Etikett: datorhistoria

  • OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    OS/2 var operativsystemet som skulle ersätta DOS och bli den nya standarden för persondatorer. Det utvecklades av IBM och Microsoft tillsammans, var tekniskt avancerat och erbjöd funktioner som stabil multitasking och ett modernt filsystem långt före sin tid. Ändå förlorade det kampen mot Windows. Historien om OS/2 är berättelsen om hur ett tekniskt starkt system kan falla på strategi, marknadsföring och affärsbeslut – och samtidigt leva vidare i det tysta långt efter att massmarknaden gått vidare.

    OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    När nyheten om att det klassiska Hobbes-arkivet för OS/2 inte längre är vad det en gång var dök upp i flödena kändes det som ett perfekt tillfälle att prata om OS/2 igen. För OS/2 är ett av de där systemen som nästan ingen “vanlig” hemmaköpare minns att de köpt – och ändå har det en märkligt stor skugga i datorhistorien. Det var operativsystemet som på fullt allvar marknadsfördes som “a better DOS than DOS and a better Windows than Windows” och som på många tekniska punkter faktiskt kunde försvara det. Ändå blev det utkonkurrerat av nästan allt. OS/2 föll inte främst på tekniken. Det föll på ledning, strategi och marknadsföring – ofta på ett nästan tragikomiskt sätt.

    Varför OS/2 ens fanns

    I mitten av 1980-talet var PC-marknaden på väg att spränga sina egna ramar. DOS var enkelt och utbrett, men hade uppenbara begränsningar: svag minneshantering, dålig multitasking och en känsla av att “ett program kan ta ner hela maskinen”. IBM, som dominerade företagsvärlden, ville ha en robust ersättare som kunde bära PC:n in i nästa epok. Samtidigt ville Microsoft uppåt i näringskedjan – från att leverera språk och operativsystemsbitar till att bli själva navet i PC-ekosystemet. Resultatet blev att IBM och Microsoft 1985 skrev ett avtal om gemensam utveckling av ett nytt operativsystem, snart döpt till OS/2. Namnet signalerade “andra generationens PC” och knöts till IBMs PS/2-linje.

    IBM skapar PC:n – och råkar skapa klonkriget

    IBM insåg sent 70-tal att persondatorer var framtiden men att deras traditionella arbetssätt var för långsamt. Lösningen blev en snabbspårsatsning: IBM PC byggdes med standardkomponenter, bland annat CPU från Intel och grafikdelar från externa leverantörer. Operativsystemet kom från Microsoft och blev PC DOS/MS-DOS. Det enda riktigt IBM-ägda i paketet var BIOS. När andra företag skapade egna BIOS via clean-room-metoder kunde de bygga IBM-kompatibla kloner. Plötsligt var IBM ett PC-företag – men inte längre det PC-företaget. För varje klondator som såldes tjänade IBM ingenting.

    Clone wars: PS/2, MCA och drömmen om att ta tillbaka kontrollen

    IBM svarade med en plan i två delar. För det första: hårdvara. Man introducerade den proprietära MCA-bussen i PS/2-serien och hoppades att andra skulle licensiera tekniken. För det andra: mjukvara. IBM ville ha ett operativsystem man själv kontrollerade och kunde licensiera, istället för att vara beroende av Microsofts DOS. OS/2 skulle bli denna nya standard.

    Den tidiga visionen: stabilitet och skydd

    OS/2 byggdes som ett skyddat-läge-operativsystem för 80286. Tanken var att program skulle isoleras från varandra och inte kunna krascha hela systemet lika lätt som i DOS. OS/2 1.0 kom 1987 och var textbaserat men strukturerat som ett “riktigt” operativsystem. 1988 kom OS/2 1.1 med Presentation Manager, ett grafiskt gränssnitt som påminde om samtida Windows-versioner.

    HPFS: filsystemet som kändes som framtiden

    1989 introducerades HPFS i OS/2 1.2. Det gav bättre prestanda, mindre fragmentering, längre filnamn och rikare metadata jämfört med FAT. För många var HPFS ett tydligt tecken på att OS/2 byggdes med en mer seriös framtid i åtanke.

    Splittringen: när Windows började vinna

    Runt 1990 sprack samarbetet mellan IBM och Microsoft. Windows 3.0 blev en kommersiell framgång och Microsoft behövde inte längre IBM på samma sätt. Det fanns kulturkrockar, men den viktigaste orsaken var affärslogik: Microsoft ville satsa fullt ut på Windows. IBM stod kvar med OS/2 och fick fortsätta utvecklingen på egen hand.

    OS/2 2.0: när IBM släppte lös det “riktiga” OS/2

    1992 kom OS/2 2.0 med 32-bitarsarkitektur och Workplace Shell, ett objektorienterat skrivbord där filer, mappar och program hanterades som objekt. Det var en djärv och tekniskt imponerande design.

    “Bättre DOS än DOS” – och “bättre Windows än Windows”

    Med 386:ans virtualisering kunde OS/2 köra flera DOS-sessioner isolerat och även Windows 3.x-program genom Win-OS/2. IBM marknadsförde det som en bättre version av både DOS och Windows. Tekniskt fanns det substans, men marknadsföringen innebar också att OS/2 definierades i relation till Windows istället för som ett självständigt alternativ.

    Den dubbla fällan: pris, bundling och bristen på “killer apps”

    Windows och DOS följde ofta med nya datorer. OS/2 krävde aktiv installation och kostade mer. För att vinna hade OS/2 behövt unika program som drog användare, men IBM lyckades aldrig bygga ett lika starkt applikationsekosystem.

    Warp-eran: topp i teknik, kaos i marknadsföring

    1994 kom OS/2 Warp 3. Prestandan förbättrades, hårdvarustödet breddades och nätverksfunktioner integrerades bättre. Under en period kändes OS/2 som en seriös utmanare. Men marknadsföringen var ofta förvirrande eller ineffektiv, och IBM missade flera chanser att kapitalisera på intresset.

    Windows 95 tar scenen

    1995 lanserades Windows 95 och blev en kulturell och kommersiell succé. OS/2 hamnade i skuggan. 1996 kom Warp 4 med Java och taligenkänning, men marknaden hade redan valt sin vinnare.

    Var OS/2 faktiskt levde vidare

    Trots förlusten på konsumentmarknaden levde OS/2 kvar i banker, bankomater, biljettmaskiner och industriella system. Stabilitet och lång livslängd gjorde det attraktivt i miljöer där man inte ville byta plattform i onödan.

    Varför OS/2 var bra på riktigt

    OS/2 hade en robust processmodell, bättre minnesisolering än Windows 3.x och kraftfull automation genom REXX. Det var tekniskt genomtänkt och ofta stabilare än sina konkurrenter.

    Slutet – och efterlivet

    IBM avslutade officiell support 2006. Men OS/2 levde vidare genom eComStation och senare ArcaOS, som fortfarande utvecklas. Plattformen är liten men aktiv.

    OS/2:s riktiga arv

    OS/2 visar att teknisk kvalitet inte alltid avgör marknadens vinnare. Distribution, ekosystem och affärsstrategi väger tungt. OS/2 vann aldrig massmarknaden, men det lämnade efter sig idéer och tekniska lösningar som fortsatte påverka hur operativsystem byggs. Det är därför OS/2 fortfarande diskuteras – inte som en kuriositet, utan som ett seriöst kapitel i datorhistorien.

    OS/2 – fakta i korthet

    • Typ: Proprietärt operativsystem för PC
    • Utvecklare: IBM (tillsammans med Microsoft i version 1.0–1.3)
    • Första version: 1987
    • Större milstolpar: Presentation Manager (1.1), HPFS (1.2), 32-bit & Workplace Shell (2.0), Warp-era (3–4)
    • Känd slogan: “A better DOS than DOS and a better Windows than Windows”
    • Styrkor: Stabilitet, skyddad minnesmodell, kraftfull DOS/Windows-kompatibilitet, automation via REXX
    • Varför det föll: Svag marknadsföring, otydlig positionering, för litet applikationsekosystem, Windows dominans
    • IBM-support: Upphörde 31 december 2006
    • Efterföljare/fortsättning: eComStation (2001–2011), ArcaOS (från 2017)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Historiens sämsta operativsystem – tekniska misslyckanden som formade framtiden

    Operativsystem är den osynliga motorn bakom varje dator, surfplatta och server. När de fungerar märker vi dem knappt – men när de misslyckas blir frustrationen omedelbar. Genom datorhistorien har flera uppmärksammade system lanserats med stora ambitioner men fallit på tekniska brister, dålig design eller fel tajming. Här är berättelsen om några av de mest omtalade misslyckandena – och vad de lärde oss om hur modern programvara bör byggas.

    Operativsystem är grunden för all modern datoranvändning. De styr hårdvaran, hanterar minne, startar program och skapar det gränssnitt vi använder varje dag. Men alla operativsystem har inte varit framgångar. Vissa har blivit ökända för krascher, dålig design eller tekniska beslut som visade sig vara problematiska.

    Här är en populärvetenskaplig genomgång av några av de mest kritiserade operativsystemen genom tiderna och varför de misslyckades.

    Windows Me (2000)

    Windows Me, Millennium Edition, lanserades år 2000 som en konsumentversion av Windows 2000. Systemet fick snabbt ett dåligt rykte och kallades ibland skämtsamt för “Mistake Edition”.

    Problemen handlade främst om instabilitet, frekventa krascher och prestandaproblem. Systemet byggde fortfarande på den gamla DOS-arkitekturen, vilket begränsade stabiliteten. Samtidigt var livslängden mycket kort eftersom Windows XP lanserades kort därefter och snabbt tog över marknaden. Kombinationen av tekniska brister och dålig timing gjorde att Windows Me blev en av Microsofts mest kritiserade versioner.

    MS-DOS 4.0 (1988)

    MS-DOS var länge standardoperativsystemet för persondatorer. Version 3.3 anses stabil, men version 4.0 fick ett betydligt sämre mottagande.

    Den introducerade stöd för större hårddiskar och vissa förbättringar, men led av buggar, kompatibilitetsproblem och instabilitet. Många användare valde att återgå till tidigare versioner. Det visar hur även små förändringar i låg nivå-programvara kan få stora konsekvenser för tillförlitligheten.

    Incompatible Timesharing System (1960-talet)

    Incompatible Timesharing System, ITS, utvecklades vid MIT för stordatorerna PDP-6 och PDP-10. För sin tid var det avancerat, men ur ett modernt perspektiv framstår det som extremt bristfälligt när det gäller säkerhet.

    Systemet saknade lösenord i början. Alla användare kunde i praktiken läsa och ändra andras filer, inklusive systemfiler. Katalogstrukturen var platt, vilket innebar att varje användare bara hade en enda katalog. Filnamn var begränsade till sex tecken.

    I en akademisk miljö fungerade detta tack vare social tillit, men i dagens internetuppkopplade värld skulle ett sådant system vara fullständigt ohållbart.

    JavaOS (1996)

    JavaOS utvecklades av Sun Microsystems och var i stor utsträckning skrivet i programmeringsspråket Java. Visionen var att skapa ett kompakt operativsystem för inbyggda system och nätverksdatorer.

    Problemet var att Java vid den tiden var långsammare än traditionella C-baserade lösningar. Få enheter stödde systemet och i praktiken kördes det nästan enbart på Suns egen JavaStation. Projektet lades ned efter några år.

    JavaOS var tekniskt djärvt men kommersiellt misslyckat. Det visar hur innovation inte räcker om ekosystemet saknas.

    Windows Vista (2006)

    Windows Vista är ett av de mest omdiskuterade operativsystemen i modern tid. Vid lanseringen upplevdes det som långsamt och resurskrävande.

    Systemet introducerade ett nytt grafiskt gränssnitt med Aero-effekter, förbättrad säkerhetsmodell och omfattande förändringar i bakgrunden. Men många datorer klarade inte kraven. Drivrutiner saknades eller fungerade dåligt. Den nya säkerhetsfunktionen User Account Control upplevdes som påträngande.

    Med senare uppdateringar blev Vista stabilare, men då hade ryktet redan skadats. När Windows 7 kom sågs det som den förbättrade versionen av Vista.

    Windows 8 (2012)

    Windows 8 var ett försök att förena pekskärmsenheter och traditionella datorer i ett gemensamt gränssnitt.

    Startmenyn ersattes av en helskärmsbaserad startskärm med så kallade Metro-appar. Många funktioner gömdes bakom gester eller dolda menyer. För användare med tangentbord och mus upplevdes systemet som förvirrande och ineffektivt.

    Tekniskt sett innehöll Windows 8 flera förbättringar, som snabbare uppstart och bättre resurshantering. Men användarupplevelsen blev så omdiskuterad att många valde att stanna kvar på Windows 7 tills Windows 8.1 och senare Windows 10 rättade till designen.

    Lindows (2001)

    Lindows var ett försök att kombinera Linux med möjligheten att köra Windows-program via kompatibilitetslagret Wine. Idén var att erbjuda ett Windows-liknande system byggt på Linux.

    Projektet mötte flera problem. Kompatibiliteten fungerade inte tillräckligt bra. En betald programtjänst väckte kritik inom Linuxvärlden. Microsoft stämde dessutom företaget på grund av namnet. Efter en uppgörelse bytte systemet namn till Linspire.

    Lindows var ambitiöst men lyckades aldrig etablera sig på bred front.

    Slutsats

    Det som förenar dessa operativsystem är inte nödvändigtvis dålig ingenjörskonst. Ofta handlade det om dålig timing, för höga systemkrav, bristande kompatibilitet eller designbeslut som inte motsvarade användarnas förväntningar.

    Misslyckanden inom teknik är sällan slutpunkter. De fungerar ofta som lärdomar. Windows Vista bidrog till grunden för Windows 7. Windows 8 påverkade hur Microsoft senare balanserade pekskärm och skrivbord.

    Historien visar att även de mest kritiserade operativsystemen spelat en roll i den tekniska utvecklingen.

    Teknisk fakta

    Operativsystemen i den här genomgången kritiseras oftast för en kombination av instabilitet, kompatibilitetsproblem, höga hårdvarukrav och kontroversiella gränssnittsval. Ofta blev problemen extra tydliga vid lansering, innan drivrutiner, uppdateringar och ekosystem hann mogna.

    • Vanliga orsaker: buggar, drivrutinsbrister, prestanda, dålig UX, kort livscykel
    • Konsekvens: användare stannar kvar på äldre versioner eller byter plattform
    • Lärdom: stabilitet och kompatibilitet slår “nya funktioner” vid masslansering

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Macintosh SE och SE/30 – kompakta klassiker från Apple

    Macintosh SE och SE/30 var kompakta men förvånansvärt kraftfulla persondatorer som markerade ett viktigt steg i Apples utveckling under slutet av 1980-talet. I ett litet allt-i-ett-format kombinerades klassisk Macintosh-design med interna hårddiskar, förbättrad lagring och – i SE/30-modellen – prestanda i klass med dåtidens arbetsstationer, vilket gjorde dem populära både på kontor och bland tekniskt avancerade användare.

    Apple lanserade Macintosh SE år 1987 som en vidareutveckling av de tidiga Macintosh-modellerna. Tillsammans med den senare Macintosh SE/30 kom serien att bli en viktig brygga mellan de första, mer begränsade Macarna och de kraftfullare arbetsstationer som följde under 1990-talet. Datorerna tillverkades mellan 1987 och 1991 och ersatte Macintosh Plus, som dock fortsatte säljas parallellt som ett billigare alternativ fram till 1990.

    Macintosh SE

    Macintosh SE var den första allt-i-ett-Macen som kunde utrustas med en intern hårddisk. Detta var inledningsvis ett tillval, och köparen kunde välja mellan antingen två diskettenheter eller en kombination av diskettenhet och hårddisk.

    Hårddisken var av SCSI-typ och fanns i storlekarna 20 eller 40 MB. Arbetsminnet låg på 1 MB som standard men kunde byggas ut till 4 MB. Processorn var en Motorola 68000 klockad till 8 MHz, samma som i tidigare Macintosh-modeller.

    En viktig nyhet var stödet för 1,44 MB-disketter. Detta gällde dock endast de modeller som var utrustade med hårddisk. Varianten med dubbla diskettenheter använde fortfarande 800 KiB-disketter, precis som föregångarna.

    Vid lanseringen kostade Macintosh SE cirka 2 900 amerikanska dollar i grundutförande med dubbla diskettenheter, och runt 3 900 dollar med hårddisk.

    Macintosh SE/30

    Våren 1989 presenterades Macintosh SE/30, den mest kraftfulla varianten i SE-serien. Den var utrustad med en Motorola 68030 på 16 MHz och hade full 32-bitars arkitektur, vilket innebar ett stort prestandalyft jämfört med Macintosh SE.

    SE/30 levererades med 1 MB minne som standard men kunde byggas ut till hela 128 MB, en mycket hög siffra för en kompakt dator vid den tiden. Till skillnad från SE var hårddisk standard, med val mellan 40 och 80 MB SCSI-lagring.

    Datorn kunde även utrustas med ett extra grafikkort för extern bildskärm. Detta gjorde det möjligt att använda färgskärm med upplösningen 640×480 och upp till 256 färger, samtidigt som den inbyggda 9-tums skärmen fortsatte visa klassisk svartvit grafik.

    Macintosh SE/30 var den kraftfullaste allt-i-ett-Macintosh som Apple tillverkade och riktade sig tydligt till professionella användare. Nypriset låg runt 6 500 amerikanska dollar. Modellen togs ur produktion 1991 och ersattes av Macintosh Classic II.

    Betydelse och eftermäle

    Macintosh SE och särskilt SE/30 har i efterhand fått ett starkt rykte bland samlare och entusiaster. De kombinerade kompakt design med ovanligt goda expansionsmöjligheter och hög driftsäkerhet. SE/30 används än i dag i retroprojekt, som klassiska Mac-servrar eller för historisk programvaruutveckling.

    Serien visar tydligt hur långt Apple kunde driva den ursprungliga Macintosh-designen och markerar slutpunkten för de riktigt kraftfulla svartvita allt-i-ett-Macarna innan färgskärmar och modulära konstruktioner tog över.

    Innehåll på youtube om Macintosh SE och SE/30

    Teknisk fakta
    Macintosh SE
    Processor 8 MHz Motorola 68000 (32 bitar / 16-bitars buss)
    Minne 1 MB, uppbyggbart till 4 MB
    Diskettenhet 800 KiB (1,44 MiB på modeller med inbyggd hårddisk)
    Hårddisk 20/40 MB SCSI (tillval)
    Bildskärm 9" 512 × 342 svartvit grafik
    Nypris ca $2900 (dubbla diskettenheter), ca $3900 (med hårddisk)
    Macintosh SE/30
    Processor 16 MHz Motorola 68030 (32 bitar / 32-bitars buss)
    Minne 1 MB, uppbyggbart till 128 MB
    Diskettenhet 1,44 MiB
    Hårddisk 40/80 MB SCSI (standard)
    Bildskärm 9" 512 × 342 svartvit grafik (extern skärm via expansionskort: upp till 640 × 480, 256 färger)
    Nypris ca $6500

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP OmniBook XE3 – När bärbara datorer blev allt-i-ett

    I början av 2000-talet stod den bärbara datorn inför sitt stora genombrott. Användare krävde maskiner som klarade både seriöst arbete och vardaglig underhållning, utan extra tillbehör eller kompromisser. HP OmniBook xe3 lanserades mitt i denna omvandling och blev ett tydligt exempel på hur teknik, mobilitet och mångsidighet började smälta samman i en och samma dator.

    När bärbara datorer blev allt-i-ett

    I början av 2000-talet befann sig den personliga datorn i ett tydligt teknikskifte. Den bärbara datorn var inte längre ett komplement till den stationära – den var på väg att bli huvudverktyget. Kraven ökade snabbt: arbete, kommunikation, presentationer och underhållning skulle rymmas i samma maskin. Det var i detta sammanhang som HP OmniBook xe3 lanserades.

    En dator för både arbete och nöje

    OmniBook xe3 marknadsfördes som en pålitlig affärsdator, men den hade samtidigt tydliga drag av hemelektronik. Till skillnad från många konkurrenter levererades den med nästan allt inbyggt från start. Optisk enhet, diskettenhet, modem och ibland även nätverkskort fanns redan på plats. Användaren behövde inte bära med sig externa tillbehör för vardagliga uppgifter.

    Ett särskilt utmärkande inslag var möjligheten att spela musik från CD-skivor även när datorn var stängd och avstängd. Med dedikerade knappar på fronten suddades gränsen ut mellan dator och musikspelare, något som var ovanligt vid den här tiden.

    Prestanda anpassad för sin samtid

    Invändigt erbjöds OmniBook xe3 med mobila Pentium III-processorer eller Celeron-modeller, vilket gav tillräcklig kraft för kontorsprogram, presentationer och tidig webbanvändning. Med upp till 512 MB arbetsminne och hårddiskar på upp till 20 GB kunde datorn hantera krävande arbetsuppgifter enligt dåtidens mått.

    Batteritiden på omkring fyra timmar gjorde det möjligt att arbeta längre stunder utan nätadapter, något som fortfarande var en utmaning för bärbara datorer vid millennieskiftet.

    Skärmen som arbetsyta

    Xe3 kunde levereras med flera olika skärmstorlekar, från 12,1 till 15 tum. Upplösningen var anpassad för kontorsarbete och presentationer, och möjligheten att ansluta extern bildskärm eller TV gjorde datorn särskilt lämpad för möten och föreläsningar. För många användare var detta ett avgörande argument i yrkeslivet.

    Kommunikation före det trådlösa genombrottet

    I en tid innan Wi-Fi var standard var anslutningsmöjligheter avgörande. OmniBook xe3 erbjöd ett stort antal portar och expansionsmöjligheter, inklusive PC Card-platser. Det inbyggda 56k-modemet och Ethernet gjorde det möjligt att ansluta nästan var som helst i världen, något som var centralt för affärsresenärer.

    En spegel av sin tid

    Med dagens mått var OmniBook xe3 tung och klumpig, men vid lanseringen uppfattades den som robust och professionell. Den representerar en period då bärbara datorer gick från att vara kompromisslösningar till att bli fullvärdiga arbetsstationer i portabelt format.

    HP OmniBook xe3 är därmed inte bara en dator, utan också ett teknikhistoriskt dokument. Den visar hur ambitionen att samla allt i en enda enhet lade grunden för den moderna laptop vi idag tar för given.

    Teknisk fakta: HP OmniBook xe3

    • Processor: 800/700 MHz Intel Mobile Pentium III (SpeedStep) eller 700/650/600 MHz Intel Mobile Celeron
    • Cache: L2: 256 KB (Pentium III) / 128 KB (Celeron), L1: 32 KB
    • Minne: 64 eller 128 MB PC100 SDRAM (standard), max 512 MB (2 platser)
    • Lagring: 20/10/7.5 GB E-IDE hårddisk
    • Diskettenhet: 3.5" 1.44 MB (inbyggd)
    • Optisk enhet: 24x CD-ROM eller 8x DVD-ROM eller 4x4x24x CD-RW (inbyggd)
    • Skärm: TFT 12.1" 800×600 (SVGA) eller 13.3"/14.1"/15" 1024×768 (XGA), 16 miljoner färger
    • Grafik: S3 Savage/IX, 2x AGP, 8 MB inbyggd SGRAM, NTSC/PAL TV-encoder
    • Extern video: upp till 1600×1200 (64K färger) @ 85 Hz
    • Ljud: 16-bit Sound Blaster Pro-kompatibelt (ESS Allegro), Polk Audio-högtalare, inbyggd mikrofon
    • Portar: 2x USB, seriell, parallell (ECP/EPP), IrDA, PS/2, VGA, komposit TV-out, RJ-11, RJ-45 (vissa modeller), hörlur/mikrofon, dockingport
    • Kommunikation: 56 kbps modem (V.90), Ethernet 10/100 (vissa modeller / modem+LAN-kombination)
    • Batteri: 9-cells Li-Ion (upp till ca 4 h) eller 9-cells NiMH (upp till ca 3 h), ca 2 h laddtid
    • PC Card: 1x Type III eller 2x Type II, CardBus
    • Tangentbord/pekdon: fullstort 87/88-tangentbord, inbyggd numerisk del, touchpad med av/på och scroll
    • Vikt: ca 3.15–3.62 kg (beroende på skärmstorlek)
    • Mått: ca 33.10 x 27.33 x 4.04 cm (varierar något med skärmstorlek)



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    En processor framtagen som en tillfällig lösning kom att lägga grunden för nästan all modern PC-teknik. När Intel 8086 lanserades i slutet av 1970-talet var den varken den snabbaste eller mest eleganta på marknaden – men genom smarta kompromisser, oväntade designval och ett avgörande genombrott i IBM PC:n blev den startpunkten för x86-arkitekturen som än i dag driver världens datorer.

    Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    När Intel lanserade 8086 år 1978 var det inte med ambitionen att skapa en tidlös standard. Processorn var snarare ett praktiskt steg vidare från tidigare 8-bitarskonstruktioner, framtagen under tidspress och med tydliga tekniska kompromisser. Ändå är det just denna krets som lade grunden för x86-arkitekturen – den arkitekturfamilj som fortfarande driver merparten av världens persondatorer och servrar.

    Ett steg upp till 16 bitar

    8086 var Intels första fullt 16-bitars mikroprocessor. Det innebar att den kunde hantera större tal, effektivare textbearbetning och mer avancerade program än sina föregångare som 8080 och 8085. För programmerare och systemkonstruktörer betydde det att mikrodatorer nu började närma sig de möjligheter som tidigare varit förbehållna minidatorer.

    Samtidigt ville Intel behålla kontinuitet. Instruktionsuppsättningen och programmeringsmodellen hade tydliga rötter i de äldre 8-bitarsprocessorerna, vilket gjorde det relativt enkelt att porta befintlig programvara. Det här visade sig bli en av 8086-familjens största styrkor.

    En megabyte minne – tack vare segmentering

    En av de mest omtalade egenskaperna hos 8086 är dess sätt att hantera minne. Processorn kunde adressera upp till en megabyte, vilket var enormt vid slutet av 1970-talet. Problemet var att dess register bara var 16 bitar breda, vilket normalt sett bara räcker till 64 kilobyte.

    Lösningen blev den berömda segmenteringen. I stället för en enda adress använde processorn två delar: ett segment och ett offset. Segmentet flyttades fyra bitar åt vänster och adderades med offset, vilket gav en 20-bitars fysisk adress. På så sätt kunde man nå hela minnesområdet utan att göra registren bredare.

    Tekniskt sett var detta elegant, men i praktiken blev det en källa till komplexitet. Samma minnesadress kunde beskrivas på många olika sätt, och programmerare tvingades förhålla sig till begrepp som ”near” och ”far” pekare. Segmenteringen löste ett akut hårdvaruproblem men skapade långvariga mjukvarumässiga konsekvenser.

    Två arbetsenheter i samma processor

    8086 var också ovanligt modern i sin interna uppdelning. Den bestod i praktiken av två samarbetande delar. Den ena, bussgränssnittsenheten, hämtade instruktioner från minnet och lade dem i en liten kö. Den andra, exekveringsenheten, tolkade och utförde instruktionerna.

    Detta innebar att instruktioner kunde hämtas i förväg medan tidigare instruktioner fortfarande kördes. Det var en tidig form av parallellism, långt ifrån dagens avancerade pipelines men ändå ett viktigt steg mot effektivare utnyttjande av processorns tid.

    När programkoden flöt på utan många hopp fungerade detta mycket bra. Vid täta hopp och minnesåtkomster minskade vinsten. Ändå visade konstruktionen tydligt hur framtida processorer skulle komma att byggas.

    Inte snabbast, men mest användbar

    8086 var inte den snabbaste eller mest eleganta 16-bitarsprocessorn på marknaden. Konkurrenter som Motorola 68000 hade en renare arkitektur och var enklare att programmera. Trots detta var det Intels processor som vann.

    En viktig anledning var att Intel även tog fram 8088, en variant med 8-bitars databuss. Den var långsammare men billigare att bygga system kring, eftersom den kunde använda enklare och billigare kringkretsar. Det var denna processor som valdes till den första IBM PC:n.

    När IBM hade valt 8088 följde resten av marknaden efter. Programvara, expansionskort och operativsystem anpassades till x86-familjen, och plötsligt spelade det mindre roll om arkitekturen var perfekt. Det viktiga var att allt fungerade tillsammans.

    Ett arv som fortfarande lever

    Efter 8086 följde 80286, 80386, 80486 och senare Pentium-generationerna. Varje ny processor blev kraftfullare, bredare och snabbare, men nästan alltid med bakåtkompatibilitet som ledstjärna. Instruktioner och idéer från slutet av 1970-talet finns därför fortfarande kvar i moderna processorer, ibland djupt begravda men fortfarande nödvändiga.

    Till och med dagens datorer startar i ett läge som är kompatibelt med 8086, innan de växlar över till modernare driftlägen. Det är ett tydligt tecken på hur djupt denna processor har präglat datorteknikens utveckling.

    Slutsats

    Intel 8086 var inte en perfekt konstruktion. Den var full av kompromisser, särskilt i sin minnesmodell. Men just dessa kompromisser gjorde den möjlig att bygga, sälja och använda i stor skala. I teknikhistorien är det ofta inte den elegantaste lösningen som vinner, utan den som råkar passa bäst in i sin tid.

    8086 är ett skolexempel på detta. Den var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt tidig. Resultatet blev en arkitektur som, nästan ett halvt sekel senare, fortfarande formar hur datorer fungerar.

    Innehåll ifrån youtube om 8086 och 8088

    Teknisk faktaruta: Intel 8086

    Lanserad
    8 juni 1978
    Ordlängd
    16 bitar
    Adressbuss
    20 bitar (upp till 1 MiB adressrymd)
    Databuss
    16 bitar (extern, multiplexad med adresslinjer)
    Klockfrekvens
    Typiskt 5–10 MHz (beroende på variant)
    Register
    8 st 16-bitars huvudregister (AX, BX, CX, DX, SI, DI, BP, SP) + IP, flaggor och 4 segmentregister (CS, DS, SS, ES)
    Minnesmodell
    Segment:offset (fysisk adress = 16×segment + offset)
    Instruktionshämtning
    6-byte förhämtningskö (BIU/EU-separation för överlappad fetch/execute)
    Avbrott
    256 vektorer, vektortabell vid 0x0000–0x03FF
    I/O
    Separat I/O-adressrymd: 64 KiB portar
    Förpackning
    40-pin DIP (DIP40)
    Transistorer
    ≈29 277
    Varianter
    8088 (8-bitars extern databuss), 80C86 (CMOS)
    Typiska stödchips
    8237 (DMA), 8253/8254 (timer), 8255 (PIO), 8259 (PIC), 8284 (klockgenerator), 8288 (bus controller)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Atari Transputer Workstation – datorn som var före sin tid

    Atari Transputer Workstation var ett djärvt försök att omdefiniera vad en arbetsstation kunde vara i slutet av 1980-talet. Med en arkitektur byggd för parallell beräkning, flera samverkande processorer och ett Unix-liknande operativsystem pekade den rakt mot framtidens datorteknik. Samtidigt var den så avancerad och nischad att marknaden aldrig hann ikapp, vilket gör ATW till ett av de mest fascinerande och förbisedda kapitlen i datorhistorien.

    I slutet av 1980-talet, när persondatorer fortfarande nästan alltid byggde på en enda processor, försökte Atari Corporation skapa något som mer liknade ett modernt datorkluster än en traditionell skrivbordsdator. Resultatet blev Atari Transputer Workstation, ofta kallad ATW-800 – en tekniskt banbrytande maskin som lanserades långt före sin tid och därför aldrig fick något kommersiellt genomslag.

    ATW utvecklades kring Transputern, en processor framtagen av INMOS, vars hela idé byggde på parallell beräkning. I stället för att göra en enda CPU så snabb som möjligt konstruerades Transputern för att samarbeta med andra likadana kretsar via snabba punkt-till-punkt-länkar. Atari tog denna idé hela vägen och byggde en arbetsstation där parallellism var själva grunden.

    En arbetsstation med många processorer

    Grundkonfigurationen av ATW bestod av en T800-20-processor klockad till 20 MHz och 4 MB RAM, vilket kunde byggas ut till 16 MB. Moderkortet hade dessutom fyra platser för så kallade farmkort, där varje kort innehöll fyra ytterligare Transputers. En fullt utbyggd maskin kunde därmed innehålla totalt 17 processorer som arbetade samtidigt.

    Varje Transputer levererade ungefär 10 MIPS, och även om varje enskild processor inte var extremt snabb, låg styrkan i att arbetsuppgifter kunde delas upp och köras parallellt. Detta synsätt är mycket likt hur moderna flerkärniga system, GPU:er och beräkningskluster fungerar i dag.

    Två datorer i samma system

    En av de mest ovanliga konstruktionerna i ATW var att den innehöll två kompletta datorsystem. Själva beräkningarna sköttes av Transputer-delen, medan all in- och utmatning hanterades av en fullständig, men miniaturiserad, Atari Mega ST. Mega ST-delen hade eget minne och fungerade uteslutande som I/O-processor för tangentbord, mus, disk och övrig kringutrustning.

    De två systemen kommunicerade via Transputerns höghastighetslänkar. På så sätt kunde beräkning och I/O hållas strikt åtskilda, något som ökade både prestanda och stabilitet. Denna arkitektur var ovanlig då och betraktas än i dag som mycket elegant.

