Etikett: x86

  • När RISC skulle ta över datorvärlden

    På 1980-talet rasade ett tekniskt kapplöpning i datorvärlden. Nya RISC-processorer lovade högre hastighet, enklare konstruktion och bättre framtidsmöjligheter än de etablerade CISC-processorerna bakom PC-revolutionen. Företag som Sun, IBM, HP, DEC och MIPS satsade stort på att forma nästa generations datorer – men till slut blev det inte bara den snabbaste tekniken som avgjorde striden, utan också programvara, kompatibilitet och marknadskraft.

    Under 1980-talet pågick ett av datorhistoriens mest intressanta teknikskiften. I ena ringhörnan stod de etablerade processorerna, framför allt Intels x86-familj, som redan drev den snabbt växande PC-marknaden. I den andra ringhörnan fanns en ny idé: RISC – processorer byggda på färre, enklare och snabbare instruktioner.

    Det här blev början på det som ibland kallas RISC-krigen. Men i praktiken handlade det mindre om ett krig och mer om ett kapplopp: kunde de nya, renodlade RISC-processorerna bli så mycket snabbare att kunderna var beredda att lämna den stora programvaruvärlden kring PC och x86?

    Idén bakom RISC

    RISC står för Reduced Instruction Set Computer. Grundtanken var enkel: i stället för att bygga processorer med många komplicerade instruktioner skulle man använda färre och enklare instruktioner som kunde köras mycket snabbt.

    Det var en reaktion mot äldre CISC-processorer, som exempelvis Motorolas 68000-serie och Intels x86. CISC stod för Complex Instruction Set Computer och byggde på tanken att processorn själv skulle kunna utföra mer avancerade instruktioner direkt i hårdvaran.

    RISC-förespråkarna menade att det var bättre att låta programvaran och kompilatorn göra mer av jobbet, medan processorn hölls enkel, snabb och effektiv. När halvledartekniken utvecklades och fler transistorer fick plats på samma chip blev det möjligt att bygga helt nya arkitekturer från grunden.

    HP, IBM och den första vågen

    Hewlett-Packard var tidigt ute. Företaget började utveckla sin nya processorarkitektur i början av 1980-talet. Resultatet blev High-Precision Architecture, senare mer känt som PA-RISC. HP såg inte bara detta som ännu en processor, utan som ett tillfälle att tänka om hela datorarkitekturen från grunden.

    IBM ville också vara med. Företaget tog fram IBM RT PC, en dator som kombinerade UNIX med en RISC-processor. Men projektet blev försenat, och när maskinen kom 1986 var den varken billigare eller snabbare än konkurrenterna. Den blev ingen större framgång, även om tekniken levde vidare i IBM:s UNIX-system AIX.

    Arbetsstationernas guldålder

    För att förstå RISC måste man förstå arbetsstationerna. Det här var inte vanliga hemdatorer eller kontors-PC. Arbetsstationer användes på universitet, forskningslabb, ingenjörsfirmor och inom tekniska branscher.

    De körde ofta UNIX, hade kraftfull grafik och kostade enorma summor. Priser på 100 000 till 250 000 dollar förekom. De användes till sådant som beräkningar, visualiseringar, teknisk design och avancerad grafik.

    Det var här RISC slog igenom först. Den som kunde leverera mer beräkningskraft per krona hade en chans att vinna stora kunder.

    Sun och SPARC

    Ett av de viktigaste företagen i utvecklingen var Sun Microsystems. Sun hade redan blivit känt för sina UNIX-arbetsstationer. Deras första maskiner använde Motorolas 68000-processor, men företagets tekniska ledning började tvivla på att CISC-processorer skulle kunna utvecklas snabbt nog.

    I stället tog Sun fram en egen RISC-arkitektur: SPARC. Namnet stod först för Sun’s Processor Architecture for RISC Computers, men ändrades senare till Scalable Processor Architecture.

    När Sun presenterade sina Sun-4-arbetsstationer med SPARC 1987 blev det tydligt att RISC inte längre bara var en akademisk idé. Sun hävdade att den nya maskinen var 2,5 gånger snabbare än föregångaren och kunde nå 10 miljoner instruktioner per sekund, alltså 10 MIPS.

    Det var imponerande, särskilt eftersom priset var långt lägre än för många äldre minidatorer. RISC började framstå som framtiden.

    Öppenhet – men på 1980-talets villkor

    Sun försökte också göra SPARC till en slags öppen standard. Andra företag kunde licensiera tekniken och bygga egna SPARC-processorer. Det var samma strategi som Sun tidigare hade använt med nätverksfilsystemet NFS, som blev mycket spritt.

    Företag som AT&T, Fujitsu, Cypress Semiconductor och LSI Logic anslöt sig. Men alla var inte bekväma med att licensiera teknik från Sun, som samtidigt var en aggressiv konkurrent. Därför växte flera alternativa RISC-läger fram.

    MIPS blir en stjärna

    Ett av de viktigaste alternativen var MIPS. Företaget MIPS Computer släppte sin första processor, R2000, 1986. Men det var efterföljaren R3000, lanserad 1988, som verkligen gjorde avtryck.

    R3000 kunde enligt MIPS nå omkring 20 MIPS med endast 115 000 transistorer. Som jämförelse låg Intel 386 långt efter i rå instruktionshastighet och behövde fler transistorer. Det gjorde MIPS attraktivt för arbetsstationer och tekniska system.

    Flera stora företag licensierade eller använde MIPS-tekniken, bland annat NEC, Sony och Siemens. Digital Equipment Corporation, DEC, valde också MIPS till sina nya UNIX-arbetsstationer.

    DEC och drömmen om en Sun-dödare

    DEC var en gång en av datorvärldens verkliga jättar, känd för sina PDP- och VAX-datorer. Men i slutet av 1980-talet började företagets traditionella minidatorer tappa mark. Arbetsstationer från Sun och andra aktörer tog över allt mer av marknaden.

    DEC behövde svara snabbt. Efter att ha testat MIPS-system lyckades ett team porta företagets UNIX-variant Ultrix på bara några veckor. Det visade att DEC inte behövde lägga flera år på att ta fram en helt egen lösning.

    Resultatet blev DECStation 3100, som internt kallades en ”Sun-Killer”. Maskinen blev tekniskt imponerande, men den stora utmaningen var programvaran. Utan ett starkt ekosystem av applikationer räckte inte snabb hårdvara hela vägen.

    IBM kommer tillbaka med RS/6000

    IBM:s första försök med RT PC hade misslyckats, men företaget gav inte upp. År 1990 lanserade IBM RISC System/6000, eller RS/6000.

    Den byggde på en ny och kraftfull idé: superskalär exekvering.

    En vanlig processor kan liknas vid ett löpande band där instruktioner behandlas steg för steg. Med pipelining kan flera instruktioner vara på olika steg samtidigt. Superskalär teknik går längre: processorn kan starta och köra flera instruktioner parallellt inom samma kärna.

    Man kan jämföra det med ett kafé. Om det bara finns en kaffemaskin måste varje beställning göras i tur och ordning. Men med flera maskiner, flera stationer och en skicklig barista kan flera drycker tillagas samtidigt. På samma sätt kan en superskalär processor skicka olika instruktioner till olika beräkningsenheter samtidigt.

    RS/6000 blev ett starkt tekniskt svar från IBM. Plötsligt skrattade ingen längre åt IBM:s RISC-satsning.

    DEC Alpha – superchippet som kom för sent

    DEC insåg till slut att VAX-arkitekturen inte hade framtiden för sig. Företaget började därför utveckla en helt ny processor: Alpha.

    Alpha presenterades 1992 och var en av de första riktigt uppmärksammade 64-bitarsarkitekturerna på marknaden. Den kördes i mycket hög klockfrekvens för sin tid och utlovade enorm prestanda.

    Men tekniken kom samtidigt som DEC hade stora ekonomiska problem. Företaget förlorade pengar, minidatormarknaden krympte och ledningen var pressad. Alpha var tekniskt imponerande, men den kunde inte ensam rädda DEC.

    Intel väljer en annan väg

    Samtidigt stod Intel inför ett strategiskt dilemma. RISC-processorerna blev allt snabbare, särskilt i arbetsstationer. Skulle Intel överge x86 och bygga något helt nytt?

    Svaret blev nej.

    Intel hade något som RISC-tillverkarna saknade: ett enormt programvaruekosystem. MS-DOS, Windows och mängder av applikationer var byggda för x86. Bakåtkompatibilitet var en enorm fördel.

    När Intel lanserade Pentium 1993 var den fortfarande en x86-processor, men den hade börjat låna idéer från RISC-världen. Pentium använde superskalär teknik för att kunna utföra mer än en instruktion åt gången.

    Med Pentium Pro 1995 gick Intel ännu längre. Processorn översatte komplexa x86-instruktioner till enklare interna mikroinstruktioner, så kallade micro-ops. På insidan började x86 alltså allt mer likna RISC, samtidigt som den fortfarande kunde köra gamla program.

    Det blev Intels stora kompromiss: behåll kompatibiliteten, men gör insidan modernare.

    När RISC förlorade sin enkelhet

    En av de ironiska vändningarna i historien är att RISC med tiden blev mer komplicerat. För att fortsätta öka prestandan började även RISC-processorer använda superskalär teknik, avancerad styrlogik och mer komplex instruktionshantering.

    Därmed försvann en del av den ursprungliga enkelheten. Om både RISC och CISC ändå blev komplicerade på insidan, började kunderna fråga sig något annat: vilken plattform har bäst programvara?

    Där hade x86 ett enormt övertag.

    Vinnaren blev inte den renaste tekniken

    I efterhand kan RISC-krigen ses som en kamp mellan teknisk elegans och ekosystem. RISC var ofta snabbare, renare och mer imponerande på pappret. Men x86 hade kompatibiliteten, PC-marknaden och pengarna.

    Intel behövde inte alltid vara snabbast. De behövde bara vara tillräckligt snabba för att kunderna inte skulle överge x86.

    Med Moores lag i ryggen, där antalet transistorer ökade kraftigt över tid, kunde Intel gradvis minska nackdelarna med bakåtkompatibilitet. Det som tidigare kostade mycket i transistorer blev med tiden en mindre del av hela processorn.

    Arvet efter RISC-krigen

    Många av 1980- och 1990-talens stora RISC-arkitekturer försvann eller hamnade i nischer. MIPS levde vidare i inbyggda system och spelkonsoler. PA-RISC och Alpha försvann så småningom från den breda marknaden. SPARC överlevde länge i servrar och arbetsstationer, men tappade också mark.

    IBM:s POWER-arkitektur däremot levde vidare och användes bland annat i superdatorer. Den låg också till grund för PowerPC, som utvecklades i samarbetet mellan Apple, IBM och Motorola.

    Och RISC-idén dog aldrig. Den återkom med enorm kraft i en annan värld: mobiltelefoner och strömsnåla enheter. Där blev ARM den stora vinnaren.

    Slutsats

    RISC-krigen visar att den bästa tekniken inte alltid vinner på egen hand. Prestanda är viktigt, men programvara, kompatibilitet, pris, marknad och timing kan vara ännu viktigare.

    RISC-processorerna förändrade datorvärlden genom att visa hur mycket snabbare och effektivare processorer kunde bli. Men Intel och x86 överlevde genom att anpassa sig. De tog till sig RISC-liknande idéer på insidan, utan att överge den gamla programvaruvärlden på utsidan.

    Det blev inte en enkel seger för CISC eller RISC. I stället smälte idéerna samman. Dagens processorer är ofta hybrider: de kan visa upp en gammal, kompatibel fasad mot programmen, men arbetar internt med moderna tekniker som en gång förknippades med RISC-revolutionen.

    Faktaruta: Skillnaden mellan RISC och CISC

    RISC och CISC är två olika filosofier för hur en processors instruktionsuppsättning är uppbyggd. Instruktionsuppsättningen är det ”språk” som processorn förstår direkt.

    Vad är CISC?

    CISC står för Complex Instruction Set Computer, alltså dator med komplex instruktionsuppsättning. Idén är att processorn ska kunna utföra ganska avancerade instruktioner direkt i hårdvaran. En enda instruktion kan till exempel göra flera moment som annars hade krävt flera enklare instruktioner.

    CISC blev vanligt under en tid då minne var dyrt och program gärna skulle ta så liten plats som möjligt. Genom att ha kraftfulla instruktioner kunde programmen ibland bli kortare. Klassiska exempel på CISC-arkitekturer är x86, som används i många PC-datorer.

    Vad är RISC?

    RISC står för Reduced Instruction Set Computer, alltså dator med reducerad instruktionsuppsättning. Här är tanken att processorn ska ha färre och enklare instruktioner, som ofta kan utföras mycket snabbt. I stället för en komplicerad instruktion används flera enkla instruktioner.

    RISC-idén växte fram när man såg att många komplicerade processorinstruktioner sällan användes av program. Genom att förenkla processorn kunde man ofta få högre prestanda, lägre energiförbrukning och enklare konstruktion. Exempel på RISC-arkitekturer är ARM, MIPS, PowerPC och RISC-V.

    Förenklad jämförelse

    Egenskap CISC RISC
    Instruktioner Många och ofta komplexa Färre och enklare
    Utförande En instruktion kan göra mycket Flera enkla instruktioner gör jobbet
    Historisk fördel Kompakta program när minne var dyrt Snabbare och enklare processordesign
    Exempel x86 ARM, MIPS, PowerPC, RISC-V

    Hur ser det ut i dag?

    Skillnaden mellan RISC och CISC är inte längre lika skarp som förr. Moderna x86-processorer kan internt bryta ned komplexa CISC-instruktioner till mindre, enklare mikroinstruktioner. Samtidigt har moderna RISC-processorer fått fler funktioner och mer avancerade instruktioner.

    En enkel tumregel är ändå att CISC historiskt satsade på kraftfulla instruktioner, medan RISC satsade på enkla instruktioner som kan köras snabbt och effektivt.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM Displaywriter – ordbehandlaren som nästan blev framtidens kontorsdator

    Innan persondatorn slog igenom på allvar försökte IBM skapa framtidens digitala kontor med Displaywriter – en avancerad ordbehandlare som kombinerade skärm, tangentbord, disketter och professionell utskrift. Den blev aldrig lika historiskt berömd som IBM PC, men spelade en viktig roll i övergången från elektriska skrivmaskiner till datoriserat kontorsarbete.

    När IBM lanserade Displaywriter System sommaren 1980 var det inte tänkt som en vanlig hemdator. Den var byggd för kontor, myndigheter, universitet och juristfirmor – platser där textproduktion var en central del av arbetet. På ytan såg den ut som en avancerad skrivmaskin med skärm, tangentbord, diskettenhet och skrivare. Under skalet dolde sig däremot något betydligt mer intressant: en 16-bitars mikrodator med Intel 8086-processor, samma processorfamilj som snart skulle bli central i PC-revolutionen.

    IBM Displaywriter kom i en tid då kontorsarbete fortfarande till stor del kretsade kring papper, karbonkopior och mekaniska skrivmaskiner. Att kunna skriva, redigera, spara och skriva ut dokument digitalt var därför ett stort steg framåt. För många kontor var detta inte bara en ny maskin, utan ett nytt arbetssätt.

    Displaywriter var särskilt anpassad för ordbehandling. Den kunde användas tillsammans med IBMs eget Textpack-system, som gav användaren menyer för att skapa, redigera och formatera dokument. Till skillnad från en modern dator startade den inte till ett allmänt operativsystem med många olika program. I stället gick användaren direkt in i en miljö för textarbete. Det gjorde systemet mindre flexibelt än en PC, men också enklare för den som bara behövde producera dokument.

    Maskinen var påkostad. Den kunde ha mellan 128 och 448 kilobyte minne, använde stora 8-tumsdisketter och hade en separat skrivare, ofta av typen daisy wheel eller en skrivare baserad på IBM Selectric-teknik. Resultatet blev utskrifter som kunde se mycket professionella ut – något som var viktigt i en tid då datorutskrifter ofta förknippades med grov punktmatrisgrafik.

    En av de mest fascinerande sakerna med Displaywriter är att den befann sig mitt emellan två epoker. Å ena sidan var den en arvtagare till den elektriska skrivmaskinen: ett verktyg för sekreterare, kontor och administrativa avdelningar. Å andra sidan var den tydligt släkt med den kommande persondatorn. Den hade processor, minne, disketter, skärm och möjlighet att köra andra system än Textpack, bland annat CP/M-86, UCSD p-System och MS-DOS.

    Det betyder att Displaywriter tekniskt sett kunde vara mer än en ordbehandlare. Den kunde fungera som en liten dator för vissa typer av databehandling. Men IBM marknadsförde den i första hand som ett kontorssystem för dokument. Det var både dess styrka och dess svaghet. För organisationer som ville ha ett stabilt ordbehandlingssystem var den attraktiv. För företag som började inse värdet av en mer allmän dator blev IBM PC snart ett bättre val.

    När IBM PC kom 1981 förändrades spelplanen snabbt. PC:n var billigare, mer flexibel och fick snart ett enormt ekosystem av program, tillbehör och kompatibla kloner. Displaywriter kunde fortfarande vara kraftfull inom sitt område, men den var dyr och mer låst. En fullt utrustad Displaywriter kunde kosta betydligt mer än en IBM PC, samtidigt som PC:n kunde användas till ordbehandling, kalkyler, databaser, kommunikation och mycket annat.

    Displaywriter blev därför ett slags teknikhistorisk övergångsfigur. Den visade hur viktigt digitalt textarbete skulle bli, men den hann snabbt bli omsprungen av den öppnare och mer mångsidiga persondatorn. IBM försökte också föra vidare idéerna från Textpack till PC-världen genom programmet DisplayWrite, som på många sätt kan ses som en efterföljare till Displaywriters ordbehandlingsmiljö.

    I efterhand är IBM Displaywriter intressant just därför att den inte riktigt passar in i våra moderna kategorier. Den var inte bara en skrivmaskin, men inte heller en PC i dagens mening. Den var ett specialiserat kontorssystem från en tid då datoriseringen av arbetslivet fortfarande sökte sin form.

    För dagens läsare kan det vara svårt att förstå hur revolutionerande en digital ordbehandlare kunde kännas. I dag tar vi det för givet att kunna flytta meningar, rätta stavfel, spara versioner och skriva ut dokument på nytt. Men i början av 1980-talet var detta fortfarande något som kunde förändra hela arbetsflödet på ett kontor.

    IBM Displaywriter blev inte den stora framtidsplattformen. Den ersattes av PC:n och av mer flexibla programvaror. Men den spelade ändå en viktig roll i övergången från skrivmaskinskontoret till datorarbetsplatsen. Den var en maskin byggd för text – och just text var ett av de första områden där datorn på allvar började förändra vardagen.

    Youtube innehålle om IBM DIsplay Writer 1984

    Faktaruta: IBM Displaywriter System

    Produkt: IBM 6580 Displaywriter System

    Lanserad: Juni 1980

    Tillverkare: IBM

    Typ: 16-bitars mikrodator och ordbehandlingssystem

    Processor: Intel 8086 på 5 MHz

    Minne: 128 KB till 448 KB RAM

    Lagring: Extern enhet med en eller två 8-tums diskettenheter

    Skärm: Monokrom CRT-skärm, bland annat 25 rader med 640 × 400 upplösning

    Programvara: IBM Textpack, men även UCSD p-System, CP/M-86 och MS-DOS kunde användas

    Pris: Cirka 7 895 dollar vid lanseringen, eller leasing för omkring 275 dollar per månad

    Avveckling: Drogs i praktiken tillbaka från marknaden 1986

    Kort sagt: IBM Displaywriter var ett avancerat kontorssystem för ordbehandling före PC:ns stora genombrott. Det var kraftfullt för sin tid, men blev snabbt utkonkurrerat av IBM PC och billigare PC-kompatibla datorer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Acer Aspire one – en symbol för sin tid.

    Acer Aspire One blev en av de tydligaste symbolerna för netbook-eran – den korta men intensiva period då datorbranschen trodde att framtidens vardagsdator skulle vara liten, billig och ständigt uppkopplad. När modellen lanserades 2008 fyllde den ett tomrum mellan den vanliga bärbara datorn och den snabbt växande mobilvärlden. I dag framstår den som en historisk tidskapsel: en maskin från åren innan surfplattor, ultrabooks och smarttelefoner förändrade hur vi använder internet.

    När netbooken blev en symbol för sin tid

    Acer Aspire One hör hemma i en kort men mycket intressant period i datorhistorien. I slutet av 2000-talet fanns en stark tro på den lilla, billiga och uppkopplade datorn. Den skulle inte ersätta den stora arbetsdatorn, utan fungera som ett enkelt fönster mot internet: e-post, webbsidor, chatt, enklare dokument och kanske lite musik eller video.

    När Acer Aspire One lanserades 2008 var den en del av den så kallade netbook-vågen. En netbook var mindre än en vanlig bärbar dator, billigare att köpa och enklare i sin konstruktion. Den var byggd kring idén att många användare egentligen inte behövde en kraftfull dator – de behövde en lätt maskin som snabbt kunde koppla upp sig mot nätet. Aspire One-serien beskrevs som en liten subnotebook/netbook och fanns med Linux, Windows XP, Windows Vista, Windows 7 och senare även Windows 8 i olika varianter.

    Det här säger mycket om tiden. Internet hade blivit vardag, men smarttelefonen hade ännu inte tagit över allt. Surfplattorna hade inte heller slagit igenom på allvar. Mellan den stora laptopen och mobilen fanns därför ett utrymme för en ny typ av dator: liten, billig, portabel och tillräckligt bra.

    Acer Aspire One blev en av de mest synliga modellerna i denna kategori. De tidiga modellerna byggde på Intel Atom-plattformen med Atom-processor, Intel 945GSE-chipset och ICH7M-styrenhet. Det var inte hårdvara för tunga program, men den var strömsnål och billig att producera. Den passade den idé som netbooken byggde på: att datorn skulle vara ett enkelt redskap för nätet, inte en fullskalig arbetsstation.

    AOA-150-modellen är ett bra exempel på detta. Den hade en Intel Atom N270-processor på 1,60 GHz, 1 GB DDR2-minne, 8,9-tumsskärm och 160 GB hårddisk. I dag låter specifikationerna mycket blygsamma, men omkring 2008–2009 var detta en rimlig nivå för en billig internetdator. Maskinen var inte tänkt för avancerad bildbehandling, spel eller tung multitasking. Den var tänkt för det enkla digitala vardagslivet.

    En viktig detalj är att Aspire One också visar Linux roll under netbook-eran. Flera modeller levererades med Linpus Linux Lite, ett Fedora-baserat system med förenklat gränssnitt. Tanken var att användaren inte skulle behöva förstå hela skrivbordsmiljön. Program som webbläsare, kontorsprogram, e-post och meddelanden låg direkt på startskärmen. Det var ett försök att göra datorn mer apparatlik: slå på, klicka, använd.

    Det här var historiskt intressant. Innan Android-surfplattor och Chromebooks blev vanliga experimenterade tillverkarna med hur en billig internetmaskin skulle se ut. Skulle den köra Windows XP? Ett förenklat Linux? Ett nästan låst gränssnitt? Aspire One-serien hamnade mitt i den utvecklingen.

    Netbooken blev också en produkt av lågkonjunkturens och prispressens tid. Många ville ha en billig dator. Skolor, studenter, resande användare och privatpersoner lockades av en maskin som kostade mindre än en vanlig laptop. Samtidigt var kompromisserna tydliga: liten skärm, litet tangentbord, svag processor och ofta begränsat minne.

    Konkurrensen var hård. Acer Aspire One hade Asus Eee PC som en av sina viktigaste rivaler. Asus hade varit tidigt ute och blev nästan synonymt med netbook-begreppet, men Acer lyckades snabbt bli en stor aktör. Under några år såg det ut som att netbooken skulle bli en permanent datorkategori.

    Men historien tog en annan riktning. När surfplattorna slog igenom förändrades marknaden snabbt. Samtidigt blev vanliga bärbara datorer tunnare, lättare och bättre. Ultrabooks tog över rollen som den smidiga premiumdatorn, medan surfplattor och smarttelefoner tog över mycket av den enkla konsumtionen av internet. Netbooken hamnade i kläm.

    År 2013 avslutade Acer produktionen av Aspire One-serien. Enligt den historiska sammanställningen berodde det på vikande försäljning när konsumenterna i stället valde surfplattor och ultrabooks. Det markerade i praktiken slutet på netbook-eran som massmarknad.

    I efterhand framstår Acer Aspire One som en tidskapsel. Den visar hur datorindustrin försökte svara på frågan: “Hur billig och liten kan en användbar internetdator vara?” Svaret blev netbooken – en produktkategori som brann starkt men kort.

    Det är lätt att döma dessa datorer med dagens måttstock. En modern webbsida kan vara tyngre än hela den användarmiljö som Aspire One en gång byggdes för. Men historiskt bör den förstås utifrån sin egen tid. Den kom före dagens billiga Chromebooks, före surfplattans breda genombrott och före den moderna smarttelefonens totala dominans över vardagens internetanvändning.

    Acer Aspire One blev därför mer än bara en liten dator. Den blev en symbol för övergången mellan två epoker. På ena sidan fanns den traditionella PC-världen, där även enkla uppgifter gjordes på en dator med tangentbord och skärm. På andra sidan fanns den mobila eran, där appar, pekskärmar och molntjänster tog över mycket av det som netbooken var byggd för.

    Netbooken försvann som stor produktkategori, men idén levde vidare. Billiga, lätta och molnorienterade datorer finns fortfarande – men i andra former. Chromebooken är kanske den tydligaste arvtagaren. Den bygger på samma grundidé: användaren behöver inte alltid en kraftfull dator, utan en enkel, uppkopplad maskin för vardagens digitala uppgifter.

    Sett ur det perspektivet är Acer Aspire One inte bara gammal elektronik. Den är ett historiskt dokument över en kort period då datorbranschen trodde att framtiden skulle ligga i den lilla billiga internetdatorn. Den framtiden kom – men inte riktigt i den form som netbook-tillverkarna hade tänkt sig.

    Youtube innehåll om Aspire One

    Tekniska fakta: Acer Aspire One AOA-150

    Datortyp: Netbook / liten bärbar dator

    Lanseringsperiod: Netbook-eran från slutet av 2000-talet

    Processor: Intel Atom N270, 1,60 GHz

    Chipset: Intel 945GSE

    Internminne: 1 GB DDR2

    Skärm: 8,9 tum, 1024 × 600 pixlar

    Lagring: 160 GB hårddisk

    Nätverk: Ethernet och trådlöst nätverk

    Anslutningar: USB, VGA, ljudutgång och minneskortläsare

    Operativsystem: Levererades i olika versioner med bland annat Linux och Windows XP

    Historisk betydelse: Ett tydligt exempel på den kortlivade men viktiga netbook-vågen, innan surfplattor och ultrabooks tog över marknaden.

    Artiklar på Linux.se som tar upp vad man kan göra med en gammal dator som Acer Aspire One.

    En gammal laptop behöver inte hamna i elskroten bara för att den inte längre passar som vanlig arbetsdator. Med Debian, Openbox och Firefox ESR går det att bygga om en äldre 32-bitarsdator till en enkel internetradio som startar automatiskt, öppnar en radiosida i kioskläge och spelar upp ljud utan krångel. Här visar vi hur en cirka 15 år gammal Acer Aspire One får nytt liv som resurssnål webbradio – med automatisk inloggning, avstängd skärmblankning, fungerande ljud och Wi-Fi.

    Bygg en internetradio med en gamla dator.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Atari PC1 – Ataris försök att ta sig in i IBM-PC-världen

    Atari förknippas oftast med spelkonsoler och hemdatorer, men under 1980-talet försökte företaget också ta sig in på marknaden för IBM-PC-kompatibla datorer. Ett av de tidigaste försöken var Atari PC1, en kompakt och relativt billig XT-dator som presenterades 1987. Med snabbare processor än original-PC:n, inbyggd grafik och ett grafiskt användargränssnitt ville Atari erbjuda ett prisvärt alternativ för både hem och kontor.

    Atari PC1 – Ataris försök att ta sig in i IBM-PC-världen

    När Atari nämns tänker många på spelkonsoler som Atari 2600 eller hemdatorer som Atari ST. Mindre känt är att företaget under 1980-talet också försökte etablera sig på marknaden för IBM-PC-kompatibla datorer. Ett av de mest intressanta försöken var Atari PC1, som presenterades på Consumer Electronics Show i januari 1987.

    Datorn lanserades först under namnet “Atari PC”, men fick senare beteckningen PC1 när fler modeller introducerades. Med ett pris på 699 dollar riktade den sig till nybörjare och budgetmedvetna användare.

    En budget-PC med oväntade egenskaper

    Tekniskt sett byggde Atari PC1 på samma arkitektur som många XT-datorer från mitten av 1980-talet. Den använde en Intel 8088-2-processor på 8 MHz, vilket var betydligt snabbare än den ursprungliga IBM PC:n som körde på 4,77 MHz.

    Systemet levererades med:

    • 512 KB RAM (uppgraderbart till 640 KB)
    • inbyggd EGA-grafik
    • 5,25-tums diskettstation (360 KB)
    • MS-DOS 3.21 och GW-BASIC
    • Digital Research GEM Desktop med programmen GEM Write och GEM Paint

    En särskild detalj var att datorn hade 256 KB separat videominne. Det innebar att hela systemets RAM kunde användas av program – något som inte alltid var självklart på den tiden.

    Flera grafiklägen i ett enda system

    En ovanlig egenskap för en lågpris-PC 1987 var dess flexibla grafik. Tack vare specialdesignade kretsar kunde Atari PC hantera flera standarder:

    • EGA
    • CGA
    • Hercules
    • monokrom grafik

    Detta gjorde datorn kompatibel med ett brett urval av program utan att användaren behövde installera extra expansionskort.

    En design med rötter i Atari ST-världen

    Atari PC1 hade också en ganska unik konstruktion. Istället för ett traditionellt PC-chassi använde Atari samma slimmade kapsling som hårddisken Atari Megafile 44.

    Det gjorde datorn kompakt och billig att tillverka, men hade också en nackdel: det fanns väldigt lite utrymme för expansionskort.

    Till skillnad från många andra XT-system gick det alltså inte att enkelt installera nya ISA-kort. I praktiken var de viktigaste uppgraderingarna:

    • RAM upp till 640 KB
    • en Intel 8087-matteprocessor

    För avancerade användare var detta ganska begränsande.

    Med mus – redan från början

    En annan detalj som Atari gärna lyfte fram var att datorn levererades med mus och inbyggd musport. Vid mitten av 1980-talet var detta fortfarande relativt ovanligt i PC-världen.

    Tillsammans med GEM Desktop, ett grafiskt användargränssnitt utvecklat av Digital Research, kunde Atari PC erbjuda en mer grafisk arbetsmiljö än ren DOS.

    Ett försök att utmana IBM-klonerna

    I marknadsföringen framhöll Atari flera fördelar:

    • lägre pris än många PC-kloner
    • snabbare processor (8 MHz)
    • växlingsbar CPU-hastighet för äldre program
    • flera grafikstandarder utan extra kort
    • dedikerat videominne
    • medföljande mus
    • support från ett etablerat datormärke

    Allt detta gjorde Atari PC1 till ett attraktivt instegssystem för småföretag, skolor och hemanvändare.

    Kort liv – men historiskt intressant

    Trots en lovande start blev Atari aldrig någon stor aktör på PC-marknaden. Senare samma år lanserades Atari PC2, följt av PC3 och PC4, men konkurrensen från etablerade PC-tillverkare var hård.

    Idag är Atari PC1 mest en fotnot i datorhistorien, men också ett fascinerande exempel på hur ett företag som främst var känt för spel försökte hitta en plats i den snabbt växande PC-industrin.

    Urval innehålle ifrån youtube om Atari PC1

    Teknisk fakta: Atari PC1

    Modell Atari PC1
    Lansering 1987
    Processor Intel 8088-2, 8 MHz
    Minne 512 KB RAM, uppgraderbart till 640 KB
    Grafik Inbyggd EGA-grafik (NSI Logic EVC315-S)
    Grafiklägen EGA, CGA, Hercules och monokromt läge
    Videominne 256 KB dedikerat grafikminne
    Lagring 5,25-tums 360 KB diskettstation, stöd för extern 20 MB hårddisk
    Operativsystem MS-DOS 3.21
    Medföljande program GW-BASIC 3.2, GEM Desktop EGA 2.1, GEM Write 1.0, GEM Paint 2.0
    Tangentbord Atari 83 Key XT P.C. Keyboard
    Mus Atari PCM1 Mouse
    Skärm Atari PCM-124 12-tums EGA monokrom monitor
    Utbyggnad RAM till 640 KB samt möjlighet att installera 8087-matteprocessor

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM PCjr – datorn som skulle ta IBM in i vardagsrummet

    IBM PCjr lanserades 1984 med ambitionen att föra den framgångsrika PC-plattformen från kontoret in i hemmets vardagsrum. Med färgglad grafik, bättre ljud och stöd för spel hoppades IBM locka en ny generation användare. Men trots enorma förväntningar och massiv uppmärksamhet blev datorn i stället ett av de mest omtalade misslyckandena i datorhistorien.

    När IBM lanserade PCjr våren 1984 var förväntningarna enorma. Företaget hade redan förändrat kontorsvärlden med IBM PC, och nu ville man göra samma sak hemma i familjernas vardagsrum. PCjr skulle bli en billigare, vänligare och mer underhållningsinriktad version av IBM PC – en hemdator med färgglad grafik, bättre ljud och möjlighet att köra en stor del av den växande PC-världen.

    Men satsningen slutade i ett av datorhistoriens mest omtalade misslyckanden.

    En hemdator från världens största datornamn

    I början av 1980-talet var hemdatormarknaden glödhet. Commodore 64, Apple II och Ataris datorer lockade både familjer, skolor och hobbyanvändare. Samtidigt hade IBM fått ett mycket starkt rykte genom IBM PC, som snabbt blivit en självklar referens i kontorsmiljöer.

    Det verkade därför logiskt att IBM också skulle vilja ta plats i hemmet. Resultatet blev IBM PCjr, uttalat “PC junior”. Tanken var att erbjuda något som låg nära IBM PC, men i ett billigare och mer lättillgängligt paket. Den skulle passa både spel, utbildning och enklare produktivt arbete.

    På pappret fanns mycket som såg lovande ut. Datorn använde samma Intel 8088-processor som IBM PC, körde PC DOS och hade stöd för bättre färggrafik och mer avancerat ljud än den vanliga PC:n. Den hade dessutom uttag för styrspakar, stöd för programkassetter i ROM-format och ett trådlöst tangentbord med infraröd överföring – något som lät väldigt futuristiskt 1984.

    En maskin mellan två världar

    Det stora problemet var att PCjr aldrig riktigt hittade sin identitet.

    Som hemdator var den för dyr. Konsumenter kunde köpa populära alternativ som Commodore 64 för betydligt mindre pengar. Som arbetsdator var den samtidigt för begränsad. Många trodde att PCjr skulle vara nästan helt identisk med IBM PC, men i praktiken var kompatibiliteten bara delvis god. Det betydde att viktiga program inte alltid fungerade som användarna hoppats.

    Just detta blev avgörande. IBM hade redan gjort PC-kompatibilitet till ett slags kvalitetsstämpel. Därför kom många kunder till butikerna i tron att PCjr var en enklare IBM PC för hemmet. När de upptäckte att den inte utan vidare kunde köra all PC-mjukvara, försvann en stor del av lockelsen.

    Det var med andra ord varken en självklar hemdator eller en självklar kontorsmaskin. Den hamnade mitt emellan – och det är ofta en farlig position för en ny produkt.

    Tekniken var faktiskt intressant

    Det ironiska är att PCjr inte alls var en ointressant dator. Tvärtom hade den flera tekniska egenskaper som var moderna och spännande för sin tid.

    Grafiken var en tydlig förbättring jämfört med den vanliga IBM PC:ns CGA-standard. PCjr kunde visa fler färger i flera lägen, vilket gjorde den bättre lämpad för spel och pedagogiska program. För spelutvecklare såg det först mycket lovande ut, och flera trodde att PCjr kunde bli en stark spelplattform.

    Ljudet var också bättre än hos standard-PC:n. Med sitt ljudchip kunde den skapa flera samtidiga toner och brus, vilket gav betydligt rikare ljud än den enkla pipande PC-högtalaren. För den som ville använda datorn till spel eller interaktiva program var detta ett verkligt lyft.

    Dessutom hade datorn stöd för ROM-kassetter. I stället för att alltid starta från diskett kunde användaren sätta in en kassett med program som startade direkt. Det påminde mer om spelkonsoler och andra hemdatorer än om en traditionell kontors-PC.

    Den ökända tangentbordsfrågan

    Det som kanske blivit mest känt i efterhand är PCjr:s ursprungliga tangentbord.

    IBM valde först ett litet trådlöst tangentbord med så kallade chiclet-tangenter, alltså små, platta tangenter med mellanrum emellan. Tanken var sannolikt att det skulle ge ett modernt och kompakt intryck. I verkligheten upplevde många att tangentbordet var uselt att skriva på.

    För en dator som ändå skulle locka människor att använda ordbehandling och annan textbaserad mjukvara blev det ett stort problem. Kritiken blev hård, och IBM tvingades senare ta fram ett nytt tangentbord med mer traditionell utformning. Det hjälpte något, men skadan var redan gjord. Tangentbordet blev en symbol för att IBM inte riktigt förstått hur kunderna faktiskt ville använda maskinen.

    Begränsad utbyggnad bromsade datorn

    PCjr hade också en ovanlig expansionslösning. I stället för vanliga interna expansionskort använde den så kallade “sidecars” – moduler som fästes på sidan av datorn. Idén var smart på sitt sätt, men i praktiken blev lösningen klumpig och mindre flexibel än vad avancerade användare önskade.

    Minnesmängden var dessutom ett bekymmer. Grundmodellen hade bara 64 kilobyte RAM, vilket snabbt visade sig vara för lite. Även när minnet byggdes ut låg datorn ofta efter de behov som affärsprogram och mer avancerad mjukvara ställde.

    Det ledde till en märklig situation: datorn marknadsfördes som en del av PC-familjen, men klarade inte alltid av samma arbetsuppgifter som kunderna kopplade ihop med IBM PC-namnet.

    Förväntningarna var nästan omöjliga att leva upp till

    Få datorlanseringar har omgivits av så mycket rykten som PCjr. Innan maskinen ens presenterades talades det i pressen om projektet “Peanut”, en hemdator från IBM som skulle kosta relativt lite och förändra marknaden. Förväntningarna skruvades upp till extrema nivåer långt innan kunderna faktiskt kunde köpa den.

    När datorn väl lanserades i november 1983 blev den därför bedömd inte bara som en ny produkt, utan som ett löfte om en ny era. Många analytiker trodde att den skulle dominera hemmen på samma sätt som IBM PC börjat dominera företag.

    Men när verkliga kunder såg den i butik blev reaktionen svalare. Priset uppfattades som högt, tangentbordet fick kritik, och de tekniska kompromisserna blev tydliga. För en produkt som byggts upp av enorma förväntningar blev det extra farligt. Ju högre förväntningarna är, desto hårdare känns besvikelsen.

    IBM försökte rädda projektet

    IBM gav inte upp direkt. Företaget sänkte priserna, ökade reklamen kraftigt och bytte ut tangentbordet. Man försökte också betona att PCjr kunde köra många populära PC-program och erbjöd fler möjligheter till minnesutbyggnad.

    Under en period steg försäljningen igen. I slutet av 1984 såg det nästan ut som om IBM faktiskt kunde vända utvecklingen. Men förbättringen höll inte i sig. När kampanjerna och rabatterna tappade kraft började problemen åter synas tydligt. Försäljningen föll igen, och lagren växte.

    I mars 1985 drog IBM till slut ur kontakten och stoppade PCjr.

    Tandy tog idén – och lyckades bättre

    Det kanske mest fascinerande eftermälet är att grundidén bakom PCjr inte alls var hopplös. Kort efteråt kom Tandy 1000, en dator som inspirerades starkt av PCjr:s styrkor men undvek flera av dess misstag.

    Tandy-maskinen erbjöd liknande grafik och ljud men bättre kompatibilitet, bättre tangentbord och mer praktisk användning. Den blev betydligt mer framgångsrik. På så sätt visade marknaden att IBM inte hade haft helt fel om behovet – bara fel genomförande.

    Det är därför PCjr är så intressant i efterhand. Den misslyckades inte för att visionen var dum, utan för att balansen mellan pris, kompatibilitet och användbarhet blev fel.

    Varför PCjr blev en klassisk flopp

    Det finns flera skäl till att IBM PCjr gått till historien som ett misslyckande:

    Den var för dyr för att vara en självklar hemdator.

    Den var inte tillräckligt kompatibel för att vara en fullgod IBM PC i miniformat.

    Den hade ett kritiserat tangentbord som skadade ryktet tidigt.

    Den var svår att bygga ut på ett smidigt sätt.

    Den saknade en tydlig målgrupp.

    Allt detta gjorde att kunderna hade svårt att förstå varför de egentligen skulle välja just den.

    Ett viktigt misslyckande i datorhistorien

    Trots att PCjr blev kortlivad är den långt ifrån oviktig. Tvärtom säger den mycket om 1980-talets datorvärld. Den visar hur snabbt marknaden förändrades, hur avgörande kompatibilitet blev och hur svårt det var även för världens mäktigaste datorföretag att förstå hemmabrukarnas behov.

    Den visar också att teknisk innovation inte räcker om helheten inte fungerar. Bättre ljud och grafik hjälpte inte när priset var fel, tangentbordet irriterade användarna och kompatibiliteten inte motsvarade förväntningarna.

    IBM återvände senare till hemmamarknaden med andra modeller, men PCjr förblev ett varnande exempel. Den är i dag ihågkommen både som en märklig parentes och som en dator före sin tid på vissa områden.

    Just därför fortsätter den att fascinera. IBM PCjr var inte bara en flopp – den var ett tidigt försök att förena kontors-PC och hemdator i en och samma maskin. Den försökte bli framtiden, men kom ut på marknaden i en form som nästan ingen riktigt ville ha.

    Youtube innehåll om IBM PC jr

    Faktaruta: IBM PCjr

    Lansering: 1984

    Tillverkare: IBM

    Typ: Hemdator

    Processor: Intel 8088 (4,77 MHz)

    Minne: 64 KB RAM (bas)

    Operativsystem: PC DOS 2.10

    Lagring: 5,25-tums diskett, ROM-kassetter

    Grafik: upp till 320×200 i 16 färger

    Ljud: Texas Instruments SN76489 + PC-högtalare

    Utgick: 1985

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Geode – den lilla x86-processorn som drev inbyggda system

    Geode var en serie strömsnåla x86-kompatibla processorer som kom att spela en viktig roll i inbyggda system under 2000-talet. Ursprungligen utvecklad av National Semiconductor och senare vidareförd av AMD, kombinerade Geode låg energiförbrukning med full PC-kompatibilitet. Resultatet blev en diskret men betydelsefull plattform för tunna klienter, industridatorer och utbildningsprojekt världen över.

    När man talar om klassiska x86-processorer tänker de flesta på stationära datorer och kraftfulla servrar. Men parallellt med dessa fanns en annan värld: små, strömsnåla datorer inbyggda i routrar, industrimaskiner, informationskiosker och utbildningsprojekt. I den världen spelade Geode en viktig roll.

    Geode var en serie x86-kompatibla systemkretsar (SoC) som först utvecklades av National Semiconductor och senare togs över av AMD. Processorerna lanserades 1999 och levde kvar ända fram till 2019.

    Från Cyrix till Geode

    Geodes historia börjar hos Cyrix, som utvecklade processorn MediaGX. När National Semiconductor köpte Cyrix 1997 följde tekniken med. Två år senare lanserades Geode-familjen.

    Till skillnad från vanliga PC-processorer var Geode inte byggd för maximal prestanda. Den var istället optimerad för:

    • låg energiförbrukning
    • låg kostnad
    • kompakt design
    • lång livslängd i industriella system

    Detta gjorde den särskilt attraktiv i inbyggda system där stabilitet och tillgänglighet var viktigare än rå beräkningskraft.

    En tidig system-on-a-chip

    Geode var ovanlig för sin tid eftersom den integrerade funktioner som annars krävde flera separata kretsar. I många modeller fanns:

    • CPU
    • minneskontroller
    • grafik
    • PCI-brygga
    • säkerhetsfunktioner

    Detta minskade både energiförbrukning och komponentkostnad. I praktiken var Geode en föregångare till dagens starkt integrerade systemkretsar.

    GX och LX – strömsnåla arbetshästar

    Efter att AMD tog över 2003 vidareutvecklades serien, särskilt i form av Geode GX och Geode LX.

    LX-serien blev särskilt populär i tunna klienter och industridatorer. Vissa modeller drog mindre än en watt vid normal drift och kunde köras helt utan fläkt. Klockfrekvenserna låg typiskt mellan 366 och 600 MHz.

    Geode LX användes bland annat i OLPC XO-1, den så kallade ”100-dollarslaptopen”, som utvecklades för utbildning i utvecklingsländer. Även produkter som 3Com Audrey och olika tunna klienter byggde på Geode.

    Eftersom processorn var fullt x86-kompatibel kunde man köra vanliga operativsystem som Linux och Windows XP Embedded.

    Geode NX – mer kraft för krävande system

    För mer prestandakrävande tillämpningar lanserade AMD Geode NX. Den baserades på mobilvarianten av Athlon XP-M och kunde nå upp till 1,8 GHz.

    Geode NX hade starkare flyttalsenhet och större cache, vilket gjorde den lämplig för grafikintensiva inbyggda system som informationskiosker och spelmaskiner. Den var kompatibel med Socket A-moderkort, vilket förenklade integration i befintliga plattformar.

    Konkurrens och slutet

    Under 2000-talet förändrades marknaden snabbt. ARM-baserade processorer blev allt mer energieffektiva och började dominera inbyggda system. Samtidigt introducerade Intel Intel Atom, som konkurrerade i lågprissegmentet.

    AMD meddelade redan 2009 att inga större arkitekturuppdateringar var planerade för Geode. Produktionen förlängdes flera gånger av industriella skäl, men 2019 upphörde den helt.

    Ett diskret men viktigt arv

    Geode var aldrig en prestandaledare och syntes sällan i vanliga hemdatorer. Ändå spelade den en viktig roll i utvecklingen av energieffektiva, integrerade system.

    Den drev routrar, utbildningsdatorer, industrisystem och tunna klienter under två decennier. I teknikens historia är Geode ett exempel på hur innovation inte alltid handlar om snabbast möjliga processor – utan om rätt balans mellan effekt, kostnad och funktion.

    Youtbue innehåll

    Faktaruta: Geode
    Tillverkare
    National Semiconductor (1999–2003), AMD (2003–2019)
    Arkitektur
    x86 (IA-32)
    Målgrupp
    Inbyggda system (embedded), tunna klienter, industridatorer
    Lansering
    1999
    Utfasning
    2019
    Produktfamiljer
    GX (MediaGX-baserad), LX (förbättrad embedded SoC), NX (Athlon/K7-baserad)
    Typiska klockfrekvenser
    cirka 180–400 MHz (tidiga GX), upp till cirka 600 MHz (LX), upp till cirka 1,8 GHz (NX)
    Styrkor
    Låg effektförbrukning, låg kostnad, x86-kompatibilitet, lång livscykel
    Exempel på användning
    OLPC XO-1 (LX), tunna klienter, nätverks- och industrisystem
    Tips: Anpassa raderna efter den modell du beskriver (t.ex. GX1, LX800 eller NX1500).

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MS DOS 1.x

    Från en blinkande kommandoprompt på en diskettbaserad IBM PC till grunden för hela Windows-eran – MS-DOS blev operativsystemet som definierade 1980-talets datorrevolution. Med rötter i 86-DOS och inspiration från CP/M skapade Microsoft en plattform som snabbt spreds till över 70 tillverkare och gjorde den IBM-kompatibla PC:n till global standard. Trots sin tekniska enkelhet kom MS-DOS att forma både mjukvarumarknaden och den moderna persondatorns historia.

    När IBM lanserade sin första persondator 1981 förändrades datorvärlden i grunden. Bakom den nya maskinen låg ett textbaserat operativsystem som snart skulle bli synonymt med hela PC-eran: MS-DOS. Med sin enkla kommandoprompt och sina strikta regler – som 8.3-filnamn – blev det fundamentet för miljontals datorer och lade grunden för Microsofts globala dominans.

    MS-DOS, en förkortning av MicroSoft Disk Operating System, utvecklades för x86-baserade persondatorer och släpptes den 12 augusti 1981. IBM licensierade systemet under namnet PC DOS 1.0 för sin IBM Personal Computer 5150, medan Microsoft sålde det till andra tillverkare som MS-DOS. De två versionerna utvecklades parallellt under tolv år innan de gradvis skildes åt 1993.

    Ursprunget går tillbaka till 86-DOS, utvecklat av Tim Paterson på Seattle Computer Products. Systemet var inspirerat av CP/M från Digital Research men anpassat för Intel 8086-processorn och utrustat med filsystemet FAT12. Microsoft köpte rättigheterna 1981 för 25 000 dollar och anpassade systemet för IBM:s nya dator. Den modulära designen gjorde det möjligt för olika tillverkare att skriva egna hårdvarunära drivrutiner medan kärnan förblev gemensam – en avgörande faktor för spridningen.

    Den första versionen, DOS 1.0, var tekniskt enkel. Den kunde läsa och skriva 160 KB disketter, köra program i .COM- och .EXE-format och hantera batchfiler. Alla filer låg i rotkatalogen; det fanns inga katalogträd, inga hårddiskar och ingen omdirigering. Kommandotolken COMMAND.COM innehöll endast ett fåtal interna kommandon. Ändå räckte detta. Kombinationen av IBM:s hårdvara och Microsofts licensmodell skapade en plattform som andra företag kunde kopiera. Inom ett år hade Microsoft licensierat MS-DOS till över 70 företag.

    Version 1.1, som kom 1982, stödde dubbelsidiga disketter på 320 KB och markerade början på bred OEM-licensiering. Under 1980-talet växte systemet snabbt. Version 2.0 (1983) introducerade katalogträd, hårddiskstöd, omdirigering och en mer Unix-liknande filhantering. Version 3.x gav stöd för större diskar, nätverk och nya diskettformat. Version 4.x introducerade stöd för större partitioner och ett grafiskt DOS Shell, men led av buggar. Version 5.0 (1991) blev en stabil milstolpe med förbättrad minneshantering och en fullskärmseditor. Den sista fristående versionen, 6.22 från 1994, inkluderade diskkomprimering och avancerade systemverktyg.

    Samtidigt uppstod konkurrens. Digital Research lanserade DR-DOS som ett kompatibelt alternativ. IBM och Microsoft samarbetade kring OS/2, tänkt som efterträdare. Men när Windows 3.0 slog igenom 1990 började tyngdpunkten förskjutas. MS-DOS blev basen under grafiska Windows-versioner. Windows 95, 98 och Me använde DOS för uppstart och bakåtkompatibilitet, men användarna arbetade i ett grafiskt gränssnitt.

    Tekniskt var MS-DOS en monolitisk kärna, huvudsakligen skriven i x86-assembler. Tidiga versioner omfattade bara några tusen rader kod. Systemet var enanvändarbaserat och saknade multitasking, något som Microsoft istället erbjöd genom sitt Unix-baserade Xenix. Under 1990-talet blev DOS alltmer en underliggande komponent. Windows NT-linjen, som inte byggde på DOS, tog gradvis över, och 64-bitarsversioner av Windows avskaffade till slut all inbyggd DOS-emulering.

    Supporten för klassiska versioner upphörde 2001, och 2006 avslutades stödet för de sista DOS-baserade Windows-versionerna. Trots detta lever arvet kvar. 2014 och senare år publicerade Microsoft källkoden till tidiga versioner som 1.25, 2.0 och 4.00 under MIT-licens för utbildningsändamål, vilket gav nya generationer möjlighet att studera hur ett historiskt operativsystem var uppbyggt.

    MS-DOS var aldrig det mest avancerade systemet tekniskt sett. Det saknade fleranvändarstöd, skyddat minne och multitasking. Men det hade rätt kombination av enkelhet, kommersiell strategi och timing. Genom att bli standard på IBM-kompatibla datorer skapade det den plattform som Windows senare kunde ta över.

    Från en blinkande A-prompt på en 16 KB-maskin till grunden för en global mjukvaruindustri – MS-DOS var motorn bakom PC-revolutionen och en av de viktigaste byggstenarna i den moderna datorhistorien.

    Teknikfakta: MS-DOS och DOS 1.0–1.1
    Namn
    MS-DOS (MicroSoft Disk Operating System), IBM PC DOS
    Lansering
    1981 (PC DOS 1.0 samtidigt med IBM PC)
    Ursprung
    Bygger på 86-DOS (Tim Paterson), inspirerat av CP/M
    Målplattform
    x86 (Intel 8086/8088), initialt diskettbaserat
    Kärntyp
    Monolitisk
    Programmerat i
    x86-assembler (tidiga versioner)
    Gränssnitt
    Kommandorad (COMMAND.COM)
    Kärnkomponenter (DOS 1.x)
    IBMBIO.COM (I/O-drivrutiner), IBMDOS.COM (kärna/API), COMMAND.COM (tolk)
    Lagring (DOS 1.0)
    160 KB 5,25″ disketter (enkelsidigt)
    Lagring (DOS 1.1)
    320 KB 5,25″ disketter (dubbelsidigt)
    Filstruktur (DOS 1.x)
    Ingen kataloghierarki (endast rotkatalog)
    Stöd saknas i DOS 1.x
    Hårddiskar, katalogträd, pipes/omdirigering, laddningsbara drivrutiner
    Minimikrav (praktiskt)
    Minst 32 KB RAM för att kunna boota (bootsektor laddas vid 7C00h)
    Kommandon (DOS 1.0, interna)
    DIR, COPY, ERASE, PAUSE, REM, RENAME, TYPE
    Verktyg i paketet
    DEBUG, LINK, EDLIN (DOS 1.x), EXE2BIN (DOS 1.1)
    BASIC-roll
    BASIC.COM/BASICA.COM gav ROM-BASIC diskstöd och en tidig “IDE”-känsla
    Efterföljare
    Windows tog över gradvis; DOS blev bas/bootlager i tidiga Windows-versioner
    Historisk betydelse
    Standardiserade IBM-kompatibla PC:n och möjliggjorde klonmarknaden

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 8087 – chippet som lärde PC:n att räkna på riktigt

    När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet var den förvånansvärt dålig på matematik. Heltalsberäkningar gick bra, men så fort man behövde arbeta med decimaltal, trigonometriska funktioner eller avancerade vetenskapliga beräkningar blev allt långsamt. Lösningen fick ett eget chip: Intel 8087, världens första flyttalsprocessor för x86-plattformen.

    Detta tillägg förvandlade PC:n från en ren kontorsmaskin till ett verktyg som kunde användas för tekniska, vetenskapliga och ingenjörsmässiga beräkningar.

    Varför behövdes en separat matematikprocessor?

    De tidiga x86-processorerna, som Intel 8086 och Intel 8088, saknade hårdvarustöd för flyttalsaritmetik. Alla beräkningar med decimaltal fick därför utföras i mjukvara, vilket ofta var hundratals gånger långsammare än motsvarande hårdvara.

    8087 konstruerades som en koprocessor som arbetade parallellt med huvudprocessorn. Den tog hand om flyttalsoperationer som addition, multiplikation, division, kvadratrötter samt mer avancerade funktioner som logaritmer och trigonometri. I många program ökade prestandan dramatiskt, i vissa fall med flera hundra procent.

    Hur samarbetade 8087 med huvudprocessorn?

    Samarbetet mellan 8087 och huvudprocessorn var ovanligt elegant för sin tid. När huvudprocessorn stötte på en särskild instruktion markerad som ett så kallat escape-opcode ignorerade den själv operationen. I stället snappade 8087 upp instruktionen direkt från databussen och utförde beräkningen.

    Under tiden kunde huvudprocessorn fortsätta exekvera annan kod. Det innebar att systemet faktiskt kunde arbeta parallellt: heltalsberäkningar i CPU:n och flyttalsberäkningar i koprocessorn samtidigt. För att undvika att 8087 fick nya instruktioner innan den var klar användes ibland WAIT-instruktionen, men trots detta var vinsten i beräkningshastighet betydande.

    Stackarkitekturen som förbryllade programmerare

    Till skillnad från vanliga x86-register använde 8087 inte ett direkt adresserbart registerset. I stället arbetade den med en stack av åtta flyttalsregister, numrerade från st0 till st7. Instruktionerna placerade värden på stacken, utförde beräkningar och tog bort resultat igen.

    Denna modell gjorde instruktionerna kraftfulla och kompakta, men den krävde noggrann hantering. Felaktig användning kunde leda till stacköver- eller underflöden, något som både programmerare och kompilatorer fick lära sig att hantera. Stackmodellen kom senare att leva vidare i hela x87-familjen.

    Grunden till IEEE:s flyttalsstandard

    Under utvecklingen av 8087 lade Intel stor vikt vid numerisk korrekthet. Avrundning, representation av mycket stora och mycket små tal samt förutsägbara resultat var centrala mål. Detta arbete blev en viktig grund för den internationella standarden IEEE 754, som än i dag definierar hur flyttal fungerar i de flesta datorer.

    8087 introducerade även ett internt 80-bitars flyttalsformat med extra precision. Detta format används fortfarande internt i x87-enheter för att minska avrundningsfel vid långa och komplexa beräkningar.

    Ett genombrott för PC-plattformen

    När IBM inkluderade en särskild koprocessorsockel på IBM PC:s moderkort ökade intresset för 8087 kraftigt. Program för CAD, teknisk simulering och vetenskapliga beräkningar kunde nu köras på en vanlig PC i stället för på dyra minidatorer.

    Detta bidrog starkt till att etablera persondatorn som ett seriöst arbetsverktyg även inom tekniska och akademiska miljöer.

    Från separat chip till integrerad funktion

    Efter 8087 följde 80287 och 80387, men med Intel 80486DX integrerades flyttalsenheten direkt i huvudprocessorn. Därmed försvann behovet av separata matematikprocessorer.

    Trots detta lever arvet kvar. Många av de principer, instruktioner och format som introducerades med 8087 finns fortfarande kvar i moderna system, om än ofta dolda bakom mer avancerade exekveringsenheter.

    Slutsats

    Intel 8087 var ett specialiserat och relativt dyrt chip, men dess betydelse kan knappast överskattas. Den gjorde avancerad matematik praktiskt möjlig på persondatorer, lade grunden för internationella standarder och förändrade hur PC-plattformen användes.

    Det var chippet som gav persondatorn förmågan att räkna på riktigt.

    Youtube innehåll om Intel 8087

    Teknisk faktaruta: Intel 8087

    Typ
    Flyttalskoprocessor (FPU) för 8086/8088
    Introducerad
    1980
    Klockfrekvens
    Ca 4–10 MHz (beroende på variant)
    Arkitektur
    x87 (tillägg till x86-16)
    Register
    8 nivåer djup flyttalsstack (st0–st7), intern 80-bitars precision
    Dataformat
    32-bit (single), 64-bit (double), 80-bit (extended) samt BCD- och heltalsformat
    Instruktioner
    Flyttalsinstruktioner (ofta med F-prefix, t.ex. FADD, FMUL); kodas via ESC/”11011”-mönster
    Samarbete med CPU
    Parallell exekvering: 8087 övervakar buss/instruktionsflöde och arbetar samtidigt som 8086/8088
    Synkronisering
    Program kan behöva vänta in coprocessorn med WAIT/FWAIT
    Antal transistorer
    Uppges ofta till runt 65 000 (källor varierar)
    Tillverkningsteknik
    HMOS, ungefär 4,5 µm (senare krympt till cirka 3 µm)
    Kapsel
    40-pin DIP (vanligtvis keramisk för bättre värmeavledning)
    Efterföljare
    80287 (senare integrerad FPU från och med 80486DX)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    En processor framtagen som en tillfällig lösning kom att lägga grunden för nästan all modern PC-teknik. När Intel 8086 lanserades i slutet av 1970-talet var den varken den snabbaste eller mest eleganta på marknaden – men genom smarta kompromisser, oväntade designval och ett avgörande genombrott i IBM PC:n blev den startpunkten för x86-arkitekturen som än i dag driver världens datorer.

    Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    När Intel lanserade 8086 år 1978 var det inte med ambitionen att skapa en tidlös standard. Processorn var snarare ett praktiskt steg vidare från tidigare 8-bitarskonstruktioner, framtagen under tidspress och med tydliga tekniska kompromisser. Ändå är det just denna krets som lade grunden för x86-arkitekturen – den arkitekturfamilj som fortfarande driver merparten av världens persondatorer och servrar.

    Ett steg upp till 16 bitar

    8086 var Intels första fullt 16-bitars mikroprocessor. Det innebar att den kunde hantera större tal, effektivare textbearbetning och mer avancerade program än sina föregångare som 8080 och 8085. För programmerare och systemkonstruktörer betydde det att mikrodatorer nu började närma sig de möjligheter som tidigare varit förbehållna minidatorer.

    Samtidigt ville Intel behålla kontinuitet. Instruktionsuppsättningen och programmeringsmodellen hade tydliga rötter i de äldre 8-bitarsprocessorerna, vilket gjorde det relativt enkelt att porta befintlig programvara. Det här visade sig bli en av 8086-familjens största styrkor.

    En megabyte minne – tack vare segmentering

    En av de mest omtalade egenskaperna hos 8086 är dess sätt att hantera minne. Processorn kunde adressera upp till en megabyte, vilket var enormt vid slutet av 1970-talet. Problemet var att dess register bara var 16 bitar breda, vilket normalt sett bara räcker till 64 kilobyte.

    Lösningen blev den berömda segmenteringen. I stället för en enda adress använde processorn två delar: ett segment och ett offset. Segmentet flyttades fyra bitar åt vänster och adderades med offset, vilket gav en 20-bitars fysisk adress. På så sätt kunde man nå hela minnesområdet utan att göra registren bredare.

    Tekniskt sett var detta elegant, men i praktiken blev det en källa till komplexitet. Samma minnesadress kunde beskrivas på många olika sätt, och programmerare tvingades förhålla sig till begrepp som ”near” och ”far” pekare. Segmenteringen löste ett akut hårdvaruproblem men skapade långvariga mjukvarumässiga konsekvenser.

    Två arbetsenheter i samma processor

    8086 var också ovanligt modern i sin interna uppdelning. Den bestod i praktiken av två samarbetande delar. Den ena, bussgränssnittsenheten, hämtade instruktioner från minnet och lade dem i en liten kö. Den andra, exekveringsenheten, tolkade och utförde instruktionerna.

    Detta innebar att instruktioner kunde hämtas i förväg medan tidigare instruktioner fortfarande kördes. Det var en tidig form av parallellism, långt ifrån dagens avancerade pipelines men ändå ett viktigt steg mot effektivare utnyttjande av processorns tid.

    När programkoden flöt på utan många hopp fungerade detta mycket bra. Vid täta hopp och minnesåtkomster minskade vinsten. Ändå visade konstruktionen tydligt hur framtida processorer skulle komma att byggas.

    Inte snabbast, men mest användbar

    8086 var inte den snabbaste eller mest eleganta 16-bitarsprocessorn på marknaden. Konkurrenter som Motorola 68000 hade en renare arkitektur och var enklare att programmera. Trots detta var det Intels processor som vann.

    En viktig anledning var att Intel även tog fram 8088, en variant med 8-bitars databuss. Den var långsammare men billigare att bygga system kring, eftersom den kunde använda enklare och billigare kringkretsar. Det var denna processor som valdes till den första IBM PC:n.

    När IBM hade valt 8088 följde resten av marknaden efter. Programvara, expansionskort och operativsystem anpassades till x86-familjen, och plötsligt spelade det mindre roll om arkitekturen var perfekt. Det viktiga var att allt fungerade tillsammans.

    Ett arv som fortfarande lever

    Efter 8086 följde 80286, 80386, 80486 och senare Pentium-generationerna. Varje ny processor blev kraftfullare, bredare och snabbare, men nästan alltid med bakåtkompatibilitet som ledstjärna. Instruktioner och idéer från slutet av 1970-talet finns därför fortfarande kvar i moderna processorer, ibland djupt begravda men fortfarande nödvändiga.

    Till och med dagens datorer startar i ett läge som är kompatibelt med 8086, innan de växlar över till modernare driftlägen. Det är ett tydligt tecken på hur djupt denna processor har präglat datorteknikens utveckling.

    Slutsats

    Intel 8086 var inte en perfekt konstruktion. Den var full av kompromisser, särskilt i sin minnesmodell. Men just dessa kompromisser gjorde den möjlig att bygga, sälja och använda i stor skala. I teknikhistorien är det ofta inte den elegantaste lösningen som vinner, utan den som råkar passa bäst in i sin tid.

    8086 är ett skolexempel på detta. Den var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt tidig. Resultatet blev en arkitektur som, nästan ett halvt sekel senare, fortfarande formar hur datorer fungerar.

    Innehåll ifrån youtube om 8086 och 8088

    Teknisk faktaruta: Intel 8086

    Lanserad
    8 juni 1978
    Ordlängd
    16 bitar
    Adressbuss
    20 bitar (upp till 1 MiB adressrymd)
    Databuss
    16 bitar (extern, multiplexad med adresslinjer)
    Klockfrekvens
    Typiskt 5–10 MHz (beroende på variant)
    Register
    8 st 16-bitars huvudregister (AX, BX, CX, DX, SI, DI, BP, SP) + IP, flaggor och 4 segmentregister (CS, DS, SS, ES)
    Minnesmodell
    Segment:offset (fysisk adress = 16×segment + offset)
    Instruktionshämtning
    6-byte förhämtningskö (BIU/EU-separation för överlappad fetch/execute)
    Avbrott
    256 vektorer, vektortabell vid 0x0000–0x03FF
    I/O
    Separat I/O-adressrymd: 64 KiB portar
    Förpackning
    40-pin DIP (DIP40)
    Transistorer
    ≈29 277
    Varianter
    8088 (8-bitars extern databuss), 80C86 (CMOS)
    Typiska stödchips
    8237 (DMA), 8253/8254 (timer), 8255 (PIO), 8259 (PIC), 8284 (klockgenerator), 8288 (bus controller)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 80286 – processorn som tog PC:n in i framtiden

    Intel 80286 var en av de där komponenterna som sällan får hjälterollen i datorhistorien, men som ändå förändrade allt i bakgrunden. Den dök upp i en tid när PC:n höll på att växa ur rollen som enkel kontorsmaskin och tog de första stegen mot att bli ett seriöst fleranvändar- och multitaskingsystem. Med stöd för mer minne, hårdvarubaserat skydd och nya arbetssätt lade 286:an grunden för den moderna PC-arkitekturen, även om samtiden inte fullt ut var redo att ta vara på dess möjligheter.

    Intel 80286

    I början av 1980-talet stod persondatorn inför ett vägskäl. Den första generationens PC hade visat att datorer kunde bli folkliga, men de var fortfarande enkla maskiner med tydliga begränsningar. Lösningen hette Intel 80286, ofta kallad 286: en processor som i tysthet lade grunden för hur moderna datorer fungerar.

    Ett stort steg efter 8086

    När Intel lanserade 80286 år 1982 var den en uppföljare till 8086/8088 – processorerna som drivit de första IBM-PC:erna. På ytan såg 286:an ut som ett evolutionärt steg: fortfarande 16-bitars och i hög grad kompatibel med äldre program.

    Den stora skillnaden var adressrymden. 80286 kunde adressera 16 megabyte minne, jämfört med 8086:ans 1 megabyte. I dag låter det litet, men då var det ett enormt kliv som öppnade för mer avancerade system och större program.

    Skyddat läge – en ny idé

    80286 var den första x86-processorn som fick ett så kallat skyddat läge, protected mode. Det innebar att processorn kunde hålla isär program så att de inte skrev över varandras minne, ge olika rättigheter till olika program och stödja multitasking på riktigt.

    Problemet var att PC-världen inte var redo. De flesta DOS-program var skrivna för ett fritt och oreglerat minneslandskap och fungerade dåligt i skyddat läge. Dessutom var 80286 konstruerad så att den inte enkelt kunde växla tillbaka till real mode utan en hårdvaruåterställning, vilket gjorde utvecklare frustrerade.

    PC/AT – standardmaskinen

    Det stora genombrottet kom 1984 när IBM använde 80286 i IBM PC/AT. Den maskinen blev snabbt en industristandard och startskottet för en våg av AT-kompatibla datorer.

    Under andra halvan av 1980-talet byggdes mängder av datorer med 286-processorer, ofta klockade mellan 6 och 12 MHz, och senare upp till 20–25 MHz från tillverkare som AMD och Harris. Tack vare förbättrad intern design kunde 286:an göra betydligt mer arbete per klockcykel än 8086, och i många program upplevdes den som ungefär dubbelt så snabb vid samma klockfrekvens.

    Ett missförstått mellansteg

    Trots sina tekniska framsteg hamnade 80286 i en märklig historisk position. Den var för avancerad för det gamla DOS-tänket, men samtidigt inte flexibel nog för att bli den perfekta bryggan till framtiden.

    När Intel 80386 kom, med 32-bitars arkitektur och ett virtuellt 8086-läge som gjorde äldre program enklare att köra, blev det tydligt hur mycket PC-marknaden längtat efter just den sortens smidighet. Till och med Bill Gates kritiserade 286:ans begränsningar kring kompatibilitet och multitasking, vilket säger en del om hur hårt den tidens mjukvaruvärld pressade hårdvaran.

    Arvet efter 80286

    Även om 80286 i dag är bortglömd av de flesta var den avgörande för PC-utvecklingen. Den introducerade minnesskydd, hårdvarustöd för multitasking och idén att en PC kunde vara mer än en enkel “ett-program-i-taget”-maskin.

    Intel 80286 var inte slutmålet, men den blev bron som gjorde nästa stora steg möjligt.

    Innehåll på youtube om Intel 80286

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM PC 5150 – datorn som gjorde “PC” till ett vardagsord

    När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.

    När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.

    Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet

    Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.

    Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:

    • använda standardkomponenter från andra tillverkare
    • köpa in operativsystem utifrån
    • sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears

    För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.

    Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på

    En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:

    • standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
    • standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
    • öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
    • noggrant publicerade tekniska manualer

    IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:

    • externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
    • programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara

    Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.

    Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa

    Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.

    Processor och minne

    • CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
    • Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
    • RAM:
      • tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
      • senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
      • total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)

    Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkop­rocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.

    Grafik och skärm

    Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:

    • MDA (Monochrome Display Adapter)
      • skarp monokrom text
      • perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
      • kunde inte visa grafik
    • CGA (Color Graphics Adapter)
      • färggrafik, text + grafiklägen
      • signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
      • enklare spelgrafik och diagram

    Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.

    Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)

    Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:

    • kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
    • diskettenheter (5,25 tum):
      • först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
      • en eller två inbyggda enheter i fronten

    I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:

    • IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
    • IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk

    Tangentbordet – den oväntade stjärnan

    Tangentbordet var en av de stora “selling points”:

    • rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
    • distinkta, taktila tangenter
    • layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter

    Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro­ dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.

    Program och operativsystem – när DOS tog över världen

    IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:

    • CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
    • UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
    • PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)

    I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:

    • CP/M-86 kom sent och var dyrt
    • p-System blev en nischlösning
    • DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd

    Dessutom fanns:

    • BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
    • växande programbibliotek: kalkylark, ordbehandlare, databaser, spel, terminalprogram

    Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.

    Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard

    IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:

    • leveranser upp mot 40 000 PC per månad
    • många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
    • stora företag började standardisera på IBM PC
    • i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden

    Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.

    Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”

    Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:

    • körde samma program
    • använde samma expansionskort
    • fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare

    Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.

    Resultatet blev:

    • en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
    • hård konkurrens på pris och prestanda
    • att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard

    Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.

    Arvet – IBM PC som osynlig mall

    Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:

    • x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
    • idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
    • DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
    • PC-tangentbordets layout och känsla

    Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.

    Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)

    TillverkareIBM
    ModellIBM Personal Computer (5150)
    Lansering12 augusti 1981
    TypStationär persondator
    CPUIntel 8088 @ 4,77 MHz
    RAM (grund)16 KB eller 64 KB
    RAM (max)640 KB (med expansionskort)
    ROMBIOS + IBM BASIC
    OperativsystemIBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
    Lagring1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
    GrafikMDA (mono), CGA (färg)
    BildskärmIBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
    Ljud1-kanalig PC-högtalare
    InmatningIBM Model F tangentbord (83 tangenter)
    Expansion5 st ISA-platser (8-bit)
    AnslutningarSeriell port, parallellport, kassettport (tidiga modeller)
    Ström120/240 V AC
    Dimensionerca 51 × 42 × 14 cm
    Viktca 11–14 kg
    Lanseringsprisfrån 1 565 USD (1981)
    Tillverkning1981–1987
    EfterträdareIBM PC XT (1983)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare