Kategori: Datorer

  • Bell & Howell – den svarta Apple II-datorn som byggdes för klassrummet

    I slutet av 1970-talet började persondatorn flytta ut från hobbyrummen och in i skolorna. Bell & Howells svarta version av Apple II Plus visar hur en vanlig hemdator anpassades till en miljö där den skulle tåla både nyfikna elever och en hel samling tillbehör.

    Vid första anblicken ser Bell & Howell-datorn ut som en ovanligt mörk och stram konkurrent till Apple II. Den välbekanta beige plasten är borta. Tangentbordet, datorlådan och diskettstationen är i stället svarta, och på ovansidan sitter både Bell & Howells och Apples namn.

    Men under skalet gömmer sig ingen ny datorkonstruktion. Det är i grunden en Apple II Plus – en av de maskiner som gjorde persondatorn till ett praktiskt verktyg för programmering, utbildning, spel och enklare kontorsarbete. Bell & Howells bidrag var framför allt att anpassa datorn för skolans vardag.

    Två företag med olika vägar in i klassrummet

    Apple var i slutet av 1970-talet fortfarande ett ungt datorföretag. Bell & Howell hade däremot en lång historia inom kameror, filmprojektorer och annan audiovisuell utrustning. Företaget hade redan kontakter med skolor och andra utbildningsinstitutioner, där projektorer, bandspelare och filmutrustning länge varit självklara hjälpmedel.

    Samarbetet var därför logiskt. Apple hade en flexibel persondator, medan Bell & Howell hade erfarenhet av utbildningsmarknaden och den tekniska utrustning som användes där. Resultatet blev en särskild skolmodell som huvudsakligen såldes till utbildningsinstitutioner, inte genom vanliga datorbutiker.

    Den svarta färgen gjorde datorn lätt att känna igen, men förändringen var mer än kosmetisk. I ett klassrum ställs andra krav än i ett hem. Många personer ska använda samma maskin, sladdar och tillbehör måste vara lätta att hantera och elektroniken behöver skyddas mot alltför nyfikna fingrar.

    En Apple II Plus under den svarta färgen

    Inuti datorn satt samma typ av moderkort, nätaggregat och tangentbordselektronik som i en vanlig Apple II Plus. Hjärtat var en MOS Technology 6502, en åttabitars mikroprocessor som arbetade med en klockfrekvens på omkring 1 megahertz.

    En megahertz betyder ungefär en miljon klockcykler per sekund. Det låter nästan orimligt långsamt jämfört med dagens processorer, vars hastigheter mäts i miljarder cykler per sekund. Jämförelsen är inte helt rättvis, eftersom processorarkitekturer fungerar på olika sätt, men den visar hur sparsamt de tidiga persondatorerna behövde utnyttja sina resurser.

    Grundmodellen kunde levereras med 16 kilobyte arbetsminne och byggas ut till 48 kilobyte. Det är mindre minne än vad som krävs för att lagra ett enda litet modernt fotografi. Ändå räckte det till programmeringsspråk, undervisningsprogram, spel och ordbehandling.

    Apple II-familjens stora styrka var de åtta interna expansionsplatserna. Med instickskort kunde datorn få diskettstyrenhet, skrivare, seriella anslutningar och andra funktioner. Det gjorde maskinen ovanligt anpassningsbar och bidrog till dess långa livslängd.

    Bild i färg – på 48 kilobyte

    I grafikläge kunde datorn visa upp till 280 × 192 bildpunkter. Textläget rymde 40 tecken på varje rad och 24 rader på skärmen. Färggrafiken var begränsad och kunde uppvisa färgfenomen som berodde på hur videosignalen byggdes upp, men den var ändå en viktig fördel när många konkurrerande datorer främst arbetade med text eller enklare grafik.

    Den begränsade hårdvaran tvingade programmerarna att vara uppfinningsrika. Varje byte räknades. Bilder, programkod och ljud fick samsas i ett minne som i dag framstår som närmast mikroskopiskt. Just därför är många program till Apple II fortfarande intressanta ur datavetenskaplig synvinkel: de visar hur mycket som går att åstadkomma när resurserna är små men förståelsen för maskinen är stor.

    ”Ryggsäcken” som gjorde datorn skolvänlig

    Vissa Bell & Howell-maskiner utrustades med en stor modul på baksidan. Bland samlare brukar den beskrivas som en ”ryggsäck”. Den gav inte datorn någon snabbare processor eller mer minne, men den gjorde hela systemet enklare att använda tillsammans med klassrummets övriga utrustning.

    Modulen samlade anslutningar för ljud, video och kassettband. Den hade också en enkel ljudmixer, där datorns ljud kunde blandas med två andra ljudkällor. Ljudet kunde skickas till högtalare eller hörlurar. Videosignalen kunde ledas vidare till två bildskärmar samtidigt, vilket exempelvis gjorde det möjligt för läraren att visa samma bild på flera enheter.

    På modulens andra sida fanns tre nätuttag med en separat strömbrytare. Där kunde skärmen, en projektor eller annan utrustning anslutas. I praktiken fungerade modulen alltså delvis som en inbyggd och säkrad grendosa. Handtag och möjlighet att linda upp strömkabeln gjorde dessutom datorn lättare att flytta mellan klassrum.

    Det här kan verka som små detaljer, men de berättar något viktigt om teknikens spridning. En dator blir inte automatiskt användbar bara för att dess processor är tillräckligt snabb. Kontakter, kablar, strömförsörjning och fysisk utformning kan vara minst lika avgörande – särskilt när tekniken ska användas av många människor i en gemensam miljö.

    En skruv som även var en strömbrytare

    En vanlig Apple II kunde öppnas genom att locket lyftes av. Det var praktiskt för entusiaster som ofta installerade expansionskort, men mindre lämpligt i ett klassrum. Bell & Howell-modellen fick därför en skruv som höll locket på plats och samtidigt fungerade tillsammans med en elektrisk säkerhetsspärr.

    Om skruven lossades bröts strömmen. Användaren kunde alltså inte lika enkelt köra datorn med locket öppet och komma åt elektroniken medan den var spänningssatt. Konstruktionen gjorde systemet säkrare och hjälpte det att uppfylla de krav som ställdes på utrustning avsedd för skolor.

    Även anslutningen för spelkontroller förbättrades. På den vanliga Apple II satt kontakten inne i datorn, vilket innebar att locket behövde öppnas. Bell & Howell-versionen fick en kraftigare yttre anslutning. Den var mindre känslig för upprepade inkopplingar och mer praktisk när flera elever skulle använda samma maskin.

    Kassettband, disketter och Apple DOS

    Program kunde sparas på vanliga ljudkassetter, en billig men långsam och ibland opålitlig metod. Betydligt smidigare var Apples externa Disk II-station, som använde 5,25-tumsdisketter med en kapacitet på omkring 143 kilobyte per sida. Bell & Howell erbjöd även diskettstationen i svart, även om tekniken i stort sett var densamma som i Apples beige modell.

    Med diskettstationen användes vanligtvis Apple DOS. Att starta ett program innebar ofta att man satte i en diskett, startade datorn och väntade medan operativsystem och program lästes in. Någon hårddisk var inte en självklar del av en persondator i denna prisklass.

    Trots begränsningarna var steget från kassettband till diskett betydande. Det gick snabbare att ladda program, och en lärare kunde bygga upp en samling undervisningsdisketter för olika ämnen. Datorn blev därmed inte bara ett objekt att lära sig programmera på, utan också en plattform för färdiga läromedel.

    När persondatorn blev ett pedagogiskt verktyg

    Bell & Howell-datorn är intressant eftersom den fångar ett övergångsskede. Datorer var inte längre enbart stora maskiner i företagens datahallar, men de hade ännu inte blivit vardagsföremål i varje hem. Skolan blev en av de platser där många barn för första gången mötte en dator på nära håll.

    Maskinen visar också att datorhistoria handlar om mer än processorhastighet och minneskapacitet. För att ny teknik ska få genomslag måste den passa in i människors miljö. Bell & Howell tog en befintlig dator och ändrade de delar som betydde mest i ett klassrum: säkerheten, anslutningarna, strömförsörjningen och möjligheten att flytta utrustningen.

    Under det svarta skalet var det fortfarande en Apple II Plus. Men den stora bakre modulen, säkerhetsspärren och de tåligare anslutningarna gjorde den till något mer än en vanlig dator i en ny färg. Den blev ett tidigt exempel på hur konsumentteknik kunde byggas om för utbildning – och på hur persondatorn började hitta sin plats i samhället.

    Youtube innehåll om Bell & Howell Apple II+

    Bell & Howell Apple II Plus
    Introducerad 1979
    Tillverkare Apple Computer och Bell & Howell
    Processor MOS Technology 6502, cirka 1 MHz
    Arbetsminne 16 KB, utbyggbart till 48 KB
    Textläge 40 × 24 tecken
    Grafik Upp till 280 × 192 bildpunkter
    Färger Upp till sex färger i högupplöst grafik
    Lagring Kassettband eller extern Disk II-station, cirka 143 KB
    Operativsystem Apple DOS
    Expansionsplatser Åtta interna kortplatser
    Särskilda funktioner Säkerhetsspärr för locket, ljudmixer, extra eluttag, samlade ljud- och videoanslutningar samt yttre kontakt för spelkontroller.
    Användningsområde Främst skolor och andra utbildningsinstitutioner

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Datapoint 2200 – terminalen som formade dagens datorer

    Den såg ut som en kraftig skrivmaskin och såldes som en programmerbar terminal. Men inuti Datapoint 2200 fanns en idé som kom att leva vidare i Intel 8008, Zilog Z80 och den x86-arkitektur som fortfarande driver miljontals datorer. Historien visar hur en till synes misslyckad beställning kan förändra en hel bransch.

    I början av 1970-talet var en dator oftast något stort, dyrt och avlägset. Själva beräkningarna utfördes i en central stordator, medan användaren satt vid en terminal som fungerade som ett elektroniskt fönster mot maskinen.

    Datapoint 2200 passade först in i den världen. Den presenterades 1970 av det amerikanska företaget Computer Terminal Corporation, CTC, och beskrevs som en programmerbar terminal. Men den hade ett ovanligt drag: den kunde själv lagra och köra program. Under det skrivmaskinsliknande skalet dolde sig därför något som låg förvånansvärt nära en komplett skrivbordsdator.

    Det mest betydelsefulla var dock inte hur maskinen såg ut. Det var hur dess processor var tänkt att fungera.

    En elektronisk ersättare för hålkort

    CTC hade grundats 1968 av Phil Ray och Gus Roche. Företagets första framgång blev Datapoint 3300, en bildskärmsterminal som ersatte bullriga mekaniska teleprintrar. Med Datapoint 2200 ville bolaget ta nästa steg och skapa en modern ersättare för IBM:s hålkortsstans 029.

    Det förklarar den märkligt breda bildskärmen. Den visade 80 tecken på var och en av sina 12 textrader – samma antal tecken som fick plats på ett vanligt IBM-hålkort. Även formatet var avsiktligt välbekant. Maskinen påminde om en IBM Selectric-skrivmaskin, en apparat som redan fanns på många kontor.

    Datapoint 2200 vägde omkring 25 kilo och hade ett riktigt tangentbord, en liten grön bildskärm och två inbyggda kassettbandenheter. Varje kassett kunde lagra ungefär 130 kilobyte. Det låter närmast obetydligt i dag, men räckte till både program och affärsdata när ett vanligt dokument bestod av ren text.

    Den första modellen hade normalt 2 kilobyte arbetsminne och kunde byggas ut till 8 kilobyte. En senare version klarade upp till 16 kilobyte. Priset låg på flera tusen dollar; en version med 8 kilobyte listades för 7 800 dollar 1972. Det var alltså inte en hemdator för vanliga konsumenter, utan ett dyrt arbetsredskap för företag.

    Terminalen som visade sig vara en dator

    Till skillnad från många andra terminaler var Datapoint 2200 inte låst till ett enda stordatorsystem. Den kunde läsa in olika terminalprogram från kassettband och på så sätt efterlikna flera typer av terminaler.

    Samma flexibilitet innebar att maskinen också kunde utföra självständigt arbete. En säljare på CTC insåg att Datapoint 2200 kunde lösa livsmedelsföretaget Pillsburys behov av en liten dator ute i verksamheten. Därmed blev det tydligt att apparaten inte bara behövde vara ett tillbehör till en större dator – den kunde vara datorn.

    Det gör Datapoint 2200 svår att placera i en enkel kategori. Den marknadsfördes som terminal, var för dyr för att vara en persondator i modern mening och saknade en mikroprocessor. Samtidigt var den programmerbar, stod på ett skrivbord och kunde användas fristående. Därför beskrivs den ibland som en av persondatorns viktigaste föregångare.

    En processor stor som ett kretskort

    I dag förknippar vi processorn med ett enda litet kiselchip. När Datapoint 2200 konstruerades fanns ännu ingen färdig enchipsprocessor som kunde göra jobbet. Maskinens processor byggdes därför av omkring hundra enklare TTL-kretsar fördelade över stora kretskort.

    CTC:s tekniske chef Victor Poor och ingenjören Harry Pyle hade tagit fram den grundläggande instruktionsuppsättningen – alltså det språk av enkla kommandon som processorn skulle förstå. Företaget bad både det unga minnesföretaget Intel och halvledarjätten Texas Instruments att pressa ihop konstruktionen till ett enda chip.

    Texas Instruments tog fram kretsen TMX-1795 och Intel arbetade på en konstruktion som först kallades 1201. Arbetet drog emellertid ut på tiden, och kretsarna blev inte tillräckligt snabba eller praktiska för CTC:s behov. Datapoint 2200 började därför tillverkas med sin processor uppbyggd av TTL-kretsar, precis som prototypen.

    Det kunde ha blivit slutet på historien. I stället behöll Intel sin konstruktion, förbättrade den och lanserade den 1972 som Intel 8008.

    Släktskapet med dagens x86-datorer

    Intel 8008 blev kommersiellt betydelsefull och följdes av bland annat Intel 8080. Instruktionsspråket utvecklades vidare, och en annan gren ledde genom Zilog Z80 till många av 1970- och 1980-talens populära hemdatorer. Hos Intel fortsatte utvecklingen mot 16-bitarsprocessorerna 8086 och 8088.

    När IBM valde Intel 8088 till sin första PC 1981 fick processorfamiljen ett enormt genomslag. De moderna x86-processorer som används i många stationära datorer, bärbara datorer och servrar har förändrats nästan ofattbart mycket sedan dess. Ändå finns ett historiskt släktskap tillbaka till de instruktioner som CTC:s ingenjörer utformade för Datapoint 2200.

    Det betyder inte att en modern processor är en uppförstorad Datapoint-krets. Dagens chip har miljarder transistorer, flera processorkärnor, avancerad parallellism och enorma cacheminnen. Arvet ligger i stället i de grundläggande regler som senare konstruktioner byggde vidare på.

    Ett arv gömt i byteordningen

    Ett särskilt tekniskt arv är det som kallas little-endian. När ett tal kräver flera byte måste datorn bestämma i vilken ordning dessa ska lagras i minnet. I little-endian-format läggs den minst betydelsefulla delen på den lägsta minnesadressen.

    Ordningen kan jämföras med att skriva ental före tiotal och hundratal. För en människa känns det bakvänt, men för Datapoint 2200 var det praktiskt. Den första versionen arbetade seriellt, bit för bit, och behövde börja med den lägsta delen av talet för att kunna hantera minnessiffror vid addition.

    Intel 8008 och dess efterföljare behöll ordningen. Därför använder dagens x86-datorer fortfarande little-endian.

    Det är ett tydligt exempel på hur ett beslut som fattades för att lösa ett konkret problem i en tidig maskin kan leva kvar mer än ett halvt sekel senare.

    Minnet som snurrade runt

    Datapoint 2200 visar också hur annorlunda tidiga datorminnen kunde fungera. I den första versionen lagrades informationen i skiftregister där bitarna cirkulerade runt i en slinga. För att läsa rätt uppgift kunde processorn behöva vänta tills den passerade igen – ungefär som att stå vid ett bagageband och invänta rätt väska.

    En minnesoperation kunde därför ta omkring 520 mikrosekunder. Det är bara drygt en halv millisekund, men för en processor är det mycket lång tid. I den andra versionen ersattes lösningen med parallellt RAM. Motsvarande operation kunde då klaras på cirka 4,8 mikrosekunder, mer än hundra gånger snabbare.

    Skillnaden visar en princip som fortfarande gäller: en processor är bara så användbar som dess förmåga att snabbt få tillgång till data.

    Från ensam skrivbordsdator till nätverk

    Datapoint 2200 blev inte den hålkortsstansare som CTC först hade tänkt sig, men som liten kontorsdator fick den ett eget liv. Omkring 2 500 exemplar hade sålts vid mitten av 1973.

    Samma år lanserades Datashare, som gjorde det möjligt för upp till åtta användare att dela på en Datapoint-dators resurser via var sin terminal.

    Företaget bytte namn till Datapoint, och flera av ingenjörerna gick vidare till andra betydelsefulla projekt. Ett av dem var ARCNET, som introducerades 1977 och blev ett av de första kommersiellt spridda lokala nätverken.

    På så sätt pekade Datapoint inte bara mot persondatorn utan också mot nätverksanslutna arbetsplatser, där flera användare och maskiner delar information – en självklarhet i dag men en radikal idé på 1970-talet.

    Den bortglömda länken i datorhistorien

    Datapoint 2200 blev aldrig en folklig ikon som Apple II, ZX81, Commodore 64 eller IBM PC. Den lanserades innan begreppet persondator hade fått sin moderna betydelse och hamnade mellan två epoker: stordatorernas terminalvärld och mikroprocessorns kommande revolution.

    Just därför är den så intressant. Maskinen visar att tekniska genombrott sällan uppstår i ett enda ögonblick. De växer fram genom beställningar som blir försenade, produkter som får oväntade användningsområden och konstruktionsval som råkar bli kvar.

    Datapoint 2200:s viktigaste arv är inte kassettbanden, den gröna skärmen eller de stora kretskorten. Det är de osynliga idéerna – instruktionsspråket, byteordningen och tanken på en programmerbar dator på skrivbordet.

    Spår av dem finns fortfarande kvar varje gång en modern x86-dator startar.

    Youtube innehåll om Datapoint 2200

    Fakta: Datapoint 2200

    Tillverkare Computer Terminal Corporation, senare Datapoint
    Presenterad Juni 1970
    Typ Programmerbar terminal och fristående skrivbordsdator
    Processor 8-bitars processor uppbyggd av omkring 100 TTL-kretsar
    Arbetsminne 2–8 KB i version I och 4–16 KB i version II
    Bildskärm Monokrom bildskärm med 12 rader och 80 tecken per rad
    Lagring Två inbyggda kassettbandenheter med cirka 130 KB vardera
    Operativsystem CTOS, Cassette Tape Operating System
    Vikt Cirka 25 kilogram
    Pris 7 800 dollar för en modell med 8 KB år 1972
    Historisk betydelse Instruktionsuppsättningen blev utgångspunkt för Intel 8008 och en del av utvecklingslinjen som ledde fram till dagens x86-processorer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM Simon – smartmobilen som kom 13 år före iPhone

    Långt innan Apple lanserade iPhone och Android blev världens vanligaste mobilplattform försökte IBM förena telefonen med datorn. Resultatet blev IBM Simon – en halvkilostung apparat med pekskärm, e-post, fax, kalender och installerbara program. I dag brukar den beskrivas som världens första riktiga smartmobil.

    En mobiltelefon med datorns funktioner

    När IBM Simon började säljas i USA den 16 augusti 1994 såg mobiltelefonerna helt annorlunda ut än de gör i dag. De användes huvudsakligen för röstsamtal och hade vanligtvis små skärmar, fysiska knappar och begränsade funktioner.

    IBM hade en betydligt större vision. Företagets ingenjörer ville skapa en bärbar apparat som kombinerade mobiltelefonen med en handdator, en så kallad PDA. Användaren skulle inte bara kunna ringa utan även hantera sin kalender, skriva anteckningar, skicka meddelanden och arbeta med information.

    Resultatet fick namnet IBM Simon Personal Communicator. Apparaten utvecklades av IBM, tillverkades av Mitsubishi Electric och såldes genom den amerikanska mobiloperatören BellSouth.

    Begreppet smartphone var ännu inte etablerat när Simon lanserades. I efterhand har modellen ändå kommit att beskrivas som den första riktiga smartmobilen, eftersom den förenade telefoni, datorfunktioner, pekskärm och möjligheten att installera ytterligare program.

    Idén föddes när tekniken började krympa

    Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet blev elektroniska komponenter allt mindre och mer energieffektiva. Samtidigt byggdes de mobila telefonnäten ut. IBM-ingenjören Frank Canova insåg att tekniken snart skulle vara tillräckligt kompakt för att en telefon och en handdator skulle kunna byggas ihop till en enda apparat.

    Den första prototypen hade kodnamnet Sweetspot och visades på datormässan COMDEX i Las Vegas i november 1992. Besökarna fick se en handhållen apparat som kunde ringa telefonsamtal, ta emot meddelanden och hantera e-post, fax, kalender och anteckningar.

    Det var en anmärkningsvärd demonstration vid en tid då World Wide Web fortfarande var nytt och de flesta datoranvändare anslöt till nätet via långsamma modem.

    Efter det positiva mottagandet började IBM utveckla en kommersiell version under kodnamnet Angler. Motorola tillfrågades om att tillverka apparaten men tackade nej, enligt uppgift eftersom företaget såg IBM som en möjlig framtida konkurrent. Uppdraget gick i stället till Mitsubishi Electric.

    Pekskärm i en värld av knappar

    Simon saknade det vanliga numeriska tangentbordet som präglade 1990-talets mobiltelefoner. I stället styrdes apparaten huvudsakligen genom en tryckkänslig, monokrom LCD-skärm.

    Skärmen hade en upplösning på 160 × 293 bildpunkter och användes tillsammans med en penna. Tekniken var resistiv, vilket innebär att användaren behövde trycka mot skärmen. Dagens kapacitiva pekskärmar registrerar i stället förändringar i ett elektriskt fält när ett finger närmar sig glaset.

    På skärmen kunde användaren öppna program, välja telefonnummer och skriva med hjälp av ett virtuellt tangentbord. Simon kunde även tolka enklare handskrivna anteckningar och erbjöd en tidig form av förutsägande textinmatning.

    Gränssnittet kallades Navigator. Under ytan körde telefonen ROM-DOS, ett operativsystem som var kompatibelt med MS-DOS. Användaren möttes dock inte av någon kommandotolk. IBM hade byggt ett grafiskt gränssnitt anpassat för pekskärmen.

    Ett helt kontor i handen

    IBM Simon kunde naturligtvis användas för att ringa och ta emot telefonsamtal, men det var bara en del av funktionerna. Apparaten innehöll bland annat:

    • adressbok
    • kalender och mötesplanering
    • kalkylator
    • världsklocka
    • elektroniskt anteckningsblock
    • e-post
    • personsökarmeddelanden
    • möjlighet att skicka och ta emot fax
    • skärmtangentbord och handskriftsinmatning

    Faxfunktionen kan kännas främmande i dag, men i början av 1990-talet var faxen ett viktigt arbetsredskap. Simon riktade sig framför allt till yrkespersoner som behövde kommunicera och hantera dokument utanför kontoret.

    Telefonen kunde även anslutas till en vanlig telefonledning med hjälp av en adapter. Det gjorde det möjligt att minska kostnaderna eller använda apparatens kommunikationsfunktioner på platser där mobilnätet saknade täckning.

    Appar före App Store

    En av Simons mest moderna egenskaper var möjligheten att installera ytterligare program. Program kunde läsas in från ett PCMCIA-kort eller lagras i telefonens interna minne.

    PCMCIA-kort var expansionskort som användes i många bärbara datorer under 1990-talet. De kunde innehålla exempelvis modem, nätverkskort eller extra lagringsutrymme. I Simon fungerade kortplatsen som ett tidigt system för att bygga ut telefonens funktioner.

    Utbudet av program blev dock mycket litet. Det enda kända kommersiella tredjepartsprogrammet var DispatchIt, som gjorde det möjligt för företag att skicka arbetsuppgifter från en dator till anställda ute på fältet.

    Idén påminde om senare system för fjärrarbete och digital arbetsorderhantering. Priset var däremot högt: värddatorns programvara kostade nästan 3 000 dollar och varje Simon-klient ytterligare 299 dollar.

    Kraftfull idé – blygsam hårdvara

    Med dagens mått var Simon en mycket begränsad dator. Den använde en 16-bitars NEC V30HL-processor på 16 MHz och hade omkring 1 MB arbetsminne. Det interna flashminnet var också 1 MB, men kunde genom komprimering utnyttjas som ungefär 2 MB.

    Det låter nästan obegripligt lite jämfört med moderna telefoner, som kan ha flera hundra miljarder byte lagringsutrymme. Ändå räckte hårdvaran för att köra Simons grafiska gränssnitt, kalender, adressbok och kommunikationsprogram.

    Apparaten var däremot långt ifrån smidig. Den var ungefär 20 centimeter hög, nästan fyra centimeter tjock och vägde omkring 510 gram. Formen påminde mer om en svart tegelsten än om dagens tunna mobiltelefoner.

    Simon använde dessutom det analoga amerikanska AMPS-nätet. Det inbyggda modemet klarade omkring 2 400 bitar per sekund – miljontals gånger långsammare än moderna mobilnät.

    Batteriet blev akilleshälen

    Den största praktiska begränsningen var batteritiden. Det uppladdningsbara nickel-kadmiumbatteriet kunde vid aktiv användning vara slut efter ungefär en timme.

    Telefonen levererades därför med en särskild laddningsstation. För en apparat som var tänkt att fungera som ett mobilt kontor blev den korta batteritiden ett allvarligt problem.

    Simon var också dyr. Vid lanseringen kostade den 899 dollar med ett tvåårigt abonnemang och 1 099 dollar utan abonnemang. Det motsvarar flera tusen dollar i dagens penningvärde. Priset sänktes senare, men modellen förblev en exklusiv produkt.

    BellSouth sålde omkring 50 000 exemplar innan försäljningen upphörde i februari 1995. Simon hade då funnits på marknaden i endast ett halvår.

    IBM såg framtiden – men lämnade den

    IBM började arbeta på en mindre efterföljare med kodnamnet Neon, men projektet lades ner innan produkten nådde marknaden. Företaget fortsatte därför aldrig att utveckla Simon till en långlivad serie av smartmobiler.

    Det skulle dröja ytterligare flera år innan tekniken blev tillräckligt liten, billig och strömsnål för att smartmobilen skulle kunna bli en massprodukt. Ericsson R380, Nokia Communicator, BlackBerry och olika Palm-baserade telefoner förde utvecklingen vidare. När Apple presenterade iPhone 2007 fanns till slut pekskärmar, snabba mobilnät, effektivare batterier och kraftfulla processorer som kunde förverkliga idén fullt ut.

    IBM Simon blev aldrig någon försäljningssuccé. Ändå innehöll den nästan hela grundreceptet för den moderna smartmobilen: pekskärm, appar, e-post, digital kalender, anteckningar och trådlös kommunikation i en och samma bärbara apparat.

    Simon visar att den som får en idé först inte alltid är den som förändrar marknaden. Ibland kommer uppfinningen helt enkelt innan omvärlden – och den omgivande tekniken – är redo.

    Tekniska fakta: IBM Simon

    • Lansering: 16 augusti 1994
    • Utvecklare: IBM
    • Tillverkare: Mitsubishi Electric
    • Operatör: BellSouth Cellular
    • Processor: NEC V30HL, 16 MHz
    • Arbetsminne: cirka 1 MB
    • Lagring: 1 MB flashminne, utökningsbart med PCMCIA-kort
    • Skärm: monokrom resistiv pekskärm
    • Upplösning: 160 × 293 bildpunkter
    • Operativsystem: Datalight ROM-DOS med gränssnittet Navigator
    • Mobilnät: analogt AMPS
    • Modem: 2 400 bit/s
    • Batteri: uppladdningsbart nickel-kadmiumbatteri
    • Batteritid: omkring en timme vid aktiv användning
    • Vikt: cirka 510 gram
    • Lanseringspris: 899 dollar med abonnemang
    • Sålda exemplar: omkring 50 000
    • Tillverkningen upphörde: februari 1995

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP ProBook 430 G4 – en arbetsdator från tiden före Windows 11

    HP ProBook 430 G4 – en arbetsdator från tiden före Windows 11

    HP ProBook 430 G4 var en gång en modern och påkostad arbetsdator för företag. I dag har den hamnat i teknikens gränsland: fortfarande fullt användbar för kontorsarbete, men utan officiellt stöd för Windows 11. Modellen berättar historien om hur snabbt en välbyggd dator kan förlora sitt ekonomiska värde – trots att hårdvaran fortfarande fungerar.