    Ett Unix-liknande operativsystem

    ATW körde operativsystemet HeliOS, utvecklat specifikt för parallella datorer. HeliOS var Unix-liknande men inte Unix i strikt mening. Det kunde köra många välkända Unix-verktyg och stödde även X Window System för grafiska gränssnitt.

    Eftersom Transputern saknade minneshanteringsenhet fanns inget traditionellt minnesskydd. I stället byggde HeliOS säkerhet och stabilitet på arkitekturen. Program kunde placeras på separata processorer och kommunicerade via hårdvarulänkar. Vid exempelvis ett kommandopipeline kunde varje steg köras på sin egen processor, vilket minskade risken för att program störde varandra.

    Grafiksystemet Blossom

    Grafiken i ATW hanterades av ett specialutvecklat system kallat Blossom. Det hade eget dubbelportat videominne och stödde både mycket höga upplösningar och ett stort antal färger. För sin tid var grafikprestandan exceptionell och inkluderade avancerade blocköverföringar och maskningsfunktioner som i dag förknippas med grafikprocessorer.

    Tekniken bakom Blossom fick ett långt efterliv. Samma utvecklingsteam kom senare att arbeta med grafiksystemet i Atari Jaguar, vilket visar hur avancerad ATW:s videodel faktiskt var.

    Ett kluster på skrivbordet

    ATW var inte tänkt att stå ensam. Systemet kunde kopplas ihop med andra ATW-maskiner via externa länkar och bilda större beräkningsfarmar. Om en maskin stängdes av flyttades arbetsuppgifterna automatiskt till andra processorer i nätverket. Detta är funktionalitet som i dag är självklar i kluster och molnsystem, men som var mycket ovanlig i slutet av 1980-talet.

    Varför den misslyckades

    Trots den avancerade tekniken tillverkades endast omkring 350 exemplar, varav en betydande del var prototyper. Priset var högt, målgruppen mycket smal och programmeringsmodellen krävande. De flesta utvecklare föredrog enklare system med en snabb processor framför att behöva tänka i parallella algoritmer.

    Dessutom saknades ett större mjukvaruekosystem, och marknaden var helt enkelt inte redo för den typ av parallell datoranvändning som ATW erbjöd.

    Ett tekniskt experiment före sin tid

    Atari Transputer Workstation är i dag mest känd som ett teknikhistoriskt experiment. Kommersiellt var den ett misslyckande, men tekniskt var den långt före sin tid. Många av de idéer som ATW byggde på – parallellism, kluster, distribuerad beräkning och avancerad grafik – är i dag centrala inom modern datorteknik.

    ATW visar att framtiden ibland kan konstrueras långt innan omvärlden är redo att ta emot den.

    Innehåll på youtube om Atari Transputer

    Fakta: Atari Transputer Workstation (ATW-800)

    • Tillverkare: Atari Corporation
    • Lansering: 1989 (maj)
    • Typ: Arbetsstation
    • CPU: INMOS T800-20 Transputer, 20 MHz
    • RAM: 4 MB (utbyggbart till 16 MB)
    • Grafik: Blossom-videosystem, 1 MB dual-ported RAM
    • I/O-processor: Mini-Mega ST, 512 KB RAM
    • Operativsystem: HeliOS
    • Utbyggnad: Upp till 4 farmkort (4 Transputers/kort) – totalt 17 Transputers
    • Tillverkade exemplar: cirka 350
    • Status: Nedlagd

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • CBM 8032 – när “mikrodatorn” blev ett arbetsverktyg på riktigt

    CBM 8032 kom 1980 och visar tydligt när hemdatorn började bli ett seriöst arbetsverktyg. Med 80-kolumnsskärm, BASIC 4.0 och gott om expansionsmöjligheter var den byggd för text, tabeller och kontorsnytta snarare än spel – men samtidigt skapade den nya kompatibilitetsproblem för program skrivna för äldre 40-kolumnsmodeller.

    I början av 1980-talet hände något som i efterhand ser självklart ut, men som då var rätt omvälvande: datorn började lämna hobbyrummet och flytta in i klassrum och småföretag. Datorer hade funnits länge, men nu började de bli personliga på riktigt – tillräckligt billiga, tillräckligt små och tillräckligt användbara för att kunna stå på ett skrivbord och göra nytta varje dag.

    En av de maskiner som tydligast markerar den här övergången är Commodore CBM 8032 (släppt 1980). Den kan se lite märklig ut med dagens ögon: en tung “allt-i-ett”-låda med inbyggd skärm, ett robust tangentbord och en design som mer skriker kontor än spel. Men det är just poängen. 8032 var byggd för att vara ett seriöst arbetsredskap – och den visar väldigt tydligt hur snabbt datorvärlden mognade runt 1980.

    80 kolumner: ett osynligt men avgörande steg

    I datorhistorien är vissa framsteg lätta att förstå: färggrafik, ljud, hårddiskar. Andra är mer osynliga men minst lika viktiga. CBM 8032:s 80-kolumnsskärm är ett sådant exempel.

    Före 80 kolumner var många hemdatorer låsta till 40 tecken per rad. Det räckte för spel och enkla program, men i “riktig” text – rapporter, fakturor, listor – blir 40 kolumner snabbt trångt. 80 kolumner gav en mer papper-lik layout: fler ord per rad, färre radbrytningar, och framför allt ett tydligare arbetsflöde för ordbehandling och kalkyl.

    Det här är en av anledningarna till att 8032 kändes som en dator för verksamheter snarare än för vardagsrummet.

    Nästan grafiklöst – men ändå visuellt smart

    CBM 8032 brukar beskrivas som “utan grafik”. Det stämmer i modern mening: ingen bitmap-grafik i stil med Commodore 64. Men den hade något annat: PETSCII, en teckenuppsättning med rutor, linjer, pilar och symboler. Med PETSCII kunde man bygga menyer, tabeller och “gränssnitt” med rena texttecken.

    Det låter primitivt, men det är lätt att underskatta hur effektivt det var. I en tid då processorkraft och minne var dyrt gav PETSCII ett sätt att skapa strukturerade skärmbilder och användarvänliga program utan tung grafik.

    32 KB RAM: litet idag, stort då

    Standardmodellen hade 32 KB RAM. För att sätta det i perspektiv: en enda högupplöst bild från en modern mobilkamera är ofta flera miljoner bytes – långt mer än hela datorns arbetsminne.

    Ändå räckte 32 KB långt om man programmerade smart. Språket i ROM var Commodore BASIC 4.0, och hela datorn byggde på 6502-processorn runt 1 MHz. Det viktiga var inte rå kraft – utan att hårdvaran var förutsägbar, dokumenterad och stabil.

    Och här kommer en intressant detalj: Commodore erbjöd minnesexpansion som kunde ta maskinen upp till 96 KB. Att ens prata om 96 KB i en 8-bitarsmaskin visar hur man pressade arkitekturen till gränsen, just för att möta behovet från mer krävande affärsprogram.

    Kompatibilitetsproblemet: när “bättre” inte alltid är lättare

    När 8032 kom med 80 kolumner uppstod ett klassiskt teknikproblem som känns igen än idag: kompatibilitet.

    Massor av program och spel var skrivna för 40-kolumnsdatorer och förväntade sig en viss skärmlayout. När samma program kördes på en 80-kolumnsmaskin blev resultatet fel: text hamnade snett, skärmen användes “på fel sätt”, och i vissa fall kraschar program som direkt “petar” i skärmminnet.

    Lösningen blev emulering och anpassning – till exempel program som kunde få 80-kolumnsmaskinen att bete sig mer som en 40-kolumnare genom att ändra hur bildskärmen ritades upp. Det är en tidig försmak av samma idé som senare dyker upp överallt: kompatibilitetslägen, emulatorer och “legacy support”.

    Lagring och portar: mer kontor än spel

    CBM 8032 var byggd för att prata med kringutrustning. Den hade portar för bland annat IEEE-488, en standard som ofta dök upp i instrument och proffsutrustning. Den kunde använda bandstation (datasette), 5,25-tumsdisketter, 8-tumsdisketter och till och med hårddisklösningar (för den som hade budget).

    Det är lätt att glömma hur fysiskt datoranvändning var då: kablar, diskettstationer som lät, mekanik som behövde rengöras, och media som kunde åldras. Samtidigt var detta en del av charmen – och en del av hantverket. Att “ha en dator” betydde ofta att man också kunde lite elektronik och felsökning.

    Varför CBM 8032 fortfarande fascinerar

    Det finns datorer som blir historiskt viktiga för att de var populära. Och så finns datorer som blir viktiga för att de representerar ett skifte. CBM 8032 hör till den senare kategorin.

    Den står mitt i övergången från hobby till arbete, från lekfull hemdator till text, tabeller och produktivitet, från enkel skärm till mer professionell presentation, och från “kör program” till “bygg ett system med kringutrustning”.

    Dessutom är 8032 ett exempel på något som präglar teknik även idag: när man försöker göra en plattform mer kraftfull så skapar man också nya kompatibilitetsproblem och nya vanor. Framsteg är sällan gratis – men de formar framtiden.

    Innehåll på youtube om CBM 8032

    Faktaruta: Commodore CBM 8032

    • Modell: CBM 8032
    • Typ: Persondator
    • Tillverkare: Commodore
    • Lanserad: 1980
    • Utgången: 1982
    • CPU: MOS 6502 (~1 MHz)
    • RAM: 32 KB (utbyggbar till 96 KB)
    • ROM: 20 KB
    • Textläge: 80 × 25 (PETSCII)
    • Upplösning: 640 × 200
    • Grafik: Ingen bitmap-grafik (teckengrafik via PETSCII)
    • Färg: Monokrom
    • Ljud: Piezo-summer (ca 3 oktaver) + “bell”
    • I/O: Parallellport, 2× datasette, IEEE-488, expansionsplats, 2× ROM-socklar
    • Operativsystem/miljö: Commodore BASIC 4.0
    • Extern lagring: Band (datasette), 5,25″ diskett, 8″ diskett, hårddisk (via tillbehör)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore 65 – datorn som nästan blev framtiden

    Commodore 65 var tänkt att bli den ultimata efterföljaren till den legendariska Commodore 64 – en kraftfull, bakåtkompatibel 8-bitarsdator med grafik, ljud och prestanda långt över sin tid. Projektet stoppades innan lansering, men prototyperna som överlevde har gjort C65 till en av datorhistoriens mest mytomspunna maskiner och ett fascinerande exempel på en framtid som nästan blev verklighet.

    Commodore 65, ofta kallad C64DX, är en av de mest mytomspunna datorerna i hemdatorernas historia. Den utvecklades i början av 1990-talet som en tänkt efterföljare till Commodore 64, men nådde aldrig marknaden. Istället blev den ett teknikhistoriskt ”tänk om” – ett prototypexperiment som visar hur långt 8-bitarsarkitekturen kunde pressas.

    Bakgrunden – ett företag i brytningstid

    I slutet av 1980-talet började Commodore 64 tappa mark. Spelkonsoler tog över vardagsrummet och kraftfullare datorer lockade mer avancerade användare. Samtidigt ville Commodore utnyttja den enorma installerade basen av C64-ägare.
    Idén bakom Commodore 65 var därför tydlig: behåll kompatibiliteten bakåt, men ge användarna något som känns nytt, snabbt och modernt.

    En extrem 8-bitarsdator

    Trots att C65 i grunden var en 8-bitarsmaskin var den tekniskt mycket avancerad. Den använde en ny specialprocessor som kördes över tre gånger snabbare än C64, erbjöd grafiklägen med upp till 256 färger samtidigt ur en palett på 4096 färger, hade stereoljud med två SID-kretsar, inbyggd 3,5-tums diskettenhet och ett eget DOS. Dessutom levererades den med Commodore BASIC 10.0, ett kraftigt förbättrat programspråk jämfört med den åldrande BASIC 2.0 i C64.
    I praktiken närmade sig datorn 16-bitarsmaskiner i kapacitet, trots att den behöll sitt 8-bitarsarv.

    Kompatibilitet och ambition

    En central designprincip var bakåtkompatibilitet. Commodore 65 skulle kunna köra äldre C64-program samtidigt som den erbjöd nya grafik- och ljudlägen för framtida mjukvara. Tanken var att maskinen skulle fungera som en bro mellan generationer – ett sätt att förlänga livet på C64-plattformen utan att helt bryta med det gamla.

    Varför den aldrig släpptes

    Trots fungerande prototyper lades projektet ned 1991. Beslutet var i huvudsak affärsmässigt. Commodore valde att fokusera sina resurser på Amiga-plattformen istället för att introducera ännu en hemdator som riskerade att konkurrera internt. När Commodore senare gick i konkurs såldes ett okänt antal prototyper ut på den öppna marknaden.

    En av världens mest sällsynta datorer

    Idag uppskattas antalet existerande Commodore 65 till mellan 50 och 2000 exemplar. De flesta finns i privata samlingar, och när en enhet dyker upp på auktion kan priset uppgå till mycket höga belopp. Detta har gjort Commodore 65 till en av de mest eftertraktade och mytomspunna hemdatorerna som någonsin byggts.

    Arvet – MEGA65

    Även om Commodore 65 aldrig blev en kommersiell produkt lever idén vidare. På 2010-talet återskapades hårdvaran i modern form genom projektet MEGA65, en FPGA-baserad dator som är kompatibel med både C64 och C65 men som använder nutida anslutningar och lagring. Det är ett ovanligt exempel på hur ett nedlagt prototypeprojekt fått nytt liv flera decennier senare.

    Varför Commodore 65 är viktig

    Commodore 65 är mer än en kuriositet. Den visar hur långt 8-bitarsdesign kunde utvecklas, hur teknik ibland stoppas av affärsbeslut snarare än tekniska begränsningar och hur ett ofärdigt projekt kan bli en legend. I dag står C65 som ett monument över en alternativ datorhistoria – en framtid som nästan hände, men aldrig fick chansen.

    Innehåll på youtube om C65

    Faktaruta: Commodore 65 (C64DX)
    Typ Prototyp / hemdator
    Utvecklad 1990–1991
    Status Nedlagd 1991 (ingen kommersiell lansering)
    Föregångare Commodore 64
    Processor CSG 4510 R3
    Klockfrekvens 3,54 MHz
    RAM 128 KB (utbyggbart, upp till 8 MB enligt specifikation)
    ROM / BASIC Commodore BASIC 10.0
    Grafik VIC-III (CSG 4567 R5), palett 4096 färger
    Upplösningar 320×200×256, 640×200×16, 640×400×16, 1280×200×4, 1280×400×4
    Ljud 2× SID (CSG 8580R5), stereo
    Lagring Inbyggd 3,5" DSDD-diskettenhet
    Antal exemplar Uppskattningsvis 50–2000 prototyper

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore 128 – den mest ambitiösa åttabitarsdatorn

    Commodore 128 lanserades 1985 som en ovanligt djärv uppföljare till den enormt populära Commodore 64. I stället för att bara vara snabbare och bättre försökte den vara flera datorer på en gång: nästan helt C64-kompatibel, utrustad med 80-kolumners skärmläge för seriöst arbete och dessutom försedd med en extra processor för att kunna köra CP/M. Resultatet blev en tekniskt imponerande hybrid som pressade åttabitarsplattformen till gränsen – och som än i dag fascinerar retroentusiaster.

    När Commodore 128 presenterades i januari 1985 var det tydligt att företaget försökte göra något mer än att bara ersätta den enormt framgångsrika Commodore 64. C128 var tänkt att bli både ett steg framåt och ett tryggt steg bakåt – en dator som kombinerade framtidsambitioner med full bakåtkompatibilitet.

    Resultatet blev en av de tekniskt mest avancerade åttabitarsdatorerna som någonsin nådde konsumentmarknaden.

    Tre datorer i en

    Commodore 128 marknadsfördes ofta som ”tre datorer i en”, och det var ingen överdrift. Maskinen kunde köras i tre helt olika lägen:

    • C128-läge, med förbättrad BASIC, mer minne och både 40- och 80-kolumners text
    • C64-läge, som i praktiken gav nästan full kompatibilitet med den äldre Commodore 64
    • CP/M-läge, tack vare en inbyggd Z80-processor, vilket öppnade dörren till affärs- och produktivitetsprogram från minidatorvärlden

    Att en hemdator kunde växla mellan två processorer – MOS 8502 och Zilog Z80 – var extremt ovanligt. Det gjorde C128 till en teknisk hybrid som saknade egentliga motsvarigheter bland konkurrenterna.

    Mer minne, bättre tangentbord

    En av de tydligaste förbättringarna jämfört med C64 var minnet. Standardutförandet hade 128 kilobyte RAM, vilket var dubbelt så mycket som föregångaren. Genom smart minneshantering kunde betydligt mer av detta användas direkt i BASIC, vilket gjorde större och mer komplexa program möjliga.

    Tangentbordet var också tydligt riktat mot mer seriös användning. Här fanns numeriskt tangentbord, fler funktionsknappar och dedikerade tangenter för Esc, Tab och Help – funktioner som länge hade efterfrågats av användare som skrev mycket kod eller arbetade med text.

    80 kolumner – äntligen

    En annan viktig nyhet var stödet för 80 kolumner, något som länge setts som ett krav för affärs- och utbildningsprogram. Med hjälp av ett separat videokretskort kunde C128 visa text i 80 kolumner med färg, samtidigt som den gamla 40-kolumnersgrafiken från C64 fanns kvar.

    I praktiken kunde två skärmar användas samtidigt: en för grafik och en för text. För programmerare var detta en kraftfull kombination, långt före sin tid i hemdatorvärlden.

    BASIC 7.0 – kraftfullt men långsamt

    Commodore BASIC 7.0 var betydligt mer avancerat än BASIC 2.0 i C64. Det innehöll inbyggda kommandon för grafik, ljud, diskhantering och strukturerad programmering. Många moment som tidigare krävde krångliga PEEK- och POKE-kommandon kunde nu göras direkt i språket.

    Nackdelen var att BASIC 7.0 var stort och därför långsamt – åtminstone i 1 MHz-läge. För att få acceptabel prestanda krävdes ofta att datorn kördes i 2 MHz, vilket i sin tur bara fungerade fullt ut i 80-kolumnsläget.

    För avancerad för sitt eget bästa

    Trots sin tekniska briljans blev Commodore 128 aldrig någon riktig storsäljare i nivå med C64. Många användare fortsatte helt enkelt att köra sina gamla C64-program, utan att dra nytta av de nya funktionerna. Samtidigt lockades affärsanvändare i allt högre grad av billiga IBM PC-kompatibla datorer.

    C128 hamnade därmed i ett slags mellanläge: för avancerad för spelmarknaden, men inte tillräckligt standardiserad för företagsvärlden.

    Ett ingenjörsdrivet mästerverk

    I efterhand har Commodore 128 fått ett gott rykte bland entusiaster och programmerare. Den ses ofta som ett ingenjörsdrivet projekt snarare än ett marknadsdrivet – en dator där tekniska möjligheter prioriterades framför enkelhet och tydlig målgrupp.

    Den blev också den sista åttabitarsdatorn som Commodore lanserade innan fokus helt flyttades till Amiga-plattformen.

    Arvet efter Commodore 128

    Commodore 128 representerar kulmen på åttabitars-eran. Den visar hur långt tekniken kunde pressas inom ramarna för en arkitektur som redan då började bli föråldrad. I stället för att förenkla valde Commodore att lägga till, kombinera och expandera.

    Resultatet blev en dator som kanske inte vann marknaden – men som än i dag väcker respekt för sin tekniska djärvhet och sin ovanliga mångsidighet.

    Youtube innnehåller om C128

    Faktaruta: Commodore 128 (C128)

    Typ: Hemdator (8-bit)

    Tillverkare: Commodore Business Machines (CBM)

    Lansering: 1985

    Avslutad produktion: 1989

    Sålda enheter: cirka 2,5 miljoner

    CPU: MOS 8502 (1–2 MHz) + Zilog Z80 (4 MHz, för CP/M)

    RAM: 128 KB (standard), utbyggbart via REU

    Grafik: VIC-IIe (40 kolumner) + VDC 8563/8568 (80 kolumner)

    Ljud: SID 6581/8580 (3 röster)

    Operativmiljöer: BASIC 7.0, C64-läge, CP/M 3.0 (via Z80)

    Kännetecken: Nästan full C64-kompatibilitet, 80-kolumnsläge, numeriskt tangentbord

    Föregångare: Commodore 64



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • SuperPET 9000 – när mikrodatorn flirtade med stordatorn

    I en tid då de flesta persondatorer var enkla maskiner för hobbybruk och spel tog Commodore en helt annan väg. SuperPET 9000 var en dator utvecklad i samarbete med akademin, byggd för programmerare, forskare och studenter som behövde verkliga utvecklingsverktyg snarare än leksaker. Med dubbla processorer, avancerade programmeringsspråk och stordatorliknande ambitioner kom den att bli ett av de mest särpräglade och visionära systemen i den tidiga mikrodatorepoken.

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Stordatorer och minidatorer dominerade universitet och forskning, medan persondatorer just hade börjat ta form. I detta gränsland föddes Commodore SuperPET 9000 – en dator som medvetet konstruerades för att sudda ut gränsen mellan akademisk datorkraft och persondatorns tillgänglighet.
    Resultatet blev en av de mest avancerade, ovanliga och tekniskt intressanta persondatorerna från sin tid.

    Ett datorprojekt från universitetet

    Till skillnad från många samtida hemdatorer utvecklades SuperPET i nära samarbete med University of Waterloo i Kanada. Syftet var inte spel eller hemanvändning, utan utbildning, forskning och professionell programutveckling. Datorn skulle fungera som ett seriöst arbetsredskap för studenter, forskare och utvecklare.
    Detta akademiska ursprung präglar hela konstruktionen, från hårdvara till mjukvara.

    Två processorer i samma dator

    SuperPET var unik genom att innehålla två olika processorer. MOS Technology 6502 gav full kompatibilitet med tidigare Commodore PET-modeller, medan Motorola 6809 erbjöd en betydligt mer avancerad arkitektur lämpad för strukturerad programmering och kompilatorbaserade språk. Med hjälp av fysiska omkopplare kunde användaren välja vilken processor som skulle vara aktiv. I 6502-läge fungerade datorn som en traditionell PET, medan 6809-läget gav tillgång till ett helt annat system anpassat för utvecklingsarbete.
    För sin tid var detta en mycket ovanlig och tekniskt djärv lösning.

    En programmeringsmiljö på minidatornivå

    När SuperPET startades i 6809-läge möttes användaren inte av ett enkelt BASIC-prompt, utan av ett menybaserat utvecklingssystem. Här fanns programmeringsspråk och verktyg som annars hörde hemma på betydligt större datorer. APL, FORTRAN, Pascal, assembler och COBOL kompletterades av en avancerad texteditor, maskinkodsmonitor och seriell kommunikation via RS-232.
    Grundidén var att utvecklare skulle kunna skriva, testa och felsöka program lokalt på SuperPET och därefter överföra källkoden till en stordator eller minidator via direktuppkoppling.

    Kraftfull hårdvara för sin tid

    Jämfört med andra persondatorer i början av 1980-talet var SuperPET tekniskt imponerande. Den kunde utrustas med upp till 96 kilobyte RAM, hade 48 kilobyte ROM med det specialutvecklade Waterloo KERNAL och använde en inbyggd 12-tums monokrom bildskärm i 80 kolumners textläge. Tangentbordet var fullstort och försett med APL-symboler direkt på tangenterna. Äkta RS-232 och IEEE-488 gav stöd för professionell kringutrustning.
    Detta var ingen förenklad hemdator, utan ett system byggt för seriöst och långsiktigt arbete.

    En nischprodukt med tydligt syfte

    SuperPET blev aldrig någon massprodukt. Den var dyr, avancerad och riktade sig till en begränsad målgrupp inom akademi och utveckling. I Europa marknadsfördes den som en MicroMainframe, ett namn som tydligt signalerade ambitionen att erbjuda stordatorliknande funktioner i skrivbordsformat.
    Trots den begränsade spridningen har SuperPET fått en särskild plats i datorhistorien.

    En alternativ framtid för persondatorn

    I efterhand är SuperPET särskilt intressant eftersom den visar en alternativ utvecklingsväg. Den representerar en vision där persondatorn tidigt blev ett professionellt utvecklingsverktyg snarare än en maskin främst avsedd för spel och hemanvändning. Många av idéerna lever kvar i dagens utvecklingsmiljöer, där terminalbaserat arbete, flera programmeringsspråk och direkt kommunikation med andra system fortfarande är centrala.

    Sammanfattning

    SuperPET 9000 var tekniskt avancerad, akademiskt präglad och kompromisslöst riktad mot programmerare. Den var före sin tid och för specialiserad för att bli kommersiellt framgångsrik, men just därför är den i dag en av de mest fascinerande persondatorerna från den tidiga mikrodatorepoken.
    Det var en dator byggd inte bara för att användas, utan för att förstås.

    Innehåll på youtube som behandlar CMD SuperPet 9000

    Faktaruta: Commodore SuperPET 9000 (MMF 9000)

    Även känd som: MicroMainframe (Europa), MMF 9000

    Bakgrund: Utvecklad i samarbete med University of Waterloo (Kanada) som en avancerad utvecklingsmaskin.

    CPU: MOS Technology 6502 och Motorola 6809

    Klockfrekvens: 1 MHz

    RAM: 96 KB

    ROM: 48 KB (Waterloo KERNAL, inkl. CBM BASIC 4.0)

    Bildskärm: 12" monokrom

    Textläge: 80 kolumner × 25 rader

    Video: MOS Technology 6545 CRTC

    Ljud: Piezo-högtalare (en fyrkantsvågsröst, tre oktaver)

    Portar/kretsar: 6551 ACIA, MOS 6520 PIA, MOS 6522 VIA

    Anslutningar: IEEE-488, 2× Datasette, EXPANSION-port, intern 25-polig RS-232, CBM parallell "User"-port

    Tangentbord: Fullstort 73-tangenters QWERTY + numerisk del, med APL-symboler på tangenterna

    Mjukvara i utvecklingsmiljön: Setup/RS-232, monitor, editor/terminal, BASIC, APL, Fortran, Pascal, assembler (samt COBOL)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MC88100 – Motorolas djärva RISC-processor

    MC88100 var Motorolas första RISC-mikroprocessor och lanserades 1988 som ett försök att ta steget in i nästa generation av högpresterande datorarkitekturer. Med en ren instruktionsuppsättning, många register och avancerad pipelining representerade den ett tydligt brott mot företagets tidigare CISC-baserade 68000-familj. Trots tekniska fördelar fick MC88100 begränsad kommersiell framgång, men den kom att få betydelse som ett tidigt exempel på idéer som senare blev standard i moderna processorer.

    I slutet av 1980-talet befann sig datorindustrin i ett teknikskifte. Traditionella CISC-processorer, med allt mer komplexa instruktioner, började ifrågasättas av en ny filosofi: RISC – Reduced Instruction Set Computer. Motorola, vid denna tid en av världens ledande processortillverkare, valde att ta steget fullt ut och presenterade 1988 mikroprocessorn MC88100. Det var företagets första implementation av den nya 88000-arkitekturen och tänkt som en efterträdare – eller till och med ersättare – till den framgångsrika 68000-familjen.

    Vad var MC88100?

    MC88100 var en 32-bitars RISC-processor designad för hög prestanda genom enkelhet och parallellism. I stället för att låta varje instruktion göra mycket arbete, byggde man processorn kring korta, snabba instruktioner som kunde flyta genom en pipeline. Arkitekturen var ren och konsekvent, vilket gjorde den attraktiv både för kompilatorer och operativsystem.

    Processorn hade separata exekveringsenheter för heltalsberäkningar, flyttalsaddition, flyttalsmultiplikation samt minnesoperationer. Trots detta kunde endast en instruktion utföras per klockcykel, men tack vare pipelining och parallella enheter uppnåddes ändå hög genomströmning för sin tid.

    Ett ovanligt cache-upplägg

    En av MC88100:s mest särpräglade egenskaper var att den saknade inbyggd cache och minneshantering. I stället användes en extern stödkrets, MC88200, som innehöll både nivå-1-cache och MMU. Ett typiskt system använde två sådana kretsar – en för instruktioner och en för data – vilket effektivt gav processorn en modifierad Harvard-arkitektur.

    Tanken bakom detta var flexibilitet. Systembyggare kunde välja hur mycket cache som behövdes och anpassa priset därefter. I praktiken blev resultatet ofta det motsatta: fler kretsar krävde större kretskort, fler bussar och mer komplex design, vilket ökade både kostnad och energiförbrukning.

    Registermodell långt före sin tid

    MC88100 hade en mycket modern programmeringsmodell. Den erbjöd 32 allmänna register, där ett register alltid innehöll värdet noll – ett koncept som idag känns självklart men då var relativt nytt. Processorn kunde samtidigt läsa från fyra register och skriva till två, vilket gav goda möjligheter till optimering.

    Registermodellen och instruktionsuppsättningen påminner starkt om akademiska RISC-designer från samma period, och likheter kan även ses med senare arkitekturer som RISC-V. För programmerare framstod MC88100 som konsekvent, logisk och framtidssäker.

    Tillverkning och teknik

    MC88100 innehöll omkring 165 000 transistorer och tillverkades i Motorolas egen 1,5 mikrometers CMOS-process. Stödkretsen MC88200 var betydligt större, med cirka 750 000 transistorer. Vid slutet av 1980-talet var detta avancerad halvledarteknik, särskilt för RISC-processorer som ofta prioriterade enkelhet framför hög transistorbudget.

    Varför blev den ingen succé?

    Trots sina tekniska kvaliteter blev MC88100 aldrig någon kommersiell framgång. Det fanns flera orsaker. Den kanske viktigaste var intern konkurrens inom Motorola. Företaget tjänade stora pengar på 68000-familjen, som användes i persondatorer, arbetsstationer och inbyggda system. 88000-arkitekturen uppfattades därför som ett hot snarare än en naturlig utveckling.

    Dessutom prissattes MC88100 högt, särskilt eftersom fungerande system i praktiken krävde flera extra kretsar. Samtidigt lanserade konkurrenter som MIPS och SPARC mer integrerade lösningar som var enklare och billigare att bygga system kring. MC88100 hamnade därmed i ett tekniskt starkt men kommersiellt utsatt mellanläge.

    Användningsområden

    Trots begränsad spridning användes MC88100 i vissa nischer. Den förekom i avancerade inbyggda system, i Motorolas egna arbetsstationer och i större Unix-system från tillverkare som Data General och Unisys. I vissa fall användes processorn till och med utan extern cache, exempelvis i grafiska X-terminaler där kostnad var viktigare än maximal prestanda.

    Arvet efter MC88100

    MC88100 fick en efterföljare i MC88110, som integrerade fler funktioner och rättade till flera av de ursprungliga svagheterna. Ändå blev 88000-familjen kortlivad. I stället kom många av idéerna att leva vidare när Motorola senare samarbetade med IBM och Apple kring PowerPC-arkitekturen.

    En processor före sin tid

    MC88100 är ett tydligt exempel på hur teknisk kvalitet inte alltid räcker för kommersiell framgång. Arkitekturen var elegant, modern och i många avseenden före sin tid. Men höga kostnader, komplex systemdesign och interna affärsbeslut gjorde att den aldrig fick chansen att slå igenom brett.

    I efterhand framstår MC88100 som en viktig milstolpe i RISC-historien – inte för sin marknadsandel, utan för sina idéer. Många av de principer som idag dominerar moderna processorer fanns redan där, inbakade i Motorolas djärva men olyckliga satsning från 1988.

    Faktaruta: Motorola MC88100
    Typ
    Mikroprocessor (RISC)
    Arkitektur
    Motorola 88000 (32-bit)
    Lanserad
    1988
    Efterföljare
    MC88110
    Utförande
    Separata enheter för heltal, FP-add, FP-mul och load/store
    Instr./cykel
    Upp till 1 instruktion per klockcykel
    Register
    32 allmänna register (R0=0), samt kontrollregister
    Cache/MMU
    Via extern stödkrets MC88200 (ofta två: instr./data)
    Transistorer
    MC88100: ~165 000 • MC88200: ~750 000
    Tillverkning
    1,5 µm CMOS (Motorola)
    Användning
    Högklassiga inbyggda system, arbetsstationer och vissa Unix-servrar

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Motorola 68000 – processorn som gav 80-talets datorer ett lyft

    Motorola 68000, ofta kallad 68k, var processorn som gav 1980-talets datorer muskler nog för grafik, ljud och avancerade operativsystem. Med sin ovanliga kombination av 32-bitars tänkande och 16-bitars hårdvara blev den hjärtat i klassiska maskiner som Macintosh, Amiga och Atari ST – och lade grunden för en hel generation av persondatorer, spelkonsoler och inbyggda system.

    När man pratar om 1980-talets “klassiska” datorer – Macintosh, Amiga och Atari ST – finns det en komponent som dyker upp om och om igen: Motorola 68000, ofta kallad 68k. Den kom 1979 och blev snabbt en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna i hemdatorernas och spelmaskinernas historia. Den var inte först med allt, men den hamnade mitt i rätt tid, med rätt egenskaper – och blev en motor för en hel epok.

    En märklig men genial kompromiss: 16/32-bit

    68000 brukar beskrivas som en 16/32-bitars processor. Det låter motsägelsefullt, men är själva poängen.

    • Den hade 32-bitars register och ett 32-bitars instruktionsset (hur den tänker och räknar).
    • Men den hade en 16-bitars extern databuss (hur den pratar med minnet utanför chippet).

    Motorola marknadsförde den därför som 16/32-bit: 32-bitars “hjärna” i ett paket som var billigare och enklare att bygga datorer kring än en “full” 32-bitars lösning hade varit då.

    Stor och “platt” adressrymd – lättare att programmera

    En av de stora praktiska vinsterna var hur minnet adresserades. Många konkurrenter under perioden använde varianter av segmentering eller krångliga minnesmodeller. 68000 hade istället en rak och lättbegriplig modell: en adress är en adress.

    Externt hade den 24 adresslinjer, vilket gav 16 MB adressrymd (mycket för tiden). Internt räknade den med 32-bitars adresser, vilket var en form av framtidstänk: samma programtänk kunde leva vidare när senare 68k-modeller blev mer “äkta” 32-bitars.

    Det här gjorde 68000 populär bland utvecklare. Den var relativt “ren” att skriva för och passade bra för större program, grafiksystem och operativsystem.

    Register i överflöd (för sin tid)

    68000 hade 16 generella register uppdelade i två grupper:

    • D0–D7: dataregister
    • A0–A7: adressregister (där A7 är stackpekare)

    Det var generöst jämfört med många samtida processorer. Fler register betyder att man kan göra mer arbete inne i processorn utan att hela tiden läsa/skriva till minnet, vilket i praktiken ger fart.

    Instruktionssetet: “nästan allt kan göras med nästan allt”

    Designen försökte vara ortogonal. Det betyder ungefär: samma typer av operationer kan kombineras med många olika adresseringssätt utan att man stöter på massor av specialfall.

    Den hade till exempel:

    • flera varianter av register- och minnesadressering
    • PC-relativ adressering (bra för flyttbar/position-oberoende kod)
    • instruktioner för bitmanipulation, blockflytt och loopar
    • tydliga villkorliga hopp baserat på statusflaggor (N, Z, V, C m.fl.)

    För utvecklare som kom från enklare 8-bitarsvärldar kändes 68k ofta som ett steg närmare “minidator”-känsla.

    Varför blev den så populär?

    68000 kom när grafiska användargränssnitt började bli attraktiva och när datorer behövde kunna hantera mer än text.

    Den hamnade därför i en rad system som definierade 80-talet:

    • Apple Lisa och sedan Macintosh
    • Commodore Amiga
    • Atari ST
    • Sharp X68000
    • en mängd Unix-arbetsstationer (tidiga Sun m.fl.)
    • och i massor av skrivare och industriell utrustning

    Kort sagt: den fanns både i “coola” persondatorer och i seriösa system där stabilitet och prestanda betydde mycket.

    Spelvärldens arbetshäst

    På spelsidan blev 68000 närmast en standard i arkadhallar och senare konsoler:

    • arkadsystem från Sega, Capcom, SNK m.fl.
    • Sega Mega Drive/Genesis hade 68000 som huvud-CPU
    • flera system använde två, tre eller till och med fler 68000 i samma maskin för att dela upp jobbet

    Att den kunde driva både grafikintensiva spel och samtidigt vara “rimligt” billig gjorde den till en favorit.

    Svagheter som senare fixades

    Den tidiga 68000:an hade också begränsningar. En klassisk detalj är att den första versionen inte var perfekt för vissa former av virtualisering och virtuellt minne, eftersom den inte alltid sparade tillräckligt med intern state vid vissa fel. Det löstes i senare varianter som 68010 och framåt, där arkitekturen blev mer robust för operativsystem som ville ha mer avancerad minneshantering.

    En familj som levde länge

    68000 blev startpunkten för en hel släkt:

    • 68010, 68020, 68030, 68040 (och vidare specialvarianter)
    • inbyggda varianter som 68EC000, 68HC000 och senare mikrokontrollerfamiljer

    Även när den “försvann” från skrivbordet fortsatte den i inbyggda system, där lång livslängd ofta är viktigare än att vara modernast.

    Varför pratar man fortfarande om 68k?

    Motorola 68000 var inte bara en processor – den var en plattform. Den gjorde det möjligt för tillverkare att bygga datorer som kändes kraftfulla och “framtidssäkra”, och den gav programmerare ett relativt rent och logiskt system att jobba med. Resultatet blev att den hamnade i maskiner som folk fortfarande minns med värme: Macintoshens första år, Amigans demoscen, Atari ST i musikstudior – och arkadspel som fortfarande spelas i emulatorer.

    Det är därför 68k har fått något som få mikroprocessorer får: ett slags kulturellt efterliv.

    Innehåll på youtube som rör Motorola 68000

    Faktaruta: Motorola 68000
    Lanserad
    1979
    Typ
    16/32-bitars CISC-mikroprocessor
    Register
    8× 32-bit dataregister (D0–D7) + 8× adressregister (A0–A7)
    Databuss
    16-bit extern
    Adressbuss
    24-bit extern (upp till 16 MB adresserbart minne)
    Endianness
    Big-endian
    Klockfrekvens
    ca 4–16,67 MHz (vanliga varianter)
    Kända system
    Macintosh, Amiga, Atari ST, Sega Mega Drive (Genesis), arkadsystem
    Kort sagt: 68000 kombinerade 32-bitars instruktionsset och register med en 16-bitars extern databuss – en smart kompromiss som gav hög prestanda till rimlig kostnad under 1980-talet.


    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Motorola 6809 – 8-bitars processorn som tänkte som en 16-bitare

    Motorola 6809 var en 8-bitarsprocessor med ovanligt många 16-bitarsidéer, lanserad 1978 när datorvärlden stod mitt i skiftet mot kraftfullare arkitekturer. Den blev känd för sin eleganta och “moderna” design – med smart adressering, två stackpekare och till och med hårdvarumultiplikation – men också för att vara dyr och därmed hamna i skuggan av billigare rivaler som 6502 och Z80. Trots det satte den avtryck i klassiska datorer och spelmaskiner, och räknas än i dag som en av de mest imponerande 8-bitarsprocessorerna som byggts.

    När vi pratar om 1970- och 80-talets hemdatorer dyker ofta namn som 6502 (Apple II, Commodore 64) och Z80 (Sinclair, MSX, CP/M-maskiner) upp. Men i skuggan av de stora volymvinnarna fanns en processor som många ingenjörer fortfarande håller högt: Motorola 6809. Den var dyr, ibland för dyr – men tekniskt var den något av en “8-bitars aristokrat”: elegant, kraftfull och ovanligt modern för sin tid.

    En processor född i ett mellanläge

    6809 lanserades 1978, i ett ögonblick när marknaden stod och vacklade mellan epoker. 8-bitarsdatorer dominerade fortfarande, men 16-bitarsprocessorer som Intel 8086 och Motorolas egen 68000 var på väg in och lovade ett nytt prestandasprång. Motorola behövde något som kunde ge deras populära 6800-familj ett rejält lyft – utan att tvinga alla kunder att hoppa till dyrare 16-bitarsplattformar.

    Resultatet blev 6809: en 8-bitare i databredd, men med många 16-bitarsidéer inbyggda.

    Varför var 6809 “för bra” för att vara 8-bit?

    Det som gjorde 6809 speciell var inte en enda “killer feature”, utan helheten – den kändes mer som en välplanerad verktygslåda än som en kompromiss.

    1) Två stackar – som att ha två hjärnor för ordning och reda

    De flesta enkla processorer hade en stackpekare (stacken används för t.ex. returadresser när man anropar subrutiner). 6809 hade två:

    • S (systemstack)
    • U (userstack)

    Det här gjorde det mycket lättare att skriva robust systemkod, avbrottshantering och till och med flertaskande operativsystem. Det är en av anledningarna till att 6809 blev en bra grund för system som OS-9 och UniFlex.

    2) “Flytta programmet var du vill” – positionoberoende kod

    På tidiga 8-bitarsmaskiner var det vanligt att program “antog” att de låg på en viss adress i minnet. Flyttade du programmet behövde du ofta peta om adresser manuellt.

    6809 fick ovanligt bra stöd för PC-relativ adressering (programräknar-relativ), vilket gjorde det enklare att skriva positionoberoende kod – program som fortfarande fungerar även om de placeras någon annanstans i minnet. I dag tar vi det för givet, men då var det en stor sak.

    3) Direkt sida – men flyttbar

    6502 är känd för sin “zero page” (snabbare adressering i första 256 byten av minnet). 6809 hade också ett snabbt 256-bytesfönster, men med en twist: ett DP-register (Direct Page) som kunde peka ut vilken 256-bytesdel som helst i minnet som skulle vara “snabbzonen”. Smart, flexibelt och väldigt användbart i större program.

    4) En tidig hårdvarumultiplikation

    Multiplikation var ofta något man fick “programmera fram” med loopar på enklare processorer. 6809 hade en hårdvaruinstruktion för multiplikation (8×8 → 16 bitar). Det låter litet, men i spel, ljud och grafik kunde det vara guld.

    5) Ren och “ortogonal” instruktionsuppsättning

    6809 är känd för att vara ortogonal: instruktionerna och adresseringslägena passar ihop på ett konsekvent sätt. För programmerare betyder det färre “konstiga undantag”, mer förutsägbar kod och ofta en känsla av att processorn “samarbetar”.

    Men varför tog den inte över världen?

    Här kommer den tragiska delen – 6809 var ofta för dyr för att vinna volymmarknaden.

    I början av 1980-talet kunde 6809 kosta många gånger mer än 6502 och Z80. Och när man dessutom såg att 16-bitarsmaskiner började springa ifrån prestandamässigt, hamnade 6809 i ett besvärligt läge:

    • Inte billigast (så den förlorade mot 6502/Z80)
    • Inte framtidssäkrast (så den förlorade mot 8086/68000)

    Det blev en processor som älskades av dem som använde den – men som sällan valdes när inköpschefen räknade kronor.

    Var användes den då?

    Trots allt fick 6809 en imponerande meritlista. Den dök upp i flera klassiska system och spel:

    • TRS-80 Color Computer (en av de mest kända 6809-datorerna)
    • Dragon 32/64
    • Commodore SuperPET
    • Vectrex (vektorgrafik-konsolen med sitt unika utseende)
    • Arkadspel från bl.a. Williams (t.ex. Defender, Robotron: 2084, Joust)
    • Konami använde en modifierad 6809-variant i flera spel

    Den användes också i vissa musikmaskiner och synthesizers – områden där bra instruktionsstöd och “smidig” kod kunde spela stor roll.

    En lång svans: kloner, förbättringar och FPGA

    6809 försvann inte bara. Hitachi 6309 blev en slags “6809+” med extra instruktioner och register. Och i modern tid har 6809-kärnor syntetiserats i HDL och körts i FPGA, ofta i mycket högre hastigheter än originalchippen.

    Det säger något om designen: den var så genomtänkt att den fortfarande är intressant – decennier senare.

    6809 i en mening

    Motorola 6809 var en processor som låg ett steg före sin tid, men som kom i en marknad där pris och timing ofta betydde mer än elegans. Den blev aldrig den vanligaste 8-bitarsprocessorn – men kanske en av de mest respekterade.

    Motorola 6809 – faktaruta
    Lanserad 1978
    Tillverkare Motorola
    Databuss 8-bit
    Adressbuss 16-bit (64 KB adressrymd)
    Kapsel 40-pin DIP
    Transistorer ca 9 000
    Kännetecken
    • Två stackpekare (S och U)
    • 16-bitars ackumulatorn D (A+B)
    • PC-relativ adressering (bra för positionoberoende kod)
    • Hårdvarumultiplikation (8×8 → 16 bitar)
    • Många adresseringslägen och “ortogonal” instruktionsuppsättning
    Vanliga användningar
    TRS-80 Color Computer, Dragon 32/64, Vectrex, samt flera arkadspel från tidigt 1980-tal.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet, när de flesta hemdatorer fortfarande laddade program från kassettband och byggdes som byggsatser på köksbordet, fanns ett litet företag i Ohio som tänkte betydligt större. Ohio Scientific, Inc. växte på bara några år från ett garageprojekt till en av de mest tekniskt djärva aktörerna i den tidiga mikrodatoreran – och blev först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk. Deras historia är en berättelse om snabb innovation, kultförklarade maskiner och hur idealistisk datorentusiasm krockade med 1980-talets företagsvärld.

    Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet var “mikrodator” fortfarande ett ord som luktade lödkolv, papperstejp och hobbyrum. Ändå fanns det företag som tog steget från garage till industri snabbare än någon egentligen hann förstå vad som pågick. Ett av de mest fascinerande var Ohio Scientific, Inc. (OSI) – en amerikansk datortillverkare som hann bygga kultförklarade datorer, bli uppköpt, byta identitet flera gånger, och dessutom bli först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk redan 1977.

    Det här är historien om OSI: från en liten idé i Ohio till en symbol för den tidiga hemdatorkulturen – och till sist ett ganska brutalt möte med 1980-talets företagslogik.

    Började i ett garage – som undervisningshjälpmedel

    OSI grundades 1975 i Hiram, Ohio, av tre personer: Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky och Dale A. Dreisbach. Det var inte tänkt att bli ett “datorföretag” från start. Ursprungligen sysslade de med elektroniska undervisningshjälpmedel – en sorts pedagogiska apparater för lärande.

    Men marknaden var liten. Produkterna sålde dåligt.

    Det som däremot sålde var något helt annat: ett tidigt mikrodator-kretskort, en “trainer board”, byggt runt den då nya MOS Technology 6502-processorn. Och när de satte in en annons i tidningen Byte small det till: beställningar i en storleksordning som gjorde att företaget i praktiken tvingades bli datortillverkare.

    På kort tid flyttade verksamheten från garaget till en liten lokal i Hiram (en före detta barberarsalong, granne med en pizzeria), och sedan vidare till en stor fabrik i Aurora, Ohio.

    Explosiv tillväxt: miljoner i omsättning och hundratals anställda

    OSI växte snabbt. Redan 1976 ska företaget ha passerat 1 miljon dollar i omsättning, och fram mot 1980 nämns nivåer runt 18 miljoner dollar per år och en topp på cirka 300 anställda.

    Det är lätt att glömma hur dramatiskt detta var. “Persondatorer” som koncept var nytt. Apple II och Commodore PET fanns – men världen var fortfarande full av kit, halvdokumenterade system och entusiaster som lärde sig maskinkod för att överhuvudtaget få något gjort.

    OSI prickade rätt i tiden genom att sälja sådant hobbyister ville ha: kretskort och expansioner, färdiga datorpaket, disklösningar och programvara.

    Och de gjorde det ofta billigare än konkurrenterna – men också med en baksida: rykten om att företaget var svårt att få tag på, och att mjukvaruleveranser inte alltid höll jämna steg med hårdvaran.

    Produkterna som gjorde OSI berömda

    Superboard: datorn som var en enda stor krets

    OSI är kanske mest älskat för Superboard-linjen: en “single-board computer” där mycket av datorn (och i vissa versioner till och med tangentbordet) satt på ett enda kort.

    Den mest kända är Superboard II (sent 1978), med MOS 6502, BASIC i ROM, inbyggd monitor/BIOS, kassettgränssnitt och fastlödd keyboard. Det var “bygg din egen hemdator”-drömmen, fast nästan färdig.

    I Storbritannien fick den ett andra liv som klonen Compukit UK101, vilket säger en del om hur attraktiv designen var.

    Challenger: OSI:s riktiga hemdatorfamilj

    Parallellt fanns Challenger-datorerna: mer “färdiga system” i låda, ofta med expansionsplatser och tydligare fokus på att vara en komplett dator.

    Challenger-serien kom i många varianter (I, II, II/2P, III, 1P, 4P…) och var ofta byggd kring 6502, med olika typer av video, tangentbordslösningar och lagring.

    Challenger 4P (1979) sticker ut: färggrafik, ljudmöjligheter och till och med hemautomation med X10-protokoll – alltså idéer om “smart hem” innan uttrycket ens var uppfunnet.

    Hårddisken 1977: OSI före sin tid

    Det mest spektakulära är ändå lagringen.

    I november 1977 presenterade OSI en extern hårddiskenhet: C-D74, med en 74 MB Winchester-liknande disk (stor 14-tums mekanik). Det låter komiskt idag – men detta var enormt för tiden. De flesta hemdatorer levde på kassettband eller disketter.

    OSI:s lösning levererades med hårddiskenhet, gränssnittskort, operativsystem (OS-74), kabeldragning och integration mot Challenger-system.

    Sen byggde de till och med rackmonterade system där dator och hårddisk ingick som ett “minidatorsystem”. Poängen? Du kunde köra databaser och ha flera terminaler inkopplade – något som annars var typiskt för betydligt dyrare minidatorer.

    Det är en av de där historiska grejerna som låter överdriven – men som faktiskt hände: OSI var tidigt ute med att göra “seriös” lagring till något du kunde köpa till en mikrodator.

    Uppköpet 1980: när hobbykulturen mötte koncernen

    Trots framgångarna fanns en stress i bakgrunden. OSI växte snabbt, och grundarna tyckte själva att det blev svårt att hantera. 1980 kom därför en vändpunkt: OSI köptes av telekomkonglomeratet M/A-COM för 5 miljoner dollar.

    Det låter som ett lyckligt slut: stabil ägare, mer kapital, mer struktur.

    Men i praktiken blev det början på slutet för “det riktiga OSI”.

    M/A-COM gjorde om bolaget, bantade produktlinjerna hårt och styrde fokus mot affärssystem. OSI bytte till och med namn till M/A-COM Office Systems. Kulturen förändrades; delar av utvecklingen flyttades; OSI blev mer en avdelning än en fristående innovatör.

    Det är ett klassiskt mönster i techhistorien: ett företag skapar något spännande, men köps upp för att passa in i en helt annan strategi.

    1983: snabba ägarbyten och en fabrik som tystnar

    I början av 1980-talet började även M/A-COM få ekonomiska problem och bestämde sig för att sälja divisionen.

    1983 köptes den av Kendata i Connecticut, som snabbt bytte tillbaka namnet till Ohio Scientific (varumärket hade fortfarande värde). Men Kendata saknade tillräcklig teknisk och tillverkningsmässig kapacitet. Samtidigt blev konkurrensen brutal: IBM och Tandy dominerade affärsdator- och hemdatormarknaden.

    Resultatet blev dramatiskt. OSI:s fabrik i Aurora krympte till 16 anställda, fabriken stängdes i början av oktober 1983 och inventarierna likviderades.

    Sen följde ytterligare försäljningar av “resterna”: till svenska AB Fannyudde via dotterbolaget Isotron och senare (1986) vidare kopplat till Dataindustrier AB (DIAB) genom uppköp av Isotron.

    Varför OSI fortfarande spelar roll

    OSI är inte “störst” i hemdatorkrönikan, men företaget är ett perfekt exempel på tre saker som definierar eran.

    För det första: garage→industri var möjligt. På bara några år kunde en liten grupp gå från hobbyprodukter till fabrik och miljoner i omsättning.

    För det andra: hårdvara gick snabbare än mjukvara. OSI lyckades bygga imponerande system men drogs med leverans- och organisationsproblem, särskilt kring programvara och support.

    För det tredje: den tidiga PC-industrin var full av uppköp som ändrade allt. När koncerner tog över hobbyföretag försvann ofta det som gjorde dem unika.

    Och så klart: de gav mikrodatorn en hårddisk innan det var normalt. Det är svårt att inte respektera.

    Youtube innehåll om Ohio Scientific

    Faktaruta: Ohio Scientific (OSI)
    Namn
    Ohio Scientific, Inc. (OSI)
    Grundat
    1975, Hiram, Ohio, USA
    Grundare
    Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky, Dale A. Dreisbach
    Huvudkontor
    Aurora, Ohio, USA
    Bransch
    Datorer (mikrodatorer, expansioner, programvara)
    Kända produkter
    Challenger-serien, Superboard-serien
    Teknisk milstolpe
    Först att marknadsföra mikrodatorer med hårddisk (1977)
    Toppstorlek
    Cirka 300 anställda (1980)
    Uppköp
    Förvärvat av M/A-COM (1980)
    Senare ägare
    Kendata (1983), Isotron/AB Fannyudde (1983–1986)
    Nedläggning
    Aurora-fabriken stängdes oktober 1983 (verksamheten levde vidare i ägarled till 1986)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Zilog Z80 – processorn som formade hemdatorernas barndom

    Zilog Z80 är ett av de mest inflytelserika mikroprocessorchippen i datorhistorien. När det lanserades 1976 bidrog det starkt till att göra datorer billigare, enklare och mer tillgängliga, vilket banade väg för hemdatorernas genombrott under 1980-talet. Med smart kompatibilitet, genomtänkt konstruktion och en ovanligt lång livslängd kom Z80 att användas i allt från skol- och spel­datorer till miniräknare och industriella styrsystem – och dess tekniska arv lever vidare än i dag.

    Zilog Z80 – processorn som formade hemdatorernas barndom

    Zilog Z80 är en av de mest betydelsefulla mikroprocessorerna i datorhistorien. Den lanserades 1976 och blev snabbt en hörnsten i utvecklingen av hemdatorer, spelkonsoler och inbyggda system under slutet av 1970- och hela 1980-talet. Trots att den var en 8-bitarsprocessor levde den kvar i produktion ända till 2024 – en livslängd som saknar motstycke inom halvledarindustrin.

    Bakgrunden – ett smartare alternativ till Intel 8080

    Z80 utvecklades av Federico Faggin, som tidigare varit huvudarkitekten bakom Intel 8080. När han lämnade Intel och grundade företaget Zilog tog han med sig idén om kompatibilitet, men förbättrade nästan allt runt omkring.

    Z80 var mjukvarukompatibel med Intel 8080, vilket innebar att existerande program – till exempel operativsystemet CP/M – kunde köras direkt utan modifiering. Samtidigt erbjöd Z80 fler instruktioner, bättre registerstruktur och enklare hårdvarukrav. För datortillverkare betydde detta snabbare utveckling, lägre kostnader och mer flexibla system.

    Tekniska egenskaper som gjorde skillnad

    Det som verkligen skiljde Z80 från konkurrenterna var inte rå prestanda, utan hur genomtänkt konstruktionen var.

    Processorn krävde endast en enda spänning på 5 volt, till skillnad från tidigare CPU:er som behövde flera olika matningsnivåer. Den hade dessutom inbyggd DRAM-refresh, vilket minskade behovet av extra logikkretsar och gjorde system billigare och mer tillförlitliga.

    En annan viktig innovation var de dubbla registeruppsättningarna. De gjorde det möjligt att växla snabbt mellan olika arbetskontexter, vilket var särskilt användbart vid avbrottshantering och realtidsstyrning. För programmerare innebar detta effektivare kod och snabbare respons.

    Från kontor till vardagsrum

    Z80 användes först främst i affärsdatorer som körde CP/M och dominerade den tidiga mikrodatormarknaden. Men dess verkliga genomslag kom i hemmen.

    Under 1980-talet blev Z80 hjärtat i många av de mest kända hemdatorerna, bland annat ZX Spectrum och flera modeller i TRS-80-familjen. Den användes även som processor i arkadspel, vilket bidrog till att klassiker som Pac-Man kunde realiseras med relativt enkel hårdvara.

    Spelkonsoler som Sega Master System och Game Gear använde också Z80, ibland som huvudprocessor och ibland som hjälpprocessor för ljud och styrlogik.

    Mer än bara datorer

    Z80 var inte begränsad till datorer och spel. Den hittade sin väg in i en mängd andra produkter: synthesizers, telefonväxlar, industriella styrsystem och inte minst grafritande miniräknare från Texas Instruments.

    TI-8x-serien, som fortfarande säljs i skolor världen över, bygger i grunden på Z80-arkitekturen. Detta innebär att miljontals elever, ofta utan att veta om det, har använt Z80-baserade system långt efter att hemdatorernas era tagit slut.

    En processor som vägrade dö

    Medan de flesta mikroprocessorer ersätts efter några få år fortsatte Z80 att tillverkas i nya varianter. Den utvecklades från tidiga NMOS-versioner på några få megahertz till CMOS-versioner med högre hastigheter och lägre strömförbrukning.

    Senare vidareutvecklingar, som eZ80, behöll kompatibiliteten men ökade prestandan dramatiskt och används fortfarande i moderna inbyggda system.

    Att den ursprungliga Z80 fortfarande tillverkades nästan 50 år efter lanseringen är ett tydligt bevis på hur robust och välkonstruerad arkitekturen var.

    Arvet efter Z80

    När Zilog 2024 tillkännagav att den klassiska fristående Z80 skulle utgå ur produktion markerade det slutet på en epok. Men det var inte slutet på Z80:s betydelse.

    Processorn lever vidare i kompatibla efterföljare, i FPGA-kärnor, i emulatorer och i entusiasters hemmabyggda datorer. Den studeras fortfarande som ett skolexempel på balanserad processorarkitektur och används ofta i undervisning om lågnivåprogrammering.

    Varför Z80 fortfarande är viktig

    Zilog Z80 visar att teknisk framgång inte alltid handlar om högsta möjliga prestanda. Genom kompatibilitet, smarta lösningar och fokus på praktisk användbarhet blev den en av de mest inflytelserika mikroprocessorerna någonsin.

    Utan Z80 hade hemdatorrevolutionen sett helt annorlunda ut – och många av dagens idéer om bakåtkompatibilitet och långlivade system hade kanske aldrig slagit igenom.

    Innehåll på youtube om Zilog Z80

    Fakta: Zilog Z80
    Typ
    8-bitars mikroprocessor
    Lanserad
    Juli 1976
    Tillverkad
    1976–2024 (klassisk fristående Z80)
    Företag
    Zilog
    Konstruktörer
    Federico Faggin, Masatoshi Shima
    Data-/adressbuss
    8 bit / 16 bit (64 KB adressering)
    Klockfrekvens
    2,5–8 MHz (vanliga NMOS-varianter; senare CMOS upp till ca 20 MHz)
    Transistorer
    ca 8 500
    Förpackningar
    40-pin DIP, 44-pin PLCC, 44-pin QFP
    Kompatibilitet
    Mjukvarukompatibel med Intel 8080
    Känd för
    Inbyggd DRAM-refresh, dubbla registeruppsättningar, stort instruktionstall
    Exempel på användning
    ZX Spectrum, TRS-80, arkadspel som Pac-Man, Sega Master System/Game Gear, TI-8x-kalkylatorer

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 80286 – processorn som tog PC:n in i framtiden

    Intel 80286 var en av de där komponenterna som sällan får hjälterollen i datorhistorien, men som ändå förändrade allt i bakgrunden. Den dök upp i en tid när PC:n höll på att växa ur rollen som enkel kontorsmaskin och tog de första stegen mot att bli ett seriöst fleranvändar- och multitaskingsystem. Med stöd för mer minne, hårdvarubaserat skydd och nya arbetssätt lade 286:an grunden för den moderna PC-arkitekturen, även om samtiden inte fullt ut var redo att ta vara på dess möjligheter.

    Intel 80286

    I början av 1980-talet stod persondatorn inför ett vägskäl. Den första generationens PC hade visat att datorer kunde bli folkliga, men de var fortfarande enkla maskiner med tydliga begränsningar. Lösningen hette Intel 80286, ofta kallad 286: en processor som i tysthet lade grunden för hur moderna datorer fungerar.

    Ett stort steg efter 8086

    När Intel lanserade 80286 år 1982 var den en uppföljare till 8086/8088 – processorerna som drivit de första IBM-PC:erna. På ytan såg 286:an ut som ett evolutionärt steg: fortfarande 16-bitars och i hög grad kompatibel med äldre program.

    Den stora skillnaden var adressrymden. 80286 kunde adressera 16 megabyte minne, jämfört med 8086:ans 1 megabyte. I dag låter det litet, men då var det ett enormt kliv som öppnade för mer avancerade system och större program.

    Skyddat läge – en ny idé

    80286 var den första x86-processorn som fick ett så kallat skyddat läge, protected mode. Det innebar att processorn kunde hålla isär program så att de inte skrev över varandras minne, ge olika rättigheter till olika program och stödja multitasking på riktigt.

    Problemet var att PC-världen inte var redo. De flesta DOS-program var skrivna för ett fritt och oreglerat minneslandskap och fungerade dåligt i skyddat läge. Dessutom var 80286 konstruerad så att den inte enkelt kunde växla tillbaka till real mode utan en hårdvaruåterställning, vilket gjorde utvecklare frustrerade.

    PC/AT – standardmaskinen

    Det stora genombrottet kom 1984 när IBM använde 80286 i IBM PC/AT. Den maskinen blev snabbt en industristandard och startskottet för en våg av AT-kompatibla datorer.

    Under andra halvan av 1980-talet byggdes mängder av datorer med 286-processorer, ofta klockade mellan 6 och 12 MHz, och senare upp till 20–25 MHz från tillverkare som AMD och Harris. Tack vare förbättrad intern design kunde 286:an göra betydligt mer arbete per klockcykel än 8086, och i många program upplevdes den som ungefär dubbelt så snabb vid samma klockfrekvens.

    Ett missförstått mellansteg

    Trots sina tekniska framsteg hamnade 80286 i en märklig historisk position. Den var för avancerad för det gamla DOS-tänket, men samtidigt inte flexibel nog för att bli den perfekta bryggan till framtiden.

    När Intel 80386 kom, med 32-bitars arkitektur och ett virtuellt 8086-läge som gjorde äldre program enklare att köra, blev det tydligt hur mycket PC-marknaden längtat efter just den sortens smidighet. Till och med Bill Gates kritiserade 286:ans begränsningar kring kompatibilitet och multitasking, vilket säger en del om hur hårt den tidens mjukvaruvärld pressade hårdvaran.

    Arvet efter 80286

    Även om 80286 i dag är bortglömd av de flesta var den avgörande för PC-utvecklingen. Den introducerade minnesskydd, hårdvarustöd för multitasking och idén att en PC kunde vara mer än en enkel “ett-program-i-taget”-maskin.

    Intel 80286 var inte slutmålet, men den blev bron som gjorde nästa stora steg möjligt.

    Innehåll på youtube om Intel 80286

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Atari 1020 – när datorer lärde sig rita i färg

    Atari 1020 var en fyrfärgsplotter för Atari 8-bitarsdatorer som lanserades i början av 1980-talet. Till skillnad från vanliga skrivare ritade den text och grafik med riktiga pennor, styrda direkt av datorprogram. Genom att kombinera enkel mekanik med programmering i Atari BASIC blev Atari 1020 ett tidigt exempel på hur hemdatorer kunde användas som kreativa verktyg för både lärande och visuellt skapande.

    Atari 1020 – när datorer lärde sig rita i färg

    I början av 1980-talet var hemdatorn fortfarande ett nytt och spännande verktyg. Skärmarna var enkla, lagringsutrymmet litet och utskrifter oftast begränsade till svart text. I detta sammanhang framstod Atari 1020 som något ovanligt. Det var inte en traditionell skrivare utan en fyrfärgsplotter som faktiskt ritade text och bilder med riktiga pennor.

    En plotter istället för en skrivare

    Till skillnad från matrisskrivare, som slog fram punkter mot ett färgband, använde Atari 1020 fyra utbytbara färgpennor. Pennan rörde sig i sidled medan pappret matades framåt, vilket gjorde det möjligt att rita både raka och diagonala linjer. Resultatet liknade tekniska ritningar eller handgjorda illustrationer snarare än maskinell utskrift.

    Plottern använde rullpapper som var cirka 11,5 centimeter brett och klarade text i 20, 40 och till och med 80 kolumner. För sin storlek och sitt pris var detta anmärkningsvärt och gjorde den användbar både för text och grafik.

    Programmering som blir synlig

    En av Atari 1020:s största styrkor var att den kunde styras direkt från Atari BASIC. Det innebar att användaren kunde skriva program som ritade figurer, diagram och mönster. För många blev detta en konkret introduktion till hur kod kan styra fysiska rörelser och skapa visuella resultat.

    Istället för att bara se siffror på en skärm kunde man bokstavligen se hur ett program tog form på papper. Detta gjorde plottern populär i utbildningssammanhang och bland hobbyprogrammerare som ville experimentera med grafik och matematik.

    Gemensam teknik med andra hemdatorer

    Den mekaniska konstruktionen i Atari 1020 tillverkades av företaget ALPS och användes även i flera andra plottrar under samma period. Liknande modeller såldes till bland annat Commodore, Tandy, Texas Instruments och Mattel. Dessa maskiner hade ofta snarlika tekniska egenskaper men olika anslutningar beroende på datortillverkare.

    Atari 1020 använde Ataris egna SIO-gränssnitt, vilket gjorde den enkel att koppla in utan extra tillbehör. Samtidigt innebar detta att den endast kunde användas tillsammans med Atari 8-bitarsdatorer.

    Ett kreativt verktyg från hemdatorns barndom

    Med dagens mått mätt är Atari 1020 långsam och begränsad. Ändå representerar den något viktigt i datorhistorien. Den visar hur tidiga hemdatorer inte bara handlade om beräkningar och spel, utan också om kreativitet, utforskande och lärande.

    Atari 1020 gjorde programmering synlig och konkret. Varje linje som ritades var ett direkt resultat av kod, och varje färgbyte ett medvetet val. På så sätt blev plottern ett tidigt exempel på hur datorer kan fungera som kreativa verktyg, långt innan begrepp som digital konst och kreativ kod blev vanliga.

    ALPS Mekanism

    Den mekanik som användes i Atari 1020 tillverkades av det japanska företaget ALPS och var gemensam för flera lågprisplottrar under tidigt 1980-tal. Konstruktionen bestod av en horisontellt rörlig pennvagn i kombination med vertikal pappersmatning, vilket gjorde det möjligt att rita linjer i alla riktningar trots den enkla uppbyggnaden. Genom att använda en beprövad och standardiserad mekanism kunde tillverkarna hålla nere kostnaderna samtidigt som tillförlitligheten blev god, även om styrning och anslutning anpassades efter respektive datorsystem.

    Innehåll på youtube om Atari 1020

    Faktaruta: Atari 1020
    Tillverkare
    Atari, Inc.
    Modell
    Atari 1020
    Typ
    Fyrfärgsplotter / skrivare
    Lanseringsår
    1983
    Avsedd för
    Atari 8-bitarsdatorer
    Utskriftsteknik
    Plotter med fyra färgpennor
    Papper
    Rullpapper, ca 11,5 cm brett
    Textlägen
    20, 40 och 80 kolumner
    Grafik
    Ritar linjer via rörlig penna och pappersmatning
    Anslutning
    Atari SIO
    Styrning
    Kan kontrolleras från Atari BASIC
    Mekanism
    ALPS-baserad plottermekanism
    Kännetecken
    Ger utskrifter med handritat utseende

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Epson MX-80 – skrivaren som formade hemdatorrevolutionen

    Epson MX-80 var mer än bara en skrivare. När hemdatorerna slog igenom i början av 1980-talet blev den den saknade länken mellan skärm och papper. Med låg kostnad, hög driftsäkerhet och oväntat avancerad teknik satte MX-80 standarden för en hel generation matrisskrivare och bidrog i hög grad till att göra persondatorn användbar i både hem och kontor.

    När persondatorn började ta steget från hobbyrum till hem och kontor i början av 1980-talet uppstod ett nytt problem: hur skulle datorerna skriva ut något användbart på papper? Lösningen blev för många Epson MX-80, en matrisskrivare som inte bara blev en försäljningssuccé utan som i praktiken satte standarden för hur billiga skrivare skulle fungera under ett helt decennium.

    MX-80 lanserades i oktober 1980 och var en 9-nålars matrisskrivare som kombinerade låg kostnad, robust konstruktion och oväntat avancerad teknik. Resultatet blev en av de mest inflytelserika kringutrustningarna i datorhistorien.

    Från tidiga skrivare till hemdatorer

    Epson, som då hette Shinshu Seiki, hade tillverkat skrivare sedan 1960-talet. Deras första större framgång kom med den lilla trumskrivaren EP-101, som togs fram inför de olympiska spelen i Tokyo 1964. Under 1970-talet började företaget experimentera med matrisskrivare och 1978 lanserades TX-80, en relativt billig modell som dock drogs med kvalitetsproblem.

    Erfarenheterna från TX-80 blev avgörande. Epson tog god tid på sig att utveckla en efterföljare som både var billig och pålitlig. Efter tre års arbete presenterades MX-80, byggd med bättre komponenter, smartare elektronik och flera funktioner som konkurrenterna saknade.

    Teknik som gjorde skillnad

    Trots sitt enkla yttre var MX-80 tekniskt avancerad för sin tid. Den använde ett 9-nålars skrivhuvud som gav bättre vertikal upplösning än tidigare 7-nålsmodeller. Skrivhuvudet kunde arbeta dubbelriktat, vilket innebar att det skrev både framåt och bakåt utan att behöva återvända till radens början. Detta ökade utskriftshastigheten avsevärt.

    En annan avgörande innovation var det utbytbara skrivhuvudet. Tidigare krävde ett slitet eller trasigt skrivhuvud ofta dyr service, men MX-80:s huvud kunde användaren själv byta utan verktyg. Det gjorde skrivaren billig att äga över tid och mycket attraktiv för både hemanvändare och småföretag.

    MX-80 klarade upp till 132 kolumner per rad, kunde skriva både text och enkel grafik och stödde flera internationella teckenuppsättningar via DIP-omkopplare på baksidan. Genom styrkommandon, som senare standardiserades som ESC/P, kunde användaren styra teckenbredd, fetare utskrift, kursiv stil och andra layoutdetaljer direkt från datorn.

    En oväntad grafisk förmåga

    Med tillägget Graftrax, en uppsättning EPROM-kretsar som kunde installeras i skrivaren, fick MX-80 förmågan att skriva högupplöst punktgrafik där varje nål i skrivhuvudet kunde styras individuellt. Det gjorde det möjligt att skriva diagram, logotyper och bilder, något som tidigare varit förbehållet betydligt dyrare skrivare.

    Graftrax Plus, som lanserades senare, lade till funktioner som understrykning, över- och underskrift, kursiva tecken och fler internationella symboler. För många användare var detta första gången en relativt billig skrivare kunde producera utskrifter som närmade sig professionell kvalitet.

    En dominerande marknadsframgång

    MX-80 blev en omedelbar kommersiell succé. Under 1981 såldes över 200 000 exemplar och produktionen ökade snabbt till tiotusentals skrivare per månad. Redan 1982 hade MX-80 tagit en dominerande position på världsmarknaden för 80-kolumnsskrivare, med särskilt starka marknadsandelar i Japan och Europa.

    Totalt såldes över en miljon MX-80-enheter innan modellen fasades ut. Den såldes även i flera varianter, bland annat MX-80 F/T med friktionsmatning för lösa ark och MX-100 i bredformat. IBM sålde dessutom en ommärkt version som IBM 5152, anpassad för den tidiga IBM PC.

    Arvet efter MX-80

    MX-80 kopierades flitigt av andra tillverkare. Dess formfaktor, funktioner och styrkommandon blev snabbt en de facto-standard inom branschen. ESC/P-kommandona kom att användas och vidareutvecklas under många år, och 9-nålars matrisskrivare blev norm i stället för äldre 7-nålsmodeller.

    Den konkurrens som MX-80 utlöste drev snabbt fram bättre utskriftskvalitet och högre hastigheter. Snart kunde matrisskrivare producera så kallad near letter quality, vilket gjorde de dyra prästkransskrivarna i stort sett överflödiga. I början av 1990-talet hade dessa nästan helt försvunnit från marknaden.

    En teknikhistorisk milstolpe

    Epson MX-80 betraktas i dag som en milstolpe i datorhistorien. År 2007 utsågs den av PC World till en av de viktigaste teknikprodukterna genom tiderna. Att förbrukningsmaterial fortfarande säljs flera decennier efter lanseringen vittnar om dess enorma genomslag.

    MX-80 var inte bara en skrivare. Den gjorde persondatorn praktisk, användbar och redo för vardagsbruk och bidrog därmed i hög grad till hemdatorns genombrott.

    Youtube innehåll om Epson MX80

    Faktaruta: Epson MX-80
    Typ
    Seriell matrisskrivare (dot matrix)
    Tillverkare
    Seiko Epson (Epson)
    Lanserad
    1980
    Pris vid lansering
    US$ 650
    Anslutning
    Parallell, RS-232 (seriell), eller GPIB
    Utskrift
    Upp till 132 kolumner per rad
    Skrivhuvud
    9-nålar, utbytbart av användaren
    Känd för
    Bidrog till ESC/P och blev en de facto-standard för billiga matrisskrivare
    Efterföljare
    FX-80 (1983)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Colour Genie – den färgglada utmanaren i hemdatorernas barndom

    EACA EG2000 Colour Genie var en färghemdator som lanserades 1982 av det Hongkong-baserade företaget EACA. Datorn byggde vidare på företagets TRS-80-kompatibla Video Genie-serie men utökades med färggrafik och avancerat ljud, vilket gjorde den mer lämpad för spel och multimedia. Colour Genie fick särskilt genomslag i Europa och fick ett relativt stort program- och spelutbud trots sin korta livstid.

    I början av 1980-talet stod hemdatorn på tröskeln till sitt stora genombrott. Datorer var inte längre bara något för universitet och företag – de började flytta in i vardagsrummen. Bland giganter som Commodore, Sinclair och Atari fanns också mindre, idag mer bortglömda aktörer. En av dem var EACA Colour Genie, en färgstark och tekniskt intressant dator som försökte bygga vidare på succén från TRS-80-världen.

    Från Hongkong till europeiska vardagsrum

    Colour Genie, med det fullständiga namnet EACA EG2000 Colour Genie, tillverkades av det Hongkong-baserade företaget EACA och introducerades i Europa i augusti 1982. I Tyskland marknadsfördes den av Trommeschläger Computer Service och Schmidtke Electronic – två namn som idag är nära förknippade med Colour Genie-scenen.

    EACA hade redan erfarenhet av att klona och vidareutveckla etablerade datorplattformar. Tidigare modeller, Video Genie I och II, var kompatibla med TRS-80 Model I, och Colour Genie byggde vidare på samma grundidé – men med ett viktigt tillägg: färg och ljud.

    Inte en “Color Computer”

    Trots namnet ska Colour Genie inte förväxlas med TRS-80 Color Computer från Tandy. De två maskinerna var helt olika under huven. Colour Genie använde en Zilog Z80-processor, medan Color Computer byggde på Motorola 6809. Programvara och hårdvara var därför inte kompatibla, trots de snarlika namnen.

    Grafik, ljud och BASIC

    Colour Genie drevs av en Z80-processor på drygt 2 MHz och hade 16 KB RAM som standard, vilket kunde byggas ut till 32 KB. Datorn innehöll LEVEL II BASIC i ROM – i stort sett kompatibelt med TRS-80, men med egna tillägg och begränsningar för grafik och ljud.

    Grafiken sköttes av den klassiska Motorola 6845-kretsen, vilket möjliggjorde:

    • 40 × 24 tecken i textläge
    • 16 färger
    • Grafikläge på 160 × 96 pixlar med 4 färger

    För ljudet stod den välkända AY-3-8910, samma ljudkrets som användes i bland annat ZX Spectrum 128 och Amstrad CPC. Resultatet var tre ljudkanaler, brusgenerator och programmerbara ljudomslag – något som gav spelen ett rejält lyft jämfört med tidigare svartvita Genie-modeller.

    Lagring och expansion

    Precis som många samtida datorer använde Colour Genie kassettband som primärt lagringsmedium. För mer krävande användare fanns en diskettenhet, som kunde hantera upp till fyra 5,25-tumsdiskar.

    En särskilt intressant detalj var datorns expansionsport, som exponerade Z80-processorns adress- och databuss. Där kunde man ansluta ROM-kassetter, diskettkontroller eller andra tillbehör. Det fanns till och med ett 80-kolumnskort, vilket gjorde Colour Genie mer användbar för seriös textbehandling.

    Ett oväntat stort spelbibliotek

    Trots att Colour Genie aldrig blev någon massmarknadsuccé utvecklades omkring 190 spel, både på engelska och tyska. Många var arkadliknande titlar, men det fanns även äventyrsspel, schack, simulatorer och pedagogiska program.

    Flera spelutvecklare återkom gång på gång, bland annat:

    • Gumboot Software
    • TCS Trommeschläger Computer Studio
    • Algray Software

    Många titlar fanns dessutom i både 16K- och 32K-versioner, vilket visar hur man pressade hårdvaran till det yttersta.

    Ett liv efter döden – via emulering

    Colour Genie försvann från marknaden redan 1983, men datorn lever vidare bland entusiaster. Idag finns flera emulatorer, dokumentation och arkiv som gör det möjligt att köra både originalprogram och spel på moderna datorer.

    För retrointresserade är Colour Genie ett fascinerande exempel på hur kreativ och brokig hemdatoreran var – en tid då det inte var självklart vilken arkitektur som skulle vinna, och där även mindre tillverkare kunde sätta avtryck.

    Ett färgglatt sidospår i datorhistorien

    EACA Colour Genie blev aldrig någon ikon i stil med Commodore 64 eller ZX Spectrum. Men den representerar något minst lika viktigt: experimentlust, kompatibilitetstänk och övergången från svartvitt till färg i hemdatorernas barndom.

    För den som gillar retro, Z80-maskiner eller datorhistoria är Colour Genie inte bara en kuriositet – utan ett stycke levande teknikhistoria.

    Youtube innehåll om EACA Color Genie.

    Fakta: EACA EG2000 Colour Genie
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    EACA (Hongkong)
    Lanserad
    Augusti 1982 (Europa)
    CPU
    Zilog Z80, ca 2–2,2 MHz
    RAM
    16 KB (utbyggbar till 32 KB)
    ROM / OS
    16 KB ROM med Level II BASIC
    Grafik
    Motorola 6845; 40×24 text, 16 färger; 160×96 grafik, 4 färger
    Ljud
    AY-3-8910 (3 kanaler + brus)
    Bild ut
    PAL komposit eller RF till TV
    Lagring
    Kassett (1200 baud); diskett via extern kontroller (tillval)
    Anslutningar
    RS-232, parallellport, ljuspenna, kassett, expansions-/kassettport
    Kompatibilitet
    TRS-80/Video Genie (delvis), ej kompatibel med TRS-80 Color Computer
    Utgången
    1983

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • När grönt var skarpt – Philips högupplösningsmonitorer från datorns barndom

    Innan färgskärmar och höga upplösningar blev vardag var det fosforns sken som definierade datorupplevelsen. Under 1970- och 80-talen utvecklade Philips avancerade monokroma bildskärmar med extrem skärpa, hög videobandbredd och genomtänkt ergonomi – monitorer som lade grunden för professionellt datorarbete och gjorde grönt och bärnsten till symboler för den tidiga digitala eran.

    I dag tar vi färg, hög upplösning och knivskarp text för givet. Men under slutet av 1970-talet och 1980-talet var bildskärmen ofta den svagaste länken i datorupplevelsen. Det var här Philips klev in – med bildskärmar som bokstavligen lyste upp kontoren i grönt och bärnsten.

    Fosfor, inte pixlar

    Philips modeller BM 7502 och BM 7522 tillhörde eliten bland monokroma datorskärmar. Båda använde ett 12-tums högupplösningsbildrör med P31-fosfor, ett material som gav extremt skarp text med låg efterlysning – perfekt för terminalarbete.

    • BM 7502: grön text
    • BM 7522: bärnstensfärgad (LA-fosfor), mer behaglig för ögonen vid långa arbetspass

    Med en videobandbredd på hela 20 MHz kunde dessa skärmar visa runt 850 bildelement horisontellt och cirka 300 vertikalt – siffror som var mycket höga för sin tid. Resultatet blev tydlig text, tunna linjer och minimal suddighet.

    Terminaler för seriöst arbete

    Skärmarna var tydligt riktade mot professionella användare. På frontpanelen satt dolda kontroller för volym, medan resten av inställningarna var avsedda att göras mer sällan. Fokus låg på stabilitet och läsbarhet – inte grafik eller spel.

    Det här var skärmar för:

    • kontorssystem
    • minidatorer
    • textbaserade terminalsessions
    • CAD- och tekniska applikationer där skärpa slog färg

    Philips V 7001 – steget mot mångsidighet

    Med Philips V 7001 tog man konceptet vidare. Även här användes ett 12-tums P31-rör med grön fosfor, men nu utnyttjades hela bildytan effektivt. Skärmen kunde visa 2000 tecken fördelade på 25 rader, vilket gjorde den idealisk för avancerade textgränssnitt.

    Tekniskt bjöd den på:

    • 18 MHz videobandbredd
    • antireflexbehandlat frontglas
    • ingångar för composite video, RGB och ljud
    • frontriktat ljud
    • fällbart stativ, praktiskt i trånga miljöer

    Detta var inte längre bara en terminal – det var en flexibel bildlösning.

    IBM-världen knackar på

    När IBM-PC-standarden tog över marknaden svarade Philips med BM 7513, en IBM-kompatibel modell anpassad för den snabbt växande PC-världen. Här möttes den professionella bildrörstekniken och den nya persondatorn – ett viktigt steg i övergången från stordator till skrivbord.

    Färg, flexibilitet och framtid – Philips 14CT 2007

    Mot slutet av epoken började färg och universallösningar ta över. Philips 14CT 2007 marknadsfördes som en universalmonitor, med både RGB- och dataingång för maximal bildkvalitet.

    Den erbjöd:

    • bakre kontroller för ljusstyrka och kontrast
    • justering av vertikal och horisontell bildstorlek
    • synkronisering och faskontroll
    • utfällbart stativ i framkant

    Det var en skärm byggd för övergången mellan renodlade datorsystem och mer allmän användning – ett tydligt tecken på vart tekniken var på väg.

    Ett grönt arv

    Philips monokroma monitorer visar hur mycket ingenjörskonst som lades på textläsbarhet, stabilitet och ergonomi långt innan högupplösta LCD-paneler fanns. För många programmerare, tekniker och kontorsarbetare var dessa gröna och bärnstensfärgade skärmar porten in i den digitala världen.

    Och trots att de saknade färg, var de – tekniskt sett – allt annat än grå.

    Faktaruta: Philips monitorer (mono + RGB)
    Philips BM 7502 / BM 7522
    Typ: 12" högupplösningsbildrör
    Fosfor: P31 grön (BM 7502) / bärnstensfärgad LA-fosfor (BM 7522)
    Videobandbredd: upp till 20 MHz
    Upplösning (angivet): ca 850 horisontellt / ca 300 vertikalt
    Kontroller: dolda frontkontroller (bl.a. volym)
    Philips V 7001
    Typ: 12" monokrom, P31 grön fosfor
    Textläge: upp till ca 2000 tecken på 25 rader
    Frontglas: antireflexbehandlat
    Videobandbredd: ca 18 MHz
    Ingångar: composite video, RGB + ljud
    Ljud: frontriktat
    Stativ: fällbart
    Philips BM 7513 (IBM-kompatibel)
    Inriktning: anpassad för IBM-kompatibla system (PC-eran)
    Philips 14CT 2007
    Roll: universalmonitor för datorbruk
    Ingångar: RGB + "data"-ingång för hög bildkvalitet
    Kontroller: ljusstyrka/kontrast + justering av bildstorlek, synk, faskontroll
    Stativ: utfällbart i framkant

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Sharp PC-5000 – en tidig vision av den bärbara datorn

    Sharp PC-5000 var en av de allra första datorerna som på allvar försökte förena personlig datorkraft med verklig bärbarhet. När den lanserades 1983 visade den att en PC-kompatibel dator kunde vikas ihop, drivas utan ständig tillgång till kringutrustning och användas utanför skrivbordsmiljön. Trots sin höga vikt och tekniska begränsningar blev den ett tidigt steg mot den moderna laptopen och ett tydligt exempel på 1980-talets snabba tekniska utveckling.

    När vi i dag använder tunna laptops som väger runt ett kilo är det lätt att glömma hur revolutionerande idén om en bärbar dator en gång var. I början av 1980-talet bestod de flesta så kallat portabla datorer av tunga lådor som mer lämpade sig för att flyttas mellan rum än att bäras med sig. Mot denna bakgrund framstår Sharp PC-5000 som ett ovanligt framsynt steg mot den moderna laptopen.

    Sharp PC-5000 presenterades i november 1983 av Sharp Corporation och hör till de allra tidigaste datorerna som på allvar kan kallas laptops. Den använde en vikbar clamshell-design där skärmen fälls ner över tangentbordet, samma grundform som fortfarande dominerar dagens bärbara datorer.

    Teknik i miniatyr för sin tid

    Under skalet var Sharp PC-5000 till stora delar kompatibel med IBM PC-standarden. Den använde en Intel 8088-processor på 4,77 MHz, exakt samma klockfrekvens som original-PC:n från IBM. Operativsystemet var MS-DOS 2.0, lagrat i ROM, vilket innebar att datorn kunde startas direkt utan diskett.

    Ett tekniskt särdrag var användningen av bubble memory, en ovanlig minnesteknik som behöll information även utan ström. Grundkonfigurationen innehöll 128 kilobyte minne, men detta kunde byggas ut med instickskassetter. Samma kassettplatser kunde även ta emot program i ROM-form, till exempel ett utökat BASIC-språk och kontorsprogram för ordbehandling och kommunikation.

    Skärm, skrivare och lagring

    Datorn var utrustad med en LCD-skärm på 640×80 pixlar, vilket motsvarade 80 tecken i bredd och åtta rader text. Sett med dagens mått var detta mycket begränsat, men för programmering, textarbete och terminalanvändning var det fullt tillräckligt vid tiden.

    En ovanlig och karakteristisk detalj var den inbyggda termiska skrivaren. Den gjorde det möjligt att skriva ut text direkt från datorn, ungefär som ett kvitto. Skrivaren kunde också köpas som tillbehör och monteras på datorn, vilket bidrog till att PC-5000 påminde mer om en avancerad skrivmaskin än om senare tiders laptops.

    För masslagring användes en extern dubbel 5,25-tums diskettenhet. Detta gjorde systemet mindre smidigt att bära runt, men gav samtidigt betydligt bättre lagringsmöjligheter än många andra tidiga bärbara datorer.

    Portabilitet på 1980-talets villkor

    Sharp PC-5000 vägde omkring fem kilogram. Det låter tungt i dag, men var ändå betydligt mer hanterbart än samtida transportabla datorer som Compaq Portable och Osborne 1, vilka ofta krävde både bärhandtag och god ryggstyrka.

    Den kunde användas på resande fot, även om ”portabel” snarare betydde att den gick att ta med mellan kontor och möten än att arbeta med i knät på ett café.

    Mottagande och betydelse

    Sharp PC-5000 fick ett positivt mottagande i datortidningar under 1980-talets första hälft. Den utsågs till en av de bästa persondatorerna 1983 av den australiska tidskriften Your Computer och prisades året därpå av Creative Computing som bästa notebook-dator i sin prisklass. Kritiken handlade främst om begränsad tillgång i butik och osäkert tredjepartsstöd.

    År 1985 ersattes modellen av den mer fullt IBM-kompatibla Sharp PC-7000, men PC-5000 hade redan visat vägen.

    Ett viktigt steg i datorhistorien

    Sharp PC-5000 blev ingen storsäljare, men dess betydelse ligger inte i försäljningssiffror. Den visade att en bärbar, PC-kompatibel dator med vikbar design, LCD-skärm och standardprogramvara faktiskt var möjlig. Många av de idéer som i dag känns självklara fanns redan här, om än i en tung och tekniskt begränsad form.

    I efterhand framstår Sharp PC-5000 som ett tydligt exempel på hur snabbt datorutvecklingen tog fart under 1980-talet och som en viktig milstolpe på vägen mot den moderna laptopen.

    Innehåll på youtube om Sharp PC 5000

    Och så blir det reklam

    Reklamtexten för Sharp PC-5000 spelade skickligt på tidens skepsis mot bärbara datorer. Rösten ställer upp invändningar som många användare kände igen: en portabel dator kan väl inte ha skrivare, inte 128 kilobyte minne, inte klara ordbehandling, kommunikation och kalkylprogram som en stationär IBM-PC. Men budskapet vänder snabbt på resonemanget. Jo, den kan allt detta – tack vare bland annat bubble memory och utbyggbart minne – och dessutom något som skrivbordsdatorn inte klarar: den är inte fastkedjad vid skrivbordet. Sharp PC-5000 framställs som en prisvärd, kraftfull och verkligt portabel dator för arbete på språng, ett tydligt uttryck för Sharps ambition att göra datorkraft rörlig och tillgänglig.
    Sharp PC-5000 – faktaruta
    Typ
    Tidigt laptop-/portabelt PC-system
    Lanserad
    11 november 1983
    Processor
    Intel 8088, 4,77 MHz
    Operativsystem
    MS-DOS 2.0 (i ROM)
    Minne
    128 kB (bubble memory), utbyggbart via kassetter
    Skärm
    LCD 640×80 px (80 tecken × 8 rader)
    Lagring
    Extern dubbel 5,25" diskettenhet
    Särskilt
    Inbyggd termisk skrivare (kunde även köpas separat)
    Vikt
    ca 5 kg
    Efterföljare
    Sharp PC-7000 (sent 1985)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Acorn Atom – den lilla datorn som lade grunden för brittisk datorkultur

    Acorn Atom var en av de tidigaste brittiska hemdatorerna och ett tydligt exempel på hur enkel hårdvara kunde få stor betydelse. Med mycket begränsat minne, låg klockfrekvens och ett ovanligt kraftfullt programmeringsspråk blev den ett verktyg för lärande snarare än underhållning. Datorn riktade sig till nyfikna entusiaster som ville förstå hur datorer fungerade på djupet och kom att spela en viktig roll i utvecklingen av både brittisk datorkultur och senare framgångar som BBC Micro och ARM-arkitekturen.

    Acorn Atom var en brittisk hemdator som tillverkades av Acorn Computers mellan 1980 och 1983. Trots sitt enkla utförande kom den att få stor betydelse för den tidiga hemdatorutvecklingen i Storbritannien och blev en teknisk föregångare till BBC Micro, som senare kom att dominera den brittiska skolsektorn. Acorn Atom riktade sig inte i första hand till konsumenter som ville ha en färdig underhållningsmaskin, utan till nyfikna användare som ville förstå hur en dator fungerade på djupet.

    En dator för entusiaster

    En ovanlig egenskap för sin tid var att Acorn Atom kunde köpas både som färdigmonterad dator och som byggsats. Detta gjorde den särskilt attraktiv för elektronikintresserade och hobbyprogrammerare. Grundkonfigurationen var mycket sparsam med en 1 MHz-processor av typen MOS Technology 6502, 2 KB RAM, 8 KB ROM och kassettband för lagring. Minnesbegränsningarna var extrema, även med dåtidens mått, men bidrog till att användarna lärde sig skriva effektiv och genomtänkt kod.

    Grafik och ljud

    Trots sin enkelhet kunde Acorn Atom visa grafik i flera olika lägen, med upplösningar upp till 256×192 pixlar i monokromt läge, vilket betraktades som hög upplösning i början av 1980-talet. Grafiken hanterades av videochippet MC6847, som möjliggjorde både text- och grafiklägen. Ljudet var begränsat till en enkel intern högtalare med en ljudkanal, tillräcklig för enkla spel och signaler.

    Atom BASIC och programmering

    En av Acorn Atoms största styrkor var programmeringsspråket Atom BASIC, utvecklat av Sophie Wilson. Språket var snabbt och ovanligt avancerat för sin tid. Det erbjöd etiketter som alternativ till radnummer, möjlighet att blanda BASIC och 6502-assembler i samma program samt direkt minnesåtkomst via särskilda operatorer. Detta gjorde Acorn Atom till ett kraftfullt verktyg för att lära sig låg­nivå­programmering och hur datorns hårdvara fungerade.

    Betydelse för nätverk och utbildning

    Det var på Acorn Atom som det lokala nätverket Econet först testades i praktiken. Tekniken vidareutvecklades senare och användes i större skala tillsammans med BBC Micro i skolmiljöer. Även om Acorn Atom ersattes som lågprisalternativ av Acorn Electron, levde dess tekniska idéer och designfilosofi vidare i Acorns senare produkter.

    Program och spel

    Ett femtiotal kommersiella spel släpptes till Acorn Atom, men datorns verkliga styrka låg i dess roll som utvecklingsplattform. Många användare skrev egna program, publicerade kod i datortidningar och delade mjukvara via kassettband. Acorn Atom var därför mindre en ren spelmaskin och mer ett verktyg för lärande, experiment och teknisk förståelse.

    Arv och eftermäle

    Acorn Atom visar hur kraftfulla idéer kan uppstå trots mycket begränsade resurser. Datorn bidrog till att forma en generation brittiska programmerare och ingenjörer och utgör ett viktigt kapitel i persondatorns historia. Än i dag lever Acorn Atom vidare genom emulatorer, FPGA-projekt och ett aktivt entusiastsamfund som fortsätter att utforska och bevara denna tidiga milstolpe inom hemdatorutvecklingen.

    Innehålle på youtube om Acorn Computer

    Faktaruta: Acorn Atom

    Tillverkare
    Acorn Computers
    Lanserad
    1980
    Tillverkades
    1980–1983
    Processor
    MOS Technology 6502, 1 MHz
    Minne
    2 KB RAM (utbyggbart till 12 KB), 8 KB ROM (utbyggbart till 12 KB)
    Lagring
    Kassettband, 5¼-tums diskett (via tillval)
    Grafik
    Upp till 256×192 pixlar (monokromt), flera lägen med färg
    Ljud
    1 kanal, intern högtalare
    Mått
    381×241×64 mm
    Pris vid lansering
    £120 (byggsats), £170 (färdigmonterad)
    Efterföljare
    BBC Micro (i Acorns produktlinje)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början

    I en tid då de flesta persondatorer fortfarande var enkla, enkelanvändarsystem tog Sage II ett kliv mot framtiden. Med en kraftfull 68000-processor, stöd för flera samtidiga användare och ett avancerat Pascal-baserat operativsystem visade Sage II redan 1982 hur små datorer kunde fungera som riktiga arbetsstationer snarare än leksaker.

    Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början

    Sage II var en avancerad dator baserad på Motorola 68000-processorn, utvecklad av Sage Computer Technology och lanserad 1982. Den riktade sig inte till hemmamarknaden utan till utbildning, forskning och tekniskt arbete, och hade funktioner som normalt återfanns i betydligt större och dyrare minidatorer.

    Till skillnad från många samtida system var Sage II byggd för fleranvändardrift redan från början. Flera användare kunde arbeta samtidigt via seriella terminaler, ibland till och med med olika operativsystem parallellt.

    Hårdvara och konstruktion

    Sage II använde en Motorola 68000-krets klockad till 8 MHz och var utrustad med 512 kB DRAM, vilket var mycket generöst för tiden. Datorn saknade inbyggd skärm och tangentbord och användes istället tillsammans med externa seriella textterminaler.

    Maskinen levererades med en eller två 5,25-tums diskettenheter och saknade intern hårddisk, något som istället introducerades i den senare Sage IV-modellen. Anslutningsmöjligheterna var omfattande och inkluderade seriella portar för terminal och modem, parallellport för skrivare samt IEEE-488 (GPIB), vilket gjorde datorn attraktiv i laboratorie- och industrimiljöer.

    Det fanns två huvudsakliga versioner av Sage II. Den tidiga modellen använde fullhöga diskettenheter och hade ett något högre chassi, medan senare exemplar använde halvhöga enheter och därmed en lägre låda. Dessa varianter kan även särskiljas visuellt genom märkningen på frontpanelen.

    UCSD p-System – Pascal som operativsystem

    Det primära operativsystemet på Sage II var UCSD p-System, närmare bestämt en fleranvändarvariant av p-System IV. Systemet var skrivet i Pascal och byggde på en virtuell maskin där program kompilerades till ett mellanformat kallat p-code.

    P-code kördes inte direkt på processorn utan tolkades av ett program skrivet i maskinkod. Detta innebar en prestandaförlust jämfört med native-kod, men gav i gengäld mycket hög portabilitet. Samma p-code-program kunde köras på vitt skilda hårdvaruplattformar utan omkompilering.

    I p-System IV kunde varje användarprogram ha upp till 64 kB kod och 64 kB data. På Sage II användes därför endast en del av det installerade minnet av själva operativsystemet, medan resterande RAM ofta nyttjades som RAM-disk.

    Fler operativsystem på samma maskin

    Utöver UCSD p-System kunde Sage II köra flera andra operativsystem. Ett av de mest kända var CP/M-68K, men även Unix-liknande system som Idris förekom. Maskinens arkitektur gjorde det möjligt att köra flera operativsystem samtidigt, där olika användare var inloggade på olika seriella portar.

    Bland tillgängliga miljöer och språk fanns bland annat Modula-2, FORTRAN 77, BASIC, APL, Lisp och Forth. Detta gjorde Sage II till en mycket flexibel plattform för sin tid, särskilt inom akademiska och tekniska sammanhang.

    Maskinens inre

    Invändigt bestod Sage II av ett enda stort kretskort som innehöll all systemlogik. Konstruktionen använde uteslutande standardkomponenter, utan specialbyggda kretsar eller programmerbara logikkretsar. Detta gjorde maskinen relativt lätt att dokumentera, reparera och förstå ur ett ingenjörsperspektiv.

    Diskettkontrollern var av samma typ som användes i IBM PC, och flera NEC-kretsar hanterade seriell kommunikation, timers och avbrott. Systembussen var exponerad via interna kontakter, vilket möjliggjorde framtida expansion.

    Sage IV och Stride-eran

    År 1983 lanserades Sage IV, som byggde vidare på samma CPU-kort som Sage II men kompletterades med ett extra kort för mer minne, fler seriella portar och stöd för hårddisk. Senare ombildades företaget till Stride Computer, som introducerade modeller som Stride 440 med snabbare processor och betydligt större minnesmängder.

    Vid denna tid hade många användare övergett p-System till förmån för Unix eller CP/M-68K, eftersom begränsningarna i p-code-arkitekturen blev mer märkbara på kraftfullare hårdvara.

    En bortglömd men betydelsefull dator

    När Sage II introducerades kostade den omkring 3 600 amerikanska dollar, vilket motsvarar en mycket hög investering i dagens penningvärde. Trots sina tekniska fördelar fick den aldrig något större kommersiellt genomslag, men den har i efterhand fått ett gott rykte bland datorhistoriker och entusiaster.

    Sage II visar tydligt att idéer som fleranvändardrift, portabel mjukvara och hårdvaruoberoende program redan var väl utvecklade i början av 1980-talet. Den är ett tydligt exempel på hur datorhistorien rymmer många tekniskt imponerande system som hamnade i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika plattformar.

    Innehåll på youtube om Sage II

    Sage II – bakgrund och tekniska data

    Sage II var en avancerad fleranvändardator som lanserades 1982 av Sage Computer Technology i Reno, Nevada. Den var avsedd för utbildning, forskning och tekniskt arbete och placerade sig mellan persondatorer och betydligt dyrare minidatorer. Systemet användes via seriella textterminaler och saknade inbyggd grafik.

    Datorn levererades främst med UCSD p-System, ett Pascal-baserat operativsystem byggt kring en virtuell maskin. Konstruktionen var ovanligt flexibel för sin tid och gjorde det möjligt att köra flera operativsystem och användare parallellt.

    Lanseringsår 1982
    Processor Motorola 68000, 8 MHz
    Primärminne 512 kB DRAM (med paritet)
    Lagring 1–2 × 5,25" diskettenheter, dubbelsidiga, dubbel densitet
    Hårddisk Ingen intern (stöd infördes i Sage IV)
    Användargränssnitt Seriell textterminal (vanligen 80×25)
    Portar 2 × seriell RS-232
    1 × parallellport (skrivare)
    1 × IEEE-488 (GPIB)
    Operativsystem UCSD p-System IV (standard)
    CP/M-68K, Idris, Tripos m.fl.
    Fleranvändarstöd Ja, via seriella terminaler
    Lanseringspris ca 3 600 USD (1982)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Texas Instruments Compact Computer 40 – en dator före laptopens tid

    Compact Computer 40, eller CC-40, var Texas Instruments försök att redan i början av 1980-talet göra datorn lika portabel som en anteckningsbok. Med inbyggd BASIC, extremt låg strömförbrukning och fokus på utbildning och professionella beräkningar blev den ett tidigt – men omstritt – steg mot dagens bärbara datorer.

    Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, var en liten bärbar dator som utvecklades av Texas Instruments och lanserades våren 1983. Vid en tid då datorer oftast var stora, tunga och stationära försökte CC-40 visa att datorkraft kunde tas med i väskan. Den räknas därför som en av de tidigaste föregångarna till dagens bärbara datorer.

    En bärbar dator på 1980-talet

    CC-40 var ungefär i anteckningsboksstorlek och vägde runt 600 gram. Den hade en enkel LCD-skärm som bara kunde visa en rad med 31 tecken. Det låter extremt begränsat i dag, men var fullt tillräckligt för textbaserad programmering och beräkningar.

    Tangentbordet var integrerat i chassit och datorn kunde drivas antingen med nätadapter eller med fyra vanliga AA-batterier. Batteritiden kunde uppgå till omkring 200 timmar, vilket var mycket imponerande för sin tid.

    Programmering i BASIC

    En central idé med CC-40 var att den skulle vara lätt att programmera. Därför hade den ett inbyggt BASIC-språk som startade direkt när man slog på datorn. Användaren kunde skriva egna program för beräkningar, utbildning eller enklare simuleringar.

    BASIC-tolken liknade den som användes i hemdatorn TI-99/4A, men var anpassad till CC-40:s begränsade minne och skärm. Endast ett program åt gången kunde ligga i minnet, och det användbara arbetsutrymmet var bara några kilobyte stort.

    Minnet som aldrig försvann

    CC-40 hade 6 kilobyte arbetsminne, vilket kunde byggas ut till 18 kilobyte. Dessutom fanns 34 kilobyte ROM med operativsystem och BASIC. En ovanlig och smart egenskap var att minnet inte raderades när datorn stängdes av. Program och data kunde ligga kvar i flera månader, så länge batterierna inte togs ur.

    Däremot saknades permanent lagring. Det gick inte att spara filer på disk eller band. Program kunde bara finnas i minnet, på ROM-kassetter eller skrivas in för hand varje gång.

    Hexbus och tillbehör

    För att ändå göra datorn användbar i professionella sammanhang utrustades CC-40 med en så kallad Hexbus-port. Via den kunde man ansluta skrivare, plotter, modem och seriella gränssnitt.

    Texas Instruments planerade även en bandbaserad lagringsenhet, kallad Wafertape, baserad på teknik från Exatron. Den visades till och med på produktförpackningar, men släpptes aldrig eftersom den ansågs för opålitlig.

    Hur togs CC-40 emot?

    Mottagandet i pressen var splittrat. Datortidningen BYTE var mycket kritisk och pekade på avsaknaden av filsystem, klocka och extern lagring. De menade att CC-40 i praktiken fungerade bättre som en avancerad vetenskaplig miniräknare än som en riktig dator.

    Andra var mer positiva. Tidningen Creative Computing lyfte fram den kraftfulla BASIC-miljön och det permanenta minnet som stora fördelar, särskilt för utbildning och tekniska beräkningar.

    Projekt som aldrig nådde marknaden

    Texas Instruments hade långtgående planer för CC-40-familjen. En förbättrad modell, CC-40 Plus, skulle ha fått kassettband för lagring. Ännu mer ambitiös var Compact Computer 70, med större skärm, grafik och mer minne.

    När Texas Instruments drog sig ur hemdatormarknaden 1983 lades dock alla dessa projekt ned. En del av tekniken levde vidare i den senare modellen Texas Instruments TI-74.

    En bortglömd men viktig dator

    Compact Computer 40 blev ingen försäljningssuccé, men den är ett viktigt steg i datorhistorien. Den visar hur tidigt idén om verkligt bärbara datorer fanns och vilka kompromisser som krävdes innan teknik, lagring och mjukvara hunnit ikapp.

    I dag är CC-40 främst ett samlarobjekt och ett exempel på hur innovation ibland kommer före sin tid.

    Youtube innehåll om TMS CC-40

    Tekniska fakta: TI Compact Computer 40 (CC-40)

    Tillverkare Texas Instruments
    Typ Portabel dator (notebook-storlek)
    Lansering Mars 1983
    Pris vid lansering 249 USD (1983)
    CPU TI TMS70C20, 2,5 MHz (8-bit)
    RAM 6 KB (utbyggbart till 18 KB)
    ROM 34 KB
    Skärm LCD, 1 rad / 31 tecken
    Mjukvara Inbyggd BASIC-tolk; program via ROM-kassetter eller manuell inmatning
    Lagring Ingen permanent lagring (extern “Wafertape” planerad men ej släppt)
    Anslutningar Hexbus (tillbehör som skrivare, plotter, RS-232, modem)
    Ström Nätadapter eller 4×AA; upp till ca 200 timmar
    Vikt ca 600 g

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Teletype Model 33 – maskinen som lärde datorer att tala text

    Teletype Model 33 var inte bara en skrivmaskin med sladd – den var porten in i datorernas barndom. På 1960- och 70-talen stod den och skramlade i kontor, universitet och datorhallar och gjorde något revolutionerande: den lät människor prata med datorer genom text. Med ASCII som gemensamt språk, hålremsor som minne och en ständigt surrande motor som drivkraft formade den hur vi skrev program, hur terminaler fungerade och till och med varför e-postadresser har ett @. Innan skärmarna tog över var det här ljudet av datorer i arbete – en rad i taget.

    När vi i dag öppnar ett terminalfönster och skriver kommandon känns det självklart att datorn svarar med text. Men detta sätt att arbeta uppstod inte med bildskärmar och tangentbord, utan med en bullrig elektrome­kanisk maskin från 1960-talet: Teletype Model 33.

    Mellan 1963 och 1981 var Teletype Model 33 en av de viktigaste länkarna mellan människa och dator. Den användes i kontor, laboratorier, skolor och datorhallar världen över och kom att påverka allt från teckenkodning till hur operativsystem fungerar än i dag.

    En skrivmaskin för den digitala tidsåldern

    Teletype Model 33 utvecklades av Teletype Corporation och introducerades 1963 som en lågkostnadsmodell för lättare kontorsbruk. Den var mindre, billigare och enklare än tidigare teleprintrar och kostade omkring 1 000 dollar vid lanseringen, vilket gjorde den tillgänglig för betydligt fler användare än tidigare.

    Maskinen fungerade både som tangentbord och skrivare. Varje tecken som skickades eller togs emot skrevs direkt på papper. Det innebar att all kommunikation blev fysisk: datorns svar låg bokstavligen i en pappersremsa framför operatören.

    Över 600 000 exemplar tillverkades, vilket gjorde Model 33 till en av de mest spridda dataterminalerna i historien.

    ASCII blir verklighet i praktiken

    Teletype Model 33 var en av de första kommersiella produkterna som använde den nystandardiserade teckenkodningen ASCII. Det var avgörande för att olika datorer och kommunikationssystem skulle kunna prata med varandra på ett enhetligt sätt.

    Flera kontrolltecken fick sin praktiska betydelse genom just denna maskin. Koder som Ctrl-G (BEL), Ctrl-S och Ctrl-Q användes för uppmärksamhet och flödeskontroll och lever kvar än i dag. Även begreppet ”teletype” lever kvar i Unix-systemens filnamn för terminaler, till exempel /dev/tty.

    Tangentbordet stödde dock endast versaler. Små bokstäver och flera specialtecken saknades, vilket påverkade hur tidiga programspråk, kommandon och användargränssnitt utformades.

    Terminalen som byggde datorvärlden

    Under 1960- och 1970-talen var Teletype Model 33 standardterminal för många minidatorer. Den användes tillsammans med maskiner från tillverkare som Digital Equipment Corporation och var ofta det enda sättet att kommunicera med datorn.

    Programmering skedde långsamt och sekventiellt. Kod skrevs rad för rad och varje misstag skrevs obönhörligt ut på papper. Denna begränsning bidrog till ett textbaserat, effektivt arbetssätt som kom att prägla operativsystem som UNIX.

    Även internethistorien passerar här. När Ray Tomlinson 1971 valde tecknet @ för e-postadresser gjorde han det helt enkelt för att det fanns på Model 33-tangentbordet och sällan användes till annat.

    Mekanik, pappersremsor och olja

    Allt i Model 33 drevs av en enda elmotor som gick konstant så länge maskinen var påslagen. Den mekaniska konstruktionen krävde regelbunden smörjning på hundratals punkter. Ljudnivån var hög och ökade markant vid utskrift eller hålremsstansning.

    Den vanligaste varianten, Model 33 ASR, hade läsare och stans för åttahåls pappersremsa. Program och data kunde lagras, kopieras och laddas genom remsor med hål, ett tidigt men förvånansvärt robust lagringsmedium.

    När glas ersatte papper

    Mot slutet av 1970-talet började bildskärmsbaserade terminaler bli billigare tack vare integrerade kretsar och halvledarminnen. Så kallade ”glass teletypes” kunde visa text snabbare, tystare och utan att producera enorma mängder papper.

    Videoterminaler som ADM-3A och senare VT100 tog snabbt över marknaden. År 1981 upphörde tillverkningen av Teletype Model 33, även om många maskiner fortsatte användas flera år därefter.

    Ett arv som fortfarande lever

    Trots sin långsamhet och sitt mekaniska slitage lade Teletype Model 33 grunden för hur människor interagerar med datorer via text. Terminalfönster, kommandorader, styrtecken och till och med e-postadresser bär spår av denna maskin.

    Varje gång ett kommando skrivs och avslutas med Enter finns ett direkt arv från en tid då datorer svarade med skrammel, vibrationer och en ny rad text på papper.

    Innehålle på youtube

    Teletype Model 33 – faktaruta
    Typ
    Elektromekanisk teleprinter / dataterminal
    Lanserad
    1963
    Tillverkare
    Teletype Corporation
    I produktion
    1963–1981
    Varianter
    33 ASR (tangentbord + utskrift + hålremsläsare/stans), 33 KSR (tangentbord + utskrift), 33 RO (endast mottagning/utskrift)
    Teckenkod
    ASCII (7-bit) med paritet + stoppbitar
    Hastighet (typiskt)
    10 tecken/sek ≈ 100 ord/min
    Gränssnitt
    Ofta 20 mA strömslinga (seriellt), samt telefonbaserade CCU-varianter
    Kända avtryck
    Populariserade “TTY”-begreppet, påverkade styrtecken som XON/XOFF, och @-tecknet blev känt via tidig e-post.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • SWTPC 6800 – datorn som gjorde mikroprocessorn folklig

    SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.

    År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.

    Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.

    En dator man förstod, inte bara använde

    SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.

    En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.

    Begränsningar som skapade kreativitet

    Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.

    För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.

    SS-50 – grunden för ett ekosystem

    SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.

    Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.

    Vidareutveckling och uppgraderingar

    Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.

    Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig

    SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.

    I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.

    Innehåll på youtube om SWTPC 6800

    Fakta: SWTPC 6800 Computer System (1975)
    Tillverkare
    Southwest Technical Products Corporation (SWTPC)
    Lanserad
    November 1975
    CPU
    Motorola 6800
    RAM (standard)
    4 KB
    Grafik/utmatning
    ASCII via terminal
    Övervakningsprogram
    MIKBUG (i ROM)
    Pris vid lansering
    450 USD (byggsats)
    Mått
    6,75 × 15 × 15,375 tum
    Känd för
    SS-50-bussen och god dokumentation

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Wang 2200 – datorn som var föregångare till persondatorn

    Wang 2200 lanserades 1973, i en tid då datorer fortfarande var stora, dyra och svåråtkomliga. Ändå erbjöd denna relativt okända maskin något som i dag känns självklart: en komplett dator i ett enda skåp, redo att användas direkt. Med inbyggd skärm, tangentbord, lagring och ett programmeringsspråk som startade automatiskt bröt Wang 2200 mot tidens normer och gjorde avancerad datorkraft tillgänglig för företag och myndigheter utan egna datacenter. Den blev aldrig ett hushållsnamn – men dess idéer kom att prägla datorutvecklingen långt framöver.

    I början av 1970-talet var datorer fortfarande något mystiskt. De stod i särskilda rum, krävde specialutbildad personal och kostade mer än de flesta företag ens kunde överväga. Ändå fanns det en dator som bröt mönstret. Den hette Wang 2200 och byggdes av Wang Laboratories. I efterhand framstår den som ett av de tydligaste stegen mot den moderna persondatorn – trots att den lanserades flera år innan PC-revolutionen tog fart.

    En dator som inte behövde förklaras

    När man slog på en Wang 2200 hände något ovanligt för sin tid: datorn var redo att användas direkt. Ingen lång uppstart, inget operativsystem som skulle laddas, inga hålkort eller fjärrterminaler. Skärmen tändes och BASIC-prompten väntade.

    Det låter trivialt i dag, men då var det en radikal idé. Datorn var inte byggd för datatekniker – den var byggd för människor som behövde lösa problem.

    BASIC som satt i hårdvaran

    Hemligheten låg i hur Wang 2200 var konstruerad. Programmeringsspråket BASIC låg inte som ett program i minnet, utan var hårdvaruimplementerat i ROM. Det gjorde systemet både snabbare och stabilare än många konkurrenter.

    Men ännu viktigare var vad det betydde i praktiken: många användare kunde redan BASIC. Företag behövde inte anställa specialister eller lägga månader på utbildning. Programmering blev ett arbetsverktyg, inte ett hinder.

    Liten på utsidan, större inuti

    Trots sitt kompakta format var Wang 2200 långt ifrån begränsad. Den kunde byggas ut stegvis med mer minne, bättre lagring och ett stort antal kringutrustningar. Från enkla kassettband gick utvecklingen vidare till disketter och fasta diskar, skrivare, plottrar och kommunikationsutrustning.

    Detta gjorde systemet attraktivt för verksamheter som växte – banker, myndigheter, försäkringsbolag och industri. Man kunde börja smått och bygga vidare utan att byta hela datorplattformen.

    Dator eller terminal? Båda.

    En särskilt smart tanke bakom Wang 2200 var att den kunde fungera både som fristående dator och som intelligent terminal mot större system. Den kunde kopplas till andra Wang-system eller till stordatorer, men behöll samtidigt sin egen beräkningskraft.

    I marknadsföringen vände Wang detta till en poäng: man kunde motivera köpet som en kraftfull terminal – och samtidigt få en komplett dator på köpet. Det är ett resonemang som påminner starkt om senare klient-server-lösningar.

    En oväntad roll i kalla kriget

    Wang 2200 fick också en geopolitisk betydelse. Den användes av sovjetiska planeringsmyndigheter, bland annat Gosplan. Av rädsla för dolda funktioner i västerländsk hårdvara reverse-engineerades systemet, vilket resulterade i den sovjetiska klonen Iskra-226 – fullt programkompatibel med originalet.

    Att en amerikansk kontorsdator blev mall för ett sovjetiskt system säger något om hur praktisk och genomtänkt konstruktionen var.

    Ett ovanligt långt liv

    Wang 2200 var inte en tillfällig produkt. Serien utvecklades under nästan två decennier och gick från diskreta TTL-kretsar till VLSI-lösningar och till slut en version baserad på Intel 80386 i slutet av 1980-talet. Ändå kunde program skrivna på 1970-talet fortsätta att fungera, tack vare den konsekventa BASIC-miljön.

    Än i dag körs Wang 2200-program i emulatorer på moderna datorer – ofta snabbare än originalmaskinerna någonsin klarade.

    Varför Wang 2200 fortfarande spelar roll

    Wang 2200 var ingen hemmadator och ingen stordator. Den var något mitt emellan – och kanske just därför så viktig. Den visade att datorer kunde vara:

    • direkt användbara
    • begripliga för vanliga yrkesmänniskor
    • byggda för verkliga problem, inte bara teknik

    När persondatorn senare slog igenom hade många av idéerna redan testats i praktiken av Wang 2200.

    Den blev aldrig lika berömd som Apple II eller IBM PC. Men utan maskiner som Wang 2200 hade övergången från datorsalar till skrivbord sannolikt varit både långsammare och svårare.

    I efterhand framstår den som precis det som dess egen reklam påstod:
    en liten dator – med en mycket stor idé.

    Innehåll på youtube om Wang 2200

    Wang 2200 – faktaruta
    • Positionering: “Statistics and Number-Crunching Computer” (statistik- och beräkningsdator)
    • Startpris: $7 400 (listpris, USD)
    • Språk: 16K hardwired BASIC (BASIC hårdvaruimplementerat i ROM)
    • Standardminne: 4 KB RAM
    • Bildskärm: CRT, 16 rader × 64 tecken
    • Lagring (grundsystem): konsolkassettstation
    • Tangentbord: val mellan alfanumeriskt eller BASIC-tangentbord
    • Utbyggbarhet: minne i 4 KB-steg upp till 32 KB
    • Utlovat ekosystem: 28 större kringutrustningar
    Utbyggnad och tillbehör
    • RAM-pris : $1 600 per 4 KB (upp till 32 KB)
    • Skrivare: tre typer, sju prisklasser
    • Plotter: stegmotor för mycket exakt inkrementell plottning
    • Stor flatbäddsplotter : 31″ × 48″ (pris: $8 000)
    • Disketter (“floppy”): från $4 500 i enkel/dubbel/trippel konfiguration
    • Diskettkapacitet : 0,25 / 0,50 / 0,75 MB
    • Större disk : 1 / 2 / 5 MB fasta eller flyttbara diskar
    • I/O och media : hålkortsläsare, pappersremsläsare, online-terminaler, BCD- & ASCII-kontrollers
    Kommunikation, support och “mjuka” argument
    • Telekom/terminal-roll: kan uppgraderas för telekommunikation med andra 2200 eller stordator
    • Budskap: “motivera den som kraftfull terminal och få en ‘gratis’ fristående dator”
    • Service: 250+ fabriksutbildade tekniker i 105 städer (USA)
    • Utbildning: gratis programmeringskurser och operatörsskolor (Tewksbury, MA)
    • Programbibliotek: statistik- och matematik/vetenskap-applikationer
    • Användargrupp: SWAP (hjälper sänka programmeringskostnader)
    Extra kul teknikfakta
    • Lansering: 1973 (Wang 2200-serien)
    • Idé som kom tidigt: allt-i-ett med skärm + lagring + BASIC redo vid start – långt innan PC blev standard
    • Utveckling: serien växte senare till fleranvändarsystem (upp till 16 arbetsstationer i vissa konfigurationer)
    • Oväntad historia: systemet reverse-engineerades i Sovjet och inspirerade kompatibla kloner (Iskra-226)
    • Lång livslängd: fanns i drift i många år och kunde moderniseras med senare CPU-lösningar

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Hewlett-Packard Series 80 – när skrivbordet blev ett laboratorium

    I början av 1980-talet, när persondatorn fortfarande sökte sin identitet, skapade Hewlett-Packard en maskin som var mer vetenskapligt instrument än hemelektronik. Series 80-datorerna, med HP-85 i spetsen, kombinerade skärm, lagring, skrivare och avancerad matematik i ett enda robust skrivbordschassi – byggda för ingenjörer, laboratorier och tekniker som krävde precision, tillförlitlighet och omedelbar nytta snarare än spel och färgglad grafik.

    År 1980 befann sig datorvärlden i ett skede av snabb förändring. Hemdatorer började leta sig in i vardagsrum, medan ingenjörer och forskare fortfarande arbetade med dyra minidatorer, stordatorterminaler och avancerade programmerbara kalkylatorer. Det var i detta mellanrum som Hewlett-Packard presenterade sin Series 80 – små vetenskapliga skrivbordsdatorer byggda för arbete snarare än lek.

    Den mest kända modellen var HP-85, en maskin som redan från start kändes färdig, genomtänkt och professionell. Den riktade sig till tekniker, laboratorier och industrimiljöer där tillförlitlighet och matematiskt djup var viktigare än färgglad grafik eller spel.

    En dator som startade i BASIC

    HP-85 var ingen byggsats och ingen dator som krävde kringutrustning för att bli användbar. Skärm, tangentbord, lagring och skrivare satt redan på plats i samma chassi. När man slog på strömmen möttes man direkt av ett BASIC-prompt. Ingen diskett behövde laddas, inget operativsystem startas i bakgrunden. Datorn var redo att arbeta på några sekunder.

    Detta sätt att tänka hade Hewlett-Packard med sig från sina tidigare programmerbara kalkylatorer och tekniska desktopsystem. Datorn sågs som ett instrument, ungefär som ett oscilloskop eller en räknare, snarare än som ett hobbyprojekt.

    Prestanda bortom klockfrekvensen

    Processorn i Series 80 kördes med en klockfrekvens på endast 625 kHz, vilket även på den tiden kunde låta blygsamt. Ändå upplevdes maskinerna som snabba och responsiva. Förklaringen låg i den täta integrationen mellan hårdvara och mjukvara. BASIC-tolken låg i ROM och var skriven specifikt för den interna arkitekturen.

    Tal hanterades som flyttal med tolv siffrors precision och mycket stora exponentintervall. Trigonometriska funktioner, logaritmer och avancerad matematik fanns inbyggda från början. Med tilläggs-ROM kunde man dessutom arbeta med matriser, lösa linjära ekvationssystem och utföra beräkningar som annars krävde betydligt större system.

    Grafik, band och utskrifter

    Den inbyggda bildskärmen var liten men högupplöst för sin tid. Den kunde visa både text och grafik, vilket gjorde det möjligt att rita diagram, kurvor och enkla visualiseringar av mätdata. Den termiska skrivaren var kanske ännu mer imponerande. Den kunde skriva ut exakt det som visades på skärmen, inklusive grafik, något som var mycket användbart i laboratorier och vid dokumentation.

    Lagring skedde via små magnetband av typen DC-100. De var långsamma jämfört med diskettstationer, men robusta och tillräckliga för program, mätserier och beräkningsresultat. För många användare var tillförlitlighet viktigare än snabb åtkomst.

    Utbyggnad enligt ingenjörskonst

    På baksidan av datorn fanns expansionsplatser där man kunde sätta in minnesmoduler, extra ROM eller gränssnitt. Stöd fanns för bland annat GPIB, RS-232 och parallella I/O-lösningar. Allt var noggrant dokumenterat och strikt kontrollerat. Till skillnad från många andra datorplattformar var Series 80 ingen öppen experimentmiljö, utan ett professionellt system där varje del var testad för sitt ändamål.

    En hel familj av maskiner

    Efter HP-85 följde flera varianter. HP-83 var en billigare modell utan skrivare och bandstation. HP-86 och HP-87 erbjöd större skärmar, mer minne och stöd för externa diskettenheter. För industriellt bruk fanns även rackmonterade versioner utan skärm och tangentbord.

    Till de större modellerna kunde man dessutom installera ett instickskort med Z80-processor och köra CP/M. Därmed gick det att använda en del av den programvara som växte fram kring den tidiga mikrodatorstandarden.

    Varför blev den inte standard

    Trots sin tekniska nivå blev Series 80 aldrig någon dominerande plattform. Marknaden rörde sig snabbt mot billigare persondatorer baserade på öppna arkitekturer och standardiserade komponenter. När IBM PC lanserades och kloner började spridas tog utvecklingen en annan riktning.

    Hewlett-Packards datorer var dyrare och mer specialiserade. De var byggda för dem som behövde exakta beräkningar och stabil drift, inte för massmarknaden.

    Ett arv av precision

    I dag väcker Hewlett-Packard Series 80 stark nostalgi. Många maskiner fungerar fortfarande, och entusiaster har bevarat både hårdvara och mjukvara. Emulatorer gör det möjligt att köra programmen på moderna datorer, och dokumentation finns arkiverad på nätet.

    Series 80 representerar en tid då datorer byggdes som verktyg, inte som konsumtionsprodukter. De var skapade för att lösa problem, mäta världen och hjälpa människor att förstå komplexa system. På ett skrivbord kunde man ha ett helt laboratorium, redo att starta med ett tryck på strömknappen.

    Capricorn

    Capricorn-processorn utmärks ytterligare av sin ovanliga register- och instruktionstäthet, vilket gav ett mycket högt informationsinnehåll per maskincykel. Den mikroprogrammerade styrningen gjorde det möjligt att utföra komplexa operationer, såsom flyttalsaddition, normalisering och avrundning, helt inom registerfilen utan mellanliggande minnesåtkomst. I praktiken kunde en enda instruktion operera på upp till åtta byte långa datavärden, vilket var särskilt effektivt för flyttalsmantissor och BCD-representationer. Detta reducerade både kodstorlek och exekveringstid i numeriskt intensiva program, särskilt i BASIC-tolkens inre loopar.

    Den interna registerfilen var fysiskt organiserad för att möjliggöra parallella läs- och skrivoperationer, med upp till åtta samtidiga registerläsningar i den övre registerhalvan. Detta var ovanligt för en 8-bitars CPU vid tiden och möjliggjorde bredare mikroinstruktioner med intern datapath som i praktiken översteg processorordlängden. Den fyrfasiga klockningen användes inte bara för tidsstyrning utan även för att sekventiellt aktivera interna bussar och shifters, vilket minimerade behovet av extra logik och bidrog till den relativt låga effektförbrukningen på cirka 330 mW.

    Capricorn saknade både cacheminne och instruktionpipeline i modern mening, men kompenserade detta genom deterministisk exekvering och extremt låg instruktionsoverkostnad. Detta gjorde processorn väl lämpad för realtidsnära uppgifter såsom instrumentstyrning, datainsamling och interaktiv grafik. I HP Series 80-systemen kompletterades CPU:n av specialiserade stödkretsar för DRAM-refresh, CRT-timing och tangentbordsskanning, vilka avlastade huvudprocessorn och gav ett för sin tid ovanligt balanserat system. Tillsammans bildade dessa komponenter en tätt integrerad arkitektur där Capricorn fungerade som en numeriskt orienterad beräkningsmotor snarare än en generell mikrodator-CPU.

    Ordlista
    ALU
    Arithmetic Logic Unit. Den del av processorn som utför aritmetiska beräkningar och logiska operationer.
    BCD
    Binary-Coded Decimal. Varje decimal siffra representeras separat i binär form; används ofta för att minska avrundningsproblem.
    BASIC
    Beginner’s All-purpose Symbolic Instruction Code. Högnivåspråk som i HP Series 80 låg i ROM och var tätt integrerat med hårdvaran.
    CPU
    Central Processing Unit. Datorns huvudprocessor som exekverar instruktioner och styr systemets funktioner.
    CRT
    Cathode Ray Tube. Bildskärmsteknik baserad på elektronkanoner, vanlig i datorer och instrument under 1970–80-talet.
    DRAM
    Dynamic Random-Access Memory. Arbetsminne som kräver periodisk uppfräschning (refresh) av innehållet.
    Instruktionpipeline
    Arkitektur där flera instruktioner behandlas parallellt i olika steg. Capricorn saknar pipeline i modern mening.
    Klockfas (fyrfasig klockning)
    Fyra icke-överlappande klocksignaler används för att styra interna operationer sekventiellt inom processorn.
    Maskincykel
    Grundläggande tidsenhet för exekvering av en instruktion i en CPU, ofta bestående av flera klockfaser.
    NMOS
    N-type Metal-Oxide-Semiconductor. Halvledarteknik vanlig i tidiga mikroprocessorer, ofta med högre effektförbrukning än senare CMOS.
    Registerfil
    Uppsättning snabba interna register som lagrar data och mellanresultat under exekvering.
    ROM
    Read-Only Memory. Icke-flyktigt minne med fast programmerad kod, t.ex. firmware och BASIC-tolk.
    Shifter
    Hårdvaruenhet som utför bitförskjutningar, användbar vid multiplikation/division och normalisering av flyttal.
    Tolk (interpreter)
    Program som läser och exekverar kod direkt, till skillnad från kompilerad kod. BASIC körs typiskt via en tolk.
    Minnesåtkomst
    När data läses från eller skrivs till RAM eller annan extern lagring; normalt långsammare än registeroperationer.

    Innehåll på youtube om HP serier 80

    Faktaruta: Hewlett-Packard Series 80
    Lansering: 1980 (första modellen: HP-85)
    Målgrupp: ingenjörer, laboratorier, styr- och reglerteknik
    Formfaktor: skrivbordsdator med integrerad skärm; vissa modeller även rackmonterade
    Processor: HP:s egen CPU “Capricorn” (~625 kHz)
    Operativmiljö: ROM-baserad; BASIC-tolk i ROM
    HP-85A (typiskt): 16 KB RAM, 5" CRT (32×16 text / 256×192 grafik)
    Lagring: inbyggd bandstation för DC-100-kassetter (externa disk/tapenheter fanns)
    Utskrift: inbyggd termisk skrivare (kunde skriva ut även grafik)
    Expansion: modulplatser för minne, ROM och gränssnitt (t.ex. RS-232 och GPIB/IEEE-488)
    Modeller: HP-85/83/86/87, HP-9915 (industriell rackvariant)
    Kuriosa: För HP-86/87 fanns en CP/M-lösning via Z80-instickskort

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Atari TT030 – när Atari siktade på arbetsstationernas elit

    Atari TT030 var Ataris mest ambitiösa datorprojekt och ett tydligt försök att ta steget från hemmadatorer till professionella arbetsstationer. Med 32-bitars arkitektur, kraftfull Motorola-processor och siktet inställt på Unix-världen representerade TT både kulmen på Atari ST-eran och en framtid som aldrig riktigt hann ikapp sin tid.

    År 1990 stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Persondatorer började närma sig arbetsstationernas prestanda, Unix började lämna universitetsmiljöerna och Motorola 68000-familjen betraktades fortfarande som ett seriöst alternativ till Intels processorer. Det var i detta sammanhang som Atari TT030, oftast kallad Atari TT, lanserades – Ataris kanske mest ambitiösa datorprojekt någonsin.

    TT var inte avsedd som en vidareutveckling av Atari ST för hemmabruk. Den var från grunden tänkt som en professionell maskin, riktad mot utvecklare, tekniker och avancerade användare. Namnet TT stod för Thirty-Two/Thirty-Two och syftade på en fullt 32-bitars arkitektur, något som tydligt markerade ett brott med tidigare ST-modeller.

    Ett tekniskt kraftpaket i grå plast

    Kärnan i Atari TT var Motorola 68030 klockad till 32 MHz, kompletterad av flyttalsprocessorn Motorola 68882. För sin tid var detta mycket hög prestanda, särskilt i Unix-sammanhang.

    För att bibehålla kompatibilitet med äldre ST-kretsar kördes systembussen i 16 MHz medan processorn arbetade i 32 MHz. Detta innebar att Atari använde en teknik som senare blev vanlig i PC-världen, där processorn körs i högre hastighet än resten av systemet.

    Minnesarkitekturen var ovanligt flexibel. Datorn använde både traditionellt ST-RAM för bakåtkompatibilitet och separat TT-RAM för högpresterande applikationer. Med expansionskort kunde TT utrustas med upp till 256 MB RAM, en närmast ofattbar mängd minne vid början av 1990-talet.

    Grafiken hanterades av den egenutvecklade TT Shifter, som stödde både klassiska ST-upplösningar och nya VGA-lägen. Mest imponerande var det monokroma högupplösta läget 1280×960, särskilt avsett för professionellt arbete som programmering, CAD och desktop publishing.

    Före sin tid – men för sent ute

    Ataris ursprungliga vision var att TT skulle bli en fullvärdig Unix-arbetsstation. Maskinen var avsedd att köra Unix System V, i form av Ataris egen variant Atari System V (ASV), komplett med Motif-baserat grafiskt gränssnitt.

    Problemet var att Unix-porten dröjde. Under nästan två år levererades TT främst med TOS 3.x, ett snabbt men enkeltrådat operativsystem utan preemptiv multitasking. För en dator som marknadsfördes som arbetsstation skapade detta en tydlig diskrepans mellan hårdvara och mjukvara.

    När ASV slutligen blev färdigt 1992 hade marknaden förändrats. Arbetsstationer från Sun och SGI dominerade, samtidigt som PC-världen snabbt tog igen prestandaförsprånget. Priset på cirka 2995 dollar gjorde dessutom TT till en svår investering för den etablerade Atari-publiken.

    En teknisk uppvisning utan motstycke i Atari-världen

    Trots sin begränsade kommersiella framgång var Atari TT tekniskt imponerande. Den erbjöd äkta SCSI-stöd, intern VME-buss för expansion, flera seriella portar, nätverksmöjligheter, VGA-utgång samt klassiska Atari-funktioner som MIDI-portar och cartridge-plats.

