I en tid då de flesta persondatorer fortfarande var enkla, enkelanvändarsystem tog Sage II ett kliv mot framtiden. Med en kraftfull 68000-processor, stöd för flera samtidiga användare och ett avancerat Pascal-baserat operativsystem visade Sage II redan 1982 hur små datorer kunde fungera som riktiga arbetsstationer snarare än leksaker.
Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början
Sage II var en avancerad dator baserad på Motorola 68000-processorn, utvecklad av Sage Computer Technology och lanserad 1982. Den riktade sig inte till hemmamarknaden utan till utbildning, forskning och tekniskt arbete, och hade funktioner som normalt återfanns i betydligt större och dyrare minidatorer.
Till skillnad från många samtida system var Sage II byggd för fleranvändardrift redan från början. Flera användare kunde arbeta samtidigt via seriella terminaler, ibland till och med med olika operativsystem parallellt.
Hårdvara och konstruktion
Sage II använde en Motorola 68000-krets klockad till 8 MHz och var utrustad med 512 kB DRAM, vilket var mycket generöst för tiden. Datorn saknade inbyggd skärm och tangentbord och användes istället tillsammans med externa seriella textterminaler.
Maskinen levererades med en eller två 5,25-tums diskettenheter och saknade intern hårddisk, något som istället introducerades i den senare Sage IV-modellen. Anslutningsmöjligheterna var omfattande och inkluderade seriella portar för terminal och modem, parallellport för skrivare samt IEEE-488 (GPIB), vilket gjorde datorn attraktiv i laboratorie- och industrimiljöer.
Det fanns två huvudsakliga versioner av Sage II. Den tidiga modellen använde fullhöga diskettenheter och hade ett något högre chassi, medan senare exemplar använde halvhöga enheter och därmed en lägre låda. Dessa varianter kan även särskiljas visuellt genom märkningen på frontpanelen.
UCSD p-System – Pascal som operativsystem
Det primära operativsystemet på Sage II var UCSD p-System, närmare bestämt en fleranvändarvariant av p-System IV. Systemet var skrivet i Pascal och byggde på en virtuell maskin där program kompilerades till ett mellanformat kallat p-code.
P-code kördes inte direkt på processorn utan tolkades av ett program skrivet i maskinkod. Detta innebar en prestandaförlust jämfört med native-kod, men gav i gengäld mycket hög portabilitet. Samma p-code-program kunde köras på vitt skilda hårdvaruplattformar utan omkompilering.
I p-System IV kunde varje användarprogram ha upp till 64 kB kod och 64 kB data. På Sage II användes därför endast en del av det installerade minnet av själva operativsystemet, medan resterande RAM ofta nyttjades som RAM-disk.
Fler operativsystem på samma maskin
Utöver UCSD p-System kunde Sage II köra flera andra operativsystem. Ett av de mest kända var CP/M-68K, men även Unix-liknande system som Idris förekom. Maskinens arkitektur gjorde det möjligt att köra flera operativsystem samtidigt, där olika användare var inloggade på olika seriella portar.
Bland tillgängliga miljöer och språk fanns bland annat Modula-2, FORTRAN 77, BASIC, APL, Lisp och Forth. Detta gjorde Sage II till en mycket flexibel plattform för sin tid, särskilt inom akademiska och tekniska sammanhang.
Maskinens inre
Invändigt bestod Sage II av ett enda stort kretskort som innehöll all systemlogik. Konstruktionen använde uteslutande standardkomponenter, utan specialbyggda kretsar eller programmerbara logikkretsar. Detta gjorde maskinen relativt lätt att dokumentera, reparera och förstå ur ett ingenjörsperspektiv.
Diskettkontrollern var av samma typ som användes i IBM PC, och flera NEC-kretsar hanterade seriell kommunikation, timers och avbrott. Systembussen var exponerad via interna kontakter, vilket möjliggjorde framtida expansion.
Sage IV och Stride-eran
År 1983 lanserades Sage IV, som byggde vidare på samma CPU-kort som Sage II men kompletterades med ett extra kort för mer minne, fler seriella portar och stöd för hårddisk. Senare ombildades företaget till Stride Computer, som introducerade modeller som Stride 440 med snabbare processor och betydligt större minnesmängder.
Vid denna tid hade många användare övergett p-System till förmån för Unix eller CP/M-68K, eftersom begränsningarna i p-code-arkitekturen blev mer märkbara på kraftfullare hårdvara.
En bortglömd men betydelsefull dator
När Sage II introducerades kostade den omkring 3 600 amerikanska dollar, vilket motsvarar en mycket hög investering i dagens penningvärde. Trots sina tekniska fördelar fick den aldrig något större kommersiellt genomslag, men den har i efterhand fått ett gott rykte bland datorhistoriker och entusiaster.
Sage II visar tydligt att idéer som fleranvändardrift, portabel mjukvara och hårdvaruoberoende program redan var väl utvecklade i början av 1980-talet. Den är ett tydligt exempel på hur datorhistorien rymmer många tekniskt imponerande system som hamnade i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika plattformar.
Innehåll på youtube om Sage II
Sage II – bakgrund och tekniska data
Sage II var en avancerad fleranvändardator som lanserades 1982 av Sage Computer Technology i Reno,
Nevada. Den var avsedd för utbildning, forskning och tekniskt arbete och placerade sig mellan
persondatorer och betydligt dyrare minidatorer. Systemet användes via seriella textterminaler och
saknade inbyggd grafik.
Datorn levererades främst med UCSD p-System, ett Pascal-baserat operativsystem byggt kring en virtuell
maskin. Konstruktionen var ovanligt flexibel för sin tid och gjorde det möjligt att köra flera
operativsystem och användare parallellt.
Compact Computer 40, eller CC-40, var Texas Instruments försök att redan i början av 1980-talet göra datorn lika portabel som en anteckningsbok. Med inbyggd BASIC, extremt låg strömförbrukning och fokus på utbildning och professionella beräkningar blev den ett tidigt – men omstritt – steg mot dagens bärbara datorer.
Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, var en liten bärbar dator som utvecklades av Texas Instruments och lanserades våren 1983. Vid en tid då datorer oftast var stora, tunga och stationära försökte CC-40 visa att datorkraft kunde tas med i väskan. Den räknas därför som en av de tidigaste föregångarna till dagens bärbara datorer.
En bärbar dator på 1980-talet
CC-40 var ungefär i anteckningsboksstorlek och vägde runt 600 gram. Den hade en enkel LCD-skärm som bara kunde visa en rad med 31 tecken. Det låter extremt begränsat i dag, men var fullt tillräckligt för textbaserad programmering och beräkningar.
Tangentbordet var integrerat i chassit och datorn kunde drivas antingen med nätadapter eller med fyra vanliga AA-batterier. Batteritiden kunde uppgå till omkring 200 timmar, vilket var mycket imponerande för sin tid.
Programmering i BASIC
En central idé med CC-40 var att den skulle vara lätt att programmera. Därför hade den ett inbyggt BASIC-språk som startade direkt när man slog på datorn. Användaren kunde skriva egna program för beräkningar, utbildning eller enklare simuleringar.
BASIC-tolken liknade den som användes i hemdatorn TI-99/4A, men var anpassad till CC-40:s begränsade minne och skärm. Endast ett program åt gången kunde ligga i minnet, och det användbara arbetsutrymmet var bara några kilobyte stort.
Minnet som aldrig försvann
CC-40 hade 6 kilobyte arbetsminne, vilket kunde byggas ut till 18 kilobyte. Dessutom fanns 34 kilobyte ROM med operativsystem och BASIC. En ovanlig och smart egenskap var att minnet inte raderades när datorn stängdes av. Program och data kunde ligga kvar i flera månader, så länge batterierna inte togs ur.
Däremot saknades permanent lagring. Det gick inte att spara filer på disk eller band. Program kunde bara finnas i minnet, på ROM-kassetter eller skrivas in för hand varje gång.
Hexbus och tillbehör
För att ändå göra datorn användbar i professionella sammanhang utrustades CC-40 med en så kallad Hexbus-port. Via den kunde man ansluta skrivare, plotter, modem och seriella gränssnitt.
Texas Instruments planerade även en bandbaserad lagringsenhet, kallad Wafertape, baserad på teknik från Exatron. Den visades till och med på produktförpackningar, men släpptes aldrig eftersom den ansågs för opålitlig.
Hur togs CC-40 emot?
Mottagandet i pressen var splittrat. Datortidningen BYTE var mycket kritisk och pekade på avsaknaden av filsystem, klocka och extern lagring. De menade att CC-40 i praktiken fungerade bättre som en avancerad vetenskaplig miniräknare än som en riktig dator.
Andra var mer positiva. Tidningen Creative Computing lyfte fram den kraftfulla BASIC-miljön och det permanenta minnet som stora fördelar, särskilt för utbildning och tekniska beräkningar.
Projekt som aldrig nådde marknaden
Texas Instruments hade långtgående planer för CC-40-familjen. En förbättrad modell, CC-40 Plus, skulle ha fått kassettband för lagring. Ännu mer ambitiös var Compact Computer 70, med större skärm, grafik och mer minne.
När Texas Instruments drog sig ur hemdatormarknaden 1983 lades dock alla dessa projekt ned. En del av tekniken levde vidare i den senare modellen Texas Instruments TI-74.
En bortglömd men viktig dator
Compact Computer 40 blev ingen försäljningssuccé, men den är ett viktigt steg i datorhistorien. Den visar hur tidigt idén om verkligt bärbara datorer fanns och vilka kompromisser som krävdes innan teknik, lagring och mjukvara hunnit ikapp.
I dag är CC-40 främst ett samlarobjekt och ett exempel på hur innovation ibland kommer före sin tid.
Youtube innehåll om TMS CC-40
Tekniska fakta: TI Compact Computer 40 (CC-40)
Tillverkare
Texas Instruments
Typ
Portabel dator (notebook-storlek)
Lansering
Mars 1983
Pris vid lansering
249 USD (1983)
CPU
TI TMS70C20, 2,5 MHz (8-bit)
RAM
6 KB (utbyggbart till 18 KB)
ROM
34 KB
Skärm
LCD, 1 rad / 31 tecken
Mjukvara
Inbyggd BASIC-tolk; program via ROM-kassetter eller manuell inmatning
Lagring
Ingen permanent lagring (extern “Wafertape” planerad men ej släppt)
Anslutningar
Hexbus (tillbehör som skrivare, plotter, RS-232, modem)
Teletype Model 33 var inte bara en skrivmaskin med sladd – den var porten in i datorernas barndom. På 1960- och 70-talen stod den och skramlade i kontor, universitet och datorhallar och gjorde något revolutionerande: den lät människor prata med datorer genom text. Med ASCII som gemensamt språk, hålremsor som minne och en ständigt surrande motor som drivkraft formade den hur vi skrev program, hur terminaler fungerade och till och med varför e-postadresser har ett @. Innan skärmarna tog över var det här ljudet av datorer i arbete – en rad i taget.
När vi i dag öppnar ett terminalfönster och skriver kommandon känns det självklart att datorn svarar med text. Men detta sätt att arbeta uppstod inte med bildskärmar och tangentbord, utan med en bullrig elektromekanisk maskin från 1960-talet: Teletype Model 33.
Mellan 1963 och 1981 var Teletype Model 33 en av de viktigaste länkarna mellan människa och dator. Den användes i kontor, laboratorier, skolor och datorhallar världen över och kom att påverka allt från teckenkodning till hur operativsystem fungerar än i dag.
En skrivmaskin för den digitala tidsåldern
Teletype Model 33 utvecklades av Teletype Corporation och introducerades 1963 som en lågkostnadsmodell för lättare kontorsbruk. Den var mindre, billigare och enklare än tidigare teleprintrar och kostade omkring 1 000 dollar vid lanseringen, vilket gjorde den tillgänglig för betydligt fler användare än tidigare.
Maskinen fungerade både som tangentbord och skrivare. Varje tecken som skickades eller togs emot skrevs direkt på papper. Det innebar att all kommunikation blev fysisk: datorns svar låg bokstavligen i en pappersremsa framför operatören.
Över 600 000 exemplar tillverkades, vilket gjorde Model 33 till en av de mest spridda dataterminalerna i historien.
ASCII blir verklighet i praktiken
Teletype Model 33 var en av de första kommersiella produkterna som använde den nystandardiserade teckenkodningen ASCII. Det var avgörande för att olika datorer och kommunikationssystem skulle kunna prata med varandra på ett enhetligt sätt.
Flera kontrolltecken fick sin praktiska betydelse genom just denna maskin. Koder som Ctrl-G (BEL), Ctrl-S och Ctrl-Q användes för uppmärksamhet och flödeskontroll och lever kvar än i dag. Även begreppet ”teletype” lever kvar i Unix-systemens filnamn för terminaler, till exempel /dev/tty.
Tangentbordet stödde dock endast versaler. Små bokstäver och flera specialtecken saknades, vilket påverkade hur tidiga programspråk, kommandon och användargränssnitt utformades.
Terminalen som byggde datorvärlden
Under 1960- och 1970-talen var Teletype Model 33 standardterminal för många minidatorer. Den användes tillsammans med maskiner från tillverkare som Digital Equipment Corporation och var ofta det enda sättet att kommunicera med datorn.
Programmering skedde långsamt och sekventiellt. Kod skrevs rad för rad och varje misstag skrevs obönhörligt ut på papper. Denna begränsning bidrog till ett textbaserat, effektivt arbetssätt som kom att prägla operativsystem som UNIX.
Även internethistorien passerar här. När Ray Tomlinson 1971 valde tecknet @ för e-postadresser gjorde han det helt enkelt för att det fanns på Model 33-tangentbordet och sällan användes till annat.
Mekanik, pappersremsor och olja
Allt i Model 33 drevs av en enda elmotor som gick konstant så länge maskinen var påslagen. Den mekaniska konstruktionen krävde regelbunden smörjning på hundratals punkter. Ljudnivån var hög och ökade markant vid utskrift eller hålremsstansning.
Den vanligaste varianten, Model 33 ASR, hade läsare och stans för åttahåls pappersremsa. Program och data kunde lagras, kopieras och laddas genom remsor med hål, ett tidigt men förvånansvärt robust lagringsmedium.
När glas ersatte papper
Mot slutet av 1970-talet började bildskärmsbaserade terminaler bli billigare tack vare integrerade kretsar och halvledarminnen. Så kallade ”glass teletypes” kunde visa text snabbare, tystare och utan att producera enorma mängder papper.
Videoterminaler som ADM-3A och senare VT100 tog snabbt över marknaden. År 1981 upphörde tillverkningen av Teletype Model 33, även om många maskiner fortsatte användas flera år därefter.
Ett arv som fortfarande lever
Trots sin långsamhet och sitt mekaniska slitage lade Teletype Model 33 grunden för hur människor interagerar med datorer via text. Terminalfönster, kommandorader, styrtecken och till och med e-postadresser bär spår av denna maskin.
Varje gång ett kommando skrivs och avslutas med Enter finns ett direkt arv från en tid då datorer svarade med skrammel, vibrationer och en ny rad text på papper.
SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.
År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.
Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.
En dator man förstod, inte bara använde
SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.
En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.
Begränsningar som skapade kreativitet
Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.
För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.
SS-50 – grunden för ett ekosystem
SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.
Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.
Vidareutveckling och uppgraderingar
Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.
Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig
SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.
I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.
Wang 2200 lanserades 1973, i en tid då datorer fortfarande var stora, dyra och svåråtkomliga. Ändå erbjöd denna relativt okända maskin något som i dag känns självklart: en komplett dator i ett enda skåp, redo att användas direkt. Med inbyggd skärm, tangentbord, lagring och ett programmeringsspråk som startade automatiskt bröt Wang 2200 mot tidens normer och gjorde avancerad datorkraft tillgänglig för företag och myndigheter utan egna datacenter. Den blev aldrig ett hushållsnamn – men dess idéer kom att prägla datorutvecklingen långt framöver.
I början av 1970-talet var datorer fortfarande något mystiskt. De stod i särskilda rum, krävde specialutbildad personal och kostade mer än de flesta företag ens kunde överväga. Ändå fanns det en dator som bröt mönstret. Den hette Wang 2200 och byggdes av Wang Laboratories. I efterhand framstår den som ett av de tydligaste stegen mot den moderna persondatorn – trots att den lanserades flera år innan PC-revolutionen tog fart.
En dator som inte behövde förklaras
När man slog på en Wang 2200 hände något ovanligt för sin tid: datorn var redo att användas direkt. Ingen lång uppstart, inget operativsystem som skulle laddas, inga hålkort eller fjärrterminaler. Skärmen tändes och BASIC-prompten väntade.
Det låter trivialt i dag, men då var det en radikal idé. Datorn var inte byggd för datatekniker – den var byggd för människor som behövde lösa problem.
BASIC som satt i hårdvaran
Hemligheten låg i hur Wang 2200 var konstruerad. Programmeringsspråket BASIC låg inte som ett program i minnet, utan var hårdvaruimplementerat i ROM. Det gjorde systemet både snabbare och stabilare än många konkurrenter.
Men ännu viktigare var vad det betydde i praktiken: många användare kunde redan BASIC. Företag behövde inte anställa specialister eller lägga månader på utbildning. Programmering blev ett arbetsverktyg, inte ett hinder.
Liten på utsidan, större inuti
Trots sitt kompakta format var Wang 2200 långt ifrån begränsad. Den kunde byggas ut stegvis med mer minne, bättre lagring och ett stort antal kringutrustningar. Från enkla kassettband gick utvecklingen vidare till disketter och fasta diskar, skrivare, plottrar och kommunikationsutrustning.
Detta gjorde systemet attraktivt för verksamheter som växte – banker, myndigheter, försäkringsbolag och industri. Man kunde börja smått och bygga vidare utan att byta hela datorplattformen.
Dator eller terminal? Båda.
En särskilt smart tanke bakom Wang 2200 var att den kunde fungera både som fristående dator och som intelligent terminal mot större system. Den kunde kopplas till andra Wang-system eller till stordatorer, men behöll samtidigt sin egen beräkningskraft.
I marknadsföringen vände Wang detta till en poäng: man kunde motivera köpet som en kraftfull terminal – och samtidigt få en komplett dator på köpet. Det är ett resonemang som påminner starkt om senare klient-server-lösningar.
En oväntad roll i kalla kriget
Wang 2200 fick också en geopolitisk betydelse. Den användes av sovjetiska planeringsmyndigheter, bland annat Gosplan. Av rädsla för dolda funktioner i västerländsk hårdvara reverse-engineerades systemet, vilket resulterade i den sovjetiska klonen Iskra-226 – fullt programkompatibel med originalet.
Att en amerikansk kontorsdator blev mall för ett sovjetiskt system säger något om hur praktisk och genomtänkt konstruktionen var.
Ett ovanligt långt liv
Wang 2200 var inte en tillfällig produkt. Serien utvecklades under nästan två decennier och gick från diskreta TTL-kretsar till VLSI-lösningar och till slut en version baserad på Intel 80386 i slutet av 1980-talet. Ändå kunde program skrivna på 1970-talet fortsätta att fungera, tack vare den konsekventa BASIC-miljön.