    När HP ProBook 430 G4 lanserades mot slutet av 2016 representerade den en ny generation kompakta arbetsdatorer. Den var byggd för kontor, tjänsteresor och användare som behövde en pålitlig dator snarare än en exklusiv statussymbol. I dag har modellen hamnat i ett intressant historiskt mellanläge: den är fortfarande fullt användbar för många uppgifter, men stöds inte officiellt av Windows 11.

    Det gör HP ProBook 430 G4 till ett tydligt exempel på hur snabbt datorvärlden förändras – och hur en maskin som en gång kostade över 1 000 euro på relativt kort tid kan få ett mycket lågt andrahandsvärde.

    En ny generation bärbara arbetsdatorer

    Under 2016 började Intel lansera sin sjunde generation Core-processorer, som fick kodnamnet Kaby Lake. HP var tidigt ute med att använda de nya processorerna i sina företagsdatorer.

    ProBook-serien placerades som instegsmodeller för företag. Ovanför den fanns den dyrare EliteBook-serien, som riktade sig till större organisationer och användare med högre krav på material, säkerhet och dockningsmöjligheter.

    HP ProBook 430 G4 var den minsta modellen i serien. Med en skärm på 13,3 tum var den tänkt att vara lätt att bära mellan kontoret, hemmet och kundbesöken. Vikten låg på omkring 1,5 kilogram, vilket var förhållandevis smidigt vid tiden, även om vissa konkurrenter var både tunnare och lättare.

    Designen följde den klassiska stilen för HP:s företagsdatorer: silverfärgat chassi, svarta detaljer och ett diskret formspråk. Datorn skulle inte väcka uppmärksamhet. Den skulle fungera.

    Plast, aluminium och praktiska kompromisser

    Chassit tillverkades huvudsakligen av plast, men området kring tangentbordet förstärktes med aluminium. Det gav datorn bättre stabilitet och en mer påkostad känsla än många billigare konsumentdatorer.

    Konstruktionen var dock inte lika exklusiv som hos dyrare modeller med helt metallbyggda chassin. Skärmlocket kunde böjas relativt lätt, och ett kraftigt tryck mot baksidan kunde påverka bilden.

    Detta var en typisk kompromiss för ProBook-serien. Kunden fick många av företagsdatorns egenskaper utan att behöva betala priset för en EliteBook.

    På undersidan fanns serviceluckor som gjorde det möjligt att komma åt arbetsminne och lagringsenheter. Det var en viktig egenskap i en tid då många bärbara datorer fortfarande konstruerades för att kunna repareras och uppgraderas.

    Datorn hade två minnesplatser och stöd för upp till 16 gigabyte DDR4-minne. Den kunde dessutom utrustas med både en traditionell hårddisk och en snabbare M.2-ansluten SSD.

    Det gjorde modellen ovanligt flexibel. En användare kunde ha operativsystemet på SSD-enheten och samtidigt använda en större hårddisk för dokument och annan lagring.

    Från VGA till USB-C

    Anslutningarna visar tydligt vilken tidsperiod datorn kommer ifrån.

    HP ProBook 430 G4 hade bland annat VGA-utgång, HDMI, nätverksuttag, USB 2.0, USB 3.0 och USB-C. VGA-utgången kunde redan 2016 uppfattas som gammaldags, men var fortfarande vanlig i konferensrum och på arbetsplatser med äldre projektorer.

    USB-C hade börjat dyka upp på bärbara datorer, men standarden var ännu inte lika mångsidig som den senare skulle bli. På ProBook 430 G4 användes USB-C-porten huvudsakligen för dataöverföring. Den kunde inte användas för laddning, och den saknade stöd för snabbare tekniker som Thunderbolt.

    Datorn hade inte heller någon traditionell dockningskontakt. Den som ville ansluta bildskärm, nätverk, tangentbord och annan utrustning fick använda en USB-baserad dockningsstation och samtidigt ansluta datorns vanliga nätadapter.

    I dag kan detta uppfattas som opraktiskt. Vid lanseringen var det däremot inte särskilt ovanligt i den billigare delen av företagsmarknaden.

    Byggd för kontor och äldre kringutrustning

    Tangentbordet var spillskyddat och utformat för långvarigt skrivarbete. Som tillval kunde det även få bakgrundsbelysning.

    Datorn hade en fullstor nätverksanslutning för gigabit Ethernet, vilket gjorde det möjligt att ansluta den direkt till ett kabelbundet nätverk utan adapter. Den hade även en minneskortsläsare för SD-, SDHC- och SDXC-kort.

    Trådlösa anslutningar sköttes vanligtvis av ett Intel Wireless-AC 7265-kort med stöd för Wi-Fi och Bluetooth 4.2. Den teoretiska överföringshastigheten var upp till 866 megabit per sekund, även om den verkliga hastigheten naturligtvis blev betydligt lägre.

    Vissa versioner kunde även utrustas med mobil bredbandsanslutning via 4G. Det var särskilt användbart för resande personal som behövde tillgång till företagets system utanför kontoret.

    Webbkameran hade en upplösning på 720p. Kvaliteten var tillräcklig för enklare videomöten, men redan vid lanseringen betraktades den som ganska medioker.

    Säkerhet för företagsanvändare

    En viktig skillnad mellan företagsdatorer och vanliga konsumentmodeller var säkerhetsfunktionerna.

    HP ProBook 430 G4 hade stöd för TPM 2.0, en säkerhetskrets som bland annat kan användas för att lagra krypteringsnycklar. Vissa modeller var även utrustade med fingeravtrycksläsare.

    HP levererade dessutom flera egna säkerhetslösningar. Genom HP Security Manager kunde användaren hantera exempelvis fingeravtryck, autentisering och kryptering av lagringsenheter.

    Datorn hade även HP BIOSphere, ett system som skulle skydda och övervaka datorns fasta programvara. Tanken var att upptäcka förändringar och hjälpa till att återställa systemet om BIOS skadades eller manipulerades.

    Dessa funktioner visar att ProBook 430 G4 inte i första hand var konstruerad som en hemdator. Den var byggd för organisationer som behövde administrera många datorer och skydda känsliga uppgifter.

    Tillräcklig prestanda för sin tid

    ProBook 430 G4 kunde utrustas med flera olika processorer ur Intels sjunde generation.

    De vanligaste alternativen var:

    • Intel Core i3-7100U
    • Intel Core i5-7200U
    • Intel Core i7-7500U

    Det var strömsnåla processorer med två kärnor. Core i5- och Core i7-versionerna kunde hantera fyra programtrådar samtidigt genom Intels Hyper-Threading-teknik.

    Grafiken sköttes av den integrerade Intel HD Graphics 620. Den var tillräcklig för kontorsprogram, webbläsning, filmvisning och enklare bildbehandling, men datorn var aldrig avsedd för avancerade spel eller tung 3D-grafik.

    Skärmen kunde levereras i flera utföranden. Grundmodellen hade upplösningen 1366 × 768 bildpunkter, medan dyrare modeller kunde utrustas med en full-HD-skärm på 1920 × 1080 bildpunkter.

    När datorn var ny räckte prestandan gott för Word, Excel, e-post, webbsystem och videokonferenser. Även i dag kan en välutrustad modell med SSD och tillräckligt mycket arbetsminne fungera för många vardagliga uppgifter.

    Batteritid och rörlighet

    HP marknadsförde vissa versioner med en batteritid på upp till 16 timmar. Sådana uppgifter bygger vanligen på laboratorietester med låg belastning och bör därför betraktas som ett teoretiskt maximum.

    Datorn använde ett inbyggt litiumjonbatteri med tre celler och en kapacitet på 48 wattimmar. Till skillnad från många äldre företagsdatorer kunde batteriet inte enkelt tas loss från utsidan.

    Det markerade en förändring inom branschen. Under 2000-talet hade utbytbara batterier varit vanliga, men under 2010-talet började tillverkarna prioritera tunnare konstruktioner och integrerade batterier.

    Windows 11 förändrade datorns värde

    Den kanske viktigaste förklaringen till ProBook 430 G4:s låga värde i dag är att dess processorer inte finns med på Microsofts officiella lista över processorer som stöds av Windows 11.

    Windows 11 kräver i normalfallet en Intelprocessor från åttonde generationen eller senare. ProBook 430 G4 använder sjunde generationens Kaby Lake-processorer och hamnar därför precis på fel sida av gränsen.

    Tekniskt kan Windows 11 i vissa fall installeras genom att systemkraven kringgås, men en sådan installation stöds inte officiellt. Det finns ingen garanti för framtida uppdateringar, stabilitet eller säkerhet.

    Datorn levererades ursprungligen med Windows 10, Windows 10 Pro, FreeDOS eller andra alternativ beroende på konfiguration. Eftersom det vanliga stödet för Windows 10 avslutades den 14 oktober 2025 har datorns framtid som traditionell Windowsdator blivit osäker.

    Detta har haft stor påverkan på andrahandsvärdet. Många företag vill inte köpa datorer som saknar officiellt stöd för det aktuella Windows-systemet, även om hårdvaran fortfarande fungerar.

    En användbar Linuxdator

    Att datorn inte officiellt stöder Windows 11 betyder däremot inte att den är obrukbar.

    HP ProBook 430 G4 lämpar sig väl för Linux. Distributioner som Linux Mint, Ubuntu, Debian och Fedora kan ge datorn flera ytterligare år av praktisk användning.

    Maskinen har standardiserad Intelgrafik, vanligt nätverkskort och vanliga lagringslösningar. Det innebär att det mesta av hårdvaran normalt kan fungera utan särskilda drivrutiner.

    Med en SSD och minst 8 gigabyte arbetsminne kan datorn fortfarande användas för bland annat:

    • webbsurfning
    • ordbehandling
    • e-post
    • enklare bildbehandling
    • programmering
    • fjärradministration
    • utbildning
    • enklare serveruppgifter

    Den kan även byggas om till en informationsskärm, musikspelare, reservdator eller enkel arbetsstation.

    När fungerande teknik blir gammal

    HP ProBook 430 G4 är en påminnelse om att en dators livslängd inte bara bestäms av dess fysiska skick.

    Processorn kan fungera. Minnet kan vara tillräckligt. Skärmen kan fortfarande vara tydlig och tangentbordet kan kännas bra. Ändå kan förändrade systemkrav och avslutad programvarusupport snabbt minska datorns ekonomiska värde.

    När modellen lanserades var den en modern företagsdator med ny Intelprocessor, USB-C, TPM 2.0 och möjlighet till både SSD och hårddisk. Mindre än tio år senare betraktas den ofta som för gammal för fortsatt användning med Windows.

    Ur ett historiskt perspektiv representerar den övergången mellan två epoker. Den har både VGA och USB-C, både traditionell hårddisk och M.2-SSD samt både klassiska företagsfunktioner och modernare säkerhetsteknik.

    Det är kanske just därför HP ProBook 430 G4 fortfarande är intressant. Den visar hur snabbt standarder förändras, men också hur mycket användbar teknik som riskerar att kasseras långt innan den faktiskt har slutat fungera.

    För den som är beredd att installera Linux eller använda datorn till ett särskilt ändamål kan den fortfarande vara en stabil och praktisk arbetsmaskin. Som Windowsdator är framtiden däremot begränsad, vilket förklarar varför värdet i dag är betydligt lägre än vad datorns byggkvalitet och faktiska prestanda först antyder.

    Youtube innehålle om HP ProBook 430 G4

    Teknisk fakta – HP ProBook 430 G4

    Tillverkare HP
    Modell HP ProBook 430 G4
    Lanseringsår 2016
    Datortyp Bärbar företagsdator
    Skärm 13,3 tum, 1366 × 768 eller 1920 × 1080 bildpunkter
    Processor Intel Core i3-7100U, Core i5-7200U eller Core i7-7500U
    Processorgeneration Intel Core, sjunde generationen – Kaby Lake
    Grafik Intel HD Graphics 620
    Arbetsminne Upp till 16 GB DDR4, två SODIMM-platser
    Lagring M.2 SATA-SSD och traditionell SATA-hårddisk
    Anslutningar USB-C, USB 3.0, USB 2.0, HDMI, VGA, RJ-45 och ljuduttag
    Trådlöst Wi-Fi 802.11ac och Bluetooth 4.2
    Säkerhet TPM 2.0 och fingeravtrycksläsare på vissa modeller
    Batteri 3-cells litiumjonbatteri, 48 Wh
    Mått Cirka 33 × 23,4 × 2 cm
    Vikt Från cirka 1,49 kg
    Ursprungligt operativsystem Windows 10 eller FreeDOS
    Windows 11 Stöds inte officiellt på grund av processorgenerationen

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • AmigaOS – operativsystemet som var före sin tid

    AmigaOS var ett av 1980-talets mest banbrytande operativsystem. Med grafiskt gränssnitt, effektiv multitasking, avancerat ljud och färgstark grafik visade det att hemdatorer kunde vara både kraftfulla och användarvänliga långt innan detta blev självklart i datorvärlden.

    När Amiga 1000 lanserades 1985 var det inte bara datorns grafik och ljud som imponerade. Bakom maskinen fanns också ett operativsystem som på många sätt låg långt före sin samtid: AmigaOS. Det var snabbt, resurssnålt och byggt för att göra flera saker samtidigt – något som långt ifrån var självklart i hemdatorvärlden på 1980-talet.

    AmigaOS utvecklades ursprungligen av Commodore International och blev det naturliga operativsystemet för Amiga-datorerna. De tidiga versionerna kördes på Motorolas 68000-processorer, medan senare versioner även kom att utvecklas för PowerPC-baserade system.

    Ett system byggt för multitasking

    En av de stora styrkorna med AmigaOS var dess preemptiva multitasking. Det betyder att operativsystemet själv kunde fördela processortiden mellan flera program. Användaren kunde till exempel kopiera filer, spela musik och arbeta i ett grafikprogram samtidigt.

    Detta kan låta självklart i dag, men på 1980-talet var det mycket avancerat för en persondator. Många andra system var fortfarande byggda kring att ett program i taget hade kontroll över datorn.

    Kärnan i AmigaOS kallades Exec. Den ansvarade bland annat för multitasking, minneshantering, avbrott och kommunikation mellan program. Systemet var känt för att vara mycket effektivt och kunde köras på väldigt lite minne.

    Kickstart och Workbench

    AmigaOS bestod traditionellt av två viktiga delar:

    Kickstart var den fasta programvaran, ofta lagrad i ROM. Den startade datorn, initierade hårdvaran och innehöll centrala delar av operativsystemet.

    Workbench var den grafiska arbetsmiljön och filhanteraren. Här kunde användaren arbeta med ikoner, fönster, kataloger och program. I Amiga-världen kallades kataloger ofta för “drawers”, alltså lådor, och program kallades “tools”.

    Det gjorde AmigaOS mer visuellt och lättillgängligt än många kommandobaserade system från samma tid.

    Grafik, ljud och kreativitet

    Amigan blev särskilt känd inom grafik, video, musik och demoscenen. Operativsystemet gav tillgång till datorns specialchip och gjorde det möjligt att skapa färgstarka animationer, musik och avancerade visuella effekter.

    Ljuddelen byggde från början på Amigans Paula-chip, som kunde spela upp fyra digitala ljudkanaler. För sin tid var det mycket imponerande och bidrog till att Amiga-datorerna blev populära bland musiker, spelutvecklare och kreativa användare.

    AmigaOS hade också stöd för saker som senare blev vanliga i andra system, till exempel skriptning genom ARexx, grafiska gränssnittsbibliotek och ett flexibelt system med delade bibliotek och enheter.

    Styrkor och svagheter

    AmigaOS var snabbt och elegant, men det hade också begränsningar. En viktig svaghet var att systemet saknade inbyggt minnesskydd. Om ett program betedde sig fel kunde det påverka hela systemet. Det var en vanlig kompromiss i äldre operativsystem där prestanda och låg minnesförbrukning ofta prioriterades före strikt säkerhet.

    Samtidigt var just den låga resursförbrukningen en av systemets största fördelar. AmigaOS kunde göra mycket med mycket lite hårdvara.

    Ett arv som lever vidare

    Efter Commodores fall fortsatte AmigaOS att leva vidare genom andra aktörer. Haage & Partner utvecklade versionerna 3.5 och 3.9, medan Hyperion Entertainment senare tog över utvecklingen av AmigaOS 4.x. Det finns också närbesläktade system som MorphOS och AROS, som inspirerats av eller är kompatibla med AmigaOS på olika sätt.

    Även om Amiga aldrig blev den dominerande datorplattformen, har AmigaOS fått en närmast legendarisk status. Det visade att ett operativsystem kunde vara snabbt, grafiskt, kreativt och multitaskande långt innan detta blev standard i hemmen.

    Sammanfattning

    AmigaOS var mer än bara ett operativsystem för en klassisk hemdator. Det var ett tekniskt experiment som lyckades kombinera snabbhet, grafik, ljud och multitasking på ett sätt som imponerade långt utanför Amiga-världen.

    För många datorentusiaster är AmigaOS fortfarande ett exempel på hur smart design och effektiv kod kan ge stora möjligheter även på begränsad hårdvara.

    Flera youtube filmer om AmigaOS

    Fakta: AmigaOS

    Typ: Operativsystem för Amiga-datorer

    Första version: 1985

    Ursprunglig utvecklare: Commodore International

    Plattformar: Motorola 68000-serien och senare PowerPC

    Grafiskt gränssnitt: Workbench

    Kärna: Exec

    Kända egenskaper: Preemptiv multitasking, effektiv minnesanvändning, avancerad grafik och ljud för sin tid

    Status: Lever vidare genom moderna versioner och Amiga-inspirerade system som MorphOS och AROS

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Pssst! – när Robbie the Robot försvarade sin blomma på ZX Spectrum

    När Pssst! släpptes till ZX Spectrum 1983 var datorspel fortfarande något man beställde med kupong, betalade med postanvisning och laddade från kassettband. Bakom den färgglada ytan dolde sig ett snabbt och smart actionspel där Robbie the Robot skulle försvara sin växande blomma mot anfallande insekter. Det blev ännu ett tidigt bevis på att Ultimate Play the Game kunde pressa imponerande spelglädje ur den lilla brittiska hemdatorn.

    År 1983 var datorspel fortfarande något man ofta beställde via post, betalade med postanvisning och väntade på i brevlådan. Inga nedladdningar, inga trailers på Youtube och inga recensioner i realtid. Ofta fick man nöja sig med en liten, kornig skärmbild i en datortidning och hoppas att spelet var lika bra som reklamen lovade.

    Ett av de spel som lockade många ZX Spectrum-ägare var Pssst!, utgivet av Ultimate Play the Game i juni 1983. Spelet kom på kassettband, precis som de flesta hemdatatorspel under det tidiga 1980-talet. Bara laddningen var en liten ritual: bandspelaren kopplades in, volymen justerades, och skärmen fylldes av färgade linjer medan Spectrum-datorn pep och gnisslade sig igenom inläsningen.

    När laddningsbilden till Pssst! väl dök upp var det ett löfte om vad som väntade. För sin tid såg spelet färgstarkt, lekfullt och välgjort ut. På ZX Spectrum var färghanteringen begränsad, och många spel led av det ökända problemet med så kallad “colour clash”, där färger kunde blöda in i varandra när figurer rörde sig över skärmen. Pssst! lyckades ändå ge ett rent och tydligt intryck med stora, charmiga figurer och ett snabbt tempo.

    Robbie the Robot och den dyrbara blomman

    I spelet styr man Robbie the Robot, vars uppdrag är att skydda en växande planta från insekter. Plantan står i mitten av skärmen och växer långsamt uppåt. Målet är enkelt: håll skadedjuren borta tillräckligt länge för att plantan ska slå ut i blom.

    Men det är lättare sagt än gjort.

    Från skärmens kanter kommer olika insekter krypande och flygande mot plantan. Robbie måste snabbt ta sig till rätt sprayburk, hämta den och använda rätt bekämpningsmedel mot rätt insekt. Det är här spelets kärna finns. Man kan bara bära en sprayburk åt gången, vilket gör varje beslut viktigt. Tar man fel burk kan dyrbara sekunder gå förlorade, och under tiden närmar sig insekterna plantan.

    Ett enkelt spel med smart mekanik

    Det geniala med Pssst! är att spelidén är mycket enkel att förstå men snabbt blir stressig och taktisk. Olika fiender kräver olika vapen.

    Larver rör sig ganska förutsägbart över skärmen och kan stoppas med rätt spray. Humlor studsar diagonalt och blir svårare att fånga in. Getingar är betydligt mer aggressiva och söker sig snabbt direkt mot plantan. Varje insekt har sin egen svaghet, och använder man fel spray kan den bara bli tillfälligt stoppad – eller inte påverkas alls.

    Det gör att spelet inte bara handlar om reaktionsförmåga. Spelaren måste hela tiden läsa av skärmen, bedöma hoten och välja rätt prioritet. Ska man stoppa larven som nästan är framme? Ska man byta spray innan getingen hinner attackera? Vågar man lämna plantan obevakad för att hämta rätt burk?

    Det är klassisk arkaddesign i miniatyr: enkelt, snabbt och beroendeframkallande.

    Ultimate Play the Game före storhetstiden

    Pssst! var Ultimate Play the Games andra spel efter Jetpac, som också släpptes 1983. Bakom spelet stod bröderna Chris och Tim Stamper, som senare skulle bli mycket viktiga namn i brittisk spelhistoria. Ultimate Play the Game utvecklades senare till företaget Rare, känt för spel som Sabre Wulf, Knight Lore, GoldenEye 007, Banjo-Kazooie och många andra.

    Redan i Pssst! märks det som skulle bli ett kännetecken för Ultimate: hög teknisk kvalitet, snygg presentation och spel som kändes mer polerade än mycket annat på marknaden. På en tid då många spel fortfarande såg ganska enkla ut stack Ultimate ut med tydliga figurer, välgjorda animationer och ett professionellt helhetsintryck.

    Kassett, väntan och förväntan

    För den som växte upp med hemdatorer på 1980-talet var själva köpet en del av upplevelsen. Att klippa ut en kupong ur Sinclair User, fylla i beställningen, skicka pengar och sedan vänta på posten var något helt annat än dagens digitala spelbutiker.

    När kassetten väl kom hem fanns det ingen snabb uppdatering att ladda ner om något inte fungerade. Ingen nätvideo visade exakt hur spelet såg ut. Man satte i bandet, tryckte på play och hoppades att laddningen skulle lyckas.

    Det gav spelen en särskild laddning. När Pssst! till slut startade var det inte bara ännu ett spel i ett bibliotek. Det var något man hade väntat på.

    Ett spel från en annan tid – men med tidlös idé

    Sett med moderna ögon är Pssst! ett mycket enkelt spel. En skärm, en figur, en planta och ett antal insekter. Men just därför fungerar det fortfarande som ett fint exempel på tidig brittisk spelutveckling. Spelet behövde inte mellansekvenser, uppgraderingssystem eller långa instruktioner. Det räckte med en tydlig idé och bra genomförande.

    Det är också ett spel som fångar mycket av ZX Spectrum-eran: färgstarka figurer, snabba reflexer, begränsad hårdvara och stor uppfinningsrikedom. Varje byte av sprayburk blir ett litet taktiskt val. Varje insekt som närmar sig plantan höjer pulsen. Varje blommande planta känns som en liten seger.

    Pssst! är kanske inte lika känt som Jetpac, Knight Lore eller andra senare Ultimate-titlar, men det är ett viktigt litet stycke spelhistoria. Det visar hur mycket charm och spelglädje som kunde rymmas i 16 eller 48 kilobyte – och hur en robot, några sprayburkar och en hotad blomma kunde bli ett minnesvärt äventyr på en svart gummitangentsdator från 1980-talet.

    Youtube innehåll om spelet Psst

    Fakta: Pssst!

    Titel: Pssst!

    Utvecklare: Tim och Chris Stamper

    Utgivare: Ultimate Play the Game

    Släpptes: Juni 1983

    Plattform: ZX Spectrum

    Genre: Actionspel

    Spelare: En spelare eller två spelare via hotseat

    Huvudperson: Robbie the Robot

    Uppdrag: Skydda en växande blomma från insekter med hjälp av olika sprayburkar.

    Fakta: Pssst!

    Titel: Pssst!

    Utvecklare: Tim och Chris Stamper

    Utgivare: Ultimate Play the Game

    Släpptes: Juni 1983

    Plattform: ZX Spectrum

    Genre: Actionspel

    Spelare: En spelare eller två spelare via hotseat

    Huvudperson: Robbie the Robot

    Uppdrag: Skydda en växande blomma från insekter med hjälp av olika sprayburkar.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP Compaq nw8240 – när arbetsstationen blev bärbar på riktigt

    HP Compaq nw8240 var en bärbar arbetsstation från en tid då laptoppar på allvar började kunna ersätta stationära datorer för professionellt arbete. Med högupplöst 15,4-tumsskärm, Pentium M-processor, ATI FireGL-grafik och ett ovanligt tunt format visade den att kraft, kvalitet och portabilitet faktiskt kunde förenas i samma maskin.

    I dag är det lätt att ta kraftfulla bärbara datorer för givna. En modern laptop kan redigera video, köra 3D-program, hantera stora bildfiler och samtidigt väga mindre än många äldre kontorsmaskiner. Men i mitten av 2000-talet var detta fortfarande något av en teknisk balansakt. En bärbar arbetsstation skulle helst vara lika kraftfull som en stationär dator, men samtidigt gå att bära med sig utan att kännas som en tegelsten.

    HP Compaq nw8240 var ett tydligt exempel på hur den balansen började bli möjlig.

    En arbetsstation i laptopformat

    HP Compaq nw8240 lanserades som en mobil arbetsstation, alltså en bärbar dator byggd för mer krävande användare än den vanliga kontorsarbetaren. Den riktade sig till personer som arbetade med grafik, CAD, 3D-modellering, teknisk visualisering och andra tunga program.

    Det som gjorde modellen intressant var inte bara prestandan, utan hur HP lyckades pressa in den i ett relativt tunt och lätt format. Med en vikt på omkring 2,6 kilo och en tjocklek på strax över en tum var nw8240 smidigare än många andra mobila arbetsstationer från samma tid. Den var fortfarande ingen ultrabook i modern mening, men jämfört med många konkurrenter var den både elegant och portabel.

    Föregångaren, HP Compaq nw8200, var kraftfull men betydligt klumpigare. Med nw8240 fick serien en modernare formgivning, tunnare chassi och bättre ergonomi.

    Skärmen – hög upplösning långt före sin tid

    En av datorns mest imponerande delar var skärmen. HP Compaq nw8240 kunde utrustas med en 15,4-tums WUXGA-skärm med upplösningen 1920 × 1200 pixlar. Det var mycket hög upplösning för en bärbar dator vid den här tiden.

    Bildförhållandet var 16:10, vilket gav mer vertikalt arbetsutrymme än dagens vanliga 16:9-skärmar. För den som arbetade med ritningar, bildbehandling, programmering eller stora dokument var detta en stor fördel. Man fick plats med mycket information på skärmen samtidigt.

    Nackdelen var att text och ikoner kunde bli ganska små på en 15,4-tumsskärm. Det här var innan högupplösta skärmar kombinerades med riktigt bra skalning i operativsystemen. Resultatet blev en mycket skarp bild, men inte alltid den mest bekväma för trötta ögon.

    Grafik för proffs

    Grafikkortet var ett ATI Mobility FireGL V5000 med 128 MB grafikminne. Det låter blygsamt i dag, men på sin tid var detta ett seriöst grafikkort för professionellt bruk.

    FireGL-serien var inte främst byggd för spel, utan för arbetsprogram. Det viktiga var drivrutiner, stabilitet och certifiering för professionella applikationer. Program för 3D, CAD och visualisering behövde fungera pålitligt, inte bara snabbt i syntetiska tester.

    För användare som arbetade med exempelvis tekniska modeller, animation eller grafisk produktion var detta en viktig skillnad mot enklare konsumentgrafik.

    Pentium M – effektiv prestanda före Core-eran

    Processorn i nw8240 var en Intel Pentium M, i vissa konfigurationer modell 770 på 2,13 GHz och i andra modell 780 på 2,3 GHz. Pentium M var en viktig processor i datorhistorien eftersom den visade att hög klockfrekvens inte var allt.

    Under samma period marknadsfördes stationära Pentium 4-datorer ofta med mycket höga GHz-tal. Pentium M gick en annan väg. Den var effektivare per klockcykel och drog mindre ström. Det gjorde den särskilt lämpad för bärbara datorer.

    I praktiken kunde en Pentium M på drygt 2 GHz ofta kännas mycket snabb jämfört med stationära processorer med högre klockfrekvens. Den gav bra heltalsprestanda, hygglig flyttalsprestanda och betydligt bättre batteritid än många äldre lösningar.

