Etikett: 1980-talet

  • MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

    När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.

      MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

      När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.

      För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.

      VARFÖR JUST MINIMAX?

      Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.

      Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.

      SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER

      ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.

      Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.

      Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.

      KOMPATIBEL – MEN INTE HELT

      På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.

      I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.

      Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.

      PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK

      ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.

      ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.

      Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.

      PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET

      Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.

      Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.

      ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG

      Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.

      I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.

      En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.

      FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX

      Tillverkare: Computhink (USA)
      Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA)
      Lanseringsår: 1980
      Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner
      Minne: 108 544 byte RAM
      Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824)
      Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter)
      Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm)
      Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg
      Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824)
      Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)

      ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.

    • Atari 8-bit: hemdatorerna som gjorde 80-talets vardagsrum till en spelhall

      När Atari lanserade sina första hemdatorer 1979 var målet inte bara att skapa ännu en maskin för programmering och bokföring. Atari 8-bit-datorerna byggdes med spel, grafik och ljud i centrum och tog med sig arkadhallens teknik rakt in i vardagsrummet. Med specialkretsar för bild och ljud kunde de leverera rörlig grafik och avancerade effekter som få konkurrenter matchade. Resultatet blev en datorfamilj som inte bara användes – utan upplevdes – och som kom att sätta ett tydligt avtryck i hemdatorernas historia.

      Atari 400

      När man minns hemdatorrevolutionen i slutet av 1970- och början av 1980-talet hamnar ofta Apple II, Commodore 64 och IBM PC i centrum. Men parallellt byggde Atari något som gick i en delvis annan riktning. Resultatet blev Atari 8-bit-datorerna – en familj maskiner som från början var konstruerade för grafik, ljud och spel, snarare än för kalkylblad och kontorsprogram.

      Atari 400 och 800 lanserades redan 1979 och lade grunden till en plattform som levde kvar, i olika former, ända in på 1990-talet. Det som gör dem historiskt intressanta är inte bara vilka spel som släpptes, utan hur själva hårdvaran var tänkt att fungera.

      En dator född ur spelvärlden

      Atari kom från arkad- och konsolvärlden. Företaget hade haft enorm framgång med Atari 2600, men visste också att spelkonsoler hade kort livslängd. Samtidigt växte hemdatorer fram som ett nytt marknadssegment.

      Ataris idé var att slå ihop dessa världar. I stället för att bygga en strikt kontorsinriktad dator ville man skapa en maskin som klarade spel i arkadklass men ändå kunde programmeras i BASIC, användas i hemmet och säljas i vanliga varuhus.

      Arkitekturen som gjorde skillnaden

      Atari 8-bit bygger på samma 6502-processor som många andra datorer från perioden. Skillnaden ligger i hur lite processorn faktiskt behövde göra själv. Atari placerade mycket av arbetet i särskilda specialkretsar, något som var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979.

      ANTIC är den kanske mest originella delen. Den fungerar som en egen grafikprocessor som läser en så kallad display list, ett program som beskriver hur skärmen ska byggas upp rad för rad. Varje del av bilden kan ha sitt eget grafikläge, sin upplösning och sina färgregler. Det gjorde det möjligt att blanda text, statusfält och grafik på samma skärm utan att huvudprocessorn behövde rita om bilden kontinuerligt.

      CTIA, och senare GTIA, ansvarar för färger, sprites och kollisioner. Här hanteras rörliga objekt i hårdvara, med prioritetssystem och kollisionsdetektering. För spelutvecklare innebar det att många avancerade effekter gick att skapa utan att belasta processorn tungt.

      POKEY sköter ljud, timers och inmatning. Dess fyrkanaliga ljudsystem gav Atari ett distinkt sound som fortfarande är igenkännbart. Samma krets användes även i flera Atari-arkadspel, vilket bidrog till att hemdatorerna kändes besläktade med spelhallarnas maskiner.

      Atari 400 och 800 – två vägar in i samma system

      Vid lanseringen delades sortimentet upp i två modeller. Atari 400 var tänkt som instegsmodell. Den hade ett spilltåligt membrantangentbord och var riktad mot familjer och barn. Den var billigare men mindre flexibel när det gällde uppgraderingar.

      Atari 800 var den mer påkostade varianten. Den hade ett traditionellt tangentbord, bättre expansionsmöjligheter och stöd för mer minne. Tanken var att den skulle tilltala mer avancerade användare, skolor och entusiaster, utan att förlora spelkapaciteten.

      Trots skillnaderna var de två maskinerna i grunden identiska. Samma spel och program fungerade på båda, vilket stärkte plattformen som helhet.

      SIO – användarvänlighet före sin tid

      Ett av de mest underskattade inslagen i Atari 8-bit är SIO-porten. I stället för att använda interna expansionskort utvecklade Atari ett seriellt bussystem där diskettenheter, skrivare och andra tillbehör kunde kopplas i kedja.

      För användaren var detta ovanligt smidigt. Enheter identifierade sig själva vid uppstart och kunde till och med ladda drivrutiner automatiskt. I praktiken var det en tidig form av plug-and-play, flera år innan begreppet blev vanligt.

      Spelen som definierade plattformen

      Även om Atari 8-bit kunde användas till mycket annat var det spelen som gav systemet dess identitet. Plattformens grafik- och ljudförmåga gjorde att spel kunde se och låta mer avancerade än på många konkurrerande datorer.

      Star Raiders från 1980 blev det tydligaste exemplet. Spelet visade vad maskinen klarade av och övertygade många om att Atari inte bara var ännu en hemdator, utan något som låg närmare framtidens interaktiva underhållning.

      XL och XE – samma idé, nya former

      Atari 130XE

      Under 1980-talet utvecklades serien vidare. 1200XL introducerade en ny design men blev kortlivad. Därefter kom 600XL och 800XL, som kombinerade modernare utseende med lägre tillverkningskostnader. 800XL blev den mest sålda modellen i hela serien.

      Efter företagsförändringar och hårdare konkurrens lanserades XE-modellerna, bland annat 65XE och 130XE. De behöll kompatibiliteten bakåt men fick mer minne och ett utseende som påminde om Atari ST. 130XE med sitt bankväxlade minne visade hur långt Atari kunde pressa en arkitektur som i grunden var från slutet av 1970-talet.

      Nedgång och slutet på eran

      Trots tekniska styrkor pressades Atari 8-bit av marknaden. Commodore 64 dominerade försäljningen, priserna sjönk snabbt och fokus flyttades mot 16-bitarsdatorer. Programutvecklare följde pengarna, och utbudet av ny mjukvara minskade.

      1992 avslutade Atari Corporation officiellt stödet för 8-bit-linjen. Därmed avslutades en av de längsta sammanhängande datorplattformarna i hemdatorernas historia.

      Ett arv som lever kvar

      Atari 8-bit-datorerna var mer än bara produkter. De var ett tidigt exempel på en designfilosofi där specialiserad hårdvara användes för att skapa starka upplevelser på begränsad budget.

      Många idéer som senare blev standard inom spelkonsoler och grafikprocessorer går att spåra tillbaka hit. Att intresset fortfarande är stort syns i nyutgåvor och emulerade system, där Atari 400 Mini från 2024 är ett tydligt exempel.

      Atari 8-bit var inte den mest sålda datorn, och inte den mest använda i kontor och skolor. Men den visade att en hemdator kunde vara levande, rörlig och musikalisk. På så sätt formade den hur en hel generation kom att uppfatta vad en dator faktiskt kunde vara.

      Video på youtube om 8 bitars atari

      Faktaruta: Atari 8-bit-datorerna

      Vad? En familj 8-bitars hemdatorer från Atari, lanserad 1979 och i produktion i olika former fram till början av 1990-talet.

      Startmodeller Atari 400 och Atari 800 (1979).

      Viktiga efterföljare 1200XL (1983), 600XL/800XL (1983), 65XE/130XE (1985), XEGS (1987).

      Processor MOS Technology 6502 (varianter förekommer), ca 1,79 MHz (NTSC) / 1,77 MHz (PAL).

      Specialkretsar ANTIC (bild), CTIA/GTIA (färg och sprites), POKEY (ljud och I/O).

      Grafik och ljud Hårdvarustöd för sprites, scroll och flera grafiklägen samt 4-kanaligt ljud via POKEY.

      Periferibuss SIO (Serial Input/Output) för kedjekopplade tillbehör som diskettstationer, skrivare och modem.

      Känd “killer app” Star Raiders (1980), ofta nämnd som spelet som demonstrerade plattformens styrkor.

      Varför viktig? Visade tidigt hur specialiserad hårdvara för grafik och ljud kunde ge hemdatorer en mer “arkadnära” upplevelse.

    • När spelkonsolen ville bli dator – CompuMate och 1980-talets teknikdröm

      Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.

      I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.

      Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.

      Ett tangentbord till vardagsrummet

      CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.

      Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.

      Programmering för nybörjare

      I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.

      Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.

      För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.

      Olika namn, samma idé

      Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.

      I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.

      Varför blev den ingen succé?

      Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.

      Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.

      Ett viktigt steg i datorhistorien

      Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.

      Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.

      Innehåll på youtube om CompuMate

      Fakta: CompuMate SV010
      Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
      Tillverkare: Spectravideo International
      Lansering: 6 januari 1983 (Winter CES, Las Vegas)
      Tangentbord: 42 tangenter (membran / “sensor touch”)
      CPU: Använder Atari 2600:s MOS 6507 (~1,19 MHz)
      Minne: 2 KB RAM, 16 KB ROM
      Bild: 10 rader × 12 tecken
      Grafik: 40×40 pixlar, 10 valbara färger
      Lagring: Kassettband via 3,5 mm ljudkontakt
      Program i ROM: Magic Easel (rit/animation), Music Composer, BASIC
      Regionala namn: “Universum Heimcomputer” (Tyskland)

    • TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

      Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.

      TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

      I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.

      En 16-bitars hjärna med minidator-arv

      Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.

      Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.

      Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet

      TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.

      Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.

      Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig

      På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.

      Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.

      TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse

      Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.

      Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.

      TI-99/4A: den stora omstarten

      1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:

      • fullstort tangentbord med riktig känsla
      • förenklad intern design
      • förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
      • ett mer genomtänkt expansionskoncept

      Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.

      Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”

      En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.

      I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.

      Talet som blev TI-99:s signatur

      Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.

      Priskriget: när datorer blev slit-och-släng

      TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.

      I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.

      Varför räckte det inte?

      TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:

      1. Hårdvara räcker inte utan mjukvara
        TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
      2. Arkitekturen var smart men krånglig
        16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
      3. Prisstrategin blev en boomerang
        De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.

      Arvet: ett “vad hade hänt om…?”

      Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.

      Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.

      Innehåll på youtube om Texas Instrument 99/4

      Faktaruta: TI-99/4 och TI-99/4A
      Tillverkare: Texas Instruments
      Kategori: Hemdator
      Lansering: TI-99/4 (oktober 1979), TI-99/4A (juni 1981)
      Processor: TMS9900, 16-bit, 3 MHz
      Grafik: TI-99/4: TMS9918  |  TI-99/4A: TMS9918A
      Ljud: TI-99/4A: TMS9919 (senare SN94624/SN76489-kompatibel)
      RAM (TI-99/4A): 16 KB RAM + 256 byte “scratchpad”
      VDP-minne: 16 KB videominne (åtkomligt via VDP, inte direkt i CPU-kartan)
      Lagringsmedia: ROM-kassetter, kassettband, diskett (via tillbehör)
      Särdrag: Sprites i hårdvara, expansionssystem (PEB), valbar talsyntesmodul
      Utfasning: TI-99/4 (juni 1981), TI-99/4A (produktion slut mars 1984)
      Sålda/levererade enheter: TI-99/4 ≈ 20 000  |  TI-99/4A ≈ 2,8 miljoner

    • Micro-Professor II – den bortglömda kusinen till Apple II

      Den Micro-Professor II var en ovanlig persondator från det tidiga 1980-talet – mer utbildningsverktyg än hemdator. Den lanserades 1982 av taiwanesiska Multitech (senare Acer) och byggde på samma processor som Apple II, men med tydliga begränsningar och egna lösningar. Med fokus på programmering, undervisning och till och med stöd för kinesisk BASIC blev MPF-II ett nischat men intressant inslag under den explosiva datorboomens barndom.

      I början av 1980-talet exploderade marknaden för hemdatorer. Nya maskiner dök upp nästan varje månad och konkurrensen var stenhård. De flesta minns namn som Apple, Commodore och Sinclair – men i skuggan av dessa jättar fanns också mer udda datorer med tydliga specialroller. En sådan var Micro-Professor II, ofta kallad MPF-II.

      Datorn lanserades 1982 av det taiwanesiska företaget Multitech, som några år senare skulle byta namn till Acer. I dag är Acer en global PC-jätte, men i början av 1980-talet experimenterade företaget med utbildnings- och träningsdatorer.

      En Apple II – men på sitt eget sätt

      MPF-II var en så kallad Apple II-klon. Den använde samma processor, MOS Technology 6502, som Apple II, och den kunde köra Applesoft-kompatibel BASIC. Det innebar att grundläggande program kunde fungera, åtminstone i teorin.

      I praktiken var kompatibiliteten begränsad. MPF-II saknade Apples hårdvarubaserade textläge och ritade all text via mjukvara. Tangentbord och grafik låg på andra minnesadresser än hos Apple II, vilket gjorde att de flesta spel och program inte gick att köra direkt. MPF-II var alltså mer inspirerad av Apple II än en fullständig kopia.

      Kinesisk BASIC – en ovanlig styrka

      En av MPF-II:s mest intressanta egenskaper var stödet för kinesisk BASIC. Vid den här tiden var det mycket dyrt att visa kinesiska tecken i hårdvara. Multitech valde i stället en mjukvarulösning, där tecknen ritades på skärmen av programvara.

      Detta gjorde MPF-II särskilt användbar i Asien och i utbildningssammanhang. För skolor och träningscenter var det ett billigt sätt att undervisa programmering på modersmålet. I Europa, Nordamerika och andra regioner såldes dock versioner utan kinesisk lokalisering.

      Utbildning före underhållning

      Till skillnad från många samtida hemdatorer var MPF-II inte byggd för spel. Jämfört med Commodore 64 eller Sinclair ZX Spectrum hade den enklare grafik, minimalt ljud och ett litet inbyggt tangentbord.

      Det fanns spel, men de var oftast enkla arkadliknande titlar eller schack- och logikspel. Tyngdpunkten låg på utbildningsprogram: matematik, BASIC-övningar och demonstrationsprogram för hur en mikroprocessor fungerade. Maskinen såldes ofta tillsammans med manualer och kursmaterial, snarare än spelkassetter.

      En märklig men praktisk konstruktion

      Designen var ovanlig även för sin tid. MPF-II såg mer ut som en platt plastplatta än en traditionell hemdator. Tangentbordet bestod av små “chiclet”-tangenter, men det gick att ansluta ett nästan fullstort tangentbord som tillbehör.

      Invändigt var konstruktionen förvånansvärt servicevänlig. De flesta större kretsar satt i socklar, vilket gör datorn relativt lätt att reparera än i dag. Det säger något om dess ursprung som tränings- och utbildningsmaskin snarare än konsumentprodukt.

      Begränsad framgång – men historisk betydelse

      MPF-II blev aldrig någon storsäljare. Den sålde i begränsade upplagor, främst i Asien och delar av Europa. I USA märktes den knappt alls. För konsumenter som ville spela spel eller ha en “allt-i-ett-dator” var konkurrensen helt enkelt för stark.

      Trots detta har MPF-II en viktig plats i datorhistorien. Den visar hur tidiga persondatorer kunde vara starkt nischade och hur utbildning var ett centralt mål för många tillverkare. Framför allt är den ett tidigt steg i utvecklingen av Acer – från små utbildningsdatorer till en av världens största PC-tillverkare.

      Ett tidsdokument från datorboomens barndom

      Micro-Professor II påminner oss om en tid då datorvärlden ännu inte var standardiserad. Varje ny maskin var ett experiment, och även datorer som aldrig blev populära kunde spela en viktig roll i spridningen av programmeringskunskap.

      Den var kanske aldrig bäst, snabbast eller roligast – men den var annorlunda. Och just därför är MPF-II fortfarande värd att minnas.

      Mer på youtube om denna Apple II klon

      Faktaruta: Micro-Professor II (MPF-II)
      Typ
      Persondator / utbildningsdator (Apple II-klon)
      Tillverkare
      Multitech (senare Acer)
      Lanserad
      1982
      Processor
      MOS Technology 6502
      Klockfrekvens
      1 MHz
      RAM
      64 KB
      ROM
      16 KB (inkl. BASIC)
      Grafik
      48×40 eller 280×192, 6 färger
      Textläge
      40×24 (renderas via mjukvara)
      Ljud
      Intern summer (1-bit “beeper”)
      Lagring
      Kassettband; floppy som tillval
      Utgångar
      Kompositvideo och RF-modulator (TV-ut)
      Särskilt
      Fanns i version med kinesisk BASIC; begränsad Apple II-kompatibilitet
      Kända priser (1983)
      £269 (UK) / 2995 FF (Frankrike)

    • CP 400 COLOR – den brasilianska hemdatorn som färgade 1980-talet

      CP 400 COLOR var en av de mest betydelsefulla hemdatorerna som utvecklades och tillverkades i Brasilien under 1980-talet. Lanserad 1984 av företaget Prológica kombinerade den internationell teknik med lokal anpassning, färgstark design och bred spridning på den brasilianska hemmamarknaden. Som klon av TRS-80 Color Computer 2 blev CP 400 för många användare den första kontakten med programmering, spel och persondatorer, och den kom att spela en viktig roll i landets tidiga datorhistoria.

      När hemdatorerna slog igenom globalt i början av 1980-talet utvecklades även en stark inhemsk datorindustri i Brasilien. Ett av de tydligaste resultaten av denna period var CP 400 COLOR, lanserad 1984 av företaget Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores. Datorn kom att bli en av de mest spridda och igenkända brasilianska hemdatorerna under årtiondet.

      CP 400 COLOR tillhörde en kategori av datorer som ofta kallades ”nationella kloner”. Den var i praktiken fullt kompatibel med TRS-80 Color Computer 2, men anpassad för brasilianska tekniska och ekonomiska förhållanden. Det innebar bland annat stöd för TV-standarden PAL-M, lokal tillverkning av komponenter och ett formspråk som skilde sig tydligt från den amerikanska förlagan.

      En dator för hemmet

      CP 400 var konstruerad som en hemdator i ordets klassiska mening. Den skulle användas för spel, programmering, utbildning och enklare tillämpningar i hemmet. Processorn var Motorola MC6809E, klockad till strax under 1 MHz, vilket gav god prestanda för tiden. Grafikdelen byggde på videokretsen MC6847, som möjliggjorde både textläge och flera grafiska lägen i färg.

      Program laddades i regel från kassettband, vilket var långsamt men billigt och därför mycket vanligt under denna period. För mer avancerade användare fanns möjlighet att ansluta diskettenheten CP 450, vilket ökade både hastighet och lagringskapacitet avsevärt.

      En design som stack ut

      En av CP 400:s mest iögonfallande egenskaper var dess utseende. Den första modellen hade ett färgglatt chiclet-tangentbord med små tangenter i olika färger. Formen och färgsättningen togs fram av den italienske arkitekten Luciano Deviá, som ville ge datorn ett lekfullt och heminriktat uttryck. Tanken var att datorn skulle passa in i vardagsrummet snarare än uppfattas som en teknisk industrimaskin.

      Designen var dock inte utan nackdelar. Den kompakta konstruktionen kunde i vissa fall leda till överhettning, något som senare åtgärdades i nästa version.

      CP 400 COLOR II

      I slutet av 1985 lanserades CP 400 COLOR II. Denna modell fick extern strömförsörjning, 64 KB RAM som standard och ett större tangentbord med fler funktionsknappar. Den marknadsfördes som mer professionell och riktad även till avancerade användare.

      Trots förbättringarna fick tangentbordet kritik för sämre byggkvalitet än föregångarens. Tangenterna upplevdes som ostadiga, och bland användare fick tangentbordet ett skämtsamt smeknamn på grund av sin fjädrande känsla. Däremot var problemen med överhettning nu lösta.

      Operativsystem och tillbehör

      Med diskettenheten CP 450 kunde CP 400 köra flera operativsystem, bland annat OS-9 Level 1 och Flex9. Prológica erbjöd även DOS400, som i praktiken var en omdöpt version av Tandy Radio Shacks diskbaserade Color BASIC-system. Detta speglar en tid då licensiering ofta hanterades informellt i den brasilianska datorindustrin.

      Maskinen hade ett ovanligt rikt utbud av anslutningar för sin klass: seriell port, joystickportar, kassettgränssnitt, expansionsport och både TV- och monitorgång.

      Mottagande och konkurrens

      CP 400 blev en kommersiell framgång och stod under en period för en betydande del av Prológicas omsättning. Trots detta var det tekniska stödet begränsat, och utbudet av böcker och tidskrifter var litet jämfört med situationen i USA. Användarna fick i stor utsträckning förlita sig på egen experimentlusta och importerad dokumentation.

      I mitten av 1980-talet förändrades marknaden snabbt. Först genom billigare ZX Spectrum-kloner och därefter genom MSX-standarden, som erbjöd bättre grafik och ljud. Mot slutet av decenniet började även IBM PC-kompatibla datorer bli allt mer attraktiva.

      Slutet på produktionen och arvet efter CP 400

      Tillverkningen av CP 400 och dess tillbehör upphörde i början av 1987. Många användare gick då vidare till MSX-datorer eller till PC-plattformen. Trots sin relativt korta livstid har CP 400 fått en bestående plats i Brasiliens teknikhistoria.

      I dag ses CP 400 COLOR som ett tydligt exempel på hur global datorteknik anpassades lokalt under 1980-talet. Den representerar en period av teknisk kreativitet, begränsade resurser och ett starkt intresse för hemdatorer som utbildnings- och nöjesverktyg. För samlare och entusiaster är CP 400 inte bara en dator, utan ett färgstarkt stycke digital kulturhistoria.

      Innehåll på youtbue om CP 400

      Fakta: Prológica CP 400 COLOR

      • Tillverkare: Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores (Brasilien)
      • Lanserad: 1984
      • Utgången ur produktion: 1987
      • Typ: Hemdator
      • Kompatibilitet: TRS-80 Color Computer 2
      • Processor: Motorola MC6809E, cirka 0,895 MHz
      • Minne: 16 KB eller 64 KB RAM
      • ROM: 16 KB (Extended Color BASIC)
      • Grafik: MC6847, upp till 9 färger
      • Upplösning: upp till 256 × 192 pixlar (2 färger i högupplöst läge)
      • Ljud: 6-bitars DAC
      • Video: PAL-M TV-ut, samt RGB-utgång
      • Lagring: Kassettband; diskett via CP 450 (upp till två 180 KB-enheter)
      • Anslutningar: RS-232C, kassettgränssnitt, joystickportar, expansions-/kassettport, cartridge-port

      Modeller

      • CP 400 COLOR: första modellen med färgglatt chiclet-tangentbord (55 tangenter)
      • CP 400 COLOR II: senare modell med extern strömförsörjning och 59-tangenters tangentbord samt 64 KB RAM som standard

    • TRS-80 – datorn som gjorde persondatorn folklig

      När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.

      När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.

      Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.

      En tekniskt enkel men strategiskt genial dator

      TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.

      Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.

      Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen

      För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.

      Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.

      Expansion Interface – nödvändig men ökänd

      För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.

      Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.

      Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald

      TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.

      Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.

      Program, spel och utbildning

      TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.

      Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.

      FCC-krav och slutet för Model I

      I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.

      År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.

      Model III och Model 4 – förfinade efterföljare

      TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.

      TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.

      Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100

      Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.

      Arvet efter TRS-80

      Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.

      TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.

      Innehåll på youtube om TRS-80

      Faktaruta: TRS-80 Model I
      Lansering
      3 augusti 1977
      Tillverkare
      Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
      Processor
      Zilog Z80, ca 1,77 MHz
      Minne
      4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
      Skärm
      Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
      Lagring
      Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
      Operativsystem
      TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
      Programspråk
      BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
      Känd för
      Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
      Efterföljare
      TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
      Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.

    • Sharp PC-1500 – fickdatorn som tänjde på gränserna för bärbar datorkraft

      I början av 1980-talet, när datorer fortfarande var stationära och strömkrävande, lanserade Sharp en maskin som utmanade hela bilden av vad en dator kunde vara. Sharp PC-1500 var en fullt programmerbar fickdator med 8-bitars processor, riktigt tangentbord och möjlighet till utbyggnad – ett portabelt arbetsverktyg som visade att mobil datorkraft fanns långt innan den bärbara datorn blev vardag.

      När Sharp introducerade PC-1500 i början av 1980-talet suddades gränsen mellan miniräknare och dator ut på allvar. Det som vid första anblick kunde se ut som en avancerad räknare visade sig vara något betydligt mer ambitiöst: en kraftfull, programmerbar dator som fick plats i handen – och som i många avseenden var före sin tid.

      En liten dator med stora ambitioner

      Sharp PC-1500 började säljas i Japan redan 1981 och nådde Europa, Nordamerika och Australien 1982. Den byggde på processorn LH5801, en 8-bitars CPU med arkitektur som påminde om Zilog Z80, men realiserad helt i CMOS-teknik för låg strömförbrukning.

      Detta gjorde PC-1500 till en ovanligt kraftfull fickdator jämfört med många samtida modeller som fortfarande använde enklare 4-bitarsprocessorer.

      Mer än bara BASIC

      Precis som många av Sharps fickdatorer programmerades PC-1500 i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, ingenjörer och tekniskt intresserade användare. Men utvecklingen stannade inte där.

      Senare lyckades tyska ingenjörer knäcka systemet och tog fram både assembler och, så småningom, en C-kompilator. Därmed blev PC-1500 ett ovanligt flexibelt system för sin tid, kapabelt att köra betydligt mer avancerad mjukvara än vad Sharp ursprungligen avsett.

      Minnet – litet men utbyggbart

      Grundutförandet erbjöd 3,5 kB RAM, vilket kunde byggas ut till 7,5 kB, samt 16 kB ROM. Även om detta kan verka extremt begränsat i dag räckte det långt för tekniska beräkningar, statistikprogram och specialskrivna verktyg.

      För användare med större behov fanns även ett externt 8 kB minnesmodul, CE-155, som kunde anslutas vid behov.

      Ett riktigt tangentbord och en generös skärm

      Till skillnad från enklare fickdatorer hade PC-1500 ett fullstort QWERTY-tangentbord i kombination med ett separat numeriskt tangentbord. LCD-skärmen kunde visa 26 tecken, vilket gav betydligt bättre överblick än modeller med kortare textfält.

      Detta gjorde maskinen lämplig för längre program, strukturerad inmatning och mer avancerad interaktiv användning.

      Strömförsörjning och portabilitet

      PC-1500 kunde drivas antingen via nätadapter eller med fyra 1,5-volts batterier. Med måtten 195 × 86 × 25 mm och en vikt på cirka 375 gram inklusive batterier var den portabel, men ändå tillräckligt robust för professionellt bruk i fält.

      Tillbehör som gjorde skillnad

      Sharp erbjöd ett omfattande tillbehörssystem. Ett av de mest uppskattade var CE-150, en kombinerad skrivare och kassettbandgränssnitt. Med den kunde användaren skriva ut program och resultat samt spara och läsa in data via kassettband.

      Ett komplett system med dator, skrivare, kablar och bärväska fungerade i praktiken som ett portabelt datorsystem, långt innan begreppet laptop blivit vardag.

      Flera versioner och kloner

      Sharp tog fram flera varianter av modellen. PC-1500A var en kostnadsreducerad version med mer minne, och PC-1501 följde senare. Systemet licensierades även till Tandy och såldes som TRS-80 PC-2.

      Detta visar att PC-1500 inte bara var tekniskt intressant, utan även kommersiellt framgångsrik.

      Pris och målgrupp

      I januari 1983 såldes PC-1500 för 169 brittiska pund. Det placerade den i ett segment för seriösa användare som ingenjörer, tekniker, studenter och företag, snarare än som en ren konsumentprodukt.

      Ett viktigt kapitel i datorhistorien

      I dag är Sharp PC-1500 ett eftertraktat samlarobjekt och ett tydligt exempel på hur mobil databehandling existerade långt före smartphones och bärbara datorer. Med stöd för högnivåspråk, assembler, extern lagring och skrivare var den i praktiken en komplett dator i handformat.

      PC-1500 påminner om en tid då varje byte räknades, men där teknisk uppfinningsrikedom gjorde det möjligt att skapa imponerande system med mycket begränsade resurser.

      Youtube innehåll rörande Sharp PC-1500

      Fakta: Sharp PC-1500
      Tillverkare
      Sharp
      Modell
      PC-1500
      Tillverkning
      1981–1985
      Lansering
      Japan 1981, Europa/Nordamerika/Australien 1982
      CPU
      LH5801 (8-bitars, CMOS)
      ROM
      16 kB
      RAM
      3,5 kB (utbyggbart till 7,5 kB)
      Programspråk
      BASIC
      Skärm
      LCD, 26 tecken
      Tangentbord
      QWERTY + numeriskt tangentbord
      Ström
      Nätadapter eller 4 × 1,5 V-batterier
      Mått
      195 × 86 × 25 mm
      Vikt
      375 g (med batterier)
      Tillbehör (exempel)
      CE-150 skrivare/kassettgränssnitt, CE-155 8 kB minnesmodul
      Pris (UK)
      £169 (januari 1983)
      Klon
      TRS-80 PC-2


    • Sharp Pocket Computer PC-1246 – en dator i fickformat före sin tid

      I en tid då datorer fyllde skrivbord och vägde flera kilo lyckades Sharp stoppa en fullt programmerbar dator i fickformat. Sharp Pocket Computer PC-1246, lanserad 1984, är ett fascinerande exempel på hur långt miniatyrisering och lågströmsdesign hade kommit redan under hemdatorns barndom – och hur mycket som faktiskt gick att åstadkomma med bara några kilobyte minne.

      När Sharp lanserade Pocket Computer PC-1246 i början av 1984 befann sig persondatorn fortfarande i sin barndom. IBM PC hade funnits i bara tre år, Macintosh var precis runt hörnet – och begreppet bärbar dator betydde i praktiken något som vägde flera kilo. Ändå fanns det redan då datorer som bokstavligen fick plats i fickan.

      PC-1246 är ett fascinerande exempel på hur långt ingenjörskonsten hade kommit redan under tidigt 1980-tal.

      En riktig dator – i miniatyr

      Trots sina blygsamma mått på 135 × 70 × 10 mm och en vikt på endast 95 gram inklusive batterier, var PC-1246 ingen leksak. Det var en fullt programmerbar dator, byggd kring en 4-bitars CMOS-processor, optimerad för extremt låg strömförbrukning.

      Datorn hade:

      • 2 kB RAM, varav 1 278 byte tillgängligt för användaren
      • 18 kB ROM, innehållande operativsystem och BASIC-tolk
      • En textskärm med 1 rad och 16 tecken
      • Strömförsörjning via två CR-2032-litiumbatterier

      Det kan låta absurt begränsat i dag, men 1984 var detta imponerande – särskilt i ett format som kunde ersätta både miniräknare och anteckningsbok.

      Programmering i fickan

      PC-1246 programmerades i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, tekniker och hobbyister. Användaren kunde skriva små program för:

      • matematiska beräkningar
      • statistik
      • enkla simuleringar
      • listor och logikflöden

      Med drygt 1,2 kB användbart RAM krävdes dock disciplin. Varje variabel, varje rad kod och varje mellanslag räknades. Detta gjorde programmerandet till en övning i effektivitet – något som många äldre programmerare i dag ser tillbaka på med viss nostalgi.

      Skärmen – liten men användbar

      Skärmen bestod av en enda rad med 16 tecken, vilket satte tydliga gränser för hur information kunde visas. Ändå var den fullt tillräcklig för sitt syfte. Program kördes rad för rad, resultat visades sekventiellt, och användaren lärde sig snabbt att tänka kompakt.

      Detta påverkade inte bara gränssnittet – det påverkade hur man tänkte som programmerare. Istället för grafik och menyer handlade allt om logik, struktur och tydliga utskrifter.

      Batteritid som slår moderna prylar

      Tack vare den extremt strömsnåla CMOS-processorn kunde PC-1246 köras i månader, ibland år, på två små knappcellsbatterier. Jämfört med dagens smartphones, som kräver daglig laddning, framstår detta nästan som science fiction.

      Ett verktyg för sin tid

      Sharp riktade Pocket Computer-serien till:

      • ingenjörer
      • studenter
      • ekonomer
      • tekniker i fält

      Den kunde användas för snabba beräkningar på byggarbetsplatser, i laboratorier eller i klassrum – långt från vägguttag och stora datorer.

      Ett stycke datorhistoria

      I dag är Sharp PC-1246 främst ett samlarobjekt, men också ett viktigt historiskt dokument. Den visar att idén om personlig, mobil databehandling inte föddes med smartphonen – den fanns redan för över 40 år sedan.

      Med sina 2 kilobyte RAM, sin 16-teckensskärm och sin 4-bitars CPU påminner PC-1246 oss om en tid då varje byte var dyrbar, men kreativiteten obegränsad.

      Det är svårt att inte känna respekt för ingenjörerna som lyckades stoppa en fullt fungerande dator i ett format mindre än ett modernt mobilskal – redan 1984.

      Innehåll på Youtube

      Fakta: Sharp Pocket Computer PC-1246
      Tillverkare
      Sharp
      Modell
      Pocket Computer PC-1246
      Lansering
      1 januari 1984
      CPU
      4-bitars CMOS
      ROM
      18 kB
      RAM (totalt)
      2 kB
      RAM (tillgängligt)
      1 278 byte
      Skärm
      1 rad × 16 tecken
      Mått
      135 × 70 × 10 mm
      Vikt
      95 g (med batterier)
      Ström
      2 × CR-2032 litiumbatterier

    • Sord M5 – Japans bortglömda hemdator som nästan blev en standard

      I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.

      När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.

      En kompakt dator i spelkonsolens skepnad

      Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.

      Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.

      Program på kassett – eller patron

      Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.

      För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:

      • BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
      • BASIC-G (grafik och ljud)
      • BASIC-F (flyttalsaritmetik)
      • FALC, ett enklare applikationspaket

      Internationell spridning – med lokala varianter

      Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.

      I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.

      Spel från arkadjättarna

      Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:

      • Galaga
      • Dig Dug
      • Mappy
      • Super Pac-Man
      • Bosconian
      • Moon Patrol

      Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.

      En kort livslängd i skuggan av MSX

      Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.

      I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.

      Ett stycke datorhistoria

      I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.

      Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.

      Innehåll på youtube om Sord M5

      Faktaruta: Sord M5
      Typ
      Hemdator
      Tillverkare
      Sord Computer Corporation
      Lansering
      November 1982
      Processor
      Zilog Z80A, 3,58 MHz
      Minne
      4 kB RAM, 16 kB VRAM
      Grafik
      TMS9918 (256×192, 16 färger)
      Ljud
      SN76489 (3 kanaler + brus)
      Lagring
      ROM-patroner, kassettband
      Språk/BASIC
      BASIC-I, BASIC-G, BASIC-F (via patroner)
      Anslutningar
      TV/video/ljud ut, Centronics 16-pin, kassett (DIN)
      Kända spel
      Ca 42 titlar
      Såld som
      CGL M5 (UK), “Game M5” (Takara, Japan), varianter i Sydkorea
      Kort sagt: En kompakt japansk hemdator med arkadinfluenser som snabbt hamnade i skuggan av MSX-eran.

    • Compis – den svenska skoldatorn som tiden sprang ifrån

      I mitten av 1980-talet bestämde sig Sverige för att bygga sin egen framtid i kisel. Resultatet blev Compis – en statligt framtagen skoldator som på pappret var avancerad, men som i praktiken isolerade en hel generation elever från den datorvärld som redan fanns utanför klassrummet.

      I mitten av 1980-talet tog Sverige ett i dag närmast otänkbart beslut: staten skulle utveckla en egen dator, särskilt avsedd för användning i den svenska skolan. Resultatet blev Compis, marknadsförd som COMPIS, en förkortning av Computer In School. Officiellt var namnet engelskt, men ordleken med det svenska ordet kompis var svår att missa.

      Compis utvecklades inom ramen för projektet TUDIS – Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan, som startade 1981 på initiativ av Styrelsen för teknisk utveckling. Syftet var att ersätta den tidigare skolstandarden ABC 80 och skapa en enhetlig, framtidssäker datorplattform för undervisning. Projektet blev tidigt omdiskuterat, både tekniskt och pedagogiskt.

      Efter att utvecklingsbolaget Svenska Datorer AB gått i konkurs övertogs tillverkningen av det Televerksägda bolaget Telenova, medan Esselte Studium ansvarade för framtagning av läromedel och programvara. Datorn började levereras till skolorna omkring 1985 men såldes aldrig till privatpersoner, vilket redan från början begränsade dess spridning och relevans utanför skolvärlden.

      Teknik och konstruktion

      Rent tekniskt var Compis ingen dålig dator. Den var utrustad med en Intel 80186-processor klockad till 8 MHz och levererades med 128 eller 256 kB internminne, senare utbyggbart till cirka 768 kB. Operativsystemet var CP/M-86, en 16-bitarsvariant av det etablerade CP/M-systemet.

      Grafiklösningen var för sin tid avancerad. Grundmodellen hade en monokrom bildskärm med grön fosfor och upplösningen 640 × 400 pixlar. Senare kom både färgmodeller i samma upplösning och en högupplöst svartvit version på hela 1 280 × 800 pixlar, något som var mycket ovanligt i mitten av 1980-talet. Skärmen innehöll dessutom nätdelen till själva datorn.

      Lagringen skedde normalt via en separat enhet med två 5,25-tums diskettenheter, anslutna med flatkabel. Hårddisk saknades i grundutförandet men kunde användas externt eller delas via nätverk. Compis kunde nämligen kopplas samman i lokala nät där flera arbetsstationer använde en gemensam central hårddisk – ett tekniskt avancerat upplägg för skolmiljöer vid denna tid.

      Datorn var försedd med RS-232-serieport, Centronics-parallellport, anslutningar för skrivare och kassettbandspelare samt uttag för ljuspenna på fronten. Tangentbordet var ett fullstort QWERTY-tangentbord och är än i dag ihågkommet för sin tangent märkt ”Utplåna”, motsvarigheten till dagens Delete.

      Programvara och undervisning

      Compis var tydligt inriktad på undervisning snarare än konsumtion. Det programmeringsspråk som rekommenderades var COMAL, ett pedagogiskt språk som kombinerade strukturer från BASIC och Pascal. Därutöver fanns Compis-Pascal, baserat på Turbo Pascal, samt språk som COBOL och Fortran.

      Bland tillgängliga tillämpningsprogram fanns ordbehandlaren WordStar, AutoCAD samt programpaketet Harmoni, utvecklat av Esselte och innehållande ordbehandling, kalkyl och databas. Det fanns även särskilda program för skolbruk, bland annat för mät- och styrfunktioner via datorns serieport.

      Samtidens alternativ: Atari ST och Amiga

      När Compis började levereras till skolorna fanns redan flera etablerade alternativ på marknaden. Atari ST och Commodore Amiga erbjöd stark grafik, god ljudkapacitet, ett stort och växande programutbud samt en tydlig närvaro både i hemmen och i arbetslivet. De användes för ordbehandling, programmering, grafik, musikproduktion och spel.

      Till skillnad från Compis levererades båda systemen med grafiska användargränssnitt – GEM på Atari ST och Workbench på Amiga – vilket gjorde dem mer lättillgängliga för nybörjare. Trots detta valdes de bort i den svenska skolsatsningen. Resultatet blev att elever undervisades på en plattform som var tekniskt isolerad, medan omvärlden snabbt rörde sig mot standardiserade system med grafiska gränssnitt. Ironiskt nog innebar detta att många elever redan hemma i sina pojkrum hade tillgång till datorer som i praktiken var både mer kraftfulla, mer användarvänliga och mer relevanta för framtida studier och arbetsliv än den dator de mötte i skolan.

      Ett projekt utan framtid

      Det var i grunden inget större fel på Compis som dator. Prestandan var god, grafiken imponerande och konstruktionen genomtänkt. Problemet var i stället att den var just en skoldator – och ingenting annat. När eleverna lämnade skolan mötte de en verklighet där IBM PC-kompatibla datorer redan höll på att bli norm, något som Compis aldrig fullt ut anpassades till, trots viss begränsad PC-kompatibilitet i den senare Compis II.

      Redan omkring 1988 stod det klart att projektet nått en återvändsgränd. Försäljningen stagnerade, stödet minskade och Compis lades slutligen ned. Många datorer blev kvar i skolornas förråd, andra försvann spårlöst.

      I dag lever Compis vidare som ett stycke svensk datorhistoria – ett ambitiöst, välmenande men i slutändan misslyckat försök att genom central planering skapa framtidens skoldator. Kanske står det fortfarande någon bortglömd Compis kvar på en skolvind och samlar damm, som ett monument över en tid då staten ville bygga sin egen digitala väg.

      Här är en kort notis, saklig men lättillgänglig, som kan användas som sidospalt eller faktanotis:

      Notis: Motorola 68000 vs Intel 80186 – vem var snabbast?

      På pappret kan Intel 80186 och Motorola 68000 verka jämförbara, men i praktiken var skillnaderna tydliga. Intel 80186 i Compis kördes vanligtvis i 8 MHz och var i grunden en vidareutveckling av 8086-arkitekturen, med begränsad intern parallellism och smalare intern datapath. Motorola 68000, som användes i Atari ST och Commodore Amiga, kördes också ofta i 8 MHz, men hade en intern 32-bitars arkitektur, fler register och effektivare instruktioner.

      I verkliga program – särskilt grafik, multitasking och beräkningsintensiva uppgifter – presterade 68000 oftast märkbart bättre per MHz än 80186. Detta gjorde att Atari ST och Amiga kunde upplevas som snabbare och mer responsiva, trots liknande klockfrekvenser. Intel 80186 hade fördelen av x86-kompatibilitet, men när det gällde rå prestanda och arkitektonisk elegans låg Motorola 68000 steget före under mitten av 1980-talet.

      Compis – fakta
      Typ
      Svensk skoldator (”COMPuter In School”)
      Utvecklare
      Telenova (ursprungligen Svenska Datorer AB)
      Period
      Mitten av 1980-talet (lansering ca 1985, avveckling ca 1988)
      Processor
      Intel 80186, 8 MHz
      Minne
      128–256 kB (utbyggbart upp till ca 768 kB)
      Operativsystem
      CP/M-86
      Lagring
      En eller två 5,25" diskettenheter (hårddisk som tillval/externt)
      Grafik/skärm
      Rastergrafik; vanligt 640×400 (monokrom grön/färg), även 1280×800 (sv/v)
      Portar
      RS-232 (serie), Centronics (parallell)
      Känt kännetecken
      Tangenten "Utplåna" (motsv. Delete)
      Not: Specifikationer varierade mellan olika Compis-modeller och versioner.

    • Apple Lisa: datorn som föddes före sin tid

      Apple Lisa lanserades 1983 och var en av de mest ambitiösa persondatorer som dittills byggts. Med grafiskt användargränssnitt, mus, dokumentbaserat arbetssätt och avancerad programvara pekade den tydligt mot framtiden – men till ett pris och med en teknisk komplexitet som marknaden ännu inte var redo för. Lisa blev ett kommersiellt misslyckande, men lade samtidigt grunden för Macintosh och det moderna sättet att använda datorer.

      När man pratar om Apple och den grafiska revolutionen är det lätt att hoppa direkt till Macintosh 1984. Men ett år tidigare fanns en annan maskin som redan hade sprungit långt före resten av persondatorvärlden: Apple Lisa. Den blev ett kommersiellt misslyckande – men tekniskt sett var den en av de mest betydelsefulla datorerna som byggts. Lisa är en klassisk historia om hur framtiden ibland kommer för tidigt, blir för dyr, för tung, och ändå formar allt som kommer efter.

      En dator som ville göra kontoret mänskligt

      I början av 1980-talet var datorer i praktiken något man betjänade: man skrev kommandon, lärde sig kryptiska instruktioner, och hade ofta manualer eller specialutbildning som stöd. Lisa var tänkt som motsatsen. Den skulle göra datorn visuell, självklar och kontorsvänlig – en maskin där användaren jobbar med dokument på skärmen på ett sätt som liknar hur man jobbar i verkligheten.

      Lisa lanserades 1983 med en idé som i dag känns självklar men då var radikal: ett grafiskt användargränssnitt med fönster, ikoner och mus – en dator som du pekar på, i stället för att förhandla med via text.

      Xerox PARC och gnistan som tände allt

      Den grafiska idén uppstod inte i ett vakuum. På Xerox PARC i Palo Alto utvecklades under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal koncept som “desktop-metaforen”: filer som papper, mappar som mappar, papperskorg, muspekare och fönster.

      Apple fick se demonstrationer, och Lisa-teamet lade sedan enormt arbete på att göra detta till en kommersiell produkt. Att göra ett forskningskoncept robust, begripligt och massproducerbart är inte “bara att kopiera” – det är en egen ingenjörsdisciplin.

      Namnet: akronym eller dotter?

      Apple sade officiellt att Lisa stod för “Local Integrated Software Architecture”. Samtidigt hette Steve Jobs dotter Lisa, född 1978, och senare medgav Jobs att datorn var döpt efter henne. Resultatet blev en av de där teknikmyterna som säger mycket om epoken: ett namn som både skulle fungera i marknadsföring och bära på en personlig berättelse.

      Hårdvara som var “för mycket” och ändå “för lite”

      På pappret var Lisa imponerande: Motorola 68000 på 5 MHz, 1 MB RAM, en högupplöst svartvit 12-tumsskärm, mus och tangentbord som standard, och stöd för hårddisk.

      Men Lisa bar också på ett klassiskt problem: mjukvaran var för ambitiös för den tidens hårdvara, och hårdvaran var för dyr för marknaden. Operativsystemet försökte göra avancerade saker som minnesskydd och dokumentcentrerade arbetsflöden, men det kunde kosta i form av seg respons och upplevelsen av att datorn “tänker efter” för länge.

      Twiggy-disketterna: en smart idé som blev en akilleshäl

      Lisa 1 levererades med två 5,25-tums Apple FileWare-enheter, ofta kallade “Twiggy”. De erbjöd hög kapacitet för sin tid men fick rykte om sig att vara opålitliga och använde dessutom proprietära disketter.

      Det kan låta som en detalj, men i praktiken är lagring en datorns hjärta. Om användarna inte kan lita på att filer går att spara och läsa tillbaka, spelar resten mindre roll.

      Lisa OS: idéer som senare blev standard

      Lisa hade ett operativsystem som på flera sätt pekade framåt. Det byggde på tanken att datorn ska hjälpa människor arbeta med dokument och uppgifter, inte bara starta program. Det hade också ambitionen att göra systemet stabilare genom minnesskydd, och att låta filhanteringen i gränssnittet faktiskt motsvara hur data organiseras.

      Lisa levererades dessutom med en tydlig “kontorssvit”-idé: ett paket program som skulle räcka för de vanligaste uppgifterna i ett företag. Tanken var att datorn skulle vara en arbetsstation för vanliga användare, inte en specialistmaskin.

      Steve Jobs, intern konkurrens och Macintosh som tog berättelsen

      Apple hamnade i en situation där flera starka projekt konkurrerade samtidigt. Steve Jobs lämnade Lisa-projektet och tog en allt större roll i Macintosh. Macintosh blev billigare, enklare att positionera och kom med ett starkare, mer fokuserat budskap.

      När Macintosh lanserades i januari 1984 framstod Lisa plötsligt som den dyra storebrodern som redan var på väg att bli omsprungen – trots att Lisa på flera punkter var mer avancerad.

      Varför Lisa floppade

      Flera saker drog åt samma håll: priset var extremt högt för sin tid, tredjepartsutbudet av programvara var begränsat, lagringslösningen skadade förtroendet, och den praktiska upplevelsen kunde vara trög. Samtidigt blev Macintosh en billigare intern konkurrent som snabbt tog över både uppmärksamhet och utvecklingsfokus.

      Lisa 2 försökte rätta till en del, bland annat genom att byta diskettlösning och pressa priset. Den sista grenen av familjen levde vidare i form av Macintosh XL, men plattformen försvann i mitten av 1980-talet.

      Den märkligaste epilogen: datorer i en soptipp

      Lisas efterhistoria är nästan lika berömd som maskinen själv. Det finns återgivna berättelser om att tusentals osålda Lisa-enheter till slut förstördes och hamnade på en soptipp i Utah som del av en lageravveckling. Oavsett exakta detaljer säger historien något om hur brutal teknikmarknaden är: en maskin kan vara banbrytande och ändå betraktas som skrot när den inte passar sin tid.

      Arvet: en “bästa förlust”

      Lisa blev aldrig en försäljningssuccé, men den blev en idébank. Mycket av det som gjorde Lisa speciell – synen på gränssnitt, dokument, arbetsflöden och en dator som är byggd för människor – sipprade vidare till Macintosh och sedan vidare ut i hela PC-världen.

      Det är därför Lisa ofta beskrivs som ett av Apples mest viktiga misslyckanden. Den hade rätt vision, men fel tidpunkt. Och i teknik räcker det inte att ha rätt idé. Du måste också ha rätt timing, rätt prisnivå, rätt ekosystem och rätt berättelse.

      Innehåll på youtube om Apple lisa

      Faktaruta: Apple Lisa
      Tillverkare
      Apple (Apple Computer)
      Lanserad
      19 januari 1983
      Tillverkad till
      1 augusti 1986
      Typ
      Persondator (desktop)
      CPU
      Motorola 68000 @ 5 MHz
      Minne
      1 MB RAM (upp till 2 MB)
      Skärm
      12" monokrom, 720×364
      Lagring
      Twiggy-disketter (Lisa 1), senare 3,5" (Lisa 2), ProFile/Widget-hårddisk (vissa modeller)
      Operativsystem
      Lisa OS (Lisa Office System), även Xenix på vissa modeller
      Känd för
      Tidigt grafiskt gränssnitt (GUI) och mus i en kommersiell persondator
      Tips: Vill du göra rutan smalare kan du lägga den i en kolumn/Block-grupp i WordPress.

    • Commodore SX-64 – den bärbara datorn som bar hela 80-talet i en resväska

      Commodore SX-64 lanserades 1983 som en portabel version av den populära hemdatorn Commodore 64. Med inbyggd färgskärm och diskettstation var den världens första bärbara färgdator och ett tidigt försök att göra persondatorn flyttbar. Trots teknisk innovationshöjd fick modellen begränsad kommersiell framgång, men har i efterhand fått en framträdande plats i datorhistorien.

      I början av 1980-talet var datorer oftast stora, stationära maskiner som hörde hemma på skrivbord eller i särskilda datorrum. Ändå fanns redan då drömmen om något mer rörligt: en dator man faktiskt kunde ta med sig. När Commodore 1983 lanserade SX-64 försökte företaget förverkliga just den visionen – genom att bygga in en komplett Commodore 64 i ett portföljliknande chassi.

      Resultatet blev världens första bärbara färgdator. Den var tung, dyr och full av kompromisser, men samtidigt tekniskt imponerande och långt före sin tid.

      En bärbar dator – på 10,5 kilo

      Commodore SX-64 vägde omkring 10,5 kilogram och bars med ett kraftigt handtag som även fungerade som stöd när datorn ställdes upp på ett bord. Den tillhörde det som senare kom att kallas ”luggables” – datorer som gick att bära, men knappast smidigt transportera.

      Trots sin vikt var den självförsörjande. SX-64 hade en inbyggd femtums färgskärm av CRT-typ, en inbyggd 5¼-tums diskettstation och full kompatibilitet med Commodore 64. Till skillnad från samtida bärbara datorer som Osborne 1 och Kaypro II, vilka använde monokroma skärmar, kunde SX-64 visa färggrafik och spela avancerat ljud.

      En Commodore 64 – men inte riktigt som vanligt

      Tekniskt sett var SX-64 i stort sett identisk med Commodore 64. Den använde MOS Technology 6510-processorn på omkring 1 MHz, hade 64 kilobyte RAM, VIC-II-grafikchip med 16 färger och sprites samt det välkända SID-ljudchipet med tre oscillatorer och analogt filter.

      Samtidigt gjordes flera förändringar. För bättre läsbarhet på den lilla skärmen ändrades standardfärgerna till blå text på vit bakgrund. Det såg mer professionellt ut, men orsakade kompatibilitetsproblem med program som antog C64:ans klassiska blå bakgrund.

      Dessutom saknade SX-64 både kassettport för bandspelare och RF-utgång för TV. Commodore ansåg att den inbyggda skärmen och diskettstationen gjorde dessa anslutningar onödiga, men i praktiken innebar det begränsningar för vissa tillbehör och äldre mjukvara.

      Strömförsörjning och expansion – akilleshälen

      Till skillnad från den vanliga Commodore 64 hade SX-64 ett internt nätaggregat. Det gav ett mer integrerat och robust yttre, men begränsade möjligheterna till expansion. Vissa tillbehör, särskilt RAM-expansionsenheter, drog mer ström än nätaggregatet klarade av.

      Resultatet blev att kompatibiliteten varierade mellan olika modeller och tillbehör. Många entusiaster löste problemen genom modifieringar, till exempel genom att använda externa nätaggregat till expansionsenheter.

      DX-64 – datorn som nästan släpptes

      Commodore presenterade även planer på en DX-64, en variant med två inbyggda diskettstationer. Den väckte stort intresse, men den svaga försäljningen av SX-64 gjorde att projektet stoppades innan någon bred lansering hann ske. Ett mycket litet antal exemplar uppges ha existerat, men DX-64 blev aldrig en kommersiell produkt.

      Ungefär samtidigt presenterades också SX-100, en planerad version med monokrom skärm. Inte heller denna modell nådde marknaden.

      Varför misslyckades SX-64 kommersiellt

      Trots sin tekniska särställning blev SX-64 ingen försäljningssuccé. Den var dyr, tung och hade en liten skärm. Samtidigt erbjöd konkurrenter som Compaq Portable kraftfullare 16-bitarsdatorer med MS-DOS, vilket lockade företagsanvändare. För hemmabruk var en vanlig Commodore 64 betydligt billigare och mer flexibel.

      Kombinationen av högt pris, nischad målgrupp och hård konkurrens gjorde att SX-64 fick svårt att hitta sin plats på marknaden.

      Ett misslyckande som blev ett kultobjekt

      Trots detta fick SX-64 en trogen skara användare. Den användes flitigt av användargrupper, utvecklare och demonstratörer som uppskattade möjligheten att snabbt packa upp en komplett dator med färg, ljud och diskettstation.

      I dag betraktas Commodore SX-64 som ett samlarobjekt och ett viktigt stycke datorhistoria. Den är uppskattad för sin design, sin ingenjörskonst och sitt modiga försök att tänja på gränserna för vad en dator kunde vara.

      En portabel framtid som kom för tidigt

      SX-64 var ingen bärbar dator i modern mening, men den pekade tydligt mot framtiden. Den visade att idén om en flyttbar, självständig dator var både möjlig och lockande, även om tekniken ännu inte var mogen.

      I efterhand framstår Commodore SX-64 som ett djärvt experiment: tung, varm och högljudd, men samtidigt banbrytande. En dator som bokstavligen bar 1980-talets datorrevolution i sina händer.

      Innehåll på youtube om Commodore SX 64

      Och så reklam

      Faktaruta: Commodore SX-64
      Typ Portabel (“luggable”) hemdator
      Lanserad 1983 (släppt i december)
      Tillverkare Commodore
      CPU MOS Technology 6510 (~1 MHz)
      Minne 64 kB RAM + 20 kB ROM
      Grafik VIC-II (320×200, 16 färger, sprites)
      Ljud SID 6581
      Inbyggd skärm 5″ färg-CRT (komposit)
      Inbyggd lagring 5¼” diskettstation (1541-intern variant)
      Operativsystem Commodore KERNAL + Commodore BASIC 2.0
      Vikt ca 10,5 kg
      Kännetecken Världens första bärbara färgdator; standardfärger blå text på vit bakgrund
      Tillverkning Utgick 1986
      Tips: I vissa program kan standardfärgerna behöva ändras för bättre kompatibilitet med “vanliga” C64.

    • Atari 2600 – träfanér, mikroprocessor och maskinen som lärde en hel bransch att tänka i pixlar

      Atari 2600 är mer än en gammal spelkonsol – den är en tidsmaskin till ögonblicket då tv:n i vardagsrummet förvandlades till en spelmaskin. Med utbytbara spelkassetter, en billig mikroprocessor och smarta ingenjörslösningar skapade den både den första stora tv-spelsboomen och lade grunden för hur konsoler fungerar än i dag. Här får du följa berättelsen om hur en enkel låda med träfanér kunde förändra en hel bransch, föda tredjepartsutvecklare som Activision och samtidigt bli en symbol för både framgången och kraschen som skakade spelvärlden 1983.

      Det finns spelkonsoler som blir populära. Och så finns det konsoler som blir ett helt språk. Under några år i början av 1980-talet räckte det i Nordamerika ofta att säga “Atari” för att mena både spelkonsol och tv-spel i största allmänhet. Under den perioden var Atari 2600 en av de tydligaste symbolerna för vad hemmaspel kunde vara: en liten låda kopplad till tv:n som förvandlade vardagsrummet till en arkad.

      När konsolen släpptes i september 1977 hette den egentligen Atari Video Computer System. Namnbytet till Atari 2600 kom senare, men idén var densamma från start: du köpte inte bara ett spel, du köpte en maskin som kunde bli många spel.

      En idé föds: “Tänk om hemmet kunde få arkaden?”

      I mitten av 1970-talet var Atari redan stora på arkadspel. Pong hade gjort dem till ett namn, och fler myntmaskiner följde. Men arkadbranschen hade ett problem: den var dyr och kortlivad. Varje nytt spel krävde ny hårdvara, och varje maskin kunde kännas gammal efter bara några månader när konkurrenterna släppte nästa grej.

      Det var här tanken om en programmerbar hemkonsol blev lockande. Inte en “Pong-maskin” som bara kunde spela Pong, utan en plattform där man bytte spel precis som man bytte skiva. För att lyckas behövdes något som var nytt då: en billig mikroprocessor.

      Mikroprocessorn som gjorde allt möjligt

      När MOS Technology presenterade 6502 hösten 1975 – och dessutom till ett pris som var chockerande lågt för tiden – öppnades dörren. Men även 6502 var egentligen för dyr för en massmarknadskonsol. Lösningen blev en slimmad variant: 6507, i praktiken samma “hjärna” men i ett billigare paket med färre adresspinnar.

      Det kan låta som en teknisk detalj, men det är en sådan detalj som formar hela historien:

      • Färre adresspinnar gav mindre direkt adresserbart minne.
      • Mindre minne möjliggjorde enklare och billigare maskin.
      • Enklare maskin gjorde att fler kunde köpa den.
      • Fler köpare gav större spelbibliotek och större kulturavtryck.

      Atari byggde prototyper under kodnamnet Stella, och en nyckelspelare i bygget var chipet som skulle skapa bilden: TIA (Television Interface Adaptor). Det var inte ett grafikkort som “ritade en skärm” i modern mening. Det var mer som en elektronisk jonglör som, i realtid, matade tv:n med signaler.

      Konsolen som inte hade någon “skärm” – bara en stråle

      För att förstå Atari 2600 måste man tänka bort idén om en frame buffer. I dagens system finns ofta ett minne som innehåller en hel bildruta: “så här ska skärmen se ut”. Atari 2600 hade inte råd med det. RAM var dyrt.

      I stället skapade konsolen bilden medan tv:n ritade den.

      En CRT-tv målar upp bilden rad för rad med en elektronkanon. Atari 2600 programmerades så att spelet skulle hinna ändra grafikregister precis i tid för varje scanline. Detta kallades senare för “racing the beam”: att springa i takt med strålen.

      Det betyder att:

      • Grafik och spelkod var inte separata “världar”.
      • En bra programmerare var lika mycket tidsakrobat som spelutvecklare.
      • Många visuella trick i klassiska 2600-spel är egentligen smarta timing-knep.

      Titta till exempel på Pitfall! från 1982: det ser “omöjligt” bra ut för maskinen. Ofta finns det en svart kant eller ett utrymme som i praktiken ger processorn några extra ögonblick att förbereda nästa rad.

      Lanseringen 1977: nio spel och ett löfte om en ny vana

      När Atari VCS släpptes i september 1977 var det med nio spel på kassett och ett startpaket som ofta innehöll Combat. I stället för en konsol med “inbyggda spel” kom den med ett löfte:

      Du köper inte ett spel. Du köper en maskin som kan bli många spel.

      Det var en mental omställning. Idén att en tv-apparat i vardagsrummet kunde vara en spelplattform som växte med nya kassetter var fortfarande ny. Försäljningen tog fart, men det var också en tid av osäkerhet: konsolen var dyr att utveckla och Atari behövde kapital. Därför blev uppköpet av Warner Communications 1976 avgörande. Det gav resurser att faktiskt trycka ut konsolen på marknaden i stor skala.

      “Killer appen”: Space Invaders och vändpunkten 1980

      När Space Invaders kom till 2600 år 1980 hände något som sedan blivit en standardregel i techvärlden: en plattform kan explodera när den får rätt innehåll.

      Space Invaders var inte bara ett spel. Det var ett argument för att köpa hårdvaran. Resultatet blev en enorm skjuts i konsolförsäljningen och en känsla av att “det här är framtiden”.

      Det är också här man börjar se något som skulle bli centralt för hela spelindustrin: plattformsekonomi. Konsolen sålde spel, spel sålde konsolen, och i mitten satt användaren som ville ha fler titlar.

      Födelsetimmen för tredjepartsutvecklare: Activision

      En av de mest explosiva konsekvenserna av Atari 2600:s framgång var att den i praktiken skapade tredjepartsmarknaden för konsolspel.

      När några tidigare Atari-utvecklare startade Activision 1979 och började släppa egna spel till 2600, var det radikalt. Det var som att börja sälja program till någon annans dator – fast hårdvarutillverkaren ville äga hela ekosystemet.

      Atari försökte stoppa dem juridiskt, men efter uppgörelsen blev resultatet nästan historiskt ironiskt: licensmodellen började ta form. Den modell som senare konsoler byggde sin ekonomi på – där tredjepartsutvecklare får släppa spel men ofta betalar, certifieras och anpassar sig till plattformens regler.

      Och Activision visade vad som var möjligt på 2600. Spel som Pitfall! från 1982 blev inte bara populära – de var en sorts teknisk demonstration av vad man kunde pressa ur en begränsad maskin.

      Det tekniska geniet i ett snålt system

      Atari 2600 var, på pappret, en asketisk skapelse:

      • CPU: 6507, runt 1,19 MHz
      • RAM: 128 byte
      • Spel på kassett: ofta 2 KB, senare 4 KB, 8 KB och mer via bankswitching
      • Grafik: TIA, med ett fåtal “sprites” och en bakgrund som i grunden var en bitmatta

      Ändå kom spel som upplevdes som hela världar.

      Hur gick det till? Genom kompromisser som blev konst:

      • Spel använde ofta samma grafik flera scanlines i rad för att spara tid.
      • Man speglade bakgrunder så att vänster halva blev höger halva.
      • Bankswitching lät kassetter innehålla mer kod än konsolen “egentligen” kunde adressera, genom att växla minnesbanker som om man bytte sida i en bok medan man läser.

      Det här skapade en kultur där utvecklare tänkte i “vad kan jag fuska fram?” snarare än “vad kan jag få gratis av hårdvaran?”. Det är en mentalitet som fortfarande lever i demo-scenen och i retro-utveckling.

      1982–83: toppen – och början på ett fall

      Åren 1982–83 var Atari 2600 överallt. Den var dominant, och varumärket var så starkt att “Atari” blev synonymt med “tv-spel”.

      Men dominans kan gömma strukturella problem:

      1. Marknaden översvämmades av spel, inklusive mängder av lågkvalitativa titlar.
      2. Konsumenternas förtroende började svaja: hur visste man att ett nytt spel var bra?
      3. Konkurrensen hårdnade från andra konsoler.

      Och så kom två av de mest mytomspunna utgåvorna i spelhistorien:

      • Pac-Man till 2600: enormt hajpad och enormt säljande – men kritiserad för att inte likna arkadförlagan.
      • E.T. the Extra-Terrestrial: utvecklad extremt snabbt för att hinna till julhandeln och blev ett exempel på hur förväntningar kan krascha mot verklighet.

      Det viktiga är inte bara att spelen var omdiskuterade, utan vad de symboliserade: att branschen började drivas av hype, deadlines och volym snarare än kvalitet och långsiktig tillit.

      Kraschen 1983 och den berömda begravningen i öknen

      När spelmarknaden föll ihop i Nordamerika 1983 blev det en kedjereaktion. Förtroendet minskade, lager av osålda spel växte, och företag drogs med i fallet.

      En av de mest ikoniska episoderna var när Atari skickade lastbilar med osålda kassetter och utrustning till en soptipp i New Mexico 1983. Händelsen levde länge som en urban legend och blev senare bekräftad i stora drag genom en utgrävning, även om omfattningen inte riktigt matchade de största myterna.

      Oavsett exakta siffror blev “ökenbegravningen” en perfekt symbol: när en industri springer för fort kan den bokstavligen börja gräva ner sitt eget överflöd.

      Tramiel-eran och den märkliga andra vågen

      Warner sålde Ataris konsumentdelar 1984 till Jack Tramiel, tidigare Commodore-chef. Under den nya Atari Corporation fick 2600 ett slags andra liv.

      År 1986 kom en billigare, mindre modell – ofta kallad “2600 Jr.” – marknadsförd som ett budgetalternativ. Det är nästan otroligt: en konsol som lanserades 1977 fick alltså nytt liv nästan ett decennium senare, i en bransch som redan hade hunnit dö, återuppstå och byta kung.

      Samtidigt var det Nintendo Entertainment System som ledde branschens återhämtning i Nordamerika, med en mer kontrollerad licensmodell och starkare kvalitetsstyrning. Atari 2600 fortsatte sälja, men den var inte längre framtiden – den var en gigantisk bakåtkatalog, en billig portal till spel för många hushåll.

      Produktionen upphörde till slut 1992, efter en livslängd som i spelhårdvara är närmast osannolik.

      Varför Atari 2600 fortfarande betyder något

      Atari 2600 är inte bara nostalgi. Den är ett koncentrat av flera idéer som fortfarande styr spelvärlden:

      1. Den skapade “konsolen som plattform”. Utbytbara kassetter gjorde konsolen till ett system man investerar i och bygger vidare på.
      2. Den födde tredjepartsmarknaden. Activision och andra öppnade dörren till modellen med externa studios.
      3. Den visade både boom och bust. Atari 2600 var med och skapade första stora tv-spelsboomen – och blev en del av berättelsen om kraschen.
      4. Den tvingade fram kreativ ingenjörskonst. “Racing the beam” är ett av de tydligaste exemplen på hur begränsningar kan bli en estetisk motor.

      En maskin med träfanér som byggde en industri

      Det finns en speciell sorts ironi i att en av spelhistoriens mest inflytelserika maskiner ser ut som en prydlig möbel: svart plast, träimitation, robusta reglage. Den var designad för vardagsrummet – och den lyckades. Den flyttade arkadens idé om interaktiv underhållning in i hemmet och gjorde det till en vana.

      Och kanske är det den största poängen: Atari 2600 var inte “bäst” på papperet. Den var inte ens särskilt kraftfull. Men den hamnade exakt i skärningspunkten mellan billig mikroprocessor, tv-standarder, marknadsföring, spelidéer och en publik som var redo att göra tv:n till något mer än bara tv.

      Den blev en hel epok i en låda – och ekot hörs fortfarande varje gång någon pratar om plattformar, spelbibliotek, licenser, exklusiviteter, “killer apps” och hur mycket magi man kan få ut ur för lite minne.

      Youtbue filmer om Atari 2600

      Och så lite reklam filmer för Atari 2600

      Fakta: Atari 2600
      • Lansering: September 1977 (som Atari VCS)
      • Namnbyte: November 1982 (Atari 2600)
      • Tillverkare: Atari, Inc. (senare Atari Corporation)
      • CPU: MOS Technology 6507, cirka 1,19 MHz
      • RAM: 128 byte
      • Lagring: ROM-kassetter (cartridges)
      • Pack-in-spel: Combat (vanligt vid lansering)
      • Genombrottstitel: Space Invaders (1980)
      • Livslängd: 1977–1992
      • Sålda enheter: uppskattningsvis omkring 30 miljoner

    • Jack Tramiel tar över Atari – ett nytt priskrig hotar

      Jack Tramiel, mannen bakom Commodores framgångar och det brutala priskriget på den amerikanska hemdatormarknaden, har köpt Atari för 240 miljoner dollar. Med löften om billigare datorer och nya produkter redan till julen ger han sig nu in i kampen mot både Apple och sitt tidigare företag – med samma hårdföra affärsmetoder som gjort honom både fruktad och framgångsrik.

      Jack Tramiel, Commodores grundare och den oomstridde segraren på USA:s hemdatormarknad, har köpt Atari från Warner Communications för 240 miljoner dollar. Affären markerar slutet på Warners tid som datorägare – och början på vad många bedömare ser som ett nytt, hårt priskrig inom persondatormarknaden.

      Tramiel har redan utlovat nya produkter till januari 1985. Det är troligt att de nya Ataridatorerna kommer att placera sig i det tomrum som i dag finns mellan Commodore och Apple. Dessa båda märken dominerar för närvarande marknaden för billiga persondatorer och hemdatorer.

      – Ataris datorer har varit för dyra, säger Tramiel. Samtidigt ställer han i utsikt att Atari redan till julhandeln i år ska kunna konkurrera på allvar.

      Morgan lämnar efter saneringsarbete

      James Morgan har lämnat Atari efter ett år som, trots allt, varit relativt framgångsrikt. Tidigare astronomiska förluster på omkring 250 miljoner dollar hade reducerats till mer hanterliga nivåer. Däremot lyckades Morgan aldrig få Atari att gå med vinst.

      Morgans huvudsakliga insats bestod i att skära ned olönsam verksamhet. Mycket tyder på att Tramiel nu kommer att fortsätta denna linje – men mer drastiskt.

      ”Affärer är krig”

      Tramiels affärsmetoder beskrivs ofta som en pansargenerals sätt att föra krig. Strategin är att initialt gruppera styrkorna på bred front, men vid ett genombrott omedelbart koncentrera alla resurser till den punkt där motståndaren viker.

      Under förra sommarens priskrig forcerades datorer ut på marknaden i rasande takt. Resultatet blev att omkring 25 procent av de levererade datorerna inte fungerade. Samtidigt övergav Commodore i praktiken sina återförsäljare genom att sänka deras marginaler till noll. Företagets datorer började i stället säljas via varuhus till priser strax över tillverkningskostnaden.

      Detta var en våghalsig chansning – men den lyckades. Hade försäljningen inte ökat tillräckligt för att kompensera de sänkta styckpriserna, skulle Commodore snabbt ha hamnat i en allvarlig likviditetskris.

      Än i dag pågår rättsprocesser mellan före detta återförsäljare och Commodore, som en efterdyning av Tramiels beslut att överge dem till förmån för varuhus och leksaksaffärer.

      Egen chiptillverkning – nyckeln till framgång

      En annan viktig orsak till Tramiels framgångar med Commodore var strategin att kontrollera komponentproduktionen. Den välkända 6502-processorn tillverkades av MOS Technology, ett företag som Tramiel övertog när det befann sig i fritt fall.

      Det är sannolikt att Tramiel nu försöker återuppliva denna strategi även hos Atari för att minska beroendet av underleverantörer och deras prispolitik. Tidigare i år har han gjort investeringar i kaliforniska företag som tillverkar elektroniska komponenter.

      En kontroversiell ledare

      Jack Tramiel har alltid betraktats som en stridbar och kontroversiell gestalt. Hans hårdföra stil – både personligt och affärsmässigt – ledde i januari till att han tvingades lämna sitt eget företag. Ägarintressena kring Irving Gould accepterade honom inte längre.

      När Tramiel nu tar över Atari är det sannolikt att många anställda kommer att få lämna företaget. Bland dem som blir kvar finns det säkerligen flera som ändå ser detta som en lämplig tidpunkt att söka sig vidare.

      Tramiels närmaste medarbetare i Ataris ledning blir hans egen son.

      Frågan är nu om historien ska upprepa sig – och om Atari, under Tramiels ledning, ännu en gång ska kasta om spelplanen på den amerikanska datormarknaden.

      Nyheten ovan kommer ifrån Tidningen persondatorn nr 6, 1984 ,sida 10 ( https://www.stonan.com/carlsson/persondatorn_6_1984.pdf )

      Fakta: Jack Tramiel

      Namn: Jack Tramiel (född Idek Tramielski)

      Född: 13 december 1928, Łódź, Polen

      Död: 8 april 2012, Kalifornien, USA

      Bakgrund: Överlevde Förintelsen och emigrerade till USA efter andra världskriget.

      Känd som: Grundare och vd för Commodore International samt senare vd för Atari Corporation.

      Största framgångar: Arkitekten bakom hemdatorerna VIC-20 och Commodore 64, världens mest sålda hemdator.

      Affärsfilosofi: ”Computers for the masses, not the classes” – avancerad teknik till massmarknadspris.

      Övrigt: Känd för hårdföra affärsmetoder, aggressiv prissättning och strikt kostnadskontroll.

    • Commodore VIC-20 – hemdatorn som tog datorer till vardagsrummet

      Commodore VIC-20 blev datorn som tog hemdatortekniken från hobbyrummen och rakt in i vardagsrummet. När den lanserades i början av 1980-talet var den både billig, färgglad och förvånansvärt kapabel – en maskin som gjorde programmering, spel och datorkunskap tillgängligt för miljoner människor världen över. Som den första datorn i historien att sälja över en miljon exemplar blev VIC-20 startskottet för den breda hemdatorteran och en ikon för en generation nyfikna användare.

      När Commodore lanserade VIC-20 i början av 1980-talet markerade det startskottet för något helt nytt: en dator som var tillräckligt billig, enkel och färgglad för att platsa i vanliga människors hem. I en tid då hemdatorer ofta var dyra, komplicerade och främst riktade till entusiaster, blev VIC-20 den första datorn som sålde över en miljon exemplar. Det var ett tekniskt genombrott – men också ett kulturellt.

      En dator för ”massorna, inte klasserna”

      Commodores vd Jack Tramiel var övertygad om att datorer snart skulle bli lika viktiga som tv-apparater i hemmen. Samtidigt sjönk hårdvarupriserna snabbt, och konkurrenter som Atari och Radio Shack började släppa enklare och billigare datorer för hemmabruk. Commodores svar blev VIC-20: en färgdator med fullstort tangentbord, ljud och grafik, och tillräckligt låg prislapp för att säljas i stormarknader och leksaksbutiker.

      Även marknadsföringen var banbrytande. Skådespelaren William Shatner dök upp i tv-reklam och frågade: ”Why buy just a video game?” – en tydlig signal om att VIC-20 var mer än ett spel, men lika lättillgänglig.

      Enkel teknik – stor genomslagskraft

      Med dagens mått är VIC-20 en mycket begränsad maskin: bara 5 KB RAM, en 1 MHz-processor och ett 22-kolumners textläge som nästan ingen modern programvara skulle kunna använda. Men för 1981 års användare var färggrafik, ljud och möjligheten att koppla datorn direkt till tv:n en revolution.

      Den lilla mängden minne blev också ett kreativt incitament. Programmerare lärde sig utnyttja varenda byte, och en våg av spel, verktyg och experimentell mjukvara skapades – ofta av amatörer i sina sovrum. VIC-20 var på många sätt den första datorn som inspirerade en generation hobbyprogrammerare.

      Ett ekosystem växer fram

      Till VIC-20 skapades hundratals kommersiella spel och program, men nästan lika viktigt var allt som användarna gjorde själva: BASIC-program, listningskoder i datortidningar, BBS-system och hemmagjorda expansioner. Till och med en talande modul, VIC-Talker, släpptes.

      Maskinen kunde byggas ut med kassettbandspelare, diskettenheter, spelmoduler och minnesexpansioner — något som många utnyttjade när de ville gå vidare från de enkla spel som medföljde.

      Slutet på en epok – början på en annan

      När Commodore 64 lanserades 1982 flyttades fokus snabbt till den kraftigare maskinen. Men VIC-20 fortsatte säljas i miljontals exemplar och levde kvar i hem, skolor och hobbyrum i flera år. När produktionen avslutades 1985 hade den förändrat datorvärlden för alltid.

      VIC-20 var kanske inte den mest imponerande datorn sin tid sett, men den gjorde något viktigare: den gjorde datorer folkliga. För första gången kunde en helt vanlig familj köpa en dator, lära sig programmera och upptäcka vad digital teknik kunde användas till.

      Det är därför VIC-20 ofta beskrivs som ”datorn som startade hemdatorrevolutionen”.

      Video på youtube om VIC 20

      och en reklam film

      Teknisk fakta: Commodore VIC-20

      Tillverkare Commodore Business Machines
      Modellnamn VIC-20 (VC-20 i Tyskland, VIC-1001 i Japan)
      Typ 8-bitars hemdator
      Lansering Japan 1980, internationellt 1981
      Prisklass vid lansering Cirka 300 USD
      Processor MOS Technology 6502, ca 1 MHz (1,02 MHz NTSC, 1,108 MHz PAL)
      RAM-minne 5 KB totalt, cirka 3,5 KB fritt för BASIC (expanderbart upp till 32 KB)
      ROM 20 KB (KERNAL, BASIC 2.0, teckentabell)
      Grafikchip MOS Technology VIC (6560/6561)
      Upplösning och färger Ca 176 × 184 pixlar, 22 × 23 tecken, 16 färger
      Ljud 3 tonkanaler (pulsvåg) + 1 bruskanal, mono
      Lagring Kassettband (Commodore Datasette), 5,25"-diskett via VIC-1540/VIC-1541
      Anslutningar Kompositvideo (via speciell kabel), RF-modulator till tv, seriell bus (CBM-488) för diskett/printer, joystickport, användarport (TTL/RS-232)
      Expansionsmöjligheter Cartridge-port för spel, RAM-expansion, språk-ROM och specialkort; portexpander (VIC-1010) med flera platser
      Operativsystem Commodore KERNAL och Commodore BASIC 2.0 i ROM
      Efterträdare Commodore 64, MAX Machine
      Sålda enheter Cirka 2,5 miljoner

    • Bomb Jack

      När Bomb Jack lanserades 1984 blev det snabbt en favorit bland arkadspelare världen över. Med halsbrytande hopp, intensiv bombjakt och en spelmekanik som gav ovanlig rörelsefrihet stack det ut i en tid då spel fortfarande var begränsade av hårdvaran. Spelet kombinerade action, strategi och en dos musikalisk elegans – och skapade en kultklassiker som än idag är ihågkommen av retroentusiaster.

      Bomb Jack – arkadhjälten som tog världen med storm

      När Bomb Jack dök upp i arkadhallarna 1984 visste ingen att den akrobatiska lilla figuren som samlade bomber i luften snart skulle bli en av tidens mest igenkännbara spelhjältar. I en era då plattformsspel fortfarande utvecklades från enkla koncept, introducerade Bomb Jack snabb action, vertikal rörelsekänsla och en unik kombination av reflexer och strategi. Spelet blev en global succé och banade väg för flera uppföljare – och ett långvarigt arv inom retrokulturen.

      Bakom spelet stod japanska Tehkan, senare kända som Tecmo. Trots sin enkelhet bjöd Bomb Jack på ovanligt dynamisk spelmekanik: Jack kunde hoppa nästan obegränsat högt och till och med sväva i luften, något som gav spelare en frihetskänsla som var ovanlig i mitten av 1980-talet. Uppdraget var till synes enkelt – samla 24 bomber på varje bana – men med fiender som förändrade form och aggressivt jagade spelaren krävdes god precision och snabba beslut.

      Musiken bidrog starkt till spelets popularitet, särskilt i Commodore 64-versionen som använde Jean-Michel Jarres ”Magnetic Fields Part II” – en musikalisk koppling som gjorde att många minns spelet lika mycket för ljudet som för spelupplevelsen.

      Spelet blev en succé i arkadhallar och toppade försäljningslistor när det släpptes till hemdatormarknaden 1986. Bomb Jack kritikerhyllades för sin fart och spelbarhet, särskilt i ZX Spectrum-versionen. En något svalare mottagning fick Commodore 64-portningen, men spelet blev ändå en storsäljare och återlanserades i budgetformat flera år senare.

      Även om Bomb Jack idag kan uppfattas som enkelt jämfört med moderna plattformsspel, var det under sin tid ett innovativt och tekniskt imponerande spel som visade vad som var möjligt på dåtidens hårdvara. Med sina historiska miljöer, distinkt spelkänsla och arkadintensitet blev det en ikon inom tidig spelkultur.

      Mer information om Bombjack på wikipedia

      Video ifrån youtube om Bombjack

      Bomb Jack – Teknisk fakta
      Utvecklare: Tehkan (senare Tecmo)
      Lansering: Arkad – mars 1984
      Genre: Plattform / Action
      Spellägen: Single-player, multiplayer
      Plattformar: Arcade, SG-1000, PC-88, Amstrad CPC, Commodore 64, ZX Spectrum, Commodore 16, Atari ST, Amiga, Game Boy, Windows, Java ME
      Designer: Michitaka Tsuruta, Kazutoshi Ueda
      Kända musikinslag: ”Magnetic Fields Part II” (Jean-Michel Jarre, i C64-versionen)
      Antal skärmar: 5 unika nivålayouter
      Uppföljare: Mighty Bomb Jack (1986), Bomb Jack Twin (1993), Bomb Jack II (1986)
      Notering: Toppade UK:s mjukvarulistor vid flera tillfällen (1986 och 1988)
      Spelets kännetecken: Höga hopp, svävningsmekanik, sekvensbaserad bombsamling

    • Oric – den färgstarka utmanaren från 80-talets hemdatormarknad

      Oric-datorerna blev ett oväntat fenomen i hemdatormarknaden på 1980-talet. Med inspiration från ZX Spectrum och drivna av den kraftfulla MOS 6502-processorn, lyckades de förena lågt pris med imponerande tekniska möjligheter. Trots hård konkurrens från större aktörer blev Oric-1 och efterföljaren Oric Atmos storsäljare i både Storbritannien och Frankrike. De erbjöd färggrafik, ljudchip och ett programmerbart BASIC i ROM – egenskaper som gjorde dem attraktiva för allt från spel till hobbyprogrammering. Även om Oric aldrig nådde samma genomslag globalt, lämnade den ett varaktigt avtryck och lever vidare genom entusiaster och samlarvärlden än idag.

      När hemdatormarknaden exploderade i början av 1980-talet dominerades den av brittiska och amerikanska aktörer som Sinclair, Commodore och Atari. Men mitt i denna konkurrens dök en ny spelare upp – Oric, utvecklad av brittiska Tangerine Computer Systems. Drivna av framgången hos ZX Spectrum lanserade de år 1982 Oric-1, en prisvärd dator med god grafik och ljud, baserad på den klassiska MOS 6502-processorn på 1 MHz. Datorn sålde över 210 000 exemplar under sitt första år, vilket gjorde den till Frankrikes bästsäljande dator 1983.

      Precis som många hemdatorer i tiden levererades Oric-1 med BASIC i ROM, men den skiljde sig med bättre ljud, fler grafiklägen och möjligheten att på ett smart sätt kombinera text och grafik. Dess lo-res-läge kunde efterlikna Teletext, och hi-res-läget erbjöd 240×200 bildpunkter – mer än tillräckligt för tidiga spel och hobbygrafik, även om den drabbades av det klassiska “attribute clash”-problemet som många 8-bitars datorer gjorde.

      Efterföljaren Oric Atmos kom 1984 med förbättrat tangentbord och uppdaterad ROM, vilket rättade flera brister – men inte alla; den ökända felhanteringen vid bandinläsning fanns kvar. Trots lovande utveckling och introduktionen av ytterligare modeller som Stratos och Telestrat, lyckades Oric aldrig riktigt stabilisera ekonomin, och bolaget upplöstes definitivt 1987.

      Intressant nog överlevde tekniken längre i Östeuropa. Yugoslaviska licenstagare producerade kloner som Nova 64 in på 1990-talet, vilket visar hur stor betydelse Oric fick i vissa regioner.

      Ett brittiskt försök med europeiskt genomslag

      Oric lyckades aldrig riktigt skaka om marknaden globalt, men den representerar en tid då europeiska ingenjörer försökte utmana de stora aktörerna med kreativa lösningar, god prestanda för pengarna och charmig design.

      Och idag? Oric är ett nostalgiskt samlarobjekt, särskilt Atmos-modellen med sitt röda skal och ikoniska formspråk. För entusiaster inom retrodatorkultur står den kvar som ett bevis på att även mindre tillverkare kunde sätta avtryck – om än kortvarigt.

      Sammanfattning i punktform

      • Lansering: Oric-1 (1982), Atmos (1984), Telestrat (1986)
      • CPU: MOS 6502A @ 1 MHz
      • RAM: 16 KB eller 48 KB (upp till 64 KB med vissa modeller)
      • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
      • Ljud: General Instrument AY-3-8912 (3 kanaler)
      • Lagring: Kassettband, 300–2400 baud
      • Operativsystem: Microsoft Extended BASIC
      • Försäljning: 210 000 enheter 1983
      • Starkast marknad: Frankrike och norra Europa
      • Konkurrenter: ZX Spectrum och Commodore 64

      Video på youtube om Oric 1

      Teknisk fakta – Oric-datorerna

      • Tillverkare: Tangerine Computer Systems / Oric Products International
      • Modeller: Oric-1 (1982), Oric Atmos (1984), Oric Stratos, Oric Telestrat (1986)
      • CPU: MOS 6502/6502A @ 1 MHz
      • RAM: 16 KB / 48 KB (upp till 64 KB i senare modeller)
      • ROM: 16 KB med Extended BASIC
      • Ljud: AY-3-8912 (3 kanaler)
      • Grafik: 40×28 tecken / 240×200 pixlar, 8 färger
      • Lagring: Kassettband (300/2400 baud)
      • Video ut: RF (PAL TV) samt RGB via 5-pol DIN
      • Portar: Kassett I/O, Centronics skrivare, expansionsport
      • Tangentbord: 57 tangenter, QWERTY
      • Ström: 9 V DC, max ca 600 mA
      • Tillbehör: 3" diskettstation, modem, färgplotter MCP-40
      • Kloner: Nova 64 (Yugoslavien)