatet för hemmavideo. Filmen Hajen hörde till de allra första titlarna som gavs ut.

LaserDisc blev aldrig någon bred försäljningsframgång i Europa eller Nordamerika. Trots det fick tekniken stor betydelse. Den visade att film, ljud och data kunde lagras på en skiva och läsas av med laser – en princip som senare kom att användas i bland annat cd-, dvd- och Blu-ray-formaten.

En skiva stor som en LP

En vanlig LaserDisc hade en diameter på 30 centimeter. Den såg ungefär ut som en stor, blank cd-skiva, men var betydligt större och tyngre.

På skivans yta fanns en spiralformad bana med mycket små fördjupningar och plana områden. Dessa brukar kallas för ”pits” och ”lands”. När skivan spelades roterade den med hög hastighet samtidigt som en laser följde spåret.

Till skillnad från dvd lagrades själva videobilden huvudsakligen som en analog signal. Lasern läste alltså inte en färdig digital videofil. I stället registrerade den variationer i skivans spår, som spelarens elektronik omvandlade till bild och ljud.

LaserDisc befann sig därför i ett slags tekniskt gränsland. Skivan och avläsningen var optiska, men videon var analog. Ljudet kunde däremot vara både analogt och digitalt.

Betydligt bättre bild än VHS

När LaserDisc lanserades konkurrerade formatet främst med VHS och Betamax. Bildkvaliteten var en av dess största fördelar.

En vanlig VHS-inspelning hade omkring 240 horisontella bildlinjer. LaserDisc kunde återge ungefär 425 till 440 linjer. Bilden blev därför skarpare och mer detaljerad, särskilt på bra tv-apparater.

Eftersom skivan lästes optiskt behövde inget läshuvud ligga mot själva inspelningsytan. En LaserDisc slets därför inte vid normal uppspelning på samma sätt som ett videoband, där bandet hela tiden passerade över mekaniska och magnetiska delar.

Formatet erbjöd också kapitelindelning och snabb åtkomst. Tittaren kunde hoppa direkt till en viss del av filmen utan att först spola fram eller tillbaka ett band.

Två olika sätt att lagra filmen

LaserDisc användes huvudsakligen i två uppspelningsformat: CAV och CLV.

CAV betyder ”konstant vinkelhastighet”. Skivan roterade då med samma hastighet hela tiden. En hel bildruta kunde lagras för varje varv, vilket gjorde det möjligt att frysa bilden, spela filmen långsamt och söka exakt bildruta för bildruta.

Nackdelen var den begränsade speltiden. En CAV-skiva rymde ungefär 30 eller 36 minuter per sida, beroende på tv-system.

CLV betyder ”konstant linjär hastighet”. Där ändrades skivans rotationshastighet under uppspelningen. När lasern befann sig nära mitten snurrade skivan snabbare, och längre ut på skivan gick den långsammare.

Det gav längre speltid – omkring en timme per sida – men gjorde exakt bildsökning svårare på enklare spelare.

Filmen behövde ofta vändas

Den stora skivan rymde förhållandevis lite film jämfört med senare digitala format. En långfilm behövde ofta delas upp mellan skivans två sidor.

När den första sidan var slut fick tittaren resa sig, ta ut skivan och vända den. Dyrare spelare kunde läsa båda sidorna automatiskt genom att flytta laserhuvudet till skivans undersida.

Riktigt långa filmer kunde kräva två eller flera skivor. Tittaren behövde då inte bara vända skivan utan även byta till nästa.

Det var betydligt mindre bekvämt än VHS, där flera timmars film kunde få plats på ett enda band.

Digitalt ljud före dvd

Även om videobilden var analog kunde senare LaserDisc-utgåvor innehålla digitalt ljud av samma grundläggande kvalitet som på en vanlig ljud-cd: 16 bitar och en samplingsfrekvens på 44,1 kilohertz.

LaserDisc blev också ett tidigt hemmavideoformat för flerkanaligt bioljud. Vissa skivor hade Dolby Digital eller DTS. För att använda dessa ljudformat krävdes dock ofta särskilda spelare, anslutningar och externa avkodare.

Ett fullt utrustat system kunde därför bli komplicerat. Ägaren behövde inte bara rätt skiva och spelare utan ibland även en separat demodulator, digital avkodare och kompatibel förstärkare.

För entusiaster erbjöd systemet ändå en ljudupplevelse som vanliga videoband hade svårt att konkurrera med.

Specialutgåvornas föregångare

LaserDisc blev särskilt populärt bland filmsamlare och så kallade videofiler – personer med stort intresse för bild- och ljudkvalitet.

Skivorna kunde innehålla flera ljudspår. Ett av dem kunde användas för regissörens kommentarer, medan andra kunde innehålla olika språk eller alternativa ljudversioner.

Det gjorde formatet idealiskt för påkostade specialutgåvor. Filmer kunde kompletteras med intervjuer, dokumentärer, fotografier, bortklippta scener och analyser.

Många av de extrafunktioner som senare blev vanliga på dvd hade alltså redan utvecklats för LaserDisc. Criterion Collections LaserDisc-utgåvor brukar ofta lyftas fram som tidiga exempel på hur en film kunde presenteras som ett genomarbetat samlarobjekt.

Varför blev formatet aldrig riktigt stort?

Tekniskt hade LaserDisc många fördelar, men formatet hade också flera stora nackdelar.

Spelarna var dyra. Skivorna var stora och otympliga. De kunde inte användas för att spela in tv-program, vilket VHS-användarna kunde göra med sina videobandspelare.

Den begränsade speltiden gjorde dessutom att filmer behövde vändas eller delas upp på flera skivor. Spelarna kunde också vara högljudda eftersom de stora skivorna behövde rotera snabbt.

Bildkvaliteten varierade dessutom mellan olika spelare. Eftersom videosignalen var analog kunde kvaliteten påverkas av spelarens elektronik, laser, mekanik och inställningar.

LaserDisc drabbades även av ett problem som kallades ”laser rot”. Om en skiva hade tillverkats med dåliga material kunde luft eller kemiska föroreningar tränga in och skada det reflekterande metallskiktet. Resultatet kunde bli störningar, brus och bildbortfall.

Större framgång i Japan

I Nordamerika och Europa förblev LaserDisc ett exklusivt nischformat. I Japan fick det däremot betydligt större spridning.

Där användes formatet både för filmer, musik och karaoke. Det blev också populärt bland samlare av anime, eftersom vissa titlar gavs ut med högre bild- och ljudkvalitet än på VHS.

LaserDisc fick även en stark ställning på videouthyrningsmarknaden i Hongkong under 1990-talet.

Trots detta blev formatet aldrig lika vanligt som VHS. De flesta hushåll valde det billigare och mer praktiska videobandet.

Interaktiva filmer och arkadspel

LaserDisc användes inte bara för vanliga filmer. Eftersom spelaren snabbt kunde hoppa mellan olika delar av skivan blev formatet användbart för interaktiva videoproduktioner.

På 1980-talet lanserades flera arkadspel där tecknade eller filmade sekvenser lagrades på LaserDisc. Spelaren styrde vilken sekvens som visades beroende på hur användaren spelade.

Det mest kända exemplet är Dragon’s Lair. Spelet såg ut som en animerad långfilm och väckte stor uppmärksamhet i en tid då vanliga datorspel hade mycket enkel grafik.

Tekniken användes också för utbildning, presentationer och databassystem. En dator kunde styra spelaren och visa olika videoklipp beroende på användarens val.

BBC:s digitala tidskapsel

Ett av de mest intressanta användningsområdena var BBC:s Domesday Project från 1980-talet.

Projektet skapades som en modern motsvarighet till den medeltida engelska jordeboken Domesday Book. Information om Storbritannien samlades in i form av texter, fotografier, kartor och videoklipp.

Materialet lagrades på särskilda LaserDisc-baserade skivor och användes tillsammans med en BBC Master-dator. Systemet var en tidig form av interaktiv multimedia, långt innan internet och moderna uppslagsverk på nätet.

Problemet var att utrustningen var dyr och ovanlig. När datorerna och spelarna försvann blev det svårt att komma åt materialet. Projektet har därför också blivit ett tydligt exempel på problemen med digitalt bevarande.

Analog högupplöst video

Det utvecklades till och med en högupplöst variant av LaserDisc. Den kallades Hi-Vision LD eller MUSE LaserDisc och lanserades i Japan under 1990-talet.

Systemet kunde visa analog högupplöst video med över tusen bildlinjer och bredbildsformatet 16:9. Det var mycket avancerat för sin tid.

Utrustningen var däremot extremt dyr. Förutom en särskild spelare krävdes en MUSE-avkodare och en kompatibel högupplöst tv. Marknaden blev därför mycket liten.

Tekniken visade ändå att högupplöst film kunde distribueras på optiska skivor flera år innan Blu-ray och HD DVD introducerades.

DVD tog över

När dvd lanserades under andra halvan av 1990-talet förlorade LaserDisc snabbt sin viktigaste fördel.

DVD-skivan var mycket mindre, rymde mer film och innehöll digital video. En hel långfilm fick normalt plats på en enda sida, ofta tillsammans med flera ljudspår, textning och extramaterial.

Bildkvaliteten var jämnare mellan olika spelare och skivorna var billigare att tillverka och distribuera.

De sista vanliga LaserDisc-filmerna gavs ut omkring millennieskiftet. I Japan fortsatte vissa karaokeutgåvor ytterligare några år. Pioneer slutade tillverka LaserDisc-spelare 2009.

Totalt såldes miljontals spelare, men formatet nådde aldrig samma genomslag som VHS eller dvd.

Ett misslyckande som förändrade medievärlden

LaserDisc brukar beskrivas som ett kommersiellt misslyckande, men det är bara en del av historien.

Formatet introducerade optisk video i hemmet. Det erbjöd kapitelindelning, digitalt ljud, kommentatorsspår, interaktiva funktioner och avancerade specialutgåvor långt innan dessa egenskaper blev vanliga.

Tekniken bidrog även till utvecklingen av cd och dvd. Många av de idéer som först testades med LaserDisc lever därför vidare i senare skivformat och dagens digitala videotjänster.

För filmsamlare har formatet fortfarande en särskild charm. De stora, påkostade omslagen påminner om vinylskivor, och vissa filmer eller extramaterial finns fortfarande endast utgivna på LaserDisc.

LaserDisc blev aldrig framtidens format. Men under några årtionden gav det en försmak av den framtid som skulle komma.

Youtbue innehåll om Laserdic