Än i dag körs Wang 2200-program i emulatorer på moderna datorer – ofta snabbare än originalmaskinerna någonsin klarade.
Varför Wang 2200 fortfarande spelar roll
Wang 2200 var ingen hemmadator och ingen stordator. Den var något mitt emellan – och kanske just därför så viktig. Den visade att datorer kunde vara:
direkt användbara
begripliga för vanliga yrkesmänniskor
byggda för verkliga problem, inte bara teknik
När persondatorn senare slog igenom hade många av idéerna redan testats i praktiken av Wang 2200.
Den blev aldrig lika berömd som Apple II eller IBM PC. Men utan maskiner som Wang 2200 hade övergången från datorsalar till skrivbord sannolikt varit både långsammare och svårare.
I efterhand framstår den som precis det som dess egen reklam påstod: en liten dator – med en mycket stor idé.
Innehåll på youtube om Wang 2200
Wang 2200 – faktaruta
Positionering: “Statistics and Number-Crunching Computer” (statistik- och beräkningsdator)
Startpris:$7 400 (listpris, USD)
Språk:16K hardwired BASIC (BASIC hårdvaruimplementerat i ROM)
Standardminne:4 KB RAM
Bildskärm: CRT, 16 rader × 64 tecken
Lagring (grundsystem):konsolkassettstation
Tangentbord: val mellan alfanumeriskt eller BASIC-tangentbord
Utbyggbarhet: minne i 4 KB-steg upp till 32 KB
Utlovat ekosystem:28 större kringutrustningar
Utbyggnad och tillbehör
RAM-pris : $1 600 per 4 KB (upp till 32 KB)
Skrivare: tre typer, sju prisklasser
Plotter: stegmotor för mycket exakt inkrementell plottning
Stor flatbäddsplotter : 31″ × 48″ (pris: $8 000)
Disketter (“floppy”): från $4 500 i enkel/dubbel/trippel konfiguration
Diskettkapacitet : 0,25 / 0,50 / 0,75 MB
Större disk : 1 / 2 / 5 MB fasta eller flyttbara diskar
I/O och media : hålkortsläsare, pappersremsläsare, online-terminaler, BCD- & ASCII-kontrollers
Kommunikation, support och “mjuka” argument
Telekom/terminal-roll: kan uppgraderas för telekommunikation med andra 2200 eller stordator
Budskap: “motivera den som kraftfull terminal och få en ‘gratis’ fristående dator”
Service: 250+ fabriksutbildade tekniker i 105 städer (USA)
Utbildning: gratis programmeringskurser och operatörsskolor (Tewksbury, MA)
Programbibliotek: statistik- och matematik/vetenskap-applikationer
I början av 1980-talet, när persondatorn fortfarande sökte sin identitet, skapade Hewlett-Packard en maskin som var mer vetenskapligt instrument än hemelektronik. Series 80-datorerna, med HP-85 i spetsen, kombinerade skärm, lagring, skrivare och avancerad matematik i ett enda robust skrivbordschassi – byggda för ingenjörer, laboratorier och tekniker som krävde precision, tillförlitlighet och omedelbar nytta snarare än spel och färgglad grafik.
År 1980 befann sig datorvärlden i ett skede av snabb förändring. Hemdatorer började leta sig in i vardagsrum, medan ingenjörer och forskare fortfarande arbetade med dyra minidatorer, stordatorterminaler och avancerade programmerbara kalkylatorer. Det var i detta mellanrum som Hewlett-Packard presenterade sin Series 80 – små vetenskapliga skrivbordsdatorer byggda för arbete snarare än lek.
Den mest kända modellen var HP-85, en maskin som redan från start kändes färdig, genomtänkt och professionell. Den riktade sig till tekniker, laboratorier och industrimiljöer där tillförlitlighet och matematiskt djup var viktigare än färgglad grafik eller spel.
En dator som startade i BASIC
HP-85 var ingen byggsats och ingen dator som krävde kringutrustning för att bli användbar. Skärm, tangentbord, lagring och skrivare satt redan på plats i samma chassi. När man slog på strömmen möttes man direkt av ett BASIC-prompt. Ingen diskett behövde laddas, inget operativsystem startas i bakgrunden. Datorn var redo att arbeta på några sekunder.
Detta sätt att tänka hade Hewlett-Packard med sig från sina tidigare programmerbara kalkylatorer och tekniska desktopsystem. Datorn sågs som ett instrument, ungefär som ett oscilloskop eller en räknare, snarare än som ett hobbyprojekt.
Prestanda bortom klockfrekvensen
Processorn i Series 80 kördes med en klockfrekvens på endast 625 kHz, vilket även på den tiden kunde låta blygsamt. Ändå upplevdes maskinerna som snabba och responsiva. Förklaringen låg i den täta integrationen mellan hårdvara och mjukvara. BASIC-tolken låg i ROM och var skriven specifikt för den interna arkitekturen.
Tal hanterades som flyttal med tolv siffrors precision och mycket stora exponentintervall. Trigonometriska funktioner, logaritmer och avancerad matematik fanns inbyggda från början. Med tilläggs-ROM kunde man dessutom arbeta med matriser, lösa linjära ekvationssystem och utföra beräkningar som annars krävde betydligt större system.
Grafik, band och utskrifter
Den inbyggda bildskärmen var liten men högupplöst för sin tid. Den kunde visa både text och grafik, vilket gjorde det möjligt att rita diagram, kurvor och enkla visualiseringar av mätdata. Den termiska skrivaren var kanske ännu mer imponerande. Den kunde skriva ut exakt det som visades på skärmen, inklusive grafik, något som var mycket användbart i laboratorier och vid dokumentation.
Lagring skedde via små magnetband av typen DC-100. De var långsamma jämfört med diskettstationer, men robusta och tillräckliga för program, mätserier och beräkningsresultat. För många användare var tillförlitlighet viktigare än snabb åtkomst.
Utbyggnad enligt ingenjörskonst
På baksidan av datorn fanns expansionsplatser där man kunde sätta in minnesmoduler, extra ROM eller gränssnitt. Stöd fanns för bland annat GPIB, RS-232 och parallella I/O-lösningar. Allt var noggrant dokumenterat och strikt kontrollerat. Till skillnad från många andra datorplattformar var Series 80 ingen öppen experimentmiljö, utan ett professionellt system där varje del var testad för sitt ändamål.
En hel familj av maskiner
Efter HP-85 följde flera varianter. HP-83 var en billigare modell utan skrivare och bandstation. HP-86 och HP-87 erbjöd större skärmar, mer minne och stöd för externa diskettenheter. För industriellt bruk fanns även rackmonterade versioner utan skärm och tangentbord.
Till de större modellerna kunde man dessutom installera ett instickskort med Z80-processor och köra CP/M. Därmed gick det att använda en del av den programvara som växte fram kring den tidiga mikrodatorstandarden.
Varför blev den inte standard
Trots sin tekniska nivå blev Series 80 aldrig någon dominerande plattform. Marknaden rörde sig snabbt mot billigare persondatorer baserade på öppna arkitekturer och standardiserade komponenter. När IBM PC lanserades och kloner började spridas tog utvecklingen en annan riktning.
Hewlett-Packards datorer var dyrare och mer specialiserade. De var byggda för dem som behövde exakta beräkningar och stabil drift, inte för massmarknaden.
Ett arv av precision
I dag väcker Hewlett-Packard Series 80 stark nostalgi. Många maskiner fungerar fortfarande, och entusiaster har bevarat både hårdvara och mjukvara. Emulatorer gör det möjligt att köra programmen på moderna datorer, och dokumentation finns arkiverad på nätet.
Series 80 representerar en tid då datorer byggdes som verktyg, inte som konsumtionsprodukter. De var skapade för att lösa problem, mäta världen och hjälpa människor att förstå komplexa system. På ett skrivbord kunde man ha ett helt laboratorium, redo att starta med ett tryck på strömknappen.
Capricorn
Capricorn-processorn utmärks ytterligare av sin ovanliga register- och instruktionstäthet, vilket gav ett mycket högt informationsinnehåll per maskincykel. Den mikroprogrammerade styrningen gjorde det möjligt att utföra komplexa operationer, såsom flyttalsaddition, normalisering och avrundning, helt inom registerfilen utan mellanliggande minnesåtkomst. I praktiken kunde en enda instruktion operera på upp till åtta byte långa datavärden, vilket var särskilt effektivt för flyttalsmantissor och BCD-representationer. Detta reducerade både kodstorlek och exekveringstid i numeriskt intensiva program, särskilt i BASIC-tolkens inre loopar.
Den interna registerfilen var fysiskt organiserad för att möjliggöra parallella läs- och skrivoperationer, med upp till åtta samtidiga registerläsningar i den övre registerhalvan. Detta var ovanligt för en 8-bitars CPU vid tiden och möjliggjorde bredare mikroinstruktioner med intern datapath som i praktiken översteg processorordlängden. Den fyrfasiga klockningen användes inte bara för tidsstyrning utan även för att sekventiellt aktivera interna bussar och shifters, vilket minimerade behovet av extra logik och bidrog till den relativt låga effektförbrukningen på cirka 330 mW.
Capricorn saknade både cacheminne och instruktionpipeline i modern mening, men kompenserade detta genom deterministisk exekvering och extremt låg instruktionsoverkostnad. Detta gjorde processorn väl lämpad för realtidsnära uppgifter såsom instrumentstyrning, datainsamling och interaktiv grafik. I HP Series 80-systemen kompletterades CPU:n av specialiserade stödkretsar för DRAM-refresh, CRT-timing och tangentbordsskanning, vilka avlastade huvudprocessorn och gav ett för sin tid ovanligt balanserat system. Tillsammans bildade dessa komponenter en tätt integrerad arkitektur där Capricorn fungerade som en numeriskt orienterad beräkningsmotor snarare än en generell mikrodator-CPU.
Ordlista
ALU
Arithmetic Logic Unit. Den del av processorn som utför aritmetiska beräkningar och logiska operationer.
BCD
Binary-Coded Decimal. Varje decimal siffra representeras separat i binär form; används ofta för att minska avrundningsproblem.
BASIC
Beginner’s All-purpose Symbolic Instruction Code. Högnivåspråk som i HP Series 80 låg i ROM och var tätt integrerat med hårdvaran.
CPU
Central Processing Unit. Datorns huvudprocessor som exekverar instruktioner och styr systemets funktioner.
CRT
Cathode Ray Tube. Bildskärmsteknik baserad på elektronkanoner, vanlig i datorer och instrument under 1970–80-talet.
DRAM
Dynamic Random-Access Memory. Arbetsminne som kräver periodisk uppfräschning (refresh) av innehållet.
Instruktionpipeline
Arkitektur där flera instruktioner behandlas parallellt i olika steg. Capricorn saknar pipeline i modern mening.
Klockfas (fyrfasig klockning)
Fyra icke-överlappande klocksignaler används för att styra interna operationer sekventiellt inom processorn.
Maskincykel
Grundläggande tidsenhet för exekvering av en instruktion i en CPU, ofta bestående av flera klockfaser.
NMOS
N-type Metal-Oxide-Semiconductor. Halvledarteknik vanlig i tidiga mikroprocessorer, ofta med högre effektförbrukning än senare CMOS.
Registerfil
Uppsättning snabba interna register som lagrar data och mellanresultat under exekvering.
ROM
Read-Only Memory. Icke-flyktigt minne med fast programmerad kod, t.ex. firmware och BASIC-tolk.
Shifter
Hårdvaruenhet som utför bitförskjutningar, användbar vid multiplikation/division och normalisering av flyttal.
Tolk (interpreter)
Program som läser och exekverar kod direkt, till skillnad från kompilerad kod. BASIC körs typiskt via en tolk.
Minnesåtkomst
När data läses från eller skrivs till RAM eller annan extern lagring; normalt långsammare än registeroperationer.
Innehåll på youtube om HP serier 80
Faktaruta: Hewlett-Packard Series 80
Lansering: 1980 (första modellen: HP-85)
Målgrupp: ingenjörer, laboratorier, styr- och reglerteknik
Formfaktor: skrivbordsdator med integrerad skärm; vissa modeller även rackmonterade
Atari TT030 var Ataris mest ambitiösa datorprojekt och ett tydligt försök att ta steget från hemmadatorer till professionella arbetsstationer. Med 32-bitars arkitektur, kraftfull Motorola-processor och siktet inställt på Unix-världen representerade TT både kulmen på Atari ST-eran och en framtid som aldrig riktigt hann ikapp sin tid.
År 1990 stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Persondatorer började närma sig arbetsstationernas prestanda, Unix började lämna universitetsmiljöerna och Motorola 68000-familjen betraktades fortfarande som ett seriöst alternativ till Intels processorer. Det var i detta sammanhang som Atari TT030, oftast kallad Atari TT, lanserades – Ataris kanske mest ambitiösa datorprojekt någonsin.
TT var inte avsedd som en vidareutveckling av Atari ST för hemmabruk. Den var från grunden tänkt som en professionell maskin, riktad mot utvecklare, tekniker och avancerade användare. Namnet TT stod för Thirty-Two/Thirty-Two och syftade på en fullt 32-bitars arkitektur, något som tydligt markerade ett brott med tidigare ST-modeller.
Ett tekniskt kraftpaket i grå plast
Kärnan i Atari TT var Motorola 68030 klockad till 32 MHz, kompletterad av flyttalsprocessorn Motorola 68882. För sin tid var detta mycket hög prestanda, särskilt i Unix-sammanhang.
För att bibehålla kompatibilitet med äldre ST-kretsar kördes systembussen i 16 MHz medan processorn arbetade i 32 MHz. Detta innebar att Atari använde en teknik som senare blev vanlig i PC-världen, där processorn körs i högre hastighet än resten av systemet.
Minnesarkitekturen var ovanligt flexibel. Datorn använde både traditionellt ST-RAM för bakåtkompatibilitet och separat TT-RAM för högpresterande applikationer. Med expansionskort kunde TT utrustas med upp till 256 MB RAM, en närmast ofattbar mängd minne vid början av 1990-talet.
Grafiken hanterades av den egenutvecklade TT Shifter, som stödde både klassiska ST-upplösningar och nya VGA-lägen. Mest imponerande var det monokroma högupplösta läget 1280×960, särskilt avsett för professionellt arbete som programmering, CAD och desktop publishing.
Före sin tid – men för sent ute
Ataris ursprungliga vision var att TT skulle bli en fullvärdig Unix-arbetsstation. Maskinen var avsedd att köra Unix System V, i form av Ataris egen variant Atari System V (ASV), komplett med Motif-baserat grafiskt gränssnitt.
Problemet var att Unix-porten dröjde. Under nästan två år levererades TT främst med TOS 3.x, ett snabbt men enkeltrådat operativsystem utan preemptiv multitasking. För en dator som marknadsfördes som arbetsstation skapade detta en tydlig diskrepans mellan hårdvara och mjukvara.
När ASV slutligen blev färdigt 1992 hade marknaden förändrats. Arbetsstationer från Sun och SGI dominerade, samtidigt som PC-världen snabbt tog igen prestandaförsprånget. Priset på cirka 2995 dollar gjorde dessutom TT till en svår investering för den etablerade Atari-publiken.
En teknisk uppvisning utan motstycke i Atari-världen
Trots sin begränsade kommersiella framgång var Atari TT tekniskt imponerande. Den erbjöd äkta SCSI-stöd, intern VME-buss för expansion, flera seriella portar, nätverksmöjligheter, VGA-utgång samt klassiska Atari-funktioner som MIDI-portar och cartridge-plats.
Samtidigt saknades den välkända BLiTTER-kretsen från tidigare ST-modeller. Atari bedömde att den befintliga 8 MHz-varianten skulle bli en flaskhals och valde att inte utveckla en ny 32 MHz-version, vilket var ett kostnadsbeslut som fick konsekvenser för vissa grafiska operationer.
Ett nytt liv efter Ataris sorti
När Atari Corporation lämnade datorbranschen 1993 avslutades produktionen av TT, liksom hela ST-familjen. Det kunde ha varit slutet, men i stället fick datorn ett oväntat efterliv.
Tack vare öppna hårdvaruspecifikationer blev Atari TT en av de första icke-Intel-plattformarna som fick Linux porterat till sig. Kort därefter följde NetBSD, vilket gjorde TT till en populär maskin bland Unix-entusiaster och retrohackare.
I efterhand framstår Atari TT som en tydlig brygga mellan epoker: mellan hemmadator och arbetsstation, mellan proprietära system och öppen källkod, mellan 1980-talets idéer och 1990-talets krav.
Ett nostalgiskt bokslut
Atari TT030 blev aldrig den framgång Atari hade hoppats på. Den var för dyr, för avancerad och lanserades för sent. Samtidigt var den tekniskt djärv och visionär på ett sätt som få andra Atari-datorer varit.
I dag betraktas TT som en kultmaskin – ett bevis på att Atari en gång vågade sikta mot toppen av datorvärlden. En grå, kantig arbetsstation fylld av framtidstankar, och ett stycke datorhistoria som fortfarande fascinerar.
Innehålle på youtube om Atari TT030
Atari TT030 – fakta
Lansering
1990 (US: 1991)
Tillverkare
Atari Corporation
Typ
Persondator / arbetsstationsinriktad
Processor
Motorola 68030, 32 MHz (systembuss 16 MHz)
FPU
Motorola 68882, 32 MHz
Operativsystem
Atari TOS 3.x, Atari System V (ASV), MiNT, MagiC, NetBSD (senare även Linux-port)
Minne
2–16 MB (vanliga konfigurationer); TT-RAM kunde byggas ut betydligt med expansionslösningar
Lagring
3,5" diskett: 720 KB (tidiga) eller 1,44 MB (senare) + ofta intern hårddisk (t.ex. 40–50 MB)
Grafik / lägen
TT Shifter, bl.a. 320×200, 640×480 samt mono 1280×960 (TT high)
När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.
MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR
När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.
För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.
VARFÖR JUST MINIMAX?
Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.
Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.
SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER
ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.
Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.
Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.
KOMPATIBEL – MEN INTE HELT
På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.
I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.
Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.
PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK
ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.
ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.
Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.
PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET
Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.
Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.
ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG
Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.
I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.
En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.
FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX
Tillverkare: Computhink (USA) Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA) Lanseringsår: 1980 Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner Minne: 108 544 byte RAM Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824) Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter) Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm) Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824) Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)
ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.
Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.
I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.
Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.
Ett tangentbord till vardagsrummet
CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.
Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.
Programmering för nybörjare
I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.
Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.
För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.
Olika namn, samma idé
Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.
I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.
Varför blev den ingen succé?
Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.
Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.
Ett viktigt steg i datorhistorien
Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.
Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.
Innehåll på youtube om CompuMate
Fakta: CompuMate SV010
Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.
TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet
I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.
En 16-bitars hjärna med minidator-arv
Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.
Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.
Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet
TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.
Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.
Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig
På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.
Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.
TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse
Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.
Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.
TI-99/4A: den stora omstarten
1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:
fullstort tangentbord med riktig känsla
förenklad intern design
förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
ett mer genomtänkt expansionskoncept
Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.
Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”
En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.
I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.
Talet som blev TI-99:s signatur
Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.
Priskriget: när datorer blev slit-och-släng
TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.
I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.
Varför räckte det inte?
TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:
Hårdvara räcker inte utan mjukvara TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
Arkitekturen var smart men krånglig 16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
Prisstrategin blev en boomerang De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.
Arvet: ett “vad hade hänt om…?”
Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.
Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.
Den Micro-Professor II var en ovanlig persondator från det tidiga 1980-talet – mer utbildningsverktyg än hemdator. Den lanserades 1982 av taiwanesiska Multitech (senare Acer) och byggde på samma processor som Apple II, men med tydliga begränsningar och egna lösningar. Med fokus på programmering, undervisning och till och med stöd för kinesisk BASIC blev MPF-II ett nischat men intressant inslag under den explosiva datorboomens barndom.
I början av 1980-talet exploderade marknaden för hemdatorer. Nya maskiner dök upp nästan varje månad och konkurrensen var stenhård. De flesta minns namn som Apple, Commodore och Sinclair – men i skuggan av dessa jättar fanns också mer udda datorer med tydliga specialroller. En sådan var Micro-Professor II, ofta kallad MPF-II.
Datorn lanserades 1982 av det taiwanesiska företaget Multitech, som några år senare skulle byta namn till Acer. I dag är Acer en global PC-jätte, men i början av 1980-talet experimenterade företaget med utbildnings- och träningsdatorer.
En Apple II – men på sitt eget sätt
MPF-II var en så kallad Apple II-klon. Den använde samma processor, MOS Technology 6502, som Apple II, och den kunde köra Applesoft-kompatibel BASIC. Det innebar att grundläggande program kunde fungera, åtminstone i teorin.
I praktiken var kompatibiliteten begränsad. MPF-II saknade Apples hårdvarubaserade textläge och ritade all text via mjukvara. Tangentbord och grafik låg på andra minnesadresser än hos Apple II, vilket gjorde att de flesta spel och program inte gick att köra direkt. MPF-II var alltså mer inspirerad av Apple II än en fullständig kopia.
Kinesisk BASIC – en ovanlig styrka
En av MPF-II:s mest intressanta egenskaper var stödet för kinesisk BASIC. Vid den här tiden var det mycket dyrt att visa kinesiska tecken i hårdvara. Multitech valde i stället en mjukvarulösning, där tecknen ritades på skärmen av programvara.
Detta gjorde MPF-II särskilt användbar i Asien och i utbildningssammanhang. För skolor och träningscenter var det ett billigt sätt att undervisa programmering på modersmålet. I Europa, Nordamerika och andra regioner såldes dock versioner utan kinesisk lokalisering.
Utbildning före underhållning
Till skillnad från många samtida hemdatorer var MPF-II inte byggd för spel. Jämfört med Commodore 64 eller Sinclair ZX Spectrum hade den enklare grafik, minimalt ljud och ett litet inbyggt tangentbord.
Det fanns spel, men de var oftast enkla arkadliknande titlar eller schack- och logikspel. Tyngdpunkten låg på utbildningsprogram: matematik, BASIC-övningar och demonstrationsprogram för hur en mikroprocessor fungerade. Maskinen såldes ofta tillsammans med manualer och kursmaterial, snarare än spelkassetter.
En märklig men praktisk konstruktion
Designen var ovanlig även för sin tid. MPF-II såg mer ut som en platt plastplatta än en traditionell hemdator. Tangentbordet bestod av små “chiclet”-tangenter, men det gick att ansluta ett nästan fullstort tangentbord som tillbehör.
Invändigt var konstruktionen förvånansvärt servicevänlig. De flesta större kretsar satt i socklar, vilket gör datorn relativt lätt att reparera än i dag. Det säger något om dess ursprung som tränings- och utbildningsmaskin snarare än konsumentprodukt.
Begränsad framgång – men historisk betydelse
MPF-II blev aldrig någon storsäljare. Den sålde i begränsade upplagor, främst i Asien och delar av Europa. I USA märktes den knappt alls. För konsumenter som ville spela spel eller ha en “allt-i-ett-dator” var konkurrensen helt enkelt för stark.
Trots detta har MPF-II en viktig plats i datorhistorien. Den visar hur tidiga persondatorer kunde vara starkt nischade och hur utbildning var ett centralt mål för många tillverkare. Framför allt är den ett tidigt steg i utvecklingen av Acer – från små utbildningsdatorer till en av världens största PC-tillverkare.
Ett tidsdokument från datorboomens barndom
Micro-Professor II påminner oss om en tid då datorvärlden ännu inte var standardiserad. Varje ny maskin var ett experiment, och även datorer som aldrig blev populära kunde spela en viktig roll i spridningen av programmeringskunskap.
Den var kanske aldrig bäst, snabbast eller roligast – men den var annorlunda. Och just därför är MPF-II fortfarande värd att minnas.
Mer på youtube om denna Apple II klon
Faktaruta: Micro-Professor II (MPF-II)
Typ
Persondator / utbildningsdator (Apple II-klon)
Tillverkare
Multitech (senare Acer)
Lanserad
1982
Processor
MOS Technology 6502
Klockfrekvens
1 MHz
RAM
64 KB
ROM
16 KB (inkl. BASIC)
Grafik
48×40 eller 280×192, 6 färger
Textläge
40×24 (renderas via mjukvara)
Ljud
Intern summer (1-bit “beeper”)
Lagring
Kassettband; floppy som tillval
Utgångar
Kompositvideo och RF-modulator (TV-ut)
Särskilt
Fanns i version med kinesisk BASIC; begränsad Apple II-kompatibilitet
År 1941, mitt under brinnande världskrig, byggdes i Berlin en maskin som på ytan såg ut som ett skåp fullt av klickande reläer men som i grunden förändrade människans sätt att räkna och tänka. Z3 var den första fungerande, programmerbara och helautomatiska digitala datorn – en långsam och oansenlig konstruktion som lade grunden för all modern datorteknik och visade att beräkningar kunde utföras av maskiner, styrda av program snarare än av människor.
Z3 – datorn som lade grunden till den digitala eran
År 1941, mitt under andra världskriget, färdigställdes en maskin i Berlin som i efterhand kom att räknas som en av de viktigaste i teknikens historia. Den kallades Z3 och konstruerades av den tyske ingenjören Konrad Zuse. Z3 var den första fungerande maskinen som kombinerade tre avgörande egenskaper: den var digital, programmerbar och helautomatisk. Det är just denna kombination som gör att Z3 ofta beskrivs som världens första verkliga dator.
Till skillnad från dagens datorer saknade Z3 både skärm och lagringsmedia i modern mening. Den var byggd av cirka 2 600 elektromekaniska reläer som klickade av och på för att representera ettor och nollor. När maskinen arbetade fylldes rummet av ett rytmiskt smatter, ett ljud som bokstavligen var beräkningens ljudspår. Reläerna var långsamma och mekaniska, men de gjorde något helt nytt: de utförde logiska operationer helt automatiskt.
Programmering innan datorprogram fanns
Z3 programmerades inte med textkod eller tangentbord, utan med stansad celluloidremsa. På denna remsa fanns hål som representerade instruktioner. Genom att byta remsa kunde man få samma maskin att lösa helt olika problem. Detta var en avgörande idé: hårdvaran behövde inte byggas om för varje ny uppgift. Programmet var fristående från maskinen.
Denna separation mellan maskin och instruktioner är en av de mest grundläggande principerna inom datateknik. Även om Z3 inte lagrade programmen i sitt interna minne, var tanken bakom programmerbarhet redan fullt utvecklad.
En långsam men kapabel räknare
Z3 var extremt långsam med dagens mått. En addition tog nästan en sekund och en multiplikation flera sekunder. Klockfrekvensen låg på bara några få hertz. Trots detta kunde maskinen utföra avancerade beräkningar för sin tid. Den arbetade med flyttal, vilket gjorde den särskilt lämpad för tekniska och ingenjörsmässiga problem som aerodynamik och strukturanalys.
Maskinen kunde arbeta utan mänsklig inblandning så snart programmet väl hade startats. Det var en enorm skillnad jämfört med tidigare räknemaskiner, där varje steg ofta krävde manuell hantering.
Begränsningar som säger något om sin tid
Z3 saknade en funktion som i dag uppfattas som självklar: villkorliga hopp. Den kunde inte fatta beslut under programmets gång, som ”om detta händer, gör så – annars gör något annat”. Alla instruktioner kördes i strikt ordning. Det innebar att vissa typer av problem blev svåra eller opraktiska att lösa.
Trots detta har forskare i efterhand visat att Z3 i teorin kan utföra alla beräkningar som en modern dator, om man accepterar mycket långa och omständliga program. I praktiken var den dock främst ett kraftfullt specialverktyg för matematiska beräkningar.
En maskin som inte fick sin tid
Z3 fick aldrig något stort genomslag under sin samtid. Den ansågs inte tillräckligt viktig för krigsinsatsen, och Zuse fick inte resurser att vidareutveckla den till en snabbare, elektronisk version. Originalmaskinen förstördes under bombningar av Berlin 1943.
Efter kriget hamnade Z3 länge i skymundan när datorhistorien skrevs, särskilt i jämförelse med senare elektroniska maskiner i Storbritannien och USA. Först långt senare började Zuses arbete få det erkännande det förtjänade.
Varför Z3 fortfarande är viktig
Z3 visar att den digitala revolutionen inte började med mikrochip, skärmar eller internet, utan med idéer. Idén att all logik kan reduceras till enkla tillstånd. Idén att en maskin kan styras av instruktioner. Idén att beräkningar kan automatiseras helt.
Alla moderna datorer, oavsett hur snabba eller komplexa de är, bygger ytterst på samma grundprinciper som demonstrerades av Z3 år 1941. Den var långsam, högljudd och klumpig, men den visade vägen. I reläernas klickande tog den digitala tidsåldern sina första verkliga steg.
Filmer om Zuse Z3 på youtube
Faktaruta: Z3
Namn: Z3
Konstruktör: Konrad Zuse
Färdigställd: 1941
Plats: Berlin, Tyskland
Typ: Programmerbar, helautomatisk digital dator
Teknik: Elektromekanisk (reläbaserad)
Antal reläer: ca 2 600
Klockfrekvens: ca 5–10 Hz
Minne: 64 ord × 22 bitar
Programlagring: Stansad celluloidremsa
Användningsområde: Tekniska och matematiska beräkningar
Historisk betydelse: Världens första fungerande programmerbara digitala dator
CP 400 COLOR var en av de mest betydelsefulla hemdatorerna som utvecklades och tillverkades i Brasilien under 1980-talet. Lanserad 1984 av företaget Prológica kombinerade den internationell teknik med lokal anpassning, färgstark design och bred spridning på den brasilianska hemmamarknaden. Som klon av TRS-80 Color Computer 2 blev CP 400 för många användare den första kontakten med programmering, spel och persondatorer, och den kom att spela en viktig roll i landets tidiga datorhistoria.
När hemdatorerna slog igenom globalt i början av 1980-talet utvecklades även en stark inhemsk datorindustri i Brasilien. Ett av de tydligaste resultaten av denna period var CP 400 COLOR, lanserad 1984 av företaget Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores. Datorn kom att bli en av de mest spridda och igenkända brasilianska hemdatorerna under årtiondet.
CP 400 COLOR tillhörde en kategori av datorer som ofta kallades ”nationella kloner”. Den var i praktiken fullt kompatibel med TRS-80 Color Computer 2, men anpassad för brasilianska tekniska och ekonomiska förhållanden. Det innebar bland annat stöd för TV-standarden PAL-M, lokal tillverkning av komponenter och ett formspråk som skilde sig tydligt från den amerikanska förlagan.
En dator för hemmet
CP 400 var konstruerad som en hemdator i ordets klassiska mening. Den skulle användas för spel, programmering, utbildning och enklare tillämpningar i hemmet. Processorn var Motorola MC6809E, klockad till strax under 1 MHz, vilket gav god prestanda för tiden. Grafikdelen byggde på videokretsen MC6847, som möjliggjorde både textläge och flera grafiska lägen i färg.
Program laddades i regel från kassettband, vilket var långsamt men billigt och därför mycket vanligt under denna period. För mer avancerade användare fanns möjlighet att ansluta diskettenheten CP 450, vilket ökade både hastighet och lagringskapacitet avsevärt.
En design som stack ut
En av CP 400:s mest iögonfallande egenskaper var dess utseende. Den första modellen hade ett färgglatt chiclet-tangentbord med små tangenter i olika färger. Formen och färgsättningen togs fram av den italienske arkitekten Luciano Deviá, som ville ge datorn ett lekfullt och heminriktat uttryck. Tanken var att datorn skulle passa in i vardagsrummet snarare än uppfattas som en teknisk industrimaskin.
Designen var dock inte utan nackdelar. Den kompakta konstruktionen kunde i vissa fall leda till överhettning, något som senare åtgärdades i nästa version.
CP 400 COLOR II
I slutet av 1985 lanserades CP 400 COLOR II. Denna modell fick extern strömförsörjning, 64 KB RAM som standard och ett större tangentbord med fler funktionsknappar. Den marknadsfördes som mer professionell och riktad även till avancerade användare.
Trots förbättringarna fick tangentbordet kritik för sämre byggkvalitet än föregångarens. Tangenterna upplevdes som ostadiga, och bland användare fick tangentbordet ett skämtsamt smeknamn på grund av sin fjädrande känsla. Däremot var problemen med överhettning nu lösta.
Operativsystem och tillbehör
Med diskettenheten CP 450 kunde CP 400 köra flera operativsystem, bland annat OS-9 Level 1 och Flex9. Prológica erbjöd även DOS400, som i praktiken var en omdöpt version av Tandy Radio Shacks diskbaserade Color BASIC-system. Detta speglar en tid då licensiering ofta hanterades informellt i den brasilianska datorindustrin.
Maskinen hade ett ovanligt rikt utbud av anslutningar för sin klass: seriell port, joystickportar, kassettgränssnitt, expansionsport och både TV- och monitorgång.
Mottagande och konkurrens
CP 400 blev en kommersiell framgång och stod under en period för en betydande del av Prológicas omsättning. Trots detta var det tekniska stödet begränsat, och utbudet av böcker och tidskrifter var litet jämfört med situationen i USA. Användarna fick i stor utsträckning förlita sig på egen experimentlusta och importerad dokumentation.
I mitten av 1980-talet förändrades marknaden snabbt. Först genom billigare ZX Spectrum-kloner och därefter genom MSX-standarden, som erbjöd bättre grafik och ljud. Mot slutet av decenniet började även IBM PC-kompatibla datorer bli allt mer attraktiva.
Slutet på produktionen och arvet efter CP 400
Tillverkningen av CP 400 och dess tillbehör upphörde i början av 1987. Många användare gick då vidare till MSX-datorer eller till PC-plattformen. Trots sin relativt korta livstid har CP 400 fått en bestående plats i Brasiliens teknikhistoria.
I dag ses CP 400 COLOR som ett tydligt exempel på hur global datorteknik anpassades lokalt under 1980-talet. Den representerar en period av teknisk kreativitet, begränsade resurser och ett starkt intresse för hemdatorer som utbildnings- och nöjesverktyg. För samlare och entusiaster är CP 400 inte bara en dator, utan ett färgstarkt stycke digital kulturhistoria.
Innehåll på youtbue om CP 400
Fakta: Prológica CP 400 COLOR
Tillverkare: Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores (Brasilien)
Lanserad: 1984
Utgången ur produktion: 1987
Typ: Hemdator
Kompatibilitet: TRS-80 Color Computer 2
Processor: Motorola MC6809E, cirka 0,895 MHz
Minne: 16 KB eller 64 KB RAM
ROM: 16 KB (Extended Color BASIC)
Grafik: MC6847, upp till 9 färger
Upplösning: upp till 256 × 192 pixlar (2 färger i högupplöst läge)
Ljud: 6-bitars DAC
Video: PAL-M TV-ut, samt RGB-utgång
Lagring: Kassettband; diskett via CP 450 (upp till två 180 KB-enheter)
När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.
När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.
Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.
En tekniskt enkel men strategiskt genial dator
TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.
Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.
Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen
För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.
Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.
Expansion Interface – nödvändig men ökänd
För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.
Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.
Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald
TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.
Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.
Program, spel och utbildning
TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.
Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.
FCC-krav och slutet för Model I
I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.
År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.
Model III och Model 4 – förfinade efterföljare
TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.
TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.
Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100
Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.
Arvet efter TRS-80
Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.
TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.
Innehåll på youtube om TRS-80
Faktaruta: TRS-80 Model I
Lansering
3 augusti 1977
Tillverkare
Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
Processor
Zilog Z80, ca 1,77 MHz
Minne
4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
Skärm
Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
Lagring
Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
Operativsystem
TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
Programspråk
BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
Känd för
Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
Efterföljare
TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.
Sharp Font Writer FW-560 är ett exempel på en tid då ordbehandling var en egen teknikgren, skild från den allmänna persondatorn. Med avancerad typografi, inbyggd skrivare och stöd för både text och kalkylblad visar maskinen hur specialiserade datorer under 1990-talet kunde erbjuda hög funktionalitet, stabilitet och professionellt resultat i ett enda system.
I mitten av 1990-talet, innan bärbara datorer blev vardagsföremål och långt innan molntjänster och pekskärmar, fanns en särskild kategori maskiner som fyllde ett mycket tydligt behov: fristående ordbehandlare. Ett av de mest avancerade exemplen var Sharp Font Writer FW-560, lanserad omkring 1995.
FW-560 var varken en vanlig skrivmaskin eller en fullständig PC, utan något mitt emellan. Den var konstruerad för ett enda syfte: att producera text och dokument med hög kvalitet, snabbt och tillförlitligt.
En specialiserad dator i ordets rätta bemärkelse
Sharp FW-560 hade ett internt minne på 30 kilobyte, vilket kan låta obetydligt i dag, men var fullt tillräckligt för dess uppgift. Maskinen kompletterades med en 3,5-tums diskettstation som stödde både 720 kB och 1,44 MB MS-DOS-kompatibla disketter. Dokument kunde därmed sparas, arkiveras och flyttas mellan system, något som då var en avgörande funktion i kontorsmiljöer.
Trots sin begränsade hårdvara erbjöd FW-560 funktioner som annars förknippades med betydligt kraftfullare datorer.
WYSIWYG – vad du såg var vad du fick
En av FW-560:s största styrkor var dess högupplösta LCD-skärm på 480×64 bildpunkter. Skärmen kunde justeras för bättre läsbarhet och visade dokumenten i WYSIWYG-läge (What You See Is What You Get). Det innebar att textens layout på skärmen i stort sett motsvarade det färdiga utskriftsresultatet, något som fortfarande inte var självklart vid den här tiden.
Typografi som konkurrensmedel
Sharp lade stor vikt vid presentation och typografi. FW-560 innehöll fem inbyggda typsnitt: Courier, Dutch, Swiss, Script och Futura. Användaren kunde välja mellan tjugo storlekar, från 8 till 48 punkter, inklusive kondenserade varianter. Därtill fanns flera textstilar, skuggmönster och understrykningstyper samt ett omfattande teckenset med över 700 tecken och symboler.
Detta gjorde maskinen särskilt lämpad för brev, rapporter och presentationsdokument där utseendet var viktigt.
Tyst, snabb och professionell utskrift
Den inbyggda skrivaren klarade upp till 70 tecken per sekund i normalläge och 40 tecken per sekund i finläge. Den stödde papper med en bredd på upp till 11,7 tum och arbetade betydligt tystare än äldre skrivmaskiner, vilket gjorde den väl lämpad för kontorsmiljöer.
Mer än bara ordbehandling
Trots sitt fokus på text var FW-560 förvånansvärt mångsidig. Den hade inbyggd stavningskontroll med en ordlista på cirka 80 000 ord och en kraftfull tesaurus. Den kunde konvertera WordPerfect-filer, vilket förenklade samarbete med PC-användare.
Maskinen innehöll även ett kalkylblad med kompatibilitet mot Lotus 1-2-3, inklusive autosumma, ett tjugotal funktioner och sortering. Därutöver fanns en adressbok med 32 fält samt stöd för etikettutskrift.
Ett tidsdokument från den digitala övergångsperioden
Sharp Font Writer FW-560 representerar en tid då datoriseringen ännu inte var helt standardiserad. Specialiserade maskiner kunde vara snabbare, stabilare och enklare att använda än tidens persondatorer. För många användare var en dedikerad ordbehandlare ett tryggare och mer effektivt alternativ än en PC med operativsystem, drivrutiner och risk för systemkrascher.
Att detta exemplar är i utmärkt skick och komplett med originalförpackning, dokumentation, originalfaktura och prislista från oktober 1995 gör det till ett ovanligt välbevarat teknikföremål. Donationen från David Robertson ger dessutom en personlig historisk dimension.
Från vardagsverktyg till kulturarv
I dag är Sharp FW-560 inte längre ett arbetsredskap, utan ett teknikhistoriskt föremål. Den påminner oss om hur snabbt den digitala utvecklingen har gått och om en tid då ordbehandling var en egen disciplin, med maskiner byggda för ett enda ändamål men utförda med imponerande ingenjörskonst.
Video på youtube om FW-560
Teknisk faktaruta: Sharp Font Writer FW-560
Typ: Personlig ordbehandlare / “word processor” med kalkylblad
Tillverkare: Sharp
År: 1995
Internminne: 30 KB
Lagring: 3,5" diskettstation (MS-DOS-kompatibel), 720 KB och 1,44 MB format
I början av 1980-talet, när datorer fortfarande var stationära och strömkrävande, lanserade Sharp en maskin som utmanade hela bilden av vad en dator kunde vara. Sharp PC-1500 var en fullt programmerbar fickdator med 8-bitars processor, riktigt tangentbord och möjlighet till utbyggnad – ett portabelt arbetsverktyg som visade att mobil datorkraft fanns långt innan den bärbara datorn blev vardag.
När Sharp introducerade PC-1500 i början av 1980-talet suddades gränsen mellan miniräknare och dator ut på allvar. Det som vid första anblick kunde se ut som en avancerad räknare visade sig vara något betydligt mer ambitiöst: en kraftfull, programmerbar dator som fick plats i handen – och som i många avseenden var före sin tid.
En liten dator med stora ambitioner
Sharp PC-1500 började säljas i Japan redan 1981 och nådde Europa, Nordamerika och Australien 1982. Den byggde på processorn LH5801, en 8-bitars CPU med arkitektur som påminde om Zilog Z80, men realiserad helt i CMOS-teknik för låg strömförbrukning.
Detta gjorde PC-1500 till en ovanligt kraftfull fickdator jämfört med många samtida modeller som fortfarande använde enklare 4-bitarsprocessorer.
Mer än bara BASIC
Precis som många av Sharps fickdatorer programmerades PC-1500 i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, ingenjörer och tekniskt intresserade användare. Men utvecklingen stannade inte där.
Senare lyckades tyska ingenjörer knäcka systemet och tog fram både assembler och, så småningom, en C-kompilator. Därmed blev PC-1500 ett ovanligt flexibelt system för sin tid, kapabelt att köra betydligt mer avancerad mjukvara än vad Sharp ursprungligen avsett.
Minnet – litet men utbyggbart
Grundutförandet erbjöd 3,5 kB RAM, vilket kunde byggas ut till 7,5 kB, samt 16 kB ROM. Även om detta kan verka extremt begränsat i dag räckte det långt för tekniska beräkningar, statistikprogram och specialskrivna verktyg.
För användare med större behov fanns även ett externt 8 kB minnesmodul, CE-155, som kunde anslutas vid behov.
Ett riktigt tangentbord och en generös skärm
Till skillnad från enklare fickdatorer hade PC-1500 ett fullstort QWERTY-tangentbord i kombination med ett separat numeriskt tangentbord. LCD-skärmen kunde visa 26 tecken, vilket gav betydligt bättre överblick än modeller med kortare textfält.
Detta gjorde maskinen lämplig för längre program, strukturerad inmatning och mer avancerad interaktiv användning.
Strömförsörjning och portabilitet
PC-1500 kunde drivas antingen via nätadapter eller med fyra 1,5-volts batterier. Med måtten 195 × 86 × 25 mm och en vikt på cirka 375 gram inklusive batterier var den portabel, men ändå tillräckligt robust för professionellt bruk i fält.
Tillbehör som gjorde skillnad
Sharp erbjöd ett omfattande tillbehörssystem. Ett av de mest uppskattade var CE-150, en kombinerad skrivare och kassettbandgränssnitt. Med den kunde användaren skriva ut program och resultat samt spara och läsa in data via kassettband.
Ett komplett system med dator, skrivare, kablar och bärväska fungerade i praktiken som ett portabelt datorsystem, långt innan begreppet laptop blivit vardag.
Flera versioner och kloner
Sharp tog fram flera varianter av modellen. PC-1500A var en kostnadsreducerad version med mer minne, och PC-1501 följde senare. Systemet licensierades även till Tandy och såldes som TRS-80 PC-2.
Detta visar att PC-1500 inte bara var tekniskt intressant, utan även kommersiellt framgångsrik.
Pris och målgrupp
I januari 1983 såldes PC-1500 för 169 brittiska pund. Det placerade den i ett segment för seriösa användare som ingenjörer, tekniker, studenter och företag, snarare än som en ren konsumentprodukt.
Ett viktigt kapitel i datorhistorien
I dag är Sharp PC-1500 ett eftertraktat samlarobjekt och ett tydligt exempel på hur mobil databehandling existerade långt före smartphones och bärbara datorer. Med stöd för högnivåspråk, assembler, extern lagring och skrivare var den i praktiken en komplett dator i handformat.
PC-1500 påminner om en tid då varje byte räknades, men där teknisk uppfinningsrikedom gjorde det möjligt att skapa imponerande system med mycket begränsade resurser.
I en tid då datorer fyllde skrivbord och vägde flera kilo lyckades Sharp stoppa en fullt programmerbar dator i fickformat. Sharp Pocket Computer PC-1246, lanserad 1984, är ett fascinerande exempel på hur långt miniatyrisering och lågströmsdesign hade kommit redan under hemdatorns barndom – och hur mycket som faktiskt gick att åstadkomma med bara några kilobyte minne.
När Sharp lanserade Pocket Computer PC-1246 i början av 1984 befann sig persondatorn fortfarande i sin barndom. IBM PC hade funnits i bara tre år, Macintosh var precis runt hörnet – och begreppet bärbar dator betydde i praktiken något som vägde flera kilo. Ändå fanns det redan då datorer som bokstavligen fick plats i fickan.
PC-1246 är ett fascinerande exempel på hur långt ingenjörskonsten hade kommit redan under tidigt 1980-tal.
En riktig dator – i miniatyr
Trots sina blygsamma mått på 135 × 70 × 10 mm och en vikt på endast 95 gram inklusive batterier, var PC-1246 ingen leksak. Det var en fullt programmerbar dator, byggd kring en 4-bitars CMOS-processor, optimerad för extremt låg strömförbrukning.
Datorn hade:
2 kB RAM, varav 1 278 byte tillgängligt för användaren
18 kB ROM, innehållande operativsystem och BASIC-tolk
En textskärm med 1 rad och 16 tecken
Strömförsörjning via två CR-2032-litiumbatterier
Det kan låta absurt begränsat i dag, men 1984 var detta imponerande – särskilt i ett format som kunde ersätta både miniräknare och anteckningsbok.
Programmering i fickan
PC-1246 programmerades i BASIC, vilket gjorde den tillgänglig för studenter, tekniker och hobbyister. Användaren kunde skriva små program för:
matematiska beräkningar
statistik
enkla simuleringar
listor och logikflöden
Med drygt 1,2 kB användbart RAM krävdes dock disciplin. Varje variabel, varje rad kod och varje mellanslag räknades. Detta gjorde programmerandet till en övning i effektivitet – något som många äldre programmerare i dag ser tillbaka på med viss nostalgi.
Skärmen – liten men användbar
Skärmen bestod av en enda rad med 16 tecken, vilket satte tydliga gränser för hur information kunde visas. Ändå var den fullt tillräcklig för sitt syfte. Program kördes rad för rad, resultat visades sekventiellt, och användaren lärde sig snabbt att tänka kompakt.
Detta påverkade inte bara gränssnittet – det påverkade hur man tänkte som programmerare. Istället för grafik och menyer handlade allt om logik, struktur och tydliga utskrifter.
Batteritid som slår moderna prylar
Tack vare den extremt strömsnåla CMOS-processorn kunde PC-1246 köras i månader, ibland år, på två små knappcellsbatterier. Jämfört med dagens smartphones, som kräver daglig laddning, framstår detta nästan som science fiction.
Ett verktyg för sin tid
Sharp riktade Pocket Computer-serien till:
ingenjörer
studenter
ekonomer
tekniker i fält
Den kunde användas för snabba beräkningar på byggarbetsplatser, i laboratorier eller i klassrum – långt från vägguttag och stora datorer.
Ett stycke datorhistoria
I dag är Sharp PC-1246 främst ett samlarobjekt, men också ett viktigt historiskt dokument. Den visar att idén om personlig, mobil databehandling inte föddes med smartphonen – den fanns redan för över 40 år sedan.
Med sina 2 kilobyte RAM, sin 16-teckensskärm och sin 4-bitars CPU påminner PC-1246 oss om en tid då varje byte var dyrbar, men kreativiteten obegränsad.
Det är svårt att inte känna respekt för ingenjörerna som lyckades stoppa en fullt fungerande dator i ett format mindre än ett modernt mobilskal – redan 1984.
I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.
När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.
En kompakt dator i spelkonsolens skepnad
Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.
Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.
Program på kassett – eller patron
Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.
För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:
BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
BASIC-G (grafik och ljud)
BASIC-F (flyttalsaritmetik)
FALC, ett enklare applikationspaket
Internationell spridning – med lokala varianter
Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.
I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.
Spel från arkadjättarna
Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:
Galaga
Dig Dug
Mappy
Super Pac-Man
Bosconian
Moon Patrol
Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.
En kort livslängd i skuggan av MSX
Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.
I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.
Ett stycke datorhistoria
I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.
Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.
I mitten av 1980-talet bestämde sig Sverige för att bygga sin egen framtid i kisel. Resultatet blev Compis – en statligt framtagen skoldator som på pappret var avancerad, men som i praktiken isolerade en hel generation elever från den datorvärld som redan fanns utanför klassrummet.
I mitten av 1980-talet tog Sverige ett i dag närmast otänkbart beslut: staten skulle utveckla en egen dator, särskilt avsedd för användning i den svenska skolan. Resultatet blev Compis, marknadsförd som COMPIS, en förkortning av Computer In School. Officiellt var namnet engelskt, men ordleken med det svenska ordet kompis var svår att missa.
Compis utvecklades inom ramen för projektet TUDIS – Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan, som startade 1981 på initiativ av Styrelsen för teknisk utveckling. Syftet var att ersätta den tidigare skolstandarden ABC 80 och skapa en enhetlig, framtidssäker datorplattform för undervisning. Projektet blev tidigt omdiskuterat, både tekniskt och pedagogiskt.
Efter att utvecklingsbolaget Svenska Datorer AB gått i konkurs övertogs tillverkningen av det Televerksägda bolaget Telenova, medan Esselte Studium ansvarade för framtagning av läromedel och programvara. Datorn började levereras till skolorna omkring 1985 men såldes aldrig till privatpersoner, vilket redan från början begränsade dess spridning och relevans utanför skolvärlden.
Teknik och konstruktion
Rent tekniskt var Compis ingen dålig dator. Den var utrustad med en Intel 80186-processor klockad till 8 MHz och levererades med 128 eller 256 kB internminne, senare utbyggbart till cirka 768 kB. Operativsystemet var CP/M-86, en 16-bitarsvariant av det etablerade CP/M-systemet.
Grafiklösningen var för sin tid avancerad. Grundmodellen hade en monokrom bildskärm med grön fosfor och upplösningen 640 × 400 pixlar. Senare kom både färgmodeller i samma upplösning och en högupplöst svartvit version på hela 1 280 × 800 pixlar, något som var mycket ovanligt i mitten av 1980-talet. Skärmen innehöll dessutom nätdelen till själva datorn.
Lagringen skedde normalt via en separat enhet med två 5,25-tums diskettenheter, anslutna med flatkabel. Hårddisk saknades i grundutförandet men kunde användas externt eller delas via nätverk. Compis kunde nämligen kopplas samman i lokala nät där flera arbetsstationer använde en gemensam central hårddisk – ett tekniskt avancerat upplägg för skolmiljöer vid denna tid.
Datorn var försedd med RS-232-serieport, Centronics-parallellport, anslutningar för skrivare och kassettbandspelare samt uttag för ljuspenna på fronten. Tangentbordet var ett fullstort QWERTY-tangentbord och är än i dag ihågkommet för sin tangent märkt ”Utplåna”, motsvarigheten till dagens Delete.
Programvara och undervisning
Compis var tydligt inriktad på undervisning snarare än konsumtion. Det programmeringsspråk som rekommenderades var COMAL, ett pedagogiskt språk som kombinerade strukturer från BASIC och Pascal. Därutöver fanns Compis-Pascal, baserat på Turbo Pascal, samt språk som COBOL och Fortran.
Bland tillgängliga tillämpningsprogram fanns ordbehandlaren WordStar, AutoCAD samt programpaketet Harmoni, utvecklat av Esselte och innehållande ordbehandling, kalkyl och databas. Det fanns även särskilda program för skolbruk, bland annat för mät- och styrfunktioner via datorns serieport.
Samtidens alternativ: Atari ST och Amiga
När Compis började levereras till skolorna fanns redan flera etablerade alternativ på marknaden. Atari ST och Commodore Amiga erbjöd stark grafik, god ljudkapacitet, ett stort och växande programutbud samt en tydlig närvaro både i hemmen och i arbetslivet. De användes för ordbehandling, programmering, grafik, musikproduktion och spel.
Till skillnad från Compis levererades båda systemen med grafiska användargränssnitt – GEM på Atari ST och Workbench på Amiga – vilket gjorde dem mer lättillgängliga för nybörjare. Trots detta valdes de bort i den svenska skolsatsningen. Resultatet blev att elever undervisades på en plattform som var tekniskt isolerad, medan omvärlden snabbt rörde sig mot standardiserade system med grafiska gränssnitt. Ironiskt nog innebar detta att många elever redan hemma i sina pojkrum hade tillgång till datorer som i praktiken var både mer kraftfulla, mer användarvänliga och mer relevanta för framtida studier och arbetsliv än den dator de mötte i skolan.
Ett projekt utan framtid
Det var i grunden inget större fel på Compis som dator. Prestandan var god, grafiken imponerande och konstruktionen genomtänkt. Problemet var i stället att den var just en skoldator – och ingenting annat. När eleverna lämnade skolan mötte de en verklighet där IBM PC-kompatibla datorer redan höll på att bli norm, något som Compis aldrig fullt ut anpassades till, trots viss begränsad PC-kompatibilitet i den senare Compis II.
Redan omkring 1988 stod det klart att projektet nått en återvändsgränd. Försäljningen stagnerade, stödet minskade och Compis lades slutligen ned. Många datorer blev kvar i skolornas förråd, andra försvann spårlöst.
I dag lever Compis vidare som ett stycke svensk datorhistoria – ett ambitiöst, välmenande men i slutändan misslyckat försök att genom central planering skapa framtidens skoldator. Kanske står det fortfarande någon bortglömd Compis kvar på en skolvind och samlar damm, som ett monument över en tid då staten ville bygga sin egen digitala väg.
Här är en kort notis, saklig men lättillgänglig, som kan användas som sidospalt eller faktanotis:
Notis: Motorola 68000 vs Intel 80186 – vem var snabbast?
På pappret kan Intel 80186 och Motorola 68000 verka jämförbara, men i praktiken var skillnaderna tydliga. Intel 80186 i Compis kördes vanligtvis i 8 MHz och var i grunden en vidareutveckling av 8086-arkitekturen, med begränsad intern parallellism och smalare intern datapath. Motorola 68000, som användes i Atari ST och Commodore Amiga, kördes också ofta i 8 MHz, men hade en intern 32-bitars arkitektur, fler register och effektivare instruktioner.
I verkliga program – särskilt grafik, multitasking och beräkningsintensiva uppgifter – presterade 68000 oftast märkbart bättre per MHz än 80186. Detta gjorde att Atari ST och Amiga kunde upplevas som snabbare och mer responsiva, trots liknande klockfrekvenser. Intel 80186 hade fördelen av x86-kompatibilitet, men när det gällde rå prestanda och arkitektonisk elegans låg Motorola 68000 steget före under mitten av 1980-talet.
Compis – fakta
Typ
Svensk skoldator (”COMPuter In School”)
Utvecklare
Telenova (ursprungligen Svenska Datorer AB)
Period
Mitten av 1980-talet (lansering ca 1985, avveckling ca 1988)
Processor
Intel 80186, 8 MHz
Minne
128–256 kB (utbyggbart upp till ca 768 kB)
Operativsystem
CP/M-86
Lagring
En eller två 5,25" diskettenheter (hårddisk som tillval/externt)
Grafik/skärm
Rastergrafik; vanligt 640×400 (monokrom grön/färg), även 1280×800 (sv/v)
Portar
RS-232 (serie), Centronics (parallell)
Känt kännetecken
Tangenten "Utplåna" (motsv. Delete)
Not: Specifikationer varierade mellan olika Compis-modeller och versioner.
I dag tar vi Linux i fickformat för givet – i telefoner, routrar och uppkopplade prylar av alla slag. Men redan år 2001 fanns en liten, svartvit handdator som visade att ett fullvärdigt Linuxsystem kunde rymmas i handflatan. Agenda VR3 blev aldrig någon storsäljare, men den skrev in sig i datorhistorien som den första kommersiella ”rena” Linux-PDA:n och en tidig förebådare till dagens öppna mobila plattformar.
En tidig pionjär inom öppna mobila datorer
I början av 2000‑talet såg världen av handhållna datorer helt annorlunda ut än i dag. Smartphones existerade ännu inte i modern mening, och marknaden dominerades av så kallade PDA:er (Personal Digital Assistants) från tillverkare som Palm och Microsoft. I detta landskap dök Agenda VR3 upp – en liten, anspråkslös apparat som skulle visa sig bli något av en milstolpe för entusiaster av fri och öppen programvara.
Agenda VR3, lanserad 2001, brukar beskrivas som den första kommersiellt tillgängliga ”rena Linux‑PDA:n”. Det innebar att den inte körde ett specialanpassat eller dolt system, utan ett fullvärdigt Linux – samma grundläggande operativsystem som användes på servrar och persondatorer världen över.
Varför var Agenda VR3 speciell?
Vid den här tiden var de flesta handdatorer låsta plattformar. Användaren var hänvisad till tillverkarens appar och utvecklingsverktyg, och möjligheterna att experimentera var begränsade. Agenda VR3 gick i motsatt riktning. Här möttes användaren av:
Linuxkärnan som grundsystem
Ett klassiskt Unix‑skal (Bash)
En riktig terminal
Ett grafiskt skrivbord byggt med öppna bibliotek
För Linux‑användare och utvecklare var detta något helt nytt: en dator som bokstavligen fick plats i fickan, men som fungerade enligt samma principer som större Unix‑system.
En titt på hårdvaran
Med dagens mått mätt var Agenda VR3 mycket enkel. Den hade en monokrom pekskärm med upplösningen 160 × 240 pixlar, en MIPS‑processor på 66 MHz, 8 MB arbetsminne och 16 MB flashminne. Strömmen kom från två vanliga AAA‑batterier.
Trots sina begränsningar erbjöd den funktioner som då var imponerande i en så liten enhet: infraröd kommunikation, seriell port, notifieringsljud och dockningsstation för synkronisering med dator. Allt var utformat för låg strömförbrukning och maximal flexibilitet.
Programvara och användning
Agenda VR3 levererades med Linux 2.4 och ett grafiskt system baserat på X11. Användargränssnittet byggde på FLTK, ett lättviktigt grafikbibliotek som lämpade sig väl för hårdvara med begränsade resurser.
För vanliga användare fanns kalender, adressbok, att‑göra‑listor, e‑post och anteckningar. För mer tekniskt lagda användare öppnade sig betydligt fler möjligheter: det gick att logga in via Telnet eller FTP, köra egna program, och till och med visa grafiska program över nätverk med X‑protokollet.
Dessutom följde flera spel med – allt från kortspel till enkla varianter av klassiker som Space Invaders och Tetris.
Ett levande community
En avgörande faktor för Agenda VR3 var dess användarcommunity. Hundratals tredjepartsprogram skapades av entusiaster runt om i världen och samlades i det så kallade Agenda Software Repository. Här fanns allt från små verktyg till spel och experimentella applikationer.
Flera av utvecklarna bakom dessa program fortsatte senare att arbeta med andra Linux‑baserade handdatorer, till exempel Sharp Zaurus. På så sätt fungerade Agenda VR3 som en plantskola för idéer och tekniker som senare skulle spridas vidare.
Kommersiell motgång – teknisk framgång
Trots sin tekniska originalitet blev Agenda VR3 ingen kommersiell succé. Företaget bakom produkten fick ekonomiska problem, priset sänktes kraftigt och verksamheten lades så småningom ned. En kompatibel version levde dock vidare under annat namn via ett kanadensiskt företag.
Men även om produkten försvann från butikshyllorna levde idéerna vidare. Agenda VR3 visade att Linux kunde fungera i mycket små och strömsnåla system – en tanke som i dag är självklar inom allt från mobiltelefoner till routrar och IoT‑enheter.
Lite före sin tid – från VR3 till Android
Sett med dagens ögon är det svårt att inte dra paralleller mellan Agenda VR3 och moderna mobila plattformar, i synnerhet Android. Även Android bygger på Linuxkärnan och kombinerar ett öppet operativsystem med ett ekosystem av tredjepartsappar. Skillnaden är naturligtvis tid, prestanda och användarvänlighet – men grundidén är förvånansvärt lik. Agenda VR3 visade redan i början av 2000‑talet att Linux kunde fungera i en batteridriven, handhållen enhet med pekskärm och nätverksfunktioner. På så sätt var VR3 ett tidigt experiment som förebådade den utveckling som, nästan ett decennium senare, skulle slå igenom på bred front med Android‑telefonerna.
Ett stycke datorhistoria
I dag framstår Agenda VR3 som en teknikhistorisk kuriositet: långsam, svartvit och extremt begränsad jämfört med moderna smarta enheter. Samtidigt var den före sin tid. Den förebådade en framtid där öppna operativsystem, appar från oberoende utvecklare och full nätverksanslutning skulle bli norm även i fickformat.
Agenda VR3 blev aldrig en massprodukt – men den visade vägen.
Innehåll på youtube om Agenda VR3
Faktaruta: Agenda VR3
Typ: PDA (handdator) med ”ren” Linux som standard
Lansering: Maj 2001
Tillverkare: Agenda Computing, Inc. (Irvine, Kalifornien, USA)
Apple Lisa lanserades 1983 och var en av de mest ambitiösa persondatorer som dittills byggts. Med grafiskt användargränssnitt, mus, dokumentbaserat arbetssätt och avancerad programvara pekade den tydligt mot framtiden – men till ett pris och med en teknisk komplexitet som marknaden ännu inte var redo för. Lisa blev ett kommersiellt misslyckande, men lade samtidigt grunden för Macintosh och det moderna sättet att använda datorer.
När man pratar om Apple och den grafiska revolutionen är det lätt att hoppa direkt till Macintosh 1984. Men ett år tidigare fanns en annan maskin som redan hade sprungit långt före resten av persondatorvärlden: Apple Lisa. Den blev ett kommersiellt misslyckande – men tekniskt sett var den en av de mest betydelsefulla datorerna som byggts. Lisa är en klassisk historia om hur framtiden ibland kommer för tidigt, blir för dyr, för tung, och ändå formar allt som kommer efter.
En dator som ville göra kontoret mänskligt
I början av 1980-talet var datorer i praktiken något man betjänade: man skrev kommandon, lärde sig kryptiska instruktioner, och hade ofta manualer eller specialutbildning som stöd. Lisa var tänkt som motsatsen. Den skulle göra datorn visuell, självklar och kontorsvänlig – en maskin där användaren jobbar med dokument på skärmen på ett sätt som liknar hur man jobbar i verkligheten.
Lisa lanserades 1983 med en idé som i dag känns självklar men då var radikal: ett grafiskt användargränssnitt med fönster, ikoner och mus – en dator som du pekar på, i stället för att förhandla med via text.
Xerox PARC och gnistan som tände allt
Den grafiska idén uppstod inte i ett vakuum. På Xerox PARC i Palo Alto utvecklades under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal koncept som “desktop-metaforen”: filer som papper, mappar som mappar, papperskorg, muspekare och fönster.
Apple fick se demonstrationer, och Lisa-teamet lade sedan enormt arbete på att göra detta till en kommersiell produkt. Att göra ett forskningskoncept robust, begripligt och massproducerbart är inte “bara att kopiera” – det är en egen ingenjörsdisciplin.
Namnet: akronym eller dotter?
Apple sade officiellt att Lisa stod för “Local Integrated Software Architecture”. Samtidigt hette Steve Jobs dotter Lisa, född 1978, och senare medgav Jobs att datorn var döpt efter henne. Resultatet blev en av de där teknikmyterna som säger mycket om epoken: ett namn som både skulle fungera i marknadsföring och bära på en personlig berättelse.
Hårdvara som var “för mycket” och ändå “för lite”
På pappret var Lisa imponerande: Motorola 68000 på 5 MHz, 1 MB RAM, en högupplöst svartvit 12-tumsskärm, mus och tangentbord som standard, och stöd för hårddisk.
Men Lisa bar också på ett klassiskt problem: mjukvaran var för ambitiös för den tidens hårdvara, och hårdvaran var för dyr för marknaden. Operativsystemet försökte göra avancerade saker som minnesskydd och dokumentcentrerade arbetsflöden, men det kunde kosta i form av seg respons och upplevelsen av att datorn “tänker efter” för länge.
Twiggy-disketterna: en smart idé som blev en akilleshäl
Lisa 1 levererades med två 5,25-tums Apple FileWare-enheter, ofta kallade “Twiggy”. De erbjöd hög kapacitet för sin tid men fick rykte om sig att vara opålitliga och använde dessutom proprietära disketter.
Det kan låta som en detalj, men i praktiken är lagring en datorns hjärta. Om användarna inte kan lita på att filer går att spara och läsa tillbaka, spelar resten mindre roll.
Lisa OS: idéer som senare blev standard
Lisa hade ett operativsystem som på flera sätt pekade framåt. Det byggde på tanken att datorn ska hjälpa människor arbeta med dokument och uppgifter, inte bara starta program. Det hade också ambitionen att göra systemet stabilare genom minnesskydd, och att låta filhanteringen i gränssnittet faktiskt motsvara hur data organiseras.
Lisa levererades dessutom med en tydlig “kontorssvit”-idé: ett paket program som skulle räcka för de vanligaste uppgifterna i ett företag. Tanken var att datorn skulle vara en arbetsstation för vanliga användare, inte en specialistmaskin.
Steve Jobs, intern konkurrens och Macintosh som tog berättelsen
Apple hamnade i en situation där flera starka projekt konkurrerade samtidigt. Steve Jobs lämnade Lisa-projektet och tog en allt större roll i Macintosh. Macintosh blev billigare, enklare att positionera och kom med ett starkare, mer fokuserat budskap.
När Macintosh lanserades i januari 1984 framstod Lisa plötsligt som den dyra storebrodern som redan var på väg att bli omsprungen – trots att Lisa på flera punkter var mer avancerad.
Varför Lisa floppade
Flera saker drog åt samma håll: priset var extremt högt för sin tid, tredjepartsutbudet av programvara var begränsat, lagringslösningen skadade förtroendet, och den praktiska upplevelsen kunde vara trög. Samtidigt blev Macintosh en billigare intern konkurrent som snabbt tog över både uppmärksamhet och utvecklingsfokus.
Lisa 2 försökte rätta till en del, bland annat genom att byta diskettlösning och pressa priset. Den sista grenen av familjen levde vidare i form av Macintosh XL, men plattformen försvann i mitten av 1980-talet.
Den märkligaste epilogen: datorer i en soptipp
Lisas efterhistoria är nästan lika berömd som maskinen själv. Det finns återgivna berättelser om att tusentals osålda Lisa-enheter till slut förstördes och hamnade på en soptipp i Utah som del av en lageravveckling. Oavsett exakta detaljer säger historien något om hur brutal teknikmarknaden är: en maskin kan vara banbrytande och ändå betraktas som skrot när den inte passar sin tid.
Arvet: en “bästa förlust”
Lisa blev aldrig en försäljningssuccé, men den blev en idébank. Mycket av det som gjorde Lisa speciell – synen på gränssnitt, dokument, arbetsflöden och en dator som är byggd för människor – sipprade vidare till Macintosh och sedan vidare ut i hela PC-världen.
Det är därför Lisa ofta beskrivs som ett av Apples mest viktiga misslyckanden. Den hade rätt vision, men fel tidpunkt. Och i teknik räcker det inte att ha rätt idé. Du måste också ha rätt timing, rätt prisnivå, rätt ekosystem och rätt berättelse.
Innehåll på youtube om Apple lisa
Faktaruta: Apple Lisa
Tillverkare
Apple (Apple Computer)
Lanserad
19 januari 1983
Tillverkad till
1 augusti 1986
Typ
Persondator (desktop)
CPU
Motorola 68000 @ 5 MHz
Minne
1 MB RAM (upp till 2 MB)
Skärm
12" monokrom, 720×364
Lagring
Twiggy-disketter (Lisa 1), senare 3,5" (Lisa 2), ProFile/Widget-hårddisk (vissa modeller)
Operativsystem
Lisa OS (Lisa Office System), även Xenix på vissa modeller
Känd för
Tidigt grafiskt gränssnitt (GUI) och mus i en kommersiell persondator
Tips: Vill du göra rutan smalare kan du lägga den i en kolumn/Block-grupp i WordPress.
Commodore SX-64 lanserades 1983 som en portabel version av den populära hemdatorn Commodore 64. Med inbyggd färgskärm och diskettstation var den världens första bärbara färgdator och ett tidigt försök att göra persondatorn flyttbar. Trots teknisk innovationshöjd fick modellen begränsad kommersiell framgång, men har i efterhand fått en framträdande plats i datorhistorien.
I början av 1980-talet var datorer oftast stora, stationära maskiner som hörde hemma på skrivbord eller i särskilda datorrum. Ändå fanns redan då drömmen om något mer rörligt: en dator man faktiskt kunde ta med sig. När Commodore 1983 lanserade SX-64 försökte företaget förverkliga just den visionen – genom att bygga in en komplett Commodore 64 i ett portföljliknande chassi.
Resultatet blev världens första bärbara färgdator. Den var tung, dyr och full av kompromisser, men samtidigt tekniskt imponerande och långt före sin tid.
En bärbar dator – på 10,5 kilo
Commodore SX-64 vägde omkring 10,5 kilogram och bars med ett kraftigt handtag som även fungerade som stöd när datorn ställdes upp på ett bord. Den tillhörde det som senare kom att kallas ”luggables” – datorer som gick att bära, men knappast smidigt transportera.
Trots sin vikt var den självförsörjande. SX-64 hade en inbyggd femtums färgskärm av CRT-typ, en inbyggd 5¼-tums diskettstation och full kompatibilitet med Commodore 64. Till skillnad från samtida bärbara datorer som Osborne 1 och Kaypro II, vilka använde monokroma skärmar, kunde SX-64 visa färggrafik och spela avancerat ljud.
En Commodore 64 – men inte riktigt som vanligt
Tekniskt sett var SX-64 i stort sett identisk med Commodore 64. Den använde MOS Technology 6510-processorn på omkring 1 MHz, hade 64 kilobyte RAM, VIC-II-grafikchip med 16 färger och sprites samt det välkända SID-ljudchipet med tre oscillatorer och analogt filter.
Samtidigt gjordes flera förändringar. För bättre läsbarhet på den lilla skärmen ändrades standardfärgerna till blå text på vit bakgrund. Det såg mer professionellt ut, men orsakade kompatibilitetsproblem med program som antog C64:ans klassiska blå bakgrund.
Dessutom saknade SX-64 både kassettport för bandspelare och RF-utgång för TV. Commodore ansåg att den inbyggda skärmen och diskettstationen gjorde dessa anslutningar onödiga, men i praktiken innebar det begränsningar för vissa tillbehör och äldre mjukvara.
Strömförsörjning och expansion – akilleshälen
Till skillnad från den vanliga Commodore 64 hade SX-64 ett internt nätaggregat. Det gav ett mer integrerat och robust yttre, men begränsade möjligheterna till expansion. Vissa tillbehör, särskilt RAM-expansionsenheter, drog mer ström än nätaggregatet klarade av.
Resultatet blev att kompatibiliteten varierade mellan olika modeller och tillbehör. Många entusiaster löste problemen genom modifieringar, till exempel genom att använda externa nätaggregat till expansionsenheter.
DX-64 – datorn som nästan släpptes
Commodore presenterade även planer på en DX-64, en variant med två inbyggda diskettstationer. Den väckte stort intresse, men den svaga försäljningen av SX-64 gjorde att projektet stoppades innan någon bred lansering hann ske. Ett mycket litet antal exemplar uppges ha existerat, men DX-64 blev aldrig en kommersiell produkt.
Ungefär samtidigt presenterades också SX-100, en planerad version med monokrom skärm. Inte heller denna modell nådde marknaden.
Varför misslyckades SX-64 kommersiellt
Trots sin tekniska särställning blev SX-64 ingen försäljningssuccé. Den var dyr, tung och hade en liten skärm. Samtidigt erbjöd konkurrenter som Compaq Portable kraftfullare 16-bitarsdatorer med MS-DOS, vilket lockade företagsanvändare. För hemmabruk var en vanlig Commodore 64 betydligt billigare och mer flexibel.
Kombinationen av högt pris, nischad målgrupp och hård konkurrens gjorde att SX-64 fick svårt att hitta sin plats på marknaden.
Ett misslyckande som blev ett kultobjekt
Trots detta fick SX-64 en trogen skara användare. Den användes flitigt av användargrupper, utvecklare och demonstratörer som uppskattade möjligheten att snabbt packa upp en komplett dator med färg, ljud och diskettstation.
I dag betraktas Commodore SX-64 som ett samlarobjekt och ett viktigt stycke datorhistoria. Den är uppskattad för sin design, sin ingenjörskonst och sitt modiga försök att tänja på gränserna för vad en dator kunde vara.
En portabel framtid som kom för tidigt
SX-64 var ingen bärbar dator i modern mening, men den pekade tydligt mot framtiden. Den visade att idén om en flyttbar, självständig dator var både möjlig och lockande, även om tekniken ännu inte var mogen.
I efterhand framstår Commodore SX-64 som ett djärvt experiment: tung, varm och högljudd, men samtidigt banbrytande. En dator som bokstavligen bar 1980-talets datorrevolution i sina händer.
Innehåll på youtube om Commodore SX 64
Och så reklam
Faktaruta: Commodore SX-64
Typ
Portabel (“luggable”) hemdator
Lanserad
1983 (släppt i december)
Tillverkare
Commodore
CPU
MOS Technology 6510 (~1 MHz)
Minne
64 kB RAM + 20 kB ROM
Grafik
VIC-II (320×200, 16 färger, sprites)
Ljud
SID 6581
Inbyggd skärm
5″ färg-CRT (komposit)
Inbyggd lagring
5¼” diskettstation (1541-intern variant)
Operativsystem
Commodore KERNAL + Commodore BASIC 2.0
Vikt
ca 10,5 kg
Kännetecken
Världens första bärbara färgdator; standardfärger blå text på vit bakgrund
Tillverkning
Utgick 1986
Tips: I vissa program kan standardfärgerna behöva ändras för bättre kompatibilitet med “vanliga” C64.
VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.
År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.
De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.
En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet
Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.
Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.
Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.
Den globala maskinen som bytte namn överallt
En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.
I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.
Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.
Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola
Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.
Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.
När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.
Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig
Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.
Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.
Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge
När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.
Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.
Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.
Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering
En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.
För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.
Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.
Varför den här lilla datorn är värd att minnas
VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.
Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.
Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.
Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube
Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
Typ
8-bitars hemdator
Lansering
1983
Processor
Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
RAM
Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
ROM
16 kB
Grafik
Motorola 6847 (text och enkel grafik)
Lagring
Kassettband, diskdrive (tillbehör)
Kända namn
Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
I mitten av 1960-talet började datorer för första gången svara direkt på vad människor skrev. Det skedde inte på skärmar, utan på papper – med ljudet av en elektrisk skrivmaskin i bakgrunden. IBM 2741 var en av de viktigaste länkarna mellan människa och stordator och gjorde interaktiv datoranvändning möjlig långt innan bildskärmsterminaler blev vardag.
IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor När vi i dag tänker på datorer ser vi framför oss skärmar, tangentbord och tysta tangenttryckningar. Men i mitten av 1960-talet lät datorer mer som kontor: de knackade, slamrade och skrev bokstäver direkt på papper. En av de mest inflytelserika maskinerna från denna tid var IBM 2741, en skrivande datorterminal som kom att spela en viktig roll i övergången från batchkörning till interaktiv datoranvändning.
Ett stort steg bort från teletype-eran IBM 2741 introducerades 1965 och var i grunden en kraftigt modifierad IBM Selectric-skrivmaskin, försedd med elektronik som gjorde att den kunde kopplas direkt till en dator. Jämfört med dåtidens teletype-maskiner var den ett tekniksprång: cirka 50 % högre utskriftshastighet, betydligt tystare drift, bokstavskvalitet snarare än ”telegramstil”, både versaler och gemener samt utbytbara typhjul som gav olika typsnitt och symboluppsättningar. Plötsligt kunde användare skriva kommandon och få svar direkt – allt på papper.
Datorn flyttar ut från maskinrummet IBM 2741 användes främst tillsammans med IBM System/360, men förekom även med andra IBM-system och ibland med icke-IBM-miljöer där man behövde snabb och snygg utskrift. Till skillnad från stora konsolskrivare som stod i datorhallar var 2741 byggd för fjärranvändning. Den kunde placeras i ett kontor eller klassrum och kopplas upp via telefonlinje, vilket gjorde att fler kunde arbeta interaktivt utan att befinna sig nära själva stordatorn.
Mekanik möter digital logik Tekniskt var IBM 2741 en hybrid. Den kombinerade Selectric-mekanik – där ett roterande typhjul slår fram rätt tecken – med IBM:s SLT-elektronik och ett seriellt gränssnitt av RS-232-typ. Terminalen arbetade kring 14 tecken per sekund och använde ett serieformat med startbit, sex databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar. En detalj som skiljde den från senare ASCII-terminaler var att den mest signifikanta databiten skickades först.
Skiftlägen och teckenuppsättningar Som hos dåtidens kontors-Selectrics fanns omkring 88 tryckbara tecken plus mellanslag och vissa styrkoder. Det räckte inte för att få in hela EBCDIC eller ASCII inklusive gemener, så terminalen använde skifttecken för att växla läge och därmed nå fler symboler än vad sex databitar kan beskriva direkt. Nackdelen var att utskriftshastigheten i praktiken kunde sjunka, eftersom extra skifttecken behövde skickas för att få fram rätt tecken på papper.
Två varianter – olika kodning, olika beteende IBM 2741 fanns i två huvudvarianter: en med ”correspondence coding” och en med PTT/BCD eller PTT/EBCD. Skillnaden låg bland annat i hur tecken var placerade på typhjulet och vilka tilt-/rotationskoder som behövdes för att slå fram ett visst tecken. En ”correspondence”-maskin kunde använda standard-typhjul från kontors-Selectrics, medan PTT-varianter krävde specialelement och hade mindre urval av typsnitt. Elementen gick att byta fysiskt – men resultatet blev ”gibberish” om kodningen inte matchade. Detta påverkade även mjukvaran, eftersom värddatorn behövde kunna avgöra vilken typ av terminal som var ansluten.
En terminal som gjorde APL möjligt i praktiken IBM 2741 blev starkt förknippad med programmeringsspråket APL. APL var fyllt av specialsymboler och krävde därför en särskild tangentbords- och typhjulslösning. IBM implementerade APL som ett timesharing-system på System/360 under namnet APL\360, och i den miljön var IBM 2741 (eller IBM 1050 med APL-element) i praktiken en nyckelkomponent. Många av symbolerna skapades genom skiftade nedslag och övertryck (overstrike), och alfabetet var begränsat men kompletterades av den stora mängden APL-tecken.
En oväntad roll i ALGOL 68-historien Även ALGOL 68, ett språk definierat med många specialtecken, drog indirekt nytta av att APL-typhjulet fanns. Flera av de symboler som behövdes för standarddokumentet fanns redan på APL-elementet, vilket gjorde att det kunde användas för att producera delar av språkspecifikationen – trots att APL och ALGOL inte är nära släkt.
Enkel linjeprotokoll – och en tidig “break”-funktion Kommunikationen var enkel och symmetrisk. Meddelanden började med ”circle D” och slutade med ”circle C”, och man antog ett bestämt skiftläge vid start. När den andra änden sände var tangentbordet låst. Men operatören kunde avbryta med ATTN-tangenten, som skickade en lång ”spacing condition” (en paus i signaleringen) som tolkades som ett inramningsfel – ungefär som en break-signal på senare ASCII-terminaler. Om systemet respekterade avbrottet stoppade det sändningen och markerade slutet på meddelandet, varefter användaren fick kontroll igen.
Besläktade maskiner och kloner IBM 2740 var en närbesläktad modell som saknade avbrottsfunktionen och uppringt stöd, men som kunde fungera i punkt-till-punkt-, multipunkt- eller broadcastläge. Den kunde också utrustas med buffer för bättre utnyttjande av snabbare linjer. IBM sålde dessutom Selectric-mekaniken till andra tillverkare, vilket ledde till billigare ”2741-kloner” och integration i andra system – bland annat i vissa brittiska datorlösningar från 1960- och 70-talen.
Nedgången: daisy wheel, ASCII och videoterminaler Från mitten av 1970-talet började IBM 2741 ersättas av terminaler med daisy wheel-mekanismer, som kunde ge likvärdig utskriftskvalitet men med högre hastighet (omkring 30 tecken per sekund), bättre driftsäkerhet och lägre kostnad. De kunde också hantera hela ASCII:s tryckbara tecken, och hade utbytbara hjul även för specialuppsättningar (inklusive APL). När pappersutskrifter inte längre var ett krav tog videobaserade terminaler över. IBM 3767, med punktmatrisskrivare i upp till 80–120 tecken per sekund, var ytterligare ett alternativ.
Ett mekaniskt minne av den interaktiva revolutionen IBM 2741 visar tydligt hur övergången till interaktiv datoranvändning såg ut i praktiken: en robust skrivmaskin som blev en kommunikationsenhet, där människor kunde arbeta i dialog med en stordator. Den var långsam med dagens mått, men den gav något som var revolutionerande då – en känsla av direktkontakt med datorn, bokstav för bokstav, rad för rad, på papper.
Film på youtube som visar hur IBM Golf boll teknik fungerar.
Fakta: IBM 2741
Typ: Utskrivande datorterminal (hardcopy) baserad på IBM Selectric-mekaniken
Introducerad: 1965
Användning: Främst som fjärrterminal till IBM System/360, men förekom även med andra system
Utskrift: Bokstavskvalitet med utbytbara typhjul/”typeballs” (olika typsnitt och teckenuppsättningar)
Hastighet: cirka 14,1 tecken/sekund
Dataformat: seriell överföring med 6 databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar (ej ASCII-baserad)
Varianter: ”correspondence coding” samt PTT/BCD eller PTT/EBCD (påverkar både typhjul och kodning)
Känd för: Stark koppling till APL (APL-typhjul och tangentbordslayout med många specialsymboler)
Avbrott: ATTN-funktion som kunde avbryta sändning (break-liknande signal)
Ersattes av: senare ASCII-terminaler och daisy wheel-skrivare under 1970-talet
Under en tid då datorer fortfarande pep, blinkade och krävde tekniskt tålamod för att över huvud taget starta, förändrade ett textbaserat program hur människor skrev. WordStar var mer än bara en tidig ordbehandlare – det var ett verktyg som gjorde datorn till en seriös skrivmaskin, gav makt åt författare, journalister och småföretagare, och lade grunden för många av de arbetsmetoder vi fortfarande använder i dag. Långt innan menyer, möss och färgglada ikoner visade WordStar att effektivt skrivande handlade om flyt, kontroll och fokus snarare än grafik.
Det är lätt att tro att ordbehandling alltid har sett ut ungefär som i dag: menyer, muspekare, snygga typsnitt och “vad du ser är vad du får”. Men i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var datorvärlden ett lapptäcke av olika maskiner, skärmar och operativsystem – och själva idén att skriva “som på skrivmaskin fast bättre” var fortfarande ny. Mitt i den här pionjärtiden dyker WordStar upp: ett program som på många sätt gjorde ordbehandling till en massmarknadsprodukt och som satte avtryck i hur vi fortfarande arbetar med text.
Det här är berättelsen om ett stycke mjukvaruhistoria som började på CP/M-datorer, tog över tidiga PC-kontor – och sedan föll offer för samma teknikskifte som det en gång hade ridit in på.
En start i en värld före standarder
När WordStar började säljas (under MicroPro International) var mikrodatorer långt ifrån standardiserade. I dag tar vi för givet att en dator har vissa tangenter, viss skärmupplösning och ett operativsystem som beter sig någorlunda likadant mellan olika maskiner. Så var det inte då. Det fanns CP/M-datorer med olika terminaler, olika skrivare och olika sätt att hantera in- och utmatning.
Här gjorde WordStar något smart: programmet skrevs med så få antaganden som möjligt om hårdvara och operativsystem. Resultatet blev att det gick att porta (flytta) WordStar till många plattformar och ändå behålla snarlika kommandon och arbetssätt. För användare var det guld: lärde du dig WordStar på en maskin kunde du ofta använda det på nästa utan att börja om från noll.
Och när WordStar dessutom följde med vissa populära datorpaket – bland annat den tidiga “portabla” Osborne 1 – blev det snabbt en sorts standard i den växande marknaden för ordbehandling på små datorer.
Funktioner som kändes som magi
Att WordStar blev stort handlade inte bara om marknad och distribution. Det handlade om att det faktiskt gav vanliga människor nya krafter.
Radbrytning och sidbrytning när du skriver
Många tidiga ordbehandlare var mer som avancerade textredigerare: du skrev text och fick hoppas att den blev bra när du skrev ut. WordStar gav användaren en för tiden imponerande trygghet genom att visa var sidbrytningar skulle hamna. Skärmen var textbaserad, men att se “här tar sidan slut” gjorde enorm skillnad i arbetsflödet.
Mail merge – massutskick för småföretag
WordStar var tidigt ute med kopplad utskrift: att skriva ett standardbrev och automatiskt fylla i namn, adresser och andra fält från en datafil. Sådant var tidigare något man förknippade med dyr kontorsutrustning och stora system – nu kunde en liten firma göra det på en mikrodator.
Effektivitet via tangentbordet
WordStar föddes i en tid då många tangentbord saknade piltangenter och funktionsknappar. I stället använde programmet kontrollkommandon: Ctrl + bokstav i sekvenser som blev muskelminne.
Den mest kända idén är den så kallade WordStar-diamanten: Ctrl-S/E/D/X för vänster/upp/höger/ner (som en diamantform), Ctrl-A/F för att hoppa ordvis och Ctrl-R/C för att bläddra sida upp/ner. För den som skrev mycket kunde detta bli löjligt snabbt: händerna stannade nära “home row” i stället för att flytta runt till specialtangenter eller mus. Det är en av anledningarna till att WordStar länge hade en nästan kultlik lojalitet bland skribenter.
När portabilitet blev en nackdel
Det som gjorde WordStar starkt i början – att vara portabelt och försiktigt med hårdvaruberoenden – bidrog också till dess problem senare.
När marknaden standardiserades kring IBM PC och därefter Windows blev det plötsligt viktigt att utnyttja maskinvaran mer direkt, bli snabbare, integrera fler moderna funktioner och anpassa sig till grafiska gränssnitt, mus och nya användarvanor.
WordStar bar på ett arv från CP/M-världen: ett gränssnitt och en kodbas som var byggd för en annan epok. Samtidigt sprang konkurrenterna snabbt. WordPerfect blev den dominerande ordbehandlaren från mitten av 1980-talet och Microsoft Word tog över när Windows blev kontorsstandard. Med andra ord hamnade WordStar i en klassisk fälla: det var tidigt bäst på en spelplan som snart ritades om.
WordStar 2000 – när “förnyelse” kan gå fel
I mitten av 1980-talet försökte MicroPro göra ett stort strategiskt skifte med WordStar 2000. Tanken var att konkurrera med mer kontorsriktade system, men priset blev högt: gränssnittet förändrades kraftigt och kompatibiliteten med äldre WordStar-filer och arbetsvanor blev sämre än många användare tålde.
I mjukvaruvärlden är det här ett återkommande drama. En produkt har en stor användarbas som älskar arbetssättet. När företaget försöker “modernisera” riskerar man att tappa exakt de människor som gjorde produkten stor.
En oväntad och väldigt lång efterhistoria
Trots att WordStar i praktiken är en produkt från den textbaserade PC-eran försvann det aldrig helt.
Författare som vägrar släppa taget
WordStar har haft ett nästan mytiskt rykte bland vissa skribenter. Flera kända namn har använt det långt efter att världen gått vidare, just för att de älskade snabbheten och kontrollen i tangentbordsarbetet. Det finns något fascinerande i det. I en tid av ständiga uppdateringar finns en grupp som säger “nej tack, jag vill bara skriva”.
Det lever vidare i genvägar och idéer
En av WordStars mest långlivade effekter är att det bidrog till en kultur av kortkommandon. Att tangentbordsgenvägar är centrala i ordbehandling är i dag självklart – men på den tiden var det en hel filosofi.
Dessutom har vissa tangentbordsidéer och vanor inspirerat emuleringslägen i andra program och editorer. Det är ett tecken på att WordStar inte bara var ett program, utan ett sätt att tänka kring textarbete.
Varför WordStar är intressant i dag
WordStar är inte bara nostalgi. Det är ett tydligt exempel på tre större lärdomar inom teknik och kultur.
Standarder vinner – men först efter kaoset. WordStar blomstrade när plattformarna var många och splittrade.
Användarvanor är en superkraft. När människor byggt muskelminne och arbetsflöden kring ett verktyg kan “förbättringar” uppfattas som försämringar.
Teknikutveckling är inte bara funktioner – det är timing. Att komma sent till ett nytt paradigm (som Windows) kan vara ödesdigert även om produkten är bra.
Ett program som gjorde skrivandet digitalt på riktigt
WordStar hjälpte till att flytta skrivandet från skrivmaskinens och den dedikerade ordbehandlarens värld till den personliga datorn. Det gav småföretag och privatpersoner verktyg som tidigare krävde stora system. Och det skapade en arbetsstil där tangentbordet var navet – en stil som många fortfarande svär vid, även när resten av världen klickar.
WordStar – faktaruta
Typ
Ordbehandlingsprogram
Första version
Sent 1970-tal (CP/M)
Utvecklare / utgivare
MicroPro International (tidiga versioner skrivna av Rob Barnaby)
Plattformar
CP/M, MS-DOS, Windows
Storhetstid
Tidigt till mitten av 1980-talet
Känt för
Tangentbordsstyrning med “WordStar-diamanten” (Ctrl-S/E/D/X),
tidig sidbrytnings-/paginavisning, mail merge och snabb textredigering.
Varför det försvann
Svårt att modernisera när PC- och Windows-standarderna tog över; konkurrens från WordPerfect och senare Microsoft Word.
Kuriosa
Vissa författare fortsatte använda WordStar långt efteråt, ofta för att arbetsflödet via kortkommandon upplevdes snabbare och mer fokuserat.
I slutet av 1970-talet stod datorvärlden inför ett problem som i dag kan verka osynligt: datorer kunde inte ”tala samma språk” när det gällde text på skärm. Varje terminal hade sina egna regler för hur markören flyttades, hur skärmen rensades och hur text formaterades. När Digital Equipment Corporation lanserade VT100 år 1978 förändrades detta i grunden. Terminalen blev inte bara en försäljningssuccé – den lade grunden för den standard som än i dag styr hur terminalfönster fungerar i moderna operativsystem.
När vi i dag öppnar ett terminalfönster i Linux, macOS eller Windows och skriver kommandon, flyttar markören eller ändrar textens utseende, bygger allt detta på teknik som är över fyra decennier gammal. En av de viktigaste orsakerna till detta är DEC VT100, en datorterminal som lanserades 1978 och som kom att forma hur människor kommunicerar med datorer än i dag.
Från glasteletyp till smart terminal
Under 1960- och 70-talen användes datorer främst via enkla textterminaler. Många fungerade i praktiken som elektroniska skrivmaskiner: texten skrevs ut rad för rad och kunde knappt redigeras. Dessa kallades ibland för ”glasteletyper”. Mer avancerade system, som IBM:s terminaler, hade fler funktioner men krävde dyra styrenheter och speciallösningar.
Digital Equipment Corporation (DEC) valde en annan väg. Med terminaler som VT50 och VT52 visade företaget att en relativt billig terminal kunde vara ”smart” – den kunde själv hantera skärmen, flytta markören och rulla text. VT100 tog detta koncept ett stort steg vidare.
ANSI-koder – ett gemensamt språk för textterminaler
Den stora revolutionen med VT100 var stödet för den nya standarden ANSI X3.64. Standarden definierade så kallade escape-sekvenser: korta kontrollkoder som kunde styra hur text visades på skärmen. Med dem kunde program flytta markören, rensa delar av skärmen, byta textstil och mycket mer.
Tidigare hade nästan varje terminaltillverkare sina egna styrkoder, vilket gjorde program svåra att flytta mellan system. VT100 visade att ANSI-standarden gick att implementera i billig hårdvara. Resultatet blev att ANSI snabbt blev de facto-standard – och samma principer används fortfarande i moderna terminalemulatorer.
En terminal med egen processor
VT100 var tekniskt avancerad för sin tid. Den innehöll en Intel 8080-mikroprocessor, eget RAM och ROM samt icke-flyktigt minne för inställningar. Terminalen var alltså inte bara en ”dum” skärm, utan en liten dator i sig.
Detta möjliggjorde funktioner som:
80 kolumner × 24 rader som standard
132-kolumnsläge för bred text
Mjuk rullning, där texten gled istället för att hoppa
Textattribut som fet stil, understrykning, blinkning och omvänd video
Specialtecken för boxar och formulär
All konfiguration skedde via menyer direkt på skärmen, vilket var ovanligt användarvänligt för slutet av 1970-talet.
En enorm kommersiell framgång
VT100 och dess efterföljare blev en stor försäljningssuccé. Särskilt modeller som VT102 spreds snabbt i universitet, forskningsmiljöer och företag. DEC blev under flera år världens ledande tillverkare av datorterminaler.
Totalt såldes över sex miljoner terminaler i VT-serien, en anmärkningsvärd siffra för en produktkategori som i dag nästan helt har försvunnit.
En hel familj – och mer än bara terminaler
VT100 blev också grunden för en hel produktfamilj. DEC tog vara på det rymliga chassit och byggde varianter med extra funktioner:
enklare och billigare modeller
terminaler med tidig grafik
terminaler med formulär- och blockläge
till och med kompletta minidatorer inbyggda i terminalhöljet
I vissa fall suddades gränsen helt ut mellan terminal och dator.
Ett arv som fortfarande lever
Även om de fysiska VT100-terminalerna sedan länge är museiföremål lever deras arv kvar. Nästan alla moderna terminalprogram efterliknar fortfarande VT100 eller dess efterföljare. Kommandon som ls, top, vim och emacs förutsätter i praktiken ett VT100-liknande beteende.
VT100 var mer än en produkt – den blev ett gemensamt språk mellan människa och dator. Det är därför en terminal från 1978 fortfarande påverkar hur vi arbetar vid datorer i dag.
Filmer på youtube om DEC VT100
VT100 – Faktaruta
Tillverkare
Digital Equipment Corporation (DEC)
Typ
Dator-/videoterminal
Lanserad
1978 (augusti)
CPU
Intel 8080
Skärm
12″ CRT, 80×24 eller 132×14 tecken
Tangentbord
83-tangenters, löstagbart (högtalare i tangentbordet)
Anslutning
RS-232 seriell (tillval: 20 mA strömslinga)
Minne
3 KB RAM, 8 KB ROM, 175 byte NVRAM
Föregångare
VT50 (VT52-familjen)
Efterföljare
VT220 / VT200-serien (från 1983)
Varför viktig?
Tidigt, brett stöd för ANSI escape-koder – blev grund för modern terminalstandard.
Jack Tramiel, mannen bakom Commodores framgångar och det brutala priskriget på den amerikanska hemdatormarknaden, har köpt Atari för 240 miljoner dollar. Med löften om billigare datorer och nya produkter redan till julen ger han sig nu in i kampen mot både Apple och sitt tidigare företag – med samma hårdföra affärsmetoder som gjort honom både fruktad och framgångsrik.
Jack Tramiel, Commodores grundare och den oomstridde segraren på USA:s hemdatormarknad, har köpt Atari från Warner Communications för 240 miljoner dollar. Affären markerar slutet på Warners tid som datorägare – och början på vad många bedömare ser som ett nytt, hårt priskrig inom persondatormarknaden.
Tramiel har redan utlovat nya produkter till januari 1985. Det är troligt att de nya Ataridatorerna kommer att placera sig i det tomrum som i dag finns mellan Commodore och Apple. Dessa båda märken dominerar för närvarande marknaden för billiga persondatorer och hemdatorer.
– Ataris datorer har varit för dyra, säger Tramiel. Samtidigt ställer han i utsikt att Atari redan till julhandeln i år ska kunna konkurrera på allvar.
Morgan lämnar efter saneringsarbete
James Morgan har lämnat Atari efter ett år som, trots allt, varit relativt framgångsrikt. Tidigare astronomiska förluster på omkring 250 miljoner dollar hade reducerats till mer hanterliga nivåer. Däremot lyckades Morgan aldrig få Atari att gå med vinst.
Morgans huvudsakliga insats bestod i att skära ned olönsam verksamhet. Mycket tyder på att Tramiel nu kommer att fortsätta denna linje – men mer drastiskt.
”Affärer är krig”
Tramiels affärsmetoder beskrivs ofta som en pansargenerals sätt att föra krig. Strategin är att initialt gruppera styrkorna på bred front, men vid ett genombrott omedelbart koncentrera alla resurser till den punkt där motståndaren viker.
Under förra sommarens priskrig forcerades datorer ut på marknaden i rasande takt. Resultatet blev att omkring 25 procent av de levererade datorerna inte fungerade. Samtidigt övergav Commodore i praktiken sina återförsäljare genom att sänka deras marginaler till noll. Företagets datorer började i stället säljas via varuhus till priser strax över tillverkningskostnaden.
Detta var en våghalsig chansning – men den lyckades. Hade försäljningen inte ökat tillräckligt för att kompensera de sänkta styckpriserna, skulle Commodore snabbt ha hamnat i en allvarlig likviditetskris.
Än i dag pågår rättsprocesser mellan före detta återförsäljare och Commodore, som en efterdyning av Tramiels beslut att överge dem till förmån för varuhus och leksaksaffärer.
Egen chiptillverkning – nyckeln till framgång
En annan viktig orsak till Tramiels framgångar med Commodore var strategin att kontrollera komponentproduktionen. Den välkända 6502-processorn tillverkades av MOS Technology, ett företag som Tramiel övertog när det befann sig i fritt fall.
Det är sannolikt att Tramiel nu försöker återuppliva denna strategi även hos Atari för att minska beroendet av underleverantörer och deras prispolitik. Tidigare i år har han gjort investeringar i kaliforniska företag som tillverkar elektroniska komponenter.
En kontroversiell ledare
Jack Tramiel har alltid betraktats som en stridbar och kontroversiell gestalt. Hans hårdföra stil – både personligt och affärsmässigt – ledde i januari till att han tvingades lämna sitt eget företag. Ägarintressena kring Irving Gould accepterade honom inte längre.
När Tramiel nu tar över Atari är det sannolikt att många anställda kommer att få lämna företaget. Bland dem som blir kvar finns det säkerligen flera som ändå ser detta som en lämplig tidpunkt att söka sig vidare.
Tramiels närmaste medarbetare i Ataris ledning blir hans egen son.
Frågan är nu om historien ska upprepa sig – och om Atari, under Tramiels ledning, ännu en gång ska kasta om spelplanen på den amerikanska datormarknaden.
I början av 1980-talet drömde elektronikindustrin om datorer som kunde tas med överallt. Texas Instruments Compact Computer 40 var ett djärvt försök att förverkliga den visionen – en extremt strömsnål och portabel dator som låg tekniskt före sin tid, men som ändå misslyckades med att hitta rätt plats på marknaden.
När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40
I början av 1980-talet befann sig datorvärlden i en intensiv experimentfas. Persondatorer flyttade in i vardagsrummen, men drömmen om den verkligt bärbara datorn levde fortfarande mest på ritbord och i marknadsföring. Texas Instruments, redan världsberömt för sina miniräknare och halvledare, ville ta täten även här. Resultatet blev Compact Computer 40 – en maskin som i teorin låg före sin tid, men i praktiken hamnade snett i datorhistorien.
Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, presenterades 1983 och var tänkt som en portabel dator för studenter, ingenjörer och yrkesverksamma. Till formen liknade den mer en avancerad miniräknare än en traditionell dator. Den hade ett inbyggt tangentbord, en ensradig LCD-skärm och en vikt på runt 600 gram. Det mest slående var dock batteritiden: upp till 200 timmar på fyra AA-batterier. Vid en tid då många hemdatorer knappt kunde flyttas utan att stängas av var detta något helt nytt.
Under huven satt en 8-bitarsprocessor ur TI:s egen TMS70-familj, klockad till 2,5 MHz. Minnet var mycket begränsat även med dåtidens mått mätt – endast 6 kilobyte RAM i grundutförande – men kompletterades av ett relativt stort ROM-minne med ett inbyggt BASIC-språk. Precis som på många hemdatorer från epoken var användaren tänkt att själv skriva sina program direkt på maskinen. Någon inbyggd lagring för filer fanns dock inte, vilket snart skulle visa sig vara ett allvarligt problem.
Texas Instruments hade nämligen planerat ett helt ekosystem kring CC-40. Via det så kallade Hexbus-gränssnittet skulle datorn kunna anslutas till skrivare, modem och externa lagringsenheter. Särskilt viktig var den så kallade Wafertape – ett digitalt bandminne baserat på Exatrons “Stringy Floppy”. På pappret skulle detta ge CC-40 möjlighet till verklig filhantering. I verkligheten fungerade lösningen dåligt och nådde aldrig marknaden. Utan extern lagring reducerades CC-40 till en avancerad, men isolerad, BASIC-maskin.
Mottagandet speglade denna motsägelse. Vissa recensenter såg CC-40 som ett imponerande tekniskt experiment, särskilt för undervisning och matematiska beräkningar. Andra, inte minst tidskriften BYTE, var betydligt mer kritiska. Avsaknaden av klocka, filsystem, programbibliotek och användbart tangentbord gjorde att maskinen jämfördes mer med en vetenskaplig miniräknare än med en riktig dator. Samtidigt sålde Texas Instruments under samma period betydligt kraftfullare hemdatorer för lägre pris, vilket ytterligare urholkade CC-40:s position.
Ändå är det just detta som gör Compact Computer 40 intressant i dag. Den visar tydligt hur oklart begreppet ”bärbar dator” fortfarande var i början av 1980-talet. CC-40 var inte en laptop i modern mening, men heller inte bara en miniräknare. Den låg någonstans mitt emellan – ett steg på vägen mot dagens ultraportabla datorer, surfplattor och handhållna enheter.
Texas Instruments planerade uppföljare med bättre skärm, mer minne och lagring, bland annat CC-40 Plus och den ännu mer ambitiösa CC-70. När företaget abrupt lämnade hemdatormarknaden 1983 lades dessa projekt ner. Arvet levde dock vidare i senare produkter som TI-74, där delar av tekniken återanvändes.
I backspegeln framstår Compact Computer 40 som ett tydligt exempel på hur teknisk innovation inte alltid räcker. Den var energieffektiv, portabel och ingenjörsmässigt elegant – men saknade det som användarna till slut krävde: praktisk användbarhet. Just därför har CC-40 fått en självklar plats i datorhistorien, som symbol för både visionen och fallgroparna i jakten på den bärbara datorn.
Om Compact Computer 40 på youtube
Texas Instruments Compact Computer 40 (CC-40)
Typ: Notebook-stor portabel dator / avancerad programmerbar kalkylator
Tillverkare: Texas Instruments
Lanseringsår: 1983
Processor: TMS70C20, 8-bit, 2,5 MHz
RAM: 6 KB (expanderbart upp till 18 KB)
ROM: cirka 34 KB (BASIC och system)
Skärm: 1×31 tecken LCD-display
Strömförsörjning: 4× AA-batterier eller nätadapter
Amiga 1000 var datorn som på allvar försökte göra hemdatorn till en multimediamaskin – flera år innan ordet ”multimedia” blev trendigt. Med en 16/32-bitars Motorola 68000-processor, avancerad grafik och fyrkanaligt stereoljud kunde den 1985 visa färgrika bilder, spela upp samplat ljud och köra flera program samtidigt på ett sätt som PC- och Mac-världen bara kunde drömma om. Även om den inte blev någon storsäljare i Sverige la Amiga 1000 grunden för den kultstatus som Amiga-plattformen fortfarande har bland entusiaster.
När Commodore lanserade Amiga 1000 sommaren 1985 var det många som inte riktigt förstod vad de tittade på. På ytan såg den kanske ut som ännu en hemdator, men under skalet dolde sig något helt annat: en maskin som i praktiken introducerade framtidens datoranvändning flera år i förtid.
Vid en tid då de flesta persondatorer främst visade text, pep i enkla ljud och krävde tålamod vid varje kommando, kunde Amiga 1000 visa färgglad grafik, spela upp avancerat stereoljud och – kanske mest revolutionerande av allt – köra flera program samtidigt.
Ett tekniskt språng
Hjärtat i Amiga 1000 var Motorola 68000, en 16/32-bitarsprocessor som i mitten av 1980-talet var extremt kraftfull jämfört med de 8-bitarsprocessorer som fortfarande dominerade hemdatormarknaden. Men det var inte bara processorn som gjorde Amigan speciell.
Amigans verkliga styrka låg i dess specialkretsar för grafik, ljud och minneshantering. Dessa avlastade huvudprocessorn och gjorde det möjligt att visa högupplösta bilder, arbeta med många färger samtidigt och spela upp fyrkanaligt stereoljud i realtid. Allt detta skedde utan att datorn upplevdes som seg eller trög.
Resultatet var imponerande: animationer, musik och grafik som snarare påminde om arkadspel eller professionella arbetsstationer än en hemdator.
Ett operativsystem före sin tid
Minst lika banbrytande var AmigaOS. Operativsystemet erbjöd preemptiv multitasking, vilket innebar att datorn själv schemalade flera program som kördes parallellt – något som PC-användare fick vänta på i många år.
Fönster kunde flyttas och överlappas, menyer användas med mus och program svarade direkt på användarens kommandon. Detta var långt innan grafiska gränssnitt blev standard i PC-världen, och gjorde att Amiga 1000 ofta kändes ”färdig” snarare än experimentell.
Ironiskt nog var operativsystemet så avancerat att det inte låg permanent i ROM vid lanseringen. Istället laddades kärnan från disk till ett särskilt minne vid uppstart – en ovanlig men nödvändig lösning under utvecklingens slutskede.
Skaparnas signaturer – bokstavligen
Amiga 1000 skiljer sig även designmässigt från senare modeller. Under chassits lock finns de ingjutna signaturerna från utvecklingsteamet, inklusive chefsdesignern Jay Miner och till och med hans hunds tassavtryck. Det var en ovanlig och personlig hyllning till ingenjörsarbetet – och säger mycket om stoltheten bakom projektet.
Tangentbordet kunde skjutas in under datorn när det inte användes, vilket gör Amiga 1000 till en av de mer särpräglade datorerna även rent fysiskt.
För bra för sin egen tid?
Trots teknikövertaget blev Amiga 1000 ingen kommersiell succé. Den var dyr, marknadsföringen spretig och många potentiella användare förstod inte vad som gjorde den så speciell. Samtidigt saknades det initialt ett stort utbud av program som fullt ut utnyttjade kapaciteten.
Men där marknaden tvekade tog musiker, grafiker, animatörer och spelutvecklare Amigan till sina hjärtan. Den blev snabbt ett favoritverktyg inom demo-scenen, spelindustrin och tidig digital kreativ produktion.
Ett arv som lever kvar
I efterhand ses Amiga 1000 ofta som den första verkliga multimediadatorn. Många av de idéer som idag känns självklara – ljudkort, grafikacceleration, multitasking och användarvänliga gränssnitt – fanns här redan 1985.
Även om Amiga 1000 själv fick ett kort liv blev den grunden för hela Amiga-familjen och lämnade ett djupgående avtryck i datorhistorien. För entusiaster världen över är den fortfarande ett bevis på vad som kan hända när ingenjörer får tänka fritt – och ibland långt före sin tid.
I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.
Från Spectrum-uppgradering till egen dator
SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.
Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.
Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.
Hårdvaran – kraftfull 8-bitare
Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.
Några nyckelpunkter:
CPU: Z80B @ 6 MHz
RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol
För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.
Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering
En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.
Den hade fyra huvudlägen:
Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.
Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.
Ljud – sex kanaler och tracker-potential
Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.
SAM Coupé har:
Philips SAA1099-krets med
6 kanaler
stereo
8 oktaver
stöd för brus och amplitudkontroll
Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud
Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.
SAM BASIC och CP/M – mer än spel
I ROM fanns 32 KB med uppstartskod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:
Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem
Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.
Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö
SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:
Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
MIDI in/ut – ovanligt på en hemdator och lockande för musikintresserade
Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”
På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.
ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning
Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.
Det fanns två vägar:
SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)
Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.
128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.
Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?
Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:
Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarubesutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.
Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.
Kultstatus och entusiastscen
Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:
En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaruexpansioner och spel
Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface
Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.
En fotnot – men en fascinerande sådan
SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.
För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.
Video på youtube om SAM Coupé
Teknisk fakta – SAM Coupé
Lanseringsår: 1989
Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
När Sinclair ZX81 kom 1981 blev den många familjers allra första dator – en liten svart plastlåda med 1 kilobyte minne som kopplades till tv:n i vardagsrummet. Trots sina extrema begränsningar lärde den en hel generation att programmera, skapade en våg av hemmabyggda spel och gjorde hemdatorn till en del av vardagen istället för en dyr leksak för företag och entusiaster.
När Sinclair ZX81 lanserades 1981 kostade den mindre än ett par snygga skor. Den såg ut som en svart plastlåda med en nästan oanvändbar tangentmatta – men den öppnade dörren till datorvärlden för hundratusentals människor. I en tid då hemdatorer ofta kostade lika mycket som en begagnad bil, gjorde ZX81 det möjligt för vanliga familjer att köpa sin första dator. Resultatet blev en teknisk revolution som inspirerade en hel generation programmerare och spelutvecklare.
ZX81 kunde egentligen väldigt lite jämfört med dagens teknik. Den hade bara 1 kilobyte internminne – ungefär lika mycket som krävs för att skriva några textmeddelanden. Den använde en svartvit TV som bildskärm och sparade program på kassettbandspelare. Trots det lyckades entusiaster skapa spel, matematikprogram och till och med schackspel på mindre än tusen byte kod.
Datorn såldes både färdigmonterad och som byggsats, vilket tilltalade både teknikintresserade och nyfikna nybörjare. För många blev ZX81 den första kontakten med programmering. I Storbritannien ledde det till att en stor del av 1980-talets unga lärde sig BASIC-kod från köksbordet – en utveckling som senare bidrog till att Storbritannien blev ett av Europas ledande länder inom spel- och IT-utveckling.
Till skillnad från amerikanska hemdatorer som såldes för spel, marknadsfördes Sinclair ZX81 som ett ”inlärningsverktyg”. Den lilla datorn gav användarna möjlighet att skriva egna program från grunden. Tangenterna var tryckkänsliga och saknade mekanisk känsla, vilket gjorde skrivandet svårt och ibland frustrerande. Men samtidigt väckte det kreativitet – när varje rad kod tog tid, tänkte man efter innan man skrev.
Trots tekniska begränsningar sålde ZX81 över 1,5 miljoner exemplar. Den såldes via postorder och i bokhandelskedjan W. H. Smith – vilket gjorde den till den första datorn som vanligen såldes på huvudgatan i brittiska städer. Snart växte en hel marknad fram med tillbehör som bättre tangentbord, minnesexpanderare och otaliga program på kassettband.
ZX81 blev en symbol för att teknik inte måste vara dyr eller komplicerad. Den inspirerade framtida spelutvecklare, ingenjörer och datorpionjärer. Många som började sin resa med den lilla svartvita lådan fortsatte senare att forma IT- och spelindustrin globalt.
I dag ses Sinclair ZX81 som ett ikoniskt exempel på hur begränsad teknik kan driva innovation. Den hade inga ljud, inga färger – och bara fyra chip. Men den hade något viktigare: förmågan att få människor att tänka, skapa och programmera själva.
Exempel på vad entusiaster lyckades göra på 1 KB:
Ett schackspel med regler i endast 672 byte kod
3D-spel (’3D Monster Maze’) med labyrint och monster
Simuleringar, matematiska verktyg och hobbyprogram
Slutsats: Sinclair ZX81 var inte den kraftfullaste datorn – men kanske den mest inflytelserika. Den lade grunden för hemdatortekniken, väckte programmeringsintresset hos tusentals och visade att framtiden kunde skrivas i svartvit kod på en vanlig TV.
Fakta: Sinclair ZX81
Lanseringsår: 1981 (Storbritannien)
Utvecklare: Sinclair Research
Tillverkning: Timex, Dundee i Skottland
Mål: Billig hemdator för vanliga hushåll och nybörjare
Pris vid lansering: £49,95 som byggsats, £69,95 färdigmonterad
Sålda enheter: Över 1,5 miljoner världen över
Processor: Zilog/NEC Z80A @ 3,25 MHz
Minne: 1 KB RAM (officiellt expanderbart till 16 KB, inofficiellt upp till 56 KB användbart)
Lagring: Bandspelare med kassett (ca 250–300 bit/s)
Video: Monokrom bild på vanlig tv via RF-modulator
Upplösning: 24 rader × 32 tecken eller ca 64 × 48 semigrafik-pixlar
Tangentbord: 40-tangenters membrantangentbord med BASIC-nyckelord på tangenterna
Operativmiljö: Inbyggd Sinclair BASIC i 8 KB ROM
Strömförsörjning: 9 V DC, ca 420 mA
Efterföljare: Sinclair ZX Spectrum
Betydelse: Gjorde hemdatorer till en massmarknad i Storbritannien, inspirerade tusentals att lära sig programmera och lade grunden för många spel- och mjukvaruföretag.
Digital VT05 var DEC:s första fristående CRT-terminal och en teknisk pionjär vid lanseringen 1970. Med sin futuristiska design, direkt cursorstyrning och möjlighet att visa digital text på en videobild markerade den övergången från mekaniska terminaler till elektronisk datorkommunikation.
När VT05 introducerades år 1970 var det inte bara en ny datorterminal – det var ett teknologiskt statement. Med sin futuristiska design, sin tystgående CRT-skärm och möjligheten att visa 72 tecken per rad i hela 20 rader, markerade den ett avgörande steg bort från mekaniska teletype-maskiner. För första gången kunde användare jobba på en fristående elektronisk terminal med direkt cursorpositionering – något som senare skulle bli standard i terminalvärlden.
Trots begränsningar som endast versaler och enkelriktad scrollning, ansågs VT05 banbrytande. Dessutom kunde terminalen agera monitor för videosystem och till och med lägga text ovanpå videobild, vilket gjorde den attraktiv även utanför traditionella datormiljöer. Tekniken byggde på diskret logik och PMOS-skiftregister, vilket var typiskt för tidens elektronik, men dess funktionalitet inspirerade kommande modeller som VT50, VT52 och den ikoniska VT100.
Det futuristiska yttre visade sig dock vara mer visionärt än praktiskt – tangentbordets kapacitiva sensorer var innovativa men opålitliga. Terminalen hade även en imponerande fysisk närvaro: 76 cm djup, tung och utan fläkt, kyld helt med naturlig konvektion.
Digital Equipment Corporation VT05 – Teknisk data Typ: Fristående CRT-terminal Lanseringsår: 1970 Skärm: 72 tecken × 20 rader, endast versaler CPU: Diskret logik Lagringsteknik: PMOS-skiftregister Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 2400 bps (fyllnadstecken krävs över 300 bps) Cursorpositionering: Direkt via kontrolltecken Scrollning: Endast nedåt (framåt) Grafiskt stöd: Ingen Specialeffekter: Inga (ingen blink, fetstil, understreckning eller omvänd video) Tangentbord: Kapacitiv sensor (tidiga modeller), senare mekaniskt Videoingång: RS-170 standard (kan överlagra text på video) Mått: Bredd 19”, djup 30” Föregångare: Ingen (första fristående terminalen från DEC) Efterföljare: VT50 → VT52 → VT100
ABC 80 blev på kort tid en ikon i svensk datorhistoria. När den lanserades 1978 markerade den starten på persondatorns genombrott i Sverige – utvecklad av svenska ingenjörer, byggd i Motala och snabbt omfamnad av skolor, företag och teknikentusiaster. Trots sin enkla konstruktion var den snabb, driftsäker och förvånansvärt kraftfull, och för många blev den den allra första datorn man lärde sig programmera på. ABC 80 formade en generation och lade grunden för Sveriges tidiga framgångar inom IT.
När Luxor lanserade ABC 80 år 1978 var ord som ”persondator” fortfarande nya och lite futuristiska. Apple II, Commodore PET och TRS-80 fanns visserligen redan, men för svenska skolor, företag och teknikintresserade privatpersoner blev ABC 80 ofta den första riktiga kontakten med en dator man kunde ha på skrivbordet.
Det här är berättelsen om den ”brunbeige” lådan från Motala som kom att prägla en hel generation svenska programmerare, ingenjörer och dataintresserade.
En svensk persondator blir till
Idén till en svensk persondator föddes hos Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric, ett företag som redan i början av 1970-talet sålt minidatorer och mikroprocessorer till skolor och industrin. Han såg hur mikrodatorer började användas i USA och ville ha en dator som passade svenska behov – gärna billig nog för skolor och mindre företag, men ändå tillräckligt kraftfull för ”riktig” användning.
Scandia Metric samarbetade redan med Dataindustrier AB (DIAB), som hade utvecklat databussen 4680 och datorer som DataBoard 4680 och Seven S. DIAB hade tekniken, Scandia Metric hade kunderna – men ingen av dem kunde tillverka bildskärmar och stora volymer elektronik.
Därför kopplades Luxor i Motala in. Luxor gjorde redan TV-apparater och terminalskärmar (bland annat till Alfaskop), och blev ganska snabbt den naturliga tillverkaren av den nya svenska datorn.
I februari 1978 drogs projektet i gång på allvar. Arbetsnamnet var ”HD-80” (hemdator 80), men snart röstade projektgruppen fram namnet ABC 80 – Advanced Basic Computer for the 1980s. ”80” anknöt både till årtalet och till den Zilog Z80-processor som satt i hjärtat av maskinen.
Utvecklingen gick fort. På bara några månader tog Luxor, DIAB och Scandia Metric fram fungerande prototyper. I augusti 1978 visades ABC 80 upp för pressen i Stockholm – och dök samma kväll upp i TV-nyheterna. Runt årsskiftet hade man redan levererat cirka 200 datorer.
Teknik: enkel på ytan – smart under huven
Sett med dagens ögon är ABC 80 väldigt enkel, men 1978 var den imponerande:
Processor: Zilog Z80, 3 MHz
RAM: 16 kB (upp till 32 kB med expansion)
ROM: 16 kB med operativsystem och ABC BASIC
Buss: DIAB 4680 – samma industribuss som användes i styr- och mätsystem
Ljud: enkelt ljudchip från Texas Instruments (SN76477) för några grundläggande ljudeffekter
Lagring: från början kassettband, senare diskettenheter via 4680-bussen
Operativsystemet var tätt integrerat med den inbyggda BASIC-tolken, ABC BASIC, en egen dialekt som dessutom var ovanligt snabb. I tester i början av 80-talet jämfördes olika datorer med samma BASIC-program, och ABC 80 spöade ofta både IBM PC, Apple III, VIC-20 och ZX81 – särskilt i heltalsaritmetik.
Grafiken var däremot mycket enkel. Ingen ”riktig” högupplöst grafik, utan ett text-TV-liknande system där ett kontrolltecken kunde växla resten av raden till ett läge med 6 pixlar per teckencell. Med lite kreativ programmering gav det som mest 78 × 72 pixlar, hanterat via BASIC-kommandon som SETDOT och CLRDOT. För spel och specialgrafik räckte det ändå förvånansvärt långt.
Inte en ”hemdator” – utan ett arbetsverktyg
När begreppet ”hemdator” dök upp i början av 80-talet syftade det ofta på färgglada, billiga maskiner som kopplades till TV:n och framför allt användes för spel, till exempel VIC-20, ZX Spectrum och senare Commodore 64.
ABC 80 såldes visserligen också till privatpersoner, men sågs i första hand som ett arbetsredskap:
I skolor användes den för programmeringsundervisning och tekniska ämnen.
Inom industri och processstyrning blev den hjärna i många mät- och styrsystem, tack vare 4680-bussen och alla expansionskort som redan fanns till DIAB:s utrustning.
På kontor användes den för kalkyler, enklare ekonomisystem och textbehandling – bland annat med den kända ordbehandlaren Teddy.
Via RS-232-porten kunde den kopplas till skrivare och andra enheter, och med diskettstationer och nätverkssystem (som CAT-net) gick det att bygga hela små kontorsmiljöer kring ABC-datorerna.
Kringutrustning – från bandstationer till nätverk
När ABC 80 först kom ut fanns nästan ingen kringutrustning klar – man fick använda vanliga bandspelare för program och data. Under 1979–80 exploderade dock utbudet:
Kassettbandstationer specialanpassade för datorbruk
Disketter: en rad 5,25- och 8-tums diskettenheter med växande kapacitet (80 kB upp till 1 MB per diskett)
Bussexpansioner som ABC 890 med kortplatser för industrikort
Minneexpansioner upp till 32 kB RAM
Grafikkort för 80-teckens textläge och färg
Lokala nätverk där många ABC 80 kunde dela skivminne och skrivare
CP/M-kort, som gjorde det möjligt att köra mängder av standardprogram för kontorsbruk
En stor del av denna kringutrustning kom också från externa företag som såg affärsmöjligheter kring den växande ABC-basen.
Konflikter bakom kulisserna
Samarbetet mellan Luxor, Scandia Metric och Dataindustrier var inte problemfritt. Förseningar i kringutrustning, kvalitetsproblem med vissa skrivare och diskettstationer samt oenighet om vem som fick sälja vad till vilka kunder skapade spänningar.
Scandia Metric började till exempel exportera ABC 80 till tyska Techno-Term, samtidigt som Luxor själva satsade mer på mjukvaruutveckling och bearbetade skolor och större företag – marknader som egentligen var Scandia Metrics hemmaplan.
Samtidigt vände sig Datasaab (som köpt DIAB:s Seven S-teknik) mot att ABC 80 ansågs vara alltför lik deras tidigare system. Konflikterna löstes så småningom, men resultatet blev att Luxor och DIAB gick vidare tillsammans, medan Scandia Metric successivt hamnade i en mindre roll.
Försäljning och genomslag
Trots alla bekymmer blev ABC 80 en oväntat stor framgång. Några ungefärliga siffror:
1978: ca 200 sålda datorer
1979: ca 6 300
1980: ca 5 000
1981: ca 11 000 (toppåret)
Fram till 1985, då produktionen lades ned, hade ungefär 33 300 ABC 80 sålts. I början av 80-talet uppskattas Luxor ha haft 70–80 % av den svenska persondatormarknaden – en remarkabel position för en svensk dator i konkurrens med amerikanska jättar.
ABC 80 i vardagen
För många svenskar var ABC 80 den första datorn de verkligen fick ”hands-on” på.
I skolor stod ABC 80 i särskilda datasalar där elever fick lära sig skriva BASIC-program, rita enkla diagram eller göra små spel. ABC-klubben, entusiasternas egen förening, spred program via tidningar, möten – och inte minst via närradio, där man kunde spela in program direkt från etern till kassettband.
Hemma i villor och lägenheter användes ABC 80 både för nytta och nöje: schackprogram, labyrintspel som Ariadne, klassiska ”Masken”, textäventyr och egenhändigt skrivna program för allt från familjens ekonomi till enkla databaser.
Efterföljare och slutet för ABC 80
Teknikutvecklingen gick snabbt. Redan tidigt stod det klart att ABC 80 behövde en mer avancerad kontorsinriktad efterföljare, med 80-teckens bredd och bättre grafik. Resultatet blev ABC 800, som lanserades 1981. Den tog över rollen som Luxors främsta kontorsdator, medan ABC 80 levde vidare i skolor, hobbyrum och som styrdator i industrin.
Under mitten av 80-talet kom IBM PC och kompatibla datorer att dominera marknaden, och Luxors ägare Nokia valde till slut att lägga ned ABC-linjen. ABC 80 slutade tillverkas 1985 – men då hade den redan satt ett tydligt avtryck i svensk datorhistoria.
Arvet efter ABC 80
I dag är ABC 80 ett samlarobjekt, men också en symbol för en tid då Sverige låg långt framme tekniskt och vågade bygga en helt egen datorplattform – komplett med hårdvara, operativsystem, BASIC-dialekt, kringutrustning och ett levande ekosystem av användare och utvecklare.
Många som i dag arbetar som programmerare,datatekniker, ingenjörer eller IT-chefer tog sina första stapplande kodsteg framför en flimrande svartvit ABC-skärm. På så sätt blev ABC 80 inte bara ”ännu en dator”, utan en viktig startpunkt för det svenska IT-samhälle vi har i dag.
Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.
När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.
Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.
Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.
I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.
När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.
När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.
Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet
Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.
Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:
använda standardkomponenter från andra tillverkare
köpa in operativsystem utifrån
sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears
För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.
Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på
En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:
standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
noggrant publicerade tekniska manualer
IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:
externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara
Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.
Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa
Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.
Processor och minne
CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
RAM:
tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)
Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkoprocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.
Grafik och skärm
Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:
MDA (Monochrome Display Adapter)
skarp monokrom text
perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
kunde inte visa grafik
CGA (Color Graphics Adapter)
färggrafik, text + grafiklägen
signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
enklare spelgrafik och diagram
Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.
Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)
Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:
kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
diskettenheter (5,25 tum):
först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
en eller två inbyggda enheter i fronten
I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:
IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk
Tangentbordet – den oväntade stjärnan
Tangentbordet var en av de stora “selling points”:
rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
distinkta, taktila tangenter
layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter
Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.
Program och operativsystem – när DOS tog över världen
IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:
CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)
I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:
CP/M-86 kom sent och var dyrt
p-System blev en nischlösning
DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd
Dessutom fanns:
BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.
Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard
IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:
leveranser upp mot 40 000 PC per månad
många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
stora företag började standardisera på IBM PC
i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden
Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.
Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”
Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:
körde samma program
använde samma expansionskort
fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare
Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.
Resultatet blev:
en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
hård konkurrens på pris och prestanda
att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard
Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.
Arvet – IBM PC som osynlig mall
Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:
x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
PC-tangentbordets layout och känsla
Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.
Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)
Tillverkare
IBM
Modell
IBM Personal Computer (5150)
Lansering
12 augusti 1981
Typ
Stationär persondator
CPU
Intel 8088 @ 4,77 MHz
RAM (grund)
16 KB eller 64 KB
RAM (max)
640 KB (med expansionskort)
ROM
BIOS + IBM BASIC
Operativsystem
IBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
Lagring
1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
Grafik
MDA (mono), CGA (färg)
Bildskärm
IBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
Atari Portfolio var världens första dator i fickformat som var kompatibel med IBM PC. När den lanserades 1989 imponerade den med MS-DOS-stöd, kalkylblad och adressbok – allt drivet av tre AA-batterier. Den blev en kultklassiker och visade att framtidens dator kunde få plats i handen.
1989 släppte Atari något som på ytan såg ut som en liten fickdator, men som i själva verket var ett helt IBM PC-kompatibelt system. Atari Portfolio blev världens första palmtop-PC, byggd på DIP Researchs design, och satte standarden för vad en dator i fickformat kunde vara.
Den kunde köra MS-DOS 2.11-kompatibel mjukvara, hade inbyggda kontorsprogram och kunde till och med slå telefonnummer via sin lilla högtalare. För många var den en första glimt av framtiden: en dator som fick plats i handen.
Historia
Den tekniska grunden kom från brittiska DIP Research Ltd, som utvecklade DIP Pocket PC – en prototyp av en MS-DOS-kompatibel handdator. Atari såg potentialen och licensierade tekniken, byggde om den med ny design och började massproducera.
I vissa länder lanserades den under namnet PC Folio, på grund av varumärkesproblem. DIP fortsatte att utveckla elektronik, expansioner och mjukvara, medan Atari stod för distributionen.
DIP:s team gick senare vidare och utvecklade även Sharp PC-3000/3100 innan bolaget köptes upp av Phoenix Technologies 1994.
Teknologi
Atari Portfolio byggde på en Intel 80C88-processor på 4,9 MHz. Den hade 128 KB RAM och 256 KB ROM, där operativsystemet, BIOS och ett antal kontorsprogram låg lagrade.
Skärmen var en monokrom LCD utan bakgrundsbelysning med upplösningen 240×64 pixlar (40×8 tecken). En liten högtalare fanns också, inte bara för klick och ljud – utan även för att spela upp DTMF-toner, vilket gjorde att man kunde ringa upp telefonnummer direkt från adressboken genom att hålla luren mot datorn.
Drivkraften var tre AA-batterier, men minnet behölls vid batteribyte. Det fanns även nätadapter som tillbehör.
Operativsystem och program
Portfolio körde DIP Operating System 2.11, en variant av MS-DOS 2.11. Den var inte helt PC-kompatibel på hårdvarunivå, men de flesta textbaserade DOS-program kunde köras.
Inbyggda PIM-appar (Personal Information Management) inkluderade:
Kalkylblad (Lotus 1-2-3 kompatibelt)
Textredigerare
Adressbok med DTMF-uppringning
Kalender med alarm
Miniräknare
För lagring användes Bee Card-minneskort, i storlekar från 32 KB upp till flera MB. Dessa sattes in i en sidoplats och kunde läsas med en särskild PC-kortläsare.
Expansioner och tillbehör
På sidan fanns en expansionsport där man kunde ansluta moduler:
Memory Expander+: utökade RAM med 256 KB (upp till 640 KB totalt).
Smart Parallel Port (HPC-101): för filöverföring och skrivare.
Serial Port (HPC-102): för seriell kommunikation.
Modemmoduler, minneskort och ROM-kort med extra program som schack, finansverktyg eller språklexikon.
Tillbehör som kablar, nätaggregat, ROM-kort och programmoduler gjorde att Portfolio kunde anpassas efter användarens behov.
ROM-versioner
Fyra olika ROM-versioner släpptes, där senare uppdateringar fixade buggar och gav bättre stöd för stora minneskort. Varianter anpassades också för olika språk och tangentbord.
Arvet efter Portfolio
Atari Portfolio var ingen storsäljare på konsumentmarknaden, men den var tekniskt banbrytande. Den visade att en IBM PC-kompatibel dator kunde krympas ner till fickformat och inspirerade kommande generationer av handdatorer och palmtops.
Den fick också en viss kultstatus – bland annat användes den av karaktären John Connor i filmen Terminator 2 (1991) för att hacka en bankomat.
Fakta: Atari Portfolio
Lansering: Juni 1989
Tillverkare: Atari Corporation (teknik av DIP Research)
CPU: Intel 80C88, 4.9152 MHz
RAM: 128 KB (varav 4 KB videominne)
ROM: 256 KB (BIOS, DOS 2.11 och program)
Skärm: 240×64 pixlar, monokrom LCD, ingen bakbelysning
Lagring: Bee Card-minneskort (32 KB–4 MB)
Batteri: 3×AA, minnet behålls vid byte, nätadapter som tillval
Portar: Expansionsport, Bee Card-plats
Mått & vikt: ca fickformat, <300 g
Inbyggda program: Kalkylblad, textredigerare, adressbok med DTMF-uppringning, kalender med alarm, miniräknare
Operativsystem: DIP Operating System 2.11 (MS-DOS 2.11-kompatibelt)
Atari Portfolio fick dessutom en oväntad roll i filmhistorien. I Terminator 2: Judgment Day (1991) används den av John Connor för att hacka en bankomat och senare ett säkerhetssystem. Den lilla palmtopen får därmed symbolisera hur framtidens teknologi kunde ge enorm makt i fickformat – och i filmens värld blev det till och med ett verktyg som bidrog till att rädda mänskligheten.
Youtbube videos om Atari Portfolio
Atari portfolio används för hacka en bankomat i filmen Terminator
