Robotron KC 87 var en av DDR:s mest spridda och mest ikoniska 8-bitarsdatorer – ett verktyg som formade en generation av programmerare, elever och ingenjörer bakom järnridån. Trots begränsad tillgång för privatpersoner blev KC-serien ett tekniskt nav i skolor, forskningsinstitutioner och industrin. Med sin Z80-kompatibla U880-processor, utbyggbara modularkitektur och möjligheten att köra ett CP/M-liknande operativsystem, representerade den en unik östtysk tolkning av hemdatorns epok.
I en tid då persondatorn fortfarande var en exotisk maskin växte i Östtyskland en egen, helt unik datorvärld fram. Bland dessa datorer blev Robotron KC 87 en av de mest spridda – inte för att den var bäst, utan för att den var tillgänglig. Den kom att spela en oväntat viktig roll för utbildning, teknikintresse och tidiga datorsatsningar i DDR.
Ett datorlandskap bakom järnridån
När KC 87 lanserades 1987 befann sig mikrodatortekniken i en explosiv utveckling i västvärlden. Men i DDR var import förbjuden, elektronikbrist vanlig och komponenter som avancerade mikrochips svåra att få tag på. Lösningen blev att bygga egna versioner, ofta baserade på kopior av västerländska kretsar.
KC 87 var resultatet av denna tekniska nödvändighet. Den tillverkades av VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön” i Dresden, en del av det stora industrikombinatet Robotron. Trots att den kallades Kleincomputer var den allt annat än liten i ambition.
Från Z 9001 till KC-serien
KC 87 var inte den första modellen i serien. Redan 1984 kom Robotron Z 9001, som ursprungligen marknadsfördes som en hemdator. Året därpå bytte den namn till KC 85/1 i ett försök att tona ned ”konsumentinriktningen” och istället betona användning inom utbildning och industri.
KC 87 innebar en förbättrad konstruktion och ett mer komplett system med BASIC i ROM, fler anslutningar och bättre expansionsmöjligheter.
Men trots dess namn hade KC-serien ingenting att göra med den betydligt mer kända KC 85-serien från Mühlhausen – två parallella datorlinjer som råkade dela beteckningar men var tekniskt olika.
Begränsat utbud – men stor betydelse
Privatpersoner kunde i princip inte köpa KC 87. De flesta enheter gick till:
skolor
universitet
statliga myndigheter
forskningsinstitutioner
större industriföretag
Det gjorde att många ungdomar kom i kontakt med datorer via studiecirklar, klubbar eller skolprojekt. I många fall fick elever lov att använda datorerna även på fritiden – en unik möjlighet i DDR.
Tekniska lösningar i knapphetens tid
KC 87 var byggd kring U880-processorn, en östtysk kopia av Zilog Z80, som kördes i 2,5 MHz. I likhet med många andra östblocksdatorer fick användaren ladda program från kassettband, eftersom kassettspelare var billiga och lättåtkomliga.
Centrala fakta:
RAM: 17 KB som standard (uppgraderingsbart till 64 KB)
Grafik: 40×20 eller 40×24 tecken, semigrafik
Expansionsportar: upp till fyra K-1520-moduler
Lagring: kassettband, moduler
Operativsystem: BASIC i ROM, alternativt SCP – en östtysk CP/M-klon
Med rätt expansionsmoduler kunde maskinen driva skrivare, visa bitmap-grafik eller köra avancerad systemprogramvara.
Modulerna som gjorde datorn levande
Det mest unika med KC-serien var dess modulkoncept. Via K-1520-bussen kunde användaren enkelt:
öka RAM-minnet
lägga till nya språk och utvecklingsmiljöer
använda grafikexpansioner
ansluta skrivare och specialiserad mätutrustning
starta applikationer direkt från ROM-moduler
Denna flexibilitet gjorde KC 87 till ett verkligt ”byggsats-system” – idealiskt för utbildning och tekniska skolor som kunde bygga ut maskinen efter behov.
Program, spel och hobbyskapande
Bland de program som fanns på kassettband märktes:
textredigerare
ritprogram
matematiska verktyg
BASIC-spel
undervisningsprogram
Det fanns en livlig hobbykultur kring KC-maskinerna. Tidningar som Mikroprozessortechnik och olika ungdomsklubbar publicerade listningar och mjukvara. Många östtyska ungdomar lärde sig programmera sina första rader kod just på en KC 87.
Arvet efter KC 87
Trots att produktionen stoppades 1989 och att systemet tekniskt sett redan då var omodernt, fick KC 87 en långt större kulturell betydelse än sin hårdvara antyder.
Ett talande exempel är GitHubs VD, Thomas Dohmke, som började programmera på just en KC 87 – ett tecken på hur djupt datorn präglade den östtyska teknikgenerationen.
Idag lever KC-datorerna vidare i:
emulatorer
museiutställningar
nostalgiska användargrupper
retrodatormöten
Den är ett teknikhistoriskt tidsdokument – ett bevis på hur innovation föds även under hårda begränsningar.
Sammanfattning
Robotron KC 87 var mer än en dator – det var en symbol för utbildning, kreativitet och ingenjörsanda i DDR. Trots sina begränsningar blev den en språngbräda för tusentals unga programmerare. Dess konstruktion, baserad på kopierade västkretsar och kreativa lösningar, visar hur teknik kan utvecklas även där resurser saknas.
KC 87 visar att datorhistoria inte bara skrivs av Silicon Valley – utan också av ingenjörer i Dresden som gjorde det bästa möjliga av vad de hade.
Youtube film om Robotron KC87
Robotron KC 87 – Fakta
Tillverkare: VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön”, Dresden
Lanserad: 1987 (Z 9001: 1984, KC 85/1: 1985)
Typ: 8-bitars mikrocomputer
Processor: U880 (Zilog Z80-klon) @ 2.5 MHz
RAM: 17 KB (upp till 64 KB)
Bildskärm: 40×20 / 40×24 tecken, med expansion: 256×192 pixlar (monokrom)
Lagring: Kassettband (separat spelare)
Operativsystem: KC-BASIC i ROM, Z9001-OS, SCP (CP/M-klon) via expansion
Expansionsportar: K1520-buss för upp till fyra moduler
Robotron A 5120 var en av DDR:s mest framträdande kontorsdatorer – ett robust, tungt och dyrbart arbetsredskap som spelade en central roll i landets administrativa och vetenskapliga verksamheter under 1980-talet. Med sina integrerade diskettenheter, gröna skärm och egenutvecklade operativsystem blev A 5120 ett symboliskt exempel på östtysk ingenjörskonst: funktionellt, massivt och anpassat för planekonomins behov. Trots sina begränsningar saknade den stora delar av den grafik- och prestandautveckling som växte fram i väst, men kom ändå att användas i tusentals exemplar – och fick till och med en kraftfullare 16-bitars efterföljare innan murens fall.
När den östtyska industrin i början av 1980-talet tog klivet in i den digitala eran, blev Robotron A 5120 en av dess mest ambitiösa satsningar. Den massiva kontorsdatorn, tillverkad från 1982 i Karl-Marx-Stadt, var inte avsedd för hemmaanvändare eller hobbyister – detta var ett arbetsverktyg designat för statliga institutioner, forskningsmiljöer och större företag i DDR. Med ett pris mellan 27 000 och 40 000 mark var det inget man spontanköpte. I stället var A 5120 tänkt att bli navet i landets text- och databehandling.
Till utseendet påminde den om västerländska ”luggable computers”, med inbyggd skärm, diskettenheter och tung metallchassi. Men insidan bar tydligt Robotron-arv: en U880-processor, DDR:s egen variant av Zilog Z80, och ett modulärt K1520-bussystem som användes i många östtyska datorer.
En teknikplattform i ständig utveckling
De första modellerna förlitade sig på kassettstationer och stora 8-tums diskettenheter för lagring, men ganska snart ersattes dessa av modernare 5,25-tumsdrivare. Den gröna CRT-skärmen hade ingen grafikförmåga – endast text – men utvecklades från 64×16 till 80×25 tecken när tekniken förbättrades.
År 1986 kom den mest avancerade varianten: A 5120.16, som utrustades med en 16-bitars U8000-processor, en DDR-tillverkad kopia av Zilog Z8000. Det innebar möjlighet att köra det mer kraftfulla Unix-derivatet MUTOS8000, samtidigt som originalsystemet fungerade som ett separat 8-bitars delsystem. Kombinationen gav en påtaglig prestandaökning och öppnade för mer avancerade tillämpningar.
Att A-serien blev relativt framgångsrik märks i produktionssiffrorna: totalt tillverkades runt 17 000 exemplar, en hög siffra för DDR-datorer från denna period.
Arbetsverktyget för DDR:s kontor
Robotron A 5120 användes främst inom kontor och administration. Under operativsystem som SCP1526 eller BCU880 kunde användarna hantera text, kalkyler och databaser – DDR-varianter av västerländska program som WordStar, dBASE och Multiplan. Programmen hade östtyska motsvarigheter som REDABAS och TP, vilka blev standard i många myndigheter.
Den robusta konstruktionen och det modulära bussystemet gjorde A 5120 både hållbar och relativt flexibel. Många institutioner byggde egna CP/M-avledda system, och en handfull speciallösningar utvecklades i industrin.
Trots sin brist på grafikspänning och sitt höga pris blev A 5120 ett av de viktigaste datorverktygen i DDR fram till murens fall. Den visar hur en planekonomi försökte hänga med i en tekniskt snabbt föränderlig värld – med egna medel, egna kopior av västerländska kretsar och en stor dos ingenjörskreativitet.
Robotron A 5120 – teknisk faktaruta
Typ: Kontorsdator för text- och databehandling
Tillverkare: VEB Buchungsmaschinenwerk Karl-Marx-Stadt (Kombinat Robotron, DDR)
Modeller: A 5120 (8-bit), A 5120.16 (8+16-bit)
Introduktionsår: ca 1982 (A 5120), ca 1986 (A 5120.16)
Processor (A 5120): U880 (Zilog Z80-klon, 8-bit)
Processor (A 5120.16): U8000 (Zilog Z8000-klon, 16-bit) + A 5120 som 8-bit-subsystem
Systembuss: K 1520-buss (modulärt kortsystem)
RAM-minne: upp till 64 KB (8-bit-del); A 5120.16 med extra 256 KB DRAM på 16-bit-kortet
Lagring (tidiga versioner): kassettband och 8-tums diskettenheter
Lagring (senare versioner): två till tre 5,25-tums diskettenheter
När persondatorn gjorde sitt stora intåg i europeiska hem och kontor under första halvan av 1980-talet försökte många tillverkare hitta sin plats i den snabbt växande marknaden. En av de mest intressanta – och i dag nästan bortglömda – modellerna var TA Alphatronic PC, Triumph-Adlers kompakta 8-bitarsdator från 1984. Med sin karakteristiskt orangea design, robusta konstruktion och oväntat kraftfulla Z80-processor blev den ett populärt val för mindre kontor, trots att den saknade avancerad grafik. Alphatronic PC blev ett exempel på hur tysk ingenjörskonst mötte den tidiga persondatorexplosionen – och hur även lovande tekniska lösningar kunde försvinna i konkurrensen från snabbare och billigare maskiner.
När Triumph-Adler lanserade TA Alphatronic PC 1984 var ambitionen tydlig: att skapa en kompakt och prisvärd dator för det snabbt växande kontorsdatasamhället. Resultatet blev en lättanvänd och för sin tid tekniskt kompetent maskin – men i en marknad som förändrades snabbare än många tillverkare hann anpassa sig. Alphatronic PC blev därför både ett tekniskt tidsdokument och ett exempel på hur svårt det kunde vara att navigera i 1980-talets datorboom.
En dator född i en turbulent tid
Triumph-Adler satsade under tidigt 1980-tal stort på sin Alphatronic-serie, där flera modeller utvecklades för både kontor och utbildningsmiljöer. Alphatronic PC var företagets första kompakta dator där tangentbord och dator satt i samma enhet. Med sitt orange-accenterade chassi var den lätt att känna igen, särskilt jämfört med den liknande men mer avancerade PC16-modellen.
Trots rimligt pris – 1495 D-Mark – och starka försäljningssiffror i början fick modellen svårt att konkurrera. Hemdatorer såldes billigare i varuhus och datorn saknade stöd för pixelgrafik, vilket gjorde den mindre attraktiv för många hobbyanvändare. Den blev istället främst en liten men robust kontorsmaskin.
Dessutom använde Triumph-Adler fortfarande traditionella återförsäljarkanaler med lokal områdesexklusivitet, vilket gjorde att oförberedda kontorsmaskinsåterförsäljare plötsligt förväntades bli datorexperter – med varierande framgång.
Tekniken bakom Alphatronic PC
Under skalet fanns en Zilog Z80A-processor på 4 MHz – samma CPU som drev många av 80-talets populära hemdatorer. Den kom med 64 KB RAM, 32 KB ROM och ett inbyggt Microsoft BASIC 5.11.
Skärmen kunde visa text i flera lägen och en blockbaserad grafik som motsvarade 160×72 pixlar (förenklat uppskalad till 640×288). Med stöd för 16 färger, ljudgenerator, serieport, parallellport och möjlighet till kassett- eller diskettenheter var Alphatronic PC mer komplett än många samtidiga budgetmaskiner.
Dess förmåga att köra CP/M gjorde att den kunde använda viktiga kontorsprogram som WordStar, dBASE och Turbo Pascal – en stor fördel för professionella användare.
Expansioner och tillval
Till datorn fanns två typer av 5¼-tums diskettenheter:
F1 – huvudstation med kontrollerkort
F2 – sekundärt, billigare skrivverk utan egen kontroller
Mot slutet av produktens livslängd utvecklade en tredje part även ett avancerat grafikkort som kunde kringgå Z80:ns 64 KB-minnesgräns och tillföra ytterligare 32 KB videominne – något ovanligt för den typen av system.
Från kontorsdator till historisk fotnot
Även om TA Alphatronic PC aldrig blev en bred marknadssuccé, var den en viktig del av Triumph-Adlers utvecklingshistoria. Erfarenheterna från serien kom senare att ligga till grund för företagets mycket framgångsrika skrivsystem i VS- och BSM-serierna.
Idag betraktas Alphatronic PC som ett stycke datakulturhistoria: en påminnelse om en tid då datorindustrin fortfarande var ung, snabbföränderlig och full av experimentlust – och där en maskin kunde vara både modern och föråldrad samtidigt.
Sharp MZ-serien var Sharps första stora satsning på persondatorer och lanserades redan 1978, långt innan PC-standarden dominerade. Datorerna blev populära i Japan och Europa, inte minst för sin robusta inbyggda bandstation och möjligheten att ladda olika språk och operativsystem från kassett. Genom modeller som MZ-80K, MZ-700 och MZ-800 fick många sin första kontakt med programmering i BASIC, spel och tidiga grafiska experiment hemma vid köksbordet.
När man pratar om de tidiga hemdatorerna i slutet av 1970-talet är det ofta Apple II, Commodore PET och TRS-80 som nämns. Lite i skymundan, men väldigt inflytelserik i Japan och delar av Europa, fanns en annan familj: Sharp MZ. För många japaner – och inte minst tyskar och britter – var en MZ den första riktiga kontakten med programmering, spel och datorgrafik.
En dator utan BASIC – på gott och ont
Den första riktiga MZ-modellen, MZ-80K, dök upp 1978. Till skillnad från många konkurrenter levererades den utan BASIC eller operativsystem i ROM. När du slog på datorn fanns det bara en monitor/”bootloader” – språket eller operativsystemet fick du själv ladda in från kassett.
Det låter kanske opraktiskt, men det fick en oväntad effekt: marknaden för tredjeparts-språk och operativsystem exploderade. Företag som Hudson Soft började sälja egna BASIC-varianter, Pascal, FORTRAN och olika monitorer. MZ blev därmed en öppen plattform långt innan ”öppenhet” blev ett modeord.
I en tid då diskettenheter var dyra satsade Sharp på en inbyggd kassettbandspelare. Den satt integrerad i chassit tillsammans med skärm och tangentbord – lite som en japansk kusin till Commodore PET. Kassetten var dessutom snabbare och mer pålitlig än många andra 8-bitarsdatorers bandlösningar, vilket gjorde MZ-serien attraktiv i skolor och företag med begränsad budget.
MZ-80K: allt i ett – till ett pris
MZ-80K var en typisk ”allt-i-ett-låda”:
Z80-kompatibel CPU (Sharps egen LH0080A)
Inbyggd monokrom bildskärm
Inbyggd kassettbandspelare
Tangentbord direkt i fronten
Upp till 48 KB RAM, varav cirka 32 KB kunde användas av användaren
Grafiken var enkel – inga äkta högupplösta pixlar, utan mest tecken, symboler och semigrafik. Men för sin tid räckte det till textäventyr, enklare arkadspel, terminalemulering och utbildningsprogram.
Den stora svagheten var tangentbordet. Många användare klagade på den ovanliga layouten och ”svampiga” känslan, vilket Sharp senare förbättrade i efterföljaren MZ-80A.
Trots priset (över 500 pund i Storbritannien runt 1980) blev MZ-80K en respektabel försäljningsframgång i Europa och byggde upp en liten men entusiastisk användarbas.
Färg, grafik och spel – MZ-700 och MZ-800
I början av 1980-talet började hemdatormarknaden förändras. Commodore 64, ZX Spectrum och andra färgdatorer gjorde entré. Sharp svarade med en ny gren i familjen:
MZ-700 – in i vardagsrummet
MZ-700-serien (från 1982) bröt med allt-i-ett-designen:
ingen inbyggd monitor – du kopplade den till TV eller extern skärm
i vissa modeller inbyggd kassettbandspelare
kunde utrustas med liten färgplotter (!)
Den var i stort sett bakåtkompatibel med MZ-80K, vilket var viktigt för användare som redan investerat i program.
MZ-800 – mer kraft och ”riktig” grafik
MZ-800-serien (1983) tog steget till:
640×200 grafikläge
dedikerat ljudchip (Texas Instruments SN76489)
fler tillbehör: RAM-diskar, diskettenheter, Quick Disk
Här började MZ-serien på allvar glida från ”text- och undervisningsmaskin” mot spel och grafik. I Centraleuropa (bland annat Tjeckoslovakien) blev MZ-800 senare en kultmaskin med egen demo- och spelscen.
MZ-80B, MZ-2000 och SuperMZ – 8-bitarnas tungviktare
Parallellt fanns en mer ”seriös” gren – MZ-80B/MZ-2000/MZ-2500 – riktad mot kontor, tekniska användare och mer avancerad programvara.
MZ-80B (1981) fick äkta grafikläge (320×200) och mer avancerad hårdvara.
MZ-2000 (1982) erbjöd 640×200, extern skärm och kunde köras med både mono- och färggrafik.
Kronan på verket blev MZ-2500 ”SuperMZ” (1985) med Z80B på 6 MHz, hårdvaruscrolling, ljudchip (YM2203) och paletter på upp till 4096 färger.
MZ-2500 räknas ofta som en av de mest avancerade 8-bitarsdatorerna som någonsin sålts för hemmabruk – men såldes i ganska små volymer och mest på hemmamarknaden i Japan.
Konkurrens inifrån – X1 och X68000
En märklig detalj i Sharps historia är att MZ-serien började konkurreras ut av Sharps egna andra datorer.
TV-divisionen tog fram Sharp X1, en snygg färgdator med starkt spel- och grafikfokus. Den blev mer populär än MZ-serien, särskilt bland ungdomar. När sedan den legendariska X68000 lanserades i slutet av 80-talet stod det klart att Sharps framtid inom hemdatorer låg utanför MZ-linjen.
MZ-programmet levde vidare i vissa nischade modeller (som hybriden MZ-2861 med både 80286 och Z80), men förvandlades stegvis till mer renodlade PC-liknande maskiner.
Varför minns vi Sharp MZ?
Trots att Sharp MZ aldrig blev lika världsdominerande som Commodore 64 eller Apple II har serien en speciell plats i datorhistorien:
Den visade att en dator inte måste ha BASIC i ROM – och därmed öppnade man för en flora av språk och OS från tredjepart.
Den inbyggda bandlösningen och allt-i-ett-designen gjorde den attraktiv i skolor och utbildning.
I Japan och delar av Europa blev MZ-maskinerna en inkörsport till programmering för en hel generation.
De senare modellerna (MZ-2500) pressade 8-bitarsarkitekturen till det tekniska yttersta.
Idag lever Sharp MZ vidare hos samlare, på museer, i emulatorer och i små retrocommunityn. Det är en påminnelse om en tid då varje datorfamilj hade sin egen personlighet – och där valet av maskin inte bara handlade om prestanda, utan om kultur, språk och vilka drömmar man ville realisera framför den flimrande skärmen.
Sharp MZ – teknisk översikt
Tidiga persondatorer från Sharp (MZ-serien, 1978–mitten av 80-talet).
Jack Tramiel, mannen bakom Commodores framgångar och det brutala priskriget på den amerikanska hemdatormarknaden, har köpt Atari för 240 miljoner dollar. Med löften om billigare datorer och nya produkter redan till julen ger han sig nu in i kampen mot både Apple och sitt tidigare företag – med samma hårdföra affärsmetoder som gjort honom både fruktad och framgångsrik.
Jack Tramiel, Commodores grundare och den oomstridde segraren på USA:s hemdatormarknad, har köpt Atari från Warner Communications för 240 miljoner dollar. Affären markerar slutet på Warners tid som datorägare – och början på vad många bedömare ser som ett nytt, hårt priskrig inom persondatormarknaden.
Tramiel har redan utlovat nya produkter till januari 1985. Det är troligt att de nya Ataridatorerna kommer att placera sig i det tomrum som i dag finns mellan Commodore och Apple. Dessa båda märken dominerar för närvarande marknaden för billiga persondatorer och hemdatorer.
– Ataris datorer har varit för dyra, säger Tramiel. Samtidigt ställer han i utsikt att Atari redan till julhandeln i år ska kunna konkurrera på allvar.
Morgan lämnar efter saneringsarbete
James Morgan har lämnat Atari efter ett år som, trots allt, varit relativt framgångsrikt. Tidigare astronomiska förluster på omkring 250 miljoner dollar hade reducerats till mer hanterliga nivåer. Däremot lyckades Morgan aldrig få Atari att gå med vinst.
Morgans huvudsakliga insats bestod i att skära ned olönsam verksamhet. Mycket tyder på att Tramiel nu kommer att fortsätta denna linje – men mer drastiskt.
”Affärer är krig”
Tramiels affärsmetoder beskrivs ofta som en pansargenerals sätt att föra krig. Strategin är att initialt gruppera styrkorna på bred front, men vid ett genombrott omedelbart koncentrera alla resurser till den punkt där motståndaren viker.
Under förra sommarens priskrig forcerades datorer ut på marknaden i rasande takt. Resultatet blev att omkring 25 procent av de levererade datorerna inte fungerade. Samtidigt övergav Commodore i praktiken sina återförsäljare genom att sänka deras marginaler till noll. Företagets datorer började i stället säljas via varuhus till priser strax över tillverkningskostnaden.
Detta var en våghalsig chansning – men den lyckades. Hade försäljningen inte ökat tillräckligt för att kompensera de sänkta styckpriserna, skulle Commodore snabbt ha hamnat i en allvarlig likviditetskris.
Än i dag pågår rättsprocesser mellan före detta återförsäljare och Commodore, som en efterdyning av Tramiels beslut att överge dem till förmån för varuhus och leksaksaffärer.
Egen chiptillverkning – nyckeln till framgång
En annan viktig orsak till Tramiels framgångar med Commodore var strategin att kontrollera komponentproduktionen. Den välkända 6502-processorn tillverkades av MOS Technology, ett företag som Tramiel övertog när det befann sig i fritt fall.
Det är sannolikt att Tramiel nu försöker återuppliva denna strategi även hos Atari för att minska beroendet av underleverantörer och deras prispolitik. Tidigare i år har han gjort investeringar i kaliforniska företag som tillverkar elektroniska komponenter.
En kontroversiell ledare
Jack Tramiel har alltid betraktats som en stridbar och kontroversiell gestalt. Hans hårdföra stil – både personligt och affärsmässigt – ledde i januari till att han tvingades lämna sitt eget företag. Ägarintressena kring Irving Gould accepterade honom inte längre.
När Tramiel nu tar över Atari är det sannolikt att många anställda kommer att få lämna företaget. Bland dem som blir kvar finns det säkerligen flera som ändå ser detta som en lämplig tidpunkt att söka sig vidare.
Tramiels närmaste medarbetare i Ataris ledning blir hans egen son.
Frågan är nu om historien ska upprepa sig – och om Atari, under Tramiels ledning, ännu en gång ska kasta om spelplanen på den amerikanska datormarknaden.
I början av 1980-talet drömde elektronikindustrin om datorer som kunde tas med överallt. Texas Instruments Compact Computer 40 var ett djärvt försök att förverkliga den visionen – en extremt strömsnål och portabel dator som låg tekniskt före sin tid, men som ändå misslyckades med att hitta rätt plats på marknaden.
När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40
I början av 1980-talet befann sig datorvärlden i en intensiv experimentfas. Persondatorer flyttade in i vardagsrummen, men drömmen om den verkligt bärbara datorn levde fortfarande mest på ritbord och i marknadsföring. Texas Instruments, redan världsberömt för sina miniräknare och halvledare, ville ta täten även här. Resultatet blev Compact Computer 40 – en maskin som i teorin låg före sin tid, men i praktiken hamnade snett i datorhistorien.
Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, presenterades 1983 och var tänkt som en portabel dator för studenter, ingenjörer och yrkesverksamma. Till formen liknade den mer en avancerad miniräknare än en traditionell dator. Den hade ett inbyggt tangentbord, en ensradig LCD-skärm och en vikt på runt 600 gram. Det mest slående var dock batteritiden: upp till 200 timmar på fyra AA-batterier. Vid en tid då många hemdatorer knappt kunde flyttas utan att stängas av var detta något helt nytt.
Under huven satt en 8-bitarsprocessor ur TI:s egen TMS70-familj, klockad till 2,5 MHz. Minnet var mycket begränsat även med dåtidens mått mätt – endast 6 kilobyte RAM i grundutförande – men kompletterades av ett relativt stort ROM-minne med ett inbyggt BASIC-språk. Precis som på många hemdatorer från epoken var användaren tänkt att själv skriva sina program direkt på maskinen. Någon inbyggd lagring för filer fanns dock inte, vilket snart skulle visa sig vara ett allvarligt problem.
Texas Instruments hade nämligen planerat ett helt ekosystem kring CC-40. Via det så kallade Hexbus-gränssnittet skulle datorn kunna anslutas till skrivare, modem och externa lagringsenheter. Särskilt viktig var den så kallade Wafertape – ett digitalt bandminne baserat på Exatrons “Stringy Floppy”. På pappret skulle detta ge CC-40 möjlighet till verklig filhantering. I verkligheten fungerade lösningen dåligt och nådde aldrig marknaden. Utan extern lagring reducerades CC-40 till en avancerad, men isolerad, BASIC-maskin.
Mottagandet speglade denna motsägelse. Vissa recensenter såg CC-40 som ett imponerande tekniskt experiment, särskilt för undervisning och matematiska beräkningar. Andra, inte minst tidskriften BYTE, var betydligt mer kritiska. Avsaknaden av klocka, filsystem, programbibliotek och användbart tangentbord gjorde att maskinen jämfördes mer med en vetenskaplig miniräknare än med en riktig dator. Samtidigt sålde Texas Instruments under samma period betydligt kraftfullare hemdatorer för lägre pris, vilket ytterligare urholkade CC-40:s position.
Ändå är det just detta som gör Compact Computer 40 intressant i dag. Den visar tydligt hur oklart begreppet ”bärbar dator” fortfarande var i början av 1980-talet. CC-40 var inte en laptop i modern mening, men heller inte bara en miniräknare. Den låg någonstans mitt emellan – ett steg på vägen mot dagens ultraportabla datorer, surfplattor och handhållna enheter.
Texas Instruments planerade uppföljare med bättre skärm, mer minne och lagring, bland annat CC-40 Plus och den ännu mer ambitiösa CC-70. När företaget abrupt lämnade hemdatormarknaden 1983 lades dessa projekt ner. Arvet levde dock vidare i senare produkter som TI-74, där delar av tekniken återanvändes.
I backspegeln framstår Compact Computer 40 som ett tydligt exempel på hur teknisk innovation inte alltid räcker. Den var energieffektiv, portabel och ingenjörsmässigt elegant – men saknade det som användarna till slut krävde: praktisk användbarhet. Just därför har CC-40 fått en självklar plats i datorhistorien, som symbol för både visionen och fallgroparna i jakten på den bärbara datorn.
Om Compact Computer 40 på youtube
Texas Instruments Compact Computer 40 (CC-40)
Typ: Notebook-stor portabel dator / avancerad programmerbar kalkylator
Tillverkare: Texas Instruments
Lanseringsår: 1983
Processor: TMS70C20, 8-bit, 2,5 MHz
RAM: 6 KB (expanderbart upp till 18 KB)
ROM: cirka 34 KB (BASIC och system)
Skärm: 1×31 tecken LCD-display
Strömförsörjning: 4× AA-batterier eller nätadapter
Amiga 1000 var datorn som på allvar försökte göra hemdatorn till en multimediamaskin – flera år innan ordet ”multimedia” blev trendigt. Med en 16/32-bitars Motorola 68000-processor, avancerad grafik och fyrkanaligt stereoljud kunde den 1985 visa färgrika bilder, spela upp samplat ljud och köra flera program samtidigt på ett sätt som PC- och Mac-världen bara kunde drömma om. Även om den inte blev någon storsäljare i Sverige la Amiga 1000 grunden för den kultstatus som Amiga-plattformen fortfarande har bland entusiaster.
När Commodore lanserade Amiga 1000 sommaren 1985 var det många som inte riktigt förstod vad de tittade på. På ytan såg den kanske ut som ännu en hemdator, men under skalet dolde sig något helt annat: en maskin som i praktiken introducerade framtidens datoranvändning flera år i förtid.
Vid en tid då de flesta persondatorer främst visade text, pep i enkla ljud och krävde tålamod vid varje kommando, kunde Amiga 1000 visa färgglad grafik, spela upp avancerat stereoljud och – kanske mest revolutionerande av allt – köra flera program samtidigt.
Ett tekniskt språng
Hjärtat i Amiga 1000 var Motorola 68000, en 16/32-bitarsprocessor som i mitten av 1980-talet var extremt kraftfull jämfört med de 8-bitarsprocessorer som fortfarande dominerade hemdatormarknaden. Men det var inte bara processorn som gjorde Amigan speciell.
Amigans verkliga styrka låg i dess specialkretsar för grafik, ljud och minneshantering. Dessa avlastade huvudprocessorn och gjorde det möjligt att visa högupplösta bilder, arbeta med många färger samtidigt och spela upp fyrkanaligt stereoljud i realtid. Allt detta skedde utan att datorn upplevdes som seg eller trög.
Resultatet var imponerande: animationer, musik och grafik som snarare påminde om arkadspel eller professionella arbetsstationer än en hemdator.
Ett operativsystem före sin tid
Minst lika banbrytande var AmigaOS. Operativsystemet erbjöd preemptiv multitasking, vilket innebar att datorn själv schemalade flera program som kördes parallellt – något som PC-användare fick vänta på i många år.
Fönster kunde flyttas och överlappas, menyer användas med mus och program svarade direkt på användarens kommandon. Detta var långt innan grafiska gränssnitt blev standard i PC-världen, och gjorde att Amiga 1000 ofta kändes ”färdig” snarare än experimentell.
Ironiskt nog var operativsystemet så avancerat att det inte låg permanent i ROM vid lanseringen. Istället laddades kärnan från disk till ett särskilt minne vid uppstart – en ovanlig men nödvändig lösning under utvecklingens slutskede.
Skaparnas signaturer – bokstavligen
Amiga 1000 skiljer sig även designmässigt från senare modeller. Under chassits lock finns de ingjutna signaturerna från utvecklingsteamet, inklusive chefsdesignern Jay Miner och till och med hans hunds tassavtryck. Det var en ovanlig och personlig hyllning till ingenjörsarbetet – och säger mycket om stoltheten bakom projektet.
Tangentbordet kunde skjutas in under datorn när det inte användes, vilket gör Amiga 1000 till en av de mer särpräglade datorerna även rent fysiskt.
För bra för sin egen tid?
Trots teknikövertaget blev Amiga 1000 ingen kommersiell succé. Den var dyr, marknadsföringen spretig och många potentiella användare förstod inte vad som gjorde den så speciell. Samtidigt saknades det initialt ett stort utbud av program som fullt ut utnyttjade kapaciteten.
Men där marknaden tvekade tog musiker, grafiker, animatörer och spelutvecklare Amigan till sina hjärtan. Den blev snabbt ett favoritverktyg inom demo-scenen, spelindustrin och tidig digital kreativ produktion.
Ett arv som lever kvar
I efterhand ses Amiga 1000 ofta som den första verkliga multimediadatorn. Många av de idéer som idag känns självklara – ljudkort, grafikacceleration, multitasking och användarvänliga gränssnitt – fanns här redan 1985.
Även om Amiga 1000 själv fick ett kort liv blev den grunden för hela Amiga-familjen och lämnade ett djupgående avtryck i datorhistorien. För entusiaster världen över är den fortfarande ett bevis på vad som kan hända när ingenjörer får tänka fritt – och ibland långt före sin tid.
I början av 1980-talet exploderade marknaden för persondatorer, och även svenska Ericsson ville vara med i racet. Resultatet blev Ericsson step/one – företagets första egenutvecklade PC. Det var ett tekniskt ambitiöst projekt, men bristande kompatibilitet med IBM-PC gjorde att satsningen snabbt misslyckades. Trots det fiaskot blev step/one en viktig lärdom som banade väg för Ericssons senare och betydligt mer framgångsrika PC-modeller.
Ericssons första PC – ett djärvt steg som snubblade
När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet förändrades teknikvärlden i grunden. IBM PC, lanserad 1981, blev snabbt en informell standard och skapade en helt ny marknad som växte explosionsartat. I denna nya verklighet ville även svenska Ericsson vara med. Företaget, världskänt för telekom och industrielektronik, bestämde sig för att utveckla en egen persondator: Ericsson step/one.
Att ge sig in på PC-marknaden var ett logiskt men riskfyllt beslut. Standarden var ung, konkurrensen hårdnade snabbt och kompatibilitet visade sig snart vara helt avgörande.
Step/one – ett försök att göra PC på Ericssons sätt
Ericsson step/one presenterades 1983 som företagets första PC och sades vara kompatibel med IBM PC. Under ytan var den dock ett mer egenutvecklat system än en riktig PC-klon. Datorn körde en specialanpassad version av MS-DOS 1.25, vilket redan då var ett tidigt tecken på problem. Många befintliga DOS-program fungerade nämligen inte utan modifieringar, något som snabbt blev en stor nackdel i en marknad där mjukvaruutbudet var minst lika viktigt som hårdvaran.
Själva datorn tillverkades av Panasonic i Japan, medan det yttre formspråket anpassades till Ericssons industriella designideal. Resultatet var ett lågt, avskalat chassi i den karakteristiska ljusbruna Ericsson-färgen. Några interna diskenheter fick dock inte plats. I stället användes en extern lösning.
Extern diskettstation och udda begränsningar
Lagringen sköttes via den separata diskettstationen FDU 4731, utrustad med två 5¼-tums flexskiveenheter på 720 kB. Diskettenheten kunde placeras bredvid eller ovanpå datorn, men konstruktionen var så känslig att bruksanvisningen uttryckligen varnade för att ställa den till vänster om datorn – något som kunde orsaka läsfel. Den rekommenderade placeringen var till höger, vilket säger en hel del om systemets begränsningar.
Även bildskärmslösningen varierade. Ursprungligen levererades step/one med en Ericsson-märkt monitor, men av praktiska skäl ersattes den ibland av skärmar från andra tillverkare, såsom Philips.
Ett kommersiellt misslyckande
Trots intern stolthet och höga ambitioner blev Ericsson step/one ett kommersiellt fiasko. Den bristande kompatibiliteten med IBM-PC, tillsammans med ett snabbt växande mjukvaruekosystem som i praktiken krävde full standardföljsamhet, gjorde att få kunder valde Ericssons alternativ.
I stället erbjöds anställda på Ericsson möjlighet att köpa datorn till kraftigt reducerat pris och använda den som hemdator. På så sätt fick step/one ett andra liv, om än långt från den framgång företaget hade hoppats på.
Lärdomar som ledde till Ericsson PC
Misslyckandet var dock inte slutet på Ericssons PC-ambitioner. Tvärtom blev step/one en dyrköpt läxa. Företaget insåg snabbt att framtiden låg i full kompatibilitet, inte i egna tolkningar av PC-konceptet.
Redan året därpå, 1984, lanserades Ericsson PC, denna gång en renodlad och välbyggd PC-klon som följde IBM-standarden betydligt striktare. Den modellen fick ett helt annat mottagande och markerade Ericssons verkliga inträde på PC-marknaden.
Ett intressant sidospår i svensk datorhistoria
I dag ses Ericsson step/one som ett teknikhistoriskt sidospår – ett exempel på hur även stora och erfarna industriföretag kunde snubbla under datorrevolutionens tidiga år. Samtidigt gör just detta modellen fascinerande. Den representerar en tid då standarder ännu inte var självklara och då varje tillverkare försökte sätta sin egen prägel på framtidens dator.
Step/one blev aldrig någon succé, men den blev ett viktigt steg i Ericssons lärande – och ett intressant kapitel i svensk datorhistoria.
Om Ericsson Step / one på youtube
Ericsson step/one – tekniska fakta
Lanseringsår: 1983
Tillverkare: Panasonic (Japan), med svensk industridesign från Ericsson
Marknad: Tidig företags-PC och hemdator för Ericsson-anställda
Operativsystem: Specialversion av MS-DOS 1.25 (anpassad för step/one)
PC-kompatibilitet: Begränsad IBM PC-kompatibilitet – många DOS-program krävde anpassning
Chassi: Lågt desktopchassi utan interna diskenheter
Diskenhet: Extern FDU 4731 med två 5,25-tums flexskiveenheter om 720 KB vardera
Placering av diskenhet: Enligt manualen skulle den stå på höger sida om datorn för att undvika läsfel
Skärm: Separat bildskärm (Ericsson-original, ofta utbytt mot Philips på begagnatmarknaden)
Design: Ljusbrun Ericsson-färg, stark betoning på ”ergonomi” i marknadsföringen
Typiska användningsområden: Textbehandling, enklare kontorsprogram och intern företagsanvändning
Efterföljare: Ericsson PC (1984), en fullt ut IBM-PC-klon som ersatte step/one
Commodore VIC-20 blev datorn som tog hemdatortekniken från hobbyrummen och rakt in i vardagsrummet. När den lanserades i början av 1980-talet var den både billig, färgglad och förvånansvärt kapabel – en maskin som gjorde programmering, spel och datorkunskap tillgängligt för miljoner människor världen över. Som den första datorn i historien att sälja över en miljon exemplar blev VIC-20 startskottet för den breda hemdatorteran och en ikon för en generation nyfikna användare.
När Commodore lanserade VIC-20 i början av 1980-talet markerade det startskottet för något helt nytt: en dator som var tillräckligt billig, enkel och färgglad för att platsa i vanliga människors hem. I en tid då hemdatorer ofta var dyra, komplicerade och främst riktade till entusiaster, blev VIC-20 den första datorn som sålde över en miljon exemplar. Det var ett tekniskt genombrott – men också ett kulturellt.
En dator för ”massorna, inte klasserna”
Commodores vd Jack Tramiel var övertygad om att datorer snart skulle bli lika viktiga som tv-apparater i hemmen. Samtidigt sjönk hårdvarupriserna snabbt, och konkurrenter som Atari och Radio Shack började släppa enklare och billigare datorer för hemmabruk. Commodores svar blev VIC-20: en färgdator med fullstort tangentbord, ljud och grafik, och tillräckligt låg prislapp för att säljas i stormarknader och leksaksbutiker.
Även marknadsföringen var banbrytande. Skådespelaren William Shatner dök upp i tv-reklam och frågade: ”Why buy just a video game?” – en tydlig signal om att VIC-20 var mer än ett spel, men lika lättillgänglig.
Enkel teknik – stor genomslagskraft
Med dagens mått är VIC-20 en mycket begränsad maskin: bara 5 KB RAM, en 1 MHz-processor och ett 22-kolumners textläge som nästan ingen modern programvara skulle kunna använda. Men för 1981 års användare var färggrafik, ljud och möjligheten att koppla datorn direkt till tv:n en revolution.
Den lilla mängden minne blev också ett kreativt incitament. Programmerare lärde sig utnyttja varenda byte, och en våg av spel, verktyg och experimentell mjukvara skapades – ofta av amatörer i sina sovrum. VIC-20 var på många sätt den första datorn som inspirerade en generation hobbyprogrammerare.
Ett ekosystem växer fram
Till VIC-20 skapades hundratals kommersiella spel och program, men nästan lika viktigt var allt som användarna gjorde själva: BASIC-program, listningskoder i datortidningar, BBS-system och hemmagjorda expansioner. Till och med en talande modul, VIC-Talker, släpptes.
Maskinen kunde byggas ut med kassettbandspelare, diskettenheter, spelmoduler och minnesexpansioner — något som många utnyttjade när de ville gå vidare från de enkla spel som medföljde.
Slutet på en epok – början på en annan
När Commodore 64 lanserades 1982 flyttades fokus snabbt till den kraftigare maskinen. Men VIC-20 fortsatte säljas i miljontals exemplar och levde kvar i hem, skolor och hobbyrum i flera år. När produktionen avslutades 1985 hade den förändrat datorvärlden för alltid.
VIC-20 var kanske inte den mest imponerande datorn sin tid sett, men den gjorde något viktigare: den gjorde datorer folkliga. För första gången kunde en helt vanlig familj köpa en dator, lära sig programmera och upptäcka vad digital teknik kunde användas till.
Det är därför VIC-20 ofta beskrivs som ”datorn som startade hemdatorrevolutionen”.
Video på youtube om VIC 20
och en reklam film
Teknisk fakta: Commodore VIC-20
Tillverkare
Commodore Business Machines
Modellnamn
VIC-20 (VC-20 i Tyskland, VIC-1001 i Japan)
Typ
8-bitars hemdator
Lansering
Japan 1980, internationellt 1981
Prisklass vid lansering
Cirka 300 USD
Processor
MOS Technology 6502, ca 1 MHz (1,02 MHz NTSC, 1,108 MHz PAL)
RAM-minne
5 KB totalt, cirka 3,5 KB fritt för BASIC (expanderbart upp till 32 KB)
ROM
20 KB (KERNAL, BASIC 2.0, teckentabell)
Grafikchip
MOS Technology VIC (6560/6561)
Upplösning och färger
Ca 176 × 184 pixlar, 22 × 23 tecken, 16 färger
Ljud
3 tonkanaler (pulsvåg) + 1 bruskanal, mono
Lagring
Kassettband (Commodore Datasette), 5,25"-diskett via VIC-1540/VIC-1541
Anslutningar
Kompositvideo (via speciell kabel), RF-modulator till tv, seriell bus (CBM-488) för diskett/printer,
joystickport, användarport (TTL/RS-232)
Expansionsmöjligheter
Cartridge-port för spel, RAM-expansion, språk-ROM och specialkort; portexpander (VIC-1010) med flera platser
När Commodore i slutet av 1990 lanserade Commodore 64 Games System var ambitionen att återuppliva sin klassiska hemdator som ett renodlat tv-spel. Resultatet blev en märklig hybrid: en C64 utan tangentbord, anpassad för spelkassetter i en tid då Nintendo och Sega redan dominerade marknaden. Trots sina tekniska rötter och en stor befintlig spelkatalog blev satsningen en av företagets mest kortlivade – och idag är C64GS ett fascinerande sidospår i spelhistorien.
Commodore 64 Games System – när hemdatorn försökte bli spelkonsol
Commodore 64 Games System, ofta kallad C64GS, var Commodores försök att omvandla den klassiska hemdatorn Commodore 64 till en renodlad spelkonsol. Idén var enkel: ta en av världens mest sålda datorer, ta bort tangentbordet och erbjuda en billigare och mer lättanvänd spelmaskin. Lanseringen skedde 1990, exklusivt i Europa – men resultatet blev allt annat än en succé.
Design och funktioner – en C64 utan tangentbord
Under skalet var C64GS i princip identisk med en vanlig Commodore 64. Den använde samma grafik- och ljudkretsar och körde spel via spelkassetter. Skillnaden låg i att tangentbordet helt tagits bort, och att kassettporten flyttats till ovansidan för att likna andra spelkonsoler på marknaden.
Detta gav konsolen ett rent och enkelt utseende, men skapade i praktiken stora begränsningar. Utan tangentbord kunde maskinen inte hantera de tusentals titlar som krävde textinmatning eller tangentkommandon. Stora genrer – som äventyrsspel och simulatorspel – blev därmed otillgängliga.
Tekniska begränsningar
Eftersom C64GS inte kunde ansluta bandstation, diskettenhet eller annan kringutrustning låste den användaren till endast spelkassetter. Dessutom var många komponenter bortplockade för att minska kostnaden, vilket ytterligare begränsade kompatibiliteten.
Commodore levererade C64GS med en särskild joystick som hade två fire-knappar. Detta löstes genom att joysticken använde två portar samtidigt – ett udda men kreativt sätt att skapa fler funktioner på en maskin som egentligen inte stödde det.
Marknaden hade redan sprungit ifrån den
När C64GS lanserades hade Nintendo och Sega dominerat spelmarknaden i flera år. Samtidigt byggde Commodores konsol på en teknik från 1982 – vilket gjorde att den redan vid lanseringen kändes omodern. Att maskinen dessutom erbjöd ett mycket begränsat spelbibliotek försämrade situationen ytterligare.
Commodore inkluderade en spelkassett med fyra titlar, men ett av dem – International Soccer – var nästan tio år gammalt. Mottagandet blev därefter.
Slutet för C64GS
Försäljningen blev ett fiasko, och Commodore valde snart att skrota projektet. De osålda konsolerna plockades isär och moderkorten återanvändes i produktionen av vanliga C64-datorer. I dag är C64GS ett samlarobjekt – ett tecken på hur även stora företag kan missa målet i en snabbt föränderlig spelmarknad.
Film på youtube om C64GS
Commodore 64 Games System – fakta
Tillverkare: Commodore
Typ: Stationär spelkonsol baserad på Commodore 64
Generation: Tredje generationens spelkonsoler (8-bit)
Lansering: December 1990 (endast Europa)
Media: Spelkassett (cartridge)
Kontroller: Två joystickportar, en joystick med två avtryckare medföljde
Bakåtkompatibilitet: Hårdvarumässigt kompatibel med C64, men kan inte använda bandstation, diskettstation eller tangentbord
Förpackad spelkassett: Fiendish Freddy’s Big Top O’Fun, International Soccer, Flimbo’s Quest, Klax
Den 16-bitars mikroprocessorn TMS9900 från Texas Instruments var på många sätt före sin tid – ett helt minidatorsystem nedpressat i ett enda chip redan 1976. Med smarta lösningar som register i RAM och extremt snabb kontextväxling var den tekniskt briljant, men hamnade ändå i skuggan av enklare konkurrenter som Intel 8086 och Zilog Z80. TMS9900 blev aldrig någon storsäljare, men dess idéer levde vidare i senare specialprocessorer och gör den till en av datorhistoriens mest underskattade pionjärer.
När vi tänker på de tidiga mikroprocessorerna som formade datorhistorien, går tankarna ofta till Intel 8086 eller Motorola 68000. Men mitt i denna tekniska kapprustning fanns ett chip som var före sin tid – ett som förde en hel minidator-arkitektur in i ett enda integrerat kretskort. Det hette TMS9900, och det lanserades av Texas Instruments redan 1976. Trots att det sällan lyfts fram i historieböckerna var det en av världens första kommersiellt tillgängliga 16-bitars mikroprocessorer.
Det här är berättelsen om den briljanta idén som aldrig riktigt fick blomma ut.
Ett minidatorsystem i ett enda chip
Under mitten av 1970-talet hade hemdatorrevolutionen knappt hunnit börja. De flesta datorer var stora, dyra minidatorer som stod i laboratorier eller företag. Men Texas Instruments hade en annan vision: att ta sin framgångsrika TI-990-minidator, plocka isär dess arkitektur och pressa in allt i en enda silikonkrets.
Resultatet blev TMS9900 – ett chip som inte bara var tekniskt imponerande, utan också radikalt annorlunda. Medan konkurrenter som Intel använde små interna register, placerade TI sina register direkt i RAM-minnet. Det gjorde det möjligt att byta programkontext oerhört snabbt, något som annars bara fanns i dyrare fleranvändarsystem. För realtidsstyrning och multitasking var chipet en dröm.
Men det fanns en hake.
För smart för sitt eget bästa?
Det som gjorde TMS9900 unikt blev också dess svaghet. Register i RAM gav snabb kontextväxling — men bara om RAM-minnet var riktigt snabbt. Hemdatorer använde däremot långsammare och billigare DRAM, och där försvann mycket av prestandan i praktiken.
Texas Instruments egna hemdator TI-99/4A är ett berömt exempel. Trots att den hade en avancerad 16-bitars CPU satt nästan all viktig programkod i långsam 8-bitars RAM som bara kunde nås via grafikprocessorn. Det blev som att sätta en sportbil i första växeln och låsa fast spaken.
Teknik som låg steget före
Trots sina begränsningar var TMS9900 på många sätt före sin tid:
Den var 16-bitars i en tid då de flesta hemdatorer fortfarande körde på 8-bitars processorer.
Den hade ett mycket ortogonalt instruktionsset, vilket gjorde programmeringen smidigare.
Den saknade traditionell stack och använde istället smarta ”workspaces”, vilket inspirerande senare CPU-designers.
Den hade ett flexibelt XOP-system, en tidig form av systemanrop långt innan moderna operativsystem standardiserade sådant.
Ironiskt nog var chipet kanske för avancerat för sin marknad. Programvaruutvecklare och hobbyister hade ofta lättare att hantera de enklare och mer förlåtande 8080-, Z80- och 6502-processorerna.
När 1980-talet kom – och tåget gick
När persondatorrevolutionen tog fart hoppade ett företag upp som skulle definiera spelplanen: IBM. När de letade efter en CPU till sin första PC, visade Texas Instruments stolt upp en vidareutveckling av TMS9900. Men IBM valde Intel 8088 istället — ett beslut som förändrade historien.
TMS9900-familjen fortsatte leva i specialiserade system, nätverkskretsar och industriella styrsystem, men den stora kommersiella PC-framgången uteblev.
Ett arv som lever vidare
Trots att TMS9900 inte vann processorkriget har dess idéer överlevt. Dess registermodeller påverkade realtidsprocessorer. Dess designprinciper återfinns i specialiserade TI-chips som TMS320 DSP-serien – en av världens mest framgångsrika signalprocessorfamiljer.
Och kanske viktigast av allt: den påminde världen om att teknisk innovation inte alltid handlar om att vinna marknaden. Ibland handlar den om att våga tänka annorlunda.
Ett tekniskt under – men inte en kommersiell triumf
TMS9900 är ett fascinerande exempel på hur teknik kan vara både genial och oturlig på samma gång. Det var en mikroprocessor som kom före sin tid, med en unik arkitektur som kunde ha format persondatorhistorien på ett helt annat sätt — om världen bara hade varit redo.
Kanske är det just därför historien om TMS9900 fortsätter att fängsla teknikentusiaster. Det är berättelsen om “vad som kunde ha varit”, om en dold pionjär som än idag inspirerar ingenjörer och retrofantaster.
När Altair 8800 presenterades 1974 såg den vid första anblick ut som en anonym metallåda med lysdioder och strömbrytare – men den skulle snart förändra datorhistorien i grunden. Som byggsats för hobbyister blev den den första kommersiellt framgångsrika persondatorn och lade grunden för hela pc-revolutionen. Med sin modulära design, baserad på Intel 8080-processorn, inspirerade den kloner, tredjepartstillverkare, användargrupper och till och med skapade Microsofts allra första produkt. Vad som började som ett räddningsprojekt för ett kämpande elektronikföretag kom att bli symbolen för idén att en dator kunde byggas – och ägas – av vem som helst.
När Altair 8800 dök upp i december 1974 såg den mest ut som en anonym blå låda med strömbrytare och blinkande lampor. Ändå brukar just denna maskin kallas den första framgångsrika persondatorn – gnistan som tände hela pc-revolutionen.
Altair var en byggsats för elektronikintresserade, baserad på den då nya mikroprocessorn Intel 8080. Den såldes via postorder, saknade både skärm, tangentbord och lagring, och programmerades från början med små spakar på fronten. Men den visade något helt avgörande: att en dator inte längre behövde fylla ett rum eller kosta som ett hus. Den kunde stå på skrivbordet hemma hos en hobbyist.
Från modellraketer till mikrodator
Företaget bakom Altair hette MITS – Micro Instrumentation and Telemetry Systems och låg i Albuquerque, New Mexico. Grundaren Ed Roberts var elektronikingenjör och började inte alls med datorer, utan med kit för modellraketer tillsammans med Forrest Mims och några andra.
Sedan gav de sig på något som låg helt rätt i tiden: elektroniska miniräknare. I början av 1970-talet var det fortfarande häftigt att ha en elektronisk räknare – och dyrt. MITS sålde byggsatser där man själv lödde ihop kalkylatorn hemma, och det gick ganska bra. Men när Texas Instruments började sälja färdiga, massproducerade räknare till mycket lägre pris, kollapsade marknaden. MITS hamnade i rejäl skuld, och Roberts behövde en ny idé – snabbt.
Den idén blev en billig mikrodator för hobbyister.
Idén: en dator som kit
1974 släpptes mikroprocessorn Intel 8080. Jämfört med tidigare 4- och 8-bitars chips var den betydligt mer kompetent – tillräckligt kraftfull för att bygga en ”riktig” dator runt. Problemet: den var dyr i små volymer. Intel tog 360 dollar styck i singelpris.
Ed Roberts var van vid att köpa kalkylatorkretsar i större mängder och lyckades förhandla ned priset rejält, till omkring 75 dollar styck. Plötsligt var det ekonomiskt möjligt att bygga en hobbydator med samma processor som professionella utvecklingssystem – men för en bråkdel av priset.
Planen var enkel men djärv:
bygga en komplett dator som byggsats
sälja den via en stor hobbytidning
prissätta den så att elektronikintresserade faktiskt kunde köpa den
Omslaget som förändrade allt
Nyckeln hette Popular Electronics, den stora tidskriften för elektronikbyggare i USA. Redaktionen letade efter en spektakulär datorartikel till januarinumret 1975, och tekniske redaktören Les Solomon visste att MITS jobbade på något.
MITS tog fram en prototyp av datorn, skickade den med fraktbolag – som strejkade. Prototypen försvann på vägen. Lyckligtvis hade tidningen redan foton och beskrivning, så artikeln skrevs ändå. Datorn fick namnet Altair 8800.
Namnet har två ofta citerade förklaringar:
Antingen syftade redaktionen på stjärnan Altair – ”ett stjärnevent behöver ett stjärnnamn”.
Eller så kom det från Solomons dotter, som enligt anekdoten föreslog Altair eftersom det var dit rymdskeppet Enterprise var på väg i ett Star Trek-avsnitt.
När januarinumret av Popular Electronics (formellt daterat januari 1975, men på kiosker redan 19 december 1974) nådde läsarna, var Altair-kitet officiellt ”ute” – även om MITS inte riktigt var redo för stormen som följde.
Beställningsstorm och kaos i Albuquerque
MITS hade hoppats sälja ett par hundra datorer. Banken fick höra en optimistisk siffra runt 800. Men när läsarna, varav många redan kunde programmera BASIC eller FORTRAN från universitet och jobb, såg en ”minidator” för under 500 dollar, exploderade intresset.
Resultatet:
telefonerna gick varma konstant
hundratals, snart tusentals beställningar ramlade in
leveranstiderna sköt i höjden – från planerade 60 dagar till flera månaders väntan
MITS fick expandera snabbt, både personal och lokaler
Trots startproblem ska MITS ha levererat omkring 2 500 Altair 8800 redan i maj 1975, och över 5 000 exemplar senare samma år – oerhört mycket för en renodlad byggsats för hobbyister.
Hur såg Altair 8800 ut – och hur användes den?
Altair 8800 var inte en dator som man slog på och började skriva på. Grundversionen var väldigt minimal:
CPU: Intel 8080 @ 2 MHz
Minnet: ofta bara 1 KB RAM i standardkonfiguration (uppgraderbart via extra kort)
Ingen skärm, inget tangentbord, ingen diskettstation från början
Frontpanel: ett stort batteri med strömbrytare och röda lysdioder
Internt byggde den på ett bakplan – en enkel buss där flera instickskort kunde monteras. Roberts använde billiga 100-poliga kantkontakter, vilket gav upphov till det som snart kallades Altair-bussen, senare standardiserad som S-100-bussen.
Programmera med strömbrytare
Att programmera en ”naken” Altair är ungefär så långt från dagens utvecklingsmiljöer man kan komma. För att lägga in ett program:
Välj ett minnesadress med adressbrytarna
Ställ utdata-brytarna till rätt byte (t.ex. en 8080-instruktion)
Tryck på ”DEPOSIT” för att skriva in bytet i minnet
Stega till nästa adress
Upprepa, byte för byte
Sedan kunde du starta programmet och titta på lysdioderna för att se hur det ”gick”. För praktisk användning behövdes snabbt:
seriella gränssnittskort (RS-232)
terminal eller teletype (som Teletype Model 33)
fler minneskort
senare också kassett- och diskettkort
Det var just att Altair 8800 var modulär och byggbar som gjorde den så intressant: den var inte en sluten låda, utan ett system man kunde växa in i.
S-100 – första stora mikrodatorbussen
Bakplanet i Altair, som från början mest var en praktisk konstruktion, blev snart en standard i sig. Bussen exponerade i princip alla signaler från 8080-processorn ut på kontakten: data, adresser, kontrollsignaler och strömförsörjning.
Andra företag såg möjligheten:
De utvecklade egna minneskort, serieportar, skärmkort, lagringskontrollers som passade direkt i Altair.
Företag som Processor Technology och IMSAI byggde både kort och fulla datorer som var ”Altair-kompatibla”.
Den mest kända klonen, IMSAI 8080, förbättrade flera av MITS praktiska brister (större nätdel, bättre frontpanel, större backplane).
Till slut standardiserades formatet som IEEE-696, men namnet S-100 levde kvar som ett slags synonym för tidiga hobbydatorer med instickskort.
Altair BASIC och Microsofts födelse
En av de mest kända följderna av Altair-projektet är att det gav upphov till Microsoft.
Två unga programmerare i Boston-området, Bill Gates och Paul Allen, såg Altair-artikeln i Popular Electronics. De insåg direkt att om hobbyister skulle göra något vettigt med datorn, behövdes ett programmeringsspråk – helst BASIC, som många redan kände från universitetsdatorer.
De skrev ett brev till MITS där de erbjöd en BASIC-tolk för 8080. Smådetalj: vid den tidpunkten hade de inte skrivit en enda rad kod.
På ett stordatorsystem (DEC PDP-10) byggde de:
en simulator för Intel 8080
en BASIC-tolk som körde mot simulatorn
När koden verkade stabil, flög Paul Allen till Albuquerque med programmet på pappersremsa. På plats laddades det in i en riktig Altair. Kommandot:
PRINT 2+2
gav svaret 4, och snart kunde de köra ett litet spel (Lunar Lander). Altair BASIC var fött, och därmed också företaget Micro-Soft (så stavades det först).
Altair BASIC såldes som extra tillbehör och krävde:
seriellt gränssnitt
minst 4K eller 8K RAM
Men det gjorde Altair 8800 mycket mer användbar – nu kunde hobbyister skriva spel, verktyg, små databaser och experiment på ett språk de kände igen.
Konkurrenter, tillverkare och ekosystem
Altair 8800 blev inte ensam särskilt länge, men just det var en del av framgången. Maskinen skapade ett ekosystem:
Tredjepartskort: minne, video, disketter, I/O från oberoende tillverkare
Kloner: t.ex. IMSAI 8080, som mekaniskt och elektriskt var Altair-kompatibel
Användargrupper: t.ex. Altair Users Group och klubbar som Homebrew Computer Club, där entusiaster delade program och hårdvaruhack
1977 köptes MITS av Pertec Computer Corporation, som fortsatte sälja Altair-system under eget varumärke en kortare tid. Men vid det laget hade flera andra datorer dykt upp, och scenen började förflytta sig mot mer integrerade, användarvänliga maskiner som Apple II, PET och TRS-80.
Varför just Altair 8800 blev ”först” i historieböckerna
Det fanns datorer före Altair som använde mikroprocessorer. Vissa såldes kommersiellt, andra som byggsatser. Men Altair 8800 har fått en särskild plats av flera skäl:
Timing: Den kom precis när mikroprocessorn blivit tillräckligt stark – och intresset hos hobbyister, studenter och ingenjörer var stort.
Pris och tillgänglighet: En dator för under 500 dollar, beställningsbar via en hobbytidning, var något helt nytt.
Expanderbarhet: S-100-bussen gjorde den till en plattform snarare än en ”låst” produkt.
Synlighet: Framsidan på Popular Electronics gav enormt genomslag.
Följdeffekter: Altair var startskottet för:
S-100-bussens dominans i tidiga mikrodatorsystem
Microsofts allra första produkt (Altair BASIC)
en våg av kloner, tillbehör och hobbygrupper
idén om datorn som något personligt snarare än stordatormakt i maskinrum
Historikern Paul Ceruzzi har jämfört Altair-annonsen med IBM System/360 tio år tidigare: ett ögonblick som flyttar hela branschen in i en ny epok.
Från blinkande panel till vardags-pc
Med dagens ögon ser Altair 8800 ut som något från en annan planet: inget ljud, ingen grafik, bara en frontpanel som närmast liknar en kontrollpanel i ett kärnkraftverk.
Men i mitten av 1970-talet var detta friheten att experimentera:
bygga sin egen dator
utöka den med instickskort
skriva sitt eget språk eller spel
dela kretslösningar i klubbar och tidningar
Altair 8800 blev inte den pc vi senare hade på kontoret eller i klassrummet – men utan Altair hade den utvecklingen sannolikt sett helt annorlunda ut. Den var den första dator som på allvar lät vanliga entusiaster säga:
”Det här är min dator.”
Och det är därför den blå lådan med sina blinkande lysdioder fortfarande dyker upp i datorhistorien, museer och dokumentärer: som startpunkten för den moderna persondatoreran.
Filmer om Altair 8800 på youtube.
Faktaruta: MITS Altair 8800
Typ: Tidig mikrodator / persondator (byggsats) Lanseringsår: December 1974 (på omslaget av Popular Electronics januari 1975) Tillverkare: MITS (Micro Instrumentation and Telemetry Systems), Albuquerque, New Mexico Processor: Intel 8080, 8-bit Klockfrekvens: 2 MHz Busssystem: Altair-bussen, senare standardiserad som S-100-bussen (IEEE-696) Minne (grundutförande): 1 KB RAM (expanderbart med minneskort) Pris vid lansering: Kit: 439 USD, färdigmonterad: 621 USD In/utdata: Frampanel med strömbrytare och lysdioder; seriella kort för terminal/teletype som tillval Lagring: Kassett- och papperstejpsgränssnitt via expansionskort Operativsystem / mjukvara: Altair BASIC (Microsofts första produkt), senare olika enkel-OS och utvecklingsmiljöer Sålda enheter: Cirka 25 000 exemplar Historisk betydelse: Ses ofta som den första kommersiellt framgångsrika persondatorn och startskottet för mikrodatorrevolutionen på 1970-talet.
När Bomb Jack lanserades 1984 blev det snabbt en favorit bland arkadspelare världen över. Med halsbrytande hopp, intensiv bombjakt och en spelmekanik som gav ovanlig rörelsefrihet stack det ut i en tid då spel fortfarande var begränsade av hårdvaran. Spelet kombinerade action, strategi och en dos musikalisk elegans – och skapade en kultklassiker som än idag är ihågkommen av retroentusiaster.
Bomb Jack – arkadhjälten som tog världen med storm
När Bomb Jack dök upp i arkadhallarna 1984 visste ingen att den akrobatiska lilla figuren som samlade bomber i luften snart skulle bli en av tidens mest igenkännbara spelhjältar. I en era då plattformsspel fortfarande utvecklades från enkla koncept, introducerade Bomb Jack snabb action, vertikal rörelsekänsla och en unik kombination av reflexer och strategi. Spelet blev en global succé och banade väg för flera uppföljare – och ett långvarigt arv inom retrokulturen.
Bakom spelet stod japanska Tehkan, senare kända som Tecmo. Trots sin enkelhet bjöd Bomb Jack på ovanligt dynamisk spelmekanik: Jack kunde hoppa nästan obegränsat högt och till och med sväva i luften, något som gav spelare en frihetskänsla som var ovanlig i mitten av 1980-talet. Uppdraget var till synes enkelt – samla 24 bomber på varje bana – men med fiender som förändrade form och aggressivt jagade spelaren krävdes god precision och snabba beslut.
Musiken bidrog starkt till spelets popularitet, särskilt i Commodore 64-versionen som använde Jean-Michel Jarres ”Magnetic Fields Part II” – en musikalisk koppling som gjorde att många minns spelet lika mycket för ljudet som för spelupplevelsen.
Spelet blev en succé i arkadhallar och toppade försäljningslistor när det släpptes till hemdatormarknaden 1986. Bomb Jack kritikerhyllades för sin fart och spelbarhet, särskilt i ZX Spectrum-versionen. En något svalare mottagning fick Commodore 64-portningen, men spelet blev ändå en storsäljare och återlanserades i budgetformat flera år senare.
Även om Bomb Jack idag kan uppfattas som enkelt jämfört med moderna plattformsspel, var det under sin tid ett innovativt och tekniskt imponerande spel som visade vad som var möjligt på dåtidens hårdvara. Med sina historiska miljöer, distinkt spelkänsla och arkadintensitet blev det en ikon inom tidig spelkultur.
När actionspelet Raid Over Moscow släpptes till Commodore 64 år 1984 var det ett typiskt kallakrigsäventyr i pixlar: en amerikansk pilot ska stoppa sovjetiska robotattacker och till slut slå ut en kärnanläggning mitt i Moskva. Men spelet blev mer än bara underhållning. I Finland ledde det till riksdagsfrågor, diplomatiska kontakter med Sovjetunionen och en moralpanik som ironiskt nog gjorde spelet ännu mer populärt. I dag ses Raid Over Moscow både som ett klassiskt 8-bitsspel och som ett tidsdokument över hur datorspel plötsligt kunde hamna mitt i världspolitiken.
Raid Over Moscow – 80-talsspelet som blev storpolitik
När Raid Over Moscow kom ut till Commodore 64 år 1984 var det “bara” ett actionspel: snabba reflexer, pixliga flygplan och kalla krigets retorik paketerad i hemdatorformat. Men spelet blev snabbt något mer – ett exempel på hur datorspel kunde väcka moralpanik, hamna i riksdagen och användas som symbol i den politiska dragkampen mellan öst och väst.
Kallt krig i pixelform
Spelet utvecklades av amerikanska Access Software och släpptes först till Commodore 64, därefter till bland annat Atari 8-bit, ZX Spectrum, Amstrad CPC, Apple II, BBC Micro och senare även Amiga.
Bakgrunden är tydligt hämtad ur kalla kriget: Sovjetunionen inleder en kärnvapenattack mot Nordamerika. USA kan – enligt spelets handling – inte svara med egna kärnvapen, eftersom arsenalen monterats ned i nedrustningsavtal. I stället skickas bemannade rymdplan för att stoppa robotarna och till slut slå ut ett kärntekniskt mål i Moskva.
Spelaren är piloten som ska:
starta från en rymdstation,
flyga mot sovjetiska avfyrningsplatser,
bekämpa luftvärn, stridsvagnar och robotar,
och slutligen ta sig ända in i hjärtat av fiendens kärnanläggning.
Det är arkadaction, men med en tydlig politisk kuliss.
Så fungerar spelet – tre aktionsfyllda moment
Spelet är uppbyggt som flera olika delmoment med olika spelvinklar, vilket var ganska avancerat för sin tid.
1. Starten och robotbaserna
Först måste spelaren få ut sitt rymdplan ur hangaren – missar du dörren, kraschar du. Sedan växlar vyn till jorden sedd från omloppsbana. Du styr planet mot den stad som avfyrat roboten, medan en nedräkning visar hur lång tid det är kvar tills missilen träffar Nordamerika.
Väl framme vid basen växlar spelet till lågflygande action: du navigerar över marken, undviker hinder, robotförsvar och fiendeplan, och försöker skjuta sönder de missilsilos som driver attacken. Lyckas du slå ut den centrala silon innan tiden går ut, avvärjs anfallet.
Detta upprepas för flera sovjetiska städer innan spelet går vidare.
2. Strid på Röda torget
När robotattackerna har stoppats flyttas striden till marken. Dina piloter kliver ur planen och blir marksoldater utanför en “försvarsanläggning” vid Röda torget, grafiskt inspirerad av Statliga historiska museet i Moskva.
Med granatkastare ska du:
skjuta hål på rätt dörr av flera möjliga,
samtidigt bekämpa soldater och fordon,
och gärna riva halva fasaden för extra poäng.
När ingången är öppen tar soldaterna sig vidare in mot reaktorrummet.
3. Slutstriden vid reaktorn
I sista delen står du inför underhållsrobotar som matar kylmedel till en reaktor. Poängen här är att:
robotarna bara kan skadas bakifrån,
du kastar diskformade granater som kan studsa mot väggarna,
du har begränsat antal granater och bör försöka fånga tillbaka dem om de missar.
På högre svårighetsgrad finns flera robotar, och den sista måste slås ut inom en snäv tidsgräns. Misslyckas du, har du ändå “klarat” spelet, men utan några överlevande – en ganska mörk sluttwist.
Plattformar och grafik
Raid Over Moscow var typiskt för 8-bitseran:
Hemdatorer: Commodore 64, Atari 8-bit, ZX Spectrum, Amstrad CPC, Apple II, BBC Micro, Plus/4.
Senare port: En ny Amiga-version färdigställdes först på 2020-talet, efter att en ursprunglig Amiga-port på 80-talet lagts ned.
Grafiken varierade mellan plattformarna men C64-versionen är ofta den mest ihågkomna, med färgstarka sprites, parallaxiskt intryck i vissa sekvenser och hyfsat flyt för sin tid. Spelet är strikt enspelarläge – typiskt arkadupplägg: lär dig mönstren, klara nästa sektion, jaga högre poäng.
Moralpanik och politiska reaktioner
Att spelet handlade om en amerikansk attack mot Moskva – och om att spränga en kärnreaktor – gjorde att det stack ut även då. På flera håll väckte det kritik.
Östtyskland och Västtyskland
I det forna Östtyskland cirkulerade piratkopior flitigt, samtidigt som säkerhetstjänsten Stasi klassade spelet som särskilt militaristiskt och omänskligt. I Västtyskland sattes spelet upp på en officiell “skadlig för ungdom”-lista 1985, med motivering att det kunde ge fysiska och psykiska stressreaktioner hos äldre tonåringar. Förbudet föll automatiskt först 2010.
Den finska “krisen” kring Hyökkäys Moskovaan
I Finland blev spelet direkt inblandat i storpolitiken:
Det recenserades i datortidningen MikroBitti och visades kort i ett inslag i YLE:s A-studio 1985.
Vänstertidningen Tiedonantaja gick till hårt angrepp och kallade spelet anti-sovjetiskt, och krävde att sådana spel skulle stoppas.
Riksdagsledamoten Ensio Laine ställde en skriftlig fråga i riksdagen om importen av amerikanska Commodore-spel – med Raid Over Moscow som konkret exempel.
Den sovjetiska ambassaden tog upp spelet i kontakter med finska utrikesdepartementet och såg det som provokativ propaganda.
I slutänden svarade den finska regeringen att lagen bara medgav förbud mot produkter som hotade hälsa – inte mot politiskt anstötliga spel. Finland avstod alltså från att stoppa spelet, samtidigt som man formulerade ett “försonande” svar till Sovjet.
Ironiskt nog blev resultatet att spelet fick massiv gratisreklam. Enligt MikroBitti toppade Raid Over Moscow försäljningslistorna för Commodore 64 i Finland under flera månader 1985. Det klassiska exemplet på: “Förbjud det – och alla vill ha det.”
Mottagande och arv
Bland spelare och fackpress i västvärlden sågs Raid Over Moscow framför allt som ett tekniskt imponerande actionspel:
Flera tidningar berömde grafiken och variationen mellan olika spelsektioner.
ZX Spectrum-versionen fick mycket höga betyg (över 90 % i vissa brittiska tidningar).
För Access Software blev spelet ett av deras största tidiga kommersiella framgångar, bara slaget av Beach-Head på C64.
Däremot blev spelets tematik – kärnvapenkrig, USA mot Sovjet – föremål för debatt i insändarspalter och artiklar. Redan här ser man ett mönster som återkommit många gånger i spelhistorien: är spelet “bara” underhållning, eller säger det något om sin tids politik och världsbild?
Varför spelet fortfarande nämns idag
I dag, när retrospelen från 80-talet har fått sin egen nostalgivåg, dyker Raid Over Moscow ofta upp av tre skäl:
Speldesign: Flera olika spelmoment i ett och samma spel, och ganska avancerat upplägg för 8-bitars hemdatorer.
Tidsdokument: Det speglar kalla krigets retorik och hotbild på ett väldigt rakt, nästan naivt sätt.
Politisk historia: Få datorspel kan skryta med att ha diskuterats både i riksdagar och i diplomatiska kanaler mellan länder.
För den som växte upp med Commodore 64 är spelet ett stycke barndom. För historiker och medieforskare är det ett fascinerande exempel på hur även enkla 8-bitars spel kunde hamna i centrum för stora kultur- och säkerhetspolitiska diskussioner.
Timex Sinclair 2068 var den färgglada, ljudstarka kusinen till ZX Spectrum som försökte erövra den amerikanska hemdatormarknaden 1983. Med bättre grafik, riktig ljudkrets, joystickportar och cartridge-stöd var den på pappret en klart modernare maskin – men bruten kompatibilitet med de populära Spectrum-spelen gjorde att den kommersiella framgången uteblev. I stället fann den ett andra liv i Portugal och Polen, där den blev en oväntad kultdator för en hel generation användare.
Timex Sinclair 2068 – En färgstark utmanare som kom för sent
När Timex Sinclair 2068 lanserades 1983 målades den upp som nästa stora steg i hemdatorernas utveckling. Med färggrafik, ljudkrets och cartridge-port skulle den överträffa den brittiska ZX Spectrum och locka den växande amerikanska marknaden. Men trots sina tekniska förbättringar blev den aldrig den succé som tillverkaren hoppats på. Istället blev den ett fascinerande sidospår i datorhistorien – älskad av entusiaster, men ignorerad av massmarknaden.
Tekniska förbättringar som inte räckte
T/S 2068 baserades på samma Zilog Z80-processor som ZX Spectrum, men var på många sätt kraftfullare. Grafiken utökades till 16 färger och höga upplösningar, ljudet förstärktes med en AY-3–8912 ljudkrets och två joystickportar gjorde den mer spelvänlig. Dessutom hade den en cartridge-port för snabb laddning av program – något ovanligt på budgetdatorer.
Problemet? Nästan all programvara som fanns till ZX Spectrum var direkt inkompatibel. Spel och kommersiella titlar som användarna förväntade sig att kunna köra fungerade inte, eftersom Timex valt att utöka hårdvaran på ett sätt som bröt kompatibiliteten. Detta ledde till att många kunder istället vände sig till Spectrum eller andra konkurrenter.
En kultklassiker i Portugal och Polen
I USA blev modellen kortlivad – Timex Computer Corporation lades ned redan 1984. I Portugal och Polen levde den däremot vidare under namnet Timex Computer 2068, och där fick den ett nytt liv. I dessa regioner släpptes mjukvara, expansionsenheter och till och med cartridge-baserade emulatorer som gjorde det möjligt att köra Spectrum-program med högre kompatibilitet.
Den polska varianten Komputer 2086 blev populär i skolor och tekniska utbildningar, vilket bidrog till att modellen fick en helt annan betydelse i Östeuropa än i USA.
Minnesvärd men missad chans
imex Sinclair 2068 är ett klassiskt exempel på hur teknisk innovation inte alltid leder till marknadsframgång. Den var mer avancerad än ZX Spectrum, men genom att offra kompatibiliteten förlorade den sitt viktigaste försäljningsargument. Idag betraktas den som en kultmaskin – uppskattad bland retroentusiaster och samlare, men aldrig erkänd i sin samtid.
Filmer om Timex Sinclair 2068 på youtube
Teknisk fakta – Timex Sinclair 2068
Typ: Hemdator (ZX Spectrum-klon)
Lanseringsår: 1983 (november)
Processor: Zilog Z80A @ 3,5 MHz
Arbetsminne (RAM): 48 KB
ROM: ca 24 KB (T/S 2000 BASIC, baserad på Sinclair BASIC)
När Cambridge Z88 lanserades 1987 presenterades den som en extremt portabel dator – lättare än en liter mjölk och driven av vanliga AA-batterier. Med tyst membrantangentbord, åtta textraders LCD-skärm och inbyggd ordbehandlare blev den snabbt en favorit bland journalister och resenärer. I en tid då bärbara datorer ofta vägde flera kilo och krävde nätström visade Z88 vägen mot framtidens mobilitet – långt före sin tid.
Cambridge Z88 – den tysta pionjären bland bärbara datorer
När Cambridge Z88 lanserades 1987 markerade den ett viktigt ögonblick i datorhistorien – en ultraportabel, batteridriven skrivmaskinsersättare skapad av teknikvisionären Clive Sinclair. Med en vikt på under ett kilo, 20 timmars batteritid och ett nästan ljudlöst membrantangentbord var Z88 långt före sin tid och förebådade den moderna laptopens födelse.
Trots sitt blygsamma yttre var Z88 en kraftfull följeslagare för journalister, forskare och affärsresenärer. Den drevs av en energisnål Z80-processor, hade inbyggt operativsystem, ordbehandlare, kalkylprogram och till och med stöd för BASIC-programmering. Skärmen visade åtta textrader och datorn kunde dessutom köras på vanliga AA-batterier – ett stort steg mot verklig mobilitet när bärbara datorer vanligtvis vägde över 5 kilo.
Tekniskt var den avancerad med möjligheten att utökas upp till 3,5 MB RAM – imponerande för sin tid – och skrivskyddade EPROM- eller flashminneskort. Den var också helt tyst, något som gjorde den attraktiv för arbete i bibliotek, laboratorier och på resande fot.
Även om Cambridge Z88 aldrig slog igenom kommersiellt blev den kultförklarad bland teknikentusiaster. Idag ses den som en banbrytande produkt och ett tydligt exempel på hur visionärt ingenjörskap kan forma framtiden. Dess fokus på låg energiförbrukning, mobilitet och funktion framför yta känns igen i dagens ultrabooks och surfplattor.
Cambridge Z88 var helt enkelt en laptop innan världen var redo för laptops.
Cambridge Z88 – tekniska fakta
Lanseringsår: 1987
Typ: Notebook-dator (tidig bärbar)
Processor: CMOS Z80A @ 3,2768 MHz
Operativsystem: OZ (inbyggt i ROM)
Internminne: 32 kB RAM
ROM: 128 kB EPROM/ROM (system + program)
Max minnesutbyggnad: upp till ca 3,5 MB RAM via kort
Skärm: 640 × 64 teckenbaserad LCD (8 textrader)
Lagring: proprietära RAM-, EPROM- och flash-kort (3 kortplatser)
Tangentbord: nästan ljudlöst membrantangentbord
Strömförsörjning: 4 × AA-batterier (upp till ~20 timmars drift)
Vikt: ca 0,9 kg
Standardprogram: PipeDream (ordbehandling/kalkyl/databas), verktyg och BBC BASIC
Amstrad PCW var 1980-talets ”smartskrivmaskin” – en billig kombination av dator, skärm, skrivare och ordbehandlingsprogram som fick hundratusentals européer att ta klivet från papper till pixel. När IBM-kompatibla datorer fortfarande kostade en förmögenhet erbjöd PCW en komplett skrivlösning för en bråkdel av priset. Den såg kanske enkel och grönmonokrom ut, men bakom den spartanska ytan dolde sig ett fullt CP/M-system med ordbehandling, kalkyl, databaser och till och med spel. På köksbord, i småföretag och föreningslokaler blev PCW länge den tysta arbetshästen som ersatte både skrivmaskinen och stencileringsapparaten.
När Amstrad PCW släpptes 1985 var idén ganska radikal: i stället för att sälja en ”dator för datornördarna” sålde man ett komplett ordbehandlingspaket – skärm, dator, tangentbord, skrivare och program – för mindre än vad många bra skrivmaskiner kostade.
PCW stod för ”Personal Computer Word-processor”, och det säger det mesta: den skulle ersätta skrivmaskinen, inte konkurrera med dyra IBM-kompatibla datorer. Ändå slutade det med att cirka 8 miljoner PCW-maskiner såldes mellan 1985 och 1998, främst i Storbritannien och Europa.
En billig skrivmaskinsdödare
I mitten av 80-talet kostade en komplett IBM-kompatibel PC med skärm och skrivare ofta över 2000 pund i Storbritannien. Amstrad PCW 8256 dök upp för 399 pund plus moms – inklusive:
grönmonokrom skärm
tangentbord
skrivare
ordbehandlaren Locoscript
operativsystemet CP/M Plus
programmeringsspråk (Mallard BASIC och LOGO)
Den marknadsfördes hårt med budskapet:
”Mer än en ordbehandlare, för mindre än de flesta skrivmaskiner.”
Resultatet? Väldigt många som aldrig hade rört en dator innan, vågade ta steget – för att de egentligen bara ville skriva brev, rapporter och föreningsprotokoll.
Allt i skärmen – ovanlig konstruktion
Till skillnad från typiska hemdatorer där ”lådan” står under skrivbordet, satt nästan all elektronik i bildskärmen:
Zilog Z80-processor (4 MHz i de klassiska modellerna)
256–512 KB RAM (upp till 1 MB i senare varianter)
en eller två diskettenheter
strömförsörjning för både dator och skrivare
Tangentbordet var separat, liksom skrivaren, men själva datorn ”var” skärmen. Det gjorde systemet kompakt och lätt att placera på ett skrivbord – ungefär som en elektrisk skrivmaskin med stor bildskärm.
Skärmen var monokrom, 12 tum, men med ovanligt hög upplösning för text: 90 kolumner × 32 rader (720×256 pixlar). Perfekt för att se hela brev och A4-sidor på en gång, även om den inte var byggd för spel eller grafik från början.
3-tumsdisketter – udda men billiga
En annan udda detalj var lagringen: PCW använde 3-tumsdisketter, inte de mer vanliga 3,5-tums. De såg lite ut som tjocka kvadratiska disketter och kunde lagra från 180 KB per sida (enkeldensitet) upp till 720 KB (dubbeldensitet, dubbelsida).
På 8256/8512-floppy:
PCW 8256: 256 KB RAM, en enkel 3″ diskettstation
PCW 8512: 512 KB RAM, två 3″ stationer (varav en dubbelsidig)
Diskarna vändes bokstavligen – ena sidan = ”A”, andra = ”B”.
När 3,5-tumsdisketter senare tog över världen dök det upp småverktyg, interface och tjänster som kopierade data mellan 3″ och 3,5″, så att användare kunde flytta sina texter till andra datorer.
Locoscript – hjärtat i PCW
Den stora stjärnan var Locoscript, ordbehandlaren som följde med varje PCW.
Startades direkt från disk (ingen DOS-prompt först)
Tydlig menydriven miljö – många klarade sig helt utan att lära sig CP/M
Dokument kunde organiseras i grupper, med mallar per grupp
Stöd för sidhuvud/sidfot, tabbar, olika teckenstilar (fet, kursiv, understrykning m.m.)
Flera klippbuffertar (”copy/paste”) som kunde sparas på disk
Inbyggt stöd för utökade tecken – europeiska språk, tekniska och matematiska symboler
För många användare var PCW = Locoscript. CP/M användes mest av de som ville göra mer: kalkyl, bokföring, databaser, programmering.
CP/M Plus – gammalt men stabilt
Under ytan körde PCW CP/M Plus, ett då redan något åldrat men mycket etablerat 8-bitarsoperativsystem. Det begränsade varje program till 64 KB adresserbart minne, men resten av RAM användes smart:
Överblivet RAM gjordes om till en RAM-disk (”M:” på PCW)
Program laddades från disk, men temporära filer kunde ligga i RAM, vilket gjorde systemet snabbt i praktiken
Till CP/M fanns en hel flora av program, bland annat:
Varför dog PCW – och varför används den fortfarande?
PCW-serien levde länge: från 1985 till slutet av 90-talet. Men till slut hände två saker:
IBM-kompatibla PC blev mycket billigare
Billiga PC-kloner gav tillgång till ett enormt ekosystem av program: Windows, spel, grafik, internet
Då blev en renodlad Z80-baserad ordbehandlingsmaskin med CP/M och 3″-disketter svår att motivera – även om den var enkel och robust.
Samtidigt uppskattar många fortfarande PCW för:
driftsäker hårdvara
extremt rak och enkel arbetsmiljö – starta, skriv, skriv ut
retrocharm och ett rikt arv av CP/M-program
Det pratas om att tiotusentals PCW-maskiner fortfarande fanns i bruk långt in på 2000-talet, särskilt i föreningsvärlden och hos envisa Locoscript-anhängare.
Filmer på om Amstrand PCW
Slutligen en reklam film för maskinen.
Fakta: Amstrad PCW Typ: Persondator / ordbehandlingsstation Lansering: 1985 (PCW 8256/8512), serien aktiv till 1998 Tillverkare: Amstrad (såld som ”Joyce” av Schneider i delar av Europa) Processor: Zilog Z80, 4 MHz (16 MHz i PcW16) Minne: 256 KB – 1 MB RAM (beroende på modell) Lagring: 3"-disketter i tidiga modeller, senare 3,5"-disketter Operativsystem: CP/M Plus + Locoscript (PcW16: eget GUI-system ”Rosanne”) Skärm: 12" monokrom, ca 90×32 tecken / 720×256 pixlar Medföljande program: Locoscript ordbehandling, Mallard BASIC, Logo, CP/M-verktyg Sålda enheter: Cirka 8 miljoner globalt Styrka: Mycket låg total kostnad för komplett skrivlösning (dator + skärm + skrivare + mjukvara)
I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.
Från Spectrum-uppgradering till egen dator
SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.
Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.
Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.
Hårdvaran – kraftfull 8-bitare
Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.
Några nyckelpunkter:
CPU: Z80B @ 6 MHz
RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol
För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.
Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering
En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.
Den hade fyra huvudlägen:
Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.
Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.
Ljud – sex kanaler och tracker-potential
Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.
SAM Coupé har:
Philips SAA1099-krets med
6 kanaler
stereo
8 oktaver
stöd för brus och amplitudkontroll
Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud
Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.
SAM BASIC och CP/M – mer än spel
I ROM fanns 32 KB med uppstartskod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:
Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem
Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.
Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö
SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:
Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
MIDI in/ut – ovanligt på en hemdator och lockande för musikintresserade
Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”
På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.
ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning
Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.
Det fanns två vägar:
SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)
Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.
128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.
Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?
Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:
Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarubesutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.
Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.
Kultstatus och entusiastscen
Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:
En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaruexpansioner och spel
Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface
Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.
En fotnot – men en fascinerande sådan
SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.
För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.
Video på youtube om SAM Coupé
Teknisk fakta – SAM Coupé
Lanseringsår: 1989
Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
När Texas Instruments släppte TI-92 i mitten av 1990-talet suddades gränsen mellan grafräknare och dator ut. Plötsligt kunde en handhållen maskin göra symbolisk algebra, rita 3D-grafer, köra program och styras med ett QWERTY-tangentbord – driven av samma typ av processor som satt i Amiga, Atari ST och tidiga Sun-arbetsstationer. TI-92-serien blev snabbt ett favoritverktyg för ingenjörer, studenter och matematiknördar som behövde ”riktig” datorkraft i väskan, långt innan dagens laptopar och surfplattor var självklara.
När Texas Instruments lanserade TI-92 år 1995 var det inte längre bara en avancerad grafräknare – det var ett bärbart matematiklaboratorium. Med funktioner som symbolhantering, 3D-grafik, programmering och ett QWERTY-tangentbord utmanade den gränsen mellan kalkylator och dator. TI-92-serien blev snabbt ett favoritverktyg bland ingenjörer, matematiker och teknikelever som behövde kraftfulla verktyg i fickformat, även om storleken var märkbart större än andra grafräknare.
Till skillnad från tidigare modeller kunde TI-92 hantera algebraiska uttryck exakt, lösa ekvationer symboliskt och plotta parametriska samt tredimensionella grafer. Den hade ett operativsystem inspirerat av den professionella matematikmjukvaran Derive, och tack vare möjligheten att skriva egna program i TI-BASIC blev den även ett verktyg för utvecklare.
I hjärtat satt en Motorola MC68000-processor, samma typ av CPU som användes i Amiga och Atari ST, samt i tidiga Sun-arbetsstationer. Detta innebar att TI-92 hade en beräkningskapacitet som låg nära små datorer från samma tid, vilket gjorde den ovanligt kraftfull för en handhållen enhet.
Ett QWERTY-tangentbord gav dessutom snabbare inmatning, men innebar att TI-92 klassades som dator i många länder och därför förbjöds vid prov som SAT och AP-examinationer, till skillnad från exempelvis TI-89 som erbjöd liknande funktioner men utan fullständigt tangentbord.
Med efterföljaren TI-92 Plus introducerades flashminne och förbättrad skärm, medan Voyage 200 från 2002 vidareutvecklade serien med ännu mer lagringskapacitet i ett mer ergonomiskt chassi. Trots att serien inte längre tillverkas lever den vidare i form av emulatorer och entusiastgrupper och ses idag som en ikon inom avancerade beräkningsverktyg.
TI-92-serien markerade en vändpunkt – den visade att en grafräknare kunde vara mer än bara ett räkneverktyg. Den blev ett mobilt forskningsinstrument och en förebild för framtidens tekniska hjälpmedel.
Faktaruta: TI-92-serien
Modeller: TI-92 (1995), TI-92 II (1996), TI-92 Plus (1998/1999), Voyage 200 (2002)
Typ: Programmerbar grafräknare med inbyggt algebrasystem (CAS)
Målgrupp: Universitetsstudenter, ingenjörer, avancerad matematik och tekniska utbildningar
Processor: Motorola MC68000 (68k-familjen), 10–12 MHz beroende på modell
Minne: Upp till 256 kB RAM, upp till 4 MB flash (ca 2,7 MB användarminne i Voyage 200)
Skärm: Monokrom LCD, 240 × 128 punkter, stöd för 2D/3D-grafer
Tangentbord: Fullt QWERTY-tangentbord + funktions- och piltangenter
Strömförsörjning: 4 × AA eller AAA-batterier (modellberoende) + knappcellsbatteri för minne/klocka
Anslutningar: 2,5 mm I/O-port för kabelanslutning och filöverföring mellan räknare
Smarta funktioner: Symbolisk algebra och kalkyl, ekvationslösning, matriser, statistik, regression, differentialekvationer, 3D-grafik och geometri
Programmering: TI-BASIC samt stöd för tredjepartsprogram och spel
Testbegränsningar: Ofta ej godkänd på standardiserade prov (t.ex. SAT/AP) på grund av QWERTY-tangentbordet
När Sinclair ZX81 kom 1981 blev den många familjers allra första dator – en liten svart plastlåda med 1 kilobyte minne som kopplades till tv:n i vardagsrummet. Trots sina extrema begränsningar lärde den en hel generation att programmera, skapade en våg av hemmabyggda spel och gjorde hemdatorn till en del av vardagen istället för en dyr leksak för företag och entusiaster.
När Sinclair ZX81 lanserades 1981 kostade den mindre än ett par snygga skor. Den såg ut som en svart plastlåda med en nästan oanvändbar tangentmatta – men den öppnade dörren till datorvärlden för hundratusentals människor. I en tid då hemdatorer ofta kostade lika mycket som en begagnad bil, gjorde ZX81 det möjligt för vanliga familjer att köpa sin första dator. Resultatet blev en teknisk revolution som inspirerade en hel generation programmerare och spelutvecklare.
ZX81 kunde egentligen väldigt lite jämfört med dagens teknik. Den hade bara 1 kilobyte internminne – ungefär lika mycket som krävs för att skriva några textmeddelanden. Den använde en svartvit TV som bildskärm och sparade program på kassettbandspelare. Trots det lyckades entusiaster skapa spel, matematikprogram och till och med schackspel på mindre än tusen byte kod.
Datorn såldes både färdigmonterad och som byggsats, vilket tilltalade både teknikintresserade och nyfikna nybörjare. För många blev ZX81 den första kontakten med programmering. I Storbritannien ledde det till att en stor del av 1980-talets unga lärde sig BASIC-kod från köksbordet – en utveckling som senare bidrog till att Storbritannien blev ett av Europas ledande länder inom spel- och IT-utveckling.
Till skillnad från amerikanska hemdatorer som såldes för spel, marknadsfördes Sinclair ZX81 som ett ”inlärningsverktyg”. Den lilla datorn gav användarna möjlighet att skriva egna program från grunden. Tangenterna var tryckkänsliga och saknade mekanisk känsla, vilket gjorde skrivandet svårt och ibland frustrerande. Men samtidigt väckte det kreativitet – när varje rad kod tog tid, tänkte man efter innan man skrev.
Trots tekniska begränsningar sålde ZX81 över 1,5 miljoner exemplar. Den såldes via postorder och i bokhandelskedjan W. H. Smith – vilket gjorde den till den första datorn som vanligen såldes på huvudgatan i brittiska städer. Snart växte en hel marknad fram med tillbehör som bättre tangentbord, minnesexpanderare och otaliga program på kassettband.
ZX81 blev en symbol för att teknik inte måste vara dyr eller komplicerad. Den inspirerade framtida spelutvecklare, ingenjörer och datorpionjärer. Många som började sin resa med den lilla svartvita lådan fortsatte senare att forma IT- och spelindustrin globalt.
I dag ses Sinclair ZX81 som ett ikoniskt exempel på hur begränsad teknik kan driva innovation. Den hade inga ljud, inga färger – och bara fyra chip. Men den hade något viktigare: förmågan att få människor att tänka, skapa och programmera själva.
Exempel på vad entusiaster lyckades göra på 1 KB:
Ett schackspel med regler i endast 672 byte kod
3D-spel (’3D Monster Maze’) med labyrint och monster
Simuleringar, matematiska verktyg och hobbyprogram
Slutsats: Sinclair ZX81 var inte den kraftfullaste datorn – men kanske den mest inflytelserika. Den lade grunden för hemdatortekniken, väckte programmeringsintresset hos tusentals och visade att framtiden kunde skrivas i svartvit kod på en vanlig TV.
Fakta: Sinclair ZX81
Lanseringsår: 1981 (Storbritannien)
Utvecklare: Sinclair Research
Tillverkning: Timex, Dundee i Skottland
Mål: Billig hemdator för vanliga hushåll och nybörjare
Pris vid lansering: £49,95 som byggsats, £69,95 färdigmonterad
Sålda enheter: Över 1,5 miljoner världen över
Processor: Zilog/NEC Z80A @ 3,25 MHz
Minne: 1 KB RAM (officiellt expanderbart till 16 KB, inofficiellt upp till 56 KB användbart)
Lagring: Bandspelare med kassett (ca 250–300 bit/s)
Video: Monokrom bild på vanlig tv via RF-modulator
Upplösning: 24 rader × 32 tecken eller ca 64 × 48 semigrafik-pixlar
Tangentbord: 40-tangenters membrantangentbord med BASIC-nyckelord på tangenterna
Operativmiljö: Inbyggd Sinclair BASIC i 8 KB ROM
Strömförsörjning: 9 V DC, ca 420 mA
Efterföljare: Sinclair ZX Spectrum
Betydelse: Gjorde hemdatorer till en massmarknad i Storbritannien, inspirerade tusentals att lära sig programmera och lade grunden för många spel- och mjukvaruföretag.
När DEC GT40 lanserades 1972 blev den en milstolpe inom grafisk datorsystemteknik. Med inbyggd PDP-11-processor, vektorgrafik och ljuspenna kombinerade den terminalfunktionalitet med datorprestanda – något som var revolutionerande för sin tid.
När Digital Equipment Corporation lanserade GT40 år 1972 var den mer än bara en terminal. Den var ett av de första systemen som kunde visa och bearbeta interaktiv grafik i realtid. Med en inbyggd PDP-11-processor, vektorgrafik och ljuspenna bröt den ny mark och lade grunden för framtidens grafiska datorsystem, långt innan begrepp som CAD, GUI och datorsimulering var allmänt kända.
Traditionella terminaler visade text i fasta rader och kolumner. GT40 däremot ritade med linjer. Vektorgrafiken gjorde det möjligt att visa kurvor, diagram, mätdata och spelgrafik med hög precision. Resultatet blev skarpa, flimmerfria linjer som passade perfekt för ingenjörsarbete, forskning och utbildning. Det var ett stort steg från tidens skrivterminaler och punktbaserade skärmar.
En av GT40:s mest kända tillämpningar var det tidiga spelet Moonlander, där användaren med hjälp av ljuspenna försiktigt skulle landa ett månlandningsfarkost på månens yta. Spelet blev inte bara en teknisk demonstration, utan också ett bevis på terminalens interaktiva möjligheter. Att styra grafik direkt på skärmen med ljuspenna var revolutionerande – långt innan datormusen gjorde sitt intåg.
GT40 kunde även köras fristående tack vare sin PDP-11-processor och egna minnesmoduler. Det gjorde den till en hybrid mellan terminal och dator. Den kunde både anslutas till större minidatorer och användas som ett eget grafiskt beräkningssystem. Via programmeringsspråket FOCAL-11 kunde användaren skapa, rita och analysera matematiska funktioner direkt på skärmen.
Systemet bestod av fyra huvudkomponenter: centralenhet, VT11-grafikprocessor, VR14 vektorskärm och ljuspenna. Kombinationen gjorde GT40 flexibel och kraftfull. Den kunde rita animerade diagram, visa tekniska simuleringar, eller fungera som grafisk terminal i avancerade forskningsmiljöer.
GT40 blev aldrig en massprodukt, men den blev viktig. Den användes av ingenjörer, forskare, universitet och flygindustrin. Den visade att datorer inte längre behövde vara begränsade till text. De kunde visa, rita, simulera och visualisera. GT40 blev en föregångare till moderna grafiska system och markerade början på den visuella datoråldern.
DEC GT40 – Teknisk specifikation Lanseringsår: 1972 Typ: Vektorgrafikterminal och fristående dator Processor (CPU): KD11-B (PDP-11/10) Grafikprocessor: VT11 display processor Primärminne: 8K ord core-minne (4K i GT40-Bx-modeller) Lagring: Ingen inbyggd masslagring Bildskärm: VR14 X–Y monitor Grafikläge: Vektorgrafik Inmatning: LK40 tangentbord, ljuspenna modell 375 Kommunikation: DL11-E asynkront gränssnitt (seriellt) Expanderbarhet: Unibus-baserad, kompatibel med PDP-11-tillbehör Användningsområden: Grafikforskning, design, ingenjörsvetenskap, interaktiv visualisering Kända program: ”Moonlander” (Lunar Lander-spel) Efterföljare: GT42, GT44, GT62 Ursprungligt pris: Under 11 000 USD
Digital VT05 var DEC:s första fristående CRT-terminal och en teknisk pionjär vid lanseringen 1970. Med sin futuristiska design, direkt cursorstyrning och möjlighet att visa digital text på en videobild markerade den övergången från mekaniska terminaler till elektronisk datorkommunikation.
När VT05 introducerades år 1970 var det inte bara en ny datorterminal – det var ett teknologiskt statement. Med sin futuristiska design, sin tystgående CRT-skärm och möjligheten att visa 72 tecken per rad i hela 20 rader, markerade den ett avgörande steg bort från mekaniska teletype-maskiner. För första gången kunde användare jobba på en fristående elektronisk terminal med direkt cursorpositionering – något som senare skulle bli standard i terminalvärlden.
Trots begränsningar som endast versaler och enkelriktad scrollning, ansågs VT05 banbrytande. Dessutom kunde terminalen agera monitor för videosystem och till och med lägga text ovanpå videobild, vilket gjorde den attraktiv även utanför traditionella datormiljöer. Tekniken byggde på diskret logik och PMOS-skiftregister, vilket var typiskt för tidens elektronik, men dess funktionalitet inspirerade kommande modeller som VT50, VT52 och den ikoniska VT100.
Det futuristiska yttre visade sig dock vara mer visionärt än praktiskt – tangentbordets kapacitiva sensorer var innovativa men opålitliga. Terminalen hade även en imponerande fysisk närvaro: 76 cm djup, tung och utan fläkt, kyld helt med naturlig konvektion.
Digital Equipment Corporation VT05 – Teknisk data Typ: Fristående CRT-terminal Lanseringsår: 1970 Skärm: 72 tecken × 20 rader, endast versaler CPU: Diskret logik Lagringsteknik: PMOS-skiftregister Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 2400 bps (fyllnadstecken krävs över 300 bps) Cursorpositionering: Direkt via kontrolltecken Scrollning: Endast nedåt (framåt) Grafiskt stöd: Ingen Specialeffekter: Inga (ingen blink, fetstil, understreckning eller omvänd video) Tangentbord: Kapacitiv sensor (tidiga modeller), senare mekaniskt Videoingång: RS-170 standard (kan överlagra text på video) Mått: Bredd 19”, djup 30” Föregångare: Ingen (första fristående terminalen från DEC) Efterföljare: VT50 → VT52 → VT100
Denna terminal markade ett viktigt steg i datorhistorien. När DEC lanserade VT50 och senare VT52 i mitten av 1970-talet gick man från långsamma mekaniska skrivarterminaler till snabba, tysta och direktresponsiva bildskärmslösningar. Med möjligheten att visa 24 rader text, stöd för kompletta ASCII-tecken och avancerade styrkoder blev VT52 snabbt en favorit i laboratorier, på universitet och inom industrin. Den blev också grunden för många framtida terminalstandarder – inte minst ikoniska VT100.
Den tysta terminalen som revolutionerade datorvärlden
När Digital Equipment Corporation lanserade sina tysta terminaler i mitten av 1970-talet förändrades sättet människor interagerade med datorer. Modellerna VT50 och framför allt uppföljaren VT52 var inte bara verktyg – de blev symboler för övergången från telex-liknande skrivmaskiner till moderna datorterminaler. Med sin ljusstarka skärm, låga ljudnivå och stabila seriella kommunikation gjorde de det möjligt för ingenjörer, forskare och programmerare att arbeta snabbare och mer effektivt än någonsin tidigare.
Tekniken bakom framgången
Till skillnad från tidigare terminaler som använde mekaniska skrivhuvuden använde VT-serien en CRT-skärm (katodstrålerör) och elektronisk bufferhantering för att rita text i realtid. Terminalen arbetade asynkront och behövde inga fyllnadstecken, vilket gjorde kommunikationen snabb och smidig även över långa kablar. Den stödde moderna seriella gränssnitt (RS-232) men även en äldre 20 mA-strömslinga som var vanlig i teleprinter-system.
Den interna processorn bestod inte av en mikroprocessor, utan av diskreta logikkomponenter. För att minska störningar analyserades inkommande data medan bildröret var ”mellan linjer” under rasteruppdateringen – en teknisk lösning som var ovanlig men effektiv.
Tangentbord med personlighet
Att skriva på terminalen gav ett tydligt ljud. När en tangent trycktes ned aktiverades ett relä, vilket producerade ett mekaniskt klick – samma relä användes också för att signalera ”bell”-kommandot och har i efterhand beskrivits låta som en ”’52 Chevy som strippar växlarna”. Terminalen blev snabbt populär bland utvecklare, inte minst tack vare sin tydliga återkoppling och den senare tillkomna ”Gold Key”, som användes vid fullskärmsredigering i verktyg som WPS-8 och EDT.
VT52 – ett jättekliv framåt
När VT52 ersatte VT50 i september 1975 fördubblades antalet textrader (från 12 till 24), små bokstäver blev tillgängliga och den introducerade grafiktecken, vilket gjorde det möjligt att rita enkla grafer direkt på skärmen. Terminalen kunde dessutom skrolla både uppåt och nedåt och lagrade text som hamnat utanför synfältet – en funktion som idag kan kännas självklar, men som då var revolutionerande.
Den kunde även kopplas till en speciell elektrolytisk skrivare som ”fotograferade” hela skärmbilden rad för rad. Resultatet sades påminna mer om våt toalettpapper än professionella utskrifter – men tekniken var ändå anmärkningsvärd.
VT55 och vägen mot grafisk interaktion
VT55 gick ännu längre och kunde visa två matematiska funktioner eller histogram direkt på skärmen utan att host-datorn behövde rita linje för linje. Detta kallades waveform graphics och var föregångare till grafik i senare terminaler som VT105 och VT125.
Mer än bara terminaler
Kabinetten var ovanligt stora, vilket inte var ett designfel utan en fördel. Terminalerna kyldes helt utan fläkt – en tyst konstruktion, där varm luft steg genom ventilationsöppningarna. Ovanpå terminalen lades ofta manualer och dokumentation, vilket ironiskt nog kunde blockera ventilationsflödet och överhettade enheterna. Det var också i denna tomma expansionsyta som DEC senare placerade en mikroprocessor och skapade VT78 – en terminal som samtidigt var en komplett PDP-8-dator.
Från terminal till standard
När VT100 lanserades 1978 ersattes VT52 som standard. VT100 introducerade ANSI-styrkoder som med tiden blev norm i terminalemulatorer. Ändå levde VT52-kommandona vidare i olika system, exempelvis i Atari ST:s operativsystem TOS under 1980-talet.
Arvet efter VT-serien
VT50 och VT52 var inte de mest avancerade maskinerna av sin tid, men de var pålitliga, snabba och genomtänkta. De bidrog till att forma hur vi än idag interagerar med terminaler. I en tid när varje byte räknades visade de hur långt man kunde komma med smart ingenjörskonst, och deras påverkan märks än idag i terminalemulatorer, keybindings och kommandogränssnitt.
De var inte bara terminaler – de var bryggan mellan skrivmaskiner och dagens datorgränssnitt.
Teknisk faktaruta: DEC VT50 / VT52
Typ: CRT-baserad bildskärmsterminal
Tillverkare: Digital Equipment Corporation (DEC)
Lansering: VT50 (1974), VT52 (1975)
Föregångare: VT05
Efterföljare: VT100 (1978)
Textläge VT50: 12 rader × 80 kolumner, endast versaler
Textläge VT52: 24 rader × 80 kolumner, full ASCII (gemener och versaler)
Silent 700 från Texas Instruments markerade ett teknikhistoriskt genombrott – en portabel och nästintill ljudlös dataterminal som gjorde det möjligt att kommunicera med fjärrdatorer långt innan bärbara datorer existerade. Med termisk utskrift, akustisk kopplare och stöd för tidiga modemhastigheter blev den ett viktigt verktyg för tekniker och ingenjörer under 1970-talet. I en tid då datorer vägde ton visade Silent 700 att mobil datakommunikation var möjlig.
På 1970-talet var datorterminaler stora, bullriga och krävde specialmiljöer för att användas. Men när Texas Instruments lanserade Silent 700-serien förändrades spelplanen radikalt. Med sin termopappersskrivare och nästan ljudlösa drift blev dessa portabla terminaler en tidig föregångare till mobila dataenheter. Att kunna ansluta till fjärrdatorer via telefonlinje och få allt utskrivet direkt på papper var på sin tid lika innovativt som bärbara datorer skulle komma att bli ett decennium senare.
Silent 700 var inte en dator i sig, utan en kommunikationskanal. En terminal som med akustisk kopplare kunde anslutas via vanlig telefonlur, ringa upp fjärrsystem och skriva ut all interaktion på termopapper. Den blev särskilt populär bland tekniker, ingenjörer och tidiga distansarbetare som behövde logga in i minidatorer eller timesharing-system direkt från fältet. Med modeller som 743 och 745 tog Texas Instruments portabiliteten ännu längre – en del modeller vägde bara drygt 10 kilo, vilket på den tiden ansågs extremt lätt.
Portabel design med fokus på tysthet och enkelhet
Till skillnad från dåtidens mekaniska skrivare använde Silent 700 termisk utskriftsteknik. Det innebar inte bara att terminalen var tyst, utan att den också var driftsäker och krävde nästan inget underhåll. Tekniken byggde på ett 5 × 7-punktsmatrisystem som brände fram tecknen på värmekänsligt papper. Utskriften var enkel men fullt läsbar, och minst 50 tidigare rader fanns synliga vid drift, vilket gav en naturlig ”skärm”-känsla trots att terminalen saknade display.
Tekniska innovationer från broschyren för modellerna 743 och 745
Den svenska översättningen av Silent 700-broschyren visar hur genomtänkt tekniken var för sin tid. Här är centrala punkter från dokumentationen (infogad i artikelns löpande text istället för som faktaruta):
Silent 700-terminalerna använde USASCII-kod och genererade 97 tecken via ett komplett tangentbord med numerisk del. Tangentbordet gav 64 tryckta tecken och 33 kontrollkommandon. Skrivaren använde termopapper med 0,125 × 0,080 tum stora tecken och klarade 80 tecken per rad. Radmatningen var 0,156 tum per steg och pappersrullen kunde vara 10 tum bred och 100 fot lång.
Både Modell 743 och 745 hade samma mått, 14,5 × 16,8 × 4,25 tum. Modell 743 vägde 9,4 kg och modell 745 vägde 11,2 kg inklusive skrivare. Utskriftshastigheten var 10 tecken per sekund, vilket motsvarade tidens standardmodemhastighet på 300 bit/s.
När terminalen nådde kolumn 81 utfördes automatisk radmatning och carrier return utan teckenöverföring. CR tog 196 ms, vilket innebar att inga fördröjningstecken behövdes. Line Feed tog 38 ms.
Kommunikationen skedde asynkront, seriellt, bit-vis och tecken-för-tecken med möjlighet till halv- eller fullduplexläge. Buffring skedde upp till 30 tecken per sekund.
Modell 743 hade RS-232-C, 20 mA likströmsloop (TTY) och Bell 103/113-kompatibelt modem. Modell 745 hade istället en inbyggd akustisk kopplare, även den kompatibel med Bell 103 och 113 (frekvensskiftning).
Strömförsörjningen krävde 115 V RMS, 95 W max, och driftmiljön tillät temperaturer mellan 10 och 40 °C samt luftfuktighet upp till 90 % utan kondensation.
Praktisk användning och fältarbete
Silent 700-modeller med bandstation (ASR-versioner) gjorde det möjligt att spara data lokalt, redigera innan anslutning, och sedan skicka allt i ett svep. Detta sparade både tid och telefonkostnad vid fjärruppkoppling.
Terminalen användes också ofta som systemkonsol på minisystem och stordatorer, där varje händelse automatiskt skrevs ut som historik. Tack vare sin robusthet kunde Silent 700 enkelt flyttas mellan olika miljöer – exempelvis från labb till kontrollrum eller ut i fält.
En tidig förebild till mobil kommunikation
Idag betraktas Silent 700 som ett ikoniskt teknikhistoriskt steg mot bärbar elektronik. Den var tyst, pålitlig och framför allt portabel, vilket var revolutionerande i en tid då datorer ofta vägde hundratals kilo.
Utan dessa terminaler hade övergången till mobildatorer och bärbara kommunikationslösningar sannolikt dröjt. Silent 700 var inte bara ett verktyg – den var en vägvisare.
Texas Instruments Silent 700 – teknisk översikt
Modeller: Silent 700, modeller 743 och 745
Typ: Bärbar elektronisk dataterminal med inbyggd skrivare
När Apple lanserade IIGS 1986 var det mer än en uppdatering – det var ett försök att ge den klassiska Apple II en ny framtid. Med 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 nyanser och ett ljudsystem inspirerat av professionella syntar, blev Apple IIGS en ovanlig hybrid mellan gammal hemdator och modern multimediaplattform. Datorn behöll kompatibiliteten med tidigare Apple II-program, samtidigt som den introducerade musstyrt gränssnitt och grafik i klass med samtidens Amiga och Atari ST. IIGS blev aldrig den kommersiella succé Apple hoppats på – men den lever kvar som en av de mest fascinerande och tekniskt avancerade modellerna i Apple II-serien.
Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom
Apple IIGS lanserades 1986 som den sista och mest avancerade modellen i Apple II-familjen. På ytan såg den ut som en ”vanlig” Apple II, men under skalet dolde sig 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 färger och ett ljudchip som påminde mer om en synt än en skoldator. Resultatet blev en märklig och fascinerande hybrid – halvt klassisk Apple II, halvt lillebror till Macintosh.
Bakgrund – när Apple II mötte 80-talets krav
I slutet av 1970-talet och början av 80-talet var Apple II en ikon i skolor, hobbyrum och småföretag. Men världen gick vidare: Amiga och Atari ST erbjöd färggrafik, mus och avancerat ljud; Macintosh satsade på grafiskt gränssnitt och ”desktop publishing”.
Apple stod inför ett problem: hundratusentals användare och skolor hade investerat tungt i Apple II-program – men hårdvaran började kännas uråldrig. Apple IIGS var Apples försök att både bevara det gamla och kliva in i framtiden. Bokstäverna ”GS” stod för ”Graphics and Sound” – en tydlig markering om vad som var nytt.
Hårdvara – 16-bitars hjärna i en Apple II-kropp
Till skillnad från tidigare Apple II-modeller använde IIGS en 16-bitars WDC 65C816-processor på 2,8 MHz. Den kunde fortfarande köra 8-bitars Apple II-kod, men kunde också adressera mycket mer minne än föregångarna.
Grundkonfigurationen låg på 256 KB eller 512 KB RAM, senare 1 MB, men datorn kunde byggas ut till hela 8 MB – en ansenlig mängd för en 8/16-bitars maskin från 1986.
Samtidigt behöll IIGS en viktig del av sitt arv: sju Apple II-kompatibla expansionsplatser. Gamla kort för seriella portar, nätverk, hårddiskar eller speciallösningar kunde ofta följa med in i den nya världen, vilket gjorde uppgraderingen attraktiv för skolor och företag.
Grafik – från blockig text till 4 096 färger
Grafiken var ett enormt steg upp jämfört med de tidigare Apple II-datorerna. IIGS hade två ”super high resolution”-lägen:
320×200 pixlar med upp till 16 färger per rad
640×200 pixlar med upp till 4 färger per rad
Färgerna valdes ur en palett på 4 096 möjliga nyanser. Genom att byta palett för varje horisontell linje kunde man i teorin visa upp till 3 200 färger samtidigt på skärmen. För en Apple II-användare som var van vid grov blockgrafik och färgblödningar via kompositvideo var det här rena science fiction.
Det gjorde att IIGS grafiskt kunde närma sig Amiga och Atari ST – även om den inte riktigt nådde upp till deras renodlade grafikprestanda.
Ljud – en synt gömd i en skoldator
Där IIGS verkligen glänste var ljudet. Apple valde att bygga in ett Ensoniq ES5503-chip, samma typ av wavetable-syntteknik som användes i professionella synthesizers från samma tillverkare.
Chipet hade 32 oscillatorer, som oftast användes som 15 ”röster” plus en extra kanal för timing. Det innebar flerkanaligt, samplingsbaserat ljud – långt bortom enkla pip och fyrkanter som var standard på de flesta hemdatorer.
För musikprogram, spel och demoscenen var IIGS en dröm: egna instrument, ackord, trummor och effekter gick att spela upp direkt från datorn, utan extra ljudkort.
Grafiskt gränssnitt – Apple II får en desktop
Till skillnad från de klassiska Apple II-modellerna levererades IIGS med ett grafiskt gränssnitt, fönster, ikoner och mus – tydligt inspirerat av Macintosh.
De tidiga systemen byggde på ProDOS 16, men utvecklades senare till GS/OS, ett mer modernt 16-bitars operativsystem med filhanterare (Finder), skrivbordsmetafor och stöd för disketter, hårddiskar och nätverk.
Det innebar att en IIGS-användare kunde:
öppna filer genom att dubbelklicka
dra och släppa ikoner
använda menyer och dialogrutor
För många skolor blev det ett sätt att försiktigt introducera ”Mac-liknande” arbete utan att helt överge Apple II-plattformen.
Bakåtkompatibilitet – två datorer i en
En av IIGS viktigaste egenskaper var kompatibiliteten. Apple hävdade att datorn var runt 95 % kompatibel med befintlig Apple II-programvara.
I praktiken innebar det att:
äldre program för Apple II, II+, IIe och IIc ofta fungerade direkt
Applesoft BASIC fanns kvar i ROM
man kunde starta i ”8-bitarsläge” och jobba precis som på en klassisk Apple II
För skolor som byggt hela datorundervisningen på Apple II innebar det att befintliga program, övningar och läromedel kunde leva vidare, samtidigt som man successivt kunde ta in moderna, grafiska IIGS-program.
Varför blev den aldrig en jättesuccé?
Trots att Apple IIGS tekniskt sett var en kraftfull maskin landade den i ett knepigt mellanläge.
Å ena sidan var den dyrare än enklare Apple IIe-lösningar, å andra sidan konkurrerade den prismässigt med Macintosh, Amiga och Atari ST – datorer som marknadsfördes mer aggressivt mot framtidens grafik och multimedia.
Flera problem bidrog:
Apple prioriterade Macintosh i marknadsföring och utveckling
IIGS-specifika program kom långsamt; många titlar var bara upphottade Apple II-versioner med färg och musstöd
processorn låstes till 2,8 MHz, trots att snabbare varianter fanns – vilket gjorde att datorn upplevdes som slö jämfört med 68000-baserade konkurrenter
Resultatet blev att IIGS främst rotade sig i skolor, entusiasthushåll och bland utvecklare som redan älskade Apple II.
Eftermäle – en favorit bland entusiaster
Produktionen av Apple IIGS upphörde 1992, men datorn har fått ett långt liv i retro-världen. För många representerar den ”den ultimat uppgraderade Apple II”:
den kör klassiska spel och program
den har färggrafik och förstklassigt ljud
den erbjuder ett grafiskt gränssnitt, nätverksboot och hårddiskstöd
Dessutom bär den på ett symboliskt arv. IIGS var första Apple-datorn med den platinafärg som kom att dominera Apples design under många år, och den introducerade Apple Desktop Bus – ADB – gränssnittet som blev standard för tangentbord och möss på Macintosh.
I dag ses Apple IIGS som ett fascinerande sidospår i Apples historia: en kraftfull, kreativ maskin som försökte förena två världar – den gamla hemdatoreran och den grafiska, musstyrda framtiden. För många nördar är den fortfarande ”drömdatorn” de hade velat ha i sitt barnrum i slutet av 80-talet.
Apple IIGS – Teknisk fakta
Lanseringsår: 1986 (15 september) Typ: 16-bit persondator, femte generationen i Apple II-familjen Processor: WDC 65C816 @ 2,8 MHz (16-bit, 24-bit adressering) Operativsystem: ProDOS 16, GS/OS, GNO/ME (Unix-liknande multitasking) Standardminne: 256 KB / 512 KB / 1 MB RAM (beroende på modellår) Maximalt RAM: upp till 8 MB via minnesexpansionskort ROM: 128–256 KB (olika ROM-versioner: 00, 01, 3)
Grafiklägen (native “Super Hi-Res”):
– 320×200, upp till 16 färger per rad (från 4096-färgspalett)
– 320×200, upp till 256–3200 färger totalt med palett per scanline
– 640×200, upp till 4 rena färger per rad (64–800 färger med palett/dithering)
– Fill-läge för snabb areafyllning i 320×200
Lagring och media:
– Stöd för 5,25" och 3,5" diskettstationer (via IWM-floppykontroller)
– Kan använda externa SCSI/IDE-hårddiskar via expansionskort
– Nätverksboot via AppleTalk/LocalTalk (AppleShare)
Expansion:
– 7 st Apple II-kompatibla expansionsplatser (50-pins-buskort)
– 1 st IIGS minnesexpansionsplats (upp till 8 MB)
Portar:
– Kompositvideo (RCA, NTSC)
– Analog RGB (DB-15)
– Joystickport (DE-9)
– Två seriella portar (mini-DIN 8, skrivare/modem/LocalTalk)
– Floppykontakt (D-19)
– Apple Desktop Bus (ADB, mini-DIN 4) för tangentbord och mus
– 3,5 mm ljudutgång (mono)
Övrigt:
– Inbyggd realtidsklocka (RTC) med batteribackup
– Första Apple-datorn med ADB och färg-GUI som standard
– Bakåtkompatibel med majoriteten av Apple II-, II+-, IIe- och IIc-program
– Designad enligt Apples “Snow White”-formspråk (platinum-färg)
När Texas Instruments lanserade TI-2500 Datamath 1972 förändrades allt. För första gången kunde man ersätta den klassiska räknestickan med en elektronisk kalkylator som fick plats i handen. Med sin röda LED-display, uppladdningsbara batterier och futuristiska design blev Datamath inte bara ett tekniskt genombrott – den blev startskottet för den moderna fickräknaren och ett av 1970-talets mest banbrytande elektroniksteg.
TI-2500 Datamath – räknaren som tog matematik från skrivbordet till handen
När Texas Instruments år 1972 lanserade TI-2500, även kallad Datamath, markerade det början på en ny era inom vardaglig elektronik. På en tid då kalkylatorer främst var stora och stationära lyckades TI skapa något revolutionerande: en elektronisk miniräknare som fick plats i handen. Med LED-display, uppladdningsbart batteri och ett pris som trots sin exklusivitet lockade teknikentusiaster, blev Datamath snabbt en symbol för övergången från mekanisk till digital beräkning.
Genombrottet i fickformat
Datamath presenterades ursprungligen i april 1972 till ett rekommenderat pris på 149,95 USD och började levereras under sommaren i exklusiva varuhus som Neiman-Marcus i Dallas. Den officiella lanseringen skedde den 21 september 1972, då priset sänktes till 119,95 USD – fortfarande en stor investering för en privatperson på den tiden. Trots det sålde modellen väl, och blev snabbt populär både bland företagskunder och hemanvändare som ville ta del av framtiden.
Design före funktion – eller tvärtom?
Den första versionen av TI-2500 använde sex uppladdningsbara NiCd-batterier och var utrustad med LED-modulbaserad display med åtta siffror. Under huven satt den banbrytande TMS0119-kretsen – ett exempel på vad Texas Instruments kallade “Calculator-on-a-chip”. Funktionen CE/D-knappen gjorde det möjligt att återkalla siffror utan att aktivera hela displayen, vilket säkrade längre batteritid. För att spara energi släcktes delar av displayen automatiskt efter några sekunders inaktivitet.
Design före funktion – eller tvärtom?
Trots att kalkylatorn ur dagens perspektiv kan uppfattas som stor, var 139 x 76 x 42 mm synnerligen kompakt för tiden. Vikten låg på cirka 322 gram, vilket var avsevärt lättare än stationära modeller som ofta krävde nätström. TI-2500 saknade avancerade funktioner som fanns i senare vetenskapliga modeller, men kunde utföra de fyra grundläggande räknesätten och erbjöd snabbhet och tillförlitlighet.
Föregångare till framtiden
Datamath var inte bara en produkt – den var ett tekniksprång. Den visade att avancerad elektronik kunde paketeras kompakt och masstillverkas. På bara fem månader ersattes version 1 med version 2, och TI fortsatte utveckla kalkylatorer under hela 1970-talet. Modellen banade väg för senare ikoner inom både affärs- och vetenskapsinriktade kalkylatorer.
Regionalt ursprung och global effekt
Även om TI-2500 främst tillverkades i USA, producerades tidiga exemplar även i Europa. En ovanlig version tillverkad i Italien finns dokumenterad. Liknande modeller lanserades under andra namn, till exempel av Longines Symphonette.
Ett samlarobjekt idag
Den första versionen av TI-2500 är idag ett eftertraktat samlarobjekt och symboliserar ett av de viktigaste stegen inom portabel beräkningsteknik. Dess påverkan kan jämföras med övergången från skrivmaskin till laptop – ett fundamentalt teknikskifte.
Innovation med lång effekt
TI-2500 blev startskottet för den moderna elektroniska kalkylatorn och markerade att digital precision kunde ersätta mekanik och manuellt arbete. Från att endast ha funnits i laboratorier och kontor, blev avancerade beräkningar plötsligt tillgängliga för alla – i fickformat.
När HP lanserade HP-35 år 1972 revolutionerades vetenskapliga beräkningar. För första gången kunde forskare, ingenjörer och studenter utföra avancerad matematik direkt ur fickan – utan räknesticka eller stor skrivbordsdator. Med funktioner som trigonometri, logaritmer och exponenter i ett kompakt format markerade HP-35 ett historiskt genombrott och blev snabbt ett ikoniskt verktyg som förändrade hur beräkningar gjordes världen över.
När Hewlett-Packard lanserade HP-35 år 1972 förändrades det tekniska landskapet i grunden. För första gången kunde ingenjörer, forskare och studenter bära med sig en vetenskaplig kalkylator i fickan – en digital ersättare till räknestickan som hade dominerat i över ett sekel. Med trigonometriska funktioner, logaritmer och exponentberäkningar i ett handhållet format satte HP-35 en ny standard för beräkningsverktyg och blev snabbt känd som ”räknestickans död”.
Trots att den kostade 395 dollar – motsvarande över 2 500 USD i dagens pengavärde – sålde modellen över 100 000 exemplar under första året och mer än 300 000 innan den fasades ut 1975. Att packa tio siffrors precision, LED-skärm och avancerad elektronik i ett 15 cm långt och 255 gram tungt chassi var en ingenjörsbragd. Intern bearbetning skedde helt seriellt – en lösning som sparade kretsyta men krävde extrema optimeringar av mikrokoden. Det mest imponerande? Hela funktionaliteten fick plats i endast 767 instruktioner.
HP-35 blev inte bara ett verktyg – den blev ett tekniksprång. Den flög med astronauter till Skylab, inspirerade generationer av utvecklare och markerade starten på en helt ny kalkylatorkultur där effektivitet och precision fick plats i skjortfickan.
HP-35 – Teknisk fakta
Lanseringsår: 1972 Typ: Vetenskaplig fickkalkylator Indata: RPN (Reverse Polish Notation) Display: Röd LED, 15 tecken (10-siffrig mantissa + exponent) Processorarkitektur: Seriell 1-bit Minnesstruktur: 4-register stack + 1 minnesregister ROM: 768 bytes × 10 bitar Strömförsörjning: 3x NiCd-batterier eller 115/230 V AC (5 W) Dimensioner: 148 × 81 × 18–33 mm Vikt: Ca 255 g (kalkylator), 142 g (laddare) Batteritid: Ca 3 timmar Funktioner: Aritmetik, trigonometri, logaritmer, exponenter, π, rot, 1/x, xʸ Pris vid lansering: $395 USD (motsv. över $2 500 idag) Totalt sålda enheter: Över 300 000 (1972–1975) Användning i rymden: Skylab 3 och Skylab 4 (1973–1974) Berömmelse: Första vetenskapliga fickkalkylatorn – ersatte räknestickan
Sony Ericsson J100 var mobiltelefonen som tog enkelhet till sin spets. När den lanserades 2006 var den ett avskalat alternativ i en tid då mobiler snabbt blev mer avancerade. Utan kamera, internet eller extrafunktioner fokuserade J100 helt på det grundläggande – att ringa och skicka SMS. Med låg vikt, lång batteritid och ett lågt pris blev den ett populärt val för användare som ville ha en pålitlig telefon utan krångel.
När Sony Ericsson lanserade J100 i början av 2006 var det inte för att imponera med teknik eller trendig design – utan för att erbjuda det mest grundläggande en mobiltelefon ska göra: ringa och ta emot samtal. I en tid då kameror, färgskärmar och polyfona ringsignaler började ta över marknaden, stod J100 ut genom att vara extremt enkel, lätt och billig. Med sina 79 gram och ett pris runt 40 euro blev den ett populärt alternativ för förstgångsanvändare, äldre personer eller som reservtelefon.
En telefon för det nödvändiga
Inga appar, ingen kamera, inget internet. Skärmen på 1,4 tum visade bara det mest nödvändiga, och telefonboken fanns direkt på SIM-kortet. Ingen möjlighet att utöka lagringen och inget Bluetooth eller radio. Det som fanns var SMS, ringsignaler och ett stoppur – och det räckte faktiskt för många.
Det var också en ovanligt driftsäker modell. Det löstagbara batteriet gav upp till 8 timmars taltid och upp till 300 timmars standby – en siffra som moderna smartphones bara kan drömma om utan strömsparläge. Dessutom var telefonen byggd för att tåla vardagens påfrestningar.
Minimalism före smarthet
J100 var aldrig tänkt att konkurrera med flaggskeppstelefonerna. Den var snarare mobiltelefonins svar på en enkel analog klocka – pålitlig, lätt att förstå och utan distraktioner.
Ett stycke mobilhistoria
Idag kan J100 ses som en symbol för den sista generationens helt avskalade mobiltelefoner. Den var en av de sista modellerna som släpptes utan kamera och utan datafunktioner överhuvudtaget, innan smarta telefoner helt tog över marknaden. För många blev den ett minne av en enklare digital vardag.
Teknisk fakta – Sony Ericsson J100
Lansering: Februari 2006 Typ: GSM “feature phone” Modellvarianter:
J100i (900/1800 MHz), J100a (850/1900 MHz – Amerika), J100c (900/1800 MHz – Kina) Mått: 100 × 44 × 18 mm Vikt: 79 g SIM: Mini-SIM Skärm: 1,4” STN, 65 000 färger, 96 × 64 pixlar Kamera: Nej Lagring: Endast SIM-baserad telefonbok, ingen minneskortsplats Ljud: Polyfona ringsignaler (32), vibration, ingen högtalartelefon Radio: Nej Data & anslutningar: Ingen Bluetooth, WLAN eller webbläsare Meddelanden: SMS Batteri: Löstagbart Li-Ion, upp till ~300 h standby, upp till ~8 h taltid Funktioner: Förutsägande textinput, spel, kalender/organiser, stoppur Färger: Polar White, Twilight Blue Pris vid lansering: Cirka 40 EUR
Sony Ericsson Z200 lanserades 2003 som en mobiltelefon där form gick före funktion. I stället för att konkurrera med teknik satsade den på färgglad design, utbytbara skal och enkel användning – ett modeval lika mycket som ett kommunikationsverktyg. Den blev snabbt populär bland unga användare som ville ha en telefon som stack ut snarare än imponerade med specifikationer.
Sony Ericsson Z200 – mobiltelefonen som gjorde mode till funktion
När Sony Ericsson lanserade Z200 år 2003 var det inte teknik som stod i fokus – utan uttryck. I en tid då mobiltelefoner alltmer handlade om färgskärmar och multimediastöd stack Z200 ut genom att rikta sig till användare som såg mobilen som en del av sin personliga stil. Med utbytbara skal, enkel navigering och lekfull design markerade den starten på mobiltelefonen som modeaccessoar.
Trots den begränsade funktionaliteten – ingen kamera, inget Bluetooth och inget stöd för minneskort – var Z200 ett statement. Den riktade sig främst till yngre användare som ville ringa, sms:a och bära med sig något snyggt. Den lilla externskärmen gjorde att man kunde se inkommande samtal utan att öppna luren, och infraröd överföring fanns för delning av ringsignaler och kontakter.
Z200 hade en färgskärm med 4096 färger och ett enkelt 5-vägs navigationssystem. Telefonen kom med tre spel, polyfoniska ringsignaler och 300 platsers telefonbok – fullt tillräckligt för dåtidens behov. Med sina 98 gram och 25 millimeters tjocklek var den visserligen inte den tunnaste på marknaden, men designen överglänste specifikationerna.
Den blev aldrig någon teknisk ikon – men den blev minnesvärd. För många som var tonåringar i början av 2000-talet var Sony Ericsson Z200 den första mobilen som kändes rolig. I en era där telefoner började gå från verktyg till tillbehör var Z200 ett litet men viktigt steg på vägen.
Teknisk fakta – Sony Ericsson Z200
Lansering: 2003, Q3 Typ: GSM “feature phone”, vikbar Mått: 96 × 52 × 25 mm Vikt: 98 g SIM: Mini-SIM Skärm (intern): STN, 4096 färger, 128 × 128 pixlar Skärm (extern): Monokrom statusdisplay Telefonbok: ca 300 poster, Photo call Lagring: Ingen minneskortsplats Kamera: Nej Ljud: Polyfona ringsignaler, vibration, ingen högtalartelefon Radio: Nej Data & anslutningar: WAP 1.2.1, infraröd port, ingen Bluetooth, ingen WLAN Meddelanden: SMS, EMS Batteri: Löstagbart Li-Ion, upp till ca 200 h standby, upp till ca 4,5 h samtalstid Övrigt: 5-vägs navigationsknapp, utbytbara frontskal, kalender/organiser, stoppur Färger: Velvet Blue, Cosmo Silver, Frosty White, Pulse Red
När Dragon 32 lanserades 1982 sågs den som en lovande utmanare i den snabbt växande hemdatormarknaden. Med robust konstruktion och en kraftfull 8-bitars processor riktade den sig till både hobbyprogrammerare och mer avancerade användare. Trots teknisk stabilitet och ett ambitiöst koncept lyckades Dragon-serien aldrig konkurrera fullt ut med grafik- och spelorienterade rivaler som Commodore 64 och ZX Spectrum. Dragon 32 och efterföljaren Dragon 64 kom istället att bli ett exempel på hur tekniskt solida system kan misslyckas när marknaden söker helt andra egenskaper.
När Dragon 32 lanserades i augusti 1982 var persondatorrevolutionen i full gång. Hemdatorer som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 400 lockade teknikintresserade användare, spelare och utbildningsvärlden. Dragon, utvecklad i Wales av Dragon Data Ltd, stack ut genom att vara tekniskt stabil, kraftfull i vissa avseenden och mer robust än många andra datorer på marknaden. Trots detta fick den aldrig det genomslag som tillverkaren hade hoppats på.
Ett år senare släpptes Dragon 64, som till största delen var identisk med föregångaren men hade dubbelt så mycket arbetsminne – 64 kB istället för 32 kB – samt en inbyggd RS-232-port. Det gjorde modellen mer attraktiv för programmering och kommunikation, något som uppskattades inom företag och utbildning.
Teknik och prestanda
Dragon-datorerna byggde på Motorola 6809E-processorn, en avancerad 8-bitars krets med inslag av 16-bitars arkitektur. Den kördes i 0,89 MHz, vilket inte var snabbast i klassen, men processorns design gjorde den effektiv vid vissa beräkningar. Grafikfunktionerna var dock en svaghet. Med endast några färglägen och begränsade upplösningar kunde Dragon inte konkurrera med datorer som Commodore 64 eller ZX Spectrum när det gällde spelupplevelse. Färgpaletten uppfattades ofta som obalanserad och många spel återgavs med starkt gröna skärmbilder.
Liksom många samtida datorer startade Dragon direkt in i BASIC, vilket fanns lagrat i ROM-minnet. Microsoft Extended BASIC gav användaren möjlighet att programmera från första stund utan disk eller extern lagring. För den som satsade på programmering var Dragon därför ett uppskattat verktyg.
Expansion och tillbehör
Dragon hade flera expansionsmöjligheter. Diskettsystem fanns tillgängligt via externa enheter med DragonDOS, och det var även möjligt att använda alternativa system som FLEX eller OS-9. Den analoga joystickanslutningen var ovanlig jämfört med konkurrenterna, som främst använde digitala styrspakar. Tack vare datorns robusta konstruktion modifierades många exemplar i efterhand för att utöka minne eller lägga till funktioner.
Program och spel
Trots tekniska begränsningar var mjukvaruutbudet till en början brett. Flera populära titlar portades från andra plattformar. Bland dem fanns Arcadia, Chuckie Egg och Manic Miner – även om vissa spel fick köras i svartvitt för att hålla grafikprestandan uppe. Mjukvaruföretaget Microdeal satsade starkt på Dragon med sin figur Cuthbert, som blev något av en maskot för plattformen.
När datorn började tappa marknadsandelar minskade stödet från många utvecklare. Microdeal var dock lojal och fortsatte att producera spel även efter att datorn slutat säljas.
Konkurrens och fall
Dragon-datorerna var stabila och tekniskt pålitliga men saknade det som lockade den stora massan: imponerande grafik, spelvänlighet och tydlig marknadspositionering. De var heller inte lika attraktiva för skolor, eftersom den första modellen endast kunde visa versaler. När marknaden snabbt började luta mot IBM PC-kompatibla system tappade Dragon sin relevans.
Företaget Dragon Data gick i konkurs 1984. Produktion och rättigheter togs över av spanska Eurohard S.A., som lanserade Dragon 200 och Dragon 200-E. Försäljningen gick trögt och verksamheten upphörde helt 1987.
Eftermäle
Trots ett relativt kort liv lever Dragon kvar i datorhistorien som en innovativ, men delvis missförstådd maskin. Den blev aldrig en publikfavorit som Commodore 64 eller BBC Micro, men bidrog till att göra programmering mer tillgänglig för hemmaanvändare – särskilt i Storbritannien och Spanien.
Dragon 32 och 64 visar tydligt hur även en tekniskt solid dator kan misslyckas om marknaden söker andra egenskaper. Än i dag finns en aktiv entusiastkrets som bevarar och emulerar systemen, och Dragon har fått sin plats i datorernas kulturhistoria som ett ambitiöst försök att utmana de stora aktörerna.
Modell: Dragon 32 / Dragon 64
Tillverkare: Dragon Data Ltd (Wales), senare Eurohard S.A. (Spanien)
ABC 80 blev på kort tid en ikon i svensk datorhistoria. När den lanserades 1978 markerade den starten på persondatorns genombrott i Sverige – utvecklad av svenska ingenjörer, byggd i Motala och snabbt omfamnad av skolor, företag och teknikentusiaster. Trots sin enkla konstruktion var den snabb, driftsäker och förvånansvärt kraftfull, och för många blev den den allra första datorn man lärde sig programmera på. ABC 80 formade en generation och lade grunden för Sveriges tidiga framgångar inom IT.
När Luxor lanserade ABC 80 år 1978 var ord som ”persondator” fortfarande nya och lite futuristiska. Apple II, Commodore PET och TRS-80 fanns visserligen redan, men för svenska skolor, företag och teknikintresserade privatpersoner blev ABC 80 ofta den första riktiga kontakten med en dator man kunde ha på skrivbordet.
Det här är berättelsen om den ”brunbeige” lådan från Motala som kom att prägla en hel generation svenska programmerare, ingenjörer och dataintresserade.
En svensk persondator blir till
Idén till en svensk persondator föddes hos Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric, ett företag som redan i början av 1970-talet sålt minidatorer och mikroprocessorer till skolor och industrin. Han såg hur mikrodatorer började användas i USA och ville ha en dator som passade svenska behov – gärna billig nog för skolor och mindre företag, men ändå tillräckligt kraftfull för ”riktig” användning.
Scandia Metric samarbetade redan med Dataindustrier AB (DIAB), som hade utvecklat databussen 4680 och datorer som DataBoard 4680 och Seven S. DIAB hade tekniken, Scandia Metric hade kunderna – men ingen av dem kunde tillverka bildskärmar och stora volymer elektronik.
Därför kopplades Luxor i Motala in. Luxor gjorde redan TV-apparater och terminalskärmar (bland annat till Alfaskop), och blev ganska snabbt den naturliga tillverkaren av den nya svenska datorn.
I februari 1978 drogs projektet i gång på allvar. Arbetsnamnet var ”HD-80” (hemdator 80), men snart röstade projektgruppen fram namnet ABC 80 – Advanced Basic Computer for the 1980s. ”80” anknöt både till årtalet och till den Zilog Z80-processor som satt i hjärtat av maskinen.
Utvecklingen gick fort. På bara några månader tog Luxor, DIAB och Scandia Metric fram fungerande prototyper. I augusti 1978 visades ABC 80 upp för pressen i Stockholm – och dök samma kväll upp i TV-nyheterna. Runt årsskiftet hade man redan levererat cirka 200 datorer.
Teknik: enkel på ytan – smart under huven
Sett med dagens ögon är ABC 80 väldigt enkel, men 1978 var den imponerande:
Processor: Zilog Z80, 3 MHz
RAM: 16 kB (upp till 32 kB med expansion)
ROM: 16 kB med operativsystem och ABC BASIC
Buss: DIAB 4680 – samma industribuss som användes i styr- och mätsystem
Ljud: enkelt ljudchip från Texas Instruments (SN76477) för några grundläggande ljudeffekter
Lagring: från början kassettband, senare diskettenheter via 4680-bussen
Operativsystemet var tätt integrerat med den inbyggda BASIC-tolken, ABC BASIC, en egen dialekt som dessutom var ovanligt snabb. I tester i början av 80-talet jämfördes olika datorer med samma BASIC-program, och ABC 80 spöade ofta både IBM PC, Apple III, VIC-20 och ZX81 – särskilt i heltalsaritmetik.
Grafiken var däremot mycket enkel. Ingen ”riktig” högupplöst grafik, utan ett text-TV-liknande system där ett kontrolltecken kunde växla resten av raden till ett läge med 6 pixlar per teckencell. Med lite kreativ programmering gav det som mest 78 × 72 pixlar, hanterat via BASIC-kommandon som SETDOT och CLRDOT. För spel och specialgrafik räckte det ändå förvånansvärt långt.
Inte en ”hemdator” – utan ett arbetsverktyg
När begreppet ”hemdator” dök upp i början av 80-talet syftade det ofta på färgglada, billiga maskiner som kopplades till TV:n och framför allt användes för spel, till exempel VIC-20, ZX Spectrum och senare Commodore 64.
ABC 80 såldes visserligen också till privatpersoner, men sågs i första hand som ett arbetsredskap:
I skolor användes den för programmeringsundervisning och tekniska ämnen.
Inom industri och processstyrning blev den hjärna i många mät- och styrsystem, tack vare 4680-bussen och alla expansionskort som redan fanns till DIAB:s utrustning.
På kontor användes den för kalkyler, enklare ekonomisystem och textbehandling – bland annat med den kända ordbehandlaren Teddy.
Via RS-232-porten kunde den kopplas till skrivare och andra enheter, och med diskettstationer och nätverkssystem (som CAT-net) gick det att bygga hela små kontorsmiljöer kring ABC-datorerna.
Kringutrustning – från bandstationer till nätverk
När ABC 80 först kom ut fanns nästan ingen kringutrustning klar – man fick använda vanliga bandspelare för program och data. Under 1979–80 exploderade dock utbudet:
Kassettbandstationer specialanpassade för datorbruk
Disketter: en rad 5,25- och 8-tums diskettenheter med växande kapacitet (80 kB upp till 1 MB per diskett)
Bussexpansioner som ABC 890 med kortplatser för industrikort
Minneexpansioner upp till 32 kB RAM
Grafikkort för 80-teckens textläge och färg
Lokala nätverk där många ABC 80 kunde dela skivminne och skrivare
CP/M-kort, som gjorde det möjligt att köra mängder av standardprogram för kontorsbruk
En stor del av denna kringutrustning kom också från externa företag som såg affärsmöjligheter kring den växande ABC-basen.
Konflikter bakom kulisserna
Samarbetet mellan Luxor, Scandia Metric och Dataindustrier var inte problemfritt. Förseningar i kringutrustning, kvalitetsproblem med vissa skrivare och diskettstationer samt oenighet om vem som fick sälja vad till vilka kunder skapade spänningar.
Scandia Metric började till exempel exportera ABC 80 till tyska Techno-Term, samtidigt som Luxor själva satsade mer på mjukvaruutveckling och bearbetade skolor och större företag – marknader som egentligen var Scandia Metrics hemmaplan.
Samtidigt vände sig Datasaab (som köpt DIAB:s Seven S-teknik) mot att ABC 80 ansågs vara alltför lik deras tidigare system. Konflikterna löstes så småningom, men resultatet blev att Luxor och DIAB gick vidare tillsammans, medan Scandia Metric successivt hamnade i en mindre roll.
Försäljning och genomslag
Trots alla bekymmer blev ABC 80 en oväntat stor framgång. Några ungefärliga siffror:
1978: ca 200 sålda datorer
1979: ca 6 300
1980: ca 5 000
1981: ca 11 000 (toppåret)
Fram till 1985, då produktionen lades ned, hade ungefär 33 300 ABC 80 sålts. I början av 80-talet uppskattas Luxor ha haft 70–80 % av den svenska persondatormarknaden – en remarkabel position för en svensk dator i konkurrens med amerikanska jättar.
ABC 80 i vardagen
För många svenskar var ABC 80 den första datorn de verkligen fick ”hands-on” på.
I skolor stod ABC 80 i särskilda datasalar där elever fick lära sig skriva BASIC-program, rita enkla diagram eller göra små spel. ABC-klubben, entusiasternas egen förening, spred program via tidningar, möten – och inte minst via närradio, där man kunde spela in program direkt från etern till kassettband.
Hemma i villor och lägenheter användes ABC 80 både för nytta och nöje: schackprogram, labyrintspel som Ariadne, klassiska ”Masken”, textäventyr och egenhändigt skrivna program för allt från familjens ekonomi till enkla databaser.
Efterföljare och slutet för ABC 80
Teknikutvecklingen gick snabbt. Redan tidigt stod det klart att ABC 80 behövde en mer avancerad kontorsinriktad efterföljare, med 80-teckens bredd och bättre grafik. Resultatet blev ABC 800, som lanserades 1981. Den tog över rollen som Luxors främsta kontorsdator, medan ABC 80 levde vidare i skolor, hobbyrum och som styrdator i industrin.
Under mitten av 80-talet kom IBM PC och kompatibla datorer att dominera marknaden, och Luxors ägare Nokia valde till slut att lägga ned ABC-linjen. ABC 80 slutade tillverkas 1985 – men då hade den redan satt ett tydligt avtryck i svensk datorhistoria.
Arvet efter ABC 80
I dag är ABC 80 ett samlarobjekt, men också en symbol för en tid då Sverige låg långt framme tekniskt och vågade bygga en helt egen datorplattform – komplett med hårdvara, operativsystem, BASIC-dialekt, kringutrustning och ett levande ekosystem av användare och utvecklare.
Många som i dag arbetar som programmerare,datatekniker, ingenjörer eller IT-chefer tog sina första stapplande kodsteg framför en flimrande svartvit ABC-skärm. På så sätt blev ABC 80 inte bara ”ännu en dator”, utan en viktig startpunkt för det svenska IT-samhälle vi har i dag.
När Atari lanserade STacy hösten 1989 var ambitionen tydlig: att ta den populära Atari ST från skrivbordet till väskan. Resultatet blev en av de första bärbara datorerna med fullt integrerat MIDI-stöd, vilket gjorde STacy till en oväntad favorit bland musiker, ljudtekniker och producenter världen över.
Trots sin imponerande teknik var STacy allt annat än lättviktig. Med en vikt på över 6,9 kilo och ett batterifack som snabbt limmades igen när energiförbrukningen visade sig katastrofal, var den mer transportabel än bärbar. Men det spelade mindre roll för professionella musikskapare. Den robusta konstruktionen, Motorola 68000-processorn, det inbyggda grafiska gränssnittet Atari TOS och den omfattande anslutningsmöjligheten via MIDI in/ut gjorde STacy till ett kraftfullt arbetsverktyg för musikproduktion – långt innan dagens laptops kunde hantera sådana uppgifter.
Datorn fick särskild uppmärksamhet inom musikscenen. Den användes både på turnéer och i studios av välkända artister, och har till och med bidragit till filmproduktioner – exempelvis till ljudspåret för Born on the Fourth of July, som Oscarnominerades för bästa ljud.
Trots sin avancerade hårdvara blev STacy kortlivad – produktionen upphörde redan 1991. Men dess roll som pionjär inom mobil musikproduktion har gjort att den i dag betraktas som en kultklassiker och är uppskattad bland samlare och retroentusiaster.
Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.
När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.
Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.
Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.
I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.
IBM 5100 Portable Computer lanserades 1975 och blev en milstolpe inom datorhistorien. Trots sin vikt på 25 kilo räknades den som portabel och imponerade med att kombinera skärm, tangentbord, lagring och avancerad beräkningskapacitet i ett enda kompakt system. Med stöd för både APL och BASIC och teknik hämtad från stordatorvärlden blev IBM 5100 ett pionjärsystem som förebådade den personliga datorns genombrott – flera år innan PC-eran tog fart.
När IBM lanserade IBM 5100 Portable Computer den 10 september 1975 skrev man datateknikhistoria. Den vägde visserligen över 25 kilo och krävde eluttag – men ansågs ändå portabel. Med inbyggd skärm, tangentbord, databandstation och upp till 64 KB RAM blev den en av de första kompletta datorerna som fick plats på ett skrivbord (eller i en mycket stark persons bagage).
IBM 5100 var ett direkt resultat av forskningsprototypen SCAMP (Special Computer APL Machine Portable) från 1973, som kallats världens första persondator. Den kunde köra programmeringsspråket APL, vilket tidigare krävde stordatorer. IBM löste detta genom att låta den lilla maskinen emulera stordatorns funktioner via mikroprogrammering – flera år innan PC-eran började.
Den blev ingen massprodukt på grund av sitt höga pris (mellan 8 975 och 19 975 USD, motsvarande upp till ca 117 000 USD idag), men användes inom forskning, teknik och ekonomi. Idag är 5100 ett ikoniskt samlarobjekt och förekommer i popkultur – bland annat i John Titor-historien och anime-serien Steins;Gate, där den under namnet IBN 5100 beskrivs som nyckeln till att bryta tidens barriärer.
Fördelar med IBM 5100 (1975)
Första portabla datorn med CRT-skärm, tangentbord och lagring.
Kunde köra både APL och BASIC – ovanligt kraftfullt för tiden.
Mikroprogrammerad emulering av större datorer.
Avancerad teknik i kompakt format – före sin tid.
Nackdelar
Mycket dyr.
Tung och inte batteridriven.
Svår för vanliga användare, särskilt APL-versionerna.
Bandstationerna var långsamma och känsliga.
IBM 5100 och framtiden
Tekniken som utvecklades för IBM 5100 ledde vidare till datorrevolutionen på 80-talet. Även om modellen inte blev en kommersiell succé pekade den ut riktningen mot dagens bärbara datorer. Flera teknikhistoriker ser den som den första riktiga PC:n, långt före IBM 5150 (PC:n från 1981).
Det är fascinerande att en maskin från mitten av 70-talet kunde inspirera såväl teknikutveckling som science fiction – och fortsätter fascinera människor ett halvt sekel senare
Teknisk fakta: IBM 5100 Portable Computer
Lanseringsår
1975 (10 september)
Typ
”Portabel” persondator (allt-i-ett)
Processor
IBM PALM (16-bitars mikroprocessor, mikrokodad emulator för System/370 och System/3)
Minne (RAM)
16, 32, 48 eller 64 KB
ROM / ROS
Flera hundra KB med systemprogram, APL/BASIC-tolkar
Lagring
Inbyggd QIC-bandstation (DC300-kassetter, ca 204 KB per kassett).
Extern extra bandstation IBM 5106 som tillval.
Skärm
Inbyggd 5" monokrom CRT, 16 rader × 64 tecken
I/O & anslutningar
Tangentbord integrerat i chassit
BNC-kontakt för extern monitor
IBM 5100 Communications Adapter (2741-emulering) som tillval
Valbar seriell I/O-adapter (RS-liknande port)
Programspråk
APL, BASIC eller båda (valbar med strömbrytare på fronten)
När Sony Ericsson lanserade T707 våren 2009 var det med ambitionen att förena mode och mobilteknik. Med sin glansiga vikdesign, ljusbaserade notifieringar och geststyrning riktade den sig till användare som ville att mobilen skulle vara lika mycket accessoar som kommunikationsverktyg. I en tid strax innan smartphone-eran tog över blev T707 ett av de sista stilfulla försöken att göra den klassiska mobiltelefonen både smart och glamourös.
När Sony Ericsson släppte T707 våren 2009 var målet tydligt: att skapa en stilfull telefon som kombinerade elegans med smarta funktioner för den trendmedvetna användaren. Med sin ikoniska vikdesign, ljusbaserade notiser och lysterfinish marknadsfördes den bland annat av tennisstjärnan Maria Sharapova – och positionerades som ett modeaccessoar lika mycket som en mobiltelefon.
Trots att den lanserades i en tid då smartphones började ta över, lyckades T707 sticka ut med funktioner som geststyrning (avvisa samtal med en handviftning), extern monokrom display och anpassningsbara ljuseffekter vid inkommande samtal eller meddelanden. Under skalet erbjöd den en hyggligt kraftfull uppsättning funktioner för sin kategori: 3G-stöd, 3,15 MP-kamera, FM-radio med RDS, e-posthantering, Java-appar och musikspelare med TrackID.
Lätt, smidig och med upp till 16 GB expanderbart minne via Memory Stick Micro var T707 perfekt som partytelefon eller vardagsmobil – särskilt för den som värderade design och stil lika högt som funktionalitet. Men trots sina smarta detaljer hamnade den snart i skuggan av de första Android- och iPhone-modellerna som började dominera marknaden.
Tekniska höjdpunkter
Design: Viktelefon med ljuseffekter och scratch-resistent glas
För många var T707 den sista riktigt populära designfokuserade ”vanliga mobilen” innan smartphone-eran slog igenom på allvar. Den representerar en tid då telefoner ofta valdes efter utseende och stil – och när en blinkande LED eller ett silkeslent skal kunde vara den avgörande faktorn.
När Sinclair QL lanserades 1984 skulle den bli Sinclair Researchs stora ”kvantsprång” från hemdator till seriös arbetsstation. Med en 32-bitarsinspirerad Motorola 68008-processor, modernt multitaskande operativsystem och inbyggd kontorssvit försökte QL locka både småföretagare och avancerade hemmabrukare. Men trots ambitiös teknik, lågt pris och futuristisk design fastnade den mellan världarna – för avancerad och opålitlig för hemmapubliken, för udda och begränsad för den snabbt växande IBM PC-marknaden.
När Sinclair Research lanserade Sinclair QL (Quantum Leap) år 1984 var ambitionen att ta ett stort tekniskt språng framåt – både namnet och tekniken antydde något radikalt. Med en kraftfull 32-bitars-intern Motorola 68008-processor, avancerat operativsystem med preemptiv multitasking och ett medföljande kontorspaket ville QL utmana såväl IBM PC som Apples Macintosh. Priset var attraktivt och funktionerna imponerande, men lanseringen blev brådstörtad. Buggar, bristande tillförlitlighet och udda tekniska val – som Microdrive-baserad lagring – gjorde att datorn aldrig fick det genomslag Sinclair hoppats på.
Ett tekniskt språng – på papperet
Till skillnad från ZX Spectrum använde QL en Motorola 68008-processorn på 7,5 MHz, med 32-bitars arkitektur internt men 8-bitars databus utåt – ett kompromissval för att hålla kostnaden nere. Standardminnet var 128 KB RAM, och datorn stödde upplösningar upp till 512×256 pixlar. Den inkluderade även:
QDOS-operativsystemet med preemptiv multitasking
SuperBASIC, ett strukturerat programspråk och kommandotolk
Psions kontorssvit: ordbehandling, kalkylblad, databas och affärsgrafik
Dubbla Microdrive-enheter för lagring (ersättning för disketter)
Vid tiden var detta banbrytande, men de tekniska kompromisserna – särskilt den 8-bitars databussen, problematiska Microdrives och försenad mjukvaruutveckling – gjorde att QL upplevdes som långsam och opålitlig.
Lanserades för tidigt
QL visades upp 12 januari 1984, en vecka före Macintosh – sannolikt för att stjäla uppmärksamhet. Men datorn var inte färdig. De första exemplaren saknade till och med komplett firmware, som istället levererades via ett externt ROM-”dongle”. Kritiken lät inte vänta på sig, och annonserna anmäldes av brittiska Advertising Standards Authority.
Från framtid till fotnot
Trots sin visionära design blev QL aldrig en kommersiell framgång. Den var snabbare än många konkurrenter på pappret, men:
Microdrives var för opålitliga och dyra att producera
Programbiblioteket var tunt (≈70 spel jämfört med ZX Spectrum >4700)
Affärskunder satsade istället på IBM PC-standard
Tangentbordet – ännu ett gummimembran under kåporna – föll inte professionella användare i smaken
Redan 1985 stoppades produktionen i Storbritannien. När Amstrad köpte Sinclair 1986 avslutades QLs liv officiellt.
Eftermäle och arv
Trots sin korta livstid fick Sinclair QL ett teknikhistoriskt avtryck. Bland annat inspirerade den Linus Torvalds till att skriva egen mjukvara – en vana som senare ledde till utvecklingen av Linux-operativsystemet. Datorn skapade också ett dedikerat entusiast-community och flera kloner, exempelvis:
Operativsystemet vidareutvecklades senare till Minerva och SMSQ/E, och QL-emulatorer används fortfarande på moderna datorer.
Sinclair QL i korthet
Egenskap
Specifikation
Lanserad
12 januari 1984
CPU
Motorola 68008 @ 7.5 MHz
RAM
128 KB (expanderbart till 640 KB / praktiskt 896 KB)
Grafik
256×256 (8 färger) eller 512×256 (4 färger)
Lagring
Dubbla Microdrive-enheter
Operativsystem
QDOS + SuperBASIC
Tangentbord
Gummimembran under hårda tangenter
Inbyggd programvara
Psion Word Processor, Spreadsheet, Database, Business Graphics
Prisbild
Billigare än Macintosh – men ofärdig vid lansering
Producerad till
1985 (UK), officiellt avslutad 1986
Slutsats
Sinclair QL var en dator som visionärt försökte förena kostnadseffektivitet med teknisk innovation – men slutade som en läxa i riskerna med att lansera för tidigt. Trots detta markerade den ett historiskt teknologiskt steg, och dess påverkan på operativsystemutveckling och entusiaster kom att bli större än dess försäljningssiffror.
ABC 1600 var inte bara en dator – den var ett djärvt svenskt tekniksprång. När den lanserades 1985 presenterades den som en avancerad arbetsstation med Unix-stöd, kraftfull grafik och multitaskingförmåga långt före sin tid. Med Motorola 68008-processor, sofistikerad minneshantering och vridbar högupplöst monokrom skärm riktade den sig mot ingenjörer och professionella användare. Trots imponerande teknik blev den aldrig någon försäljningssuccé, men har i efterhand fått kultstatus som ett av de mest ambitiösa svenskutvecklade datorprojekten någonsin.
När ABC 1600 lanserades 1985 var det inte bara ännu en dator. Det var en svensk ingenjörsdröm om framtiden – en Unix-baserad arbetsstation som skulle ta upp kampen mot amerikanska jättar. Med kraftfull Motorola 68008-processor, avancerad minneshantering och monokrom grafik med vridbar skärm riktade den sig mot professionella användare inom teknik och industri. Datorn var både sofistikerad och före sin tid, med finesser som blitterkrets för snabba grafiska operationer och ett fönstersystem utvecklat vid universitetet.
Trots sin tekniska briljans blev ABC 1600 aldrig en kommersiell succé. Målet var 5 000 sålda enheter för lönsamhet, men verkligheten landade på cirka 400 exemplar. Visionen om svenska Unix-arbetsstationer dog när Nokia tog över Luxor – och med den avslutades ett av de mest ambitiösa datorprojekten i svensk industrihistoria.
Men än idag fascinerar ABC 1600 entusiaster. Den visar hur långt fram svensk datorteknik kunde vara – och hur stor skillnaden kan vara mellan teknisk innovation och marknadens behov.
Teknisk fakta – ABC 1600
Tillverkare: Luxor (i samarbete med Dataindustrier)
Lanseringsår: 1985
Processor (CPU): Motorola 68008, 16-bitars kärna med 8-bitars databuss
Minne: 1 MB RAM (med MAC – Memory Access Controller för minnesskydd och multitasking)
Oric-datorerna blev ett oväntat fenomen i hemdatormarknaden på 1980-talet. Med inspiration från ZX Spectrum och drivna av den kraftfulla MOS 6502-processorn, lyckades de förena lågt pris med imponerande tekniska möjligheter. Trots hård konkurrens från större aktörer blev Oric-1 och efterföljaren Oric Atmos storsäljare i både Storbritannien och Frankrike. De erbjöd färggrafik, ljudchip och ett programmerbart BASIC i ROM – egenskaper som gjorde dem attraktiva för allt från spel till hobbyprogrammering. Även om Oric aldrig nådde samma genomslag globalt, lämnade den ett varaktigt avtryck och lever vidare genom entusiaster och samlarvärlden än idag.
När hemdatormarknaden exploderade i början av 1980-talet dominerades den av brittiska och amerikanska aktörer som Sinclair, Commodore och Atari. Men mitt i denna konkurrens dök en ny spelare upp – Oric, utvecklad av brittiska Tangerine Computer Systems. Drivna av framgången hos ZX Spectrum lanserade de år 1982 Oric-1, en prisvärd dator med god grafik och ljud, baserad på den klassiska MOS 6502-processorn på 1 MHz. Datorn sålde över 210 000 exemplar under sitt första år, vilket gjorde den till Frankrikes bästsäljande dator 1983.
Precis som många hemdatorer i tiden levererades Oric-1 med BASIC i ROM, men den skiljde sig med bättre ljud, fler grafiklägen och möjligheten att på ett smart sätt kombinera text och grafik. Dess lo-res-läge kunde efterlikna Teletext, och hi-res-läget erbjöd 240×200 bildpunkter – mer än tillräckligt för tidiga spel och hobbygrafik, även om den drabbades av det klassiska “attribute clash”-problemet som många 8-bitars datorer gjorde.
Efterföljaren Oric Atmos kom 1984 med förbättrat tangentbord och uppdaterad ROM, vilket rättade flera brister – men inte alla; den ökända felhanteringen vid bandinläsning fanns kvar. Trots lovande utveckling och introduktionen av ytterligare modeller som Stratos och Telestrat, lyckades Oric aldrig riktigt stabilisera ekonomin, och bolaget upplöstes definitivt 1987.
Intressant nog överlevde tekniken längre i Östeuropa. Yugoslaviska licenstagare producerade kloner som Nova 64 in på 1990-talet, vilket visar hur stor betydelse Oric fick i vissa regioner.
Ett brittiskt försök med europeiskt genomslag
Oric lyckades aldrig riktigt skaka om marknaden globalt, men den representerar en tid då europeiska ingenjörer försökte utmana de stora aktörerna med kreativa lösningar, god prestanda för pengarna och charmig design.
Och idag? Oric är ett nostalgiskt samlarobjekt, särskilt Atmos-modellen med sitt röda skal och ikoniska formspråk. För entusiaster inom retrodatorkultur står den kvar som ett bevis på att även mindre tillverkare kunde sätta avtryck – om än kortvarigt.
När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.
När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.
Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet
Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.
Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:
använda standardkomponenter från andra tillverkare
köpa in operativsystem utifrån
sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears
För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.
Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på
En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:
standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
noggrant publicerade tekniska manualer
IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:
externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara
Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.
Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa
Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.
Processor och minne
CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
RAM:
tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)
Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkoprocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.
Grafik och skärm
Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:
MDA (Monochrome Display Adapter)
skarp monokrom text
perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
kunde inte visa grafik
CGA (Color Graphics Adapter)
färggrafik, text + grafiklägen
signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
enklare spelgrafik och diagram
Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.
Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)
Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:
kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
diskettenheter (5,25 tum):
först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
en eller två inbyggda enheter i fronten
I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:
IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk
Tangentbordet – den oväntade stjärnan
Tangentbordet var en av de stora “selling points”:
rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
distinkta, taktila tangenter
layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter
Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.
Program och operativsystem – när DOS tog över världen
IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:
CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)
I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:
CP/M-86 kom sent och var dyrt
p-System blev en nischlösning
DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd
Dessutom fanns:
BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.
Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard
IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:
leveranser upp mot 40 000 PC per månad
många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
stora företag började standardisera på IBM PC
i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden
Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.
Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”
Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:
körde samma program
använde samma expansionskort
fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare
Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.
Resultatet blev:
en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
hård konkurrens på pris och prestanda
att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard
Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.
Arvet – IBM PC som osynlig mall
Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:
x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
PC-tangentbordets layout och känsla
Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.
Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)
Tillverkare
IBM
Modell
IBM Personal Computer (5150)
Lansering
12 augusti 1981
Typ
Stationär persondator
CPU
Intel 8088 @ 4,77 MHz
RAM (grund)
16 KB eller 64 KB
RAM (max)
640 KB (med expansionskort)
ROM
BIOS + IBM BASIC
Operativsystem
IBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
Lagring
1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
Grafik
MDA (mono), CGA (färg)
Bildskärm
IBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
IBM 5120 lanserades 1980 som den mest prisvärda affärsdatorn från IBM dittills – ett kompakt och stationärt system som tog minidatorns beräkningskraft in i kontorsmiljön. Med inbyggd skärm, dubbla 8-tums diskettstationer och programmeringsspråk som BASIC och APL direkt i ROM, blev den ett attraktivt alternativ för småföretag som behövde kraftfull databehandling utan att investera i stora datorsystem. Dess ergonomiska design och fokus på användbarhet gjorde den unik för sin tid och bidrog till att datorn mottog flera designutmärkelser.
IBM 5120 – när storföretagsdatorn flyttade in på skrivbordet
När IBM 5120 lanserades i februari 1980 markerade det ett viktigt steg i datorhistorien: kraften hos minidatorer – tidigare reserverade för stora företag och tekniska institutioner – blev tillgänglig i ett format som fick plats på skrivbordet. Med integrerad skärm, inbyggda diskettenheter och både BASIC och APL inladdade direkt i ROM var IBM 5120 riktad till små och medelstora företag som ville digitalisera sin administration utan att investera i storskaliga datorsystem.
Till skillnad från sin föregångare IBM 5110 var 5120 mer stationär och utformad för kontorsmiljön. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, två inbyggda 8-tums diskettenheter på 1,2 MB vardera och totalt 32 KB RAM – imponerande specifikationer för sin tid. Det som verkligen stack ut var att användaren kunde välja programmeringsspråk via en fysisk strömbrytare på fronten – BASIC för traditionell affärslogik eller APL, ett avancerat språk som gjorde det möjligt att köra program utvecklade för IBMs minidatorer.
IBM marknadsförde 5120 som den billigaste affärsdatorn man någonsin släppt, men med ett prisintervall på 9 340 till 23 990 dollar var den fortfarande långt ifrån konsumentvänlig. Träffsäker ergonomi och modern formgivning gjorde den dock till en prisvinnare: den lyftes fram som både praktisk och elegant, med mindre skrivbordsåtgång och inbyggt handledsstöd i tangentbordet.
Trots sin tekniska potential saknade 5120 både nätverksfunktioner och hårddisk – ett kraftigt hinder vid en tid då datadelning började bli allt viktigare. Lösningen kom från externa utvecklare: 1981 skapade Core International världens första hårddisk och lokala nätverk (CoreNet) för IBM 5110/5120. Senare, 1984, gjorde deras mjukvara PC51 det möjligt att köra IBM 5100-seriens BASIC-program direkt på IBM PC.
IBM 5120 kanske inte blev en långlivad succé, men den banade väg för framtida kontorsdatorer och visade att avancerad datorkraft inte behövde vara större än en skrivmaskin. Den representerar övergången från specialiserade system till persondatorer – och blev en del av den resa som slutligen ledde till PC-eran.
IBM 5120 – Teknisk specifikation
Lanseringsår: 1980 Processor: NEC D780C-1 (Z80A-kompatibel), 16-bit, 3,25 MHz RAM: 32 KB ROM: Språk i ROM – BASIC & APL (väljbara via fysisk brytare) Lagring: 2 × 8-tums floppy (1,2 MB vardera), stöd för extern IBM 5114 med ytterligare 2 enheter Skärm: Inbyggd 9” monokrom (textbaserad) Operativsystem / Programmering: BASIC, APL Anslutningar: Kassettport, expansionsport, seriella anslutningar (via extern utrustning) Nätverk: Inget LAN-stöd från IBM (senare möjligt via CoreNet från tredje part) Hårddisk: Ingen inbyggd – första hårddisksystemet utvecklades externt 1981 Externt språkstöd: Program skrivet för IBM-minidatorer i APL kunde köras Mått: Stationärt desktop-system (storlek motsvarande skrivmaskin) Vikt: Ej exakt angiven, men betydligt tyngre än bärbara 5110 Pris vid lansering: 9 340 – 23 990 USD beroende på konfiguration Kända användningsområden: Bokföring, inventering, lönehantering, affärssystem Särskilda funktioner: Ergonomiskt tangentbord med handledsstöd, minskat skrivbordsutrymme Utvecklad för: Mindre företag som behövde minidatorprestanda i kontorsmiljö
Commodore PET var datorn som tog steget från teknikentusiaster till klassrum och kontor. När den lanserades 1977 blev den en av de första kompletta persondatorerna – med skärm, tangentbord, lagring och processor i ett enda paket. I en tid då datorer ofta bestod av lösa komponenter och avancerad montering visade PET att en dator kunde vara både användarvänlig och tillgänglig. Det var starten på den moderna hemdatoreran – och grunden till Commodores senare framgångar med VIC-20 och Commodore 64.
Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer
När Commodore PET lanserades 1977 markerade den början på en helt ny era – det var en av de första kompletta persondatorerna riktade till vanliga användare. PET stod för Personal Electronic Transactor och namnet föddes efter att en av utvecklarna såg en ”Pet Rock” i Kalifornien och skämtsamt föreslog att de skulle skapa en ”husdator”. Det låter kanske som ett kul sidospår, men resultatet blev historiskt viktig teknik.
En av ”1977 års treenighet”
Tillsammans med Apple II och TRS-80 räknas Commodore PET till den så kallade 1977-trinity – de tre datorer som banade väg för hemdatorboomen. Där många tidigare system krävde separat skärm, kasettspelare och tangentbord, levererade PET allt i samma låda: skärm, CPU, RAM, tangentbord och till och med kassettbandspelare i de tidiga modellerna.
Från miniräknare till mikrocomputer
Idén föddes när Commodore fick problem med sina kalkylatorer på grund av konkurrens från Texas Instruments. Ingenjören Chuck Peddle såg potentialen i den nyutvecklade 6502-processorn och övertygade Commodore-chefen Jack Tramiel om att deras framtid låg i datorer – inte i miniräknare.
Tramiel gav Peddle sex månader att ta fram en färdig modell. Resultatet blev Commodore PET 2001, som premiärvisades på Consumer Electronics Show i januari 1977.
Teknik som imponerade – och irriterade
Funktion
Fakta
CPU
MOS 6502
RAM
4 KB eller 8 KB (uppgraderbart till 32 KB)
Lagring
Inbyggd kassett (Datasette), 750 baud effektivt
Grafik
40×25 tecken, monokrom
Operativsystem
Commodore BASIC (Microsoft BASIC 6502)
Tangentbord
Ursprungligen chiclet-modell – starkt kritiserat
Expansionsport
IEEE-488 → kunde användas som tidig nätverkslösning!
Trots begränsad grafik kunde PET göra mer än vad man trott tack vare PETSCII, ett avancerat teckenformat med symboler och grafiska element. Spel som Space Invaders och Labyrinth dök upp – trots att skärmen bara kunde visa textgrafik.
En favorit inom utbildning och kontor
PET blev snabbt populär särskilt i skolor och på kontor, framför allt i Nordamerika och Europa. Den var robust byggd i metall, lätt att underhålla och kunde dela skrivare och diskettenheter via IEEE-488-porten – långt innan nätverk var standard.
Utvecklingen fortsatte
Efter PET 2001 följde modeller som:
Commodore 3000-serien – kraftigare tangentbord
4000- och 8000-serien – mer RAM, större skärm
SuperPET (SP9000) – riktad mot universitet, stödde COBOL, FORTRAN och Pascal
Porsche PET (8296) – modernare design och upp till 128 KB RAM
Totalt såldes runt 219 000 PET-datorer innan serien avslutades 1982.
Legacy – varför gör PET fortfarande väsen av sig?
Den var den första massproducerade allt-i-ett-datorn.
Den använde Microsoft BASIC, innan Microsoft blev dominerande på PC-marknaden.
Den blev en utbildningsdator för en hel generation.
Den skapade grunden för Commodores kommande succéer: VIC-20 och Commodore 64.
I modern tid har entusiaster till och med återskapat PET i färg, något som aldrig fanns officiellt. Datorn emuleras idag via VICE och används i retroprojekt världen över.
Slutsats
Commodore PET var långt ifrån perfekt – tangentbordet var obekvämt, grafik begränsad och tidiga modeller hade buggar i systemet. Men framför allt var den banbrytande. Den visade att en dator kunde vara ett verktyg för alla, inte bara för tekniker – och öppnade dörren till persondatorrevolutionen.
Den var kanske inte den mest kraftfulla, men utan Commodore PET hade datorvärlden sett helt annorlunda ut.
Commodore 16 lanserades 1984 som ett prisvärt alternativ för nybörjare inom hemdatorteknik – men under ytan dolde sig en oväntat kompetent maskin. Med en snabbare processor än både VIC-20 och Commodore 64, en avancerad grafikpalett på över 120 färger och inbyggda grafikkommandon i BASIC, försökte C16 positionera sig som framtidens instegsmodell. Trots ett snävt minne och avsaknad av viktiga anslutningar fick den ett varmt mottagande i delar av Europa och Mexiko – inte minst som många användares allra första dator. Här är berättelsen om den underskattade Commodore-modellen som skapades för att konkurrera med lågprisalternativen, men som i efterhand kom att vinna hjärtan där elektronik annars var otillgänglig.
Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem
När Commodore 16 lanserades 1984 var målet tydligt: att skapa en billig instegsmodell som skulle ersätta VIC-20 och konkurrera med lågprisdatorer från Timex, Mattel och Texas Instruments. Resultatet blev en maskin som tekniskt sett var imponerande för sin prisklass – men som misslyckades kapitalt i USA. Ändå kom den att få ett oväntat eftermäle, framför allt i Europa och Mexiko, där den spelade en viktig roll för många människors första möte med datorer.
Trots namnet var Commodore 16 inget enklare syskon till Commodore 64 – den var i praktiken mer en bantad Plus/4, byggd kring den så kallade TED-kretsen som hanterade både grafik, ljud och minneshantering. Processorn körde dessutom cirka 75 % snabbare än förlagan i C64, och BASIC-versionen innehöll avancerade grafikkommandon som kraftigt förenklade bildhantering. Men avsaknaden av hårdvarusprites och ett betydligt enklare ljudsystem gjorde att spelupplevelsen inte kunde mäta sig med storebror.
Även om C16 var tänkt som billig dator för hemmabruk saknades viktiga anslutningar – exempelvis gameportar och användarport – vilket gjorde att mycket befintlig kringutrustning inte fungerade direkt. Den hade bara 16 KB RAM (varav cirka 12 KB tillgängligt i BASIC), så många program behövde trimmas för att fungera. En 64 KB-expansion kunde göra den till nästan en Plus/4, men dessa såldes aldrig officiellt av Commodore.
Trots sin blygsamma början kom Commodore 16 att göra stor skillnad, särskilt i länder som Ungern där västerländsk datorutrustning var nästintill otillgänglig. De låga restpriserna efter 1986 ledde till att många östblocksanvändare fick sin allra första datorupplevelse via just denna modell – och entusiasterna höll liv i plattformen långt in på 1990-talet.
I Mexiko såldes den som Sigma-Commodore 16 och gjorde stor succé. Där kunde kunder till och med provspela datorerna i butik, vilket ökade intresset markant. Lokala tävlingar arrangerades, och unik programvara utvecklades enbart för den mexikanska marknaden – idag mycket svår att hitta.
Commodore 16 må vara en parentes i datorkommunismens historia – men en viktig sådan. Den var aldrig bäst eller mest avancerad. Men den var tillräckligt bra, tillräckligt billig och tillräckligt tillgänglig för att öppna dörren till datorvärlden för en helt ny generation användare.
Den blev inte en vinnare – men den blev en första dator för många.
Faktaruta: Commodore 16 – teknisk specifikation
Tillverkare
Commodore International
Modell
Commodore 16 (C16)
Lanseringsår
1984
CPU
7501 / 8501 (6502-kompatibel)
Klockfrekvens
≈ 75 % snabbare än VIC-20/C64 (beroende på region/TV-standard)
40×25 text
320×200 högupplöst grafik (2 färger per 8×8-block)
160×200 multicolor (4 färger per block)
Upp till 121 färger i paletten
Ljud
Inbyggt ljud via TED-krets (enkel ljudgenerator, enklare än SID i C64)
Operativmiljö
Inbyggd Commodore BASIC (med grafikkommandon)
Lagring
Datasettband (C16-familjens egna enheter, t.ex. 1531), 1541-diskett via seriell port
Expansionsport
Cartridge-/minnesport (kunde uppgraderas till 64 KB via tredjepartsmoduler)
Portar
Seriell IEC-bus (disketter/skrivare, kompatibel med VIC-20/C64)
Kassettport
C16-specifika joystickportar (kan användas med C64-joysticks via adapter)
TV/RF-utgång och kompositvideo (beroende på region)
Kompatibilitet
Delvis kompatibel med Plus/4 – full kompatibilitet med 64 KB (ej inbyggd programsvit och användarport)
Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.
Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.
En förbättrad ZX81 – med kompromisser
Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.
Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.
Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.
Europeisk framgång – och kloner över hela världen
Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.
Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.
Idag – en raritet för samlare
Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.
Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.
Lambda 8300 – Teknisk specifikation
Tillverkare
Lambda Electronics Limited (Hongkong)
Lanseringsår
1983
Processor (CPU)
NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
Arbetsminne (RAM)
2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
Lagring
Kassettband (ljud, in/ut)
Operativmiljö
Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
Grafikchip
C4005 ULA I/O
Video / bild
UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
Monokrom text: 32 x 24 tecken
Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
Spectravideo SV-318 – Den lilla datorn med stora ambitioner
Trots sina begränsningar blev Spectravideo SV-318 en dator som väckte uppmärksamhet vid sin lansering 1983. Med sin ovanliga joysticklösning, sina starka grafiska möjligheter och ambitionen att konkurrera med större system representerar den ett fascinerande steg i hemdatorernas utveckling. Det var en liten maskin med stora visioner – och ett av de tidiga försöken att förena spel, produktivitet och teknisk innovation i ett kompakt format.
När Spectravideo lanserade SV-318 1983 var det en kompakt dator med stora drömmar. Trots sin blygsamma mängd minne och något udda konstruktion blev den uppmärksammad för innovativa idéer och imponerande grafik. Den riktade sig främst till hemanvändare och spelentusiaster och kom att spela en viktig roll i övergången mot mer standardiserade hemdatorsystem, såsom MSX – även om den själv aldrig fullt ut nådde dit.
Den mest iögonfallande delen av SV-318 var dess inbyggda styrsystem: en cirkelformad knapp som kunde användas både som joystick och som styrplatta. Genom att stoppa in en liten röd plastpinne förvandlades den till en joystick – tog man bort pinnen fungerade den som piltangent för textarbete. Designen var kreativ, men det platta chiclet-tangentbordet gjorde skrivupplevelsen allt annat än bekväm.
Trots detta ansågs SV-318 vara en attraktiv dator för sin tid. Popular Mechanics beskrev den 1984 som ”värd att leta upp … en mycket trevlig liten maskin” och framhöll grafiken som ”slående”. Däremot avrådde man köpare från att förbise det begränsade utbudet av programvara.
Tekniskt sett var SV-318 nära besläktad med storebror SV-328 – de delade både moderkort, expansionsmöjligheter och chassi. Skillnaden låg främst i minnesstorleken och tangentbordet. I grunden var datorn en kraftfull spelmaskin med potential: en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, grafikchipet TMS9918 med stöd för 16 färger och upp till 32 sprites samt ljudkretsen AY-3-8910, vida känd från tidens spelkonsoler.
Även om den inte var fullt kompatibel med MSX-standarden, spreds uppfattningen att den använde ”Microsoft Extended BASIC” – något som marknadsföringen skickligt utnyttjade. Dessutom gjorde Spectravideo den uppmärksammade speladaptern SV-603, som gjorde det möjligt att spela ColecoVision-spel direkt på SV-318.
Över 130 spel lanserades totalt, vilket bidrog till att ge maskinen ett uppskattat liv bland spelintresserade innan den till sist hamnade i skuggan av mer kraftfulla system.
Övrigt: Inbyggd högtalare med volymreglage, Hangul BASIC, demo-kassett medföljde
SV-318 må ha varit begränsad – men den var också ovanligt djärv. En dator som kombinerade spelglädje med teknisk innovation och som lade grunden till ett större samarbete, vilket i slutändan banade väg för MSX-standarden och internationella satsningar från både Spectravideo och Samsung. En liten maskin med oväntat stort avtryck.
Video på youtube om Spectravideo SV 318
Exempel annonstext för SV 318
Exempel annonstext för SV 318
Översatt och formaterad annonstext (MSX & LOGO + funktioner)
Medan priskrig och förvirring råder runt omkring oss, fortsätter Spectravideo sin verksamhet
och sätter de standarder efter vilka alla andra persondatorer snart kommer att bedömas.
MSX och LOGO är de två senaste exemplen på hur Spectravideo skakar om – och omformar –
persondatabranschen.
MSX och LOGO
Det är nu historia att den 15 juni 1983 gick Spectravideo, Inc. samman med de flesta av Japans
största elektronikföretag för att lansera MSX: den mest långtgående persondatastandarden i historien.
MSX är namnet på en specifik hård- och mjukvarukonfiguration som gör produktutbytbarhet möjlig.
Även om Spectravideo är stolta över att delta i MSX, är vi ännu stoltare över detta faktum:
det var vår egen SV-318-dator som användes som prototyp för MSX-designen! Det finns två viktiga
aspekter av detta.
För det första kommer all framtida MSX-hårdvara – dvs. datorer, kringutrustning och apparater –
att baseras på flera viktiga designelement från SV-318. Vad betyder detta för dig som konsument?
Väldigt mycket, eftersom när du köper en SV-318 kommer du inte bara att kunna använda all
Spectravideos egen mjuk- och hårdvara – du kommer också att kunna dra nytta av all den
anmärkningsvärda nya utrustning som kommer från andra MSX-deltagare.
Dessutom var mjukvaruaspekten av MSX till stor del inspirerad av den mjukvara som var inbyggd
i SV-318. Redan från början erbjöd Spectravideo inbyggd Microsoft BASIC som resident tolk.
Nu tillverkar Microsoft också ett LOGO-program som är kompatibelt med SV-318.
Det var Spectravideos Microsoft BASIC/LOGO som bidrog till att göra MSX möjligt.
En annan standard som Spectravideo kan ta åt sig är den inbyggda joystick-/markörkontrollen.
Inbyggd direkt i SV-konsolen finns denna kontroll alltid nära till hands och är mycket enklare
och snabbare att använda än externa joysticks eller konventionella redigeringskontroller.
Vissa ingenjörsmässiga element som gjorde denna inbyggda kontroll möjlig har också införlivats i MSX.
Andra standarder av excellens
Även om detta är de datorstandardiseringar som Spectravideo hjälpte till att initiera, representerar
de på intet sätt hela SV-318-historien. Denna anmärkningsvärda dator har också etablerat många
kvalitetsstandarder som andra persondatorer nu strävar efter:
Inbyggd Super Extended Microsoft BASIC – gör SV-318 till den första verkligt programmerbara prisvärda datorn!
Enastående minne – 32K ROM, utbyggbart till 96K, och 32K RAM, utbyggbart (via bankswitchning) till fantastiska 256K.
Oöverträffad utbyggbarhet – ett komplett stödsystem med 14 tillbehör, inklusive vår nya Colecovision™-speladapter, 7-slots expansionsenhet, diskettenhet, datakassett, gränssnittskassetter m.m.
Mer tillgänglig programvara – inbyggd CP/M-kompatibilitet ger dig omedelbar tillgång till över 3000 befintliga program. Dessutom kan du använda Spectravideos eget utmärkta programbibliotek.
Avancerade grafikmöjligheter – SV-318 erbjuder 16 färger i hög upplösning och 32 programmerbara sprites som ger enorm kontroll över rörliga objekt på skärmen.
Många andra fina funktioner – såsom Z80A-mikroprocessor med snabb (3,6 MHz) intern klocka, toppmatad kassettplats, 10 användarprogrammerbara specialfunktionsknappar, 3 ljudkanaler (8 oktaver per kanal), låg profil och tilltalande design.
Sony Ericsson M600 var mobiltelefonen som bröt mot trenden. När den släpptes 2006 prioriterade den inte kamera eller nöjesfunktioner, utan ren produktivitet. Med pekskärm, QWERTY-tangentbord, Symbian-plattform och stöd för affärsdokument markerade den ett tidigt steg mot dagens arbetsmobiler – och visade att en telefon kunde vara mer dator än kommunikationsredskap.
Sony Ericsson M600 – mobilen som ville vara din fickdator
När Sony Ericsson M600 lanserades i februari 2006 markerade den ett tydligt skifte mot det professionella segmentet. Här var en mobiltelefon som inte bara skulle ringa samtal, utan även hantera dokument, kalender, e-post och webbsurfning – allt i ett slimmat format på bara 15 mm tjocklek. Utan kamera, men med ett kompakt QWERTY-tangentbord och pekskärm, riktade sig M600 direkt till affärsanvändare som behövde produktivitet i fickan långt innan smartphones dominerade marknaden.
Den körde Symbian OS 9.1 med UIQ 3.0, vilket möjliggjorde avancerade appar och multitasking. En resistiv pekskärm med handskriftsigenkänning gjorde det möjligt att skriva direkt med fingret eller stylus, och med ett dokumentvisningsstöd för Word, Excel, PowerPoint och PDF blev M600 en tidig mobil ersättare till handdatorer. Den 32-bitars Philips Nexperia-processorn på 208 MHz var imponerande för sin tid, och möjligheten att använda Memory Stick Micro (M2)-kort upp till 4 GB gjorde att den kunde lagra både arbetsfiler och medieinnehåll.
Med Bluetooth 2.0 (inklusive A2DP), HTML-webbläsare (Opera 8) och RSS-läsare var M600 byggd för uppkoppling – dock utan Wi-Fi, vilket begränsade flexibiliteten. Avsaknaden av kamera var ett medvetet val för att enklare kunna användas i säkerhetsklassade miljöer, något som gjorde den uppskattad inom vissa yrkesgrupper.
Trots sin seriösa profil vägde den just 112 gram, vilket gjorde den lättare än många vanliga mobiltelefoner. Batteritiden var dessutom imponerande med upp till 340 timmars standby och 7 timmar samtalstid. För många blev Sony Ericsson M600 en föregångare till dagens smarta arbetsmobiler – en telefon som inte försökte vara underhållning, utan ett rent arbetsverktyg.
Ericsson T68 representerade ett tydligt steg in i framtiden när den lanserades i slutet av 2001. Som Ericssons första mobiltelefon med färgskärm kombinerade den avancerad teknik med ett elegant och kompakt format. Med joystickstyrning, Bluetooth och stöd för nya kommunikationsformer banade T68 väg för den moderna mobilen – långt innan smartphones blev vardag.
När Ericsson lanserade T68 i slutet av 2001 markerade det ett av de mest betydelsefulla stegen i mobiltelefonins utveckling. Det var Ericssons första telefon med färgskärm – ett stort tekniksprång vid en tid då de flesta mobiler fortfarande använde monokroma displayer. Med joystickstyrning, Bluetooth-stöd och möjlighet att hantera bilder blev T68 snabbt ett av de mest ikoniska modellerna i företagets produktlinje. Mobilen kombinerade elegant design med avancerade funktioner och satte standarden för kommande generationer.
Trots att den var liten och vägde endast 84 gram var Ericsson T68 ovanligt kraftfull för sin tid. Den erbjöd MMS-stöd (vilket var revolutionerande först efter uppgraderingen till T68i), röststyrning och möjlighet att spara hundratals kalenderposter. Den kom dessutom i exklusiva färger som Zirocñan Gold och Lunar Grey, vilket förstärkte dess premiumkänsla. T68 blev snabbt populär bland teknikentusiaster och professionella användare som ville ligga i framkant – och den kom att definiera vad en ”smart” mobil kunde vara innan smartphones tog över.
Ericsson T39 var mobilen som tog ett djärvt steg in i framtiden. När den lanserades 2001 saknade den färgskärm och kamera – men var istället en av de första mobilerna med Bluetooth, e-poststöd och extrem batteritid. T39 riktade sig till den tidens digitala pionjärer och blev snabbt en favorit bland resande yrkespersoner. Den diskreta designen dolde en tekniskt avancerad inre värld som lade grunden för kommande generationer av smarta telefoner.
Ericsson T39 – Mobilen som visade vägen mot det smarta kommunikationssamhället
När Ericsson T39 lanserades år 2001 var mobilmarknaden på väg in i en ny era. Färgskärmar, digitalkameror och polyfona ringsignaler fanns ännu bara i prototypstadiet. Istället var T39 en telefon som fokuserade på något annat – den digitala framtiden. Med Bluetooth, e-poststöd och extrem batteritid blev T39 en banbrytare för det som vi idag tar för givet: ständig uppkoppling och trådlös kommunikation.
En tidig affärstelefon för den digitala nomaden
Med en vikt på endast 86 gram och en tjocklek på 18 millimeter var T39 ovanligt slimmad för sin tid. Den klassiska ”flipluckan” skyddade knapparna och gav telefonen ett professionellt utseende. Fokus låg på funktionalitet snarare än underhållning – användare kunde hantera SMS, e-post och kontaktlistor med över 500 poster, något som var mycket avancerat i början av 2000-talet.
Telefonen var dessutom utrustad med röststyrning, WAP-webbläsare och möjlighet att synkronisera kalender och kontakter via infraröd överföring. Men det mest revolutionerande var stödet för Bluetooth 1.0b – T39 blev en av de första mobiltelefonerna som kunde anslutas trådlöst till headset, datorer och andra enheter. Ett litet steg ur dagens perspektiv, men ett enormt genombrott då.
Teknisk innovation bakom enkel yta
Trots sitt enkla svartvita grafiska gränssnitt med fyra rader och 101×54 pixelupplösning var telefonens insida avancerad. Den klarade SMS och e-post, kunde kommunicera med datorer via infraröd port och erbjöd funktioner som:
Prediktiv textinmatning
Profiler och snabbkommandon
Röstuppringning och röststyrda svar
Organiseringsverktyg som kalender och alarm
T39 var särskilt populär bland yrkespersoner som behövde pålitlig kommunikation under resor. Med det stora batteriet kunde telefonen hålla igång upp till 29 dagar i standbyläge och erbjuda samtalstid på upp till 25 timmar, vilket var nästan oslagbart vid den tiden.
Designen – enkel, funktionell och ikonisk
Telefonen tillverkades i tre färger: Classic Blue, Icecap Blue och Rose White, vilket gav den en sober stil men också viss personlighet. Den aktiva flippen – som automatiskt svarade på samtal när luckan öppnades – gjorde telefonen både smidig och rolig att använda.
En mobil före sin tid
Ericsson T39 var inte en massmodell utan snarare ett verktyg. Den riktade sig till användare med behov av mer än vanliga samtal – den var ett verktyg för arbete, organisering och uppkoppling. Den visade vägen för telefoner som T68i och senare Sony Ericsson-modeller, där trådlös kommunikation och smarta funktioner tog över mobilvärlden.
T39 blev därför en viktig milstolpe i mobilhistorien – en telefon som med sitt tekniska fokus banade väg för de första smarta mobilerna.
Sammanfattning
Egenskap
Detalj
Lanseringsår
2001
Vikt/Tjocklek
86 g / 18 mm
Skärm
Monokrom, 101×54 px
Bluetooth
1.0b (en av de första i mobiltelefoner)
Batteritid
Upp till 29 dagar standby
Minnesfunktioner
510 poster i telefonboken
Trådlös överföring
Bluetooth, infraröd
Övrigt
SMS, e-post, WAP, röststyrning, aktiv flip
Ericsson T39 må inte ha haft den färgstarkaste skärmen, men den var den första som visade hur en mobil kunde bli en riktig följeslagare i det digitala livet. En pionjär, helt enkelt.
Samsung SPC-800 var Samsungs första – och enda – försök att ta plats på MSX-marknaden. Lanserad 1984 kombinerade den typiska MSX-standardens flexibilitet med ovanligt egenartade hårdvaridetaljer, som en inbyggd högtalare med volymkontroll och stöd för Hangul BASIC. Med 64 kB RAM, grafikchip från Texas Instruments och ljudkrets från AY-3-8910 var det en fullt kapabel hemdator för både spel och utbildning. Trots sin begränsade spridning blev SPC-800 ett tydligt bevis på Samsungs tidiga ambitioner inom datorindustrin.
Samsung SPC-800 är en ovanlig och historiskt intressant dator – den enda MSX-modell som någonsin tillverkades av Samsung. Lanserad 1984 för den sydkoreanska marknaden erbjöd den 64 kB RAM, 16 kB videominne och baserades på Texas Instruments TMS9118NL-grafikchip med stöd för upp till 16 färger.
Ljudet genererades av AY-3-8910 PSG – samma typ som användes i flera spelkonsoler och hemdatorer under samma era. Det som gjorde SPC-800 särskilt unik var den inbyggda högtalaren med justerbar volym, något så gott som unheard of i konkurrenterna. Den körde Hangul BASIC och använde MSX-kassetter som media, vilket gjorde den både utbildningsvänlig och spelbar. Två versioner släpptes, med skillnader i färgsättning och anslutningar – och den kom till och med att säljas under andra namn i Europa och Italien.
SPC-800 blev ingen global succé, men står idag som ett fascinerande exempel på hur Samsung tidigt experimenterade inom hemdatorsegmentet.
Samsung Galaxy S24 Ultra markerar ett tydligt steg mot framtidens mobila teknik. Med kraftfull hårdvara som närmar sig prestandan hos en bärbar dator, långsiktigt programvarustöd och funktioner som S Pen och Samsung DeX är modellen designad för avancerade användare som kräver mer än en traditionell smartphone. Den robusta titanramen, högupplösta kamerorna och den extremt ljusstarka LTPO-skärmen gör den till ett professionellt verktyg lika mycket som en mobiltelefon.
I januari 2024 lanserade Samsung sitt flaggskepp Galaxy S24 Ultra – en mobil som närmar sig prestandan hos en bärbar dator. Med titanram, upp till 1 TB lagring, integrerad S Pen och 7 års mjukvaruuppdateringar är den konstruerad för lång livslängd och professionellt användande. Detta är inte bara en smartphone, utan ett tekniskt verktyg riktat till avancerade användare som utvecklare, kreatörer och analytiker.
Design och konstruktion
Mobilen är tillverkad med glasskivor fram och bak (Corning Gorilla Armor) och en ram i titan (grad 2). Den är IP68-klassad för damm- och vattenskydd (upp till 1,5 meter i 30 minuter). Trots sin robusthet väger den endast 232–233 gram och är 8,6 mm tjock.
Skärm
Den 6,8 tum stora LTPO AMOLED 2X-skärmen erbjuder upp till 120 Hz adaptiv uppdateringsfrekvens och når en maximal ljusstyrka på 2600 nits. Upplösningen är 1440 × 3120 pixlar med cirka 505 ppi. Den är utrustad med anti-reflektiv DX-coating som förbättrar läsbarheten i starkt ljus.
Prestanda
Galaxy S24 Ultra drivs av Qualcomm Snapdragon 8 Gen 3 (4 nm) med åtta processorkärnor upp till 3,39 GHz. Enheten levereras med 12 GB RAM och UFS 4.0-lagring.
Benchmarkresultat:
AnTuTu v10: 1 823 822
GeekBench v6: 7076
3DMark Wild Life Extreme: 4983
Kamera
Enheten har ett fyrkamerasystem:
200 MP huvudsensor, f/1.7, OIS
50 MP tele (5× optisk zoom), OIS
10 MP tele (3× optisk zoom), OIS
12 MP ultravidvinkel
Videoinspelning stöder upp till 8K vid 24/30 fps samt 4K upp till 120 fps.
S Pen och skrivbordsfunktion
S Pen har Bluetooth, accelerometer och gyroskopstöd. Genom Samsung DeX (även trådlöst) kan telefonen fungera som dator via extern skärm, tangentbord och mus.
Batteri
5000 mAh
45 W kabel (65 % på 30 minuter)
15 W trådlöst
4,5 W omvänd trådladdning
Anslutningar och funktioner
Funktion
Specifikation
Wi-Fi
802.11 a/b/g/n/ac/6e/7
Bluetooth
5.3
USB
Type-C 3.2 med DisplayPort 1.2
Positionering
GPS, GLONASS, BDS, GALILEO, QZSS
Fingeravtryck
Ultraljudssensor under skärmen
UWB
Ja
NFC
Ja
SIM
Nano-SIM och eSIM (variantberoende)
Programvarustöd
Telefonen levereras med Android 14 och One UI 8.0. Samsung har lovat upp till 7 större Android-uppdateringar och 7 års säkerhetsuppdateringar.
Galaxy S24 Ultra är en högpresterande mobil utvecklad för avancerad användning och lång livslängd. Kombinationen av titanram, kraftfull hårdvara, avancerade kamerasystem och datorfunktion via DeX gör den till ett av de mest fullutrustade mobilalternativen på marknaden 2024. Den lämpar sig särskilt väl för kreatörer, tekniskt orienterade användare och personer som vill kombinera mobilitet med maximal kapacitet.
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