    Minne, lagring och anslutningar

    Standardminnet låg på 1 GB DDR2, med möjlighet att bygga ut till 2 GB. För Windows XP Professional och tidens professionella program var det en fullt användbar mängd minne, även om tunga projekt snabbt kunde äta upp resurserna.

    Hårddisken var ofta på 60 GB och snurrade i 7200 varv per minut. Det var viktigt. Många bärbara datorer använde långsammare 4200- eller 5400-varvsdiskar, vilket kunde göra hela systemet segt. En snabbare 7200-varvsdisk gjorde datorn mer responsiv och bättre lämpad för exempelvis video, grafik och stora arbetsfiler.

    Anslutningsmässigt var nw8240 välutrustad. Den hade bland annat Gigabit Ethernet, modem, FireWire, S-video, tre USB 2.0-portar, seriell port, ljudanslutningar och kortläsare för SD och MMC. Trådlöst nätverk sköttes av Intel PRO/Wireless 2915ABG med stöd för 802.11a/b/g, och Bluetooth fanns också.

    Det märks att datorn byggdes i en övergångstid. Den hade moderna funktioner som trådlöst nätverk och Bluetooth, men också äldre portar som modem, S-video och seriell port. För yrkesanvändare var det en styrka, eftersom äldre mätinstrument, projektorer och specialutrustning ofta krävde just sådana anslutningar.

    Ergonomi och byggkvalitet

    HP lade tydligt arbete på ergonomin. Tangentbordet var rymligt och datorn hade både pekplatta och styrpinne. Det gav användaren möjlighet att välja det pekdon som passade bäst.

    En särskilt praktisk detalj var den fysiska knappen för att stänga av trådlöst nätverk. I dag kan en sådan funktion kännas självklar eller rentav gammaldags, men för användare som reste mycket eller arbetade i känsliga miljöer var det en tydlig fördel.

    Batteriet placerades baktill, vilket gjorde att många portar hamnade på sidorna. Det kunde vara lite opraktiskt på ett skrivbord, men bidrog till att hålla datorn tunnare.

    Batteritid och värme

    HP angav upp till omkring fyra timmars batteritid, vilket var bra för en så pass kraftfull dator vid den här tiden. Vid lättare arbete, som ordbehandling eller enklare surfning, kunde batteritiden vara god. Vid tyngre grafiska arbetsuppgifter sjönk den naturligtvis.

    Det är här man ser kompromissen i en mobil arbetsstation. När datorn användes för enklare uppgifter höll den sig relativt sval. Vid tung 3D-rendering eller andra krävande beräkningar ökade både strömförbrukning och värmeutveckling. Ventilationen fick arbeta hårdare, och värmeutblåset kunde bli rejält varmt.

    Detta är en klassisk egenskap hos mobila arbetsstationer: de kan leverera mycket kraft, men fysikens lagar går inte att trolla bort.

    En dator från en viktig brytpunkt

    HP Compaq nw8240 är intressant eftersom den kom i en tid då bärbara datorer började bli verkliga ersättare för stationära arbetsmaskiner. Den var inte bara en dator för e-post och dokument, utan en maskin som kunde användas för avancerad grafik och tekniskt arbete.

    Samtidigt visar den tydligt sin tid. Windows XP Professional, DVD-brännare, FireWire, modem, seriell port och 802.11g placerar den i mitten av 2000-talet. Men skärmen, grafikkortet, byggkvaliteten och det relativt tunna formatet pekade framåt.

    Slutsats

    HP Compaq nw8240 var ingen vanlig bärbar dator. Den var ett försök att göra en professionell arbetsstation tillräckligt lätt, tunn och elegant för att faktiskt kunna följa med användaren.

    Den kombinerade en högupplöst 15,4-tumsskärm, professionell ATI FireGL-grafik, snabb Pentium M-processor, 7200-varvs hårddisk och ett rikt utbud av portar. Resultatet blev en dator som passade ingenjörer, grafiker, 3D-användare och andra som behövde mer än en vanlig kontorslaptop.

    I dag är den förstås tekniskt föråldrad, men historiskt är den intressant. Den visar hur tillverkarna började lösa den svåra frågan: hur bygger man en dator som är kraftfull nog för professionellt arbete, men ändå tillräckligt smidig för att bäras med?

    HP Compaq nw8240 var ett av svaren.

    Youtube innehåll om HP Compaq Nw8240 och NX8220

    Fanns inget innehåll om Nw8240 men NX8220 är samma generation med lite sämre hårdvara

    Teknisk specifikation: HP Compaq nw8240

    HP Compaq nw8240 är en mobil arbetsstation från mitten av 2000-talet, framtagen för professionella användare som behövde högre prestanda än en vanlig kontorslaptop kunde erbjuda.

    Modell HP Compaq nw8240
    Datorsegment Mobil arbetsstation
    Processor Intel Pentium M 770 / 780, Dothan
    Processorhastighet 2,13 GHz / 2,30 GHz beroende på konfiguration
    Antal kärnor / trådar 1 kärna / 1 tråd
    Cache 2 MB
    Busshastighet 533 MHz
    Chipset Intel 915PM
    Internminne 1 GB DDR2 SDRAM som standard
    Maximalt internminne 2 GB
    Minnestyp DDR2-533 / PC2-4200
    Grafikkort ATI Mobility FireGL V5000
    Grafikminne 128 MB VRAM
    Skärmstorlek 15,4 tum
    Skärmtyp Active Matrix TFT Color LCD
    Bildförhållande 16:10
    Skärmupplösning 1920 × 1200 pixlar
    Skärmläge WUXGA / WUXGA+
    Färgdjup 16,7 miljoner färger
    Lagring 60 GB hårddisk, 7200 rpm
    Optisk enhet DVD-brännare
    Minneskortläsare Ja
    Minneskort som stöds Secure Digital, SD, och MultiMediaCard, MMC
    Trådlöst nätverk Intel PRO/Wireless 2915ABG
    Wi-Fi-standard IEEE 802.11a/b/g
    Ethernet Gigabit Ethernet
    Bluetooth Ja
    USB-portar 3 × USB 2.0
    Övriga anslutningar FireWire/i.LINK, S-Video, modem, seriell port och ljudanslutningar
    Pekdon TouchPad och Pointstick
    Expansionsplats CardBus Type II
    Batterityp Litiumjon, Li-Ion
    Operativsystem Windows XP Professional
    Höjd cirka 1,1 tum
    Bredd cirka 14,0 tum
    Djup cirka 10,2 tum
    Vikt cirka 2,6 kg

    Kommentar

    HP Compaq nw8240 var en avancerad bärbar dator för sin tid. Kombinationen av Pentium M-processor, professionell ATI FireGL-grafik och en högupplöst WUXGA-skärm gjorde den särskilt intressant för grafiker, tekniker, konstruktörer och andra användare som behövde mer kraft än vad vanliga bärbara datorer erbjöd.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • ASUS ET2321 – en allt-i-ett-dator från pekskärmens stora PC-era

    ASUS ET2321INTH är ett tydligt tidsdokument från början av 2010-talet, då PC-branschen försökte förena den traditionella hemdatorn med pekskärmens nya möjligheter. Med 23-tums Full HD-skärm, multi-touch, Intel Core i5-processor och inbyggd multimedia speglar den en period då allt-i-ett-datorn sågs som ett modernt alternativ för både arbete, underhållning och det digitala hemmet.

    ASUS ET2321INTH-B050Q är en allt-i-ett-dator från en period då datortillverkare fortfarande experimenterade kraftigt med hur den personliga datorn skulle se ut i framtiden. Under början av 2010-talet var pekskärmar, tunna skärmar, inbyggd multimedia och kompakta datorlösningar starka trender. Smartphones och surfplattor hade förändrat hur människor använde digital teknik, och PC-branschen försökte anpassa sig.

    I den utvecklingen passade allt-i-ett-datorn väl in. I stället för en separat datorlåda, extern skärm, lösa högtalare och många kablar byggdes allt samman i en enda enhet. ASUS ET2321INTH var ett tydligt exempel på denna idé: en dator där skärm, processor, grafik, högtalare, kamera, nätverk och anslutningar samlades bakom en 23-tumsskärm.

    Windows 8-eran och tron på pekskärmen

    När den här typen av dator lanserades var Windows 8 och senare Windows 8.1 aktuella. Microsoft försökte då skapa ett operativsystem som fungerade både på traditionella datorer och på pekbaserade enheter. Startskärmen med stora rutor, appar i helskärmsläge och stöd för gester var en tydlig markering: framtidens PC skulle inte bara styras med mus och tangentbord, utan också med fingrarna.

    ASUS ET2321INTH var byggd för just denna tid. Den hade en 23-tums Full HD-skärm med 10-punkters multi-touch. Det innebar att användaren kunde trycka, svepa, zooma och rotera direkt på skärmen. I dag är pekskärm vanligt på telefoner och surfplattor, men på stationära datorer blev det aldrig lika självklart. Under Windows 8-perioden fanns däremot en stark förväntan om att pekskärmen skulle bli en naturlig del även av vanliga hemdatorer.

    Allt-i-ett-datorn som modern hemdator

    Allt-i-ett-konceptet var inte nytt, men under 2010-talet blev det allt mer attraktivt. Apple hade länge drivit idén med iMac, där datorn byggdes in i skärmen. PC-tillverkare som ASUS, HP, Lenovo och Dell följde samma tanke men med Windows som plattform.

    ASUS ET2321INTH placerade sig i denna tradition. Den var inte tänkt som en enkel kontorsburk, utan som en modern hemdator för skrivbord, vardagsrum eller hemmakontor. Den hade en slimmad design, svart färg, inbyggd webbkamera, högtalare, subwoofer, DVD-enhet, kortläsare, Wi-Fi, Bluetooth och flera anslutningar. Den skulle inte bara vara ett arbetsredskap, utan också en mediecentral.

    Skärmen som datorns centrum

    Det mest framträdande med ASUS ET2321INTH är skärmen. Den är 23 tum stor, har upplösningen 1920 x 1080 pixlar och använder IPS-teknik. Full HD var vid den här tiden en viktig kvalitetsmarkör. Det betydde att datorn lämpade sig för film, bilder, webbsidor och spel i betydligt högre kvalitet än äldre skärmar med lägre upplösning.

    IPS-panelen gav bättre färger och bredare betraktningsvinklar än många enklare skärmar. Det var särskilt viktigt för en allt-i-ett-dator, eftersom skärmen var hela maskinens ansikte utåt. Datorn skulle kunna användas av flera personer samtidigt, till exempel för att titta på bilder, film eller annat innehåll.

    Pekfunktionen gjorde skärmen ännu mer central. ASUS marknadsförde modellen som en dator där användaren kunde komma närmare innehållet och styra datorn mer direkt. Det speglar tydligt tidsandan: gränsen mellan dator, surfplatta och underhållningsenhet började suddas ut.

    Haswell – Intels fjärde Core-generation

    Inuti ASUS ET2321INTH sitter en Intel Core i5-4200U, en processor från Intels fjärde Core-generation, även känd under kodnamnet Haswell. Haswell introducerades 2013 och var en viktig generation för Intel. Fokus låg inte bara på rå prestanda, utan också på lägre energiförbrukning och bättre effektivitet.

    i5-4200U har två processorkärnor och fyra trådar tack vare Hyper-Threading. Grundfrekvensen är 1,6 GHz, men med Turbo Boost kan processorn nå upp till 2,6 GHz. Den låga energiförbrukningen, med en TDP på 15 watt, gjorde den lämplig för tunna bärbara datorer och kompakta allt-i-ett-system.

    Detta säger mycket om hur PC-marknaden förändrades vid tiden. Tidigare hade stationära datorer ofta stora, strömkrävande processorer. I allt-i-ett-datorer började man i stället använda mobilprocessorer, eftersom de gav tillräcklig prestanda samtidigt som de krävde mindre kylning och tog mindre plats.

    Grafik i övergången mellan arbete och underhållning

    ASUS ET2321INTH hade både integrerad Intel HD Graphics 4400 och ett separat NVIDIA GeForce GT 740M med 1 GB grafikminne. Det var typiskt för många datorer i mellanklassen under perioden. Den integrerade grafiken kunde hantera enklare uppgifter och spara energi, medan det separata grafikkortet gav extra kraft vid grafikintensiva moment.

    NVIDIA GeForce GT 740M var inget extremt spelkort, men det gav datorn bättre grafikprestanda än många enklare kontorsmaskiner. Det passade för HD-video, enklare spel och vissa kreativa program. Att ASUS lyfte fram grafiken i marknadsföringen visar hur viktigt multimedia hade blivit för hemdatorn. Datorn skulle inte längre bara användas för ordbehandling och e-post, utan också för bilder, film, spel och kommunikation.

    Minnet, hårddisken och den tidens lagringsideal

    Modellen levererades med 8 GB DDR3-minne, vilket var en stark specifikation för en hemdator i mellanklassen under första halvan av 2010-talet. Den kunde dessutom stödja upp till 16 GB minne, vilket gav viss framtidssäkerhet.

    Lagringen bestod av en mekanisk hårddisk på 1 TB. Vid den här tiden var stora hårddiskar fortfarande vanliga i konsumentdatorer. SSD-tekniken fanns, men var dyrare och erbjöd ofta betydligt mindre lagringsutrymme. Därför sågs en terabyte hårddisk som attraktivt: det fanns gott om plats för bilder, musik, filmer, dokument och program.

    I efterhand framstår detta som en tydlig tidsmarkör. Datorn kom från en period då lagringsmängd ofta prioriterades framför hastighet. Några år senare blev SSD-lagring allt vanligare och förändrade upplevelsen av datorprestanda kraftigt.

    En dator formad för hemmets digitala vardag

    ASUS ET2321INTH var byggd för en tid då datorn fortfarande hade en central plats i hemmet. Den skulle kunna användas till skolarbete, e-post, webbsurfning, videosamtal, film, musik, bildvisning och enklare spel. Den inbyggda kameran på 2 megapixel, mikrofonen, högtalarna och nätverksmöjligheterna gjorde den till en komplett kommunikations- och mediemaskin.

    Ljudet var också en viktig del av paketet. ASUS lyfte fram SonicMaster Premium, inbyggda högtalare och subwoofer. Detta visar hur PC-tillverkare försökte göra datorn mer vardagsrumsanpassad. Den skulle inte bara stå på ett kontor, utan också fungera som underhållningsenhet.

    HDMI in och ut – en ovanlig men praktisk detalj

    En intressant egenskap hos ASUS ET2321INTH är att den hade både HDMI-in och HDMI-ut. HDMI-ut gjorde det möjligt att ansluta datorn till en extern skärm eller TV. HDMI-in innebar att själva skärmen kunde användas för andra enheter, till exempel en spelkonsol, Blu-ray-spelare eller annan dator.

    Detta speglar hur tillverkarna tänkte kring allt-i-ett-datorn. Den skulle inte enbart vara en dator, utan också en flexibel skärm och medieenhet. I en tid då många hem hade spelkonsoler, DVD- eller Blu-ray-spelare och flera digitala apparater var detta en praktisk funktion.

    En produkt av sin tid

    ASUS ET2321INTH-B050Q är särskilt intressant eftersom den samlar flera tekniktrender från början av 2010-talet i en och samma maskin. Den har pekskärm, Full HD-panel, mobil Intel Core-processor, separat NVIDIA-grafik, stor mekanisk hårddisk, optisk DVD-enhet, Bluetooth, Wi-Fi och HDMI-funktioner.

    Den representerar en övergångsperiod. DVD-enheten visar att fysiska skivor fortfarande var relevanta. Pekskärmen visar tron på en mer surfplatteinspirerad PC. Den stora hårddisken visar tiden före SSD som standard. Den inbyggda webbkameran och det starka fokuset på multimedia visar hur datorn hade blivit en social och visuell kommunikationsplattform.

    Slutsats

    ASUS ET2321INTH är mer än bara en äldre allt-i-ett-dator. Den är ett tidsdokument från en period då PC-branschen sökte sin framtida form. Tillverkarna ville skapa datorer som var snygga, kompakta, pekvänliga och anpassade för både arbete och underhållning.

    Med sin 23-tums Full HD-pekskärm, Intel Core i5-processor, NVIDIA-grafik, inbyggda ljudsystem och många anslutningar visar modellen tydligt vad en påkostad hemdator kunde vara under Windows 8-eran.

    I dag berättar ASUS ET2321INTH historien om en tid då den stationära datorn försökte bli mer lik en surfplatta, mer lik en TV och mer integrerad i hemmet. Den blev ett exempel på PC-industrins försök att förena traditionell datorkraft med den nya pekskärmskulturen som växte fram under 2010-talet.

    Youtube innehåll om ASUS ET2321

    Faktaruta: ASUS ET2321INTH-B050Q

    Typ av dator: Allt-i-ett-dator

    Lanseringsperiod: Windows 8.1-eran, början av 2010-talet

    Skärm: 23 tum, Full HD, 1920 × 1080 pixlar

    Paneltyp: IPS med LED-bakbelysning

    Pekskärm: Ja, multi-touch med stöd för flera fingrar

    Processor: Intel Core i5-4200U, fjärde generationen Intel Core

    Processorarkitektur: Haswell

    Kärnor och trådar: 2 kärnor och 4 trådar

    Minne: 8 GB DDR3-SDRAM

    Maximalt minne: 16 GB

    Lagring: 1 TB mekanisk hårddisk

    Grafik: NVIDIA GeForce GT 740M med 1 GB grafikminne samt Intel HD Graphics 4400

    Ljud: Inbyggda högtalare, mikrofon och subwoofer med ASUS SonicMaster Premium

    Kamera: Inbyggd webbkamera på 2 megapixel

    Nätverk: Wi-Fi, Bluetooth 4.0 och Gigabit Ethernet

    Anslutningar: USB 2.0, USB 3.0, HDMI in/ut, hörlursutgång, mikrofoningång och kortläsare

    Optisk enhet: DVD Super Multi

    Operativsystem vid leverans: Windows 8.1 64-bit

    Vikt: Cirka 9 kg

    Historisk betydelse: ASUS ET2321INTH är ett exempel på den period då PC-tillverkare försökte förena den klassiska hemdatorn med pekskärm, multimedia och en mer kompakt allt-i-ett-design.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Tulip System I – den nederländska datorn som hann före IBM

    När IBM PC började dominera persondatorvärlden fanns det europeiska tillverkare som redan försökte bygga snabbare och mer avancerade alternativ. Ett av de mest intressanta exemplen var nederländska Tulip System I från 1983 – en 16-bitarsdator med Intel 8086, ovanligt mycket minne, avancerad grafik och stöd för både CP/M-86 och MS-DOS. Trots att den aldrig blev lika berömd som IBM:s dator visar Tulip System I hur innovativ och konkurrenskraftig Europas tidiga datorindustri faktiskt var.

    När man talar om persondatorns genombrott på 1980-talet hamnar ofta IBM PC i centrum. IBM:s namn blev nästan synonymt med den moderna kontorsdatorn, och många senare PC-datorer byggdes för att vara kompatibla med just IBM:s modell. Men i Nederländerna fanns ett företag som vågade gå sin egen väg – och som dessutom var tidigt ute med en kraftfull 16-bitarsdator.

    Datorn hette Tulip System I och lanserades 1983 av det nederländska företaget Tulip Computers, som tidigare hade hetat Compudata Systems. Företaget hade börjat som importör av bland annat Exidy Sorcerer, men tog steget från att sälja andras datorer till att utveckla en egen maskin. Resultatet blev en dator som på flera sätt låg före sin tid.

    Tulip System I byggde på Intel 8086, samma processorfamilj som låg till grund för PC-eran, men här kördes processorn i 8 MHz. Det var snabbt för sin tid. Jämfört med IBM PC XT, som lanserades 1983 med en lägre klockfrekvens, framstod Tulips maskin som ett kraftfullt alternativ. Den var inte bara tänkt som en enkel hemdator, utan som en seriös arbetsdator för den som behövde mer prestanda.

    Minnet började på 128 kilobyte, men kunde byggas ut hela vägen till 896 kilobyte. Det var mer än den klassiska gränsen på 640 kilobyte som ofta förknippas med IBM PC. För användare som arbetade med större program, databaser eller programmering var detta en viktig fördel. Datorn kunde också utrustas med en Intel 8087, en matematisk hjälpprocessor som gjorde beräkningar betydligt snabbare. Med den kunde maskinen närma sig prestanda som vid tiden kunde uppfattas som mycket avancerad.

    En annan stark sida var lagringen. Tulip System I hade stöd för SASI, ett gränssnitt som kan ses som en föregångare till SCSI. Det gjorde att datorn kunde levereras med hårddisk på 5 eller 10 megabyte, vilket var mycket användbart i en tid då många datorer fortfarande var helt beroende av disketter. Även diskettstationerna var ovanligt generösa: de kunde lagra 400 eller 800 kilobyte, bland annat tack vare att Tulip använde fler sektorer per spår än IBM:s motsvarande lösningar.

    Grafiken var också mer avancerad än man kanske väntar sig av en tidig 1980-talsdator. Tulip System I använde bland annat en Motorola 6845 för textvisning och en NEC μPD7220 som grafisk hjälpprocessor. Det innebar att datorn kunde visa vanlig text i 80 × 24 tecken, men också olika grafiklägen, till exempel 384 × 288 och 768 × 288 i färg samt 768 × 576 i monokromt läge. NEC-kretsen kunde dessutom hjälpa till med ritoperationer i hårdvara, som linjer, cirklar, ellipser och fyllda former. För grafiska program och tekniska tillämpningar var detta en tydlig styrka.

    Programvarumässigt började Tulip System I med CP/M-86, ett operativsystem för 16-bitarsprocessorer som var en vidareutveckling av det välkända CP/M. Men när MS-DOS snabbt blev allt viktigare bytte Tulip riktning. Datorn kunde köra MS-DOS 2.0, men eftersom den inte var en fullständig IBM PC-klon behövdes en enklare IBM BIOS-emulator. Den gjorde att vissa PC-program, som exempelvis WordStar, kunde köras. För programmerare fanns stöd för bland annat MS-Basic, MS-Pascal och MS-Fortran, och på privat initiativ portades även program som TeX och Turbo Pascal.

    Det intressanta med Tulip System I är att den visar hur öppen och experimentell datormarknaden fortfarande var i början av 1980-talet. IBM PC hade ännu inte hunnit bli den självklara standard som den senare blev. Flera företag försökte hitta egna lösningar, ofta med bättre teknik på vissa områden än IBM:s original. Tulip valde en kraftfull processor, gott om minne, bra grafikmöjligheter och avancerad lagring. På pappret var det en imponerande maskin.

    Samtidigt blev just standardisering avgörande. IBM PC-kompatibilitet blev så viktig att även tekniskt starka datorer kunde få svårt att konkurrera om de inte var tillräckligt kompatibla. Tulip System I kunde visserligen köra MS-DOS och en del PC-program, men den var inte en fullständig IBM PC-klon. Det gjorde att Tulip senare, liksom många andra tillverkare, gick vidare mot mer direkt IBM-kompatibla datorer.

    I efterhand framstår Tulip System I som en fascinerande europeisk datorhistoria. Den var snabb, tekniskt ambitiös och byggd av ett företag som ville skapa något eget snarare än att bara kopiera IBM. Den visar också att persondatorns historia inte bara skrevs i USA. I Nederländerna fanns ett företag som redan 1983 byggde en 16-bitarsmaskin med hög prestanda, stor minneskapacitet och avancerad grafik.

    Tulip System I blev kanske aldrig lika känd som IBM PC, men den är ett tydligt exempel på den innovationskraft som fanns i Europas tidiga datorindustri. Den var ett försök att bygga en professionell, modern och kraftfull persondator – innan PC-standarden helt hade låst marknaden.

    Youtube innehålle om Tulip PC

    Teknisk faktaruta: Tulip System I

    Tillverkare Tulip Computers / Compudata Systems
    Lanseringsår 1983
    Datortyp 16-bitars persondator
    Processor Intel 8086
    Klockfrekvens 8 MHz
    Matematisk hjälpprocessor Intel 8087 som tillval
    Minne 128 KB, utbyggbart till 896 KB
    Operativsystem CP/M-86 och senare MS-DOS 2.0
    Grafik Motorola 6845 och NEC μPD7220
    Textläge 80 × 24 tecken
    Grafiklägen 384 × 288 och 768 × 288 i färg, 768 × 576 monokromt
    Lagring Disketter på 400 KB eller 800 KB
    Hårddisk 5 MB eller 10 MB som tillval
    Hårddiskgränssnitt SASI, föregångare till SCSI
    Anslutningar RS-232 och parallellport

    Kort sagt: Tulip System I var en avancerad europeisk 16-bitarsdator som kombinerade snabb Intel 8086-processor, ovanligt stor minneskapacitet, kraftfull grafik och tidigt stöd för hårddisk.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Spectravideo SVI-728 – MSX-datorn som ville förena världen

    Spectravideo SVI-728 var en av 1980-talets många hemdatorer som försökte hitta sin plats i en snabbt växande och hårt konkurrensutsatt marknad. Den blev aldrig lika känd som Commodore 64 eller ZX Spectrum, men som MSX-kompatibel dator representerade den en viktig idé: att program, spel och kunskap skulle kunna delas mellan datorer från olika tillverkare. Med Z80-processor, färggrafik, ljudkrets och inbyggd BASIC blev SVI-728 både ett verktyg för lärande och en inkörsport till spel, programmering och digitalt skapande.

    När hemdatorerna slog igenom under början av 1980-talet var marknaden full av konkurrerande system. Commodore 64, Sinclair ZX Spectrum, Atari, Apple och Amstrad kämpade om uppmärksamheten i hem, skolor och datorbutiker. Mitt i denna tekniska guldålder dök Spectravideo SVI-728 upp – en 8-bitars hemdator som kanske aldrig blev lika känd som de största konkurrenterna, men som representerade något mycket viktigt: drömmen om en gemensam datorstandard.

    SVI-728 lanserades 1984 av Spectravideo, ett amerikanskt företag som tidigare gjort sig känt för datortillbehör och egna datorer som SVI-318 och SVI-328. Med SVI-728 tog företaget steget in i MSX-världen. MSX var en standard för hemdatorer som framför allt blev stark i Japan, men även fick spridning i Europa och delar av övriga världen. Tanken var enkel men kraftfull: program och spel skulle kunna fungera på flera olika datorer från olika tillverkare, så länge de följde MSX-standarden.

    Det gjorde SVI-728 intressant. Till skillnad från många andra datorer, där varje modell ofta hade sitt eget format och sin egen mjukvaruvärld, kunde en MSX-dator använda ett större gemensamt bibliotek av spel, utbildningsprogram och nyttoprogram. För användare i mindre marknader, exempelvis Finland och andra nordiska länder, var detta en tydlig fördel. Ett spel eller utbildningsprogram utvecklat för MSX i Japan kunde i teorin användas även på en Spectravideo SVI-728 i Europa.

    Tekniskt sett var SVI-728 en typisk men kompetent 8-bitarsdator för sin tid. Den byggde på den välkända Zilog Z80A-processorn, klockad till 3,58 MHz. Det var samma processorfamilj som användes i många andra klassiska datorer och spelmaskiner. Datorn hade 64 KB arbetsminne och 16 KB videominne, vilket räckte för de flesta hem-, spel- och utbildningsprogram under mitten av 1980-talet.

    Grafiken sköttes av Texas Instruments TMS9918A eller TMS9929A beroende på TV-system. Den kunde visa grafik i upplösningen 256 × 192 pixlar med 16 färger och hade stöd för upp till 32 sprites. Det gjorde maskinen lämpad för tidens färgglada arkadliknande spel, enkla animationer och pedagogiska program. Ljudet kom från AY-3-8910-kretsen, en klassisk ljudkrets med tre ljudkanaler och bruskanal. Den användes i flera datorer och spelmaskiner och gav SVI-728 ett ljud som lämpade sig både för spelmusik och enklare ljudexperiment.

    En viktig del av upplevelsen var MSX BASIC, utvecklat av Microsoft. När användaren startade datorn möttes man direkt av en programmeringsmiljö. Det var typiskt för hemdatorernas pionjärtid. Datorn var inte bara en maskin för att köra färdiga spel; den var också ett verktyg för att lära sig hur datorer fungerade. Många användare skrev sina första program i BASIC, experimenterade med grafik, ljud och enkla spel, och lärde sig grunderna i programmering direkt vid köksbordet eller i skolans datorsal.

    SVI-728 hade ett mer seriöst yttre än vissa billigare hemdatorer. Den hade ett riktigt tangentbord, kassettanslutning, joystickportar, skrivarkontakt, cartridgeplats och expansionsmöjligheter. Program kunde laddas från kassettband, men det fanns också möjlighet att använda diskettstation, bland annat 5,25-tumsdisketter. Genom cartridgeplatsen kunde spel och program startas snabbt utan långa laddningstider från band.

    Maskinen var också nära besläktad med Spectravideos tidigare SVI-328, men den viktiga skillnaden var att SVI-728 följde MSX-standarden fullt ut. Det gjorde den mer kompatibel med den bredare MSX-världen. Den bärbara SVI-738 kan ses som en närbesläktad modell i samma familj.

    Trots sina styrkor fick SVI-728 aldrig samma genomslag som Commodore 64 eller ZX Spectrum. Det berodde inte nödvändigtvis på att den var tekniskt sämre, utan på marknaden. Commodore hade stark distribution, låga priser och ett enormt spelutbud. Sinclair hade redan byggt upp en trogen användarbas, särskilt i Europa. I USA dominerade andra märken, och MSX slog aldrig igenom där på samma sätt som i Japan.

    I Norden kunde SVI-728 ändå hitta sin publik. För skolor, föreningar och teknikintresserade familjer var den ett intressant alternativ. Den erbjöd både spel, programmering och expansionsmöjligheter. För den som ville lära sig datorer på djupet var den mer än en spelmaskin. Den var en liten, komplett dator som kunde användas för utbildning, hobbyprojekt och enklare nyttoprogram.

    Den kommersiella livslängden blev relativt kort. Under andra halvan av 1980-talet gick utvecklingen snabbt vidare. MSX2-datorer, 16-bitarsmaskiner som Atari ST och Amiga, samt den växande PC-marknaden förändrade spelplanen. Spectravideo fortsatte visserligen med MSX-relaterade produkter, men SVI-728 hörde till den första vågen av MSX-maskiner och blev snart omsprungen av nyare teknik.

    I dag är Spectravideo SVI-728 framför allt en samlardator och ett stycke datorhistoria. Den påminner om en tid då hemdatorn fortfarande var något nytt och nästan magiskt. Varje maskin hade sin egen personlighet, sitt eget tangentbord, sina egna färger, ljud och möjligheter. Samtidigt visar SVI-728 också hur tidigt tanken om kompatibilitet och standardisering fanns. MSX var ett försök att skapa ordning i en splittrad datorvärld.

    Spectravideo SVI-728 blev aldrig den mest berömda hemdatorn från 1980-talet. Men den förtjänar sin plats i historien. Den förenade amerikansk datorambition med den japanska MSX-standarden och gav användare i flera länder tillgång till programmering, spel och digitalt skapande. För många som mötte den var den inte bara en teknisk apparat, utan en port in i den nya datorvärlden.

    Sammanfattning

    Spectravideo SVI-728 var en MSX-kompatibel hemdator från 1984. Den byggde på Z80-processorn, hade 64 KB RAM, färggrafik, ljudkretsen AY-3-8910 och stöd för både kassett, cartridge och diskettstation. Även om den aldrig blev lika känd som Commodore 64 eller ZX Spectrum visar den tydligt hur 1980-talets datorvärld försökte kombinera lek, lärande och standardiserad teknik. I dag är den en uppskattad retrodator bland samlare och entusiaster.

    Innehålle på youtube om Spectravideo SVI-728

    Faktaruta: Spectravideo SVI-728

    Typ: 8-bitars hemdator

    Lanserad: 1984

    Tillverkare: Spectravideo

    Standard: MSX

    Processor: Zilog Z80A på 3,58 MHz

    Minne: 64 KB RAM

    Videominne: 16 KB

    ROM: 32 KB

    Grafik: Texas Instruments TMS9918A/TMS9929A

    Upplösning: 256 × 192 pixlar

    Färger: 16 färger

    Ljud: AY-3-8910 med tre ljudkanaler

    Operativsystem: MSX BASIC, MSX-DOS och CP/M som tillval

    Lagring: Kassettband, cartridge och diskettstation som tillval

    Föregångare: Spectravideo SVI-328

    Närbesläktad modell: Spectravideo SVI-738

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • ZX Spectrum – den lilla gummidatorn som lärde en generation att programmera

    ZX Spectrum var liten, billig och byggd med kompromisser – men den blev ändå en av 1980-talets mest betydelsefulla hemdatorer. Med sitt gummitangentbord, sin regnbågsrand och sina färgglada spel öppnade den datorvärlden för en hel generation. För många blev den inte bara den första datorn i hemmet, utan också starten på ett livslångt intresse för programmering, spel och teknik.

    När ZX Spectrum lanserades våren 1982 såg den inte ut som mycket jämfört med tidens dyrare hemdatorer. Den var liten, billig, hade gummitangenter och en färgglad regnbågsrand över höger hörn. Ändå kom den att bli en av de mest älskade datorerna i brittisk datorhistoria – och en maskin som öppnade dörren till programmering, spelutveckling och digital kreativitet för en hel generation.

    Sinclair ZX Spectrum var på många sätt en typisk produkt från Clive Sinclairs företag Sinclair Research. Den var konstruerad för att vara så billig som möjligt, men ändå tillräckligt kraftfull för att kännas som framtiden hemma i vardagsrummet. När den släpptes fanns den i två versioner: en enklare modell med 16 KB RAM för 125 pund och en mer användbar modell med 48 KB RAM för 175 pund. Senare sänktes priserna till 99 respektive 129 pund, vilket gjorde datorn ännu mer tillgänglig för vanliga familjer.

    Det var inte en dator för kontoret. Det var en dator för köksbordet, barnrummet och hobbyhörnan.

    Från ZX81 till färgdator

    ZX Spectrum byggde vidare på framgången med föregångaren ZX81. ZX81 hade varit billig och populär, men den var svartvit och mycket begränsad. Spectrum blev steget in i färgernas värld. Namnet ”Spectrum” syftade just på detta: datorn kunde visa färg, något som gjorde stor skillnad när den skulle konkurrera med andra hemdatorer.

    Hårdvaran togs till stor del fram av Richard Altwasser, medan mjukvaran och manualen utvecklades av John Grant och Steve Vickers på företaget Nine Tiles. De hade tidigare arbetat med BASIC till ZX80 och ZX81 och tog även fram Spectrum BASIC.

    Det fanns dock en konflikt bakom kulisserna. Spectrum var egentligen tänkt att få en mer avancerad och snabbare BASIC-version än den som till slut levererades. Nine Tiles fortsatte efter lanseringen att arbeta på förbättringar och stöd för kringutrustning. Men när datorn sålde i enorma mängder blev det snabbt praktiskt och ekonomiskt omöjligt att skicka ut nya ROM-kretsar till alla ägare. Arbetet lades ned och Nine Tiles kom inte att arbeta med Sinclair igen.

    Konsekvensen blev att framtida tillbehör fick lösa mycket själva. Kringutrustning som kopplades in i expansionsporten behövde ofta egen logik för att fungera tillsammans med datorn.

    Billig, smart – och ibland kompromissad

    ZX Spectrum var en mästarklass i kompromisser. För att hålla priset nere användes lösningar som i dag kan låta märkliga, men som då var helt avgörande.

    Den ursprungliga modellen hade 16 KB ROM och antingen 16 eller 48 KB RAM. Den som köpte 16 KB-versionen kunde uppgradera datorn till 48 KB. Tidiga maskiner kunde använda ett internt expansionskort, medan senare versioner krävde att man monterade åtta dynamiska RAM-kretsar och några TTL-kretsar.

    I vissa fall användes minneskretsar där bara halva kapaciteten fungerade eller gjordes tillgänglig. Det låter som återvinning på kretsnivå – och det var ungefär vad det var. Genom att använda sådana komponenter kunde Sinclair pressa priset ytterligare.

    Det fanns också externa 32 KB RAM-expansioner från andra tillverkare som sattes i datorns bakre expansionsport.

    Gummitangenterna som blev en ikon

    En av de mest kända detaljerna var tangentbordet. Det var gjort av gummi och hade en speciell känsla som många antingen älskade eller hatade. Det var inte särskilt bekvämt att skriva längre texter på, men det blev omedelbart igenkännbart.

    Ännu mer speciellt var sättet man skrev BASIC-kommandon på. På många Sinclair-datorer kunde ett helt kommando matas in med ett enda tangenttryck. För att skriva LOAD tryckte man exempelvis på en särskild tangent i rätt läge. Det gjorde programmeringen snabbare när man väl lärt sig systemet, men nybörjare var tvungna att memorera var alla kommandon satt på tangentbordet.

    För vissa användare var detta genialt. För andra var det bara irriterande.

    Issue 1 – samlarnas favorit

    De allra första ZX Spectrum-maskinerna, de så kallade ”Issue 1”-modellerna, är särskilt intressanta för samlare. De kan bland annat kännas igen på tangenternas färg. Issue 1 hade ljusgrå tangenter, medan senare modeller fick mer blågrå tangenter.

    Omkring 60 000 Issue 1-maskiner ska ha tillverkats enligt uppgifterna i materialet. De representerar den första vågen av Spectrum-datorer, innan produktionen hade stabiliserats och senare moderkortsversioner tog över.

    En spelmaskin av misstag – eller av öde

    ZX Spectrum var tänkt som en billig hemdator för lärande och programmering, men den blev snabbt något mer: en av Storbritanniens viktigaste spelmaskiner.

    Inom kort producerade nästan alla större och mindre spelbolag titlar till Spectrum. Datorn blev hem för många klassiska spel och hjälpte till att göra företag som Ultimate Play the Game, Ocean, Hewson och Durell välkända. För många unga användare var Spectrum den första kontakten med datorspel, men också med idén att man kunde skapa egna spel.

    Det var en avgörande skillnad mot spelkonsoler. På en konsol spelade man. På en Spectrum kunde man både spela och programmera.

    Detta bidrog till att forma en hel generation brittiska programmerare, grafiker, musiker och spelutvecklare. Många började med att skriva enkla BASIC-program hemma, för att senare gå vidare till maskinkod, kommersiella spel och mjukvaruföretag.

    Spectrum+ – samma dator i vuxnare kostym

    År 1984 fick Spectrum en ny form i modellen ZX Spectrum+. Tekniskt var den i stort sett samma dator, men den fick ett större och stadigare chassi med bättre tangenter. Den fick också en mycket efterlängtad nyhet: en resetknapp.

    På den ursprungliga modellen behövde man ofta dra ur strömkabeln om datorn låste sig eller om man ville börja om från början. Med Spectrum+ kunde man återställa maskinen utan att rycka i sladden.

    Spectrum+ kunde köpas som ny dator, men befintliga Spectrum-ägare kunde också skicka in sin gamla maskin till Sinclair och få den monterad i det nya chassit.

    Trots förbättringarna blev Spectrum+ inte den försäljningssuccé som Sinclair hade hoppats på. Marknaden hade blivit betydligt trängre. Nya hemdatorer dök upp hela tiden och konkurrensen hårdnade snabbt.

    Sinclair QL och början på problemen

    Samtidigt ville Sinclair ta sig in på den mer lönsamma företagsmarknaden. Resultatet blev Sinclair QL, en maskin som på papperet var betydligt mer avancerad än Spectrum. I praktiken blev den en dyr motgång.

    QL drogs med problem kring tillförlitlighet, långsam prestanda och hård konkurrens från bland annat Amstrad, vars datorer sjönk i pris. Tillsammans med det misslyckade elfordonet Sinclair C5 tömde QL-projektet Sinclair på viktiga resurser.

    Det ekonomiska läget gjorde att nästa Spectrum-modell inte blev den stora 16-bitars efterföljare som många hade hoppats på. I stället blev ZX Spectrum 128K mer av en kraftig uppgradering.

    ZX Spectrum 128K – mer minne och bättre ljud

    ZX Spectrum 128K kom med 128 KB RAM och flera nya funktioner. Den hade ett menybaserat gränssnitt där användaren kunde välja mellan ny 128K BASIC, en bandtestare, miniräknare och ett 48K-kompatibelt läge för äldre program.

    Den viktigaste förbättringen var dock ljudet. De tidiga Spectrum-modellerna hade bara ett mycket enkelt ljudsystem, ofta beskrivet som ett pip-ljud. Med 128K-modellen kom ett AY-ljudchip som gav betydligt bättre ljudmöjligheter. Dessutom kunde ljudet nu skickas via TV:n i stället för att bara komma från datorns interna högtalare.

    Men den nya hårdvaran hade ett pris. Datorn blev varmare. Därför fick den en stor kylfläns på sidan, vilket gav den smeknamnet ”toast rack” – brödrosten.

    Amstrad tar över

    År 1986 var Sinclair Research i stora ekonomiska problem. Lösningen blev att sälja datorvarumärket Sinclair till Amstrad. Det var inte själva bolaget Sinclair Research som såldes, utan datorverksamheten och varumärket.

    Under Alan Sugars Amstrad fick Spectrum nytt liv. Nya modeller lanserades och maskinen fortsatte att säljas i flera år. Amstrad tillverkade Spectrum-datorer ända fram till 1992.

    För många användare blev Amstrad-eran en andra vår för Spectrum. Maskinen var inte längre tekniskt modern, men den hade ett enormt programbibliotek, ett starkt användarnätverk och en plats i människors hjärtan.

    Den 16-bitars efterföljaren som aldrig kom

    En återkommande sorg bland Spectrum-fans och tidigare Sinclair-ingenjörer är att det aldrig kom någon riktig 16-bitars efterföljare. I stället fortsatte Spectrum att utvecklas stegvis inom ramen för sin ursprungliga 8-bitarsarkitektur.

    Det är lätt att förstå varför många undrar vad som kunde ha hänt. Tänk om Sinclair hade haft pengar, tid och teknisk riktning nog att skapa en modern efterträdare som kunde konkurrera med Atari ST, Amiga och senare PC-kompatibla datorer. Kanske hade brittisk hemdatormarknad sett annorlunda ut.

    Men historien tog en annan väg.

    Ett arv större än hårdvaran

    ZX Spectrum sålde i sina olika versioner mellan fem och sex miljoner exemplar. I Storbritannien överträffades den troligen bara av Commodore 64 i betydelse och spridning.

    Men siffrorna berättar inte hela historien. Spectrum var inte bara en dator. Den var en inkörsport. Den gjorde datorer begripliga, prisvärda och roliga. Den visade barn och vuxna att programmering inte behövde vara något som skedde i stora företag eller universitet. Det kunde ske hemma, framför en vanlig TV, med en kassettbandspelare bredvid och ett gummitangentbord under fingrarna.

    Dess färgkrockar, pipande ljud, långsamma bandladdning och märkliga tangentbord blev en del av charmen. Begränsningarna tvingade fram kreativitet. Spelutvecklare lärde sig pressa varje byte, varje pixel och varje ljudpuls ur maskinen.

    ZX Spectrum var billig, kompromissad och ibland frustrerande. Men den var också demokratisk, lekfull och banbrytande.

    Det var datorn som fick en generation att skriva:

    10 PRINT "HELLO"
    20 GOTO 10

    Och för många började framtiden just där.

    Youtube innehåll om Zx Spectrum

    Tekniska fakta: ZX Spectrum

    Lanserad 1982
    Tillverkare Sinclair Research
    Processor Zilog Z80A, cirka 3,5 MHz
    Minne 16 KB eller 48 KB RAM i de ursprungliga modellerna
    ROM 16 KB med Sinclair BASIC
    Grafik 256 × 192 pixlar, färggrafik med attributbaserad färghantering
    Ljud Enkel intern högtalare i tidiga modeller; senare 128K-modeller fick AY-ljudchip
    Lagring Vanlig kassettbandspelare via ljudingång och ljudutgång
    Tangentbord Gummitangenter med BASIC-kommandon direkt på tangenterna
    Bildutgång RF-signal till vanlig TV
    Kända modeller ZX Spectrum 16K, ZX Spectrum 48K, ZX Spectrum+, ZX Spectrum 128K samt senare Amstrad-modeller
    Ungefärlig försäljning Cirka 5–6 miljoner exemplar i olika versioner

    Betydelse: ZX Spectrum blev en av 1980-talets viktigaste hemdatorer i Storbritannien och gav många unga sin första kontakt med programmering, datorspel och digitalt skapande.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • När Zilog nästan tog över framtiden – historien om Z8000

    Zilog Z8000 var en av 1970-talets mest lovande 16-bitarsprocessorer och hade tekniska kvaliteter som kunde ha gjort den till en vinnare i den tidiga persondatoreran. Ändå blev den omsprungen av Intels 8086 och Motorolas 68000. Historien om Z8000 visar hur tajming, ekosystem, marknadsföring och strategiska beslut ibland betyder mer än själva tekniken.

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden inför ett stort teknikskifte. De första 8-bitars hemdatorerna hade slagit igenom, men kraven växte snabbt. Mer minne, snabbare program och mer avancerade operativsystem krävde något kraftfullare. Nästa stora strid skulle handla om 16-bitarsprocessorer – och vinnaren kunde mycket väl bli det företag som skulle dominera persondatorernas framtid.

    Många trodde att Zilog låg bäst till. Företaget hade redan gjort succé med Z80, en processor som satt i allt från CP/M-maskiner till Sinclair ZX Spectrum och Tandy TRS-80. Bakom Zilog fanns dessutom Federico Faggin, mannen som varit med och skapat Intels 4004 och 8080. Med stöd från oljejätten Exxon hade Zilog både teknisk kompetens och kapital.

    Ändå blev företagets 16-bitarsprocessor Z8000 aldrig den stora vinnaren. Trots att den på flera sätt var mer elegant och mer avancerad än Intels 8086 förlorade den kampen om marknaden. Det är en historia om teknik, tajming, marknadsföring och om hur den bästa konstruktionen inte alltid vinner.

    Från Z80 till Z8000

    Zilog grundades 1975 av Federico Faggin och Ralph Ungermann efter att Faggin lämnat Intel. Företagets första stora produkt, Z80, blev en av 1970- och 1980-talens viktigaste mikroprocessorer. Den var kompatibel med Intels 8080, men förbättrad på flera punkter. Den krävde enklare strömförsörjning, hade fler instruktioner och blev snabbt populär bland datortillverkare.

    Men Faggin såg tidigt att 8-bitarsgenerationen inte skulle räcka för alltid. Datorprogram blev större, operativsystemen mer avancerade och minnesbehoven ökade. Zilog behövde därför en ny processor för 16-bitarsåldern.

    Till projektet rekryterades Bernard Peuto från Amdahl, ett företag som arbetade med IBM-kompatibla stordatorer. Peuto fick uppgiften att ta fram en ny arkitektur från grunden. Resultatet blev Zilog Z8000.

    En avancerad processor för sin tid

    Z8000 var på många sätt imponerande. Den hade sexton 16-bitars register, och dessa kunde kombineras till större 32- och 64-bitars register. Det gav programmeraren betydligt större flexibilitet än hos Intels 8086, som hade färre och mer specialiserade register.

    Processorn fanns i två huvudvarianter. Z8002 var den billigare modellen i 40-pinnars kapsel och kunde adressera 64 kilobyte minne. Z8001 var den kraftfullare modellen med 48 pinnar och kunde adressera upp till 8 megabyte genom segmenterad adressering.

    För 1979 var detta mycket. En vanlig IBM PC några år senare hade en 8088-processor och var på många sätt enklare. Z8000 hade dessutom ett intressant tekniskt drag: den använde inte mikrokod. I stället var instruktionerna hårdkodade direkt i processorns logik.

    Det gjorde konstruktionen svårare att bygga, men gav en kompakt krets med bara omkring 17 500 transistorer. Som jämförelse hade Intels 8086 betydligt fler transistorer. På papperet kunde Zilog alltså erbjuda en kraftfull processor med elegant konstruktion och relativt låg komplexitet.

    Problemet med segmenterat minne

    Men en av Z8000:s stora tekniska lösningar blev också ett problem. För att hålla nere antalet pinnar och kostnaden valde Zilog segmenterad minneshantering. Minnesadresser bestod av en segmentdel och en offsetdel. Det gjorde det möjligt att nå större minnesmängder utan att varje instruktion behövde bära runt på långa adresser.

    I teorin var det smart. I praktiken skapade det komplikationer.

    Program som behövde arbeta med stora sammanhängande minnesytor fick det svårare. För enklare system och portning av äldre 8-bitarsprogram fungerade det bra, men för framtidens grafiska datorer var det mindre attraktivt. När datorer som Apple Lisa och Macintosh senare behövde stora, sammanhängande minnesområden passade Motorola 68000 bättre.

    Z8001 behövde dessutom en separat minneshanteringskrets, Z8010, för att fullt ut utnyttja den mer avancerade minnesmodellen. Den kretsen blev försenad. Därmed kunde Intel erbjuda en mer komplett lösning tidigare, även om 8086 i flera avseenden var en enklare processor.

    Intel hann före

    Intel lanserade 8086 i juni 1978. Det var ett hårt slag för Zilog. Z8000 fanns som fungerande kiselskiva först i början av 1979, alltså flera månader efter Intel.

    8086 var inte lika elegant som Z8000. Den såg mer ut som en vidareutveckling av Intels äldre 8-bitarsarkitektur än som en helt ny design. Men Intel hade andra styrkor. Företaget kunde tillverka i stor skala, hade ett växande ekosystem av kringkretsar och kunde sälja en hel plattform snarare än bara en processor.

    Detta blev avgörande. Intel förstod att kunderna inte bara köpte en CPU. De köpte utvecklingsverktyg, stödchips, dokumentation, leveranssäkerhet och en väg framåt.

    Operation Crush

    När Motorola presenterade 68000 i september 1979 blev konkurrensen ännu hårdare. 68000 hade en mer framtidsinriktad arkitektur, 32-bitarsliknande instruktionsuppsättning och ett platt adressrum på upp till 16 megabyte. Den slapp mycket av det krångel som segmenterat minne förde med sig.

    Intel svarade med en massiv marknadsföringskampanj: Operation Crush. Målet var att vinna så många konstruktionsbeslut som möjligt hos företag som skulle bygga nya datorer och styrsystem. Intel marknadsförde inte 8086 som den tekniskt bästa processorn, utan som det säkraste systemvalet.

    Det fungerade. Intel fick tusentals designvinster.

    Sedan kom det avgörande slaget: IBM valde Intel 8088 till IBM PC. 8088 var i grunden en variant av 8086 med 8-bitars databuss, vilket gjorde den billigare att bygga system kring. När IBM PC blev en standard och klonerna började spridas var Intels väg till dominans utstakad.

    Trump Card – Z8000 i en PC

    Z8000 försvann dock inte helt. Ett av de mer fascinerande exemplen var Trump Card, en Z8000-baserad koprocessorkort för IBM PC, presenterat av Steve Ciarcia i Byte Magazine 1984.

    Kortet innehöll en Z8001-processor och 512 kilobyte RAM. För en PC-användare 1984 var det imponerande. En vanlig IBM PC med 8088 var betydligt långsammare, och Trump Card kunde ge tillgång till en mer kraftfull 16-bitarsmiljö.

    Ciarcia publicerade scheman, och den som byggde kortet kunde få mjukvaran. Senare kommersialiserades produkten, men i dag verkar programvaran vara svår att hitta. Det gör Trump Card till ett slags retrodatormysterium: hårdvaran finns, dokumentationen finns delvis, men den viktiga mjukvaran saknas.

    Det säger också något om en svunnen tid. På 1980-talet kunde avancerad datorhårdvara publiceras i tidskrifter, komplett med scheman, och byggas av skickliga entusiaster. I dag får man ofta en länk, en snabbstartsmanual och kanske en klisterlapp.

    Var användes Z8000?

    Trots att Z8000 aldrig blev en massmarknadssuccé användes den i flera system. Zilogs egna System 8000 använde processorn och körde Unix-liknande system. Olivetti använde Z8000 i bland annat M20. Onyx Systems byggde Unix-datorer med Z8000, och processorn dök även upp i vissa industriella, grafiska och militära sammanhang.

    Den användes också i arkadspel. Namcos Pole Position använde Z8002-processorer, vilket visar att kretsen hade verklig prestanda där den passade in.

    Men som allmän datorplattform hamnade Z8000 mellan två starkare alternativ. Intel vann den breda PC-marknaden. Motorola 68000 vann mycket av den tekniskt mer avancerade arbetsstations- och grafiksidan.

    Varför förlorade Z8000?

    Z8000 förlorade inte för att den var dålig. Tvärtom var den tekniskt intressant och på flera sätt kraftfull. Men den kom fel i tiden och hamnade fel i marknaden.

    Den var mer avancerad än 8086, men Intel hann före och erbjöd ett bättre ekosystem. Den var inte lika framtidsvänlig som Motorola 68000, som hade ett renare minnessystem och bättre passade grafiska datorer. Z8000 blev därmed varken det billigaste, enklaste eller mest kraftfulla valet.

    Zilogs ägarskap spelade också roll. Exxon ville bli en stor aktör inom informationsteknik och kunde uppfattas som en möjlig konkurrent till IBM. Federico Faggin har senare menat att detta kan ha påverkat IBM:s vilja att välja Zilog framför Intel.

    Men även utan IBM-beslutet hade Z8000 haft en svår väg. Förseningar, segmenterat minne, den sena minneshanteringskretsen och Intels aggressiva marknadsföring gjorde att slaget i praktiken redan var förlorat.

    Den bästa tekniken vinner inte alltid

    Historien om Zilog Z8000 är en påminnelse om att teknikmarknaden inte bara handlar om teknisk kvalitet. En processor kan vara elegant, snabb och genomtänkt – men ändå förlora om den kommer för sent, saknar ekosystem eller inte passar marknadens behov.

    Intel 8086 var inte nödvändigtvis den vackraste arkitekturen. Men den blev grunden för x86-familjen, som fortfarande präglar datorvärlden. Motorola 68000 blev älskad i maskiner som Amiga, Atari ST, Macintosh och många arbetsstationer. Z8000 blev däremot en historisk parentes.

    Men det är en fascinerande parentes. Den visar en tid då mikroprocessorvärlden fortfarande var öppen, då flera arkitekturer tävlade om framtiden och då det ännu inte var självklart att Intel skulle dominera persondatorerna.

    Z8000 var processorn som nästan kunde ha blivit något mycket större. I stället blev den ett exempel på hur nära teknikhistorien ibland är att ta en annan väg.

    Youtube innehålle om Z8000

    Faktaruta: Zilog Z8000

    Zilog Z8000 var en 16-bitars mikroprocessor som introducerades 1979. Den var tänkt att bli Zilogs stora steg från den framgångsrika 8-bitarsprocessorn Z80 till den nya generationen av kraftfullare datorer.

    Tillverkare Zilog
    Introducerad 1979
    Arkitektur 16-bitars CISC
    Register 16 stycken 16-bitars register, kombinerbara till 32- och 64-bitars register
    Huvudvarianter Z8001 och Z8002
    Z8001 Segmenterad version i 48-pinnars kapsel, kunde adressera upp till 8 MB minne
    Z8002 Icke-segmenterad version i 40-pinnars kapsel, kunde adressera 64 KB minne
    Transistorer Cirka 17 500
    Mikrokod Nej, instruktionerna var hårdkodade i logiken
    Kända användningar Zilog System 8000, Olivetti M20, Onyx Unix-system och arkadspelet Pole Position
    Historisk betydelse En tekniskt elegant 16-bitarsprocessor som förlorade mot Intel 8086/8088 och Motorola 68000 på grund av tajming, ekosystem och marknadsstöd

    Trots att Z8000 aldrig blev en massmarknadssuccé visar den hur öppen mikroprocessorstriden fortfarande var kring 1979. Innan IBM PC och x86-klonerna satte riktningen var det långt ifrån självklart vilken processorarkitektur som skulle dominera framtidens persondatorer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Coherent – Unix-klonen som gjorde Unix möjligt på vanliga PC-datorer

    På 1980-talet var Unix fortfarande något som främst hörde hemma på dyra arbetsstationer och större datorsystem. Men med Coherent försökte Mark Williams Company göra Unix-känslan tillgänglig för vanliga PC-användare. Resultatet blev ett litet, resurssnålt och förvånansvärt komplett Unix-liknande operativsystem som kunde köras på enkel hårdvara – och som i efterhand framstår som en viktig pusselbit mellan den klassiska Unix-världen och Linux-erans genombrott.

    På 1980-talet var Unix något som främst hörde hemma på dyra arbetsstationer, minidatorer och större system. För vanliga PC-användare var Unix ofta för dyrt, för tungt eller helt enkelt otillgängligt. Mitt i den miljön dök Coherent upp – ett Unix-liknande operativsystem från Mark Williams Company som ville ge samma känsla, samma arbetsmetod och många av samma verktyg, men på betydligt enklare och billigare hårdvara.

    Coherent var inte äkta Unix i juridisk mening. Mark Williams Company hade varken rätt till Unix-varumärket eller till AT&T:s källkod. Ändå var systemet så likt Unix att AT&T skickade en delegation för att undersöka saken. Bland dem fanns Dennis Ritchie, en av Unix skapare. Han kunde inte hitta tydliga bevis för att koden var kopierad, även om han ansåg att utvecklarna måste ha studerat Unix mycket noggrant.

    Ett Unix för folk med begränsad budget

    Det som gjorde Coherent intressant var inte att det var störst eller mest avancerat. Tvärtom var det ofta mindre och enklare än konkurrenterna. Men just därför kunde det köras på datorer som många redan hade.

    Coherent fanns för flera plattformar, bland annat PDP-11, IBM PC-kompatibla datorer, Motorola 68000 och Zilog Z8000. Det kunde köras på tidiga Intel-processorer som 8088, 286, 386 och 486. Version 3 krävde minst en 286-processor, medan version 4 krävde minst en 386.

    För en PC-ägare på 1980-talet var detta stort. Plötsligt gick det att få ett Unix-liknande system med multitasking, flera användare, kommandorad, programmeringsverktyg och klassiska Unix-kommandon utan att behöva köpa en dyr arbetsstation.

    Litet, billigt och förvånansvärt komplett

    Coherent såldes först till OEM-tillverkare, men från 1983 kunde det köpas direkt av vanliga användare. En tidig version levererades på bara sju dubbelsidiga disketter och kostade omkring 500 dollar. Jämfört med andra Unix-system var det billigt och resurssnålt.

    Det innehöll många verktyg som Unix-användare förväntade sig: textredigerare, kompilator, skal, formatteringsverktyg och utvecklingsmiljö. Senare versioner fick bland annat stöd för MicroEMACS, FAT16-filsystem, en C-kompilator, UUCP och i viss mån kompatibilitet med SCO Unix-program.

    Det gjorde Coherent särskilt användbart för studenter, hobbyprogrammerare och tekniskt intresserade PC-användare. Man kunde lära sig Unix-tänkandet hemma på en billig dator.

    Unix-känsla utan Unix-licens

    Det mest fascinerande med Coherent är kanske att det var en omskrivning snarare än en licensierad Unix-version. Det försökte efterlikna Unix genom beteende, kommandon och struktur, men utan att använda AT&T:s kod.

    Detta placerar Coherent i en intressant historisk kategori. Det var inte Unix, men det var tillräckligt Unix-likt för att användaren skulle känna igen sig. Det var en del av samma idévärld som senare även skulle prägla system som Minix, Linux och andra fria Unix-liknande operativsystem.

    Kopplingen till Commodore 900

    Coherent fick även en roll i ett av Commodores mer okända datorprojekt: Commodore 900. Den maskinen byggde på Zilog Z8000 och var tänkt som ett Unix-liknande affärssystem. En portning av Coherent användes för Commodore 900, men datorn nådde aldrig den breda marknaden.

    Det gör Coherent extra intressant i datorhistorien. Det var inte bara ett PC-system, utan även en del av flera försök att föra Unix-liknande arbetsmiljöer till nya typer av mikrodatorer.

    Styrkor och svagheter

    Recensionerna var blandade men ofta respektfulla. Coherent beskrevs som förvånansvärt komplett, särskilt med tanke på pris och hårdvarukrav. Samtidigt saknade det vissa funktioner som fanns i större Unix-system, till exempel bredare nätverksstöd, vissa utvecklingsverktyg och modernare grafiska möjligheter i de äldre versionerna.

    På 1990-talet blev skillnaden mot mer avancerade Unix-system tydligare. PC Magazine beskrev Coherent 3.0 som något av en tidskapsel från Unix-världen på 1970-talet. Det var utmärkt för att lära sig grunderna, men inte alltid rätt val för mer avancerad företagsanvändning.

    Ett system före sin tid – och ändå snart omsprunget

    Coherent överlevde in på 1990-talet. Version 4 kom 1992 och gav stöd för grafiska miljöer som X11 och MGR. Den sista versionen blev 4.2.14, utgiven 1994. Året därpå lades Mark Williams Company ned.

    Men vid det laget hade datorvärlden förändrats. Linux hade släppts 1991 och började snabbt växa som ett fritt Unix-liknande system för PC. Till skillnad från Coherent blev Linux ett globalt samarbetsprojekt med öppen källkod från början. Coherent, som länge varit proprietärt, hamnade därför i skuggan.

    Ironiskt nog blev Coherent till slut också öppet. År 2015 släpptes källkoden under BSD-3-Clause-licensen. Därmed blev systemet inte bara ett historiskt minne, utan också något som kan studeras av dagens datorhistoriker och retroentusiaster.

    Varför Coherent fortfarande är intressant

    Coherent visar hur stark Unix-idén var långt innan Linux tog över scenen. Det visar också att det fanns en efterfrågan på seriösa, fleranvändarbaserade operativsystem även på billiga mikrodatorer.

    Det var ett system för en tid då varje kilobyte räknades, då ett komplett operativsystem kunde levereras på några disketter, och då en vanlig PC kunde förvandlas till något som liknade en liten Unix-maskin.

    Coherent blev aldrig någon massmarknadssuccé. Men det spelade en viktig roll som bro mellan den klassiska Unix-världen och den senare PC-baserade Unix-kulturen. För många användare var det en första kontakt med skal, kommandon, C-programmering och fleranvändarsystem.

    Det var, kort sagt, ett litet operativsystem med en stor idé: att Unix-liknande kraft inte bara skulle vara för de stora maskinerna, utan även för den vanliga datorn på skrivbordet.

    Fakta: Coherent

    Typ: Unix-liknande operativsystem

    Utvecklare: Mark Williams Company

    Första kommersiella spridning: början av 1980-talet

    Målgrupp: PC-användare, studenter, programmerare och tekniskt intresserade med begränsad budget

    Plattformar: bland annat PDP-11, IBM PC-kompatibla datorer, Motorola 68000 och Zilog Z8000

    Processorer: stöd för bland annat Intel 8088, 286, 386 och 486

    Kännetecken: multitasking, fleranvändarstöd, Unix-liknande kommandon, skal, C-kompilator och utvecklingsverktyg

    Licensmodell: ursprungligen proprietärt, men källkoden släpptes 2015 under BSD-3-Clause-licens

    Sista version: Coherent 4.2.14, utgiven 1994

    Historisk betydelse: Coherent gjorde Unix-liknande arbetsmiljöer tillgängliga på billigare mikrodatorer långt innan Linux blev det självklara alternativet för PC-användare.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore 900 – Commodores bortglömda Unix-maskin

    Commodore 900 var datorn som kunde ha gjort Commodore till en seriös aktör på Unix-marknaden. Med Zilog Z8000-processor, operativsystemet Coherent och stöd för både serverdrift och avancerade arbetsstationer var den långt ifrån företagets mer kända hemdatorer. Men trots tekniska ambitioner, högupplöst grafik och fleranvändarstöd stannade C900 vid prototypstadiet – och blev i stället en av Commodores mest fascinerande bortglömda maskiner.

    I mitten av 1980-talet försökte Commodore ta ett stort kliv bortom hemdatorerna. Företaget var redan känt för maskiner som PET, VIC-20 och Commodore 64, men på kontor och i tekniska miljöer fanns en helt annan marknad: fleranvändarsystem, arbetsstationer och Unix-datorer. Resultatet blev Commodore 900, även kallad C900, Z-8000 eller internt bara ”Z-Machine”.

    Det var en dator som kunde ha blivit Commodores väg in i den professionella Unix-världen. Men i stället blev den ett av företagets mest fascinerande sidospår – en tekniskt avancerad maskin som nästan ingen fick se.

    Commodore 900 byggde på Zilog Z8000-familjen, närmare bestämt Z8001-processorn. Det var en 16-bitars processor, alltså ett tydligt steg upp från de 8-bitarsmaskiner som gjort Commodore berömt. Därför kallade ingenjörerna den internt för ”Z-Machine”. Namnet syftade inte på någon science fiction-dator, utan helt enkelt på Zilog-processorn som låg i centrum av konstruktionen.

    Maskinen var tänkt för affärsbruk. Den skulle inte främst vara en dator för spel, hobbyprogrammering eller vardagsbruk i hemmet, utan en seriös arbetsstation och server. Operativsystemet var Coherent, ett Unix-liknande system som gav datorn stöd för sådant som fleranvändardrift, multitasking och klassiska Unix-verktyg.

    I dokumentationen beskrivs ett komplett system med verktyg som grep, awk, ed, assembler och till och med Emacs. För den som var van vid enklare mikrodatorer var detta en helt annan värld. Här handlade det inte om att ladda program från kassettband, utan om hårddisk, terminaler, utvecklingsverktyg och ett operativsystem med rötter i den professionella datormiljön.

    Commodore 900 fanns i två huvudvarianter. Model 1 var tänkt som server. Den hade textbaserad video och flera seriella portar, så att flera terminaler eller arbetsstationer kunde kopplas in. Model 2 var arbetsstationen, med betydligt mer avancerad grafik. Den kunde hantera en hög upplösning på 1024 × 800 bildpunkter, vilket var imponerande för tiden.

    Skillnaden mellan modellerna visar tydligt vad Commodore försökte bygga: inte bara en enskild dator, utan ett litet Unix-ekosystem. Servern kunde stå för lagring och användare, medan arbetsstationerna gav grafisk åtkomst till systemet. Det var ett upplägg som påminde mer om Sun, Apollo och andra arbetsstationsföretag än om den klassiska hemdatormarknaden.

    Men Commodore 900 var också en maskin fylld av praktiska egenheter. Arbetsstationens högupplösta bildskärm använde en ovanlig, närmast proprietär videostandard. Det gjorde den svår att använda utan rätt monitor och rätt kabel. Även strömförsörjningen kunde vara ett problem, särskilt när maskinerna hamnade hos samlare långt senare och behövde anpassas till andra nätspänningar.

    De få exemplar som finns kvar i dag är därför inte bara sällsynta, utan ofta svåra att få igång. Berättelser från samlare visar hur mycket det kan krävas: trasiga nätaggregat, hårddiskproblem, specialkablar, okända bildskärmskrav och lösa kablar inne i monitorer. Att få en Commodore 900 att starta kan bli ett detektivarbete där kunskap från flera personer måste pusslas ihop.

    Det är också det som gör C900 så intressant. Den är inte bara en produkt som misslyckades kommersiellt. Den är ett fönster in i en alternativ framtid för Commodore. Tänk om företaget hade satsat hårdare på Unix-arbetsstationer? Tänk om Commodore 900 hade nått marknaden i större skala? Kanske hade Commodore då blivit mer än ett hemdatormärke – kanske även en spelare inom professionella arbetsstationer och nätverksbaserade kontorssystem.

    Men historien tog en annan väg. Samtidigt som C900 utvecklades arbetade Commodore också med Amiga, en dator som på många sätt var mer spektakulär, mer multimedial och mer anpassad till den kreativa persondatorns framtid. Amiga blev maskinen som fångade uppmärksamheten. Commodore 900 hamnade i skuggan.

    Endast ett litet antal prototyper tillverkades. Uppgifter pekar på omkring femtio exemplar, vilket gör den till en av Commodores mest ovanliga datorer. Den blev aldrig någon vanlig produkt i butik, utan såldes eller distribuerades främst som utvecklingssystem innan projektet lades ner.

    I dag är Commodore 900 en kultmaskin. Den representerar ett ögonblick då Commodore stod vid ett vägskäl. Företaget hade teknisk kompetens, egna kretsar, internationell tillverkning och ett starkt varumärke. Man kunde ha försökt bli en tung aktör även på arbetsstationsmarknaden. Men konkurrensen var hård, Unix-världen var krävande och Commodores interna prioriteringar förändrades.

    C900 är därför en påminnelse om att datorhistorien inte bara består av de maskiner som slog igenom. Den består också av prototyper, halvfärdiga satsningar och maskiner som nästan blev något stort. Commodore 900 var en sådan dator: en Unix-maskin från ett företag som de flesta förknippar med färgglada hemdatorer, spel och BASIC.

    Den lämnade aldrig hamnen på riktigt. Men för den som intresserar sig för datorhistoria är just det en del av fascinationen. Commodore 900 visar hur nära framtiden ibland kan vara – och hur snabbt den kan försvinna.

    Youtube innehåll om Commodore 900

    Teknisk faktaruta: Commodore 900

    Modell Commodore 900 / C900
    Även känd som Z-Machine, Z-8000
    Tillverkare Commodore International
    Typ Unix-liknande arbetsstation/server
    Processor Zilog Z8001, 16-bitars CPU
    Klockfrekvens Upp till cirka 10 MHz
    Minne Vanligen 512 KB RAM
    Lagring Hårddisk, exempelvis 20 MB
    Operativsystem Coherent, ett Unix-liknande operativsystem
    Grafik Model 2 kunde använda högupplöst grafik upp till 1024 × 800 bildpunkter
    Varianter Model 1 som server och Model 2 som arbetsstation
    Anslutningar Flera seriella RS-232-portar, särskilt på servermodellen
    Lanseringsperiod Utvecklad omkring 1984–1985
    Status Stannade vid prototypstadiet; endast ett fåtal exemplar byggdes

    Sammanfattning: Commodore 900 var ett ambitiöst försök att ta Commodore in på marknaden för Unix-liknande arbetsstationer och servrar. Trots avancerad teknik för sin tid lades projektet ner innan datorn nådde en bredare marknad.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore CDTV – framtidsmaskinen som kom för tidigt

    När Commodore lanserade CDTV 1991 ville företaget flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Resultatet blev en svart multimediemaskin i HiFi-format med CD-ROM, fjärrkontroll och datorfunktioner – en produkt som på många sätt förebådade framtidens mediecenter, men som kom innan marknaden riktigt förstod vad den skulle användas till.

    När Commodore lanserade CDTV våren 1991 var tanken både djärv och tidstypisk. CD-skivan hade börjat framstå som framtidens lagringsmedium, hemelektronikmarknaden drömde om multimedia, och datorer var på väg att flytta från skrivbordet till vardagsrummet. CDTV, som stod för Commodore Dynamic Total Vision, var Commodores försök att samla allt detta i en enda maskin.

    På utsidan såg CDTV inte ut som en vanlig dator. Den hade ett svart chassi i 43 centimeters HiFi-format, ungefär som en CD-spelare eller förstärkare. Den var tänkt att passa in bland stereoanläggningen i vardagsrummet, inte stå bredvid en beige datorskärm på skrivbordet. På framsidan fanns knappar för CD-spelaren, en display och en lucka för CD-skivor i caddy. Med fjärrkontrollen kunde den användas mer som en hemelektronikprodukt än som en traditionell dator.

    Men under skalet dolde sig något välbekant: en Amiga.

    En Amiga 500 i vardagsrumsförklädnad

    Tekniskt byggde CDTV till stor del på Commodore Amiga 500. Den hade samma grundläggande arkitektur, samma typ av specialkretsar och samma Motorola 68000-processor. Processorn satt dessutom i sockel på moderkortet, vilket gjorde det möjligt att ansluta acceleratorer via processorns plats. På så sätt kunde vissa expansionskort som var byggda för Amiga 500 även användas i CDTV.

    Standardprocessorn var en Motorola 68000 på cirka 7 MHz. Det låter blygsamt i dag, men i början av 1990-talet var det en beprövad och kompetent 16/32-bitarsprocessor. För mer krävande användare gick det att uppgradera med acceleratorkort med 68020, 68030 eller andra snabbare 68k-processorer. Då kunde CDTV gå från en ganska enkel multimediakonsol till något som närmade sig en mer kraftfull Amiga-dator.

    Även minnet gick att bygga ut. Från början hade CDTV 1 MB Chip RAM, men med rätt expansioner kunde den få upp till 2 MB Chip RAM. Via acceleratorkort kunde maskinen även få Fast RAM, vilket gav betydligt bättre prestanda eftersom processorn då fick snabbare arbetsminne som inte delades med grafik- och ljudkretsarna.

    Specialkretsarna som gjorde Amiga speciell

    En stor del av Amigans styrka låg inte i processorn, utan i specialkretsarna. CDTV använde samma Amiga-arv med kretsar som Agnus, Denise, Paula och Gary.

    Agnus hade ansvar för viktiga delar av grafiken och minneshanteringen. Denise skötte bildsignalen. Paula hanterade ljud och vissa in- och utgångsfunktioner. Tillsammans gjorde dessa kretsar att Amiga kunde leverera grafik, animation och ljud som ofta imponerade jämfört med många samtida hemdatorer.

    CDTV kunde visa klassiska Amiga-bildlägen i både PAL och NTSC. I PAL kunde den exempelvis visa 320×256 eller 640×256 bildpunkter utan interlace, och högre vertikal upplösning med interlace. Färgpaletten omfattade 4096 färger, och med Amigans särskilda HAM-läge kunde man visa betydligt fler färgintryck på skärmen än vad många förväntade sig av en maskin från den tiden.

    Ljudet byggde på Paulas fyra 8-bitars ljudkanaler. Det var inte CD-kvalitet i sig, men tillsammans med CD-ljud från skivorna kunde CDTV erbjuda en blandning av datorljud, musik, berättarröster och interaktivt innehåll.

    CD-ROM som framtidslöfte

    Det som gjorde CDTV speciell var förstås CD-ROM-enheten. Enheten var enkelhastighets, vilket innebar en överföringshastighet på ungefär 153 kB per sekund. I dag är det extremt långsamt, men jämfört med disketter var CD-ROM ett enormt steg upp i lagringskapacitet.

    En vanlig CD-ROM kunde lagra hundratals megabyte data. För 1991 var det mycket. Det öppnade för uppslagsverk, bildsamlingar, utbildningsprogram, ljudspår, spel med mer innehåll och interaktiva presentationer. CDTV kunde hantera ISO-9660 CD-ROM, vanliga ljud-CD, CD+G och CD+MIDI.

    CD+G var en variant där ljud-CD kunde innehålla enkla stillbilder, ofta för karaoke eller visuella presentationer. CD+MIDI kombinerade CD-ljud med MIDI-data, vilket gjorde att extern musikutrustning kunde spela tillsammans med skivan. Det visar tydligt vilken marknad Commodore försökte nå: CDTV skulle inte bara vara en spelmaskin, utan en multimediamaskin för musik, utbildning, presentationer och underhållning.

    En konsol, en dator eller en mediaspelare?

    Ett av de mest intressanta problemen med CDTV var att den var svår att kategorisera. Var den en spelkonsol? En CD-spelare? En dator? Ett uppslagsverk för vardagsrummet?

    Svaret var egentligen: allt detta på en gång.

    Med bara grundpaketet kunde den fungera som en CD-baserad multimediaspelare med fjärrkontroll. Med tangentbord, mus och extern diskettstation kunde den däremot användas mer som en vanlig Amiga. Den hade portar för seriell anslutning, parallellport, extern diskettstation, RGB-video, ljudutgångar, spelkontroller, MIDI och tangentbord. Den kunde alltså växa från en vardagsrumsapparat till en mer komplett dator.

    Detta var både CDTV:s styrka och svaghet. Idén var före sin tid, men marknaden var inte riktigt redo. Många konsumenter visste vad en spelkonsol var. De visste vad en CD-spelare var. De visste vad en dator var. Men en svart låda som var allt på samma gång var svårare att sälja.

    Expansioner och möjligheter

    CDTV var inte en helt låst maskin. Den hade flera expansionsmöjligheter, bland annat diagnostikport, DMA-expansionsplats, minneskortplats och videoplats. Diagnostikporten på 80 pinnar påminde mycket om Amiga 500:s sidoexpansion och kunde användas för olika typer av tillbehör.

    Det fanns också en särskild minneskortplats för proprietära kort på 64 eller 256 kB. Dessa kunde användas för sparade data, inställningar eller som extra minne. Innehållet var batteribackat, vilket var viktigt i en tid då hårddisk inte var självklar i en sådan här maskin.

    DMA-expansionsplatsen kunde användas för till exempel SCSI-lösningar. CDTV hade även ett internt gränssnitt för CD-ROM-enheten, men det var ingen vanlig fullständig SCSI-port utan en mer begränsad variant som krävde särskild hårdvara.

    Videoanslutningarna varierade mellan olika marknader. Europeiska modeller kunde ha SCART via videomodul, medan andra versioner hade exempelvis kompositvideo, RF eller S-Video. Den modulära videodelen gjorde att Commodore kunde anpassa maskinen för olika länder och TV-standarder.

    Kickstart 1.3 – en fot kvar i 1980-talet

    Alla CDTV-maskiner levererades med Kickstart 1.3. Det var samma grundsystem som användes i äldre Amiga-modeller. Det gav god kompatibilitet med befintlig Amiga-mjukvara, men det gjorde också att CDTV inte kändes lika modern på insidan som den såg ut på utsidan.

    Att uppgradera till nyare Kickstart-versioner var inte enkelt och krävde speciallösningar från tredjepartstillverkare. Detta begränsade maskinens flexibilitet och gjorde den mer beroende av sitt ursprungliga ekosystem.

    För Commodore var det kanske logiskt att bygga vidare på en stabil och välkänd Amiga-plattform. Men för konsumenten kunde resultatet kännas märkligt: en futuristisk CD-maskin som samtidigt bar på mycket av tekniken från en äldre hemdator.

    Före sin tid – men inte rätt i tiden

    I efterhand är det lätt att se CDTV som en föregångare till många senare idéer. Den hade CD-ROM, fjärrkontroll, vardagsrumsformat, multimediafokus och möjlighet att kombinera spel, ljud, bild och datorfunktioner. På pappret låter det nästan som en tidig version av framtidens digitala mediecenter.

    Men 1991 var flera saker emot den.

    För det första var priset högt. För det andra var CD-ROM ännu inte självklart för vanliga konsumenter. För det tredje var mjukvaruutbudet begränsat och ofta mer imponerande som idé än som praktisk upplevelse. Många Amiga-användare hade dessutom redan en Amiga 500 och kunde vänta på CD-ROM-tillbehör i stället för att köpa en helt ny maskin.

    Samtidigt konkurrerade CDTV med andra märkliga multimediasatsningar, som Philips CD-i, samt med mer renodlade spelkonsoler som Sega Mega Drive och Super Nintendo. Spelkonsolerna var enklare att förstå: stoppa i ett spel och spela. CDTV krävde mer förklaring.

    Arvet efter CDTV

    Commodore CDTV blev ingen kommersiell succé. Den ersattes så småningom av Amiga CD32, som var mer tydligt riktad mot spelmarknaden. CD32 byggde också på Amiga-teknik, men presenterades på ett sätt som var lättare för kunderna att förstå.

    Ändå är CDTV en fascinerande maskin. Den visar hur stark framtidstron kring multimedia var i början av 1990-talet. Den visar också hur svårt det är att lansera en produkt som hamnar mellan flera kategorier. Tekniken kan vara smart, men om marknaden inte förstår vad produkten är till för blir den svårsåld.

    I dag är CDTV intressant just därför. Den är en teknikhistorisk korsning mellan hemdator, spelkonsol, CD-spelare och multimediamaskin. Den kom för tidigt, kostade för mycket och fick aldrig den mjukvarukatalog som hade behövts. Men den pekade mot en framtid där vardagsrummets elektronik, datorn och den digitala underhållningen skulle flyta ihop.

    På det sättet var Commodore CDTV inte bara ett misslyckande. Den var också en försmak av något som senare skulle bli självklart: att digitalt innehåll inte hör hemma på en enda plats, utan kan leva i TV:n, stereon, datorn och spelmaskinen samtidigt.

    CDTV var kanske inte maskinen som förändrade världen. Men den var en maskin som försökte visa vart världen var på väg.

    Youtube innehåll om Commodore CDTV

    Faktaruta: Commodore CDTV

    Commodore CDTV lanserades 1991 och var Commodores försök att flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Maskinen såg ut som en HiFi-komponent, men under skalet byggde den i hög grad på Amiga 500.

    Lansering 1991
    Tillverkare Commodore
    Processor Motorola 68000, cirka 7 MHz
    Minne 1 MB Chip RAM som standard, expanderbart
    Lagring Enkelhastighets CD-ROM-enhet
    Operativsystem AmigaOS / Kickstart 1.3
    Bild PAL och NTSC, upp till 4096 färger i HAM-läge
    Ljud Fyra 8-bitars ljudkanaler samt ljud-CD
    Format 43 cm HiFi-format för vardagsrummet

    CDTV var en tidig multimediamaskin som kombinerade spelkonsol, CD-spelare och dator. Idén var framsynt, men priset, det begränsade mjukvaruutbudet och den otydliga målgruppen gjorde att maskinen aldrig blev någon större försäljningsframgång.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP EliteBook 8460p – när företagsdatorn var byggd som ett verktyg

    HP EliteBook 8460p är en påminnelse om en tid då företagsdatorer byggdes som robusta arbetsverktyg snarare än tunna designobjekt. Med matt skärm, mängder av portar, bra tangentbord och inbyggt mobilt bredband var den gjord för långa arbetsdagar, resor och praktiskt kontorsarbete. I dag känns den både gammaldags och charmigt funktionell – men också som ett intressant exempel på hur mycket användbarhet som ibland försvunnit i jakten på tunnare datorer.

    Det finns datorer som försöker vara tunna, lätta och trendiga. Sedan finns det datorer som HP EliteBook 8460p – en maskin som snarare känns som ett robust arbetsredskap än som en accessoar. Den är inte byggd för att imponera med minimalism, utan för att klara en hel arbetsdag, många anslutningar och ett liv på resande fot.

    HP EliteBook 8460p hör till en tid då företagsdatorer fortfarande fick vara tjocka, fullmatade med portar och konstruerade för praktisk användning. Den ser kanske lite gammaldags ut i dag, med sin kantiga form, sina svarta tangenter och sitt silverfärgade chassi. Men just det är också en del av charmen. Det här är en dator från en period då funktion ofta gick före form.

    En dator byggd för arbete

    EliteBook-serien var HP:s mer påkostade företagsserie. Det märks på 8460p. Datorn är inte extremt tung, men den är rejäl. Den har en tydlig känsla av att vara byggd för kontor, resor, möten och långa arbetsdagar snarare än för soffan eller cafébordet.

    En av de stora styrkorna är mängden anslutningar. Här finns USB 3.0, USB 2.0, eSATA, DVD-brännare, ExpressCard-plats, FireWire, SD-kortläsare, DisplayPort, VGA, hörlurs- och mikrofonuttag, gigabitnätverk och till och med ett gammalt 56K-modem. I dag låter det nästan absurt mycket, men för en företagsanvändare var det här mycket värdefullt.

    Man kunde koppla in projektorer, externa skärmar, nätverkskablar, äldre kringutrustning och specialkort utan att behöva en hög med adaptrar. Det säger mycket om vilken typ av dator detta var: en maskin som skulle fungera i många olika miljöer.

    Skärm för långa arbetsdagar

    Skärmen är 14 tum stor. Vissa modeller hade upplösningen 1366 × 768, medan mer påkostade versioner kunde ha 1600 × 900 pixlar. Den högre upplösningen gjorde stor skillnad för produktivitet. Mer text, fler kalkylbladsceller och större arbetsyta fick plats på skärmen.

    Skärmen var matt, vilket var vanligt på företagsdatorer. Den blanka konsumentskärmen såg kanske mer färgstark ut i butiken, men en matt skärm var ofta bättre vid verkligt arbete. Den gav mindre reflexer och kunde vara behagligare för ögonen under längre pass.

    Ljusstyrkan och färgerna beskrevs som ganska dämpade, men det var inte nödvändigtvis en nackdel. För kontorsarbete, programmering, skrivande och administration kan en lugnare skärmbild vara mer bekväm än en skärm som försöker imponera med överdriven kontrast och färgmättnad.

    Tangentbord, styrpinne och pekplatta

    Som många företagsdatorer från sin tid hade HP EliteBook 8460p både pekplatta och styrpinne. Styrpinnen, placerad mitt i tangentbordet, var populär bland många vana användare eftersom man kunde flytta muspekaren utan att lyfta händerna från tangenterna.

    Datorn hade också separata musknappar både ovanför och under pekplattan. Det kan kännas ovanligt i dag, men för den som skrev mycket och arbetade snabbt var detta praktiskt. EliteBook 8460p var inte tänkt som en leksak, utan som ett effektivt arbetsverktyg.

    Det fanns även en liten lampa vid webbkameran som kunde fällas ut för att lysa upp tangentbordet. Idén var god, men i praktiken var ljuset svagt. En riktig bakgrundsbelyst tangentbordslösning hade varit bättre.

    Prestanda som fortfarande säger något

    HP EliteBook 8460p kunde utrustas med olika processorer. En vanlig modell hade Intel Core i5-2520M på 2,5 GHz, 8 GB DDR3-minne och en 320 GB hårddisk. Mer kraftfulla versioner kunde ha Core i7-processor, SSD och separat AMD-grafik.

    För sin tid var detta en stark arbetsdator. Med SSD blev systemet märkbart snabbt, särskilt vid start, programöppning och vanligt kontorsarbete. En testad variant med Core i7 och Intel SSD fick höga poäng i PCMark05, vilket visade att datorn var väl lämpad som arbetsstation.

    Grafiken var däremot inte huvudnumret. Med Intel HD Graphics 3000, eller i vissa modeller AMD Radeon HD 6470M, klarade datorn enklare grafikarbete och äldre spel, men den var inte byggd som en speldator. Det här var först och främst en maskin för arbete.

    Mobil uppkoppling före dagens hotspot-vana

    En intressant detalj är det inbyggda 3G-modemet i vissa modeller. Med HP:s hs2340-modul kunde datorn koppla upp sig mot mobilnät direkt, utan USB-modem eller telefonens internetdelning.

    I dag är det vanligt att använda mobiltelefonen som hotspot, men när EliteBook 8460p var aktuell var inbyggt mobilt bredband en stor fördel för resande användare. För konsulter, tekniker och affärsresenärer kunde det betyda att man kunde arbeta från tåget, hotellrummet eller kundens lokaler utan att vara beroende av osäkra Wi-Fi-nät.

    Stöd för flera frekvensband gjorde dessutom att datorn kunde användas med olika operatörer. Det gav frihet och minskade risken att bli låst till en enda leverantör.

    Batteritid och kompromisser

    Batteritiden var inte extrem. I ett hårt test med maximal ljusstyrka, hög volym och videouppspelning klarade datorn omkring två och en halv timme. Det var inte imponerande jämfört med moderna ultrabooks, men ganska väntat för en kraftfull företagsdator med optisk enhet, många portar och relativt strömhungrig hårdvara.

    Det här visar också skillnaden mellan dåtidens och dagens bärbara datorer. EliteBook 8460p prioriterade anslutningar, servicebarhet och robust konstruktion. Moderna datorer prioriterar ofta tunn design, lång batteritid och låg vikt, men på bekostnad av portar och uppgraderingsmöjligheter.

    En dator som åldrats på ett intressant sätt

    I dag är HP EliteBook 8460p naturligtvis inte en modern dator. Processorn tillhör Intels andra Core-generation, grafiken är enkel och Windows 7 hör hemma i historieböckerna. Men datorn är ändå intressant, särskilt för den som gillar återbruk.

    Med mer minne, SSD och ett lätt Linux-system kan en sådan maskin fortfarande fungera för enklare uppgifter. Den kan användas för webbsurf, textredigering, terminalarbete, äldre program, enklare kontorsarbete eller som experimentdator. Den robusta konstruktionen och det stora antalet portar gör den dessutom användbar i sammanhang där nyare, tunnare datorer kan kännas begränsade.

    Slutsats

    HP EliteBook 8460p är en tydlig representant för en äldre typ av bärbar dator: tjockare, kantigare och mindre elegant, men också mer praktisk, mer anslutningsvänlig och ofta mer servicebar än många moderna modeller.

    Den är ett exempel på en tid då företagsdatorer byggdes som verktyg. Den hade matt skärm, bra tangentbord, många portar, optisk enhet, nätverksuttag, modem, mobilbredband och möjlighet till kraftfull hårdvara för sin tid.

    I dag känns den kanske aningen anakronistisk. Men just därför är den också intressant. HP EliteBook 8460p påminner oss om att en bra dator inte alltid behöver vara tunnast, blankast eller mest futuristisk. Ibland räcker det långt att den är robust, praktisk och byggd för att få jobbet gjort. Maskinen är inkomptibel med WIndows 11.

    Innehåll på youtube om Hp EliteBook 8460p

    Faktaruta: HP EliteBook 8460p

    Typ: Företagsdator / bärbar arbetsdator

    Lanseringsperiod: Början av 2010-talet

    Skärm: 14 tum, ofta matt panel. Vanliga upplösningar var 1366 × 768 eller 1600 × 900 pixlar.

    Processor: Intel Core i5 eller Core i7 från andra generationens Intel Core-serie.

    Minne: DDR3-minne, ofta 4–8 GB beroende på modell och konfiguration.

    Lagring: Ursprungligen ofta mekanisk hårddisk, men datorn blir betydligt snabbare med SSD.

    Grafik: Intel HD Graphics 3000 eller, i vissa modeller, separat AMD Radeon-grafik.

    Anslutningar: USB 3.0, USB 2.0, eSATA, FireWire, ExpressCard, SD-kortläsare, DisplayPort, VGA, gigabitnätverk, ljuduttag och i vissa modeller modem.

    Särskilda egenskaper: Robust chassi, matt skärm, bra tangentbord, styrpinne, optisk enhet och många portar.

    Passar i dag för: Linux, enklare kontorsarbete, terminalarbete, äldre program, återbruk och experiment.

    Styrka: Byggd som ett praktiskt arbetsverktyg med många anslutningar och god servicebarhet.

    Svaghet: Tjockare, äldre hårdvara och betydligt kortare batteritid än moderna ultrabooks.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM Displaywriter – ordbehandlaren som nästan blev framtidens kontorsdator

    Innan persondatorn slog igenom på allvar försökte IBM skapa framtidens digitala kontor med Displaywriter – en avancerad ordbehandlare som kombinerade skärm, tangentbord, disketter och professionell utskrift. Den blev aldrig lika historiskt berömd som IBM PC, men spelade en viktig roll i övergången från elektriska skrivmaskiner till datoriserat kontorsarbete.

    När IBM lanserade Displaywriter System sommaren 1980 var det inte tänkt som en vanlig hemdator. Den var byggd för kontor, myndigheter, universitet och juristfirmor – platser där textproduktion var en central del av arbetet. På ytan såg den ut som en avancerad skrivmaskin med skärm, tangentbord, diskettenhet och skrivare. Under skalet dolde sig däremot något betydligt mer intressant: en 16-bitars mikrodator med Intel 8086-processor, samma processorfamilj som snart skulle bli central i PC-revolutionen.

    IBM Displaywriter kom i en tid då kontorsarbete fortfarande till stor del kretsade kring papper, karbonkopior och mekaniska skrivmaskiner. Att kunna skriva, redigera, spara och skriva ut dokument digitalt var därför ett stort steg framåt. För många kontor var detta inte bara en ny maskin, utan ett nytt arbetssätt.

    Displaywriter var särskilt anpassad för ordbehandling. Den kunde användas tillsammans med IBMs eget Textpack-system, som gav användaren menyer för att skapa, redigera och formatera dokument. Till skillnad från en modern dator startade den inte till ett allmänt operativsystem med många olika program. I stället gick användaren direkt in i en miljö för textarbete. Det gjorde systemet mindre flexibelt än en PC, men också enklare för den som bara behövde producera dokument.

    Maskinen var påkostad. Den kunde ha mellan 128 och 448 kilobyte minne, använde stora 8-tumsdisketter och hade en separat skrivare, ofta av typen daisy wheel eller en skrivare baserad på IBM Selectric-teknik. Resultatet blev utskrifter som kunde se mycket professionella ut – något som var viktigt i en tid då datorutskrifter ofta förknippades med grov punktmatrisgrafik.

    En av de mest fascinerande sakerna med Displaywriter är att den befann sig mitt emellan två epoker. Å ena sidan var den en arvtagare till den elektriska skrivmaskinen: ett verktyg för sekreterare, kontor och administrativa avdelningar. Å andra sidan var den tydligt släkt med den kommande persondatorn. Den hade processor, minne, disketter, skärm och möjlighet att köra andra system än Textpack, bland annat CP/M-86, UCSD p-System och MS-DOS.

    Det betyder att Displaywriter tekniskt sett kunde vara mer än en ordbehandlare. Den kunde fungera som en liten dator för vissa typer av databehandling. Men IBM marknadsförde den i första hand som ett kontorssystem för dokument. Det var både dess styrka och dess svaghet. För organisationer som ville ha ett stabilt ordbehandlingssystem var den attraktiv. För företag som började inse värdet av en mer allmän dator blev IBM PC snart ett bättre val.

    När IBM PC kom 1981 förändrades spelplanen snabbt. PC:n var billigare, mer flexibel och fick snart ett enormt ekosystem av program, tillbehör och kompatibla kloner. Displaywriter kunde fortfarande vara kraftfull inom sitt område, men den var dyr och mer låst. En fullt utrustad Displaywriter kunde kosta betydligt mer än en IBM PC, samtidigt som PC:n kunde användas till ordbehandling, kalkyler, databaser, kommunikation och mycket annat.

    Displaywriter blev därför ett slags teknikhistorisk övergångsfigur. Den visade hur viktigt digitalt textarbete skulle bli, men den hann snabbt bli omsprungen av den öppnare och mer mångsidiga persondatorn. IBM försökte också föra vidare idéerna från Textpack till PC-världen genom programmet DisplayWrite, som på många sätt kan ses som en efterföljare till Displaywriters ordbehandlingsmiljö.

    I efterhand är IBM Displaywriter intressant just därför att den inte riktigt passar in i våra moderna kategorier. Den var inte bara en skrivmaskin, men inte heller en PC i dagens mening. Den var ett specialiserat kontorssystem från en tid då datoriseringen av arbetslivet fortfarande sökte sin form.

    För dagens läsare kan det vara svårt att förstå hur revolutionerande en digital ordbehandlare kunde kännas. I dag tar vi det för givet att kunna flytta meningar, rätta stavfel, spara versioner och skriva ut dokument på nytt. Men i början av 1980-talet var detta fortfarande något som kunde förändra hela arbetsflödet på ett kontor.

    IBM Displaywriter blev inte den stora framtidsplattformen. Den ersattes av PC:n och av mer flexibla programvaror. Men den spelade ändå en viktig roll i övergången från skrivmaskinskontoret till datorarbetsplatsen. Den var en maskin byggd för text – och just text var ett av de första områden där datorn på allvar började förändra vardagen.

    Youtube innehålle om IBM DIsplay Writer 1984

    Faktaruta: IBM Displaywriter System

    Produkt: IBM 6580 Displaywriter System

    Lanserad: Juni 1980

    Tillverkare: IBM

    Typ: 16-bitars mikrodator och ordbehandlingssystem

    Processor: Intel 8086 på 5 MHz

    Minne: 128 KB till 448 KB RAM

    Lagring: Extern enhet med en eller två 8-tums diskettenheter

    Skärm: Monokrom CRT-skärm, bland annat 25 rader med 640 × 400 upplösning

    Programvara: IBM Textpack, men även UCSD p-System, CP/M-86 och MS-DOS kunde användas

    Pris: Cirka 7 895 dollar vid lanseringen, eller leasing för omkring 275 dollar per månad

    Avveckling: Drogs i praktiken tillbaka från marknaden 1986

    Kort sagt: IBM Displaywriter var ett avancerat kontorssystem för ordbehandling före PC:ns stora genombrott. Det var kraftfullt för sin tid, men blev snabbt utkonkurrerat av IBM PC och billigare PC-kompatibla datorer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Acer Aspire one – en symbol för sin tid.

    Acer Aspire One blev en av de tydligaste symbolerna för netbook-eran – den korta men intensiva period då datorbranschen trodde att framtidens vardagsdator skulle vara liten, billig och ständigt uppkopplad. När modellen lanserades 2008 fyllde den ett tomrum mellan den vanliga bärbara datorn och den snabbt växande mobilvärlden. I dag framstår den som en historisk tidskapsel: en maskin från åren innan surfplattor, ultrabooks och smarttelefoner förändrade hur vi använder internet.

    När netbooken blev en symbol för sin tid

    Acer Aspire One hör hemma i en kort men mycket intressant period i datorhistorien. I slutet av 2000-talet fanns en stark tro på den lilla, billiga och uppkopplade datorn. Den skulle inte ersätta den stora arbetsdatorn, utan fungera som ett enkelt fönster mot internet: e-post, webbsidor, chatt, enklare dokument och kanske lite musik eller video.

    När Acer Aspire One lanserades 2008 var den en del av den så kallade netbook-vågen. En netbook var mindre än en vanlig bärbar dator, billigare att köpa och enklare i sin konstruktion. Den var byggd kring idén att många användare egentligen inte behövde en kraftfull dator – de behövde en lätt maskin som snabbt kunde koppla upp sig mot nätet. Aspire One-serien beskrevs som en liten subnotebook/netbook och fanns med Linux, Windows XP, Windows Vista, Windows 7 och senare även Windows 8 i olika varianter.

    Det här säger mycket om tiden. Internet hade blivit vardag, men smarttelefonen hade ännu inte tagit över allt. Surfplattorna hade inte heller slagit igenom på allvar. Mellan den stora laptopen och mobilen fanns därför ett utrymme för en ny typ av dator: liten, billig, portabel och tillräckligt bra.

    Acer Aspire One blev en av de mest synliga modellerna i denna kategori. De tidiga modellerna byggde på Intel Atom-plattformen med Atom-processor, Intel 945GSE-chipset och ICH7M-styrenhet. Det var inte hårdvara för tunga program, men den var strömsnål och billig att producera. Den passade den idé som netbooken byggde på: att datorn skulle vara ett enkelt redskap för nätet, inte en fullskalig arbetsstation.

    AOA-150-modellen är ett bra exempel på detta. Den hade en Intel Atom N270-processor på 1,60 GHz, 1 GB DDR2-minne, 8,9-tumsskärm och 160 GB hårddisk. I dag låter specifikationerna mycket blygsamma, men omkring 2008–2009 var detta en rimlig nivå för en billig internetdator. Maskinen var inte tänkt för avancerad bildbehandling, spel eller tung multitasking. Den var tänkt för det enkla digitala vardagslivet.

    En viktig detalj är att Aspire One också visar Linux roll under netbook-eran. Flera modeller levererades med Linpus Linux Lite, ett Fedora-baserat system med förenklat gränssnitt. Tanken var att användaren inte skulle behöva förstå hela skrivbordsmiljön. Program som webbläsare, kontorsprogram, e-post och meddelanden låg direkt på startskärmen. Det var ett försök att göra datorn mer apparatlik: slå på, klicka, använd.

    Det här var historiskt intressant. Innan Android-surfplattor och Chromebooks blev vanliga experimenterade tillverkarna med hur en billig internetmaskin skulle se ut. Skulle den köra Windows XP? Ett förenklat Linux? Ett nästan låst gränssnitt? Aspire One-serien hamnade mitt i den utvecklingen.

    Netbooken blev också en produkt av lågkonjunkturens och prispressens tid. Många ville ha en billig dator. Skolor, studenter, resande användare och privatpersoner lockades av en maskin som kostade mindre än en vanlig laptop. Samtidigt var kompromisserna tydliga: liten skärm, litet tangentbord, svag processor och ofta begränsat minne.

    Konkurrensen var hård. Acer Aspire One hade Asus Eee PC som en av sina viktigaste rivaler. Asus hade varit tidigt ute och blev nästan synonymt med netbook-begreppet, men Acer lyckades snabbt bli en stor aktör. Under några år såg det ut som att netbooken skulle bli en permanent datorkategori.

    Men historien tog en annan riktning. När surfplattorna slog igenom förändrades marknaden snabbt. Samtidigt blev vanliga bärbara datorer tunnare, lättare och bättre. Ultrabooks tog över rollen som den smidiga premiumdatorn, medan surfplattor och smarttelefoner tog över mycket av den enkla konsumtionen av internet. Netbooken hamnade i kläm.

    År 2013 avslutade Acer produktionen av Aspire One-serien. Enligt den historiska sammanställningen berodde det på vikande försäljning när konsumenterna i stället valde surfplattor och ultrabooks. Det markerade i praktiken slutet på netbook-eran som massmarknad.

    I efterhand framstår Acer Aspire One som en tidskapsel. Den visar hur datorindustrin försökte svara på frågan: “Hur billig och liten kan en användbar internetdator vara?” Svaret blev netbooken – en produktkategori som brann starkt men kort.

    Det är lätt att döma dessa datorer med dagens måttstock. En modern webbsida kan vara tyngre än hela den användarmiljö som Aspire One en gång byggdes för. Men historiskt bör den förstås utifrån sin egen tid. Den kom före dagens billiga Chromebooks, före surfplattans breda genombrott och före den moderna smarttelefonens totala dominans över vardagens internetanvändning.

    Acer Aspire One blev därför mer än bara en liten dator. Den blev en symbol för övergången mellan två epoker. På ena sidan fanns den traditionella PC-världen, där även enkla uppgifter gjordes på en dator med tangentbord och skärm. På andra sidan fanns den mobila eran, där appar, pekskärmar och molntjänster tog över mycket av det som netbooken var byggd för.

    Netbooken försvann som stor produktkategori, men idén levde vidare. Billiga, lätta och molnorienterade datorer finns fortfarande – men i andra former. Chromebooken är kanske den tydligaste arvtagaren. Den bygger på samma grundidé: användaren behöver inte alltid en kraftfull dator, utan en enkel, uppkopplad maskin för vardagens digitala uppgifter.

    Sett ur det perspektivet är Acer Aspire One inte bara gammal elektronik. Den är ett historiskt dokument över en kort period då datorbranschen trodde att framtiden skulle ligga i den lilla billiga internetdatorn. Den framtiden kom – men inte riktigt i den form som netbook-tillverkarna hade tänkt sig.

    Youtube innehåll om Aspire One

    Tekniska fakta: Acer Aspire One AOA-150

    Datortyp: Netbook / liten bärbar dator

    Lanseringsperiod: Netbook-eran från slutet av 2000-talet

    Processor: Intel Atom N270, 1,60 GHz

    Chipset: Intel 945GSE

    Internminne: 1 GB DDR2

    Skärm: 8,9 tum, 1024 × 600 pixlar

    Lagring: 160 GB hårddisk

    Nätverk: Ethernet och trådlöst nätverk

    Anslutningar: USB, VGA, ljudutgång och minneskortläsare

    Operativsystem: Levererades i olika versioner med bland annat Linux och Windows XP

    Historisk betydelse: Ett tydligt exempel på den kortlivade men viktiga netbook-vågen, innan surfplattor och ultrabooks tog över marknaden.

    Artiklar på Linux.se som tar upp vad man kan göra med en gammal dator som Acer Aspire One.

    En gammal laptop behöver inte hamna i elskroten bara för att den inte längre passar som vanlig arbetsdator. Med Debian, Openbox och Firefox ESR går det att bygga om en äldre 32-bitarsdator till en enkel internetradio som startar automatiskt, öppnar en radiosida i kioskläge och spelar upp ljud utan krångel. Här visar vi hur en cirka 15 år gammal Acer Aspire One får nytt liv som resurssnål webbradio – med automatisk inloggning, avstängd skärmblankning, fungerande ljud och Wi-Fi.

    Bygg en internetradio med en gamla dator.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore CBM-II: datorn som skulle ersätta PET – men hamnade i skuggan av C64

    Commodore CBM-II var tänkt att bli den moderna efterföljaren till PET-serien och ta Commodore vidare in på både hemma- och kontorsmarknaden. Med mer minne, avancerad bankväxling, SID-ljud och professionella anslutningar var den tekniskt ambitiös – men den hamnade snabbt i skuggan av Commodore 64 och blev ett av företagets mest fascinerande sidospår.

    I början av 1980-talet stod Commodore på höjden av sin framgång. Företaget hade redan gjort avtryck med Commodore PET, en av de tidiga allt-i-ett-datorerna för skolor och kontor. Snart skulle Commodore 64 bli en av världens mest sålda hemdatorer. Mitt i denna intensiva period lanserades en mer bortglömd maskinfamilj: Commodore CBM-II.

    Det var en serie 8-bitars persondatorer som släpptes 1982 och var tänkt att bli en modern efterföljare till PET-serien. På pappret var CBM-II ambitiös: mer minne, bättre ljud, seriösare kontorsfunktioner och möjlighet till avancerade expansionskort. I praktiken blev den däremot kortlivad, dyr att tillverka och svår att programmera för.

    Två datorfamiljer i en

    CBM-II kom i två huvudvarianter: P-serien och B-serien.

    P-serien var tänkt för personligt bruk och hemanvändning. Den använde samma grafikchip som Commodore 64, VIC-II, vilket gav färggrafik, sprites och joystickportar. Den hade alltså drag av en hemdator, även om den var betydligt mer ovanlig än C64.

    B-serien riktade sig i stället mot kontor och företag. Den använde en 80-kolumners monokrom bildskärm, bättre lämpad för textbehandling och affärsprogram. Vissa modeller hade inbyggd skärm och separat tangentbord, medan andra var lågprofilsmodeller utan skärm.

    Maskinerna kallades ibland för “Porsche PETs”, eftersom det fanns rykten om att Porsche hade designat chassit. Sanningen verkar vara mer nyanserad: Commodore ska ha undersökt en Porsche-design, men den blev för dyr. I stället togs en egen design fram, baserad på PET-idén men med rundare, mer futuristiska former.

    Kraftfullare än PET – men krångligare

    CBM-II byggde på processorn MOS Technology 6509, en släkting till den klassiska 6502-processorn. Det speciella med 6509 var att den kunde hantera upp till 1 MB minne genom så kallad bankväxling. Det lät imponerande för en 8-bitarsdator, men i verkligheten levererades inga modeller med mer än 256 KB RAM.

    Bankväxlingen gjorde datorn tekniskt intressant men också besvärlig. Program kunde inte utan vidare nå all minnesyta. Operativsystem, programkod, grafikminne och variabler låg i olika minnesbanker. För programmerare innebar det att man ofta behövde skriva extra rutiner för sådant som andra Commodore-datorer hanterade enklare.

    Här syns en av CBM-II-seriens stora motsägelser: den var mer avancerad än många samtida Commodore-maskiner, men just därför blev den också mindre lättillgänglig.

    Ljud från C64 – men inte riktigt på samma sätt

    En av de mest intressanta detaljerna är att CBM-II hade ljudchippet SID 6581, samma berömda ljudchip som satt i Commodore 64. SID-chippet är än i dag legendariskt bland retroentusiaster för sitt karaktäristiska, syntliknande ljud.

    Men i B-serien kördes systemet i 2 MHz, vilket skapade begränsningar. Det gick inte att läsa SID-chipets register på normalt sätt. Resultatet blev att datorn hade ett mycket kapabelt ljudchip, men inte alltid kunde utnyttja det lika smidigt som C64.

    En affärsdator med seriösa anslutningar

    CBM-II hade flera drag som tydligt visar att Commodore siktade på professionella användare. Den hade RS-232-port, IEEE-488-buss, cartridge-port, Microsoft BASIC 4.0+ och 128 eller 256 KB RAM.

    Till skillnad från VIC-20 och C64 använde B-serien den äldre, mer professionella IEEE-488-standarden, som redan fanns i PET-världen. Det gjorde den kompatibel med vissa äldre företagsmiljöer, men mindre anpassad till den snabbt växande massmarknaden kring C64.

    Drömmen om CP/M och MS-DOS

    Commodore experimenterade också med expansionskort. Ett planerat Intel 8088-kort skulle låta CBM-II köra CP/M-86 och MS-DOS 1.25. Det fanns även planer på Z80-kort för CP/M-80.

    Men här blev skillnaden mot IBM PC avgörande. Även om en CBM-II med 8088-kort kunde köra vissa system var den inte IBM PC-kompatibel. Det innebar att den inte automatiskt kunde köra den växande mängden PC-program. Därmed förlorade den mycket av poängen med att ha en 8088-processor.

    Modellerna: 500, 600 och 700

    CBM-II fick olika namn beroende på marknad. I Europa användes ofta 600- och 700-serien, medan modeller i Nordamerika kunde heta exempelvis B128 eller B256. P-serien kallades globalt för 500-serien.

    Modell 610 hade 128 KB RAM. Modell 620 hade 256 KB RAM. Modell 630 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort. Modell 710 hade 128 KB RAM. Modell 720 hade 256 KB RAM. Modell 730 hade 256 KB RAM och stöd för coprocessorkort.

    Den vanligaste modellen blev B128, i Europa känd som CBM 610.

    Varför misslyckades CBM-II?

    CBM-II hade flera problem samtidigt.

    För det första kom den i en period då Commodore 64 exploderade i popularitet. C64 var billigare, mer spelvänlig och fick snabbt ett enormt programbibliotek. Den drog till sig utvecklare, återförsäljare och användare på ett sätt CBM-II aldrig lyckades göra.

    För det andra var CBM-II dyr att tillverka. Den hade ett mer avancerat chassi, fler speciallösningar och en arkitektur som inte var lika enkel att skala upp eller marknadsföra.

    För det tredje var mjukvaruutbudet litet. Företagsdatorer lever och dör ofta med sina program. CBM-II fick aldrig något ekosystem som kunde mäta sig med C64, Apple II, IBM PC eller ens äldre PET-system.

    P-serien fick dessutom problem i USA eftersom vissa förproduktionsenheter såldes innan korrekt certifiering. Commodore tvingades återkalla maskinerna, och de flesta verkar ha försvunnit. Några få exemplar finns kvar i samlingar.

    Ett tekniskt sidospår med lång efterklang

    CBM-II tillverkades bara under en kort period och försvann i praktiken omkring 1984. Överblivna lager såldes därefter ut, bland annat genom återförsäljare. I Tyskland verkar maskiner ha funnits till försäljning så sent som 1987.

    Trots att serien misslyckades kommersiellt lämnade den spår. Chassidesignen från de högprofilerade modellerna användes senare i omarbetade PET/CBM-datorer. Minnesbankningen påverkade också senare Commodore-maskiner, bland annat Commodore 128.

    CBM-II blev alltså inte framtiden för Commodore. Men den är ett fascinerande exempel på hur datorhistorien inte bara består av vinnare. Ibland är de mest intressanta maskinerna just de som nästan lyckades.

    Slutsats

    Commodore CBM-II var en datorfamilj full av idéer: avancerad minneshantering, kontorsinriktad design, färggrafik i vissa modeller, SID-ljud och möjligheter till coprocessorer. Men den hamnade mellan marknader. Den var inte lika billig och folklig som Commodore 64, inte lika etablerad som PET och inte lika framtidssäker som IBM PC.

    I dag är CBM-II därför mest ihågkommen av samlare och retrodatorentusiaster. Den är ett tekniskt ambitiöst men kommersiellt misslyckat kapitel i Commodores historia – en påminnelse om att även stora datorföretag ibland byggde maskiner som var för avancerade, för dyra eller helt enkelt för tidigt ute.

    Youtube innehålle om CBM II, CBM 610 ( B128 )

    Teknisk faktaruta: Commodore CBM-II

    Tillverkare: Commodore Business Machines

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1982

    Nedlagd: 1984

    Operativsystem: Microsoft BASIC 4.0+

    Processor: MOS Technology 6509 på 1 eller 2 MHz

    Alternativa processorkort: Intel 8088 eller Zilog Z80A på 4 MHz

    Minne: 128 eller 256 KB RAM

    Grafik: VIC-II med 320 × 200 pixlar och 16 färger i P-serien, eller 6545 CRTC med 80-kolumners monokrom bild i B-serien

    Ljud: SID 6581, samma ljudchip som i Commodore 64

    Anslutningar: RS-232, A/V, digital kassettbandspelare, cartridge-port, ljudutgång, nätström och IEEE-488 för diskettstationer och skrivare

    Föregångare: Commodore PET

    Efterföljare: Ingen direkt efterföljare

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore PET och CBM: när framtiden kom i plåtchassi

    När Commodore PET lanserades 1977 var persondatorn fortfarande ett djärvt löfte om framtiden. Med robust plåtchassi, inbyggd skärm, BASIC i ROM och en blinkande markör blev PET och de senare CBM-modellerna viktiga arbetsredskap i skolor, företag och laboratorier. Från den kantiga PET 2001 till den eleganta CBM 8096-SK berättar serien historien om en tid då datorn var enkel att förstå, byggd för att hålla — och redo att programmeras direkt när strömmen slogs på.

    När Commodore 1977 visade upp sin PET 2001 var persondatorn fortfarande något nytt, dyrt och nästan exotiskt. Det här var tiden då Apple II, Tandy TRS-80 och Commodore PET tillsammans skulle komma att kallas den stora “1977-trion” — tre maskiner som på allvar tog datorn från laboratorier och företag in i skolor, kontor och hem.

    PET stod för Personal Electronic Transactor, men namnet var också en blinkning till ordet pet — ett husdjur, en trogen följeslagare. Det passade Chuck Peddles idé: datorn skulle vara en pålitlig vän på skrivbordet. I Europa fick namnet däremot bytas ut, eftersom Philips hade invändningar mot PET-varumärket. Därför blev maskinerna här mer kända som CBM, Commodore Business Machines.

    Från räknemaskiner till mikrodatorer

    Commodore hade sina rötter i kontorsmaskiner och räknare. Det märktes tydligt på den första PET 2001. Den var byggd som en kompakt allt-i-ett-maskin med inbyggd bildskärm, tangentbord och kassettbandspelare. Chassit var av metall, tungt och robust — mer som en kontorsapparat än en leksak.

    Inuti satt en MOS 6502, en 8-bitarsprocessor som skulle bli en av datorhistoriens mest inflytelserika kretsar. Den arbetade i PET med 1 MHz, vilket i dag låter nästan ofattbart lite, men på 1970-talet räckte det för textbehandling, programmering, utbildning och enklare affärssystem.

    Den första modellen hade bara några få kilobyte minne, en liten monokrom skärm och ett berömt — eller ökänd — tangentbord med små fyrkantiga tangenter. Många kallade det för ett “chiclet keyboard”, eftersom tangenterna liknade tuggummibitar. Det var inte bekvämt, men det var billigt och passade Commodores bakgrund som tillverkare av räknemaskiner.

    2000-serien: pionjären

    Den ursprungliga PET 2001 var enkel men banbrytande. Den hade en 9-tums monokrom bildskärm, inbyggd datasette och 4 eller 8 kB RAM. Grafik i modern mening fanns inte. I stället visade datorn text och grafiska symboler ur teckenuppsättningen PETSCII.

    Ändå var den användbar. Den hade portar för kassettbandspelare, användarport och den viktiga IEEE-488-bussen, som gjorde det möjligt att koppla in skrivare och diskettstationer. Just IEEE-488 kom att bli ett av PET- och CBM-seriens stora kännetecken.

    PET 2001 var inte främst en speldator. Den var snarare ett verktyg för skolor, programmerare, företag och tekniskt nyfikna användare.

    3000-serien: bättre tangentbord, samma grundidé

    Med 3000-serien, som kom från 1978, tog Commodore ett steg mot mer praktiska kontorsdatorer. Maskinerna var tekniskt mycket lika sina föregångare men fick ett bättre, fullstort tangentbord. De fanns med 8, 16 eller 32 kB RAM och hade fortfarande 40 tecken per rad på en 9-tums monokrom skärm.

    Här märks också Commodores nära koppling till Microsoft. Commodore BASIC byggde på Microsoft BASIC, men såldes under Commodores namn och anpassades till deras maskiner. Den tidiga BASIC-versionen var enkel, men viktig: användaren kunde slå på datorn och börja programmera direkt.

    4000-serien: BASIC V4 och mer affärsinriktning

    Med 4000-serien blev maskinerna mer mogna. De levererades med Commodore BASIC V4, som bland annat gav bättre stöd för diskettstationer. Serien fanns både i smalare modeller med 9-tumsskärm och större modeller med 12-tumsskärm.

    Fortfarande handlade det om textbaserade system. Men för skolor och företag var det inget problem. Tvärtom: en robust maskin med bra tangentbord, tydlig skärm och pålitlig lagring var precis vad många behövde.

    PET- och CBM-datorerna blev vanliga i klassrum, på kontor och i tekniska miljöer. De användes inte bara för undervisning och administration, utan även för styrning av industriella system och vetenskapliga tillämpningar.

    8000-serien: 80 kolumner och professionell prägel

    8000-serien markerade nästa stora steg. Nu blev 80 tecken per rad standard, vilket gjorde datorerna betydligt bättre lämpade för textbehandling, kalkyler och affärsprogram. Skärmen var monokrom, men den större textytan gjorde stor skillnad.

    Den klassiska modellen CBM 8032 följdes av varianter som 8096, 8296 och 8296-D. Här började Commodore också ta itu med 32 kB-gränsen genom bankväxling av minnet. På så sätt kunde maskiner som CBM 8096 och 8296 använda mer RAM än vad den vanliga 6502-adressrymden egentligen tillät.

    Designen förändrades också. De senare modellerna fick ett mer futuristiskt, rundat chassi med separat tangentbord. Formen har ibland felaktigt kopplats till Porsche-design, men den skapades av Commodores egen designer Ira Velinsky. Oavsett ursprung såg maskinerna moderna ut — särskilt jämfört med de äldre kantiga metallburkarna.

    CBM 8096-SK: en elegant arbetshäst

    Commodore CBM 8096-SK är en av de mest intressanta modellerna i den senare PET/CBM-familjen. Den kombinerar den klassiska 8-bitarsarkitekturen med ett mer avancerat minnessystem och ett modernt yttre.

    Den har 80×25 tecken på skärmen, separat tangentbord och ett chassi som känns mer som en professionell terminal än en hemdator. Trots att den saknar färggrafik och avancerat ljud är den en imponerande maskin: byggd för arbete, undervisning och långvarig drift.

    Det här är inte en dator som försöker locka med spel eller multimedia. Den signalerar något annat: ordning, stabilitet och kontroll.

    CBM II: Commodores ambitiösa sidospår

    I början av 1980-talet försökte Commodore också modernisera sin affärsdatorlinje med CBM II-serien. Dessa maskiner byggde på den mer avancerade MOS 6509-processorn, en vidareutveckling av 6502 med stöd för större minnesmängder genom bankväxling.

    CBM II fanns i olika varianter. Hemmodellerna i P-serien kunde utrustas med grafik- och ljudkretsar som påminde om det som senare skulle göra Commodore 64 berömd. Affärsmodellerna i B-serien hade ofta 128 kB RAM, SID-ljudchip och möjlighet till extra processorer som Z80 eller Intel 8088.

    Trots tekniska ambitioner blev CBM II aldrig någon stor succé. Den hamnade mellan världar: för dyr och ovanlig för hemmen, men inte tillräckligt dominerande för affärsmarknaden.

    Varför PET och CBM fortfarande fascinerar

    I dag är PET- och CBM-datorerna inte snabba, färgstarka eller flexibla enligt moderna mått. De har ofta ingen pixelgrafik, begränsat ljud och ett arbetssätt som kräver tålamod. Ändå har de en särskild dragningskraft.

    De visar en tid då datorn fortfarande var begriplig. Man kunde förstå maskinen som helhet: processorn, minnet, skärmen, tangentbordet, portarna och BASIC-tolken. När man slog på datorn möttes man inte av appar, molntjänster eller uppdateringar — bara en blinkande markör och en uppmaning att börja skriva.

    Det är kanske just därför en maskin som Commodore CBM 8096-SK känns så levande än i dag. Den representerar en period då persondatorn ännu inte hade bestämt sig för vad den skulle bli. Skulle den vara ett kontorsredskap, en utbildningsmaskin, en programmeringsmiljö, en terminal eller en hemdator?

    För Commodore PET och CBM var svaret enkelt: den kunde vara allt detta — bara man var beredd att skriva kommandona själv.

    Youtube innehåll om CBM och PET

    Faktaruta: Commodore PET/CBM

    Typ: 8-bitars persondator

    Lanserad: 1977

    Tillverkare: Commodore International

    Processor: MOS 6502, senare även MOS 6509 i CBM II-serien

    Operativsystem: Commodore BASIC i ROM

    Bildskärm: Monokrom textskärm, vanligen 40×25 eller 80×25 tecken

    Lagring: Kassettband och externa diskettstationer via IEEE-488

    Användning: Skolor, företag, programmering, industri och laboratorier

    Kända modeller: PET 2001, CBM 3032, CBM 4032, CBM 8032, CBM 8096-SK och CBM 8296

    Särskilt kännetecken: Robust konstruktion, inbyggd BASIC och textbaserad PETSCII-grafik



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 500 – hemdatorn som gav framtiden ett ansikte

    Amiga 500 blev för många mer än en hemdator – den blev en första glimt av framtiden. Med färgstark grafik, stereoljud och spelupplevelser som stack ut från mängden tog den plats i tusentals vardagsrum och barnrum under slutet av 1980-talet. Här är berättelsen om maskinen som gjorde datorn till både lekplats och kreativ verkstad.

    Det är slutet av 1980-talet. I många barnrum och vardagsrum står en beige låda med inbyggt tangentbord, kopplad till en tjock-TV eller en skärm som surrar svagt när den startar. Föräldrar ser kanske en ny hemdator. Barn och ungdomar ser något helt annat: en portal till spelvärldar, musik, färger och möjligheter som känns nästan osannolika. Den heter Amiga 500.

    För en generation blev den mer än en dator. Den blev ett första möte med framtiden.

    När datorer plötsligt började kännas levande

    På pappret var Amiga 500 “bara” en hemdator när den lanserades 1987. Men i praktiken var den något mycket större. Medan många andra datorer fortfarande förknippades med grön text på svart skärm, enkla pip och ganska torra användningsområden, kom Amigan med färg, ljud och rörelse. Den kändes modern på ett sätt som andra maskiner sällan gjorde.

    Att starta en Amiga 500 var inte bara att slå på en apparat. Det var att kliva in i en annan sorts digital värld. Spelen hade musik som verkligen lät som musik. Bilderna var färgstarka och levande. Musen gjorde att datorn kändes mer direkt och fysisk. Och viktigast av allt: den gav användaren en känsla av att datorn inte bara var ett arbetsredskap, utan något man kunde leka med, skapa med och förlora sig i.

    Maskinen som stod mitt emellan lek och kreativitet

    Det fascinerande med Amiga 500 var att den aldrig riktigt lät sig placeras i ett enda fack. Visst, den blev älskad som spelmaskin. För många var det genom Amigan som man för första gången upplevde spelvärldar med riktig atmosfär, snabba animationer och stereoljud som fyllde rummet. Den kunde göra saker som fick konkurrerande hemdatorer att se gamla ut nästan över en natt.

    Men den var också mer än så.

    På samma maskin kunde man rita, animera, göra musik och experimentera med programmering. Program som Deluxe Paint gjorde att användare kunde skapa egna bilder och världar pixel för pixel. För många unga blev Amigan den plats där de först upptäckte att datorer inte bara kunde konsumera kultur, utan också producera den. Det gick att göra egna spelidéer, egna bilder, egna ljud. Den öppnade inte bara dörren till underhållning, utan till skapande.

    En framtidsmaskin i ett ganska oansenligt skal

    Det märkliga var kanske att den inte såg särskilt dramatisk ut. Ingen science fiction-design, inga blinkande paneler, inga futuristiska former. Amiga 500 var tvärtom rätt diskret: ett tangentbord med datorn inbyggd under samma plastskal. Nästan blygsam i sitt yttre.

    Men just det gjorde kontrasten starkare. Under den beige ytan fanns teknik som då upplevdes som sensationell i hemmet. Datorn kunde hantera flera saker samtidigt, spela upp avancerat ljud och visa grafik med en färgrikedom som imponerade långt utanför spelvärlden. För den som satt framför skärmen spelade det ingen roll att utsidan var anonym. Det var på insidan magin fanns.

    Europa tog den till sitt hjärta

    Amiga 500 blev särskilt stor i Europa, där den kom att få en närmast legendarisk status. Den var tillräckligt kraftfull för att kännas avancerad, men tillräckligt tillgänglig för att hitta hem till vanliga familjer. Till skillnad från dyrare och mer specialiserade datorer kunde den säljas i bredare butikskanaler och nå långt utanför teknikentusiasternas krets.

    Det gjorde att Amigan fick en speciell plats i människors vardag. Den stod inte bara i kontor eller hobbyrum. Den stod där familjelivet pågick. I vardagsrummet. I pojk- och flickrum. På skrivbord där skolböcker trängdes med disketter, joystickar och handskrivna fusklappar.

    En dator man lärde känna på riktigt

    Det finns också något talande i hur Amiga 500 användes. Det var en dator man ofta lärde känna på djupet. Man visste hur disketterna fungerade. Man lärde sig vilka minnesutbyggnader som fanns. Man förstod att vissa spel krävde rätt version av systemet, att kablar och portar hade betydelse, att maskinen gick att bygga ut och förändra.

    Det skapade en särskild relation mellan människa och maskin. Amiga 500 var inte lika sluten som många moderna apparater. Den uppmuntrade nyfikenhet. För den teknikintresserade blev den nästan ett projekt i sig själv, något att skruva i, förbättra och förstå. För andra räckte det att stoppa i en diskett och låta världen på skärmen ta över. Båda ingångarna fungerade.

    Ett löfte om vad datorer kunde bli

    I efterhand är det lätt att se Amiga 500 som ett nostalgiskt objekt, en ikon från retrodatorernas guldålder. Men den betydde något mer än bara nostalgi. Den visade, tidigt och tydligt, vad hemmadatorn kunde vara på väg att bli.

    I dag tar vi för givet att datorer spelar ljud, visar färgstark grafik, hanterar flera uppgifter samtidigt och fungerar som verktyg för både arbete och kreativitet. På 1980-talet var det inte självklart. Amiga 500 gjorde den visionen konkret. Den lät vanliga användare känna på en sorts datorframtid långt innan den blivit norm.

    Därför minns man den fortfarande

    Många senare datorer blev snabbare, snyggare och mer praktiska. Men få fick samma aura. Kanske för att Amiga 500 anlände i exakt rätt ögonblick: tillräckligt tidigt för att överraska, tillräckligt kraftfull för att imponera och tillräckligt tillgänglig för att bli älskad.

    För den som växte upp med den är minnet ofta inte bara tekniskt, utan nästan kroppsligt. Känslan av disketten i handen. Klicket från strömbrytaren. Den särskilda skärmbilden vid uppstart. Ljudet av ett spel som laddas. Det är sådant som gör att Amiga 500 fortfarande lever kvar, inte bara som produkt, utan som upplevelse.

    Och kanske är det just därför den blivit en klassiker. Inte bara för vad den kunde göra, utan för hur den fick människor att känna: att framtiden hade flyttat in där hemma.

    Innehåll om Amiga 500 på youtube

    Faktaruta: Amiga 500

    • Lanserad: 1987
    • Tillverkare: Commodore
    • Typ: Hemdator
    • Processor: Motorola 68000
    • Minne: 512 KB RAM
    • Lagring: 3,5-tums disketter
    • Operativsystem: AmigaOS
    • Känd för: Grafik, ljud och multitasking

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 1200 – Hemdatorn som tog multimedia in i vardagsrummet

    Amiga 1200 var en av de sista stora satsningarna från Commodore International och en dator som kombinerade kraftfull grafik, ljud och användarvänlighet i ett kompakt format. Lanserad 1992 blev den ett viktigt steg i utvecklingen av Amiga-serien, men också en symbol för slutet på en era när hemdatorn för första gången utmanades på allvar av både PC och spelkonsoler.

    När Commodore International lanserade Amiga 1200 år 1992 var målet att ta avancerad datorteknik in i vanliga hem. Datorn tillhörde Amiga-serien och blev snabbt populär bland spelare och kreatörer. Den kom dock ut på marknaden vid en tidpunkt då konkurrensen från både persondatorer och spelkonsoler ökade kraftigt.

    Ett tekniskt språng framåt

    Amiga 1200 var en tydlig vidareutveckling av tidigare modeller som Amiga 500. Den använde processorn Motorola 68EC020, vilket innebar att den gick från 16-bitars till 32-bitars arkitektur.

    Den största förbättringen låg i grafiken. Med den nya AGA-tekniken kunde datorn hantera miljontals färger och visa betydligt mer avancerade bilder än tidigare. Detta gjorde den särskilt lämpad för spel, animation och bildbehandling, områden där den länge låg före många konkurrenter.

    Multimedia innan det blev standard

    Under början av 1990-talet var multimedia fortfarande något nytt. Amiga 1200 gjorde det möjligt att kombinera grafik, ljud och interaktivitet på ett sätt som få andra hemdatorer klarade av.

    Samtidigt använde många PC-datorer enklare grafikstandarder som VGA. Amigan hade därför ett försprång när det gällde visuella upplevelser och kreativt arbete.

    Smart design med begränsningar

    Datorn hade en kompakt konstruktion där tangentbord och dator var integrerade i samma enhet. Denna design gjorde den lätt att använda hemma och bidrog till dess popularitet.

    Samtidigt fanns tydliga begränsningar. Processorn var inte lika modern som den kunde ha varit, och vissa tekniska val gjorde uppgraderingar svårare. Många användare modifierade därför sina datorer för att få bättre prestanda, något som blev vanligt inom Amiga-kulturen.

    Tekniken i Amiga 1200 användes även i spelkonsolen Amiga CD32, vilket visar hur nära kopplingen mellan datorer och spel v”ar vid denna tid.

    Konkurrens och nedgång

    Trots sina styrkor fick Amiga 1200 svårt att hävda sig. Persondatorer blev snabbt billigare och mer kraftfulla, och spelkonsoler tog över en stor del av marknaden.

    När Commodore International gick i konkurs 1994 försvann också det stöd som behövdes för att vidareutveckla plattformen. Det bidrog till att Amiga 1200 blev en av de sista modellerna i serien.

    Ett arv som lever vidare

    Även om den inte blev en långvarig kommersiell framgång har Amiga 1200 fått ett starkt eftermäle. Den spelade en viktig roll i utvecklingen av digital kultur, särskilt inom den så kallade demoscenen där programmerare skapade avancerade grafiska presentationer.

    Idag ses den som en symbol för en tid då innovation inom hemdatorer gick snabbt och där kreativitet stod i centrum.

    Youtube innehåll om Amiga 1200

    Teknisk fakta: Amiga 1200

    Lanserad: 21 oktober 1992

    Tillverkare: Commodore International

    Processor: Motorola 68EC020, 14 MHz

    Minne: 2 MB Chip RAM

    Operativsystem: AmigaOS 3.0/3.1

    Grafik: AGA-chipset, upp till 16,8 miljoner färger

    Ljud: 4 kanaler, 8-bit PCM stereo

    Lagring: 3,5-tums diskettstation, stöd för intern 2,5-tums hårddisk

    Anslutningar: PCMCIA, IDE, serieport, parallellport, mus/joystick-portar

    Vikt: cirka 3,6 kg

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Spectravideo SVI-738 – datorn som nästan blev framtiden

    I en tid då hemdatorer snabbt blev en del av vardagen försökte vissa tillverkare tänka större än bara prestanda och pris. Spectravideo SVI-738 X’Press var en sådan satsning – en dator som kombinerade spel, programmering och kontorsarbete i ett och samma system. Med sin blandning av innovation och kompromisser kom den att symbolisera både möjligheterna och utmaningarna i 1980-talets datorrevolution.

    I mitten av 1980-talet stod hemdatorn i centrum för en teknisk revolution. Bland färgglada skärmar, pipande ljud och blinkande markörer dök en särskilt intressant maskin upp: Spectravideo SVI-738 X’Press. Den var inte bara ännu en dator – den var ett ambitiöst försök att bygga en standardiserad framtid för persondatorer.

    Ett steg mellan två världar

    SVI-738 lanserades 1985 av Spectravideo och byggde på den internationella MSX-standarden – ett försök att skapa kompatibla datorer från olika tillverkare. Tanken var enkel men kraftfull: ett program som fungerade på en MSX-dator skulle fungera på alla.

    Men SVI-738 var något av en hybrid. Den marknadsfördes som en MSX1-dator, men innehöll teknik från nästa generation:

    • Processor: Zilog Z80 på 3,58 MHz
    • Grafikchip: Yamaha V9938 (egentligen avsedd för MSX2)
    • 64 KB RAM + 16 KB videominne
    • Inbyggd diskettstation och seriell port

    Resultatet? En maskin som ofta kallas “MSX 1.5” – för avancerad för att vara MSX1, men inte fullt ut MSX2.

    Portabel – på 80-talsvis

    SVI-738 kallades “X’Press” eftersom den sågs som portabel. Och ja – den hade bärväska.

    Men här krävs lite historiskt perspektiv:
    ingen inbyggd skärm, inget batteri. Du behövde fortfarande en TV.

    Ändå var detta ett steg mot dagens laptops – en dator du faktiskt kunde ta med dig.

    Två operativsystem i samma maskin

    En av SVI-738:s mest spännande egenskaper var dess flexibilitet. Den levererades med:

    • MSX-DOS
    • CP/M 2.2

    Detta var ovanligt kraftfullt. Med CP/M kunde användaren köra mer “seriösa” program som ordbehandling och databashantering – långt bortom spel.

    Det gjorde SVI-738 till en bro mellan:

    • hemdator (spel, BASIC-programmering)
    • arbetsverktyg (kontorsprogram)

    Konkurrensens skugga

    Trots sina tekniska styrkor levde SVI-738 i en tuff marknad. Den största rivalen var Commodore 64 – billigare, mer spridd och med ett enormt spelbibliotek.

    MSX-standarden hade en genial idé, men led av:

    • splittrad marknadsföring
    • många tillverkare → otydlig identitet
    • varierande hårdvara

    Det gjorde att konsumenter ofta valde enklare, mer etablerade alternativ.

    En oväntad succé i Europa

    Trots detta fick SVI-738 ett fäste i delar av Europa. Ett särskilt fascinerande exempel är Polen, där datorn såldes statligt – och kostade motsvarande 18 månadslöner.

    Den användes även i skolor i Norden, inklusive Finland, vilket gjorde den till en viktig del av många ungas första möte med programmering.

    Nästan en MSX2 – och ibland mer

    Under huven dolde sig en överraskning: hårdvaran var nära en full MSX2. Därför började entusiaster snabbt uppgradera sina maskiner.

    Med rätt modifieringar kunde man:

    • öka videominne
    • byta ROM
    • i vissa fall nå MSX2+ nivå

    Detta gjorde SVI-738 till en favorit bland hobbyister – en dator att bygga vidare på, inte bara använda.

    Arvet idag

    Idag är SVI-738 en kultklassiker inom retrodatorvärlden. Den representerar:

    • drömmen om en gemensam datorstandard
    • övergången från hobby till produktivitet
    • kreativiteten i 80-talets teknikvärld

    Den blev aldrig marknadsledande – men den visade vad som var möjligt.

    Slutsats

    Spectravideo SVI-738 var inte den mest kända datorn i sin tid. Men den var en av de mest visionära.

    Den försökte lösa ett problem vi fortfarande brottas med idag:
    hur man skapar kompatibla, öppna system i en konkurrensdriven teknikvärld.

    Och kanske är det just därför den fortfarande fascinerar.

    Youtube innehåll om SVI-738 Xpress

    Teknisk fakta

    Modell Spectravideo SVI-738 X’Press
    Lansering 1985
    Processor Zilog Z80A, 3,58 MHz
    Arbetsminne 64 KB RAM
    Videominne 16 KB VRAM
    Grafikchip Yamaha V9938
    Upplösning 256 × 192 pixlar
    Ljud AY-3-8910, 3 ljudkanaler
    Lagring 3,5-tums diskett, ROM-kassett, kassettband
    Operativsystem MSX BASIC, MSX-DOS, CP/M 2.2
    Särskilda funktioner Inbyggd diskettstation, RS-232, 80-kolumnsläge

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP ProDesk 400 G2 Desktop – en liten dator från en brytpunkt i PC-historien

    En liten, nästan osynlig dator som lanserades för ett decennium sedan kan fortfarande vara fullt användbar i dag. HP ProDesk 400 G2 Mini är ett tydligt exempel på hur utvecklingen kring 2015 nådde en punkt där prestanda, energieffektivitet och format balanserades så väl att tekniken fortfarande står sig – långt efter att den slutat vara ny.

    När HP ProDesk 400 G2 Desktop Mini PC lanserades omkring 2015 befann sig datorvärlden i en tydlig omställning. Det var en tid då traditionella stationära datorer började krympa – inte bara i storlek, utan också i betydelse. Bärbara datorer hade redan tagit över mycket av marknaden, och nu började även stationära maskiner anpassas till en mer flexibel och platsbesparande verklighet.

    HP ProDesk 400 G2 Mini är ett typiskt barn av denna epok.

    Från stora lådor till minimala system

    Under 1990- och tidigt 2000-tal dominerades kontor av stora beige eller svarta datorlådor. De var lätta att uppgradera men tog plats, drog mycket ström och var ofta högljudda. Runt mitten av 2010-talet hade flera tillverkare, däribland HP, börjat experimentera med allt mindre format.

    Det var här Desktop Mini-konceptet slog igenom. Datorer som ProDesk 400 G2 kunde:

    • monteras bakom en skärm
    • gömmas undan helt på skrivbordet
    • integreras i arbetsplatser där datorn inte längre skulle synas

    Det markerade ett skifte: datorn gick från att vara ett centralt objekt till att bli en osynlig infrastruktur.

    Tekniken under skalet – dåtidens “lagom kraft”

    Vid lanseringen var datorn utrustad med 6:e generationens Intel-processorer, som till exempel i3-6100T eller i5-6500T. Dessa var energieffektiva modeller, designade för att ge tillräcklig prestanda utan att kräva mycket kylning.

    På den tiden var detta en modern och balanserad lösning:

    • 2–4 kärnor ansågs fullt tillräckligt
    • integrerad grafik (HD 530) räckte för de flesta uppgifter
    • DDR4-minne började ersätta äldre DDR3

    Det var också en period då SSD-lagring började slå igenom på allvar, även om många system fortfarande levererades med mekaniska hårddiskar. Just därför känns många av dessa datorer betydligt snabbare idag när de uppgraderats med SSD.

    Windows 10 och företagsvärlden

    Lanseringen sammanföll med introduktionen av Windows 10 Pro, som Microsoft positionerade som en modern, säker och kontinuerligt uppdaterad plattform. För företag innebar det nya möjligheter till central hantering, säkerhet och standardisering.

    HP byggde in funktioner som:

    • TPM för kryptering
    • BIOS-skydd
    • fjärradministration

    Detta visar tydligt att datorn inte var tänkt som en hemmamaskin, utan som ett verktyg i en större IT-miljö.

    Energieffektivitet blir standard

    En annan viktig trend vid den här tiden var energieffektivitet. Tidigare hade stationära datorer ofta varit strömkrävande, men kring 2015 blev låg energiförbrukning ett försäljningsargument.

    ProDesk 400 G2 Mini hade:

    • extern strömförsörjning på 65 W
    • ENERGY STAR-certifiering
    • temperaturstyrning för stabil drift

    Detta speglar en bredare förändring där IT-utrustning började anpassas till både ekonomiska och miljömässiga krav.

    Tio år senare – fortfarande relevant?

    Det kanske mest intressanta ur ett historiskt perspektiv är att datorer som denna fortfarande används idag. Trots att den är ungefär tio år gammal klarar den:

    • Linux utan problem
    • kontorsarbete och webbanvändning
    • enklare utveckling och serveruppgifter

    Det säger något viktigt om teknikens mognad. Runt mitten av 2010-talet nådde persondatorn en nivå där prestandan blev “tillräckligt bra” för många användare under lång tid.

    En symbol för en stabil era

    HP ProDesk 400 G2 Mini representerar en period då datorutvecklingen inte längre handlade om dramatiska prestandasprång, utan om:

    • effektivisering
    • miniatyrisering
    • stabilitet och livslängd

    Det var början på en era där datorer slutade bli snabbt föråldrade för vardagliga uppgifter.

    Slutsats

    Som historiskt objekt är ProDesk 400 G2 Mini mer intressant än den först verkar. Den är inte banbrytande i sig – men den fångar en viktig övergång i datorhistorien.

    Det är en dator från tiden då:

    • stationära datorer blev små
    • energiförbrukning blev central
    • prestanda nådde en “good enough”-nivå

    Och kanske viktigast av allt: det är en dator som visar att teknik inte alltid behöver vara ny för att vara användbar.

    Youtube innehåll om ProDesk 400 G2 Mini

    Teknisk fakta – HP ProDesk 400 G2 Mini

    Detta exemplar av HP ProDesk 400 G2 Mini bygger på samma plattform som modellen från 2015, men den faktiska maskinen är uppgraderad jämfört med basutförandet.

    Grundinformation

    Modell HP ProDesk 400 G2 Desktop Mini
    Produktnummer M2V15AV
    Formfaktor Mini-PC / Desktop Mini
    Lanseringsår 2015
    Originalmålgrupp Företag, kontor och verksamhetsmiljöer

    Processor och grafik

    Installerad processor Intel Core i5-6500T
    Processorfrekvens 2,50 GHz basfrekvens, upp till 3,10 GHz
    Antal kärnor 4
    Antal trådar 4
    Grafik Intel HD Graphics 530
    Chipset Intel H110

    Minne och lagring

    Installerat minne 8 GB DDR4-2133
    Minnesplats 1 av 2 SODIMM-platser används
    Max minne 32 GB DDR4
    Lagringsenhet Samsung MZ7LN128 SSD
    Lagringskapacitet 128 GB
    Extra lagringsmöjlighet 2,5-tumsenhet och M.2-stöd beroende på konfiguration

    Anslutningar

    USB fram 2 × USB 3.0
    Ljud fram Hörlursuttag och mikrofonuttag
    USB bak 2 × USB 3.0, 2 × USB 2.0
    Bildutgångar DisplayPort och VGA
    Nätverk Gigabit Ethernet
    Övrigt Seriell port, ljudutgång bak

    System och konstruktion

    BIOS HP N23 Ver. 02.04, daterad 2016-01-06
    Arkitektur 64-bit
    Nätadapter 65 W extern strömförsörjning
    Mått 175 × 34 × 177 mm
    Vikt Cirka 1,3 kg
    Säkerhetsfunktioner TPM, BIOS-lösenord, HP BIOSphere, lås- och monteringsmöjligheter

    Installerat system i detta exemplar

    Operativsystem Linux
    Kärna Linux 6.12.73+deb13-amd64
    EFI-partition FAT32, cirka 975 MiB
    Systempartition EXT4, cirka 112 GiB
    Swap Cirka 6,3 GiB

    Detta exemplar skiljer sig från basmodellen i äldre produktblad. Basmodellen såldes ofta med Intel Core i3, 4 GB RAM och 500 GB hårddisk, medan denna dator är utrustad med Intel Core i5, 8 GB RAM och SSD.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP Pavilion 15-n077so – En gammal laptop i ett historiskt ljus – vad berättar den om datorernas utveckling?

    En över tio år gammal laptop kan vid första anblick framstå som hopplöst föråldrad. Men bakom specifikationerna döljer sig en viktig del av datorhistorien – en period där mobilitet, energieffektivitet och nya användarvanor började forma den moderna datorn. Genom att studera en modell som HP Pavilion 15-n077so blir det tydligt hur teknikutveckling sker i steg, och hur gårdagens standard lade grunden för dagens digitala vardag.

    När vi ser på en dator som HP Pavilion 15-n077so är det lätt att fokusera på vad den inte klarar idag. Men ur ett historiskt perspektiv blir den istället ett tidsdokument – ett ögonblick i datorutvecklingens historia.

    Den representerar en övergångsperiod, där många av dagens standarder började ta form, men ännu inte hade nått sin fulla potential.

    Övergången från stationärt till mobilt

    Under 1990-talet och tidigt 2000-tal var stationära datorer normen. Bärbara datorer fanns, men de var dyra, tunga och ofta betydligt svagare.

    Vid tiden för denna modell, runt 2013, hade mycket förändrats. Bärbara datorer hade blivit:

    • tillräckligt kraftfulla för vardagsbruk
    • energieffektiva nog för flera timmars batteritid
    • tillräckligt billiga för massmarknaden

    Processorn Intel Core i5-4200U är ett tydligt exempel på detta skifte. Den är designad inte för maximal prestanda, utan för balans mellan kraft och energiförbrukning. Det markerar en tid då mobilitet började prioriteras över rå styrka.

    Hårddisken – slutet på en era

    Den här datorn använder en klassisk mekanisk hårddisk. Under flera decennier var detta standard i alla datorer.

    Men just under denna period började SSD-tekniken slå igenom på allvar. Skillnaden i hastighet var enorm, men priset var fortfarande högt. Därför levererades många datorer – som denna – fortfarande med HDD.

    Historiskt sett kan man se detta som slutet på en era. Idag har SSD i princip helt ersatt den mekaniska hårddisken i konsumentdatorer.

    Skärmen – från funktion till upplevelse

    Skärmen med upplösningen 1366×768 var länge standard. Den var tillräcklig för arbete, webbsurf och film.

    Men under 2010-talet började skärmar utvecklas snabbt:

    • högre upplösningar (Full HD, 4K)
    • bättre färgåtergivning
    • mattare och mer avancerade paneler

    Den här datorns skärm representerar alltså en tid innan bildkvalitet blev en central del av användarupplevelsen.

    Operativsystem i förändring

    Datorn levererades med Windows 8, ett operativsystem som i sig är historiskt intressant.

    Windows 8 var ett försök att anpassa datorer till en värld där pekskärmar och surfplattor blev allt vanligare. Resultatet blev ett system som blandade två världar:

    • traditionell skrivbordsmiljö
    • ett nytt, pekanpassat gränssnitt

    Många användare upplevde detta som förvirrande, och systemet fick kort livslängd. Det markerar en period av experiment, där datorindustrin försökte hitta sin plats i en mobil värld.

    Integrerad grafik – en växande trend

    Grafiken, Intel HD Graphics 4400, visar också en viktig förändring.

    Tidigare krävdes separata grafikkort för många uppgifter. Men under 2010-talet började integrerad grafik bli tillräckligt bra för:

    • video
    • enklare spel
    • vardagsanvändning

    Detta gjorde datorer billigare, tunnare och mer energieffektiva – men markerade också början på slutet för många enklare dedikerade grafikkort.

    En dator mitt i en brytpunkt

    Det som gör denna laptop särskilt intressant är att den befinner sig mitt i flera tekniska brytpunkter:

    • HDD → SSD
    • stationärt fokus → mobilitet
    • lågupplösta skärmar → högupplösta
    • traditionella operativsystem → hybridgränssnitt

    Den är varken “gammal teknik” i klassisk mening eller “modern teknik” som vi ser den idag. Den är en mellanfas.

    Vad säger den om teknikutveckling?

    Ur ett historiskt perspektiv visar denna dator att teknikutveckling sällan sker i stora språng. Istället handlar det om gradvisa förändringar som över tid blir revolutioner.

    Det som var standard 2013 känns idag begränsat, men det var samtidigt grunden för det vi använder nu.

    Det påminner oss om att dagens teknik också kommer att framstå som primitiv i framtiden.

    Slutsats

    HP Pavilion 15-n077so är mer än bara en gammal laptop. Den är en representant för en viktig period i datorhistorien – en tid då mobilitet, energieffektivitet och nya användargränssnitt började forma framtiden.

    Genom att se på äldre teknik ur ett historiskt perspektiv blir det tydligt att varje generation inte bara ersätter den förra, utan bygger vidare på den.

    Och kanske är det just därför en sådan dator fortfarande går att använda idag – den är inte bara gammal, den är en del av en kontinuerlig utveckling.

    Teknisk faktaruta: HP Pavilion 15 Notebook PC

    Modell HP Pavilion 15 Notebook PC (F4U26EA#UUW)
    Tillverkare Hewlett-Packard
    Formfaktor Bärbar dator
    Processor Intel Core i5-4200U, 2 kärnor / 4 trådar, 1,60–2,60 GHz
    Arkitektur 64-bit
    Cache L1: 32 KiB + 32 KiB, L2: 256 KiB, L3: 3 MiB
    Internminne 8 GB DDR3 1600 MHz
    Minneskonfiguration 2 × 4 GB Kingston SO-DIMM
    Grafik Intel Haswell-ULT Integrated Graphics Controller
    Skärmupplösning 1366 × 768 pixlar
    Lagring 1 TB hårddisk, Seagate ST1000LM024 HN-M
    Optisk enhet DVD-RAM / DVD-brännare, hp DVD RAM UJ8C2
    Trådlöst nätverk Realtek RTL8188EE Wireless Network Adapter
    Trådat nätverk Realtek RTL810xE PCI Express Fast Ethernet, 100 Mbit/s
    Ljud Intel HD Audio
    Webbkamera HP Truevision HD
    BIOS Insyde F.23, daterad 2013-09-26
    Batteri Li-ion, 41 440 mWh, 14,8 V

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Sinclair ZX81 – den enkla datorn som startade en revolution

    När hemdatorn slog igenom i början av 1980-talet var det inte de mest avancerade maskinerna som förändrade världen – utan de billigaste. Sinclair ZX81, skapad av Clive Sinclair, var en enkel och kraftigt begränsad dator, men gjorde något revolutionerande: den gjorde datorer tillgängliga för vanliga människor. Trots sina brister blev den startpunkten för en hel generation programmerare och lade grunden för den moderna datoreran.

    I början av 1980-talet stod hemdatorn på tröskeln till ett genombrott. Fram till dess hade datorer varit dyra, komplicerade och främst riktade till företag eller tekniskt kunniga entusiaster. Men med lanseringen av ZX81 år 1981 förändrades spelplanen. Bakom denna utveckling stod Clive Sinclair, en entreprenör som egentligen inte drevs av någon passion för datorer, utan snarare såg dem som ett medel för att finansiera andra tekniska visioner.

    Trots detta kom ZX81 att bli en av de mest inflytelserika datorerna i historien, inte för sin tekniska kapacitet utan för sin tillgänglighet.

    En produkt av sin tid

    Under slutet av 1970-talet hade intresset för persondatorer börjat växa, men marknaden dominerades av relativt dyra maskiner som TRS-80 och Apple II. Dessa datorer var kraftfulla för sin tid, men kostade betydligt mer än vad genomsnittliga hushåll hade råd med.

    Sinclair insåg att det fanns en outnyttjad marknad: människor som var nyfikna på datorer men inte beredda att investera stora summor. Lösningen blev att drastiskt pressa priset, även om det innebar att man fick kompromissa med nästan alla tekniska aspekter.

    ZX81 såldes för så lite som £70 färdigbyggd, eller £50 som byggsats. Det innebar att den låg i samma prisklass som enklare hemelektronik. För första gången blev det realistiskt för en bred allmänhet att äga en dator.

    Minimalistisk design och extrema kompromisser

    ZX81 var konstruerad med en enda princip i åtanke: att hålla kostnaderna nere. Resultatet blev en maskin som på många sätt var extremt begränsad.

    Den hade endast 1 kilobyte arbetsminne, vilket i praktiken innebar att användaren hade mycket lite utrymme för program. Grafiken var svartvit och blockig, utan någon egentlig högupplösning. Ljud saknades helt, vilket gjorde att spel och interaktiva program fick förlita sig enbart på visuella signaler.

    Tangentbordet var en annan kompromiss. Istället för riktiga tangenter användes ett tunt membran utan mekanisk respons. Användaren behövde trycka relativt hårt, och det var ofta svårt att känna om en tangent faktiskt registrerats.

    Trots detta fungerade datorn. Den kunde köra BASIC-program, visa text på en TV-skärm och lagra data via kassettband. För många användare var detta tillräckligt.

    Tekniska innovationer bakom kulisserna

    Även om ZX81 framstod som enkel innehöll den flera viktiga tekniska lösningar. En av de mest betydelsefulla var användningen av en så kallad ULA-krets (Uncommitted Logic Array), utvecklad tillsammans med Ferranti. Denna krets ersatte ett stort antal separata komponenter och bidrog till att sänka tillverkningskostnaderna.

    Dessutom förbättrades BASIC-miljön jämfört med föregångaren ZX80. Stöd för flyttal, bättre stränghantering och enklare grafikfunktioner gjorde programmeringen mer flexibel. Ett inbyggt syntaxkontrollsystem hjälpte användaren att upptäcka fel direkt när koden skrevs.

    Ett annat viktigt steg framåt var att datorn kunde visa bild samtidigt som den körde program. Detta hade varit en stor begränsning i ZX80. Lösningen i ZX81 var dock inte optimal, eftersom den belastade processorn kraftigt och gjorde systemet långsamt.

    Prestanda och användarupplevelse

    ZX81:s prestanda var en direkt följd av dess minimalistiska design. Processorn fick hantera både beräkningar och videoutmatning, vilket ledde till att datorn ofta arbetade i så kallat ”slow mode”. I detta läge kunde användaren se vad som hände på skärmen, men till priset av mycket låg hastighet.

    Det fanns även ett ”fast mode” där bildvisningen stängdes av för att ge bättre prestanda. Under denna tid blev skärmen svart, vilket kunde upplevas som förvirrande, särskilt för nybörjare.

    Trots dessa begränsningar lärde sig användare snabbt att anpassa sig. Programmerare utvecklade tekniker för att optimera minnesanvändning och förbättra hastigheten, ofta genom kreativa och okonventionella lösningar.

    Ett verktyg för lärande och kreativitet

    ZX81 blev inte en framgång för att den var kraftfull, utan för att den var tillräcklig. Den gav människor möjlighet att experimentera med programmering i en tid då sådan kunskap var ovanlig.

    Användare skrev egna program, ofta inspirerade av kod som publicerades i datortidningar. Dessa program kunde vara allt från enkla spel till matematiska verktyg. Begränsningarna i hårdvaran uppmuntrade kreativitet, eftersom varje byte i minnet räknades.

    Ett ofta citerat exempel är ett schackprogram som fick plats inom 1 kilobyte. Detta illustrerar den nivå av optimering och uppfinningsrikedom som ZX81-användare utvecklade.

    Spelutveckling under extrema villkor

    Trots avsaknaden av ljud och avancerad grafik skapades flera minnesvärda spel till ZX81. Ett av de mest kända är 3D Monster Maze, där spelaren navigerar i en labyrint medan en tyrannosaurus jagar dem.

    Spelet använde enkla grafiska tekniker för att skapa en känsla av djup och spänning. Trots sin tekniska enkelhet ansågs det vara både skrämmande och engagerande.

    Ett annat exempel är Mazogs, ett spel där spelaren utforskar en labyrint i jakt på en skatt, samtidigt som fiender och strategiska val påverkar spelets gång.

    Dessa spel visar att begränsad hårdvara inte nödvändigtvis hindrar kreativt uttryck.

    Distribution och kommersiell framgång

    En viktig faktor bakom ZX81:s framgång var dess distribution. Genom samarbeten med detaljhandelskedjor kunde datorn säljas direkt till konsumenter, något som var ovanligt vid denna tid.

    Efterfrågan blev snabbt mycket hög. Produktionen ökade från tiotusentals till tiotusentals enheter per månad, och ZX81 blev en av de första datorerna att säljas i verkligt stora volymer i Storbritannien.

    Internationellt nådde den också framgång, särskilt i Nordamerika där den såldes som Timex Sinclair 1000. Där positionerades den som en billig introduktion till datorvärlden.

    Konkurrens och snabb teknisk utveckling

    Datorindustrin utvecklades snabbt under början av 1980-talet. Redan kort efter ZX81:s lansering började mer avancerade maskiner dyka upp. En av de mest framgångsrika var Commodore 64, som erbjöd färggrafik, ljud och betydligt bättre prestanda.

    I jämförelse framstod ZX81 som föråldrad. Detta illustrerar hur snabbt tekniska innovationer kunde göra tidigare produkter irrelevanta.

    Trots detta fortsatte ZX81 att säljas under flera år, främst tack vare sitt låga pris.

    En inkörsport till datorvärlden

    ZX81:s största betydelse ligger i dess roll som introduktionsdator. Den gjorde det möjligt för en bred publik att bekanta sig med programmering och datoranvändning.

    För många blev den första steget mot mer avancerade system. Den fungerade som en utbildningsplattform och inspirerade en generation att utforska teknik.

    Arvet efter ZX81

    Även om ZX81 snabbt ersattes av mer avancerade datorer, hade den redan gjort ett bestående avtryck. Den bidrog till att forma hemdatorrevolutionen och visade att pris och tillgänglighet kunde vara lika viktiga som teknisk prestanda.

    För Clive Sinclair var ZX81 också en ekonomisk framgång som möjliggjorde vidare satsningar, inklusive utvecklingen av ZX Spectrum.

    Slutsats

    Sinclair ZX81 var långt ifrån perfekt. Den var långsam, begränsad och ibland frustrerande att använda. Men den fyllde en avgörande funktion vid rätt tidpunkt.

    Genom att göra datorer tillgängliga för allmänheten bidrog den till att starta en rörelse som fortfarande påverkar samhället idag. Den visade att teknik inte bara handlar om vad som är möjligt, utan också om vad som är tillgängligt.

    Youtube innehåll om Sinclair ZX81

    Fakta: Sinclair ZX81

    Lanseringsår: 1981

    Tillverkare: Sinclair Research

    Processor: Zilog Z80A

    Processorhastighet: 3,25 MHz

    Arbetsminne: 1 KB RAM

    Lagring: Kassettband via extern bandspelare

    Bild: Svartvit visning via TV

    Ljud: Nej

    Tangentbord: Membrantangentbord

    Pris vid lansering: £70 färdigbyggd, £50 som byggsats

    Försäljning: Över 1,5 miljoner exemplar

    Betydelse: En av de första brittiska hemdatorerna som sålde i massupplaga och gjorde datorer tillgängliga för en bred publik.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • En bortglömd pionjär: den brasilianska hemdatorn AS-1000

    AS-1000 var en brasiliansk hemdator från 1983 som byggde på den populära Sinclair ZX81 – men anpassades för en marknad där import av teknik var starkt begränsad. Genom lokala innovationer och smarta kompromisser blev den ett viktigt steg i Brasiliens tidiga datorutveckling och gav många användare sin första kontakt med programmering.

    När man pratar om tidiga hemdatorer är det ofta brittiska och amerikanska modeller som dominerar historien. Men under början av 1980-talet växte även en egen datorindustri fram i Brasilien. En av de mest intressanta produkterna från denna tid var AS-1000, en lokal version av Sinclair ZX81.

    En dator formad av politiska beslut

    Brasilien hade under denna period strikta importregler för elektronik. Syftet var att skydda och utveckla landets egen teknikindustri. Detta ledde till att inhemska företag började tillverka egna datorer som var kompatibla med populära utländska modeller.

    AS-1000 utvecklades av Engebrás Eletrônica e Informática Ltda och lanserades i oktober 1983. Genom att efterlikna ZX81 kunde användare köra samma program och använda liknande tillbehör, vilket gjorde datorn attraktiv trots begränsad tillgång till originalprodukter.

    Tekniken bakom AS-1000

    Trots sin enkla konstruktion var AS-1000 en fullt kapabel dator för sin tid. Den byggde på den klassiska Zilog Z80-processorn, en av de mest använda i tidiga hemdatorer.

    Grundspecifikationerna inkluderade:

    • 16 KB RAM, utbyggbart upp till 64 KB
    • 8 KB ROM med BASIC-tolk
    • Lagring via kassettband
    • Bildvisning via vanlig TV

    Tangentbordet bestod av en tunn membranpanel med cirka 40 tangenter – billigt att producera, men inte särskilt ergonomiskt.

    Små förbättringar med stor betydelse

    Även om AS-1000 var en klon hade den vissa förbättringar jämfört med originalet. En viktig skillnad var att nätaggregatet var inbyggt, vilket gjorde installationen enklare. Dessutom levererades datorn med mer minne som standard.

    Den hade också expansionsmöjligheter, vilket gjorde det möjligt att koppla in extra utrustning – något som var viktigt för entusiaster och hobbyprogrammerare.

    Grafikens begränsningar – och kreativiteten

    Grafikmöjligheterna var mycket begränsade. Datorn visade text i ett rutnät och kunde simulera grafik genom så kallad semigrafik, där tecken kombinerades för att skapa enkla bilder.

    Detta tvingade användare att tänka kreativt. Många tidiga spel och program byggde på smart användning av tecken snarare än riktiga pixlar – en stil som idag kan ses som charmigt minimalistisk.

    En viktig del av Brasiliens datorhistoria

    AS-1000 var mer än bara en kopia av en brittisk dator. Den representerade ett viktigt steg i Brasiliens tekniska utveckling. Genom att producera egna datorer kunde landet bygga upp kunskap, industri och en lokal användarbas.

    För många användare blev AS-1000 en första kontakt med programmering och digital teknik – en erfarenhet som i längden bidrog till att forma landets IT-sektor.

    Ett arv från en annan tid

    Idag är AS-1000 mest av historiskt intresse, men den visar tydligt hur teknik kan anpassas efter lokala förutsättningar. Den påminner också om en tid då datorer var enkla, långsamma – men fulla av möjligheter för den som var nyfiken nog att utforska dem.

    Innehåll ifrån youtube om AS-1000

    Tyvärr är innehållet om AS-1000 väldigt begränsat på YouTube, därför får det bli en video om Sinclair ZX81 och dess uppkomst.

    AS-1000

    Tillverkare Engebrás Eletrônica e Informática Ltda
    Lansering Oktober 1983
    Typ Hemdator
    Processor Z80, 3,25 MHz
    Minne 16 KB RAM (upp till 64 KB)
    ROM 8 KB
    Operativsystem Sinclair BASIC
    Grafik 32×22 text, semigrafik
    Lagring Kassettband (300 baud)
    Kompatibilitet ZX81

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Zenith Z-100 – datorn som försökte slå IBM

    Zenith Z-100 var en av de mest ambitiösa persondatorerna i början av 1980-talet – en tekniskt avancerad maskin som försökte förena dåtidens två datorvärldar i ett och samma system. Med dubbla processorer, ovanligt kraftfull grafik och hög utbyggbarhet utmanade den den framväxande IBM-standarden, men föll till slut på en avgörande punkt: bristande kompatibilitet.

    I början av 1980-talet stod persondatorn inför sitt stora genombrott. IBM hade precis lanserat sin PC och satte snabbt standarden för hur en dator skulle fungera. Men alla tillverkare följde inte samma väg. Zenith Z-100 är ett tydligt exempel på en alternativ idé om hur framtidens dator skulle se ut.

    En dator mellan två generationer

    Zenith Z-100 lanserades 1982 av Zenith Data Systems och byggde vidare på Heathkit H100. Till skillnad från många andra datorer vid tiden var den inte bara en enkel utveckling av tidigare modeller – den var ett försök att kombinera två tekniska världar.

    Det mest ovanliga var att den hade två processorer:

    • Intel 8085 för äldre program (CP/M)
    • Intel 8088 för nyare program (DOS)

    Detta gjorde att Z-100 kunde köra både äldre 8-bitarsprogram och nyare 16-bitarsprogram. Tanken var att användaren skulle få det bästa av två världar, utan att behöva välja.

    Arbetsstation snarare än hemmadator

    Z-100 var inte designad som en enkel hemmadator, utan mer som en arbetsstation. Den fanns i två varianter:

    • Z-110 med separat bildskärm
    • Z-120 med inbyggd skärm

    Tangentbordet var inbyggt i chassit och inspirerat av skrivmaskinen IBM Selectric, vilket gav en mycket bra skrivkänsla. Detta var något som många recensenter lyfte fram som en av datorns starkaste sidor.

    Grafik som låg före sin tid

    En av Z-100:s största styrkor var grafiken. Med en upplösning på 640×225 och stöd för flera färger (eller gråskalor) var den mer avancerad än många samtida system.

    Vid samma tid hade IBM:s standarder tydliga begränsningar:

    • CGA hade lägre färg- och upplösningskapacitet
    • MDA kunde bara visa text
    • Hercules gav hög upplösning men saknade färg

    Z-100 kunde alltså erbjuda en mer flexibel och kraftfull grafisk miljö. Detta gjorde att tidiga versioner av AutoCAD släpptes för systemet.

    Nästan kompatibel med IBM PC

    Z-100 använde en egen variant av MS-DOS, kallad Z-DOS. Den kunde köra vissa DOS-program, men var inte helt kompatibel med IBM PC.

    Problemet låg i detaljer som:

    Många kommersiella program, särskilt sådana som utnyttjade IBM-specifika funktioner, fungerade därför inte. Detta blev ett avgörande hinder.

    En flexibel och utbyggbar maskin

    Z-100 var tekniskt avancerad och kunde byggas ut på flera sätt:

    • Upp till 768 KB RAM
    • Expansionskort via S-100-bussen
    • Möjlighet att installera matematisk koprocessor (Intel 8087)
    • Stöd för hårddiskar och externa enheter

    Den var särskilt attraktiv för tekniskt intresserade användare och organisationer som behövde anpassningsbara system.

    Användning i utbildning och militär

    Z-100 användes i praktiken av både utbildningsinstitutioner och myndigheter. Ett känt exempel är Clarkson College, där studenter fick datorn som en del av sin utbildning.

    Även amerikanska flygvapnet använde Z-120-modellen som arbetsdator, vilket visar att systemet ansågs tillräckligt robust för professionellt bruk.

    Varför den inte slog igenom

    Trots sina tekniska fördelar lyckades Z-100 aldrig konkurrera fullt ut med IBM PC.

    Den viktigaste orsaken var mjukvaran. Utvecklare fokuserade på IBM:s plattform, och användare följde efter. Eftersom Z-100 inte var helt kompatibel blev den ett mindre attraktivt val, trots bättre grafik och flexibilitet.

    Ett alternativt spår i datorhistorien

    Zenith Z-100 är ett exempel på hur datorutvecklingen kunde ha sett annorlunda ut. Den kombinerade innovation med bakåtkompatibilitet och erbjöd funktioner som låg före sin tid.

    Samtidigt visar den hur avgörande standardisering är. Det räcker inte att vara tekniskt bättre – man måste också passa in i det ekosystem som användare och utvecklare väljer.

    Youtube innehåll om Zenith Z-100

    Fakta: Zenith Z-100

    Tillverkare: Zenith Data Systems

    Lanseringsår: 1982

    Modell: ZW 111-30

    Typ: Persondator

    Processorer: Intel 8085 och Intel 8088

    Operativsystem: CP/M, CP/M-86 och Z-DOS

    RAM: 128 KB som standard, utbyggbart

    Lagring: Två 5,25-tums diskettenheter

    Grafik: 640 × 225 pixlar

    Särdrag: Avancerad grafik och dubbel processorlösning

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP 110 – datorn som gjorde datorn portabel på riktigt

    HP 110 var datorn som på allvar gjorde det möjligt att arbeta var som helst. När Hewlett-Packard lanserade den 1984 kombinerade den batteridrift, PC-kompatibilitet och inbyggd programvara i ett kompakt format – och lade därmed grunden för den moderna bärbara datorn.

    I början av 1980-talet var datorer fortfarande i huvudsak stationära maskiner. Visst fanns det “portabla” alternativ, men de var ofta tunga och krävde eluttag. Det var först när HP 110 lanserades 1984 som begreppet bärbar dator började få sin moderna betydelse.

    Ett genombrott i datorhistorien

    När Hewlett-Packard introducerade HP 110 tog de ett avgörande steg bort från de så kallade “luggables”. Den nya maskinen hade ett inbyggt batteri och kunde användas helt fristående – något som var ovanligt vid tiden. (Wikipedia)

    Datorn vägde cirka 3,8–4 kg och var ungefär i storlek med en anteckningsbok. Den var alltså inte “lätt” med dagens mått, men tillräckligt portabel för att faktiskt kunna tas med i vardagen.

    Kraft i kompakt format

    Tekniskt sett var HP 110 imponerande. Den byggde på en 16-bitars processor (Harris 80C86) och körde operativsystemet MS-DOS direkt från ROM-minne. (Wikipedia)

    Det innebar flera fördelar:

    • Snabb uppstart (ingen disk behövdes)
    • Hög driftsäkerhet
    • Inbyggda program redo att användas direkt

    Bland de program som följde med fanns ordbehandling, terminalfunktioner och kalkylprogrammet Lotus 1-2-3 – ett av de mest eftertraktade affärsprogrammen vid tiden.

    Minnesmässigt var den också stark: med 272 KB RAM och upp till 384 KB ROM hade den ovanligt mycket minne för en portabel dator 1984. (HP)

    Design som känns igen än idag

    En av de mest intressanta aspekterna var designen. Skärmen kunde vinklas och fällas ner över tangentbordet – precis som på moderna laptops.

    Detta skiljde den från konkurrenter som TRS-80 Model 100, där skärm och tangentbord satt i samma fasta plan.

    HP 110 visade alltså inte bara att datorer kunde bli portabla – den visade också hur de skulle se ut.

    En dyr men eftertraktad maskin

    Vid lanseringen kostade HP 110 cirka 2995 dollar, vilket motsvarade en betydande investering. (HP)

    Trots det fick den mycket beröm. Samtida datortidningar beskrev den som en maskin med “riktig desktop-prestanda”, och särskilt det inbyggda kalkylprogrammet ansågs vara en stor försäljningsfaktor.

    Den riktade sig främst till affärsanvändare – personer som behövde arbeta på resande fot.

    HP 110 Plus – förbättringen

    Redan 1985 kom en uppdaterad modell: HP 110 Plus. Den hade bland annat:

    • Snabbare modem
    • Fler inbyggda program
    • Bättre skärm (25 rader istället för 16)
    • Lägre pris

    Detta gjorde den mer kompatibel med program från stationära datorer och ännu mer användbar i praktiken. (Wikipedia)

    Ett viktigt steg mot dagens laptops

    HP 110 var inte den första bärbara datorn – men den var en av de första som verkligen fungerade som en mobil arbetsmaskin. Den kombinerade:

    • Batteridrift
    • PC-kompatibilitet
    • Inbyggd mjukvara
    • En design som liknar dagens laptops

    Det är därför den ofta räknas som en av de tidiga föregångarna till moderna bärbara datorer.

    Slutsats

    HP 110 markerar en tydlig brytpunkt i datorhistorien. Den gjorde datorn personlig, mobil och praktiskt användbar utanför kontoret.

    Idag bär vi runt på datorer som är tusentals gånger kraftfullare – men grundidén, att kunna arbeta var som helst, började på allvar här.

    Youtube innehåll om HP 110

    Teknisk faktaruta: HP 110

    Tillverkare Hewlett-Packard
    Modell HP 110
    Lansering Maj 1984
    Typ Bärbar dator
    Processor Harris 80C86, 5,33 MHz
    RAM 272 KB
    ROM 384 KB
    Operativsystem MS-DOS 2.11 i ROM, alternativt CP/M-86
    Skärm Monokrom LCD, 80 × 16 tecken, 480 × 128 pixlar
    Lagring Extern diskettstation som tillval
    Inbyggd mjukvara MemoMaker, Terminal Emulator och Lotus 1-2-3
    Strömförsörjning Batteridrift
    Lanseringspris 2 995 amerikanska dollar

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare