Sony Ericsson J100 var mobiltelefonen som tog enkelhet till sin spets. När den lanserades 2006 var den ett avskalat alternativ i en tid då mobiler snabbt blev mer avancerade. Utan kamera, internet eller extrafunktioner fokuserade J100 helt på det grundläggande – att ringa och skicka SMS. Med låg vikt, lång batteritid och ett lågt pris blev den ett populärt val för användare som ville ha en pålitlig telefon utan krångel.
När Sony Ericsson lanserade J100 i början av 2006 var det inte för att imponera med teknik eller trendig design – utan för att erbjuda det mest grundläggande en mobiltelefon ska göra: ringa och ta emot samtal. I en tid då kameror, färgskärmar och polyfona ringsignaler började ta över marknaden, stod J100 ut genom att vara extremt enkel, lätt och billig. Med sina 79 gram och ett pris runt 40 euro blev den ett populärt alternativ för förstgångsanvändare, äldre personer eller som reservtelefon.
En telefon för det nödvändiga
Inga appar, ingen kamera, inget internet. Skärmen på 1,4 tum visade bara det mest nödvändiga, och telefonboken fanns direkt på SIM-kortet. Ingen möjlighet att utöka lagringen och inget Bluetooth eller radio. Det som fanns var SMS, ringsignaler och ett stoppur – och det räckte faktiskt för många.
Det var också en ovanligt driftsäker modell. Det löstagbara batteriet gav upp till 8 timmars taltid och upp till 300 timmars standby – en siffra som moderna smartphones bara kan drömma om utan strömsparläge. Dessutom var telefonen byggd för att tåla vardagens påfrestningar.
Minimalism före smarthet
J100 var aldrig tänkt att konkurrera med flaggskeppstelefonerna. Den var snarare mobiltelefonins svar på en enkel analog klocka – pålitlig, lätt att förstå och utan distraktioner.
Ett stycke mobilhistoria
Idag kan J100 ses som en symbol för den sista generationens helt avskalade mobiltelefoner. Den var en av de sista modellerna som släpptes utan kamera och utan datafunktioner överhuvudtaget, innan smarta telefoner helt tog över marknaden. För många blev den ett minne av en enklare digital vardag.
Teknisk fakta – Sony Ericsson J100
Lansering: Februari 2006 Typ: GSM “feature phone” Modellvarianter:
J100i (900/1800 MHz), J100a (850/1900 MHz – Amerika), J100c (900/1800 MHz – Kina) Mått: 100 × 44 × 18 mm Vikt: 79 g SIM: Mini-SIM Skärm: 1,4” STN, 65 000 färger, 96 × 64 pixlar Kamera: Nej Lagring: Endast SIM-baserad telefonbok, ingen minneskortsplats Ljud: Polyfona ringsignaler (32), vibration, ingen högtalartelefon Radio: Nej Data & anslutningar: Ingen Bluetooth, WLAN eller webbläsare Meddelanden: SMS Batteri: Löstagbart Li-Ion, upp till ~300 h standby, upp till ~8 h taltid Funktioner: Förutsägande textinput, spel, kalender/organiser, stoppur Färger: Polar White, Twilight Blue Pris vid lansering: Cirka 40 EUR
Sony Ericsson Z200 lanserades 2003 som en mobiltelefon där form gick före funktion. I stället för att konkurrera med teknik satsade den på färgglad design, utbytbara skal och enkel användning – ett modeval lika mycket som ett kommunikationsverktyg. Den blev snabbt populär bland unga användare som ville ha en telefon som stack ut snarare än imponerade med specifikationer.
Sony Ericsson Z200 – mobiltelefonen som gjorde mode till funktion
När Sony Ericsson lanserade Z200 år 2003 var det inte teknik som stod i fokus – utan uttryck. I en tid då mobiltelefoner alltmer handlade om färgskärmar och multimediastöd stack Z200 ut genom att rikta sig till användare som såg mobilen som en del av sin personliga stil. Med utbytbara skal, enkel navigering och lekfull design markerade den starten på mobiltelefonen som modeaccessoar.
Trots den begränsade funktionaliteten – ingen kamera, inget Bluetooth och inget stöd för minneskort – var Z200 ett statement. Den riktade sig främst till yngre användare som ville ringa, sms:a och bära med sig något snyggt. Den lilla externskärmen gjorde att man kunde se inkommande samtal utan att öppna luren, och infraröd överföring fanns för delning av ringsignaler och kontakter.
Z200 hade en färgskärm med 4096 färger och ett enkelt 5-vägs navigationssystem. Telefonen kom med tre spel, polyfoniska ringsignaler och 300 platsers telefonbok – fullt tillräckligt för dåtidens behov. Med sina 98 gram och 25 millimeters tjocklek var den visserligen inte den tunnaste på marknaden, men designen överglänste specifikationerna.
Den blev aldrig någon teknisk ikon – men den blev minnesvärd. För många som var tonåringar i början av 2000-talet var Sony Ericsson Z200 den första mobilen som kändes rolig. I en era där telefoner började gå från verktyg till tillbehör var Z200 ett litet men viktigt steg på vägen.
Teknisk fakta – Sony Ericsson Z200
Lansering: 2003, Q3 Typ: GSM “feature phone”, vikbar Mått: 96 × 52 × 25 mm Vikt: 98 g SIM: Mini-SIM Skärm (intern): STN, 4096 färger, 128 × 128 pixlar Skärm (extern): Monokrom statusdisplay Telefonbok: ca 300 poster, Photo call Lagring: Ingen minneskortsplats Kamera: Nej Ljud: Polyfona ringsignaler, vibration, ingen högtalartelefon Radio: Nej Data & anslutningar: WAP 1.2.1, infraröd port, ingen Bluetooth, ingen WLAN Meddelanden: SMS, EMS Batteri: Löstagbart Li-Ion, upp till ca 200 h standby, upp till ca 4,5 h samtalstid Övrigt: 5-vägs navigationsknapp, utbytbara frontskal, kalender/organiser, stoppur Färger: Velvet Blue, Cosmo Silver, Frosty White, Pulse Red
När Dragon 32 lanserades 1982 sågs den som en lovande utmanare i den snabbt växande hemdatormarknaden. Med robust konstruktion och en kraftfull 8-bitars processor riktade den sig till både hobbyprogrammerare och mer avancerade användare. Trots teknisk stabilitet och ett ambitiöst koncept lyckades Dragon-serien aldrig konkurrera fullt ut med grafik- och spelorienterade rivaler som Commodore 64 och ZX Spectrum. Dragon 32 och efterföljaren Dragon 64 kom istället att bli ett exempel på hur tekniskt solida system kan misslyckas när marknaden söker helt andra egenskaper.
När Dragon 32 lanserades i augusti 1982 var persondatorrevolutionen i full gång. Hemdatorer som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 400 lockade teknikintresserade användare, spelare och utbildningsvärlden. Dragon, utvecklad i Wales av Dragon Data Ltd, stack ut genom att vara tekniskt stabil, kraftfull i vissa avseenden och mer robust än många andra datorer på marknaden. Trots detta fick den aldrig det genomslag som tillverkaren hade hoppats på.
Ett år senare släpptes Dragon 64, som till största delen var identisk med föregångaren men hade dubbelt så mycket arbetsminne – 64 kB istället för 32 kB – samt en inbyggd RS-232-port. Det gjorde modellen mer attraktiv för programmering och kommunikation, något som uppskattades inom företag och utbildning.
Teknik och prestanda
Dragon-datorerna byggde på Motorola 6809E-processorn, en avancerad 8-bitars krets med inslag av 16-bitars arkitektur. Den kördes i 0,89 MHz, vilket inte var snabbast i klassen, men processorns design gjorde den effektiv vid vissa beräkningar. Grafikfunktionerna var dock en svaghet. Med endast några färglägen och begränsade upplösningar kunde Dragon inte konkurrera med datorer som Commodore 64 eller ZX Spectrum när det gällde spelupplevelse. Färgpaletten uppfattades ofta som obalanserad och många spel återgavs med starkt gröna skärmbilder.
Liksom många samtida datorer startade Dragon direkt in i BASIC, vilket fanns lagrat i ROM-minnet. Microsoft Extended BASIC gav användaren möjlighet att programmera från första stund utan disk eller extern lagring. För den som satsade på programmering var Dragon därför ett uppskattat verktyg.
Expansion och tillbehör
Dragon hade flera expansionsmöjligheter. Diskettsystem fanns tillgängligt via externa enheter med DragonDOS, och det var även möjligt att använda alternativa system som FLEX eller OS-9. Den analoga joystickanslutningen var ovanlig jämfört med konkurrenterna, som främst använde digitala styrspakar. Tack vare datorns robusta konstruktion modifierades många exemplar i efterhand för att utöka minne eller lägga till funktioner.
Program och spel
Trots tekniska begränsningar var mjukvaruutbudet till en början brett. Flera populära titlar portades från andra plattformar. Bland dem fanns Arcadia, Chuckie Egg och Manic Miner – även om vissa spel fick köras i svartvitt för att hålla grafikprestandan uppe. Mjukvaruföretaget Microdeal satsade starkt på Dragon med sin figur Cuthbert, som blev något av en maskot för plattformen.
När datorn började tappa marknadsandelar minskade stödet från många utvecklare. Microdeal var dock lojal och fortsatte att producera spel även efter att datorn slutat säljas.
Konkurrens och fall
Dragon-datorerna var stabila och tekniskt pålitliga men saknade det som lockade den stora massan: imponerande grafik, spelvänlighet och tydlig marknadspositionering. De var heller inte lika attraktiva för skolor, eftersom den första modellen endast kunde visa versaler. När marknaden snabbt började luta mot IBM PC-kompatibla system tappade Dragon sin relevans.
Företaget Dragon Data gick i konkurs 1984. Produktion och rättigheter togs över av spanska Eurohard S.A., som lanserade Dragon 200 och Dragon 200-E. Försäljningen gick trögt och verksamheten upphörde helt 1987.
Eftermäle
Trots ett relativt kort liv lever Dragon kvar i datorhistorien som en innovativ, men delvis missförstådd maskin. Den blev aldrig en publikfavorit som Commodore 64 eller BBC Micro, men bidrog till att göra programmering mer tillgänglig för hemmaanvändare – särskilt i Storbritannien och Spanien.
Dragon 32 och 64 visar tydligt hur även en tekniskt solid dator kan misslyckas om marknaden söker andra egenskaper. Än i dag finns en aktiv entusiastkrets som bevarar och emulerar systemen, och Dragon har fått sin plats i datorernas kulturhistoria som ett ambitiöst försök att utmana de stora aktörerna.
Modell: Dragon 32 / Dragon 64
Tillverkare: Dragon Data Ltd (Wales), senare Eurohard S.A. (Spanien)
ABC 80 blev på kort tid en ikon i svensk datorhistoria. När den lanserades 1978 markerade den starten på persondatorns genombrott i Sverige – utvecklad av svenska ingenjörer, byggd i Motala och snabbt omfamnad av skolor, företag och teknikentusiaster. Trots sin enkla konstruktion var den snabb, driftsäker och förvånansvärt kraftfull, och för många blev den den allra första datorn man lärde sig programmera på. ABC 80 formade en generation och lade grunden för Sveriges tidiga framgångar inom IT.
När Luxor lanserade ABC 80 år 1978 var ord som ”persondator” fortfarande nya och lite futuristiska. Apple II, Commodore PET och TRS-80 fanns visserligen redan, men för svenska skolor, företag och teknikintresserade privatpersoner blev ABC 80 ofta den första riktiga kontakten med en dator man kunde ha på skrivbordet.
Det här är berättelsen om den ”brunbeige” lådan från Motala som kom att prägla en hel generation svenska programmerare, ingenjörer och dataintresserade.
En svensk persondator blir till
Idén till en svensk persondator föddes hos Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric, ett företag som redan i början av 1970-talet sålt minidatorer och mikroprocessorer till skolor och industrin. Han såg hur mikrodatorer började användas i USA och ville ha en dator som passade svenska behov – gärna billig nog för skolor och mindre företag, men ändå tillräckligt kraftfull för ”riktig” användning.
Scandia Metric samarbetade redan med Dataindustrier AB (DIAB), som hade utvecklat databussen 4680 och datorer som DataBoard 4680 och Seven S. DIAB hade tekniken, Scandia Metric hade kunderna – men ingen av dem kunde tillverka bildskärmar och stora volymer elektronik.
Därför kopplades Luxor i Motala in. Luxor gjorde redan TV-apparater och terminalskärmar (bland annat till Alfaskop), och blev ganska snabbt den naturliga tillverkaren av den nya svenska datorn.
I februari 1978 drogs projektet i gång på allvar. Arbetsnamnet var ”HD-80” (hemdator 80), men snart röstade projektgruppen fram namnet ABC 80 – Advanced Basic Computer for the 1980s. ”80” anknöt både till årtalet och till den Zilog Z80-processor som satt i hjärtat av maskinen.
Utvecklingen gick fort. På bara några månader tog Luxor, DIAB och Scandia Metric fram fungerande prototyper. I augusti 1978 visades ABC 80 upp för pressen i Stockholm – och dök samma kväll upp i TV-nyheterna. Runt årsskiftet hade man redan levererat cirka 200 datorer.
Teknik: enkel på ytan – smart under huven
Sett med dagens ögon är ABC 80 väldigt enkel, men 1978 var den imponerande:
Processor: Zilog Z80, 3 MHz
RAM: 16 kB (upp till 32 kB med expansion)
ROM: 16 kB med operativsystem och ABC BASIC
Buss: DIAB 4680 – samma industribuss som användes i styr- och mätsystem
Ljud: enkelt ljudchip från Texas Instruments (SN76477) för några grundläggande ljudeffekter
Lagring: från början kassettband, senare diskettenheter via 4680-bussen
Operativsystemet var tätt integrerat med den inbyggda BASIC-tolken, ABC BASIC, en egen dialekt som dessutom var ovanligt snabb. I tester i början av 80-talet jämfördes olika datorer med samma BASIC-program, och ABC 80 spöade ofta både IBM PC, Apple III, VIC-20 och ZX81 – särskilt i heltalsaritmetik.
Grafiken var däremot mycket enkel. Ingen ”riktig” högupplöst grafik, utan ett text-TV-liknande system där ett kontrolltecken kunde växla resten av raden till ett läge med 6 pixlar per teckencell. Med lite kreativ programmering gav det som mest 78 × 72 pixlar, hanterat via BASIC-kommandon som SETDOT och CLRDOT. För spel och specialgrafik räckte det ändå förvånansvärt långt.
Inte en ”hemdator” – utan ett arbetsverktyg
När begreppet ”hemdator” dök upp i början av 80-talet syftade det ofta på färgglada, billiga maskiner som kopplades till TV:n och framför allt användes för spel, till exempel VIC-20, ZX Spectrum och senare Commodore 64.
ABC 80 såldes visserligen också till privatpersoner, men sågs i första hand som ett arbetsredskap:
I skolor användes den för programmeringsundervisning och tekniska ämnen.
Inom industri och processstyrning blev den hjärna i många mät- och styrsystem, tack vare 4680-bussen och alla expansionskort som redan fanns till DIAB:s utrustning.
På kontor användes den för kalkyler, enklare ekonomisystem och textbehandling – bland annat med den kända ordbehandlaren Teddy.
Via RS-232-porten kunde den kopplas till skrivare och andra enheter, och med diskettstationer och nätverkssystem (som CAT-net) gick det att bygga hela små kontorsmiljöer kring ABC-datorerna.
Kringutrustning – från bandstationer till nätverk
När ABC 80 först kom ut fanns nästan ingen kringutrustning klar – man fick använda vanliga bandspelare för program och data. Under 1979–80 exploderade dock utbudet:
Kassettbandstationer specialanpassade för datorbruk
Disketter: en rad 5,25- och 8-tums diskettenheter med växande kapacitet (80 kB upp till 1 MB per diskett)
Bussexpansioner som ABC 890 med kortplatser för industrikort
Minneexpansioner upp till 32 kB RAM
Grafikkort för 80-teckens textläge och färg
Lokala nätverk där många ABC 80 kunde dela skivminne och skrivare
CP/M-kort, som gjorde det möjligt att köra mängder av standardprogram för kontorsbruk
En stor del av denna kringutrustning kom också från externa företag som såg affärsmöjligheter kring den växande ABC-basen.
Konflikter bakom kulisserna
Samarbetet mellan Luxor, Scandia Metric och Dataindustrier var inte problemfritt. Förseningar i kringutrustning, kvalitetsproblem med vissa skrivare och diskettstationer samt oenighet om vem som fick sälja vad till vilka kunder skapade spänningar.
Scandia Metric började till exempel exportera ABC 80 till tyska Techno-Term, samtidigt som Luxor själva satsade mer på mjukvaruutveckling och bearbetade skolor och större företag – marknader som egentligen var Scandia Metrics hemmaplan.
Samtidigt vände sig Datasaab (som köpt DIAB:s Seven S-teknik) mot att ABC 80 ansågs vara alltför lik deras tidigare system. Konflikterna löstes så småningom, men resultatet blev att Luxor och DIAB gick vidare tillsammans, medan Scandia Metric successivt hamnade i en mindre roll.
Försäljning och genomslag
Trots alla bekymmer blev ABC 80 en oväntat stor framgång. Några ungefärliga siffror:
1978: ca 200 sålda datorer
1979: ca 6 300
1980: ca 5 000
1981: ca 11 000 (toppåret)
Fram till 1985, då produktionen lades ned, hade ungefär 33 300 ABC 80 sålts. I början av 80-talet uppskattas Luxor ha haft 70–80 % av den svenska persondatormarknaden – en remarkabel position för en svensk dator i konkurrens med amerikanska jättar.
ABC 80 i vardagen
För många svenskar var ABC 80 den första datorn de verkligen fick ”hands-on” på.
I skolor stod ABC 80 i särskilda datasalar där elever fick lära sig skriva BASIC-program, rita enkla diagram eller göra små spel. ABC-klubben, entusiasternas egen förening, spred program via tidningar, möten – och inte minst via närradio, där man kunde spela in program direkt från etern till kassettband.
Hemma i villor och lägenheter användes ABC 80 både för nytta och nöje: schackprogram, labyrintspel som Ariadne, klassiska ”Masken”, textäventyr och egenhändigt skrivna program för allt från familjens ekonomi till enkla databaser.
Efterföljare och slutet för ABC 80
Teknikutvecklingen gick snabbt. Redan tidigt stod det klart att ABC 80 behövde en mer avancerad kontorsinriktad efterföljare, med 80-teckens bredd och bättre grafik. Resultatet blev ABC 800, som lanserades 1981. Den tog över rollen som Luxors främsta kontorsdator, medan ABC 80 levde vidare i skolor, hobbyrum och som styrdator i industrin.
Under mitten av 80-talet kom IBM PC och kompatibla datorer att dominera marknaden, och Luxors ägare Nokia valde till slut att lägga ned ABC-linjen. ABC 80 slutade tillverkas 1985 – men då hade den redan satt ett tydligt avtryck i svensk datorhistoria.
Arvet efter ABC 80
I dag är ABC 80 ett samlarobjekt, men också en symbol för en tid då Sverige låg långt framme tekniskt och vågade bygga en helt egen datorplattform – komplett med hårdvara, operativsystem, BASIC-dialekt, kringutrustning och ett levande ekosystem av användare och utvecklare.
Många som i dag arbetar som programmerare,datatekniker, ingenjörer eller IT-chefer tog sina första stapplande kodsteg framför en flimrande svartvit ABC-skärm. På så sätt blev ABC 80 inte bara ”ännu en dator”, utan en viktig startpunkt för det svenska IT-samhälle vi har i dag.
När Atari lanserade STacy hösten 1989 var ambitionen tydlig: att ta den populära Atari ST från skrivbordet till väskan. Resultatet blev en av de första bärbara datorerna med fullt integrerat MIDI-stöd, vilket gjorde STacy till en oväntad favorit bland musiker, ljudtekniker och producenter världen över.
Trots sin imponerande teknik var STacy allt annat än lättviktig. Med en vikt på över 6,9 kilo och ett batterifack som snabbt limmades igen när energiförbrukningen visade sig katastrofal, var den mer transportabel än bärbar. Men det spelade mindre roll för professionella musikskapare. Den robusta konstruktionen, Motorola 68000-processorn, det inbyggda grafiska gränssnittet Atari TOS och den omfattande anslutningsmöjligheten via MIDI in/ut gjorde STacy till ett kraftfullt arbetsverktyg för musikproduktion – långt innan dagens laptops kunde hantera sådana uppgifter.
Datorn fick särskild uppmärksamhet inom musikscenen. Den användes både på turnéer och i studios av välkända artister, och har till och med bidragit till filmproduktioner – exempelvis till ljudspåret för Born on the Fourth of July, som Oscarnominerades för bästa ljud.
Trots sin avancerade hårdvara blev STacy kortlivad – produktionen upphörde redan 1991. Men dess roll som pionjär inom mobil musikproduktion har gjort att den i dag betraktas som en kultklassiker och är uppskattad bland samlare och retroentusiaster.
Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.
När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.
Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.
Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.
I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.
IBM 5100 Portable Computer lanserades 1975 och blev en milstolpe inom datorhistorien. Trots sin vikt på 25 kilo räknades den som portabel och imponerade med att kombinera skärm, tangentbord, lagring och avancerad beräkningskapacitet i ett enda kompakt system. Med stöd för både APL och BASIC och teknik hämtad från stordatorvärlden blev IBM 5100 ett pionjärsystem som förebådade den personliga datorns genombrott – flera år innan PC-eran tog fart.
När IBM lanserade IBM 5100 Portable Computer den 10 september 1975 skrev man datateknikhistoria. Den vägde visserligen över 25 kilo och krävde eluttag – men ansågs ändå portabel. Med inbyggd skärm, tangentbord, databandstation och upp till 64 KB RAM blev den en av de första kompletta datorerna som fick plats på ett skrivbord (eller i en mycket stark persons bagage).
IBM 5100 var ett direkt resultat av forskningsprototypen SCAMP (Special Computer APL Machine Portable) från 1973, som kallats världens första persondator. Den kunde köra programmeringsspråket APL, vilket tidigare krävde stordatorer. IBM löste detta genom att låta den lilla maskinen emulera stordatorns funktioner via mikroprogrammering – flera år innan PC-eran började.
Den blev ingen massprodukt på grund av sitt höga pris (mellan 8 975 och 19 975 USD, motsvarande upp till ca 117 000 USD idag), men användes inom forskning, teknik och ekonomi. Idag är 5100 ett ikoniskt samlarobjekt och förekommer i popkultur – bland annat i John Titor-historien och anime-serien Steins;Gate, där den under namnet IBN 5100 beskrivs som nyckeln till att bryta tidens barriärer.
Fördelar med IBM 5100 (1975)
Första portabla datorn med CRT-skärm, tangentbord och lagring.
Kunde köra både APL och BASIC – ovanligt kraftfullt för tiden.
Mikroprogrammerad emulering av större datorer.
Avancerad teknik i kompakt format – före sin tid.
Nackdelar
Mycket dyr.
Tung och inte batteridriven.
Svår för vanliga användare, särskilt APL-versionerna.
Bandstationerna var långsamma och känsliga.
IBM 5100 och framtiden
Tekniken som utvecklades för IBM 5100 ledde vidare till datorrevolutionen på 80-talet. Även om modellen inte blev en kommersiell succé pekade den ut riktningen mot dagens bärbara datorer. Flera teknikhistoriker ser den som den första riktiga PC:n, långt före IBM 5150 (PC:n från 1981).
Det är fascinerande att en maskin från mitten av 70-talet kunde inspirera såväl teknikutveckling som science fiction – och fortsätter fascinera människor ett halvt sekel senare
Teknisk fakta: IBM 5100 Portable Computer
Lanseringsår
1975 (10 september)
Typ
”Portabel” persondator (allt-i-ett)
Processor
IBM PALM (16-bitars mikroprocessor, mikrokodad emulator för System/370 och System/3)
Minne (RAM)
16, 32, 48 eller 64 KB
ROM / ROS
Flera hundra KB med systemprogram, APL/BASIC-tolkar
Lagring
Inbyggd QIC-bandstation (DC300-kassetter, ca 204 KB per kassett).
Extern extra bandstation IBM 5106 som tillval.
Skärm
Inbyggd 5" monokrom CRT, 16 rader × 64 tecken
I/O & anslutningar
Tangentbord integrerat i chassit
BNC-kontakt för extern monitor
IBM 5100 Communications Adapter (2741-emulering) som tillval
Valbar seriell I/O-adapter (RS-liknande port)
Programspråk
APL, BASIC eller båda (valbar med strömbrytare på fronten)
När Sony Ericsson lanserade T707 våren 2009 var det med ambitionen att förena mode och mobilteknik. Med sin glansiga vikdesign, ljusbaserade notifieringar och geststyrning riktade den sig till användare som ville att mobilen skulle vara lika mycket accessoar som kommunikationsverktyg. I en tid strax innan smartphone-eran tog över blev T707 ett av de sista stilfulla försöken att göra den klassiska mobiltelefonen både smart och glamourös.
När Sony Ericsson släppte T707 våren 2009 var målet tydligt: att skapa en stilfull telefon som kombinerade elegans med smarta funktioner för den trendmedvetna användaren. Med sin ikoniska vikdesign, ljusbaserade notiser och lysterfinish marknadsfördes den bland annat av tennisstjärnan Maria Sharapova – och positionerades som ett modeaccessoar lika mycket som en mobiltelefon.
Trots att den lanserades i en tid då smartphones började ta över, lyckades T707 sticka ut med funktioner som geststyrning (avvisa samtal med en handviftning), extern monokrom display och anpassningsbara ljuseffekter vid inkommande samtal eller meddelanden. Under skalet erbjöd den en hyggligt kraftfull uppsättning funktioner för sin kategori: 3G-stöd, 3,15 MP-kamera, FM-radio med RDS, e-posthantering, Java-appar och musikspelare med TrackID.
Lätt, smidig och med upp till 16 GB expanderbart minne via Memory Stick Micro var T707 perfekt som partytelefon eller vardagsmobil – särskilt för den som värderade design och stil lika högt som funktionalitet. Men trots sina smarta detaljer hamnade den snart i skuggan av de första Android- och iPhone-modellerna som började dominera marknaden.
Tekniska höjdpunkter
Design: Viktelefon med ljuseffekter och scratch-resistent glas
För många var T707 den sista riktigt populära designfokuserade ”vanliga mobilen” innan smartphone-eran slog igenom på allvar. Den representerar en tid då telefoner ofta valdes efter utseende och stil – och när en blinkande LED eller ett silkeslent skal kunde vara den avgörande faktorn.
När Sinclair QL lanserades 1984 skulle den bli Sinclair Researchs stora ”kvantsprång” från hemdator till seriös arbetsstation. Med en 32-bitarsinspirerad Motorola 68008-processor, modernt multitaskande operativsystem och inbyggd kontorssvit försökte QL locka både småföretagare och avancerade hemmabrukare. Men trots ambitiös teknik, lågt pris och futuristisk design fastnade den mellan världarna – för avancerad och opålitlig för hemmapubliken, för udda och begränsad för den snabbt växande IBM PC-marknaden.
När Sinclair Research lanserade Sinclair QL (Quantum Leap) år 1984 var ambitionen att ta ett stort tekniskt språng framåt – både namnet och tekniken antydde något radikalt. Med en kraftfull 32-bitars-intern Motorola 68008-processor, avancerat operativsystem med preemptiv multitasking och ett medföljande kontorspaket ville QL utmana såväl IBM PC som Apples Macintosh. Priset var attraktivt och funktionerna imponerande, men lanseringen blev brådstörtad. Buggar, bristande tillförlitlighet och udda tekniska val – som Microdrive-baserad lagring – gjorde att datorn aldrig fick det genomslag Sinclair hoppats på.
Ett tekniskt språng – på papperet
Till skillnad från ZX Spectrum använde QL en Motorola 68008-processorn på 7,5 MHz, med 32-bitars arkitektur internt men 8-bitars databus utåt – ett kompromissval för att hålla kostnaden nere. Standardminnet var 128 KB RAM, och datorn stödde upplösningar upp till 512×256 pixlar. Den inkluderade även:
QDOS-operativsystemet med preemptiv multitasking
SuperBASIC, ett strukturerat programspråk och kommandotolk
Psions kontorssvit: ordbehandling, kalkylblad, databas och affärsgrafik
Dubbla Microdrive-enheter för lagring (ersättning för disketter)
Vid tiden var detta banbrytande, men de tekniska kompromisserna – särskilt den 8-bitars databussen, problematiska Microdrives och försenad mjukvaruutveckling – gjorde att QL upplevdes som långsam och opålitlig.
Lanserades för tidigt
QL visades upp 12 januari 1984, en vecka före Macintosh – sannolikt för att stjäla uppmärksamhet. Men datorn var inte färdig. De första exemplaren saknade till och med komplett firmware, som istället levererades via ett externt ROM-”dongle”. Kritiken lät inte vänta på sig, och annonserna anmäldes av brittiska Advertising Standards Authority.
Från framtid till fotnot
Trots sin visionära design blev QL aldrig en kommersiell framgång. Den var snabbare än många konkurrenter på pappret, men:
Microdrives var för opålitliga och dyra att producera
Programbiblioteket var tunt (≈70 spel jämfört med ZX Spectrum >4700)
Affärskunder satsade istället på IBM PC-standard
Tangentbordet – ännu ett gummimembran under kåporna – föll inte professionella användare i smaken
Redan 1985 stoppades produktionen i Storbritannien. När Amstrad köpte Sinclair 1986 avslutades QLs liv officiellt.
Eftermäle och arv
Trots sin korta livstid fick Sinclair QL ett teknikhistoriskt avtryck. Bland annat inspirerade den Linus Torvalds till att skriva egen mjukvara – en vana som senare ledde till utvecklingen av Linux-operativsystemet. Datorn skapade också ett dedikerat entusiast-community och flera kloner, exempelvis:
Operativsystemet vidareutvecklades senare till Minerva och SMSQ/E, och QL-emulatorer används fortfarande på moderna datorer.
Sinclair QL i korthet
Egenskap
Specifikation
Lanserad
12 januari 1984
CPU
Motorola 68008 @ 7.5 MHz
RAM
128 KB (expanderbart till 640 KB / praktiskt 896 KB)
Grafik
256×256 (8 färger) eller 512×256 (4 färger)
Lagring
Dubbla Microdrive-enheter
Operativsystem
QDOS + SuperBASIC
Tangentbord
Gummimembran under hårda tangenter
Inbyggd programvara
Psion Word Processor, Spreadsheet, Database, Business Graphics
Prisbild
Billigare än Macintosh – men ofärdig vid lansering
Producerad till
1985 (UK), officiellt avslutad 1986
Slutsats
Sinclair QL var en dator som visionärt försökte förena kostnadseffektivitet med teknisk innovation – men slutade som en läxa i riskerna med att lansera för tidigt. Trots detta markerade den ett historiskt teknologiskt steg, och dess påverkan på operativsystemutveckling och entusiaster kom att bli större än dess försäljningssiffror.
ABC 1600 var inte bara en dator – den var ett djärvt svenskt tekniksprång. När den lanserades 1985 presenterades den som en avancerad arbetsstation med Unix-stöd, kraftfull grafik och multitaskingförmåga långt före sin tid. Med Motorola 68008-processor, sofistikerad minneshantering och vridbar högupplöst monokrom skärm riktade den sig mot ingenjörer och professionella användare. Trots imponerande teknik blev den aldrig någon försäljningssuccé, men har i efterhand fått kultstatus som ett av de mest ambitiösa svenskutvecklade datorprojekten någonsin.
När ABC 1600 lanserades 1985 var det inte bara ännu en dator. Det var en svensk ingenjörsdröm om framtiden – en Unix-baserad arbetsstation som skulle ta upp kampen mot amerikanska jättar. Med kraftfull Motorola 68008-processor, avancerad minneshantering och monokrom grafik med vridbar skärm riktade den sig mot professionella användare inom teknik och industri. Datorn var både sofistikerad och före sin tid, med finesser som blitterkrets för snabba grafiska operationer och ett fönstersystem utvecklat vid universitetet.
Trots sin tekniska briljans blev ABC 1600 aldrig en kommersiell succé. Målet var 5 000 sålda enheter för lönsamhet, men verkligheten landade på cirka 400 exemplar. Visionen om svenska Unix-arbetsstationer dog när Nokia tog över Luxor – och med den avslutades ett av de mest ambitiösa datorprojekten i svensk industrihistoria.
Men än idag fascinerar ABC 1600 entusiaster. Den visar hur långt fram svensk datorteknik kunde vara – och hur stor skillnaden kan vara mellan teknisk innovation och marknadens behov.
Teknisk fakta – ABC 1600
Tillverkare: Luxor (i samarbete med Dataindustrier)
Lanseringsår: 1985
Processor (CPU): Motorola 68008, 16-bitars kärna med 8-bitars databuss
Minne: 1 MB RAM (med MAC – Memory Access Controller för minnesskydd och multitasking)
Oric-datorerna blev ett oväntat fenomen i hemdatormarknaden på 1980-talet. Med inspiration från ZX Spectrum och drivna av den kraftfulla MOS 6502-processorn, lyckades de förena lågt pris med imponerande tekniska möjligheter. Trots hård konkurrens från större aktörer blev Oric-1 och efterföljaren Oric Atmos storsäljare i både Storbritannien och Frankrike. De erbjöd färggrafik, ljudchip och ett programmerbart BASIC i ROM – egenskaper som gjorde dem attraktiva för allt från spel till hobbyprogrammering. Även om Oric aldrig nådde samma genomslag globalt, lämnade den ett varaktigt avtryck och lever vidare genom entusiaster och samlarvärlden än idag.
När hemdatormarknaden exploderade i början av 1980-talet dominerades den av brittiska och amerikanska aktörer som Sinclair, Commodore och Atari. Men mitt i denna konkurrens dök en ny spelare upp – Oric, utvecklad av brittiska Tangerine Computer Systems. Drivna av framgången hos ZX Spectrum lanserade de år 1982 Oric-1, en prisvärd dator med god grafik och ljud, baserad på den klassiska MOS 6502-processorn på 1 MHz. Datorn sålde över 210 000 exemplar under sitt första år, vilket gjorde den till Frankrikes bästsäljande dator 1983.
Precis som många hemdatorer i tiden levererades Oric-1 med BASIC i ROM, men den skiljde sig med bättre ljud, fler grafiklägen och möjligheten att på ett smart sätt kombinera text och grafik. Dess lo-res-läge kunde efterlikna Teletext, och hi-res-läget erbjöd 240×200 bildpunkter – mer än tillräckligt för tidiga spel och hobbygrafik, även om den drabbades av det klassiska “attribute clash”-problemet som många 8-bitars datorer gjorde.
Efterföljaren Oric Atmos kom 1984 med förbättrat tangentbord och uppdaterad ROM, vilket rättade flera brister – men inte alla; den ökända felhanteringen vid bandinläsning fanns kvar. Trots lovande utveckling och introduktionen av ytterligare modeller som Stratos och Telestrat, lyckades Oric aldrig riktigt stabilisera ekonomin, och bolaget upplöstes definitivt 1987.
Intressant nog överlevde tekniken längre i Östeuropa. Yugoslaviska licenstagare producerade kloner som Nova 64 in på 1990-talet, vilket visar hur stor betydelse Oric fick i vissa regioner.
Ett brittiskt försök med europeiskt genomslag
Oric lyckades aldrig riktigt skaka om marknaden globalt, men den representerar en tid då europeiska ingenjörer försökte utmana de stora aktörerna med kreativa lösningar, god prestanda för pengarna och charmig design.
Och idag? Oric är ett nostalgiskt samlarobjekt, särskilt Atmos-modellen med sitt röda skal och ikoniska formspråk. För entusiaster inom retrodatorkultur står den kvar som ett bevis på att även mindre tillverkare kunde sätta avtryck – om än kortvarigt.
När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.
När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.
Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet
Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.
Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:
använda standardkomponenter från andra tillverkare
köpa in operativsystem utifrån
sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears
För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.
Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på
En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:
standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
noggrant publicerade tekniska manualer
IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:
externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara
Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.
Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa
Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.
Processor och minne
CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
RAM:
tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)
Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkoprocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.
Grafik och skärm
Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:
MDA (Monochrome Display Adapter)
skarp monokrom text
perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
kunde inte visa grafik
CGA (Color Graphics Adapter)
färggrafik, text + grafiklägen
signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
enklare spelgrafik och diagram
Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.
Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)
Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:
kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
diskettenheter (5,25 tum):
först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
en eller två inbyggda enheter i fronten
I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:
IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk
Tangentbordet – den oväntade stjärnan
Tangentbordet var en av de stora “selling points”:
rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
distinkta, taktila tangenter
layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter
Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.
Program och operativsystem – när DOS tog över världen
IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:
CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)
I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:
CP/M-86 kom sent och var dyrt
p-System blev en nischlösning
DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd
Dessutom fanns:
BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.
Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard
IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:
leveranser upp mot 40 000 PC per månad
många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
stora företag började standardisera på IBM PC
i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden
Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.
Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”
Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:
körde samma program
använde samma expansionskort
fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare
Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.
Resultatet blev:
en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
hård konkurrens på pris och prestanda
att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard
Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.
Arvet – IBM PC som osynlig mall
Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:
x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
PC-tangentbordets layout och känsla
Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.
Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)
Tillverkare
IBM
Modell
IBM Personal Computer (5150)
Lansering
12 augusti 1981
Typ
Stationär persondator
CPU
Intel 8088 @ 4,77 MHz
RAM (grund)
16 KB eller 64 KB
RAM (max)
640 KB (med expansionskort)
ROM
BIOS + IBM BASIC
Operativsystem
IBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
Lagring
1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
Grafik
MDA (mono), CGA (färg)
Bildskärm
IBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
IBM 5120 lanserades 1980 som den mest prisvärda affärsdatorn från IBM dittills – ett kompakt och stationärt system som tog minidatorns beräkningskraft in i kontorsmiljön. Med inbyggd skärm, dubbla 8-tums diskettstationer och programmeringsspråk som BASIC och APL direkt i ROM, blev den ett attraktivt alternativ för småföretag som behövde kraftfull databehandling utan att investera i stora datorsystem. Dess ergonomiska design och fokus på användbarhet gjorde den unik för sin tid och bidrog till att datorn mottog flera designutmärkelser.
IBM 5120 – när storföretagsdatorn flyttade in på skrivbordet
När IBM 5120 lanserades i februari 1980 markerade det ett viktigt steg i datorhistorien: kraften hos minidatorer – tidigare reserverade för stora företag och tekniska institutioner – blev tillgänglig i ett format som fick plats på skrivbordet. Med integrerad skärm, inbyggda diskettenheter och både BASIC och APL inladdade direkt i ROM var IBM 5120 riktad till små och medelstora företag som ville digitalisera sin administration utan att investera i storskaliga datorsystem.
Till skillnad från sin föregångare IBM 5110 var 5120 mer stationär och utformad för kontorsmiljön. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, två inbyggda 8-tums diskettenheter på 1,2 MB vardera och totalt 32 KB RAM – imponerande specifikationer för sin tid. Det som verkligen stack ut var att användaren kunde välja programmeringsspråk via en fysisk strömbrytare på fronten – BASIC för traditionell affärslogik eller APL, ett avancerat språk som gjorde det möjligt att köra program utvecklade för IBMs minidatorer.
IBM marknadsförde 5120 som den billigaste affärsdatorn man någonsin släppt, men med ett prisintervall på 9 340 till 23 990 dollar var den fortfarande långt ifrån konsumentvänlig. Träffsäker ergonomi och modern formgivning gjorde den dock till en prisvinnare: den lyftes fram som både praktisk och elegant, med mindre skrivbordsåtgång och inbyggt handledsstöd i tangentbordet.
Trots sin tekniska potential saknade 5120 både nätverksfunktioner och hårddisk – ett kraftigt hinder vid en tid då datadelning började bli allt viktigare. Lösningen kom från externa utvecklare: 1981 skapade Core International världens första hårddisk och lokala nätverk (CoreNet) för IBM 5110/5120. Senare, 1984, gjorde deras mjukvara PC51 det möjligt att köra IBM 5100-seriens BASIC-program direkt på IBM PC.
IBM 5120 kanske inte blev en långlivad succé, men den banade väg för framtida kontorsdatorer och visade att avancerad datorkraft inte behövde vara större än en skrivmaskin. Den representerar övergången från specialiserade system till persondatorer – och blev en del av den resa som slutligen ledde till PC-eran.
IBM 5120 – Teknisk specifikation
Lanseringsår: 1980 Processor: NEC D780C-1 (Z80A-kompatibel), 16-bit, 3,25 MHz RAM: 32 KB ROM: Språk i ROM – BASIC & APL (väljbara via fysisk brytare) Lagring: 2 × 8-tums floppy (1,2 MB vardera), stöd för extern IBM 5114 med ytterligare 2 enheter Skärm: Inbyggd 9” monokrom (textbaserad) Operativsystem / Programmering: BASIC, APL Anslutningar: Kassettport, expansionsport, seriella anslutningar (via extern utrustning) Nätverk: Inget LAN-stöd från IBM (senare möjligt via CoreNet från tredje part) Hårddisk: Ingen inbyggd – första hårddisksystemet utvecklades externt 1981 Externt språkstöd: Program skrivet för IBM-minidatorer i APL kunde köras Mått: Stationärt desktop-system (storlek motsvarande skrivmaskin) Vikt: Ej exakt angiven, men betydligt tyngre än bärbara 5110 Pris vid lansering: 9 340 – 23 990 USD beroende på konfiguration Kända användningsområden: Bokföring, inventering, lönehantering, affärssystem Särskilda funktioner: Ergonomiskt tangentbord med handledsstöd, minskat skrivbordsutrymme Utvecklad för: Mindre företag som behövde minidatorprestanda i kontorsmiljö
Commodore PET var datorn som tog steget från teknikentusiaster till klassrum och kontor. När den lanserades 1977 blev den en av de första kompletta persondatorerna – med skärm, tangentbord, lagring och processor i ett enda paket. I en tid då datorer ofta bestod av lösa komponenter och avancerad montering visade PET att en dator kunde vara både användarvänlig och tillgänglig. Det var starten på den moderna hemdatoreran – och grunden till Commodores senare framgångar med VIC-20 och Commodore 64.
Commodore PET – Datorn som satte standarden för persondatorer
När Commodore PET lanserades 1977 markerade den början på en helt ny era – det var en av de första kompletta persondatorerna riktade till vanliga användare. PET stod för Personal Electronic Transactor och namnet föddes efter att en av utvecklarna såg en ”Pet Rock” i Kalifornien och skämtsamt föreslog att de skulle skapa en ”husdator”. Det låter kanske som ett kul sidospår, men resultatet blev historiskt viktig teknik.
En av ”1977 års treenighet”
Tillsammans med Apple II och TRS-80 räknas Commodore PET till den så kallade 1977-trinity – de tre datorer som banade väg för hemdatorboomen. Där många tidigare system krävde separat skärm, kasettspelare och tangentbord, levererade PET allt i samma låda: skärm, CPU, RAM, tangentbord och till och med kassettbandspelare i de tidiga modellerna.
Från miniräknare till mikrocomputer
Idén föddes när Commodore fick problem med sina kalkylatorer på grund av konkurrens från Texas Instruments. Ingenjören Chuck Peddle såg potentialen i den nyutvecklade 6502-processorn och övertygade Commodore-chefen Jack Tramiel om att deras framtid låg i datorer – inte i miniräknare.
Tramiel gav Peddle sex månader att ta fram en färdig modell. Resultatet blev Commodore PET 2001, som premiärvisades på Consumer Electronics Show i januari 1977.
Teknik som imponerade – och irriterade
Funktion
Fakta
CPU
MOS 6502
RAM
4 KB eller 8 KB (uppgraderbart till 32 KB)
Lagring
Inbyggd kassett (Datasette), 750 baud effektivt
Grafik
40×25 tecken, monokrom
Operativsystem
Commodore BASIC (Microsoft BASIC 6502)
Tangentbord
Ursprungligen chiclet-modell – starkt kritiserat
Expansionsport
IEEE-488 → kunde användas som tidig nätverkslösning!
Trots begränsad grafik kunde PET göra mer än vad man trott tack vare PETSCII, ett avancerat teckenformat med symboler och grafiska element. Spel som Space Invaders och Labyrinth dök upp – trots att skärmen bara kunde visa textgrafik.
En favorit inom utbildning och kontor
PET blev snabbt populär särskilt i skolor och på kontor, framför allt i Nordamerika och Europa. Den var robust byggd i metall, lätt att underhålla och kunde dela skrivare och diskettenheter via IEEE-488-porten – långt innan nätverk var standard.
Utvecklingen fortsatte
Efter PET 2001 följde modeller som:
Commodore 3000-serien – kraftigare tangentbord
4000- och 8000-serien – mer RAM, större skärm
SuperPET (SP9000) – riktad mot universitet, stödde COBOL, FORTRAN och Pascal
Porsche PET (8296) – modernare design och upp till 128 KB RAM
Totalt såldes runt 219 000 PET-datorer innan serien avslutades 1982.
Legacy – varför gör PET fortfarande väsen av sig?
Den var den första massproducerade allt-i-ett-datorn.
Den använde Microsoft BASIC, innan Microsoft blev dominerande på PC-marknaden.
Den blev en utbildningsdator för en hel generation.
Den skapade grunden för Commodores kommande succéer: VIC-20 och Commodore 64.
I modern tid har entusiaster till och med återskapat PET i färg, något som aldrig fanns officiellt. Datorn emuleras idag via VICE och används i retroprojekt världen över.
Slutsats
Commodore PET var långt ifrån perfekt – tangentbordet var obekvämt, grafik begränsad och tidiga modeller hade buggar i systemet. Men framför allt var den banbrytande. Den visade att en dator kunde vara ett verktyg för alla, inte bara för tekniker – och öppnade dörren till persondatorrevolutionen.
Den var kanske inte den mest kraftfulla, men utan Commodore PET hade datorvärlden sett helt annorlunda ut.
Commodore 16 lanserades 1984 som ett prisvärt alternativ för nybörjare inom hemdatorteknik – men under ytan dolde sig en oväntat kompetent maskin. Med en snabbare processor än både VIC-20 och Commodore 64, en avancerad grafikpalett på över 120 färger och inbyggda grafikkommandon i BASIC, försökte C16 positionera sig som framtidens instegsmodell. Trots ett snävt minne och avsaknad av viktiga anslutningar fick den ett varmt mottagande i delar av Europa och Mexiko – inte minst som många användares allra första dator. Här är berättelsen om den underskattade Commodore-modellen som skapades för att konkurrera med lågprisalternativen, men som i efterhand kom att vinna hjärtan där elektronik annars var otillgänglig.
Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem
När Commodore 16 lanserades 1984 var målet tydligt: att skapa en billig instegsmodell som skulle ersätta VIC-20 och konkurrera med lågprisdatorer från Timex, Mattel och Texas Instruments. Resultatet blev en maskin som tekniskt sett var imponerande för sin prisklass – men som misslyckades kapitalt i USA. Ändå kom den att få ett oväntat eftermäle, framför allt i Europa och Mexiko, där den spelade en viktig roll för många människors första möte med datorer.
Trots namnet var Commodore 16 inget enklare syskon till Commodore 64 – den var i praktiken mer en bantad Plus/4, byggd kring den så kallade TED-kretsen som hanterade både grafik, ljud och minneshantering. Processorn körde dessutom cirka 75 % snabbare än förlagan i C64, och BASIC-versionen innehöll avancerade grafikkommandon som kraftigt förenklade bildhantering. Men avsaknaden av hårdvarusprites och ett betydligt enklare ljudsystem gjorde att spelupplevelsen inte kunde mäta sig med storebror.
Även om C16 var tänkt som billig dator för hemmabruk saknades viktiga anslutningar – exempelvis gameportar och användarport – vilket gjorde att mycket befintlig kringutrustning inte fungerade direkt. Den hade bara 16 KB RAM (varav cirka 12 KB tillgängligt i BASIC), så många program behövde trimmas för att fungera. En 64 KB-expansion kunde göra den till nästan en Plus/4, men dessa såldes aldrig officiellt av Commodore.
Trots sin blygsamma början kom Commodore 16 att göra stor skillnad, särskilt i länder som Ungern där västerländsk datorutrustning var nästintill otillgänglig. De låga restpriserna efter 1986 ledde till att många östblocksanvändare fick sin allra första datorupplevelse via just denna modell – och entusiasterna höll liv i plattformen långt in på 1990-talet.
I Mexiko såldes den som Sigma-Commodore 16 och gjorde stor succé. Där kunde kunder till och med provspela datorerna i butik, vilket ökade intresset markant. Lokala tävlingar arrangerades, och unik programvara utvecklades enbart för den mexikanska marknaden – idag mycket svår att hitta.
Commodore 16 må vara en parentes i datorkommunismens historia – men en viktig sådan. Den var aldrig bäst eller mest avancerad. Men den var tillräckligt bra, tillräckligt billig och tillräckligt tillgänglig för att öppna dörren till datorvärlden för en helt ny generation användare.
Den blev inte en vinnare – men den blev en första dator för många.
Faktaruta: Commodore 16 – teknisk specifikation
Tillverkare
Commodore International
Modell
Commodore 16 (C16)
Lanseringsår
1984
CPU
7501 / 8501 (6502-kompatibel)
Klockfrekvens
≈ 75 % snabbare än VIC-20/C64 (beroende på region/TV-standard)
40×25 text
320×200 högupplöst grafik (2 färger per 8×8-block)
160×200 multicolor (4 färger per block)
Upp till 121 färger i paletten
Ljud
Inbyggt ljud via TED-krets (enkel ljudgenerator, enklare än SID i C64)
Operativmiljö
Inbyggd Commodore BASIC (med grafikkommandon)
Lagring
Datasettband (C16-familjens egna enheter, t.ex. 1531), 1541-diskett via seriell port
Expansionsport
Cartridge-/minnesport (kunde uppgraderas till 64 KB via tredjepartsmoduler)
Portar
Seriell IEC-bus (disketter/skrivare, kompatibel med VIC-20/C64)
Kassettport
C16-specifika joystickportar (kan användas med C64-joysticks via adapter)
TV/RF-utgång och kompositvideo (beroende på region)
Kompatibilitet
Delvis kompatibel med Plus/4 – full kompatibilitet med 64 KB (ej inbyggd programsvit och användarport)
Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.
Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.
En förbättrad ZX81 – med kompromisser
Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.
Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.
Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.
Europeisk framgång – och kloner över hela världen
Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.
Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.
Idag – en raritet för samlare
Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.
Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.
Lambda 8300 – Teknisk specifikation
Tillverkare
Lambda Electronics Limited (Hongkong)
Lanseringsår
1983
Processor (CPU)
NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
Arbetsminne (RAM)
2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
Lagring
Kassettband (ljud, in/ut)
Operativmiljö
Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
Grafikchip
C4005 ULA I/O
Video / bild
UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
Monokrom text: 32 x 24 tecken
Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
Spectravideo SV-318 – Den lilla datorn med stora ambitioner
Trots sina begränsningar blev Spectravideo SV-318 en dator som väckte uppmärksamhet vid sin lansering 1983. Med sin ovanliga joysticklösning, sina starka grafiska möjligheter och ambitionen att konkurrera med större system representerar den ett fascinerande steg i hemdatorernas utveckling. Det var en liten maskin med stora visioner – och ett av de tidiga försöken att förena spel, produktivitet och teknisk innovation i ett kompakt format.
När Spectravideo lanserade SV-318 1983 var det en kompakt dator med stora drömmar. Trots sin blygsamma mängd minne och något udda konstruktion blev den uppmärksammad för innovativa idéer och imponerande grafik. Den riktade sig främst till hemanvändare och spelentusiaster och kom att spela en viktig roll i övergången mot mer standardiserade hemdatorsystem, såsom MSX – även om den själv aldrig fullt ut nådde dit.
Den mest iögonfallande delen av SV-318 var dess inbyggda styrsystem: en cirkelformad knapp som kunde användas både som joystick och som styrplatta. Genom att stoppa in en liten röd plastpinne förvandlades den till en joystick – tog man bort pinnen fungerade den som piltangent för textarbete. Designen var kreativ, men det platta chiclet-tangentbordet gjorde skrivupplevelsen allt annat än bekväm.
Trots detta ansågs SV-318 vara en attraktiv dator för sin tid. Popular Mechanics beskrev den 1984 som ”värd att leta upp … en mycket trevlig liten maskin” och framhöll grafiken som ”slående”. Däremot avrådde man köpare från att förbise det begränsade utbudet av programvara.
Tekniskt sett var SV-318 nära besläktad med storebror SV-328 – de delade både moderkort, expansionsmöjligheter och chassi. Skillnaden låg främst i minnesstorleken och tangentbordet. I grunden var datorn en kraftfull spelmaskin med potential: en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, grafikchipet TMS9918 med stöd för 16 färger och upp till 32 sprites samt ljudkretsen AY-3-8910, vida känd från tidens spelkonsoler.
Även om den inte var fullt kompatibel med MSX-standarden, spreds uppfattningen att den använde ”Microsoft Extended BASIC” – något som marknadsföringen skickligt utnyttjade. Dessutom gjorde Spectravideo den uppmärksammade speladaptern SV-603, som gjorde det möjligt att spela ColecoVision-spel direkt på SV-318.
Över 130 spel lanserades totalt, vilket bidrog till att ge maskinen ett uppskattat liv bland spelintresserade innan den till sist hamnade i skuggan av mer kraftfulla system.
Övrigt: Inbyggd högtalare med volymreglage, Hangul BASIC, demo-kassett medföljde
SV-318 må ha varit begränsad – men den var också ovanligt djärv. En dator som kombinerade spelglädje med teknisk innovation och som lade grunden till ett större samarbete, vilket i slutändan banade väg för MSX-standarden och internationella satsningar från både Spectravideo och Samsung. En liten maskin med oväntat stort avtryck.
Sony Ericsson M600 var mobiltelefonen som bröt mot trenden. När den släpptes 2006 prioriterade den inte kamera eller nöjesfunktioner, utan ren produktivitet. Med pekskärm, QWERTY-tangentbord, Symbian-plattform och stöd för affärsdokument markerade den ett tidigt steg mot dagens arbetsmobiler – och visade att en telefon kunde vara mer dator än kommunikationsredskap.
Sony Ericsson M600 – mobilen som ville vara din fickdator
När Sony Ericsson M600 lanserades i februari 2006 markerade den ett tydligt skifte mot det professionella segmentet. Här var en mobiltelefon som inte bara skulle ringa samtal, utan även hantera dokument, kalender, e-post och webbsurfning – allt i ett slimmat format på bara 15 mm tjocklek. Utan kamera, men med ett kompakt QWERTY-tangentbord och pekskärm, riktade sig M600 direkt till affärsanvändare som behövde produktivitet i fickan långt innan smartphones dominerade marknaden.
Den körde Symbian OS 9.1 med UIQ 3.0, vilket möjliggjorde avancerade appar och multitasking. En resistiv pekskärm med handskriftsigenkänning gjorde det möjligt att skriva direkt med fingret eller stylus, och med ett dokumentvisningsstöd för Word, Excel, PowerPoint och PDF blev M600 en tidig mobil ersättare till handdatorer. Den 32-bitars Philips Nexperia-processorn på 208 MHz var imponerande för sin tid, och möjligheten att använda Memory Stick Micro (M2)-kort upp till 4 GB gjorde att den kunde lagra både arbetsfiler och medieinnehåll.
Med Bluetooth 2.0 (inklusive A2DP), HTML-webbläsare (Opera 8) och RSS-läsare var M600 byggd för uppkoppling – dock utan Wi-Fi, vilket begränsade flexibiliteten. Avsaknaden av kamera var ett medvetet val för att enklare kunna användas i säkerhetsklassade miljöer, något som gjorde den uppskattad inom vissa yrkesgrupper.
Trots sin seriösa profil vägde den just 112 gram, vilket gjorde den lättare än många vanliga mobiltelefoner. Batteritiden var dessutom imponerande med upp till 340 timmars standby och 7 timmar samtalstid. För många blev Sony Ericsson M600 en föregångare till dagens smarta arbetsmobiler – en telefon som inte försökte vara underhållning, utan ett rent arbetsverktyg.
Ericsson T68 representerade ett tydligt steg in i framtiden när den lanserades i slutet av 2001. Som Ericssons första mobiltelefon med färgskärm kombinerade den avancerad teknik med ett elegant och kompakt format. Med joystickstyrning, Bluetooth och stöd för nya kommunikationsformer banade T68 väg för den moderna mobilen – långt innan smartphones blev vardag.
När Ericsson lanserade T68 i slutet av 2001 markerade det ett av de mest betydelsefulla stegen i mobiltelefonins utveckling. Det var Ericssons första telefon med färgskärm – ett stort tekniksprång vid en tid då de flesta mobiler fortfarande använde monokroma displayer. Med joystickstyrning, Bluetooth-stöd och möjlighet att hantera bilder blev T68 snabbt ett av de mest ikoniska modellerna i företagets produktlinje. Mobilen kombinerade elegant design med avancerade funktioner och satte standarden för kommande generationer.
Trots att den var liten och vägde endast 84 gram var Ericsson T68 ovanligt kraftfull för sin tid. Den erbjöd MMS-stöd (vilket var revolutionerande först efter uppgraderingen till T68i), röststyrning och möjlighet att spara hundratals kalenderposter. Den kom dessutom i exklusiva färger som Zirocñan Gold och Lunar Grey, vilket förstärkte dess premiumkänsla. T68 blev snabbt populär bland teknikentusiaster och professionella användare som ville ligga i framkant – och den kom att definiera vad en ”smart” mobil kunde vara innan smartphones tog över.
Ericsson T39 var mobilen som tog ett djärvt steg in i framtiden. När den lanserades 2001 saknade den färgskärm och kamera – men var istället en av de första mobilerna med Bluetooth, e-poststöd och extrem batteritid. T39 riktade sig till den tidens digitala pionjärer och blev snabbt en favorit bland resande yrkespersoner. Den diskreta designen dolde en tekniskt avancerad inre värld som lade grunden för kommande generationer av smarta telefoner.
Ericsson T39 – Mobilen som visade vägen mot det smarta kommunikationssamhället
När Ericsson T39 lanserades år 2001 var mobilmarknaden på väg in i en ny era. Färgskärmar, digitalkameror och polyfona ringsignaler fanns ännu bara i prototypstadiet. Istället var T39 en telefon som fokuserade på något annat – den digitala framtiden. Med Bluetooth, e-poststöd och extrem batteritid blev T39 en banbrytare för det som vi idag tar för givet: ständig uppkoppling och trådlös kommunikation.
En tidig affärstelefon för den digitala nomaden
Med en vikt på endast 86 gram och en tjocklek på 18 millimeter var T39 ovanligt slimmad för sin tid. Den klassiska ”flipluckan” skyddade knapparna och gav telefonen ett professionellt utseende. Fokus låg på funktionalitet snarare än underhållning – användare kunde hantera SMS, e-post och kontaktlistor med över 500 poster, något som var mycket avancerat i början av 2000-talet.
Telefonen var dessutom utrustad med röststyrning, WAP-webbläsare och möjlighet att synkronisera kalender och kontakter via infraröd överföring. Men det mest revolutionerande var stödet för Bluetooth 1.0b – T39 blev en av de första mobiltelefonerna som kunde anslutas trådlöst till headset, datorer och andra enheter. Ett litet steg ur dagens perspektiv, men ett enormt genombrott då.
Teknisk innovation bakom enkel yta
Trots sitt enkla svartvita grafiska gränssnitt med fyra rader och 101×54 pixelupplösning var telefonens insida avancerad. Den klarade SMS och e-post, kunde kommunicera med datorer via infraröd port och erbjöd funktioner som:
Prediktiv textinmatning
Profiler och snabbkommandon
Röstuppringning och röststyrda svar
Organiseringsverktyg som kalender och alarm
T39 var särskilt populär bland yrkespersoner som behövde pålitlig kommunikation under resor. Med det stora batteriet kunde telefonen hålla igång upp till 29 dagar i standbyläge och erbjuda samtalstid på upp till 25 timmar, vilket var nästan oslagbart vid den tiden.
Designen – enkel, funktionell och ikonisk
Telefonen tillverkades i tre färger: Classic Blue, Icecap Blue och Rose White, vilket gav den en sober stil men också viss personlighet. Den aktiva flippen – som automatiskt svarade på samtal när luckan öppnades – gjorde telefonen både smidig och rolig att använda.
En mobil före sin tid
Ericsson T39 var inte en massmodell utan snarare ett verktyg. Den riktade sig till användare med behov av mer än vanliga samtal – den var ett verktyg för arbete, organisering och uppkoppling. Den visade vägen för telefoner som T68i och senare Sony Ericsson-modeller, där trådlös kommunikation och smarta funktioner tog över mobilvärlden.
T39 blev därför en viktig milstolpe i mobilhistorien – en telefon som med sitt tekniska fokus banade väg för de första smarta mobilerna.
Sammanfattning
Egenskap
Detalj
Lanseringsår
2001
Vikt/Tjocklek
86 g / 18 mm
Skärm
Monokrom, 101×54 px
Bluetooth
1.0b (en av de första i mobiltelefoner)
Batteritid
Upp till 29 dagar standby
Minnesfunktioner
510 poster i telefonboken
Trådlös överföring
Bluetooth, infraröd
Övrigt
SMS, e-post, WAP, röststyrning, aktiv flip
Ericsson T39 må inte ha haft den färgstarkaste skärmen, men den var den första som visade hur en mobil kunde bli en riktig följeslagare i det digitala livet. En pionjär, helt enkelt.
Samsung SPC-800 var Samsungs första – och enda – försök att ta plats på MSX-marknaden. Lanserad 1984 kombinerade den typiska MSX-standardens flexibilitet med ovanligt egenartade hårdvaridetaljer, som en inbyggd högtalare med volymkontroll och stöd för Hangul BASIC. Med 64 kB RAM, grafikchip från Texas Instruments och ljudkrets från AY-3-8910 var det en fullt kapabel hemdator för både spel och utbildning. Trots sin begränsade spridning blev SPC-800 ett tydligt bevis på Samsungs tidiga ambitioner inom datorindustrin.
Samsung SPC-800 är en ovanlig och historiskt intressant dator – den enda MSX-modell som någonsin tillverkades av Samsung. Lanserad 1984 för den sydkoreanska marknaden erbjöd den 64 kB RAM, 16 kB videominne och baserades på Texas Instruments TMS9118NL-grafikchip med stöd för upp till 16 färger.
Ljudet genererades av AY-3-8910 PSG – samma typ som användes i flera spelkonsoler och hemdatorer under samma era. Det som gjorde SPC-800 särskilt unik var den inbyggda högtalaren med justerbar volym, något så gott som unheard of i konkurrenterna. Den körde Hangul BASIC och använde MSX-kassetter som media, vilket gjorde den både utbildningsvänlig och spelbar. Två versioner släpptes, med skillnader i färgsättning och anslutningar – och den kom till och med att säljas under andra namn i Europa och Italien.
SPC-800 blev ingen global succé, men står idag som ett fascinerande exempel på hur Samsung tidigt experimenterade inom hemdatorsegmentet.
Samsung Galaxy S24 Ultra markerar ett tydligt steg mot framtidens mobila teknik. Med kraftfull hårdvara som närmar sig prestandan hos en bärbar dator, långsiktigt programvarustöd och funktioner som S Pen och Samsung DeX är modellen designad för avancerade användare som kräver mer än en traditionell smartphone. Den robusta titanramen, högupplösta kamerorna och den extremt ljusstarka LTPO-skärmen gör den till ett professionellt verktyg lika mycket som en mobiltelefon.
I januari 2024 lanserade Samsung sitt flaggskepp Galaxy S24 Ultra – en mobil som närmar sig prestandan hos en bärbar dator. Med titanram, upp till 1 TB lagring, integrerad S Pen och 7 års mjukvaruuppdateringar är den konstruerad för lång livslängd och professionellt användande. Detta är inte bara en smartphone, utan ett tekniskt verktyg riktat till avancerade användare som utvecklare, kreatörer och analytiker.
Design och konstruktion
Mobilen är tillverkad med glasskivor fram och bak (Corning Gorilla Armor) och en ram i titan (grad 2). Den är IP68-klassad för damm- och vattenskydd (upp till 1,5 meter i 30 minuter). Trots sin robusthet väger den endast 232–233 gram och är 8,6 mm tjock.
Skärm
Den 6,8 tum stora LTPO AMOLED 2X-skärmen erbjuder upp till 120 Hz adaptiv uppdateringsfrekvens och når en maximal ljusstyrka på 2600 nits. Upplösningen är 1440 × 3120 pixlar med cirka 505 ppi. Den är utrustad med anti-reflektiv DX-coating som förbättrar läsbarheten i starkt ljus.
Prestanda
Galaxy S24 Ultra drivs av Qualcomm Snapdragon 8 Gen 3 (4 nm) med åtta processorkärnor upp till 3,39 GHz. Enheten levereras med 12 GB RAM och UFS 4.0-lagring.
Benchmarkresultat:
AnTuTu v10: 1 823 822
GeekBench v6: 7076
3DMark Wild Life Extreme: 4983
Kamera
Enheten har ett fyrkamerasystem:
200 MP huvudsensor, f/1.7, OIS
50 MP tele (5× optisk zoom), OIS
10 MP tele (3× optisk zoom), OIS
12 MP ultravidvinkel
Videoinspelning stöder upp till 8K vid 24/30 fps samt 4K upp till 120 fps.
S Pen och skrivbordsfunktion
S Pen har Bluetooth, accelerometer och gyroskopstöd. Genom Samsung DeX (även trådlöst) kan telefonen fungera som dator via extern skärm, tangentbord och mus.
Batteri
5000 mAh
45 W kabel (65 % på 30 minuter)
15 W trådlöst
4,5 W omvänd trådladdning
Anslutningar och funktioner
Funktion
Specifikation
Wi-Fi
802.11 a/b/g/n/ac/6e/7
Bluetooth
5.3
USB
Type-C 3.2 med DisplayPort 1.2
Positionering
GPS, GLONASS, BDS, GALILEO, QZSS
Fingeravtryck
Ultraljudssensor under skärmen
UWB
Ja
NFC
Ja
SIM
Nano-SIM och eSIM (variantberoende)
Programvarustöd
Telefonen levereras med Android 14 och One UI 8.0. Samsung har lovat upp till 7 större Android-uppdateringar och 7 års säkerhetsuppdateringar.
Galaxy S24 Ultra är en högpresterande mobil utvecklad för avancerad användning och lång livslängd. Kombinationen av titanram, kraftfull hårdvara, avancerade kamerasystem och datorfunktion via DeX gör den till ett av de mest fullutrustade mobilalternativen på marknaden 2024. Den lämpar sig särskilt väl för kreatörer, tekniskt orienterade användare och personer som vill kombinera mobilitet med maximal kapacitet.
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
Den ser kanske ut som ännu en anonym räknemaskin från 1960-talets kontor – men bakom Facit 1121 döljer sig en fascinerande historia om teknikskifte, internationellt samarbete och tidig elektronik i sin mest råa form. Trots det svenska namnet var denna avancerade maskin byggd i Japan av Hayakawa Electric, framtida Sharp, och blev en länk mellan mekanikens era och den digitala revolution som snart skulle förändra världen. Facit 1121 är inte bara en räknare, utan ett tidigt exempel på global teknikutveckling – och ett imponerande ingenjörsmonster fyllt av Nixie-rör, transistorer och mikroprogrammerad logik.
När man tänker på svenska räknemaskiner från 1960-talet går tankarna ofta till Facits eleganta mekaniska kontorsmaskiner. Men bland alla kugghjul och vevar finns ett mindre känt kapitel: Facit 1121, en av företagets första elektroniska räknare – som visade sig vara… japansk.
Vid en första anblick ser Facit 1121 ut som vilken tidig elektronisk räknare som helst. Men den som besökt Old Calculator Museum i Kalifornien kanske höjer på ögonbrynen, för maskinen är nästan en tvilling till Sharp Compet 20, lanserad 1965 av japanska Hayakawa Electric (föregångare till Sharp Corporation). Detta är ingen slump: Facit 1121 var en Compet 20 – byggd i Japan, licensmärkt av Facit och distribuerad under svenskt namn.
När Facit blev global – med hjälp av Japan
Efter succén med de första elektroniska modellerna i Japan ville Hayakawa Electric ut i världen. Facit, med sin starka globala närvaro inom mekaniska räknare, blev den perfekta partnern. År 1966 började försäljningen av Facit 1121 – en maskin som tillverkats i Japan men bar Facits logotyp och såldes via företagets globala nätverk. Det ironiska är att den till och med såldes i Japan, där den stod sida vid sida med tillverkarens egna Sharp-modeller.
En supermaskin för sin tid
Trots att den ser enkel ut med sina Nixie-rör och sitt robusta metallchassi var Facit 1121 en extremt avancerad maskin 1966. Den kunde visa 16 siffror, två fler än Compet 20, och bakom fronten satt 21 kretskort fulla av hundratals komponenter:
Diskreta kiseltransistorer
Dioder och motstånd i mängder
En uppsättning logikkretsar byggda enligt DTL-principen (diod-transistorlogik)
Ett hårdkodat mikrostyrsystem – föregångaren till dagens mikroprocessor
Varje siffra i displayen lagrades som 4 bitar i ett shiftregister, ett av datorteknikens enklaste minnen. Den lysande siffran kom från ett Nixierör, ett glödande glasrör fyllt med neon där varje siffra är en separat formad metalltråd.
Det är alltså en räknare byggd mer som en dator från 50-talet än en miniräknare från 70-talet.
Så räknade en elektronisk hjärna 1966
Allt i Facit 1121 utfördes som en sekvens av mikrooperationer, nästan som små datorinstruktioner:
Läs in första talet
Spara det i ett register
Läs in nästa tal
Kör en förprogrammerad serie av subtraktioner, additioner och skiftningar
Visa resultatet
Multiplikation krävde exempelvis flera interna steg och visades med en röd indikatorlampa i multiplikationstangenten. Division var ännu mer avancerat – så avancerat att maskinen kunde fastna om man försökte dividera med noll.
När maskinen startades visades ofta ”skräp”: dubbeltända 7:or och 9:or i alla rör. Detta berodde på att alla flipflops startade i läget 1111 (det vill säga det ogiltiga BCD-värdet 15). En tryckning på [CL] rensade allt och gav ”+0000000000000000.”.
Ett stycke ingenjörskonst – bokstavligen tung
Facit 1121 väger som en mindre symaskin och är byggd som en pansarvagn. Basen är kraftig gjuten metall, toppdelen en tjock plastkåpa och inuti sitter ett kortchassi för Nixie-rören samt ett nätaggregat som kunde driva de många transistorerna och de glödande rören. Vissa maskiner hade dessutom ett fördröjningsrelä som lät den ”vakna” först två sekunder efter att strömmen slagits på – troligen för att undvika strömrusning.
Hur snabb var den?
För sin tid var Facit 1121 mycket snabb:
Multiplikation av 99,999,999 × 99,999,999 tog ca 0,3 sekunder
Division av femton nior med 1 tog ca 0,6 sekunder
Det här var imponerande 1966, när en mekanisk räknemaskin behövde flera sekunder för en enkel multiplikation och dessutom lät som en symaskin under tiden.
Ett svenskt-japanskt arv
Facit 1121 representerar ett spännande skede i teknikhistorien – när världens räknare gick från kugghjul och motorer till glödande siffror och transistorer. Den är ett tidigt exempel på internationell OEM-produktion, långt innan globala elektronikleveranskedjor blev vardag.
Idag är den ett samlarobjekt och ett fascinerande stycke teknik: en maskin byggd på japansk elektronikexpertis, klädd i svenskt varumärke, och ett oväntat möte mellan två industrier i en tid då världen precis började bli digital.
Faktaruta: Nixie-rör
Vad är det?
Nixie-rör är tidiga sifferdisplayer (cold-cathode) där siffrorna 0–9 är separata katoder formade som numeraler i ett glasrör fyllt med ädelgas (oftast neon). När en siffra aktiveras lyser den i ett varmt orange sken.
Hur fungerar det?
• En anodnät hålls på hög positiv spänning (~150–200 V DC).
• Den valda sifferkatoden kopplas mot jord via strömbegränsning, vilket tänder en gasurladdning runt just den siffran.
• Många rör har extra katoder för decimalpunkt/komma och ibland symboler.
• Livslängd påverkas av ström, gasrenhet och hur ofta samma siffra tänds.
När var de aktuella?
• 1950-tal – tidigt 1970-tal: Vanliga i räknemaskiner, mätinstrument, tidiga terminaler.
• Från 1970-talet: Ersattes av VFD, LED och senare LCD (billigare, tåligare, strömsnålare).
• Idag: Populära i retroprojekt (t.ex. klockor) och restaurering.
Tekniska notiser
• Drivning: 150–200 V, strömbegränsning med motstånd/driverkrets.
• Direktdrift är enkelt men kräver fler kanaler; multiplex minskar kanaler men kan ge synligt flimmer om det görs fel.
• Vanliga serier: Burroughs (B-5092 m.fl.), Valvo/Philips ZM-serier, sovjetiska IN-12/IN-14/IN-18.
För- & nackdelar
✔ Ikoniskt utseende, hög läsbarhet, retrokänsla
✖ Höga spänningar, ömtåligt glas, begränsad tillgång, mer effekt än moderna displayer
Ericsson T20s är en ikonisk mobiltelefon från år 2000, känd för sin robusta design, aktiva viklucka och tidiga smarta funktioner som röststyrning och WAP-internet. Med lång batteritid, monokrom skärm och fyra klassiska spel blev den snabbt en favorit bland användare som ville ha en pålitlig och stilfull telefon i ett kompakt format.
Ericsson T20s lanserades år 2000 och representerar en tid då mobiltelefoner främst var avsedda för samtal, SMS och enkel underhållning. Som en vikbar ”flip phone” med robust konstruktion och stilren design blev den snabbt populär bland både vardagsanvändare och yrkesanvändare. Modellen byggde vidare på framgångarna från T28-serien och adderade funktioner som röststyrning och WAP-baserad internetåtkomst – vilket på den tiden var mycket avancerat.
Telefonen har måtten 101 × 54 × 28 mm och väger 128 gram. Den använder Mini-SIM och släpptes i fyra färger: Blue Whirl, Lime Twist, Silver Weave och Beige Harmony. Skärmen är en monokrom grafisk display med upplösningen 101 × 33 pixlar och stöd för 24 språk. Den visar både text och enklare grafik samt animerade start- och avstängningsbilder.
Telefonboken rymmer 99 poster, och samtalsloggen innehåller 10 mottagna, 10 uppringda och 10 missade samtal. Det finns ingen möjlighet att utöka lagringen då enheten saknar minneskortplats. Kommunikationsfunktionerna är enkla: telefonen stödjer SMS med fördefinierade mallar och har en WAP-browser för enklare internetuppgifter. Bluetooth, WLAN, GPS och infraröd överföring saknas.
T20s erbjuder flera funktioner som var avancerade för sin tid, bland annat röstuppringning, röststyrt svar, kalkylator, stoppur, profiler och Swatch Internet Time. Den har fyra förinstallerade spel: Tetris, Erix, E-maze och Ballpop. Dessutom har telefonen en aktiv flipfunktion som gör att man kan svara genom att öppna locket.
Batteriet är ett avtagbart NiMH-batteri som ger upp till 200 timmars standbytid och upp till 10 timmars samtalstid.
Sammanfattningsvis är Ericsson T20s en klassisk och charmig mobiltelefon från millennieskiftet. Trots sina begränsade funktioner jämfört med dagens telefoner utmärkte den sig med solid byggkvalitet, röststyrning, lång batteritid och tidig WAP-åtkomst – allt paketerat i en färgglad och ikonisk design.
Realme Note 70T är en prisvärd smartphone som lanserades i juli 2025. Den riktar sig till användare som vill ha lång batteritid, stor skärm och pålitlig prestanda utan att spräcka budgeten. Med Android 15, Realme UI 5.0 och ett enormt 6000 mAh-batteri erbjuder den här modellen ett balanserat paket för vardagsanvändning – perfekt för sociala medier, streaming och enklare fotografering.
Realme Note 70T har en modern men enkel design. Den tunna profilen på 7,9 mm och den något rundade baksidan gör den bekväm att hålla i. Trots sin stora batterikapacitet känns den inte överdrivet tung. IP54-klassningen ger skydd mot damm och stänk, vilket är välkommet i den här prisklassen.
Materialen – glasfront och plastbaksida – känns rimliga för priset, även om ramen lätt kan repas vid hård användning.
Skärm
Telefonen har en 6,74-tums LCD-panel med 90 Hz uppdateringsfrekvens. Färgerna är levande och ljusstyrkan tillräcklig för inomhusbruk, men skärmen kan upplevas som svår att läsa i starkt solljus. Panda Glass-skyddet är ett bra tillskott och motstår vardagliga repor.
Prestanda
Den åttakärniga Unisoc T7250-processorn tillsammans med Mali-G57 MP1-grafik ger godkänd prestanda för daglig användning. Appar öppnas snabbt, och multitasking fungerar bra med 4 GB RAM. Telefonen är dock inte avsedd för tungt spelande eller avancerad grafik – enklare titlar som Subway Surfers och Free Fire fungerar utan problem, men tyngre spel kan lagga.
Kamera
Huvudkameran på 50 MP ger skarpa bilder i dagsljus, medan 13 MP ultravidvinkeln är praktisk men något brusig i mörker. Selfiekameran på 5 MP är enkel men tillräcklig för videosamtal.
Videoinspelning upp till 1080p@30fps ger stabila resultat med realistiska färger, men ingen optisk bildstabilisering finns tillgänglig.
Batteri och laddning
Batteriet på 6000 mAh är telefonens starkaste kort. Det klarar utan problem två dagars normal användning – sociala medier, samtal och musikstreaming. Laddningen sker via 15W snabbladdning, vilket ger cirka 50 % på en timme.
Anslutningar och funktioner
Wi-Fi 802.11 a/b/g/n/ac (dual-band)
Bluetooth 5.4
GPS, GLONASS, GALILEO, BDS
USB-C 2.0
3,5 mm hörlursuttag – ett stort plus för många användare.
Fingeravtrycksläsare på sidan – snabb och exakt.
+ Fördelar:
Lång batteritid (upp till två dygn)
Prisvärd och stabil
Klar och snabb Realme UI 5.0
3,5 mm hörlursuttag
Separat SD-kortplats
– Nackdelar:
Låg skärmupplösning
Kameran presterar sämre i svagt ljus
Ingen NFC
Plastig känsla i ramen
Sammanfattning
Realme Note 70T är en välavvägd budgetmobil med imponerande batteritid, stor skärm och tillräcklig prestanda för vardagsbruk. Den passar perfekt för studenter, seniorer eller som sekundärtelefon för dig som behöver något enkelt men pålitligt.
Kort sagt: En pålitlig vardagsmobil med stora batterireserver – men inget för spelentusiaster eller fotoproffs.
Nokia 9000 Communicator, lanserad år 1998, var en banbrytande mobiltelefon och personlig digital assistent (PDA) i ett. Den kombinerade för första gången telefon, fax, e-post och webbläsare i en enda enhet – långt innan smartphones blev vardag. Med sitt robusta metallchassi, sin Intel 386-processor och sitt dubbla skärmsystem satte Nokia 9000 standarden för framtida affärsmobiler och lade grunden till Nokias Communicator-serie.
Tekniska specifikationer
Egenskap
Detalj
Lanseringsår
1998
Status
Utgången ur produktion
Typ
Feature phone / PDA-hybrid
Nätverksteknik
GSM
Mått
173 × 64 × 38 mm
Vikt
397 g
SIM
Mini-SIM
Material och färg
Metallchassi, svart finish
Processor
Intel 386
Operativsystem
GEOSTM 3.0
Internminne
8 MB totalt: • 4 MB för OS och appar • 2 MB för programkörning • 2 MB för användardata
Minneskortplats
Nej
Telefonbok
200 poster
Samtalslogg
10 slagna, 10 mottagna, 10 missade samtal
Skärm och gränssnitt
Displaytyp
Gråskalelcd
Upplösning
640 × 200 pixlar
Andra skärmen
Ja, separat telefondisplay för snabbåtkomst
Gränssnitt
Fullt QWERTY-tangentbord (intern del)
Användarupplevelse
Kombination av knapptelefon och minidator, med horisontell layout på insidan
Kommunikation och funktioner
betydelse
Batteri
Typ
Avtagbart Li-Ion-batteri
Standbytid
Upp till 35 timmar
Samtalstid
Upp till 3 timmar
Historik och betydelse
När Nokia 9000 Communicator lanserades var den den mest avancerade mobiltelefonen på marknaden. Den kombinerade funktioner som tidigare endast fanns i stationära datorer – e-post, fax, internet och textbehandling – med trådlös kommunikation. Detta gjorde den snabbt till en favorit bland företagsledare, journalister och diplomater under slutet av 1990-talet.
Enheten använde Intel 386-processorn, vilket i praktiken gjorde den till en bärbar dator i fickformat. Operativsystemet GEOS 3.0 möjliggjorde multitasking och avancerade appar långt före Windows Mobile eller Symbian.
Designen med två skärmar – en yttre för snabbtelefoni och en inre för datakommunikation – blev ett kännetecken för Nokias Communicator-serie och användes även i efterföljande modeller som 9110, 9210 och 9500 Communicator.
Arv
Nokia 9000 ses idag som den första verkliga smartphone-liknande enheten. Den inspirerade inte bara framtida Communicator-modeller utan även hela konceptet bakom moderna affärs-smartphones. Trots sin vikt och storlek är den fortfarande ett ikoniskt stycke mobilhistoria.
AN/PRC-77, även känd som RT-841, är en klassisk militär manpack-radiostation från slutet av 1960-talet som användes flitigt av USA:s armé under Vietnamkriget och senare av flera NATO-länder. Den erbjöd robust, fältduglig kommunikation i VHF-bandet (30–76 MHz) med FM-modulation och upp till 8 kilometers räckvidd. Den blev snabbt standardutrustning tack vare sin tillförlitlighet, enkelhet och förmåga att drivas av batteri eller fordon.
Tekniska specifikationer
Egenskap
Detalj
Modellnamn
AN/PRC-77 (RT-841)
Typ
Bärbar VHF/FM manpack-radiostation
Tillverkare
Flera amerikanska tillverkare; även producerad av Tadiran (Israel)
Lanseringsår
1968
Modulation
FM (F3)
Frekvensband
Band A: 30–52,95 MHzBand B: 53–75,95 MHz
Kanalavstånd
50 kHz (920 kanaler)
Effektutgång
1–3 W (1,5–2 W nominellt)
Räckvidd
Upp till 8 km
Antenner
AT-892/PRC (kort, 3 fot / 0,9 m) eller AT-271A/PRC (lång, 10 fot / 3,0 m)
Strömförsörjning
BA-386/PRC-25 15V DC-batteri eller OA-3633 fordonsaggregat (24V DC)
Strömförbrukning
Mottagning: 60 mASändning: 780 mA
Kanalantal (PRC-77A)
1 840 kanaler (25 kHz kanalavstånd, digital synthesizer)
Förbättrad sändningsstabilitet och mottagarkänslighet
Lättare chassi (6,2 kg)
Systemuppbyggnad
Ett komplett PRC-77-system består av:
RT-841 transceiver (huvudenheten)
AT-271A/PRC 10-fots (3,0 m) piskaantenn
AT-892/PRC kort metallbandantenn
BA-386/PRC-25 15V-batteri eller OA-3633 fordonsaggregat med inbyggd högtalare
När den används i fordon kallas hela systemet AN/VRC-64.
Historisk användning
PRC-77 ersatte AN/PRC-25 som standardmanpack-radio i USA:s armé. Den användes i stor skala under Vietnamkriget, i NATO-styrkor och av flera allierade nationer, inklusive Schweiz där den fick beteckningen SE-227.
Radion var känd för sin höga driftsäkerhet i fält, sitt enkla underhåll och möjligheten att kopplas till fordonssystem eller repeatrar.
Efterträdare
I slutet av 1980-talet ersattes PRC-77 i USA av AN/PRC-119A (SINCGARS) – ett system med frekvenshoppning, digital kryptering och större bandbredd.
Samlarvärde och arv
Idag är AN/PRC-77 en populär radio bland militärhistoriska samlare och radioamatörer. Den används ofta i demonstrationer, reenactments och museiutställningar tack vare sin ikoniska status och robusta konstruktion.
Många enheter fungerar fortfarande, mer än 50 år efter att de tillverkades, vilket vittnar om hög ingenjörskonst och militär kvalitet.
Video på youtube om PRC-25
PRC-25 är föregångaren till RT-841. RA145 som användes av Svenska krigsmakten är baserad på PRC-25.
Texas Instruments SR-52, lanserad den 16 september 1975, var en av de mest avancerade programmerbara miniräknarna i sin tid. Med ett inbyggt magnetkortsläsarsystem, 224 programsteg, 20 minnesregister och AOS (Algebraic Operating System) satte den en ny standard för vetenskapliga kalkylatorer. SR-52 var en teknisk milstolpe som lade grunden för efterföljare som TI-59 och bidrog till att definiera den moderna programmerbara räknarens arkitektur.
Tekniska specifikationer
Egenskap
Detalj
Lanseringsdatum
16 september 1975
Pris (SRP 1975)
$395 (motsvarande ca $2 200 år 2023)
Displayteknik
LED-stick (DIS234G)
Displaystorlek
10 + 2 siffror
Dimensioner
164 × 84 × 44 mm (6.5″ × 3.3″ × 1.7″)
Vikt
284 g (10 oz)
Strömförsörjning
BP1A-batteri, AC9130A/DC9105 adapter
Tillverkningsland
USA (DTA)
Precision
12/13 siffror
Logiksystem
AOS (Algebraic Operating System) – 10 pågående operationer, 9 parentesnivåer
Kompatibel med PC-100 “Printed Cradle” termisk skrivare/plotter
Tillverkad
Vecka 51, år 1975
Funktioner och innovationer
SR-52 var den första bärbara räknaren från TI med magnetkortsläsare, vilket gjorde det möjligt att spara och läsa program direkt från magnetkort – en revolution i mitten av 1970-talet. Den kunde lagra upp till 224 programsteg och 20 register, vilket placerade den i samma klass som HP:s dåvarande flaggskepp HP-65 och senare HP-67.
Den använde TI:s AOS-logik, vilket gjorde det möjligt att skriva ut uttryck i algebraisk form med parenteser, till skillnad från HP:s RPN-logik (Reverse Polish Notation).
Hårdvara och arkitektur
SR-52 byggde på TMS0500-arkitekturen, samma modulära system som användes i SR-50 och vidareutvecklades i TI-59. Inuti enheten fanns en TMC0501E Arithmetic Chip i samverkan med flera specialiserade ROM- och registerkretsar:
TMC0599 (×2) – multiregisterchips för program/data
TMC0595 – styrde magnetkortsläsaren
Denna arkitektur gjorde SR-52 till en av de mest komplexa handhållna räknarna som någonsin tillverkats under 1970-talet.
Program och PPX-52
År 1976 lanserade Texas Instruments PPX-52 (Professional Program Exchange) – en tidig form av användarcommunity där ägare i USA, Kanada och Mexiko kunde dela och utbyta program. Tjänsten sammanförde entusiaster och professionella användare, och fortsatte tills PPX-59 tog över 1977 efter lanseringen av TI-59.
Alla PPX-52-nyhetsbrev finns idag bevarade genom Datamath Calculator Museum.
Precision och beräkningsnoggrannhet
Även om SR-52 officiellt hade 12-siffrig precision, avslöjade samlare senare att den internt kunde hantera 13 signifikanta siffror i vissa operationer – en dold funktion som först dokumenterades 2009 av Palmer Hanson i artikeln “Twelve or Thirteen Digits on the SR-52.”
Beräkningarna jämfördes även med TI:s tidigare SR-50, och analyser visade att SR-52 bibehöll samma exakta konstanter i trigonometriska funktioner tack vare identiska ROM-data.
Historisk betydelse
SR-52 var mer än bara en miniräknare – den var en övergång mellan bordsdator och handhållen dator. Den representerade kulmen på TI:s TMS0500-era och visade vägen för TI-58/59-serien, som ytterligare förfinade konceptet med utbytbara ROM-moduler och programmerbar flexibilitet.
Med sitt robusta format, sina magnetkort och sin enorma funktionalitet är Texas Instruments SR-52 idag en ikon inom teknisk beräkningshistoria och en samlarfavorit världen över.
Realme Note 70T, lanserad i juli 2025, erbjuder kraftfull batteritid, stor skärm och dubbla kameror till ett mycket överkomligt pris. Med Android 15 och Realme UI 5.0 får användarna en modern upplevelse med nya AI-funktioner, uppgraderad säkerhet och smidig prestanda. Den robusta designen med IP54-skydd och ett batteri på 6000 mAh gör Note 70T till en perfekt följeslagare för vardag och resa.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM / HSPA / LTE Lansering: 23 juli 2025 Tillgänglig: Juli 2025 Status: Tillgänglig
Kapsling och design
Mått: 167.2 × 76.6 × 7.9 mm
Vikt: 201 g
Byggnad: Glasfront, plastbaksida, plastkant
SIM: Dual Nano-SIM
Skydd: IP54 – damm- och stänkskyddad
Tålighet: MIL-STD-810H-kompatibel (ej för extrema förhållanden)
Färger: Guld, Svart
Skärm
Typ: LCD, 90 Hz uppdateringsfrekvens
Storlek: 6.74 tum (~85.6 % skärm–till–kroppsförhållande)
Uppskattad uthållighet: 2–3 dagar normal användning
Funktioner och användning
Stor skärm med smidig upplevelse
Den 6.74-tums stora LCD-skärmen med 90 Hz uppdateringsfrekvens ger mjuka övergångar och bättre respons, oavsett om du surfar, spelar eller streamar video.
Kraftfullt batteri
Det massiva 6000 mAh-batteriet gör att Realme Note 70T klarar flera dagars användning utan laddning. Perfekt för resor, arbete eller studier.
Modern design med tålighet
Telefonen har Panda Glass för extra reptålighet och är IP54-skyddad, vilket innebär skydd mot damm och stänk.
Kamera för vardagens ögonblick
Den 50 MP AI-huvudkameran levererar skarpa och färgrika bilder, medan ultravidvinkelkameran fångar mer av motivet – perfekt för landskap eller gruppbilder.
Uppdaterad mjukvara
Med Android 15 och Realme UI 5.0 får användaren snabbare gränssnitt, förbättrad integritet och optimerad AI-hantering.
Fördelar
Stort 6000 mAh-batteri med bra uthållighet
90 Hz-skärm med bra ljusstyrka
Dubbla kameror med 50 MP huvudlins
microSD-stöd för extra lagring
IP54-skydd och MIL-STD-810H-certifierad konstruktion
Ny Realme UI 5.0-baserad Android 15
Begränsningar
Ingen NFC
Ingen 5G-stöd
Begränsad skärmupplösning (HD+)
Plastkonstruktion
Långsam laddning (15 W)
Sammanfattning
Realme Note 70T är en prisvärd och tålig smartphone för vardagsbruk. Den erbjuder enorm batteritid, tillräcklig prestanda och modern mjukvara – allt till ett attraktivt pris. Med sin kombination av enkelhet, robusthet och lång livslängd är den ett perfekt val för studenter, arbetare och resenärer som vill ha mycket telefon för pengarna.
Nokia 3300, lanserad sommaren 2003, var en unik musikfokuserad telefon som kombinerade kommunikation, spel och MP3-uppspelning i ett banbrytande format. Med sitt avvikande tangentbord, stöd för MMC-minneskort och inbyggd MP3/AAC-spelare var den en tidig pionjär inom mobilt ljud. Nokia 3300 var inte bara en telefon – den var ett multimediecenter för sin tid.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM Lansering: Juni 2003 Status: Utgången
Kapsling och design
Mått: 114 × 63 × 20 mm (115 cc)
Vikt: 125 g
SIM: Mini-SIM
Design: Ovanlig layout med navigationsknapp i mitten och tangenter på sidorna
Stöd för ringsignaler: Polyfoniska och MP3-ringtoner
Musikformat: MP3 och AAC
Ytterligare funktioner: Ljudinspelare
Kommunikation
WLAN: Nej
Bluetooth: Nej
Positionering: Nej
USB: Proprietärt gränssnitt
Radio: Stereo FM-radio
Funktioner
Meddelanden: SMS, MMS, e-post
Webbläsare: WAP, xHTML, iMode
Spel: Förinstallerade + Java-nedladdningsbara
Java: Ja
Tjänster: SyncML, röstuppringning
Multimedia: MP3-spelare, ljudinspelare
Verktyg: Klocka, alarm, kalender, kalkylator
Språkstöd: 34 språk
Prediktiv textinmatning: Ja
Batteri
Typ: Avtagbart Li-Ion 780 mAh (BLD-3)
Standbytid: 180–230 timmar
Samtalstid: 2–3 timmar 30 minuter
Höjdpunkter
Innovativ design med sidoplacerade knappar
Stöd för MP3 och AAC-filer – bland de första musikmobilerna
MMC-minneskort med 64 MB inkluderat
FM-radio med stereo
Java-spel och nedladdningsbara applikationer
Utbytbara skal i färgglada varianter
Begränsningar
Ingen kamera
Ingen Bluetooth eller infraröd överföring
Liten och långsam CSTN-skärm
Kort batteritid jämfört med samtida modeller
Proprietär USB-anslutning
Historisk betydelse
Nokia 3300 var en direkt efterföljare till Nokia 5510 och ett av Nokias första seriösa försök att kombinera mobiltelefon och musikspelare. Den banade väg för senare musikmobiler som Nokia 3250 och N-Gage-serien. Med sin distinkta design och starka fokus på ljud blev den snabbt en favorit bland ungdomar och musikentusiaster i början av 2000-talet.
Trots att den idag framstår som enkel, representerar Nokia 3300 ett viktigt steg i utvecklingen mot dagens smartphones med musik och streaming i centrum.
Samsung Galaxy Z Fold7, lanserad i juli 2025, markerar en ny era för vikbara flaggskepp. Med Android 16, upp till 7 års systemuppdateringar, en större och ljusstarkare 8-tumsskärm, samt den nya Snapdragon 8 Elite (3 nm)-processorn, är Fold7 både kraftfullare och smidigare än sina föregångare. Samsung har dessutom lyckats göra den tunnare, lättare och mer hållbar – utan att kompromissa på batteritid eller kamerakvalitet.
Nytt kamerasystem med 200 MP ISOCELL HP2-sensor från Galaxy S25 Ultra
Autofokus på ultravidvinkeln för makrobilder
Förbättrade selfiekameror (båda nu 10 MP)
Ny One UI 8 baserad på Android 16
7 års mjukvarustöd, i klass med Googles Pixel-serie
Tester och prestanda
AnTuTu: 1,995,132 (v10)
GeekBench: 9,152 (v6)
3DMark (Wild Life Extreme): 5,952
Ljusstyrka: 1408 nits (mätt)
Ljudnivå: -28.0 LUFS (bra)
Batteritid (aktiv användning): 11 h 44 min
Sammanfattning
Samsung Galaxy Z Fold7 är den mest förfinade vikbara telefonen hittills – en kombination av kraft, elegans och innovation. Den erbjuder flaggskeppsprestanda, klassledande skärmar och avancerade kameror i en formfaktor som både är praktisk och futuristisk. Med Android 16 och 7 års uppdateringar är Fold7 byggd för att hålla – både tekniskt och fysiskt.
Nokia 5800 XpressMusic, lanserad i november 2008, markerade Nokias första stora steg in i touchscreen-eran med Symbian S60 5th Edition. Den kombinerade musikfokus, Wi-Fi, GPS och 3,2-tums pekskärm till ett överkomligt pris och blev snabbt en av de mest populära musikmobilerna i världen. Med sin Carl Zeiss-kamera, dubbla högtalare och 3,5 mm-uttag var den ett självklart val för musikälskare under slutet av 2000-talet.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM / HSPA Lansering: Oktober 2008 Tillgänglig: November 2008 Status: Utgången
Kapsling och design
Mått: 111 × 51.7 × 15.5 mm (83 cc)
Vikt: 109 g
SIM: Mini-SIM
Design: Klassisk musikmobil med stilren pekskärm och dedikerade medieknappar
Färger: Svart, Röd, Blå
Skärm
Typ: TFT resistiv pekskärm, 16 miljoner färger
Storlek: 3.2 tum (~49.2 % skärm–till–kroppsförhållande)
Upplösning: 360 × 640 pixlar (~229 ppi)
Extra: Handskriftsigenkänning, 16:9-bildformat
Plattform och prestanda
OS: Symbian 9.4, Series 60 Release 5
CPU: ARM 11, 434 MHz
Minne och lagring
Internminne: 81 MB lagring, 128 MB RAM
Kortplats: microSDHC (dedikerad), 8 GB medföljde
Kamera
Huvudkamera:
3.15 MP, autofokus, Carl Zeiss-optik
Dubbel LED-blixt
Video: 480p @ 30 fps
Selfiekamera:
QVGA-upplösning för videosamtal
Ljud
Högtalare: Ja, med stereoljud
3.5 mm-uttag: Ja
Musikfunktioner: MP3/WAV/eAAC+/WMA-spelare
Video: MP4/H.264/WMV
Kommunikation
WLAN: Wi-Fi 802.11 b/g, UPnP-stöd
Bluetooth: 2.0, A2DP
USB: microUSB 2.0
Positionering: GPS, A-GPS med Nokia Maps 2.0 Touch
Radio: FM-radio med RDS
Sensorer
Accelerometer
Närhetssensor
Batteri
Typ: Avtagbart Li-Ion 1320 mAh (BL-5J)
Standby: Upp till 406 h (2G/3G)
Samtalstid: Upp till 8 h 45 min (2G) / 5 h (3G)
Musikuppspelning: Upp till 35 h
Funktioner och användning
Pekskärm och gränssnitt
Som Nokias första S60-telefon med pekskärm var 5800 XpressMusic både ett test och ett steg in i framtiden. Gränssnittet var anpassat för fingrar och stylus, med QWERTY-tangentbord i landskapsläge, auto-rotation via accelerometer, och flimmerfri peknavigering.
Musik och multimedia
5800 XpressMusic levererade imponerande ljudkvalitet tack vare stereohögtalare och 3,5 mm-uttag. Musikfokuset förstärktes med dedikerade medieknappar, FM-radio med RDS och ett TV-utgångsstöd för uppspelning på större skärmar.
GPS och internet
Med inbyggd GPS och A-GPS samt Nokia Maps 2.0 Touch var telefonen en av de första med navigering via pekskärm. Dessutom erbjöd den Wi-Fi och 3G med HSDPA, vilket gjorde surfning och streaming möjligt även på språng.
Fördelar
Första pekskärmsmobilen med Symbian S60 5th Edition
Hög ljudkvalitet och stereohögtalare
Stöd för GPS, Wi-Fi, och HSDPA
3,2 MP Carl Zeiss-kamera med dubbel LED-blixt
Lång musikuppspelningstid (upp till 35 h)
3,5 mm hörlursuttag och TV-utgång
8 GB minneskort medföljde
Begränsningar
Begränsad tillgång till tredjepartsappar
Pekskärmen var resistiv och något trög
Webbläsaren hade låg prestanda
Ingen smart uppringning
Kunde inte redigera Office-dokument
Laddning via microUSB saknades
Historisk betydelse
Nokia 5800 XpressMusic var inte bara ännu en musiktelefon – den var Nokias första verkliga svar på iPhone. Med sitt låga pris, robusta Symbian-plattform och rika ljudfunktioner blev den snabbt en folkfavorit i övergången från knapptelefoner till smarta pekmobiler.
Den blev även startskottet för Nokias pekskärms-era, som senare utvecklades i modeller som N97 och 5230. Trots sina brister var 5800 XpressMusic ett banbrytande steg mot den moderna smartphone-eran.
Nokia N95, lanserad i mars 2007, var en milstolpe inom mobilteknik och en av de mest avancerade telefonerna i sin tid. Med sitt unika tvåvägsskjutbara hölje, 5 MP-kamera med Carl Zeiss-optik, GPS, Wi-Fi och Symbian OS 9.2, satte N95 en ny standard för vad en smartphone kunde vara. Det var telefonen som visade vägen för den moderna mobilvärlden – långt innan Android och iPhone tog över.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM / HSPA Lansering: September 2006 Tillgänglig: Mars 2007 Status: Utgången
Kapsling och design
Mått: 99 × 53 × 21 mm (90 cc)
Vikt: 120 g
SIM: Mini-SIM
Design: Tvåvägsskjutbar konstruktion med dedikerade musikknappar
Färger: Silver, Plum, Black, Pink, Red
Skärm
Typ: TFT, 16 miljoner färger
Storlek: 2.6 tum (240 × 320 px, ~154 ppi)
Läge: Stöd för landskapsläge
Plattform och prestanda
OS: Symbian OS 9.2, S60 Release 3.1 (Feature Pack 1)
Samtalstid: Upp till 6 h 30 min (2G) / 2 h 42 min (3G)
Multimedia och funktioner
MP3/WMA/WAV/RA/AAC/M4A-spelare
WMV/RV/MP4/3GP-videouppspelning
TV-utgång
Dokumentvisare (Word, Excel, PowerPoint, PDF)
Röstmemo och röstuppringning
Organizer, kalender, upprepningsbar alarmklocka
Predictive text input
Push-to-talk
Höjdpunkter
Tvåvägsskjutbar konstruktion med musikknappar
5 MP kamera med Carl Zeiss-optik och VGA-video
GPS med Nokia Maps
Wi-Fi, HSDPA, Bluetooth, FM-radio
TV-utgång och 3.5 mm ljuduttag
Symbian OS 9.2 med S60 3rd Edition Feature Pack 1
Begränsningar
Begränsad batteritid
USB-laddning stöds ej
Ingen RDS-funktion i FM-radion
Röstnavigering i GPS kostade extra
GPS fungerade inte med tredjepartsappar
Office-dokument kunde inte redigeras
Historisk betydelse
När Nokia N95 lanserades kallades den ofta för ”världens mest avancerade telefon”. Det var den första mobilen med inbyggd GPS, 5-megapixelkamera, HSDPA, och multimediamöjligheter som kunde mäta sig med dåtidens datorer. Den visades upp i New York 2006 under stor pompa och ståt och blev snabbt en symbol för Nokias tekniska överlägsenhet.
Trots sitt höga pris och vissa svagheter, som kort batteritid, blev N95 en ikon inom mobilhistorien – en föregångare till dagens smartphones och en påminnelse om en tid då Nokia ledde utvecklingen.
Xiaomi Redmi A5 4G, lanserad i mars 2025, är en prisvärd smartphone som fokuserar på det viktigaste – stor skärm, lång batteritid och stabil prestanda. Med Android 15 (Go Edition), 32 MP huvudkamera, 120 Hz-skärm och 5200 mAh-batteri erbjuder den en balanserad upplevelse för vardagens behov, utan att kosta mer än en enkel knapptelefon.
Den 32 MP huvudkameran tar skarpa och ljusa bilder, även i svagt ljus, tack vare förbättrad ljusupptagning och AI-funktioner som automatiskt optimerar varje bild. Selfie-kameran på 8 MP har inbyggd ljusjustering för naturliga porträtt även på kvällen.
Stor skärm med skonsamt ljus
Den 6,88-tums stora 120 Hz-skärmen gör Redmi A5 till en utmärkt mobil för film, surf och sociala medier. Skärmen är dessutom ögonskonsam, med låg blåljus-strålning och flimmerfri bakgrundsbelysning.
Batteri som räcker hela dagen
Det 5200 mAh stora batteriet klarar en hel dags användning med marginal, och tack vare 15 W snabbladdning är mobilen snabbt redo igen.
Enkel och modern design
Redmi A5 är både lätt och tunn, med platt ram och sidmonterad fingeravtrycksläsare. Den har även ansiktsigenkänning för snabb upplåsning.
Tillräcklig kraft för vardagen
Med Unisoc T7250-chipsetet och Android 15 (Go Edition) är Redmi A5 optimerad för vardagliga uppgifter som surf, meddelanden, streaming och enklare appar – utan att slöa till.
Sammanfattning
Xiaomi Redmi A5 4G erbjuder imponerande funktioner i budgetklassen: stor 120 Hz-skärm, 32 MP kamera, Android 15, lång batteritid och modern design – allt till ett pris under 75 dollar. Den är ett självklart val för dig som vill ha enkelhet, stabilitet och prisvärdhet i en modern smartphone.
HMD 130 Music, lanserad i mars 2025, är en klassisk feature phone med fokus på musik, enkelhet och lång batteritid. Den kombinerar modern anslutning med Bluetooth 5.0, stänkskyddad design (IP54) och kraftfullt 2500 mAh-batteri i ett kompakt format. Perfekt för användare som vill ha en pålitlig mobil för samtal, meddelanden och musikuppspelning – utan distraktioner.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM Lansering: 2 mars 2025 Status: Tillgänglig (släppt mars 2025)
Kapsling och design
Mått: 130.5 × 52.9 × 14.8 mm
Vikt: 83.1 g
SIM: Dual SIM (Mini-SIM, dual stand-by)
Skydd: IP54 – dammskyddad och vattentålig mot stänk (EU-version)
Skärm
Typ: TN TFT
Storlek: 2.4 tum (~25.8 % skärm-till-kropp)
Upplösning: 240 × 320 pixlar (4:3, ~167 ppi)
Plattform och prestanda
Chipset: Unisoc 6531F
OS: Proprietärt system
Minne och lagring
Internminne: 8 MB lagring, 8 MB RAM
Kortplats: microSDHC-stöd
Telefonbok & samtalsloggar: Ja
Kamera
Huvudkamera: Nej
Selfiekamera: Nej
Ljud
Högtalare: Ja
3.5 mm-uttag: Ja
MP3-spelare: Ja
Radio: Inbyggd FM-radio (modellberoende)
Kommunikation
WLAN: Nej
Bluetooth: 5.0, A2DP
USB: USB Type-C 1.1
Positionering: Nej
NFC: Nej
Batteri
Typ: Avtagbart Li-Ion 2500 mAh
Standbytid: Upp till 720 timmar (uppskattat)
Övrigt
Färger: Dark Blue, Purple, Gray
Vikt: 83.1 g
Tjocklek: 14.8 mm
Funktioner och användning
HMD 130 Music riktar sig till användare som vill ha en pålitlig mobil med fokus på musik och lång batteritid. Den 2,4-tums QVGA-skärmen erbjuder tydlig läsbarhet, medan Bluetooth 5.0 möjliggör trådlös ljuduppspelning via hörlurar eller högtalare.
Telefonen stöder dual-SIM, vilket gör den praktisk för både arbete och privatliv. Den robusta designen, med IP54-skydd, ger extra hållbarhet mot damm och vattenstänk – perfekt för användning i vardagens alla miljöer.
Det stora 2500 mAh-batteriet gör HMD 130 Music idealisk för resor eller miljöer där laddning inte alltid finns tillgänglig. För musikälskare finns FM-radio och MP3-spelare, medan LED-ficklampan tillför praktisk nytta i mörker.
Sammanfattning
HMD 130 Music är en modern tolkning av den klassiska musiktelefonen – enkel, tålig och byggd för att hålla länge. Den erbjuder bra ljud, lång batteritid och pålitlig anslutning, allt i ett lättanvänt format. En perfekt följeslagare för dig som vill ha en mobil som fokuserar på det viktigaste.
Motorola Moto G35, lanserad i september 2024, är en modern mellanklassmobil som kombinerar 5G-prestanda, 120 Hz-skärm och batteritid på över 48 timmar till ett mycket konkurrenskraftigt pris. Med sin Unisoc T760-processor, 50 MP dubbelkamera och stereohögtalare är den byggd för att leverera stabil prestanda, multimedia och vardagsanvändning i ett hållbart och vattentåligt skal.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM / HSPA / LTE / 5G Lansering: 29 augusti 2024 Tillgänglig: 25 september 2024 Status: I produktion
Kapsling och design
Mått: 166.3 × 76 × 7.8 mm
Vikt: 188 g / 191 g
Byggmaterial: Glasfront (Gorilla Glass 3), plast- eller ekoläderbaksida, plastram
Skydd: Vattenavvisande design
SIM:
Nano-SIM + eSIM
eller Nano-SIM + Nano-SIM
Skärm
Typ: IPS LCD, 120 Hz, HDR10, 1000 nits (peak)
Storlek: 6.72 tum (~86.3 % skärm–till–kroppsförhållande)
Färger: Leaf Green, Guava Red, Midnight Black, Sage Green
Modell: XT2433-5
Pris: €108.79 / $153.50 / £94.99 / ₹9 672
EU-energimärkning: Klass B
Falltest: Klass B (180 fall)
Reparerbarhet: Klass B
Sammanfattning
Motorola Moto G35 levererar en imponerande balans mellan pris och prestanda. Den erbjuder en ljusstark 120 Hz-skärm, pålitlig Unisoc T760-plattform, dualkamera på 50 MP, stereo-högtalare, och ett stort 5000 mAh-batteri. Med Android 14, 5G-stöd och hållbar konstruktion är Moto G35 en prisvärd telefon som riktar sig till användare som vill ha en modern upplevelse utan att betala flaggskeppspriser.
När Sony Ericsson K700 lanserades våren 2004 markerade den början på en ny era för multimediatelefoner. Den kombinerade en färgskärm med 65 000 färger, VGA-kamera med blixt, Bluetooth, MP3-uppspelning och FM-radio i ett elegant kompakt format. K700 blev snabbt en favorit bland användare som ville ha en allt-i-ett-telefon för både underhållning och vardag.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM Lansering: Mars 2004 Status: Utgången modell Mått: 99 × 46 × 19 mm Vikt: 93 g SIM: Mini-SIM Skärm: TFT, 65K färger, 1.78 tum, 176×220 pixlar (~158 ppi), wallpapers och skärmsläckare Chipset: Mediatek MT6592 (28 nm) Internminne: 41 MB (ingen minneskortplats) Telefonbok: 15 fält, upp till 510 poster med bild-ID Samtalslogg: 30 mottagna, slagna och missade samtal Röststyrning: 50 platser för röstuppringning
Kamera: VGA med LED-blixt Videoinspelning: Ja Selfiekamera: Nej
Ljud: Högtalare, vibration, nedladdningsbara polyfona/MP3/röstinspelade ringsignaler, inbyggd kompositör 3.5mm hörlursuttag: Nej Radio: FM-radio Bluetooth: 1.1 Infraröd port: Ja USB: Proprietär kontakt WLAN: Nej Positionering: Nej
Färger: Optic Silver, Blue Tinted Silver SAR: 0.37 W/kg (huvud), 1.03 W/kg (kropp) SAR EU: 0.48 W/kg (huvud)
Funktioner och användning
K700 var en av de första telefonerna som på allvar kombinerade multimedia och kommunikation. Den erbjöd både MP3-uppspelning och FM-radio, vilket gjorde den till ett portabelt musikcenter. Den inbyggda VGA-kameran med LED-blixt gav möjlighet att ta bilder och spela in korta videoklipp – något som snabbt blev populärt bland yngre användare.
Med Bluetooth 1.1 och infraröd överföring kunde filer, bilder och ljud enkelt delas mellan enheter. Telefonen hade också Java MIDP 2.0, vilket gjorde det möjligt att ladda ner spel och appar.
Gränssnittet byggde vidare på Sony Ericssons välkända menystruktur, med tydliga ikoner och snabb åtkomst till kamera, musik och meddelanden.
Design och byggkvalitet
Designen var typiskt Sony Ericsson – rundad, metallisk och ergonomisk. Kombinationen av Optic Silver och Blue Tinted Silver gav en futuristisk känsla. Med sina 93 gram och tunna profil på 19 mm kändes K700 både lätt och robust.
Den klara TFT-skärmen var en stor uppgradering från tidigare modeller med STN-paneler och gjorde att bilder, spel och menyer visades med högre kontrast och färgrikedom.
Sammanfattning
Sony Ericsson K700 var en milstolpe i företagets utveckling mot moderna multimediatelefoner. Den kombinerade kamerafunktioner, musik, kommunikation och spel i ett kompakt och stilrent paket. K700 blev en ikon för mitten av 2000-talet och visade vägen för framtida modeller som K750 och W800.
Sony Ericsson T310 lanserades våren 2003 som en färgglad och prisvärd mobil i företagets snabbt växande sortiment. Den riktade sig till yngre användare och dem som ville ha något mer lekfullt än de strikt designade affärsmodellerna. Med sin 256-färgsskärm, MMS-stöd, nedladdningsbara spel och ringsignaler samt det ikoniska spelet Tony Hawk’s Pro Skater, blev T310 en av de mest igenkännbara telefonerna från sin generation.
Tekniska specifikationer
Nätverk: GSM Lansering: Mars 2003 Status: Utgången modell Mått: 104 × 49 × 19 mm Vikt: 97 g SIM: Mini-SIM Skärm: STN, 256 färger, 101×80 pixlar, 6 rader, stöd för bakgrundsbilder Kamera: Nej Internminne: 250 kontakter med 8 fält vardera, samt 30 samtalsloggar (mottagna, slagna och missade) Minneskort: Nej Högtalare: Nej Ljud: Vibration och polyfona ringsignaler, kompositör, ringsignaler kan tilldelas kontakter 3.5 mm hörlursuttag: Nej Infraröd port: Ja Bluetooth: Nej Radio: Nej Dataöverföring: WAP 2.0/xHTML (ingen USB-port) Meddelanden: SMS, EMS, MMS, e-post Java: Nej Spel: Tony Hawk’s Pro Skater + nedladdningsbara titlar Övriga funktioner:
Förutsägande textinmatning
Organizer
Röstanteckning
Klocka och alarm Batteri: Avtagbart Li-Po
Standby: upp till 300 h
Taltid: upp till 7 h Färger: Flaming Gold, Fashion Blue, Funky Purple SAR: 0.35 W/kg (huvud), 0.38 W/kg (kropp) SAR EU: 0.61 W/kg (huvud)
Funktioner och design
T310 byggde vidare på Sony Ericssons välkända formspråk från tidiga 2000-talet – rundade kanter, färgblock och ett mjukt formspråk som gjorde telefonen både bekväm och iögonfallande. Den lilla STN-skärmen med 256 färger kunde visa bakgrundsbilder och enkla grafikteman, något som var nytt och trendigt i en tid då de flesta telefoner fortfarande hade monokroma displayer.
Möjligheten att skicka MMS, ladda ned polyfona ringsignaler och spela spel gjorde modellen till en social och underhållande enhet snarare än bara ett kommunikationsverktyg.
Trots sin budgetposition inkluderade T310 infraröd port, vilket möjliggjorde filöverföring till andra enheter — ett uppskattat inslag för användare innan Bluetooth slog igenom.
Sammanfattning
Sony Ericsson T310 kombinerade lekfull design med funktioner som tidigare varit reserverade för dyrare modeller. Den representerar en tid då färgskärmar, polyfona signaler och MMS var framtidens standard, och den bidrog till att göra mobilkommunikation både mer personlig och rolig.
Casio G’zOne Type-V var en av de mest robusta mobiltelefonerna från mitten av 2000-talet – byggd för att klara miljöer där vanliga telefoner gick sönder. Den tål vatten, stötar och damm, och kunde till och med sänkas helt under vatten utan att ta skada. Med sin karaktäristiska vikbara design, 2-megapixelkamera, EVDO-datastöd och unika klockfunktioner på ytterdisplayen, blev Type-V snabbt en favorit bland friluftsentusiaster, byggarbetare och militär personal.
Tekniska specifikationer
Typ: Robust vikbar telefon Lansering: 2005 (CDMA-nät) Status: Utgången modell Vikt: 150 g Mått: 104 × 52 × 29.7 mm Byggkvalitet: Fullt vattentät, stöttålig, dammskyddad Operativsystem: Casios egenutvecklade plattform (proprietär) Nätverk: CDMA 850 / 1900 MHz Data: EVDO rev. 0 Skärm (inre): 2.2″ QVGA LCD (240×320 px) Yttre display: Monokrom LCD med klock- och statusfunktioner Processor: Ej specificerad Intern lagring: 31 MB (ej expanderbar) Kamera: 2 MP med LED-blixt Videoinspelning: Ja Batteri: Avtagbart, upp till 3,4 timmars taltid / 170 timmars standby GPS: A-GPS-stöd Hörselhjälpkompatibilitet: M3 (mostly compatible) Språk: Engelska, spanska
Funktioner
Kommunikation och nätverk
Casio G’zOne Type-V var en CDMA-baserad mobil med EVDO-stöd för snabbare dataöverföring. Den hade även ett WAP-webbläsargränssnitt för enkel internetåtkomst, samt extern antennkontakt – ett välkommet inslag för användning i fordon eller på landsbygden.
Design och hållbarhet
Telefonen hade en militärklassad konstruktion, med tätningar mot vatten och smuts. Den kunde användas i regn, snö, damm och till och med under vatten – vilket gjorde den till en pionjär bland vattentåliga mobiler.
Multimedia
Den inbyggda 2 MP-kameran med LED-blixt klarade både stillbilder och video, och användaren kunde lagra bilder direkt i telefonens interna minne. Man kunde även ställa in bild-ID för kontakter, spela upp anpassade ringsignaler, och använda röstuppringning.
Verktyg och produktivitet
Kalkylator
Kalender
Alarm
Ficklampa
Spel (BREW)
Högtalartelefon
Röstmeddelanden och TTY/TDD-stöd
Användarvänlighet
Type-V hade sidoknappar för volym, kamera och läge, samt förutsägande textinmatning för snabbare SMS-skrivning.
Sammanfattning
Casio G’zOne Type-V var inte bara en telefon – det var ett verktyg byggt för extrema förhållanden. Den kombinerade robusthet med moderna funktioner som kamera, GPS och webbläsare, och blev snabbt en ikon inom kategorin ”rugged phones”. Den visade att mobilteknik inte bara handlar om stil – utan även om överlevnadsförmåga.
När Samsung Galaxy S II lanserades våren 2011 satte den en ny standard för hur en modern Android-telefon skulle se ut och kännas. Den kombinerade en ultraslim design på bara 8,5 mm, en 4,3-tums Super AMOLED Plus-skärm, och den då banbrytande Exynos 4210 dual-core-processorn. Resultatet var en kraftfull, elegant och tekniskt avancerad smartphone som snabbt blev en milstolpe i mobilhistorien och ett självklart val för entusiaster världen över.
Samsung I9100 Galaxy S II
När Samsung Galaxy S II lanserades våren 2011 satte den en ny standard för hur en modern Android-telefon skulle se ut och kännas. Den kombinerade en ultraslim design på bara 8,5 mm, en 4,3-tums Super AMOLED Plus-skärm, och den då banbrytande Exynos 4210 dual-core-processorn. Resultatet var en kraftfull, elegant och tekniskt avancerad smartphone som snabbt blev en milstolpe i mobilhistorien och ett självklart val för entusiaster världen över.
Taltid: upp till 18 h 20 min (2G) / 8 h 40 min (3G) Färger: Svart, vit, rosa SAR EU: 0.34 W/kg (huvud)
Prestanda och ny teknik
Galaxy S II var den första modellen i serien som använde Samsungs egen Exynos 4210 Dual-chipset, vilket innebar ett rejält prestandalyft jämfört med föregångaren Galaxy S. Kombinationen av dual-core Cortex-A9 CPU och Mali-400MP4 GPU gav imponerande kraft, snabbare apphantering och bättre spelprestanda.
Den nya Super AMOLED Plus-skärmen var också ett stort steg framåt. Till skillnad från den tidigare PenTile-tekniken använde den äkta RGB-subpixlar, vilket resulterade i skarpare text, rikare färger och bättre synlighet i solljus.
För fotografering introducerade Samsung en 8 MP kamera med LED-blixt och 1080p-videoinspelning – något som var banbrytande i 2011 års mobilvärld.
Design och användarupplevelse
Galaxy S II var vid lanseringen världens tunnaste smartphone med sina 8,5 mm, men ändå robust nog att tåla vardagsbruk. Den vägde endast 116 gram, vilket gjorde den märkbart lättare än många konkurrenter.
Gränssnittet TouchWiz 4.0 introducerade nya funktioner som förbättrad widget-hantering, rörelsekontroller och en modernare layout som gjorde Android-upplevelsen mer intuitiv.
Förbättringar från Galaxy S
Samsung lyssnade på användarnas kritik av den första Galaxy S och åtgärdade flera problem:
Den tidigare PenTile-skärmen ersattes med äkta Super AMOLED Plus.
Den långsamma RFS-filsystemet byttes ut mot EXT4, vilket gjorde systemet snabbare.
GPS-problemen från föregångaren löstes.
Kameran fick blixt och 1080p-videostöd.
Resultatet blev en betydligt mer mogen och pålitlig telefon – både för vardagsbruk och för teknikentusiaster.
Samsung Galaxy S II var mer än bara en uppföljare — den var en fulländad evolution. Med sitt kraftfulla Exynos-chip, strålande AMOLED-skärm och eleganta design satte den standarden för hur flaggskeppsmobiler skulle se ut under 2010-talet. Den blev snabbt en bästsäljare och lade grunden för det som senare skulle bli en av världens mest framgångsrika smartphone-serier.
Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.
Specifikationer
Lansering: 1983 Status: Utgången Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd. Mått: 165 x 72 x 14 mm Vikt: 170 g (inkl. batterier) Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad Processor: Hitachi HD61913 Klockfrekvens: ca 0.6 MHz RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB) ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram) Programmering: BASIC (Casio BASIC) Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100) Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data Inmatning: QWERTY-tangentbord Utmatning: LCD-display, extern skrivare
Design och hårdvara
PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.
Programvara och funktioner
Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.
Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.
Tillbehör och expansion
PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.
Processorn – Hitachi HD61917
Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.
Tekniska egenskaper
Arkitektur: 4-bitars ALU
Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier
Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.
I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.
Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.
Slutsats
Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.
Samsung I9000 Galaxy S var en milstolpe i smartphonehistorien när den lanserades 2010. Med sin 4-tums Super AMOLED-skärm, 1 GHz Cortex-A8-processor och Android med TouchWiz UI, satte den nya standarder för design, prestanda och bildkvalitet. Den kombinerade tunn konstruktion med imponerande kraft och blev snabbt ett av de mest ikoniska flaggskeppen från Samsung – en telefon som lade grunden till hela Galaxy-eran.
Specifikationer
Lansering: 2010, juni Status: Utgången Mått: 122.4 x 64.2 x 9.9 mm Vikt: 119 g Skärm: 4.0″ Super AMOLED, 480×800 px, Gorilla Glass Chipset: Hummingbird CPU: 1.0 GHz Cortex-A8 GPU: PowerVR SGX540 RAM/Lagring: 512 MB RAM, 8/16 GB internminne, microSD-stöd Huvudkamera: 5 MP, autofokus, 720p@30fps video Frontkamera: VGA OS: Android 2.1 (Eclair), uppgraderbar till 2.3 (Gingerbread) Batteri: 1500 mAh, utbytbart, upp till 13,5 h samtalstid (2G) Funktioner: Wi-Fi, Bluetooth 3.0, GPS, FM-radio, 3.5 mm ljudutgång Färger: Svart, Vit
Design och prestanda
Galaxy S imponerade direkt med sin tunna formfaktor och eleganta design, endast 9.9 mm tjock. Super AMOLED-skärmen levererade livliga färger och djupa svärtor som var oöverträffade för sin tid. Inuti satt en kraftfull 1 GHz Hummingbird-processor, vilket gjorde telefonen till en av de snabbaste Android-enheterna på marknaden 2010.
Kamera och multimedia
Den 5-megapixelskameran kunde spela in HD-video i 720p, vilket var en nyhet på den tiden. Samsung inkluderade även stöd för DivX- och XviD-videoformat direkt ur lådan – något som gjorde telefonen till ett portabelt mediacenter.
Programvara
Med Android 2.1 Eclair och TouchWiz 3.0-gränssnittet erbjöd Galaxy S en användarvänlig och anpassningsbar upplevelse. Senare uppdateringar till Android 2.3 Gingerbread förlängde livslängden och förfinade prestandan ytterligare.
Slutsats
Samsung Galaxy S var början på något stort. Den kombinerade innovativ hårdvara, stilren design och ett nytt kapitel i Androids utveckling. Med den här modellen tog Samsung sitt första stora steg mot att bli världsledande inom smartphones.
Samsung Galaxy S10 markerade tioårsjubileet för Samsungs ikoniska Galaxy-serie när den lanserades 2019. Med sin eleganta design, nästan kantlösa Dynamic AMOLED-skärm, trippelkamera och kraftfulla Exynos 9820 eller Snapdragon 855 under huven, blev S10 snabbt en symbol för innovation och prestanda. Den kombinerade lyx och teknik i ett balanserat paket som fortfarande står sig som en av de mest välgjorda Android-telefonerna genom tiderna.
Introduktion
Samsung Galaxy S10 lanserades i februari 2019 som en del av Samsungs tioårsjubileum för Galaxy-serien. Modellen markerade en viktig milstolpe i företagets design och teknik – med en nästan kantfri Infinity-O Dynamic AMOLED-skärm, kraftfull hårdvara och ett trippelkamerasystem som tog mobilfotografi till nästa nivå. Trots att den idag är utgången, är S10 fortfarande en populär enhet bland entusiaster tack vare sin balans mellan prestanda, byggkvalitet och funktioner.
Samsung Galaxy S10 släpptes med två olika chip beroende på region. Den globala modellen använde Exynos 9820, utvecklad av Samsung själva, medan den amerikanska och kinesiska versionen utrustades med Qualcomms Snapdragon 855. Exynos-versionen hade något sämre energieffektivitet men jämförbar prestanda, medan Snapdragon-varianten erbjöd bättre batteritid och optimerad grafikprestanda tack vare Adreno 640-GPU:n.
Slutord
Galaxy S10 kombinerade lyxig design, innovativ teknik och kraftfull prestanda i ett elegant paket. Den blev snabbt en favorit bland både entusiaster och vanliga användare. Även flera år efter lanseringen står den sig som en av Samsungs mest välbalanserade flaggskeppsmodeller – med modern design, trådlös laddning, vattentålighet och ett av de bästa AMOLED-panelerna på sin tid.
Ericsson T28s blev en designikon när den lanserades 1999. Med sin ultratunna profil, eleganta aktiva flip och låga vikt satte den en ny standard för mobiltelefoner. Den kombinerade stil med teknik – röststyrning, SMS och klassiska spel i ett format som fortfarande väcker nostalgi bland mobilentusiaster.
Introduktion
När Ericsson T28s lanserades 1999 blev den snabbt en ikon bland mobiltelefoner. Med sin tunna profil, eleganta design och aktiva flip var den en statussymbol för sin tid – ofta sedd i händerna på affärsfolk och teknikentusiaster. T28s kombinerade avancerade funktioner med en ovanligt låg vikt och var en av de första telefonerna med litium-polymerbatteri.
Design och byggkvalitet
Ericsson T28s var elegant och extremt kompakt. Den mätte endast 97 × 50 × 15 mm och vägde 83 gram, vilket gjorde den till en av världens tunnaste mobiltelefoner vid millennieskiftet. Den aktiva flippen skyddade tangentbordet och kunde öppnas med en knapptryckning, vilket blev ett kännetecken för Ericssons design under denna era.
Telefonen hade en monokrom display med 101 × 33 pixlar, vilket räckte för tre rader text och fasta ikoner. Trots det lilla formatet var skärmen tydlig och lättläst.
Funktioner
Ericsson T28s hade ett imponerande antal funktioner för sin tid. Den kunde lagra 250 kontakter, hade SMS-stöd, inbyggd klocka och alarm, samt två klassiska spel – Tetris och Solitaire.
Den erbjöd dessutom röstuppringning och röststyrd svarsfunktion, vilket var mycket avancerat 1999. Andra funktioner inkluderade profiler, hjälptexter och genvägar som gjorde den enkel att använda i vardagen.
Batteri och prestanda
T28s var en av de första telefonerna med ultratunt Li-Pol-batteri, vilket bidrog till den låga vikten. Standardbatteriet på 500 mAh gav upp till 50 timmars standbytid och 3,5 timmars samtalstid. Det fanns även en utökad 600 mAh-version som ökade drifttiden till 65 timmar standby och 4,5 timmar taltid.
Arv och betydelse
Ericsson T28s var inte bara en telefon – den blev en symbol för modern design och ingenjörskonst. Den representerade Ericssons topp innan sammanslagningen med Sony, och inspirerade senare modeller som T39m och T68.
Än idag ses T28s som en designklassiker, känd för sitt smala format, höga kvalitet och sin karaktäristiska flipmekanism.
Sony Ericsson K750i satte en ny standard för kameramobiler när den kom 2005. Med 2 megapixlar, autofokus och LED-blixt tog den bilder som överträffade konkurrenterna – och blev snabbt en favorit bland både teknikskribenter och användare. En kompakt telefon som kombinerade lång batteritid, multimedia och marknadens bästa mobilkamera.
Introduktion
När Sony Ericsson K750i lanserades våren 2005 markerade den början på en ny era: mobiltelefonen som kunde ersätta den lilla digitalkameran. Med sin 2 megapixels kamera med autofokus satte den ribban för vad man kunde förvänta sig av en kameramobil – och blev snabbt en av årets mest hyllade modeller.
Design och byggkvalitet
K750i hade en klassisk candybar-design, mätte 100 × 46 × 20,5 mm och vägde bara 99 gram. Den fanns i färgerna svart och silver, och byggkvaliteten var robust med utbytbara Xpress-on-skal. Skärmen var 1,8 tum stor TFT med 256 000 färger och upplösningen 176 × 220 pixlar, vilket gav en skarp bild för både menyer och fotovisning.
Kamera – mobilens starkaste kort
Telefonens främsta dragplåster var kameran. Med 2 MP upplösning, autofokus och LED-blixt kunde K750i ta bilder som låg långt före konkurrenterna. Slutarknappen fungerade som på en digitalkamera: halvtryck för fokus, heltryck för att ta bilden.
Bilderna var inte perfekta – med lite brus i mörker och ibland starka färger – men i tester jämfördes K750i med både Nokia 6630 och Sony Ericsson S700i, och ansågs ligga ett steg över konkurrenterna. För sin tid var detta den bästa kameramobilen på marknaden.
Multimedia och ljud
K750i kunde spela MP3-ringar, polyfoniska signaler och nedladdade ljudfiler. Den hade även stereo FM-radio med RDS och en inbyggd MP3-spelare. Högtalaren var stark för sin tid och ljudkvaliteten god, även om den saknade 3,5 mm hörlursuttag (proprietär kontakt användes).
Lagring och anslutningar
Telefonen hade 38 MB internt minne, men stödde Memory Stick Duo Pro upp till 2 GB (64 MB medföljde). Data kunde överföras via Bluetooth 2.0, infraröd port eller USB-kabel.
Funktioner
K750i hade stöd för SMS, EMS, MMS, e-post och IM, samt webbsurf via WAP 2.0/xHTML. Den körde Java MIDP 2.0, vilket gjorde att man kunde ladda ned spel och appar. Andra funktioner var kalender, profiler, kalkylator, prediktiv text och röstkommandon.
Batteri
Batteriet var ett 900 mAh Li-Po (BST-36) som gav upp till 400 timmars standby och hela 9 timmars taltid – mycket bra för sin tid.
Mottagande och arv
Sony Ericsson K750i fick lysande recensioner och ansågs vara en klass över konkurrenterna. Den kombinerade en bra kamera med ett stabilt system och lång batteritid, och blev snabbt en bästsäljare. Många såg den som början på Sonys stora framgångar inom kameramobiler, en utveckling som fortsatte med den ännu mer kamerafokuserade Sony Ericsson K800i året därpå.
Fakta: Sony Ericsson K750i
Lansering: 2005 (Q1)
Mått & vikt: 100 × 46 × 20,5 mm, 99 g
Skärm: 1,8″ TFT, 256K färger, 176 × 220 px
Kamera: 2 MP, autofokus, LED-blixt, video
Internminne: 38 MB
Expanderbart minne: Memory Stick Duo Pro upp till 2 GB (64 MB medföljde)
Telefonbok: 500 poster × 20 fält, med fotovisning
Samtalslogg: 30 mottagna, ringda och missade
Kommunikation: GSM, Bluetooth 2.0, IR, USB (proprietär)
Meddelanden: SMS, EMS, MMS, e-post, IM
Webb: WAP 2.0/xHTML
Multimedia: MP3-spelare, FM-radio med RDS, nedladdningsbara spel, Java MIDP 2.0
När Sony Ericsson Z1010 lanserades 2003 var den en av de första telefonerna som byggdes för den nya 3G-eran (UMTS). Den fick snabbt uppmärksamhet för sin futuristiska design, stora färgskärm och inte minst – sina två inbyggda kameror som gjorde videotelefoni möjlig.
Design och byggkvalitet
Z1010 var en vikbar telefon (clamshell) med tydliga linjer och en robust känsla. Den vägde 144 gram och mätte 98,5 × 54,5 × 29 mm, vilket gjorde den ganska tjock men samtidigt kompakt i fickan. På utsidan fanns en sekundär skärm i gråskala som visade tid, samtal och notiser, medan insidan dominerades av en 2,2-tums färgskärm med 65 000 färger.
Kameror och multimedia
Telefonen hade två kameror: en VGA-kamera på baksidan för stillbilder och video, samt en frontkamera för videosamtal – något som var helt nytt på den tiden. Den kunde spela in video, skicka MMS och hade stöd för MP3/MP4-uppspelning.
Ringtoner kunde laddas ned i både polyfoniskt och MP3-format, och användaren kunde även komponera egna signaler.
Kommunikation och funktioner
Sony Ericsson Z1010 var byggd för kommunikation och blev en av de första som kombinerade GSM och UMTS (3G). Den hade Bluetooth 1.1, infraröd port och miniUSB för dataöverföring. Telefonen stödde SMS, EMS, MMS, e-post och till och med snabbmeddelanden (IM). Webbsurf skedde via WAP 2.0/xHTML, och tack vare Java MIDP 2.0 kunde man ladda ner spel och appar.
Lagring och batteri
Internminnet låg på 32 MB, vilket kunde utökas via Memory Stick Duo upp till 128 MB (16 MB medföljde). Batteriet var ett 1000 mAh Li-Po (BST-15) och gav upp till 450 timmars standby och cirka 4 timmars taltid.
Mottagande och arv
Z1010 var en teknikdemonstration för 3G snarare än en massmarknadsprodukt. Den blev populär bland tidiga användare som ville prova videosamtal och mobilsurf i högre hastigheter, men dess storlek, pris och begränsade 3G-nät gjorde att den aldrig slog igenom brett. Den banade dock väg för senare modeller som K750i och W800i – och satte Sony Ericsson på kartan som en innovativ tillverkare i 3G-eran.
Ericsson R320 var mobilen som vågade gå sin egen väg. Med bred design, femradig skärm och stöd för WAP-surf blev den en teknisk pionjär år 2000 – men också en udda fågel som aldrig nådde massorna. I dag minns vi den som en djärv satsning från Ericssons guldålder.
Introduktion
När Ericsson R320 lanserades år 2000 stack den ut från mängden. Med sitt breda, platta format och femradiga monokroma skärm var den en av de första mobiltelefonerna som tog sikte på WAP-surfen, långt innan smartphones och färgskärmar blev standard.
Design och byggkvalitet
Telefonen var ovanligt bred (130 × 51 × 15 mm) men också tunn för sin tid, med en vikt på bara 99 gram. Den speciella designen gjorde att den ofta kallades “surfplattan i fickformat” innan ordet surfplatta ens var uppfunnet. Den fanns i färgerna Atlantic Blue, Rock Red och Stone Purple.
Funktioner
Ericsson R320 erbjöd WAP-webbläsare, SMS, samt funktioner som röstuppringning, röststyrda svar och röstanteckningar. Den hade även kalender, klocka, alarm och en miniräknare. Spel fanns också, men i mycket enkel form. Telefonboken rymde 99 kontakter och samtalsloggen sparade de senaste 30 samtalen.
Den saknade kamera, Bluetooth och högtalare, men hade infraröd port för dataöverföring – en populär funktion för att synka med datorer på den tiden.
Batteri
Ericsson R320 använde ett utbytbart NiMH-batteri som gav upp till 104 timmars standby och cirka 4,5 timmars taltid.
Mottagande och arv
R320 sågs som en nischprodukt för den som ville ha WAP och avancerade funktioner i ett tunt format. Den blev aldrig en storsäljare som T28 eller T39, men den visade på Ericssons experimentlusta och blev en udda fågel i mobilhistorien.
Fakta: Ericsson R320
Lansering: 2000
Mått & vikt: 130 × 51 × 15 mm, 99 g
Skärm: Monokrom, grafisk, 5 rader
Telefonbok: 99 poster
Samtalslogg: 30 mottagna, ringda, missade samtal
Kamera: Nej
Kommunikation: GSM, SMS, WAP, IR-port, ingen Bluetooth
Ljud: Monofona ringsignaler, vibration, ingen högtalare
När Texas Instruments lanserade TI-59 och TI-58 år 1977 suddades gränsen mellan miniräknare och dator ut. Med programmerbara funktioner, magnetkort och ROM-moduler kunde de lösa avancerade uppgifter som tidigare krävde en skrivbordsdator – i fickformat. De blev snabbt favoriter bland ingenjörer och studenter och lever vidare som klassiker i räknarhistorien.
Introduktion
Texas Instruments TI-59 och TI-58 lanserades 1977 och var mer än vanliga miniräknare – de fungerade som små fickdatorer. TI-59 var uppföljaren till SR-52 och fyrdubblade antalet programsteg, samtidigt som den introducerade magnetkortsläsare och ROM-moduler för färdiga program. Syskonmodellen TI-58 hade hälften så mycket minne och saknade kortläsare, men kunde liksom TI-59 köras med Master Library Module som innehöll nyttiga rutiner och till och med spel. TI-58C som kom 1979 lade till konstantminne.
Design och system
Designen var robust med ett tangentbord fullt av matematiska och programmeringsknappar, och på ovansidan kunde magnetkorten både läsas och förvaras med etiketter som fungerade som menyer för användarskrivna program. Till skillnad från Hewlett-Packards RPN-system använde TI-59 och TI-58 Algebraic Operating System (AOS), där beräkningar skrevs som på papper med upp till nio nivåer av parenteser. Programmeringen byggde på knapptryckningar, och man kunde skapa loopar, villkor och subrutiner – i teorin var TI-59 Turingkomplett.
Minneskapacitet och lagring
Minnet var flexibelt och kunde delas mellan programsteg och register, upp till 960 steg eller 100 register på TI-59 och 480 steg eller 60 register på TI-58. Magnetkortsläsaren i TI-59 gjorde det möjligt att spara och återanvända program snabbt, medan ROM-moduler utökade funktionaliteten för exempelvis statistik, investeringar och flygning.
Tillbehör och skrivare
Ett populärt tillbehör var PC-100-skrivaren som kunde skriva ut programlistor, resultat och enkel grafik, vilket gjorde kalkylatorn till en portabel minidator.
Arv och betydelse
TI-59 och TI-58 blev älskade bland ingenjörer och studenter som behövde mer än en vanlig räknare, och de betraktas idag som klassiska samlarobjekt.
Fakta i korthet
Lansering: 1977 (TI-58/59), 1979 (TI-58C)
Programsteg: upp till 960 (TI-59), 480 (TI-58)
Register: upp till 100 (TI-59), 60 (TI-58)
Lagring: Magnetkort (endast TI-59), ROM-moduler
Display: LED, 10 siffror
Ström: NiCd-batteri + nätadapter
Tillbehör: PC-100 termisk skrivare
OS: AOS (Algebraic Operating System)
Status: Utgången, numera samlarobjekt
Film på youtube om TI 59
Videon är som standard inställd på tyska, men det går att välja engelskt ljudspår.
Så programmerar man en Texas Instruments TI-59
TI-59 är en programmerbar kalkylator från slutet av 1970-talet som blev populär bland bland annat tekniker och ingenjörer. Den använder så kallad ”keystroke-programmering”, vilket innebär att varje tangenttryckning sparas som ett programsteg. Kalkylatorn har omkring 100 programsteg internt (fler med magnetkort) och kan utföra loopar, dela upp program i sektioner och hantera relativt avancerade beräkningar.
1. Aktivera programmeringsläge
Slå på räknaren.
Tryck på: 2nd → Op
Nu befinner du dig i programmeringsläge och kalkylatorn börjar registrera tangenttryckningar som programsteg.
Sony Ericsson P800 var en av de första riktiga smarta mobilerna. Med pekskärm, Symbian-system och inbyggd kamera kombinerade den telefon, PDA och multimediamaskin i ett – redan 2002. Stor, dyr och före sin tid, men den visade vägen för hela P-serien och dagens smartphones.
När Sony Ericsson P800 lanserades hösten 2002 var den något helt nytt: en mobiltelefon som också var en fickdator, kamera och multimediamaskin i ett. Med pekskärm, Symbian OS, stöd för e-post och webbläsning var den en av de första telefonerna som på allvar förtjänade att kallas smartphone.
Den var stor, tung och dyr – men visade vägen för den smarta mobilutvecklingen som snart skulle dominera marknaden.
Design och byggkvalitet
P800 var inte liten. Med sina 117 × 59 × 27 mm och 158 gram stack den ut jämfört med vanliga mobiltelefoner. Den hade ett fliplock med knappsats som kunde fällas bort helt, vilket gjorde att man kunde använda den både som klassisk mobil och som pekskärmsbaserad PDA.
Skärmen var på 2,9 tum och kunde visa 4096 färger med upplösningen 208 × 320 pixlar – imponerande för sin tid.
Operativsystem och prestanda
Telefonen körde Symbian 7.0 med UIQ v2.0, en plattform som erbjöd multitasking, appar och avancerade funktioner som var långt före konkurrenterna. Processorn var en 156 MHz Philips Nexperia PNX4000, och det fanns 16 MB lagring (varav 12 MB tillgängligt). Minnet kunde utökas med Memory Stick Duo-kort upp till 12 MB – väldigt lite sett med dagens mått, men avancerat 2002.
Kamera och multimedia
Sony Ericsson P800 var en av de första mobilerna med inbyggd kamera – en VGA-sensor som tog bilder i 640 × 480 pixlar. Någon videoinspelning fanns inte, men för många var det första gången man kunde fota direkt med telefonen.
Ljudmässigt hade den polyfoniska ringsignaler och en kompositör, men saknade både högtalare och 3,5 mm hörlursuttag.
Kommunikation och funktioner
P800 hade både Bluetooth och infraröd port, samt stöd för WAP 2.0/xHTML, iMode och HTML i webbläsaren. Den kunde också synkroniseras med dator via PC-programvara, vilket gjorde den populär bland affärsanvändare.
Batteri
Batteriet var ett 1000 mAh Li-Po (BST-15) och gav upp till 400 timmars standby och 13 timmars taltid – imponerande siffror för en smartphone från 2002.
Mottagande och arv
Sony Ericsson P800 sågs som en banbrytande enhet, men den var också klumpig, dyr och för avancerad för den breda massan. Den blev dock älskad av teknikentusiaster och affärsanvändare som behövde mer än en vanlig mobil.
Den lade grunden för Sony Ericssons P-serie (P900, P910 osv.) och var en tidig föregångare till dagens smartphones.