    Samtidigt saknades den välkända BLiTTER-kretsen från tidigare ST-modeller. Atari bedömde att den befintliga 8 MHz-varianten skulle bli en flaskhals och valde att inte utveckla en ny 32 MHz-version, vilket var ett kostnadsbeslut som fick konsekvenser för vissa grafiska operationer.

    Ett nytt liv efter Ataris sorti

    När Atari Corporation lämnade datorbranschen 1993 avslutades produktionen av TT, liksom hela ST-familjen. Det kunde ha varit slutet, men i stället fick datorn ett oväntat efterliv.

    Tack vare öppna hårdvaruspecifikationer blev Atari TT en av de första icke-Intel-plattformarna som fick Linux porterat till sig. Kort därefter följde NetBSD, vilket gjorde TT till en populär maskin bland Unix-entusiaster och retrohackare.

    I efterhand framstår Atari TT som en tydlig brygga mellan epoker: mellan hemmadator och arbetsstation, mellan proprietära system och öppen källkod, mellan 1980-talets idéer och 1990-talets krav.

    Ett nostalgiskt bokslut

    Atari TT030 blev aldrig den framgång Atari hade hoppats på. Den var för dyr, för avancerad och lanserades för sent. Samtidigt var den tekniskt djärv och visionär på ett sätt som få andra Atari-datorer varit.

    I dag betraktas TT som en kultmaskin – ett bevis på att Atari en gång vågade sikta mot toppen av datorvärlden. En grå, kantig arbetsstation fylld av framtidstankar, och ett stycke datorhistoria som fortfarande fascinerar.

    Innehålle på youtube om Atari TT030

    Atari TT030 – fakta

    Lansering
    1990 (US: 1991)
    Tillverkare
    Atari Corporation
    Typ
    Persondator / arbetsstationsinriktad
    Processor
    Motorola 68030, 32 MHz (systembuss 16 MHz)
    FPU
    Motorola 68882, 32 MHz
    Operativsystem
    Atari TOS 3.x, Atari System V (ASV), MiNT, MagiC, NetBSD (senare även Linux-port)
    Minne
    2–16 MB (vanliga konfigurationer); TT-RAM kunde byggas ut betydligt med expansionslösningar
    Lagring
    3,5" diskett: 720 KB (tidiga) eller 1,44 MB (senare) + ofta intern hårddisk (t.ex. 40–50 MB)
    Grafik / lägen
    TT Shifter, bl.a. 320×200, 640×480 samt mono 1280×960 (TT high)
    Ljud
    Yamaha YM2149 + stereo 8-bit PCM via DMA
    Anslutningar
    MIDI, RS-232, RS-422/LAN, VGA (RGB/mono), ACSI, SCSI, VME-buss (internt), cartridge
    Kompatibilitet
    Atari ST
    Pris vid lansering
    ca 2995 USD
    Efterträdare
    Atari Falcon (1992)

    Notis: Specifikationer kunde variera mellan olika revisioner och konfigurationer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

    När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.

      MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

      När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.

      För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.

      VARFÖR JUST MINIMAX?

      Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.

      Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.

      SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER

      ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.

      Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.

      Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.

      KOMPATIBEL – MEN INTE HELT

      På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.

      I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.

      Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.

      PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK

      ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.

      ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.

      Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.

      PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET

      Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.

      Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.

      ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG

      Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.

      I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.

      En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.

      FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX

      Tillverkare: Computhink (USA)
      Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA)
      Lanseringsår: 1980
      Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner
      Minne: 108 544 byte RAM
      Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824)
      Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter)
      Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm)
      Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg
      Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824)
      Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)

      ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • När spelkonsolen ville bli dator – CompuMate och 1980-talets teknikdröm

      Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.

      I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.

      Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.

      Ett tangentbord till vardagsrummet

      CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.

      Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.

      Programmering för nybörjare

      I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.

      Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.

      För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.

      Olika namn, samma idé

      Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.

      I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.

      Varför blev den ingen succé?

      Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.

      Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.

      Ett viktigt steg i datorhistorien

      Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.

      Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.

      Innehåll på youtube om CompuMate

      Fakta: CompuMate SV010
      Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
      Tillverkare: Spectravideo International
      Lansering: 6 januari 1983 (Winter CES, Las Vegas)
      Tangentbord: 42 tangenter (membran / “sensor touch”)
      CPU: Använder Atari 2600:s MOS 6507 (~1,19 MHz)
      Minne: 2 KB RAM, 16 KB ROM
      Bild: 10 rader × 12 tecken
      Grafik: 40×40 pixlar, 10 valbara färger
      Lagring: Kassettband via 3,5 mm ljudkontakt
      Program i ROM: Magic Easel (rit/animation), Music Composer, BASIC
      Regionala namn: “Universum Heimcomputer” (Tyskland)

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

      Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.

      TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

      I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.

      En 16-bitars hjärna med minidator-arv

      Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.

      Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.

      Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet

      TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.

      Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.

      Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig

      På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.

      Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.

      TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse

      Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.

      Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.

      TI-99/4A: den stora omstarten

      1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:

      • fullstort tangentbord med riktig känsla
      • förenklad intern design
      • förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
      • ett mer genomtänkt expansionskoncept

      Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.

      Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”

      En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.

      I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.

      Talet som blev TI-99:s signatur

      Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.

      Priskriget: när datorer blev slit-och-släng

      TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.

      I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.

      Varför räckte det inte?

      TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:

      1. Hårdvara räcker inte utan mjukvara
        TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
      2. Arkitekturen var smart men krånglig
        16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
      3. Prisstrategin blev en boomerang
        De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.

      Arvet: ett “vad hade hänt om…?”

      Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.

      Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.

      Innehåll på youtube om Texas Instrument 99/4

      Faktaruta: TI-99/4 och TI-99/4A
      Tillverkare: Texas Instruments
      Kategori: Hemdator
      Lansering: TI-99/4 (oktober 1979), TI-99/4A (juni 1981)
      Processor: TMS9900, 16-bit, 3 MHz
      Grafik: TI-99/4: TMS9918  |  TI-99/4A: TMS9918A
      Ljud: TI-99/4A: TMS9919 (senare SN94624/SN76489-kompatibel)
      RAM (TI-99/4A): 16 KB RAM + 256 byte “scratchpad”
      VDP-minne: 16 KB videominne (åtkomligt via VDP, inte direkt i CPU-kartan)
      Lagringsmedia: ROM-kassetter, kassettband, diskett (via tillbehör)
      Särdrag: Sprites i hårdvara, expansionssystem (PEB), valbar talsyntesmodul
      Utfasning: TI-99/4 (juni 1981), TI-99/4A (produktion slut mars 1984)
      Sålda/levererade enheter: TI-99/4 ≈ 20 000  |  TI-99/4A ≈ 2,8 miljoner

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Micro-Professor II – den bortglömda kusinen till Apple II

      Den Micro-Professor II var en ovanlig persondator från det tidiga 1980-talet – mer utbildningsverktyg än hemdator. Den lanserades 1982 av taiwanesiska Multitech (senare Acer) och byggde på samma processor som Apple II, men med tydliga begränsningar och egna lösningar. Med fokus på programmering, undervisning och till och med stöd för kinesisk BASIC blev MPF-II ett nischat men intressant inslag under den explosiva datorboomens barndom.

      I början av 1980-talet exploderade marknaden för hemdatorer. Nya maskiner dök upp nästan varje månad och konkurrensen var stenhård. De flesta minns namn som Apple, Commodore och Sinclair – men i skuggan av dessa jättar fanns också mer udda datorer med tydliga specialroller. En sådan var Micro-Professor II, ofta kallad MPF-II.

      Datorn lanserades 1982 av det taiwanesiska företaget Multitech, som några år senare skulle byta namn till Acer. I dag är Acer en global PC-jätte, men i början av 1980-talet experimenterade företaget med utbildnings- och träningsdatorer.

      En Apple II – men på sitt eget sätt

      MPF-II var en så kallad Apple II-klon. Den använde samma processor, MOS Technology 6502, som Apple II, och den kunde köra Applesoft-kompatibel BASIC. Det innebar att grundläggande program kunde fungera, åtminstone i teorin.

      I praktiken var kompatibiliteten begränsad. MPF-II saknade Apples hårdvarubaserade textläge och ritade all text via mjukvara. Tangentbord och grafik låg på andra minnesadresser än hos Apple II, vilket gjorde att de flesta spel och program inte gick att köra direkt. MPF-II var alltså mer inspirerad av Apple II än en fullständig kopia.

      Kinesisk BASIC – en ovanlig styrka

      En av MPF-II:s mest intressanta egenskaper var stödet för kinesisk BASIC. Vid den här tiden var det mycket dyrt att visa kinesiska tecken i hårdvara. Multitech valde i stället en mjukvarulösning, där tecknen ritades på skärmen av programvara.

      Detta gjorde MPF-II särskilt användbar i Asien och i utbildningssammanhang. För skolor och träningscenter var det ett billigt sätt att undervisa programmering på modersmålet. I Europa, Nordamerika och andra regioner såldes dock versioner utan kinesisk lokalisering.

      Utbildning före underhållning

      Till skillnad från många samtida hemdatorer var MPF-II inte byggd för spel. Jämfört med Commodore 64 eller Sinclair ZX Spectrum hade den enklare grafik, minimalt ljud och ett litet inbyggt tangentbord.

      Det fanns spel, men de var oftast enkla arkadliknande titlar eller schack- och logikspel. Tyngdpunkten låg på utbildningsprogram: matematik, BASIC-övningar och demonstrationsprogram för hur en mikroprocessor fungerade. Maskinen såldes ofta tillsammans med manualer och kursmaterial, snarare än spelkassetter.

      En märklig men praktisk konstruktion

      Designen var ovanlig även för sin tid. MPF-II såg mer ut som en platt plastplatta än en traditionell hemdator. Tangentbordet bestod av små “chiclet”-tangenter, men det gick att ansluta ett nästan fullstort tangentbord som tillbehör.

      Invändigt var konstruktionen förvånansvärt servicevänlig. De flesta större kretsar satt i socklar, vilket gör datorn relativt lätt att reparera än i dag. Det säger något om dess ursprung som tränings- och utbildningsmaskin snarare än konsumentprodukt.

      Begränsad framgång – men historisk betydelse

      MPF-II blev aldrig någon storsäljare. Den sålde i begränsade upplagor, främst i Asien och delar av Europa. I USA märktes den knappt alls. För konsumenter som ville spela spel eller ha en “allt-i-ett-dator” var konkurrensen helt enkelt för stark.

      Trots detta har MPF-II en viktig plats i datorhistorien. Den visar hur tidiga persondatorer kunde vara starkt nischade och hur utbildning var ett centralt mål för många tillverkare. Framför allt är den ett tidigt steg i utvecklingen av Acer – från små utbildningsdatorer till en av världens största PC-tillverkare.

      Ett tidsdokument från datorboomens barndom

      Micro-Professor II påminner oss om en tid då datorvärlden ännu inte var standardiserad. Varje ny maskin var ett experiment, och även datorer som aldrig blev populära kunde spela en viktig roll i spridningen av programmeringskunskap.

      Den var kanske aldrig bäst, snabbast eller roligast – men den var annorlunda. Och just därför är MPF-II fortfarande värd att minnas.

      Mer på youtube om denna Apple II klon

      Faktaruta: Micro-Professor II (MPF-II)
      Typ
      Persondator / utbildningsdator (Apple II-klon)
      Tillverkare
      Multitech (senare Acer)
      Lanserad
      1982
      Processor
      MOS Technology 6502
      Klockfrekvens
      1 MHz
      RAM
      64 KB
      ROM
      16 KB (inkl. BASIC)
      Grafik
      48×40 eller 280×192, 6 färger
      Textläge
      40×24 (renderas via mjukvara)
      Ljud
      Intern summer (1-bit “beeper”)
      Lagring
      Kassettband; floppy som tillval
      Utgångar
      Kompositvideo och RF-modulator (TV-ut)
      Särskilt
      Fanns i version med kinesisk BASIC; begränsad Apple II-kompatibilitet
      Kända priser (1983)
      £269 (UK) / 2995 FF (Frankrike)

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Z3 – datorn som lade grunden till den digitala eran

      År 1941, mitt under brinnande världskrig, byggdes i Berlin en maskin som på ytan såg ut som ett skåp fullt av klickande reläer men som i grunden förändrade människans sätt att räkna och tänka. Z3 var den första fungerande, programmerbara och helautomatiska digitala datorn – en långsam och oansenlig konstruktion som lade grunden för all modern datorteknik och visade att beräkningar kunde utföras av maskiner, styrda av program snarare än av människor.

      Z3 – datorn som lade grunden till den digitala eran

      År 1941, mitt under andra världskriget, färdigställdes en maskin i Berlin som i efterhand kom att räknas som en av de viktigaste i teknikens historia. Den kallades Z3 och konstruerades av den tyske ingenjören Konrad Zuse. Z3 var den första fungerande maskinen som kombinerade tre avgörande egenskaper: den var digital, programmerbar och helautomatisk. Det är just denna kombination som gör att Z3 ofta beskrivs som världens första verkliga dator.

      Till skillnad från dagens datorer saknade Z3 både skärm och lagringsmedia i modern mening. Den var byggd av cirka 2 600 elektromekaniska reläer som klickade av och på för att representera ettor och nollor. När maskinen arbetade fylldes rummet av ett rytmiskt smatter, ett ljud som bokstavligen var beräkningens ljudspår. Reläerna var långsamma och mekaniska, men de gjorde något helt nytt: de utförde logiska operationer helt automatiskt.

      Programmering innan datorprogram fanns

      Z3 programmerades inte med textkod eller tangentbord, utan med stansad celluloidremsa. På denna remsa fanns hål som representerade instruktioner. Genom att byta remsa kunde man få samma maskin att lösa helt olika problem. Detta var en avgörande idé: hårdvaran behövde inte byggas om för varje ny uppgift. Programmet var fristående från maskinen.

      Denna separation mellan maskin och instruktioner är en av de mest grundläggande principerna inom datateknik. Även om Z3 inte lagrade programmen i sitt interna minne, var tanken bakom programmerbarhet redan fullt utvecklad.

      En långsam men kapabel räknare

      Z3 var extremt långsam med dagens mått. En addition tog nästan en sekund och en multiplikation flera sekunder. Klockfrekvensen låg på bara några få hertz. Trots detta kunde maskinen utföra avancerade beräkningar för sin tid. Den arbetade med flyttal, vilket gjorde den särskilt lämpad för tekniska och ingenjörsmässiga problem som aerodynamik och strukturanalys.

      Maskinen kunde arbeta utan mänsklig inblandning så snart programmet väl hade startats. Det var en enorm skillnad jämfört med tidigare räknemaskiner, där varje steg ofta krävde manuell hantering.

      Begränsningar som säger något om sin tid

      Z3 saknade en funktion som i dag uppfattas som självklar: villkorliga hopp. Den kunde inte fatta beslut under programmets gång, som ”om detta händer, gör så – annars gör något annat”. Alla instruktioner kördes i strikt ordning. Det innebar att vissa typer av problem blev svåra eller opraktiska att lösa.

      Trots detta har forskare i efterhand visat att Z3 i teorin kan utföra alla beräkningar som en modern dator, om man accepterar mycket långa och omständliga program. I praktiken var den dock främst ett kraftfullt specialverktyg för matematiska beräkningar.

      En maskin som inte fick sin tid

      Z3 fick aldrig något stort genomslag under sin samtid. Den ansågs inte tillräckligt viktig för krigsinsatsen, och Zuse fick inte resurser att vidareutveckla den till en snabbare, elektronisk version. Originalmaskinen förstördes under bombningar av Berlin 1943.

      Efter kriget hamnade Z3 länge i skymundan när datorhistorien skrevs, särskilt i jämförelse med senare elektroniska maskiner i Storbritannien och USA. Först långt senare började Zuses arbete få det erkännande det förtjänade.

      Varför Z3 fortfarande är viktig

      Z3 visar att den digitala revolutionen inte började med mikrochip, skärmar eller internet, utan med idéer. Idén att all logik kan reduceras till enkla tillstånd. Idén att en maskin kan styras av instruktioner. Idén att beräkningar kan automatiseras helt.

      Alla moderna datorer, oavsett hur snabba eller komplexa de är, bygger ytterst på samma grundprinciper som demonstrerades av Z3 år 1941. Den var långsam, högljudd och klumpig, men den visade vägen. I reläernas klickande tog den digitala tidsåldern sina första verkliga steg.

      Filmer om Zuse Z3 på youtube

      Faktaruta: Z3

      Namn: Z3

      Konstruktör: Konrad Zuse

      Färdigställd: 1941

      Plats: Berlin, Tyskland

      Typ: Programmerbar, helautomatisk digital dator

      Teknik: Elektromekanisk (reläbaserad)

      Antal reläer: ca 2 600

      Klockfrekvens: ca 5–10 Hz

      Minne: 64 ord × 22 bitar

      Programlagring: Stansad celluloidremsa

      Användningsområde: Tekniska och matematiska beräkningar

      Historisk betydelse: Världens första fungerande programmerbara digitala dator

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • CP 400 COLOR – den brasilianska hemdatorn som färgade 1980-talet

      CP 400 COLOR var en av de mest betydelsefulla hemdatorerna som utvecklades och tillverkades i Brasilien under 1980-talet. Lanserad 1984 av företaget Prológica kombinerade den internationell teknik med lokal anpassning, färgstark design och bred spridning på den brasilianska hemmamarknaden. Som klon av TRS-80 Color Computer 2 blev CP 400 för många användare den första kontakten med programmering, spel och persondatorer, och den kom att spela en viktig roll i landets tidiga datorhistoria.

      När hemdatorerna slog igenom globalt i början av 1980-talet utvecklades även en stark inhemsk datorindustri i Brasilien. Ett av de tydligaste resultaten av denna period var CP 400 COLOR, lanserad 1984 av företaget Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores. Datorn kom att bli en av de mest spridda och igenkända brasilianska hemdatorerna under årtiondet.

      CP 400 COLOR tillhörde en kategori av datorer som ofta kallades ”nationella kloner”. Den var i praktiken fullt kompatibel med TRS-80 Color Computer 2, men anpassad för brasilianska tekniska och ekonomiska förhållanden. Det innebar bland annat stöd för TV-standarden PAL-M, lokal tillverkning av komponenter och ett formspråk som skilde sig tydligt från den amerikanska förlagan.

      En dator för hemmet

      CP 400 var konstruerad som en hemdator i ordets klassiska mening. Den skulle användas för spel, programmering, utbildning och enklare tillämpningar i hemmet. Processorn var Motorola MC6809E, klockad till strax under 1 MHz, vilket gav god prestanda för tiden. Grafikdelen byggde på videokretsen MC6847, som möjliggjorde både textläge och flera grafiska lägen i färg.

      Program laddades i regel från kassettband, vilket var långsamt men billigt och därför mycket vanligt under denna period. För mer avancerade användare fanns möjlighet att ansluta diskettenheten CP 450, vilket ökade både hastighet och lagringskapacitet avsevärt.

      En design som stack ut

      En av CP 400:s mest iögonfallande egenskaper var dess utseende. Den första modellen hade ett färgglatt chiclet-tangentbord med små tangenter i olika färger. Formen och färgsättningen togs fram av den italienske arkitekten Luciano Deviá, som ville ge datorn ett lekfullt och heminriktat uttryck. Tanken var att datorn skulle passa in i vardagsrummet snarare än uppfattas som en teknisk industrimaskin.

      Designen var dock inte utan nackdelar. Den kompakta konstruktionen kunde i vissa fall leda till överhettning, något som senare åtgärdades i nästa version.

      CP 400 COLOR II

      I slutet av 1985 lanserades CP 400 COLOR II. Denna modell fick extern strömförsörjning, 64 KB RAM som standard och ett större tangentbord med fler funktionsknappar. Den marknadsfördes som mer professionell och riktad även till avancerade användare.

      Trots förbättringarna fick tangentbordet kritik för sämre byggkvalitet än föregångarens. Tangenterna upplevdes som ostadiga, och bland användare fick tangentbordet ett skämtsamt smeknamn på grund av sin fjädrande känsla. Däremot var problemen med överhettning nu lösta.

      Operativsystem och tillbehör

      Med diskettenheten CP 450 kunde CP 400 köra flera operativsystem, bland annat OS-9 Level 1 och Flex9. Prológica erbjöd även DOS400, som i praktiken var en omdöpt version av Tandy Radio Shacks diskbaserade Color BASIC-system. Detta speglar en tid då licensiering ofta hanterades informellt i den brasilianska datorindustrin.

      Maskinen hade ett ovanligt rikt utbud av anslutningar för sin klass: seriell port, joystickportar, kassettgränssnitt, expansionsport och både TV- och monitorgång.

      Mottagande och konkurrens

      CP 400 blev en kommersiell framgång och stod under en period för en betydande del av Prológicas omsättning. Trots detta var det tekniska stödet begränsat, och utbudet av böcker och tidskrifter var litet jämfört med situationen i USA. Användarna fick i stor utsträckning förlita sig på egen experimentlusta och importerad dokumentation.

      I mitten av 1980-talet förändrades marknaden snabbt. Först genom billigare ZX Spectrum-kloner och därefter genom MSX-standarden, som erbjöd bättre grafik och ljud. Mot slutet av decenniet började även IBM PC-kompatibla datorer bli allt mer attraktiva.

      Slutet på produktionen och arvet efter CP 400

      Tillverkningen av CP 400 och dess tillbehör upphörde i början av 1987. Många användare gick då vidare till MSX-datorer eller till PC-plattformen. Trots sin relativt korta livstid har CP 400 fått en bestående plats i Brasiliens teknikhistoria.

      I dag ses CP 400 COLOR som ett tydligt exempel på hur global datorteknik anpassades lokalt under 1980-talet. Den representerar en period av teknisk kreativitet, begränsade resurser och ett starkt intresse för hemdatorer som utbildnings- och nöjesverktyg. För samlare och entusiaster är CP 400 inte bara en dator, utan ett färgstarkt stycke digital kulturhistoria.

      Innehåll på youtbue om CP 400

      Fakta: Prológica CP 400 COLOR

      • Tillverkare: Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores (Brasilien)
      • Lanserad: 1984
      • Utgången ur produktion: 1987
      • Typ: Hemdator
      • Kompatibilitet: TRS-80 Color Computer 2
      • Processor: Motorola MC6809E, cirka 0,895 MHz
      • Minne: 16 KB eller 64 KB RAM
      • ROM: 16 KB (Extended Color BASIC)
      • Grafik: MC6847, upp till 9 färger
      • Upplösning: upp till 256 × 192 pixlar (2 färger i högupplöst läge)
      • Ljud: 6-bitars DAC
      • Video: PAL-M TV-ut, samt RGB-utgång
      • Lagring: Kassettband; diskett via CP 450 (upp till två 180 KB-enheter)
      • Anslutningar: RS-232C, kassettgränssnitt, joystickportar, expansions-/kassettport, cartridge-port

      Modeller

      • CP 400 COLOR: första modellen med färgglatt chiclet-tangentbord (55 tangenter)
      • CP 400 COLOR II: senare modell med extern strömförsörjning och 59-tangenters tangentbord samt 64 KB RAM som standard

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • TRS-80 – datorn som gjorde persondatorn folklig

      När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.

      När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.

      Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.

      En tekniskt enkel men strategiskt genial dator

      TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.

      Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.

      Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen

      För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.

      Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.

      Expansion Interface – nödvändig men ökänd

      För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.

      Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.

      Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald

      TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.

      Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.

      Program, spel och utbildning

      TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.

      Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.

      FCC-krav och slutet för Model I

      I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.

      År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.

      Model III och Model 4 – förfinade efterföljare

      TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.

      TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.

      Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100

      Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.

      Arvet efter TRS-80

      Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.

      TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.

      Innehåll på youtube om TRS-80

      Faktaruta: TRS-80 Model I
      Lansering
      3 augusti 1977
      Tillverkare
      Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
      Processor
      Zilog Z80, ca 1,77 MHz
      Minne
      4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
      Skärm
      Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
      Lagring
      Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
      Operativsystem
      TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
      Programspråk
      BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
      Känd för
      Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
      Efterföljare
      TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
      Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Sharp Font Writer FW-560 – när ordbehandling var en egen dator

      Sharp Font Writer FW-560 är ett exempel på en tid då ordbehandling var en egen teknikgren, skild från den allmänna persondatorn. Med avancerad typografi, inbyggd skrivare och stöd för både text och kalkylblad visar maskinen hur specialiserade datorer under 1990-talet kunde erbjuda hög funktionalitet, stabilitet och professionellt resultat i ett enda system.

      I mitten av 1990-talet, innan bärbara datorer blev vardagsföremål och långt innan molntjänster och pekskärmar, fanns en särskild kategori maskiner som fyllde ett mycket tydligt behov: fristående ordbehandlare. Ett av de mest avancerade exemplen var Sharp Font Writer FW-560, lanserad omkring 1995.

      FW-560 var varken en vanlig skrivmaskin eller en fullständig PC, utan något mitt emellan. Den var konstruerad för ett enda syfte: att producera text och dokument med hög kvalitet, snabbt och tillförlitligt.

      En specialiserad dator i ordets rätta bemärkelse

      Sharp FW-560 hade ett internt minne på 30 kilobyte, vilket kan låta obetydligt i dag, men var fullt tillräckligt för dess uppgift. Maskinen kompletterades med en 3,5-tums diskettstation som stödde både 720 kB och 1,44 MB MS-DOS-kompatibla disketter. Dokument kunde därmed sparas, arkiveras och flyttas mellan system, något som då var en avgörande funktion i kontorsmiljöer.

      Trots sin begränsade hårdvara erbjöd FW-560 funktioner som annars förknippades med betydligt kraftfullare datorer.

      WYSIWYG – vad du såg var vad du fick

      En av FW-560:s största styrkor var dess högupplösta LCD-skärm på 480×64 bildpunkter. Skärmen kunde justeras för bättre läsbarhet och visade dokumenten i WYSIWYG-läge (What You See Is What You Get). Det innebar att textens layout på skärmen i stort sett motsvarade det färdiga utskriftsresultatet, något som fortfarande inte var självklart vid den här tiden.

      Typografi som konkurrensmedel

      Sharp lade stor vikt vid presentation och typografi. FW-560 innehöll fem inbyggda typsnitt: Courier, Dutch, Swiss, Script och Futura. Användaren kunde välja mellan tjugo storlekar, från 8 till 48 punkter, inklusive kondenserade varianter. Därtill fanns flera textstilar, skuggmönster och understrykningstyper samt ett omfattande teckenset med över 700 tecken och symboler.

      Detta gjorde maskinen särskilt lämpad för brev, rapporter och presentationsdokument där utseendet var viktigt.

      Tyst, snabb och professionell utskrift

      Den inbyggda skrivaren klarade upp till 70 tecken per sekund i normalläge och 40 tecken per sekund i finläge. Den stödde papper med en bredd på upp till 11,7 tum och arbetade betydligt tystare än äldre skrivmaskiner, vilket gjorde den väl lämpad för kontorsmiljöer.

      Mer än bara ordbehandling

      Trots sitt fokus på text var FW-560 förvånansvärt mångsidig. Den hade inbyggd stavningskontroll med en ordlista på cirka 80 000 ord och en kraftfull tesaurus. Den kunde konvertera WordPerfect-filer, vilket förenklade samarbete med PC-användare.

      Maskinen innehöll även ett kalkylblad med kompatibilitet mot Lotus 1-2-3, inklusive autosumma, ett tjugotal funktioner och sortering. Därutöver fanns en adressbok med 32 fält samt stöd för etikettutskrift.

      Ett tidsdokument från den digitala övergångsperioden

      Sharp Font Writer FW-560 representerar en tid då datoriseringen ännu inte var helt standardiserad. Specialiserade maskiner kunde vara snabbare, stabilare och enklare att använda än tidens persondatorer. För många användare var en dedikerad ordbehandlare ett tryggare och mer effektivt alternativ än en PC med operativsystem, drivrutiner och risk för systemkrascher.

      Att detta exemplar är i utmärkt skick och komplett med originalförpackning, dokumentation, originalfaktura och prislista från oktober 1995 gör det till ett ovanligt välbevarat teknikföremål. Donationen från David Robertson ger dessutom en personlig historisk dimension.

      Från vardagsverktyg till kulturarv

      I dag är Sharp FW-560 inte längre ett arbetsredskap, utan ett teknikhistoriskt föremål. Den påminner oss om hur snabbt den digitala utvecklingen har gått och om en tid då ordbehandling var en egen disciplin, med maskiner byggda för ett enda ändamål men utförda med imponerande ingenjörskonst.

      Video på youtube om FW-560

      Teknisk faktaruta: Sharp Font Writer FW-560

      • Typ: Personlig ordbehandlare / “word processor” med kalkylblad
      • Tillverkare: Sharp
      • År: 1995
      • Internminne: 30 KB
      • Lagring: 3,5" diskettstation (MS-DOS-kompatibel), 720 KB och 1,44 MB format
      • Skärm: LCD, 480×64 punkter, justerbar, WYSIWYG-visning
      • Typsnitt: 5 inbyggda (Courier, Dutch, Swiss, Script, Futura)
      • Teckenstorlekar: 20 val (ca 8–48 punkt, inkl. kondenserat)
      • Tecken/symboler: 512 tecken + 216 symboler
      • Utskrift: 70 cps (Normal), 40 cps (Fine), pappersbredd upp till 11,7"
      • Ordbehandling: Stavningskontroll (80 000 ord) + tesaurus, klipp/klistra, sök/ersätt, ramar
      • Filkompatibilitet: WordPerfect-konvertering
      • Kalkylblad: Lotus 1-2-3-konvertering, autosumma, 27 funktioner, sortering
      • Övrigt: Adressbok/databas (32 fält), etikettutskrift

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Sharp PC-1500 – fickdatorn som tänjde på gränserna för bärbar datorkraft

      I början av 1980-talet, när datorer fortfarande var stationära och strömkrävande, lanserade Sharp en maskin som utmanade hela bilden av vad en dator kunde vara. Sharp PC-1500 var en fullt programmerbar fickdator med 8-bitars processor, riktigt tangentbord och möjlighet till utbyggnad – ett portabelt arbetsverktyg som visade att mobil datorkraft fanns långt innan den bärbara datorn blev vardag.

      När Sharp introducerade PC-1500 i början av 1980-talet suddades gränsen mellan miniräknare och dator ut på allvar. Det som vid första anblick kunde se ut som en avancerad räknare visade sig vara något betydligt mer ambitiöst: en kraftfull, programmerbar dator som fick plats i handen – och som i många avseenden var före sin tid.

      En liten dator med stora ambitioner

      Sharp PC-1500 började säljas i Japan redan 1981 och nådde Europa, Nordamerika och Australien 1982. Den byggde på processorn LH5801, en 8-bitars CPU med arkitektur som påminde om Zilog Z80, men realiserad helt i CMOS-teknik för låg strömförbrukning.

      Detta gjorde PC-1500 till en ovanligt kraftfull fickdator jämfört med många samtida modeller som fortfarande använde enklare 4-bitarsprocessorer.

      Mer än bara BASIC

      Precis som många av Sharps fickdatorer programmerades PC-1500 i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, ingenjörer och tekniskt intresserade användare. Men utvecklingen stannade inte där.

      Senare lyckades tyska ingenjörer knäcka systemet och tog fram både assembler och, så småningom, en C-kompilator. Därmed blev PC-1500 ett ovanligt flexibelt system för sin tid, kapabelt att köra betydligt mer avancerad mjukvara än vad Sharp ursprungligen avsett.

      Minnet – litet men utbyggbart

      Grundutförandet erbjöd 3,5 kB RAM, vilket kunde byggas ut till 7,5 kB, samt 16 kB ROM. Även om detta kan verka extremt begränsat i dag räckte det långt för tekniska beräkningar, statistikprogram och specialskrivna verktyg.

      För användare med större behov fanns även ett externt 8 kB minnesmodul, CE-155, som kunde anslutas vid behov.

      Ett riktigt tangentbord och en generös skärm

      Till skillnad från enklare fickdatorer hade PC-1500 ett fullstort QWERTY-tangentbord i kombination med ett separat numeriskt tangentbord. LCD-skärmen kunde visa 26 tecken, vilket gav betydligt bättre överblick än modeller med kortare textfält.

      Detta gjorde maskinen lämplig för längre program, strukturerad inmatning och mer avancerad interaktiv användning.

      Strömförsörjning och portabilitet

      PC-1500 kunde drivas antingen via nätadapter eller med fyra 1,5-volts batterier. Med måtten 195 × 86 × 25 mm och en vikt på cirka 375 gram inklusive batterier var den portabel, men ändå tillräckligt robust för professionellt bruk i fält.

      Tillbehör som gjorde skillnad

      Sharp erbjöd ett omfattande tillbehörssystem. Ett av de mest uppskattade var CE-150, en kombinerad skrivare och kassettbandgränssnitt. Med den kunde användaren skriva ut program och resultat samt spara och läsa in data via kassettband.

      Ett komplett system med dator, skrivare, kablar och bärväska fungerade i praktiken som ett portabelt datorsystem, långt innan begreppet laptop blivit vardag.

      Flera versioner och kloner

      Sharp tog fram flera varianter av modellen. PC-1500A var en kostnadsreducerad version med mer minne, och PC-1501 följde senare. Systemet licensierades även till Tandy och såldes som TRS-80 PC-2.

      Detta visar att PC-1500 inte bara var tekniskt intressant, utan även kommersiellt framgångsrik.

      Pris och målgrupp

      I januari 1983 såldes PC-1500 för 169 brittiska pund. Det placerade den i ett segment för seriösa användare som ingenjörer, tekniker, studenter och företag, snarare än som en ren konsumentprodukt.

      Ett viktigt kapitel i datorhistorien

      I dag är Sharp PC-1500 ett eftertraktat samlarobjekt och ett tydligt exempel på hur mobil databehandling existerade långt före smartphones och bärbara datorer. Med stöd för högnivåspråk, assembler, extern lagring och skrivare var den i praktiken en komplett dator i handformat.

      PC-1500 påminner om en tid då varje byte räknades, men där teknisk uppfinningsrikedom gjorde det möjligt att skapa imponerande system med mycket begränsade resurser.

      Youtube innehåll rörande Sharp PC-1500

      Fakta: Sharp PC-1500
      Tillverkare
      Sharp
      Modell
      PC-1500
      Tillverkning
      1981–1985
      Lansering
      Japan 1981, Europa/Nordamerika/Australien 1982
      CPU
      LH5801 (8-bitars, CMOS)
      ROM
      16 kB
      RAM
      3,5 kB (utbyggbart till 7,5 kB)
      Programspråk
      BASIC
      Skärm
      LCD, 26 tecken
      Tangentbord
      QWERTY + numeriskt tangentbord
      Ström
      Nätadapter eller 4 × 1,5 V-batterier
      Mått
      195 × 86 × 25 mm
      Vikt
      375 g (med batterier)
      Tillbehör (exempel)
      CE-150 skrivare/kassettgränssnitt, CE-155 8 kB minnesmodul
      Pris (UK)
      £169 (januari 1983)
      Klon
      TRS-80 PC-2


      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Sharp Pocket Computer PC-1246 – en dator i fickformat före sin tid

      I en tid då datorer fyllde skrivbord och vägde flera kilo lyckades Sharp stoppa en fullt programmerbar dator i fickformat. Sharp Pocket Computer PC-1246, lanserad 1984, är ett fascinerande exempel på hur långt miniatyrisering och lågströmsdesign hade kommit redan under hemdatorns barndom – och hur mycket som faktiskt gick att åstadkomma med bara några kilobyte minne.

      När Sharp lanserade Pocket Computer PC-1246 i början av 1984 befann sig persondatorn fortfarande i sin barndom. IBM PC hade funnits i bara tre år, Macintosh var precis runt hörnet – och begreppet bärbar dator betydde i praktiken något som vägde flera kilo. Ändå fanns det redan då datorer som bokstavligen fick plats i fickan.

      PC-1246 är ett fascinerande exempel på hur långt ingenjörskonsten hade kommit redan under tidigt 1980-tal.

      En riktig dator – i miniatyr

      Trots sina blygsamma mått på 135 × 70 × 10 mm och en vikt på endast 95 gram inklusive batterier, var PC-1246 ingen leksak. Det var en fullt programmerbar dator, byggd kring en 4-bitars CMOS-processor, optimerad för extremt låg strömförbrukning.

      Datorn hade:

      • 2 kB RAM, varav 1 278 byte tillgängligt för användaren
      • 18 kB ROM, innehållande operativsystem och BASIC-tolk
      • En textskärm med 1 rad och 16 tecken
      • Strömförsörjning via två CR-2032-litiumbatterier

      Det kan låta absurt begränsat i dag, men 1984 var detta imponerande – särskilt i ett format som kunde ersätta både miniräknare och anteckningsbok.

      Programmering i fickan

      PC-1246 programmerades i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, tekniker och hobbyister. Användaren kunde skriva små program för:

      • matematiska beräkningar
      • statistik
      • enkla simuleringar
      • listor och logikflöden

      Med drygt 1,2 kB användbart RAM krävdes dock disciplin. Varje variabel, varje rad kod och varje mellanslag räknades. Detta gjorde programmerandet till en övning i effektivitet – något som många äldre programmerare i dag ser tillbaka på med viss nostalgi.

      Skärmen – liten men användbar

      Skärmen bestod av en enda rad med 16 tecken, vilket satte tydliga gränser för hur information kunde visas. Ändå var den fullt tillräcklig för sitt syfte. Program kördes rad för rad, resultat visades sekventiellt, och användaren lärde sig snabbt att tänka kompakt.

      Detta påverkade inte bara gränssnittet – det påverkade hur man tänkte som programmerare. Istället för grafik och menyer handlade allt om logik, struktur och tydliga utskrifter.

      Batteritid som slår moderna prylar

      Tack vare den extremt strömsnåla CMOS-processorn kunde PC-1246 köras i månader, ibland år, på två små knappcellsbatterier. Jämfört med dagens smartphones, som kräver daglig laddning, framstår detta nästan som science fiction.

      Ett verktyg för sin tid

      Sharp riktade Pocket Computer-serien till:

      • ingenjörer
      • studenter
      • ekonomer
      • tekniker i fält

      Den kunde användas för snabba beräkningar på byggarbetsplatser, i laboratorier eller i klassrum – långt från vägguttag och stora datorer.

      Ett stycke datorhistoria

      I dag är Sharp PC-1246 främst ett samlarobjekt, men också ett viktigt historiskt dokument. Den visar att idén om personlig, mobil databehandling inte föddes med smartphonen – den fanns redan för över 40 år sedan.

      Med sina 2 kilobyte RAM, sin 16-teckensskärm och sin 4-bitars CPU påminner PC-1246 oss om en tid då varje byte var dyrbar, men kreativiteten obegränsad.

      Det är svårt att inte känna respekt för ingenjörerna som lyckades stoppa en fullt fungerande dator i ett format mindre än ett modernt mobilskal – redan 1984.

      Innehåll på Youtube

      Fakta: Sharp Pocket Computer PC-1246
      Tillverkare
      Sharp
      Modell
      Pocket Computer PC-1246
      Lansering
      1 januari 1984
      CPU
      4-bitars CMOS
      ROM
      18 kB
      RAM (totalt)
      2 kB
      RAM (tillgängligt)
      1 278 byte
      Skärm
      1 rad × 16 tecken
      Mått
      135 × 70 × 10 mm
      Vikt
      95 g (med batterier)
      Ström
      2 × CR-2032 litiumbatterier

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Sord M5 – Japans bortglömda hemdator som nästan blev en standard

      I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.

      När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.

      En kompakt dator i spelkonsolens skepnad

      Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.

      Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.

      Program på kassett – eller patron

      Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.

      För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:

      • BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
      • BASIC-G (grafik och ljud)
      • BASIC-F (flyttalsaritmetik)
      • FALC, ett enklare applikationspaket

      Internationell spridning – med lokala varianter

      Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.

      I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.

      Spel från arkadjättarna

      Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:

      • Galaga
      • Dig Dug
      • Mappy
      • Super Pac-Man
      • Bosconian
      • Moon Patrol

      Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.

      En kort livslängd i skuggan av MSX

      Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.

      I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.

      Ett stycke datorhistoria

      I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.

      Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.

      Innehåll på youtube om Sord M5

      Faktaruta: Sord M5
      Typ
      Hemdator
      Tillverkare
      Sord Computer Corporation
      Lansering
      November 1982
      Processor
      Zilog Z80A, 3,58 MHz
      Minne
      4 kB RAM, 16 kB VRAM
      Grafik
      TMS9918 (256×192, 16 färger)
      Ljud
      SN76489 (3 kanaler + brus)
      Lagring
      ROM-patroner, kassettband
      Språk/BASIC
      BASIC-I, BASIC-G, BASIC-F (via patroner)
      Anslutningar
      TV/video/ljud ut, Centronics 16-pin, kassett (DIN)
      Kända spel
      Ca 42 titlar
      Såld som
      CGL M5 (UK), “Game M5” (Takara, Japan), varianter i Sydkorea
      Kort sagt: En kompakt japansk hemdator med arkadinfluenser som snabbt hamnade i skuggan av MSX-eran.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Compis – den svenska skoldatorn som tiden sprang ifrån

      I mitten av 1980-talet bestämde sig Sverige för att bygga sin egen framtid i kisel. Resultatet blev Compis – en statligt framtagen skoldator som på pappret var avancerad, men som i praktiken isolerade en hel generation elever från den datorvärld som redan fanns utanför klassrummet.

      I mitten av 1980-talet tog Sverige ett i dag närmast otänkbart beslut: staten skulle utveckla en egen dator, särskilt avsedd för användning i den svenska skolan. Resultatet blev Compis, marknadsförd som COMPIS, en förkortning av Computer In School. Officiellt var namnet engelskt, men ordleken med det svenska ordet kompis var svår att missa.

      Compis utvecklades inom ramen för projektet TUDIS – Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan, som startade 1981 på initiativ av Styrelsen för teknisk utveckling. Syftet var att ersätta den tidigare skolstandarden ABC 80 och skapa en enhetlig, framtidssäker datorplattform för undervisning. Projektet blev tidigt omdiskuterat, både tekniskt och pedagogiskt.

      Efter att utvecklingsbolaget Svenska Datorer AB gått i konkurs övertogs tillverkningen av det Televerksägda bolaget Telenova, medan Esselte Studium ansvarade för framtagning av läromedel och programvara. Datorn började levereras till skolorna omkring 1985 men såldes aldrig till privatpersoner, vilket redan från början begränsade dess spridning och relevans utanför skolvärlden.

      Teknik och konstruktion

      Rent tekniskt var Compis ingen dålig dator. Den var utrustad med en Intel 80186-processor klockad till 8 MHz och levererades med 128 eller 256 kB internminne, senare utbyggbart till cirka 768 kB. Operativsystemet var CP/M-86, en 16-bitarsvariant av det etablerade CP/M-systemet.

      Grafiklösningen var för sin tid avancerad. Grundmodellen hade en monokrom bildskärm med grön fosfor och upplösningen 640 × 400 pixlar. Senare kom både färgmodeller i samma upplösning och en högupplöst svartvit version på hela 1 280 × 800 pixlar, något som var mycket ovanligt i mitten av 1980-talet. Skärmen innehöll dessutom nätdelen till själva datorn.

      Lagringen skedde normalt via en separat enhet med två 5,25-tums diskettenheter, anslutna med flatkabel. Hårddisk saknades i grundutförandet men kunde användas externt eller delas via nätverk. Compis kunde nämligen kopplas samman i lokala nät där flera arbetsstationer använde en gemensam central hårddisk – ett tekniskt avancerat upplägg för skolmiljöer vid denna tid.

      Datorn var försedd med RS-232-serieport, Centronics-parallellport, anslutningar för skrivare och kassettbandspelare samt uttag för ljuspenna på fronten. Tangentbordet var ett fullstort QWERTY-tangentbord och är än i dag ihågkommet för sin tangent märkt ”Utplåna”, motsvarigheten till dagens Delete.

      Programvara och undervisning

      Compis var tydligt inriktad på undervisning snarare än konsumtion. Det programmeringsspråk som rekommenderades var COMAL, ett pedagogiskt språk som kombinerade strukturer från BASIC och Pascal. Därutöver fanns Compis-Pascal, baserat på Turbo Pascal, samt språk som COBOL och Fortran.

      Bland tillgängliga tillämpningsprogram fanns ordbehandlaren WordStar, AutoCAD samt programpaketet Harmoni, utvecklat av Esselte och innehållande ordbehandling, kalkyl och databas. Det fanns även särskilda program för skolbruk, bland annat för mät- och styrfunktioner via datorns serieport.

      Samtidens alternativ: Atari ST och Amiga

      När Compis började levereras till skolorna fanns redan flera etablerade alternativ på marknaden. Atari ST och Commodore Amiga erbjöd stark grafik, god ljudkapacitet, ett stort och växande programutbud samt en tydlig närvaro både i hemmen och i arbetslivet. De användes för ordbehandling, programmering, grafik, musikproduktion och spel.

      Till skillnad från Compis levererades båda systemen med grafiska användargränssnitt – GEM på Atari ST och Workbench på Amiga – vilket gjorde dem mer lättillgängliga för nybörjare. Trots detta valdes de bort i den svenska skolsatsningen. Resultatet blev att elever undervisades på en plattform som var tekniskt isolerad, medan omvärlden snabbt rörde sig mot standardiserade system med grafiska gränssnitt. Ironiskt nog innebar detta att många elever redan hemma i sina pojkrum hade tillgång till datorer som i praktiken var både mer kraftfulla, mer användarvänliga och mer relevanta för framtida studier och arbetsliv än den dator de mötte i skolan.

      Ett projekt utan framtid

      Det var i grunden inget större fel på Compis som dator. Prestandan var god, grafiken imponerande och konstruktionen genomtänkt. Problemet var i stället att den var just en skoldator – och ingenting annat. När eleverna lämnade skolan mötte de en verklighet där IBM PC-kompatibla datorer redan höll på att bli norm, något som Compis aldrig fullt ut anpassades till, trots viss begränsad PC-kompatibilitet i den senare Compis II.

      Redan omkring 1988 stod det klart att projektet nått en återvändsgränd. Försäljningen stagnerade, stödet minskade och Compis lades slutligen ned. Många datorer blev kvar i skolornas förråd, andra försvann spårlöst.

      I dag lever Compis vidare som ett stycke svensk datorhistoria – ett ambitiöst, välmenande men i slutändan misslyckat försök att genom central planering skapa framtidens skoldator. Kanske står det fortfarande någon bortglömd Compis kvar på en skolvind och samlar damm, som ett monument över en tid då staten ville bygga sin egen digitala väg.

      Här är en kort notis, saklig men lättillgänglig, som kan användas som sidospalt eller faktanotis:

      Notis: Motorola 68000 vs Intel 80186 – vem var snabbast?

      På pappret kan Intel 80186 och Motorola 68000 verka jämförbara, men i praktiken var skillnaderna tydliga. Intel 80186 i Compis kördes vanligtvis i 8 MHz och var i grunden en vidareutveckling av 8086-arkitekturen, med begränsad intern parallellism och smalare intern datapath. Motorola 68000, som användes i Atari ST och Commodore Amiga, kördes också ofta i 8 MHz, men hade en intern 32-bitars arkitektur, fler register och effektivare instruktioner.

      I verkliga program – särskilt grafik, multitasking och beräkningsintensiva uppgifter – presterade 68000 oftast märkbart bättre per MHz än 80186. Detta gjorde att Atari ST och Amiga kunde upplevas som snabbare och mer responsiva, trots liknande klockfrekvenser. Intel 80186 hade fördelen av x86-kompatibilitet, men när det gällde rå prestanda och arkitektonisk elegans låg Motorola 68000 steget före under mitten av 1980-talet.

      Compis – fakta
      Typ
      Svensk skoldator (”COMPuter In School”)
      Utvecklare
      Telenova (ursprungligen Svenska Datorer AB)
      Period
      Mitten av 1980-talet (lansering ca 1985, avveckling ca 1988)
      Processor
      Intel 80186, 8 MHz
      Minne
      128–256 kB (utbyggbart upp till ca 768 kB)
      Operativsystem
      CP/M-86
      Lagring
      En eller två 5,25" diskettenheter (hårddisk som tillval/externt)
      Grafik/skärm
      Rastergrafik; vanligt 640×400 (monokrom grön/färg), även 1280×800 (sv/v)
      Portar
      RS-232 (serie), Centronics (parallell)
      Känt kännetecken
      Tangenten "Utplåna" (motsv. Delete)
      Not: Specifikationer varierade mellan olika Compis-modeller och versioner.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Agenda VR3 – När Linux fick plats i fickan

      I dag tar vi Linux i fickformat för givet – i telefoner, routrar och uppkopplade prylar av alla slag. Men redan år 2001 fanns en liten, svartvit handdator som visade att ett fullvärdigt Linuxsystem kunde rymmas i handflatan. Agenda VR3 blev aldrig någon storsäljare, men den skrev in sig i datorhistorien som den första kommersiella ”rena” Linux-PDA:n och en tidig förebådare till dagens öppna mobila plattformar.

      En tidig pionjär inom öppna mobila datorer

      I början av 2000‑talet såg världen av handhållna datorer helt annorlunda ut än i dag. Smartphones existerade ännu inte i modern mening, och marknaden dominerades av så kallade PDA:er (Personal Digital Assistants) från tillverkare som Palm och Microsoft. I detta landskap dök Agenda VR3 upp – en liten, anspråkslös apparat som skulle visa sig bli något av en milstolpe för entusiaster av fri och öppen programvara.

      Agenda VR3, lanserad 2001, brukar beskrivas som den första kommersiellt tillgängliga ”rena Linux‑PDA:n”. Det innebar att den inte körde ett specialanpassat eller dolt system, utan ett fullvärdigt Linux – samma grundläggande operativsystem som användes på servrar och persondatorer världen över.

      Varför var Agenda VR3 speciell?

      Vid den här tiden var de flesta handdatorer låsta plattformar. Användaren var hänvisad till tillverkarens appar och utvecklingsverktyg, och möjligheterna att experimentera var begränsade. Agenda VR3 gick i motsatt riktning. Här möttes användaren av:

      • Linuxkärnan som grundsystem
      • Ett klassiskt Unix‑skal (Bash)
      • En riktig terminal
      • Ett grafiskt skrivbord byggt med öppna bibliotek

      För Linux‑användare och utvecklare var detta något helt nytt: en dator som bokstavligen fick plats i fickan, men som fungerade enligt samma principer som större Unix‑system.

      En titt på hårdvaran

      Med dagens mått mätt var Agenda VR3 mycket enkel. Den hade en monokrom pekskärm med upplösningen 160 × 240 pixlar, en MIPS‑processor på 66 MHz, 8 MB arbetsminne och 16 MB flashminne. Strömmen kom från två vanliga AAA‑batterier.

      Trots sina begränsningar erbjöd den funktioner som då var imponerande i en så liten enhet: infraröd kommunikation, seriell port, notifieringsljud och dockningsstation för synkronisering med dator. Allt var utformat för låg strömförbrukning och maximal flexibilitet.

      Programvara och användning

      Agenda VR3 levererades med Linux 2.4 och ett grafiskt system baserat på X11. Användargränssnittet byggde på FLTK, ett lättviktigt grafikbibliotek som lämpade sig väl för hårdvara med begränsade resurser.

      För vanliga användare fanns kalender, adressbok, att‑göra‑listor, e‑post och anteckningar. För mer tekniskt lagda användare öppnade sig betydligt fler möjligheter: det gick att logga in via Telnet eller FTP, köra egna program, och till och med visa grafiska program över nätverk med X‑protokollet.

      Dessutom följde flera spel med – allt från kortspel till enkla varianter av klassiker som Space Invaders och Tetris.

      Ett levande community

      En avgörande faktor för Agenda VR3 var dess användarcommunity. Hundratals tredjepartsprogram skapades av entusiaster runt om i världen och samlades i det så kallade Agenda Software Repository. Här fanns allt från små verktyg till spel och experimentella applikationer.

      Flera av utvecklarna bakom dessa program fortsatte senare att arbeta med andra Linux‑baserade handdatorer, till exempel Sharp Zaurus. På så sätt fungerade Agenda VR3 som en plantskola för idéer och tekniker som senare skulle spridas vidare.

      Kommersiell motgång – teknisk framgång

      Trots sin tekniska originalitet blev Agenda VR3 ingen kommersiell succé. Företaget bakom produkten fick ekonomiska problem, priset sänktes kraftigt och verksamheten lades så småningom ned. En kompatibel version levde dock vidare under annat namn via ett kanadensiskt företag.

      Men även om produkten försvann från butikshyllorna levde idéerna vidare. Agenda VR3 visade att Linux kunde fungera i mycket små och strömsnåla system – en tanke som i dag är självklar inom allt från mobiltelefoner till routrar och IoT‑enheter.

      Lite före sin tid – från VR3 till Android

      Sett med dagens ögon är det svårt att inte dra paralleller mellan Agenda VR3 och moderna mobila plattformar, i synnerhet Android. Även Android bygger på Linuxkärnan och kombinerar ett öppet operativsystem med ett ekosystem av tredjepartsappar. Skillnaden är naturligtvis tid, prestanda och användarvänlighet – men grundidén är förvånansvärt lik. Agenda VR3 visade redan i början av 2000‑talet att Linux kunde fungera i en batteridriven, handhållen enhet med pekskärm och nätverksfunktioner. På så sätt var VR3 ett tidigt experiment som förebådade den utveckling som, nästan ett decennium senare, skulle slå igenom på bred front med Android‑telefonerna.

      Ett stycke datorhistoria

      I dag framstår Agenda VR3 som en teknikhistorisk kuriositet: långsam, svartvit och extremt begränsad jämfört med moderna smarta enheter. Samtidigt var den före sin tid. Den förebådade en framtid där öppna operativsystem, appar från oberoende utvecklare och full nätverksanslutning skulle bli norm även i fickformat.

      Agenda VR3 blev aldrig en massprodukt – men den visade vägen.

      Innehåll på youtube om Agenda VR3

      Faktaruta: Agenda VR3

      • Typ: PDA (handdator) med ”ren” Linux som standard
      • Lansering: Maj 2001
      • Tillverkare: Agenda Computing, Inc. (Irvine, Kalifornien, USA)
      • Skärm: Monokrom pekskärm, 160 × 240 pixlar, bakgrundsbelyst
      • Processor: 66 MHz MIPS
      • Minne: 8 MB RAM
      • Lagring: 16 MB inbyggt flashminne
      • Anslutningar: IrDA och RS-232 (via kabel eller dockningsstation)
      • Ström: 2 × AAA-batterier
      • Programvara (urval): Linux-kärna 2.4.0, XFree86, rxvt, Bash, GUI baserat på FLTK
      • Kuriosa: Kan ses som ett tidigt förstadium till idén bakom senare Linux-baserade mobila plattformar (t.ex. Android)

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Apple Lisa: datorn som föddes före sin tid

      Apple Lisa lanserades 1983 och var en av de mest ambitiösa persondatorer som dittills byggts. Med grafiskt användargränssnitt, mus, dokumentbaserat arbetssätt och avancerad programvara pekade den tydligt mot framtiden – men till ett pris och med en teknisk komplexitet som marknaden ännu inte var redo för. Lisa blev ett kommersiellt misslyckande, men lade samtidigt grunden för Macintosh och det moderna sättet att använda datorer.

      När man pratar om Apple och den grafiska revolutionen är det lätt att hoppa direkt till Macintosh 1984. Men ett år tidigare fanns en annan maskin som redan hade sprungit långt före resten av persondatorvärlden: Apple Lisa. Den blev ett kommersiellt misslyckande – men tekniskt sett var den en av de mest betydelsefulla datorerna som byggts. Lisa är en klassisk historia om hur framtiden ibland kommer för tidigt, blir för dyr, för tung, och ändå formar allt som kommer efter.

      En dator som ville göra kontoret mänskligt

      I början av 1980-talet var datorer i praktiken något man betjänade: man skrev kommandon, lärde sig kryptiska instruktioner, och hade ofta manualer eller specialutbildning som stöd. Lisa var tänkt som motsatsen. Den skulle göra datorn visuell, självklar och kontorsvänlig – en maskin där användaren jobbar med dokument på skärmen på ett sätt som liknar hur man jobbar i verkligheten.

      Lisa lanserades 1983 med en idé som i dag känns självklar men då var radikal: ett grafiskt användargränssnitt med fönster, ikoner och mus – en dator som du pekar på, i stället för att förhandla med via text.

      Xerox PARC och gnistan som tände allt

      Den grafiska idén uppstod inte i ett vakuum. På Xerox PARC i Palo Alto utvecklades under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal koncept som “desktop-metaforen”: filer som papper, mappar som mappar, papperskorg, muspekare och fönster.

      Apple fick se demonstrationer, och Lisa-teamet lade sedan enormt arbete på att göra detta till en kommersiell produkt. Att göra ett forskningskoncept robust, begripligt och massproducerbart är inte “bara att kopiera” – det är en egen ingenjörsdisciplin.

      Namnet: akronym eller dotter?

      Apple sade officiellt att Lisa stod för “Local Integrated Software Architecture”. Samtidigt hette Steve Jobs dotter Lisa, född 1978, och senare medgav Jobs att datorn var döpt efter henne. Resultatet blev en av de där teknikmyterna som säger mycket om epoken: ett namn som både skulle fungera i marknadsföring och bära på en personlig berättelse.

      Hårdvara som var “för mycket” och ändå “för lite”

      På pappret var Lisa imponerande: Motorola 68000 på 5 MHz, 1 MB RAM, en högupplöst svartvit 12-tumsskärm, mus och tangentbord som standard, och stöd för hårddisk.

      Men Lisa bar också på ett klassiskt problem: mjukvaran var för ambitiös för den tidens hårdvara, och hårdvaran var för dyr för marknaden. Operativsystemet försökte göra avancerade saker som minnesskydd och dokumentcentrerade arbetsflöden, men det kunde kosta i form av seg respons och upplevelsen av att datorn “tänker efter” för länge.

      Twiggy-disketterna: en smart idé som blev en akilleshäl

      Lisa 1 levererades med två 5,25-tums Apple FileWare-enheter, ofta kallade “Twiggy”. De erbjöd hög kapacitet för sin tid men fick rykte om sig att vara opålitliga och använde dessutom proprietära disketter.

      Det kan låta som en detalj, men i praktiken är lagring en datorns hjärta. Om användarna inte kan lita på att filer går att spara och läsa tillbaka, spelar resten mindre roll.

      Lisa OS: idéer som senare blev standard

      Lisa hade ett operativsystem som på flera sätt pekade framåt. Det byggde på tanken att datorn ska hjälpa människor arbeta med dokument och uppgifter, inte bara starta program. Det hade också ambitionen att göra systemet stabilare genom minnesskydd, och att låta filhanteringen i gränssnittet faktiskt motsvara hur data organiseras.

      Lisa levererades dessutom med en tydlig “kontorssvit”-idé: ett paket program som skulle räcka för de vanligaste uppgifterna i ett företag. Tanken var att datorn skulle vara en arbetsstation för vanliga användare, inte en specialistmaskin.

      Steve Jobs, intern konkurrens och Macintosh som tog berättelsen

      Apple hamnade i en situation där flera starka projekt konkurrerade samtidigt. Steve Jobs lämnade Lisa-projektet och tog en allt större roll i Macintosh. Macintosh blev billigare, enklare att positionera och kom med ett starkare, mer fokuserat budskap.

      När Macintosh lanserades i januari 1984 framstod Lisa plötsligt som den dyra storebrodern som redan var på väg att bli omsprungen – trots att Lisa på flera punkter var mer avancerad.

      Varför Lisa floppade

      Flera saker drog åt samma håll: priset var extremt högt för sin tid, tredjepartsutbudet av programvara var begränsat, lagringslösningen skadade förtroendet, och den praktiska upplevelsen kunde vara trög. Samtidigt blev Macintosh en billigare intern konkurrent som snabbt tog över både uppmärksamhet och utvecklingsfokus.

      Lisa 2 försökte rätta till en del, bland annat genom att byta diskettlösning och pressa priset. Den sista grenen av familjen levde vidare i form av Macintosh XL, men plattformen försvann i mitten av 1980-talet.

      Den märkligaste epilogen: datorer i en soptipp

      Lisas efterhistoria är nästan lika berömd som maskinen själv. Det finns återgivna berättelser om att tusentals osålda Lisa-enheter till slut förstördes och hamnade på en soptipp i Utah som del av en lageravveckling. Oavsett exakta detaljer säger historien något om hur brutal teknikmarknaden är: en maskin kan vara banbrytande och ändå betraktas som skrot när den inte passar sin tid.

      Arvet: en “bästa förlust”

      Lisa blev aldrig en försäljningssuccé, men den blev en idébank. Mycket av det som gjorde Lisa speciell – synen på gränssnitt, dokument, arbetsflöden och en dator som är byggd för människor – sipprade vidare till Macintosh och sedan vidare ut i hela PC-världen.

      Det är därför Lisa ofta beskrivs som ett av Apples mest viktiga misslyckanden. Den hade rätt vision, men fel tidpunkt. Och i teknik räcker det inte att ha rätt idé. Du måste också ha rätt timing, rätt prisnivå, rätt ekosystem och rätt berättelse.

      Innehåll på youtube om Apple lisa

      Faktaruta: Apple Lisa
      Tillverkare
      Apple (Apple Computer)
      Lanserad
      19 januari 1983
      Tillverkad till
      1 augusti 1986
      Typ
      Persondator (desktop)
      CPU
      Motorola 68000 @ 5 MHz
      Minne
      1 MB RAM (upp till 2 MB)
      Skärm
      12" monokrom, 720×364
      Lagring
      Twiggy-disketter (Lisa 1), senare 3,5" (Lisa 2), ProFile/Widget-hårddisk (vissa modeller)
      Operativsystem
      Lisa OS (Lisa Office System), även Xenix på vissa modeller
      Känd för
      Tidigt grafiskt gränssnitt (GUI) och mus i en kommersiell persondator
      Tips: Vill du göra rutan smalare kan du lägga den i en kolumn/Block-grupp i WordPress.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Commodore SX-64 – den bärbara datorn som bar hela 80-talet i en resväska

      Commodore SX-64 lanserades 1983 som en portabel version av den populära hemdatorn Commodore 64. Med inbyggd färgskärm och diskettstation var den världens första bärbara färgdator och ett tidigt försök att göra persondatorn flyttbar. Trots teknisk innovationshöjd fick modellen begränsad kommersiell framgång, men har i efterhand fått en framträdande plats i datorhistorien.

      I början av 1980-talet var datorer oftast stora, stationära maskiner som hörde hemma på skrivbord eller i särskilda datorrum. Ändå fanns redan då drömmen om något mer rörligt: en dator man faktiskt kunde ta med sig. När Commodore 1983 lanserade SX-64 försökte företaget förverkliga just den visionen – genom att bygga in en komplett Commodore 64 i ett portföljliknande chassi.

      Resultatet blev världens första bärbara färgdator. Den var tung, dyr och full av kompromisser, men samtidigt tekniskt imponerande och långt före sin tid.

      En bärbar dator – på 10,5 kilo

      Commodore SX-64 vägde omkring 10,5 kilogram och bars med ett kraftigt handtag som även fungerade som stöd när datorn ställdes upp på ett bord. Den tillhörde det som senare kom att kallas ”luggables” – datorer som gick att bära, men knappast smidigt transportera.

      Trots sin vikt var den självförsörjande. SX-64 hade en inbyggd femtums färgskärm av CRT-typ, en inbyggd 5¼-tums diskettstation och full kompatibilitet med Commodore 64. Till skillnad från samtida bärbara datorer som Osborne 1 och Kaypro II, vilka använde monokroma skärmar, kunde SX-64 visa färggrafik och spela avancerat ljud.

      En Commodore 64 – men inte riktigt som vanligt

      Tekniskt sett var SX-64 i stort sett identisk med Commodore 64. Den använde MOS Technology 6510-processorn på omkring 1 MHz, hade 64 kilobyte RAM, VIC-II-grafikchip med 16 färger och sprites samt det välkända SID-ljudchipet med tre oscillatorer och analogt filter.

      Samtidigt gjordes flera förändringar. För bättre läsbarhet på den lilla skärmen ändrades standardfärgerna till blå text på vit bakgrund. Det såg mer professionellt ut, men orsakade kompatibilitetsproblem med program som antog C64:ans klassiska blå bakgrund.

      Dessutom saknade SX-64 både kassettport för bandspelare och RF-utgång för TV. Commodore ansåg att den inbyggda skärmen och diskettstationen gjorde dessa anslutningar onödiga, men i praktiken innebar det begränsningar för vissa tillbehör och äldre mjukvara.

      Strömförsörjning och expansion – akilleshälen

      Till skillnad från den vanliga Commodore 64 hade SX-64 ett internt nätaggregat. Det gav ett mer integrerat och robust yttre, men begränsade möjligheterna till expansion. Vissa tillbehör, särskilt RAM-expansionsenheter, drog mer ström än nätaggregatet klarade av.

      Resultatet blev att kompatibiliteten varierade mellan olika modeller och tillbehör. Många entusiaster löste problemen genom modifieringar, till exempel genom att använda externa nätaggregat till expansionsenheter.

      DX-64 – datorn som nästan släpptes

      Commodore presenterade även planer på en DX-64, en variant med två inbyggda diskettstationer. Den väckte stort intresse, men den svaga försäljningen av SX-64 gjorde att projektet stoppades innan någon bred lansering hann ske. Ett mycket litet antal exemplar uppges ha existerat, men DX-64 blev aldrig en kommersiell produkt.

      Ungefär samtidigt presenterades också SX-100, en planerad version med monokrom skärm. Inte heller denna modell nådde marknaden.

      Varför misslyckades SX-64 kommersiellt

      Trots sin tekniska särställning blev SX-64 ingen försäljningssuccé. Den var dyr, tung och hade en liten skärm. Samtidigt erbjöd konkurrenter som Compaq Portable kraftfullare 16-bitarsdatorer med MS-DOS, vilket lockade företagsanvändare. För hemmabruk var en vanlig Commodore 64 betydligt billigare och mer flexibel.

      Kombinationen av högt pris, nischad målgrupp och hård konkurrens gjorde att SX-64 fick svårt att hitta sin plats på marknaden.

      Ett misslyckande som blev ett kultobjekt

      Trots detta fick SX-64 en trogen skara användare. Den användes flitigt av användargrupper, utvecklare och demonstratörer som uppskattade möjligheten att snabbt packa upp en komplett dator med färg, ljud och diskettstation.

      I dag betraktas Commodore SX-64 som ett samlarobjekt och ett viktigt stycke datorhistoria. Den är uppskattad för sin design, sin ingenjörskonst och sitt modiga försök att tänja på gränserna för vad en dator kunde vara.

      En portabel framtid som kom för tidigt

      SX-64 var ingen bärbar dator i modern mening, men den pekade tydligt mot framtiden. Den visade att idén om en flyttbar, självständig dator var både möjlig och lockande, även om tekniken ännu inte var mogen.

      I efterhand framstår Commodore SX-64 som ett djärvt experiment: tung, varm och högljudd, men samtidigt banbrytande. En dator som bokstavligen bar 1980-talets datorrevolution i sina händer.

      Innehåll på youtube om Commodore SX 64

      Och så reklam

      Faktaruta: Commodore SX-64
      Typ Portabel (“luggable”) hemdator
      Lanserad 1983 (släppt i december)
      Tillverkare Commodore
      CPU MOS Technology 6510 (~1 MHz)
      Minne 64 kB RAM + 20 kB ROM
      Grafik VIC-II (320×200, 16 färger, sprites)
      Ljud SID 6581
      Inbyggd skärm 5″ färg-CRT (komposit)
      Inbyggd lagring 5¼” diskettstation (1541-intern variant)
      Operativsystem Commodore KERNAL + Commodore BASIC 2.0
      Vikt ca 10,5 kg
      Kännetecken Världens första bärbara färgdator; standardfärger blå text på vit bakgrund
      Tillverkning Utgick 1986
      Tips: I vissa program kan standardfärgerna behöva ändras för bättre kompatibilitet med “vanliga” C64.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • VTech Laser 200/210 – 99-dollarsdatorn som blev en hel datorfamilj

      VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.

      År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.

      De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.

      En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet

      Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.

      Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.

      Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.

      Den globala maskinen som bytte namn överallt

      En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.

      I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.

      Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.

      Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola

      Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.

      Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.

      När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.

      Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig

      Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.

      Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.

      Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge

      När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.

      Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.

      Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.

      Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering

      En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.

      För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.

      Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.

      Varför den här lilla datorn är värd att minnas

      VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.

      Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.

      Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.

      Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube

      Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
      Typ
      8-bitars hemdator
      Lansering
      1983
      Processor
      Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
      RAM
      Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
      ROM
      16 kB
      Grafik
      Motorola 6847 (text och enkel grafik)
      Lagring
      Kassettband, diskdrive (tillbehör)
      Kända namn
      Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
      Efterföljare
      Laser 310 (Dick Smith VZ300)
      .

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor

      I mitten av 1960-talet började datorer för första gången svara direkt på vad människor skrev. Det skedde inte på skärmar, utan på papper – med ljudet av en elektrisk skrivmaskin i bakgrunden. IBM 2741 var en av de viktigaste länkarna mellan människa och stordator och gjorde interaktiv datoranvändning möjlig långt innan bildskärmsterminaler blev vardag.

      IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor
      När vi i dag tänker på datorer ser vi framför oss skärmar, tangentbord och tysta tangenttryckningar. Men i mitten av 1960-talet lät datorer mer som kontor: de knackade, slamrade och skrev bokstäver direkt på papper. En av de mest inflytelserika maskinerna från denna tid var IBM 2741, en skrivande datorterminal som kom att spela en viktig roll i övergången från batchkörning till interaktiv datoranvändning.

      Ett stort steg bort från teletype-eran
      IBM 2741 introducerades 1965 och var i grunden en kraftigt modifierad IBM Selectric-skrivmaskin, försedd med elektronik som gjorde att den kunde kopplas direkt till en dator. Jämfört med dåtidens teletype-maskiner var den ett tekniksprång: cirka 50 % högre utskriftshastighet, betydligt tystare drift, bokstavskvalitet snarare än ”telegramstil”, både versaler och gemener samt utbytbara typhjul som gav olika typsnitt och symboluppsättningar. Plötsligt kunde användare skriva kommandon och få svar direkt – allt på papper.

      Datorn flyttar ut från maskinrummet
      IBM 2741 användes främst tillsammans med IBM System/360, men förekom även med andra IBM-system och ibland med icke-IBM-miljöer där man behövde snabb och snygg utskrift. Till skillnad från stora konsolskrivare som stod i datorhallar var 2741 byggd för fjärranvändning. Den kunde placeras i ett kontor eller klassrum och kopplas upp via telefonlinje, vilket gjorde att fler kunde arbeta interaktivt utan att befinna sig nära själva stordatorn.

      Mekanik möter digital logik
      Tekniskt var IBM 2741 en hybrid. Den kombinerade Selectric-mekanik – där ett roterande typhjul slår fram rätt tecken – med IBM:s SLT-elektronik och ett seriellt gränssnitt av RS-232-typ. Terminalen arbetade kring 14 tecken per sekund och använde ett serieformat med startbit, sex databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar. En detalj som skiljde den från senare ASCII-terminaler var att den mest signifikanta databiten skickades först.

      Skiftlägen och teckenuppsättningar
      Som hos dåtidens kontors-Selectrics fanns omkring 88 tryckbara tecken plus mellanslag och vissa styrkoder. Det räckte inte för att få in hela EBCDIC eller ASCII inklusive gemener, så terminalen använde skifttecken för att växla läge och därmed nå fler symboler än vad sex databitar kan beskriva direkt. Nackdelen var att utskriftshastigheten i praktiken kunde sjunka, eftersom extra skifttecken behövde skickas för att få fram rätt tecken på papper.

      Två varianter – olika kodning, olika beteende
      IBM 2741 fanns i två huvudvarianter: en med ”correspondence coding” och en med PTT/BCD eller PTT/EBCD. Skillnaden låg bland annat i hur tecken var placerade på typhjulet och vilka tilt-/rotationskoder som behövdes för att slå fram ett visst tecken. En ”correspondence”-maskin kunde använda standard-typhjul från kontors-Selectrics, medan PTT-varianter krävde specialelement och hade mindre urval av typsnitt. Elementen gick att byta fysiskt – men resultatet blev ”gibberish” om kodningen inte matchade. Detta påverkade även mjukvaran, eftersom värddatorn behövde kunna avgöra vilken typ av terminal som var ansluten.

      En terminal som gjorde APL möjligt i praktiken
      IBM 2741 blev starkt förknippad med programmeringsspråket APL. APL var fyllt av specialsymboler och krävde därför en särskild tangentbords- och typhjulslösning. IBM implementerade APL som ett timesharing-system på System/360 under namnet APL\360, och i den miljön var IBM 2741 (eller IBM 1050 med APL-element) i praktiken en nyckelkomponent. Många av symbolerna skapades genom skiftade nedslag och övertryck (overstrike), och alfabetet var begränsat men kompletterades av den stora mängden APL-tecken.

      En oväntad roll i ALGOL 68-historien
      Även ALGOL 68, ett språk definierat med många specialtecken, drog indirekt nytta av att APL-typhjulet fanns. Flera av de symboler som behövdes för standarddokumentet fanns redan på APL-elementet, vilket gjorde att det kunde användas för att producera delar av språkspecifikationen – trots att APL och ALGOL inte är nära släkt.

      Enkel linjeprotokoll – och en tidig “break”-funktion
      Kommunikationen var enkel och symmetrisk. Meddelanden började med ”circle D” och slutade med ”circle C”, och man antog ett bestämt skiftläge vid start. När den andra änden sände var tangentbordet låst. Men operatören kunde avbryta med ATTN-tangenten, som skickade en lång ”spacing condition” (en paus i signaleringen) som tolkades som ett inramningsfel – ungefär som en break-signal på senare ASCII-terminaler. Om systemet respekterade avbrottet stoppade det sändningen och markerade slutet på meddelandet, varefter användaren fick kontroll igen.

      Besläktade maskiner och kloner
      IBM 2740 var en närbesläktad modell som saknade avbrottsfunktionen och uppringt stöd, men som kunde fungera i punkt-till-punkt-, multipunkt- eller broadcastläge. Den kunde också utrustas med buffer för bättre utnyttjande av snabbare linjer. IBM sålde dessutom Selectric-mekaniken till andra tillverkare, vilket ledde till billigare ”2741-kloner” och integration i andra system – bland annat i vissa brittiska datorlösningar från 1960- och 70-talen.

      Nedgången: daisy wheel, ASCII och videoterminaler
      Från mitten av 1970-talet började IBM 2741 ersättas av terminaler med daisy wheel-mekanismer, som kunde ge likvärdig utskriftskvalitet men med högre hastighet (omkring 30 tecken per sekund), bättre driftsäkerhet och lägre kostnad. De kunde också hantera hela ASCII:s tryckbara tecken, och hade utbytbara hjul även för specialuppsättningar (inklusive APL). När pappersutskrifter inte längre var ett krav tog videobaserade terminaler över. IBM 3767, med punktmatrisskrivare i upp till 80–120 tecken per sekund, var ytterligare ett alternativ.

      Ett mekaniskt minne av den interaktiva revolutionen
      IBM 2741 visar tydligt hur övergången till interaktiv datoranvändning såg ut i praktiken: en robust skrivmaskin som blev en kommunikationsenhet, där människor kunde arbeta i dialog med en stordator. Den var långsam med dagens mått, men den gav något som var revolutionerande då – en känsla av direktkontakt med datorn, bokstav för bokstav, rad för rad, på papper.

      Film på youtube som visar hur IBM Golf boll teknik fungerar.

      Fakta: IBM 2741
      • Typ: Utskrivande datorterminal (hardcopy) baserad på IBM Selectric-mekaniken
      • Introducerad: 1965
      • Användning: Främst som fjärrterminal till IBM System/360, men förekom även med andra system
      • Utskrift: Bokstavskvalitet med utbytbara typhjul/”typeballs” (olika typsnitt och teckenuppsättningar)
      • Hastighet: cirka 14,1 tecken/sekund
      • Dataformat: seriell överföring med 6 databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar (ej ASCII-baserad)
      • Varianter: ”correspondence coding” samt PTT/BCD eller PTT/EBCD (påverkar både typhjul och kodning)
      • Känd för: Stark koppling till APL (APL-typhjul och tangentbordslayout med många specialsymboler)
      • Avbrott: ATTN-funktion som kunde avbryta sändning (break-liknande signal)
      • Ersattes av: senare ASCII-terminaler och daisy wheel-skrivare under 1970-talet

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • WordStar – ordbehandlaren som formade hur vi skriver på dator

      Under en tid då datorer fortfarande pep, blinkade och krävde tekniskt tålamod för att över huvud taget starta, förändrade ett textbaserat program hur människor skrev. WordStar var mer än bara en tidig ordbehandlare – det var ett verktyg som gjorde datorn till en seriös skrivmaskin, gav makt åt författare, journalister och småföretagare, och lade grunden för många av de arbetsmetoder vi fortfarande använder i dag. Långt innan menyer, möss och färgglada ikoner visade WordStar att effektivt skrivande handlade om flyt, kontroll och fokus snarare än grafik.

      Det är lätt att tro att ordbehandling alltid har sett ut ungefär som i dag: menyer, muspekare, snygga typsnitt och “vad du ser är vad du får”. Men i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var datorvärlden ett lapptäcke av olika maskiner, skärmar och operativsystem – och själva idén att skriva “som på skrivmaskin fast bättre” var fortfarande ny. Mitt i den här pionjärtiden dyker WordStar upp: ett program som på många sätt gjorde ordbehandling till en massmarknadsprodukt och som satte avtryck i hur vi fortfarande arbetar med text.

      Det här är berättelsen om ett stycke mjukvaruhistoria som började på CP/M-datorer, tog över tidiga PC-kontor – och sedan föll offer för samma teknikskifte som det en gång hade ridit in på.

      En start i en värld före standarder

      När WordStar började säljas (under MicroPro International) var mikrodatorer långt ifrån standardiserade. I dag tar vi för givet att en dator har vissa tangenter, viss skärmupplösning och ett operativsystem som beter sig någorlunda likadant mellan olika maskiner. Så var det inte då. Det fanns CP/M-datorer med olika terminaler, olika skrivare och olika sätt att hantera in- och utmatning.

      Här gjorde WordStar något smart: programmet skrevs med så få antaganden som möjligt om hårdvara och operativsystem. Resultatet blev att det gick att porta (flytta) WordStar till många plattformar och ändå behålla snarlika kommandon och arbetssätt. För användare var det guld: lärde du dig WordStar på en maskin kunde du ofta använda det på nästa utan att börja om från noll.

      Och när WordStar dessutom följde med vissa populära datorpaket – bland annat den tidiga “portabla” Osborne 1 – blev det snabbt en sorts standard i den växande marknaden för ordbehandling på små datorer.

      Funktioner som kändes som magi

      Att WordStar blev stort handlade inte bara om marknad och distribution. Det handlade om att det faktiskt gav vanliga människor nya krafter.

      Radbrytning och sidbrytning när du skriver

      Många tidiga ordbehandlare var mer som avancerade textredigerare: du skrev text och fick hoppas att den blev bra när du skrev ut. WordStar gav användaren en för tiden imponerande trygghet genom att visa var sidbrytningar skulle hamna. Skärmen var textbaserad, men att se “här tar sidan slut” gjorde enorm skillnad i arbetsflödet.

      Mail merge – massutskick för småföretag

      WordStar var tidigt ute med kopplad utskrift: att skriva ett standardbrev och automatiskt fylla i namn, adresser och andra fält från en datafil. Sådant var tidigare något man förknippade med dyr kontorsutrustning och stora system – nu kunde en liten firma göra det på en mikrodator.

      Effektivitet via tangentbordet

      WordStar föddes i en tid då många tangentbord saknade piltangenter och funktionsknappar. I stället använde programmet kontrollkommandon: Ctrl + bokstav i sekvenser som blev muskelminne.

      Den mest kända idén är den så kallade WordStar-diamanten: Ctrl-S/E/D/X för vänster/upp/höger/ner (som en diamantform), Ctrl-A/F för att hoppa ordvis och Ctrl-R/C för att bläddra sida upp/ner. För den som skrev mycket kunde detta bli löjligt snabbt: händerna stannade nära “home row” i stället för att flytta runt till specialtangenter eller mus. Det är en av anledningarna till att WordStar länge hade en nästan kultlik lojalitet bland skribenter.

      När portabilitet blev en nackdel

      Det som gjorde WordStar starkt i början – att vara portabelt och försiktigt med hårdvaruberoenden – bidrog också till dess problem senare.

      När marknaden standardiserades kring IBM PC och därefter Windows blev det plötsligt viktigt att utnyttja maskinvaran mer direkt, bli snabbare, integrera fler moderna funktioner och anpassa sig till grafiska gränssnitt, mus och nya användarvanor.

      WordStar bar på ett arv från CP/M-världen: ett gränssnitt och en kodbas som var byggd för en annan epok. Samtidigt sprang konkurrenterna snabbt. WordPerfect blev den dominerande ordbehandlaren från mitten av 1980-talet och Microsoft Word tog över när Windows blev kontorsstandard. Med andra ord hamnade WordStar i en klassisk fälla: det var tidigt bäst på en spelplan som snart ritades om.

      WordStar 2000 – när “förnyelse” kan gå fel

      I mitten av 1980-talet försökte MicroPro göra ett stort strategiskt skifte med WordStar 2000. Tanken var att konkurrera med mer kontorsriktade system, men priset blev högt: gränssnittet förändrades kraftigt och kompatibiliteten med äldre WordStar-filer och arbetsvanor blev sämre än många användare tålde.

      I mjukvaruvärlden är det här ett återkommande drama. En produkt har en stor användarbas som älskar arbetssättet. När företaget försöker “modernisera” riskerar man att tappa exakt de människor som gjorde produkten stor.

      En oväntad och väldigt lång efterhistoria

      Trots att WordStar i praktiken är en produkt från den textbaserade PC-eran försvann det aldrig helt.

      Författare som vägrar släppa taget

      WordStar har haft ett nästan mytiskt rykte bland vissa skribenter. Flera kända namn har använt det långt efter att världen gått vidare, just för att de älskade snabbheten och kontrollen i tangentbordsarbetet. Det finns något fascinerande i det. I en tid av ständiga uppdateringar finns en grupp som säger “nej tack, jag vill bara skriva”.

      Det lever vidare i genvägar och idéer

      En av WordStars mest långlivade effekter är att det bidrog till en kultur av kortkommandon. Att tangentbordsgenvägar är centrala i ordbehandling är i dag självklart – men på den tiden var det en hel filosofi.

      Dessutom har vissa tangentbordsidéer och vanor inspirerat emuleringslägen i andra program och editorer. Det är ett tecken på att WordStar inte bara var ett program, utan ett sätt att tänka kring textarbete.

      Varför WordStar är intressant i dag

      WordStar är inte bara nostalgi. Det är ett tydligt exempel på tre större lärdomar inom teknik och kultur.

      Standarder vinner – men först efter kaoset. WordStar blomstrade när plattformarna var många och splittrade.

      Användarvanor är en superkraft. När människor byggt muskelminne och arbetsflöden kring ett verktyg kan “förbättringar” uppfattas som försämringar.

      Teknikutveckling är inte bara funktioner – det är timing. Att komma sent till ett nytt paradigm (som Windows) kan vara ödesdigert även om produkten är bra.

      Ett program som gjorde skrivandet digitalt på riktigt

      WordStar hjälpte till att flytta skrivandet från skrivmaskinens och den dedikerade ordbehandlarens värld till den personliga datorn. Det gav småföretag och privatpersoner verktyg som tidigare krävde stora system. Och det skapade en arbetsstil där tangentbordet var navet – en stil som många fortfarande svär vid, även när resten av världen klickar.

      WordStar – faktaruta

      Typ
      Ordbehandlingsprogram
      Första version
      Sent 1970-tal (CP/M)
      Utvecklare / utgivare
      MicroPro International (tidiga versioner skrivna av Rob Barnaby)
      Plattformar
      CP/M, MS-DOS, Windows
      Storhetstid
      Tidigt till mitten av 1980-talet
      Känt för
      Tangentbordsstyrning med “WordStar-diamanten” (Ctrl-S/E/D/X), tidig sidbrytnings-/paginavisning, mail merge och snabb textredigering.
      Varför det försvann
      Svårt att modernisera när PC- och Windows-standarderna tog över; konkurrens från WordPerfect och senare Microsoft Word.
      Kuriosa
      Vissa författare fortsatte använda WordStar långt efteråt, ofta för att arbetsflödet via kortkommandon upplevdes snabbare och mer fokuserat.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • VT100 – terminalen som gav datorer ett gemensamt språk

      I slutet av 1970-talet stod datorvärlden inför ett problem som i dag kan verka osynligt: datorer kunde inte ”tala samma språk” när det gällde text på skärm. Varje terminal hade sina egna regler för hur markören flyttades, hur skärmen rensades och hur text formaterades. När Digital Equipment Corporation lanserade VT100 år 1978 förändrades detta i grunden. Terminalen blev inte bara en försäljningssuccé – den lade grunden för den standard som än i dag styr hur terminalfönster fungerar i moderna operativsystem.

      När vi i dag öppnar ett terminalfönster i Linux, macOS eller Windows och skriver kommandon, flyttar markören eller ändrar textens utseende, bygger allt detta på teknik som är över fyra decennier gammal. En av de viktigaste orsakerna till detta är DEC VT100, en datorterminal som lanserades 1978 och som kom att forma hur människor kommunicerar med datorer än i dag.

      Från glasteletyp till smart terminal

      Under 1960- och 70-talen användes datorer främst via enkla textterminaler. Många fungerade i praktiken som elektroniska skrivmaskiner: texten skrevs ut rad för rad och kunde knappt redigeras. Dessa kallades ibland för ”glasteletyper”. Mer avancerade system, som IBM:s terminaler, hade fler funktioner men krävde dyra styrenheter och speciallösningar.

      Digital Equipment Corporation (DEC) valde en annan väg. Med terminaler som VT50 och VT52 visade företaget att en relativt billig terminal kunde vara ”smart” – den kunde själv hantera skärmen, flytta markören och rulla text. VT100 tog detta koncept ett stort steg vidare.

      ANSI-koder – ett gemensamt språk för textterminaler

      Den stora revolutionen med VT100 var stödet för den nya standarden ANSI X3.64. Standarden definierade så kallade escape-sekvenser: korta kontrollkoder som kunde styra hur text visades på skärmen. Med dem kunde program flytta markören, rensa delar av skärmen, byta textstil och mycket mer.

      Tidigare hade nästan varje terminaltillverkare sina egna styrkoder, vilket gjorde program svåra att flytta mellan system. VT100 visade att ANSI-standarden gick att implementera i billig hårdvara. Resultatet blev att ANSI snabbt blev de facto-standard – och samma principer används fortfarande i moderna terminalemulatorer.

      En terminal med egen processor

      VT100 var tekniskt avancerad för sin tid. Den innehöll en Intel 8080-mikroprocessor, eget RAM och ROM samt icke-flyktigt minne för inställningar. Terminalen var alltså inte bara en ”dum” skärm, utan en liten dator i sig.

      Detta möjliggjorde funktioner som:

      • 80 kolumner × 24 rader som standard
      • 132-kolumnsläge för bred text
      • Mjuk rullning, där texten gled istället för att hoppa
      • Textattribut som fet stil, understrykning, blinkning och omvänd video
      • Specialtecken för boxar och formulär

      All konfiguration skedde via menyer direkt på skärmen, vilket var ovanligt användarvänligt för slutet av 1970-talet.

      En enorm kommersiell framgång

      VT100 och dess efterföljare blev en stor försäljningssuccé. Särskilt modeller som VT102 spreds snabbt i universitet, forskningsmiljöer och företag. DEC blev under flera år världens ledande tillverkare av datorterminaler.

      Totalt såldes över sex miljoner terminaler i VT-serien, en anmärkningsvärd siffra för en produktkategori som i dag nästan helt har försvunnit.

      En hel familj – och mer än bara terminaler

      VT100 blev också grunden för en hel produktfamilj. DEC tog vara på det rymliga chassit och byggde varianter med extra funktioner:

      • enklare och billigare modeller
      • terminaler med tidig grafik
      • terminaler med formulär- och blockläge
      • till och med kompletta minidatorer inbyggda i terminalhöljet

      I vissa fall suddades gränsen helt ut mellan terminal och dator.

      Ett arv som fortfarande lever

      Även om de fysiska VT100-terminalerna sedan länge är museiföremål lever deras arv kvar. Nästan alla moderna terminalprogram efterliknar fortfarande VT100 eller dess efterföljare. Kommandon som ls, top, vim och emacs förutsätter i praktiken ett VT100-liknande beteende.

      VT100 var mer än en produkt – den blev ett gemensamt språk mellan människa och dator.
      Det är därför en terminal från 1978 fortfarande påverkar hur vi arbetar vid datorer i dag.

      Filmer på youtube om DEC VT100

      VT100 – Faktaruta
      Tillverkare
      Digital Equipment Corporation (DEC)
      Typ
      Dator-/videoterminal
      Lanserad
      1978 (augusti)
      CPU
      Intel 8080
      Skärm
      12″ CRT, 80×24 eller 132×14 tecken
      Tangentbord
      83-tangenters, löstagbart (högtalare i tangentbordet)
      Anslutning
      RS-232 seriell (tillval: 20 mA strömslinga)
      Minne
      3 KB RAM, 8 KB ROM, 175 byte NVRAM
      Föregångare
      VT50 (VT52-familjen)
      Efterföljare
      VT220 / VT200-serien (från 1983)
      Varför viktig?
      Tidigt, brett stöd för ANSI escape-koder – blev grund för modern terminalstandard.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Jack Tramiel tar över Atari – ett nytt priskrig hotar

      Jack Tramiel, mannen bakom Commodores framgångar och det brutala priskriget på den amerikanska hemdatormarknaden, har köpt Atari för 240 miljoner dollar. Med löften om billigare datorer och nya produkter redan till julen ger han sig nu in i kampen mot både Apple och sitt tidigare företag – med samma hårdföra affärsmetoder som gjort honom både fruktad och framgångsrik.

      Jack Tramiel, Commodores grundare och den oomstridde segraren på USA:s hemdatormarknad, har köpt Atari från Warner Communications för 240 miljoner dollar. Affären markerar slutet på Warners tid som datorägare – och början på vad många bedömare ser som ett nytt, hårt priskrig inom persondatormarknaden.

      Tramiel har redan utlovat nya produkter till januari 1985. Det är troligt att de nya Ataridatorerna kommer att placera sig i det tomrum som i dag finns mellan Commodore och Apple. Dessa båda märken dominerar för närvarande marknaden för billiga persondatorer och hemdatorer.

      – Ataris datorer har varit för dyra, säger Tramiel. Samtidigt ställer han i utsikt att Atari redan till julhandeln i år ska kunna konkurrera på allvar.

      Morgan lämnar efter saneringsarbete

      James Morgan har lämnat Atari efter ett år som, trots allt, varit relativt framgångsrikt. Tidigare astronomiska förluster på omkring 250 miljoner dollar hade reducerats till mer hanterliga nivåer. Däremot lyckades Morgan aldrig få Atari att gå med vinst.

      Morgans huvudsakliga insats bestod i att skära ned olönsam verksamhet. Mycket tyder på att Tramiel nu kommer att fortsätta denna linje – men mer drastiskt.

      ”Affärer är krig”

      Tramiels affärsmetoder beskrivs ofta som en pansargenerals sätt att föra krig. Strategin är att initialt gruppera styrkorna på bred front, men vid ett genombrott omedelbart koncentrera alla resurser till den punkt där motståndaren viker.

      Under förra sommarens priskrig forcerades datorer ut på marknaden i rasande takt. Resultatet blev att omkring 25 procent av de levererade datorerna inte fungerade. Samtidigt övergav Commodore i praktiken sina återförsäljare genom att sänka deras marginaler till noll. Företagets datorer började i stället säljas via varuhus till priser strax över tillverkningskostnaden.

      Detta var en våghalsig chansning – men den lyckades. Hade försäljningen inte ökat tillräckligt för att kompensera de sänkta styckpriserna, skulle Commodore snabbt ha hamnat i en allvarlig likviditetskris.

      Än i dag pågår rättsprocesser mellan före detta återförsäljare och Commodore, som en efterdyning av Tramiels beslut att överge dem till förmån för varuhus och leksaksaffärer.

      Egen chiptillverkning – nyckeln till framgång

      En annan viktig orsak till Tramiels framgångar med Commodore var strategin att kontrollera komponentproduktionen. Den välkända 6502-processorn tillverkades av MOS Technology, ett företag som Tramiel övertog när det befann sig i fritt fall.

      Det är sannolikt att Tramiel nu försöker återuppliva denna strategi även hos Atari för att minska beroendet av underleverantörer och deras prispolitik. Tidigare i år har han gjort investeringar i kaliforniska företag som tillverkar elektroniska komponenter.

      En kontroversiell ledare

      Jack Tramiel har alltid betraktats som en stridbar och kontroversiell gestalt. Hans hårdföra stil – både personligt och affärsmässigt – ledde i januari till att han tvingades lämna sitt eget företag. Ägarintressena kring Irving Gould accepterade honom inte längre.

      När Tramiel nu tar över Atari är det sannolikt att många anställda kommer att få lämna företaget. Bland dem som blir kvar finns det säkerligen flera som ändå ser detta som en lämplig tidpunkt att söka sig vidare.

      Tramiels närmaste medarbetare i Ataris ledning blir hans egen son.

      Frågan är nu om historien ska upprepa sig – och om Atari, under Tramiels ledning, ännu en gång ska kasta om spelplanen på den amerikanska datormarknaden.

      Nyheten ovan kommer ifrån Tidningen persondatorn nr 6, 1984 ,sida 10 ( https://www.stonan.com/carlsson/persondatorn_6_1984.pdf )

      Fakta: Jack Tramiel

      Namn: Jack Tramiel (född Idek Tramielski)

      Född: 13 december 1928, Łódź, Polen

      Död: 8 april 2012, Kalifornien, USA

      Bakgrund: Överlevde Förintelsen och emigrerade till USA efter andra världskriget.

      Känd som: Grundare och vd för Commodore International samt senare vd för Atari Corporation.

      Största framgångar: Arkitekten bakom hemdatorerna VIC-20 och Commodore 64, världens mest sålda hemdator.

      Affärsfilosofi: ”Computers for the masses, not the classes” – avancerad teknik till massmarknadspris.

      Övrigt: Känd för hårdföra affärsmetoder, aggressiv prissättning och strikt kostnadskontroll.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40

      I början av 1980-talet drömde elektronikindustrin om datorer som kunde tas med överallt. Texas Instruments Compact Computer 40 var ett djärvt försök att förverkliga den visionen – en extremt strömsnål och portabel dator som låg tekniskt före sin tid, men som ändå misslyckades med att hitta rätt plats på marknaden.

      När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40

      I början av 1980-talet befann sig datorvärlden i en intensiv experimentfas. Persondatorer flyttade in i vardagsrummen, men drömmen om den verkligt bärbara datorn levde fortfarande mest på ritbord och i marknadsföring. Texas Instruments, redan världsberömt för sina miniräknare och halvledare, ville ta täten även här. Resultatet blev Compact Computer 40 – en maskin som i teorin låg före sin tid, men i praktiken hamnade snett i datorhistorien.

      Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, presenterades 1983 och var tänkt som en portabel dator för studenter, ingenjörer och yrkesverksamma. Till formen liknade den mer en avancerad miniräknare än en traditionell dator. Den hade ett inbyggt tangentbord, en ensradig LCD-skärm och en vikt på runt 600 gram. Det mest slående var dock batteritiden: upp till 200 timmar på fyra AA-batterier. Vid en tid då många hemdatorer knappt kunde flyttas utan att stängas av var detta något helt nytt.

      Under huven satt en 8-bitarsprocessor ur TI:s egen TMS70-familj, klockad till 2,5 MHz. Minnet var mycket begränsat även med dåtidens mått mätt – endast 6 kilobyte RAM i grundutförande – men kompletterades av ett relativt stort ROM-minne med ett inbyggt BASIC-språk. Precis som på många hemdatorer från epoken var användaren tänkt att själv skriva sina program direkt på maskinen. Någon inbyggd lagring för filer fanns dock inte, vilket snart skulle visa sig vara ett allvarligt problem.

      Texas Instruments hade nämligen planerat ett helt ekosystem kring CC-40. Via det så kallade Hexbus-gränssnittet skulle datorn kunna anslutas till skrivare, modem och externa lagringsenheter. Särskilt viktig var den så kallade Wafertape – ett digitalt bandminne baserat på Exatrons “Stringy Floppy”. På pappret skulle detta ge CC-40 möjlighet till verklig filhantering. I verkligheten fungerade lösningen dåligt och nådde aldrig marknaden. Utan extern lagring reducerades CC-40 till en avancerad, men isolerad, BASIC-maskin.

      Mottagandet speglade denna motsägelse. Vissa recensenter såg CC-40 som ett imponerande tekniskt experiment, särskilt för undervisning och matematiska beräkningar. Andra, inte minst tidskriften BYTE, var betydligt mer kritiska. Avsaknaden av klocka, filsystem, programbibliotek och användbart tangentbord gjorde att maskinen jämfördes mer med en vetenskaplig miniräknare än med en riktig dator. Samtidigt sålde Texas Instruments under samma period betydligt kraftfullare hemdatorer för lägre pris, vilket ytterligare urholkade CC-40:s position.

      Ändå är det just detta som gör Compact Computer 40 intressant i dag. Den visar tydligt hur oklart begreppet ”bärbar dator” fortfarande var i början av 1980-talet. CC-40 var inte en laptop i modern mening, men heller inte bara en miniräknare. Den låg någonstans mitt emellan – ett steg på vägen mot dagens ultraportabla datorer, surfplattor och handhållna enheter.

      Texas Instruments planerade uppföljare med bättre skärm, mer minne och lagring, bland annat CC-40 Plus och den ännu mer ambitiösa CC-70. När företaget abrupt lämnade hemdator­marknaden 1983 lades dessa projekt ner. Arvet levde dock vidare i senare produkter som TI-74, där delar av tekniken återanvändes.

      I backspegeln framstår Compact Computer 40 som ett tydligt exempel på hur teknisk innovation inte alltid räcker. Den var energieffektiv, portabel och ingenjörsmässigt elegant – men saknade det som användarna till slut krävde: praktisk användbarhet. Just därför har CC-40 fått en självklar plats i datorhistorien, som symbol för både visionen och fallgroparna i jakten på den bärbara datorn.

      Om Compact Computer 40 på youtube

      Texas Instruments Compact Computer 40 (CC-40)

      • Typ: Notebook-stor portabel dator / avancerad programmerbar kalkylator
      • Tillverkare: Texas Instruments
      • Lanseringsår: 1983
      • Processor: TMS70C20, 8-bit, 2,5 MHz
      • RAM: 6 KB (expanderbart upp till 18 KB)
      • ROM: cirka 34 KB (BASIC och system)
      • Skärm: 1×31 tecken LCD-display
      • Strömförsörjning: 4× AA-batterier eller nätadapter
      • Batteritid: upp till cirka 200 timmars drift
      • Vikt: ungefär 600 g
      • Operativmiljö: Inbyggd TI BASIC-tolk
      • Portar: Hexbus (för skrivare, plotter, modem, RS-232 m.m.)
      • Lagring: Ingen inbyggd masslagring; planerad Wafertape-enhet nådde aldrig marknaden
      • Pris vid lansering: cirka 249 US-dollar (1983)
      • Målgrupp: Ingenjörer, tekniker, studenter och andra som behövde portabla beräkningar och enkel programmering

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare