Jolla smartphone J1

En smartphone utan hemknapp, byggd på Linux och styrd nästan helt med svep – Jolla-telefonen från 2013 var en udda fågel i en värld som dominerades av Android och iPhone. Den blev ingen storsäljare, men satte fingret på en viktig fråga: hur mycket kontroll ska användaren egentligen ha över sin mobil – och måste alla telefoner följa samma mall?

När svep tog över: berättelsen om Jolla-telefonen

I slutet av 2013 lanserades en smartphone som gick tvärt emot nästan alla rådande trender. Den hade ingen hemknapp, inget klassiskt menysystem och byggde inte på Android eller iOS. I stället satsade den på Linux, gester och öppenhet. Telefonen hette Jolla – ofta kallad Jolla 1 eller J1 – och blev snabbt ett kultobjekt bland teknikentusiaster.

Ett arv från Nokias experimentella år

Bakom Jolla stod ett team av tidigare Nokia-ingenjörer som arbetat med operativsystemet MeeGo. När Nokia lade ner MeeGo-projektet och satsade på Windows Phone tog dessa utvecklare med sig idéerna vidare. Resultatet blev Jolla-telefonen, som på många sätt kan ses som den andliga arvtagaren till Nokia N9.

Precis som N9 saknade Jolla-telefonen en traditionell hemknapp. I stället styrdes hela användarupplevelsen med svep från skärmens kanter – något som vid lanseringen uppfattades som radikalt, men som senare blivit standard i branschen.

Sailfish OS – ett Linux-system i fickan

Telefonen körde Sailfish OS, ett Linux-baserat operativsystem utvecklat av Jolla själva. Systemet var byggt kring multitasking och gester. Appar kunde minimeras, stängas och växlas mellan utan att lämna hemskärmen, och menyer i appar drogs fram med så kallade ”pulley menus”.

Sailfish OS riktade sig inte i första hand till massmarknaden, utan till användare som uppskattade kontroll, öppenhet och ett annorlunda gränssnitt.

Android-appar utan Android

En av de största utmaningarna för alternativa mobilplattformar är apputbudet. För att lösa detta använde Jolla en teknik kallad Alien Dalvik, som gjorde det möjligt att köra Android-appar direkt i Sailfish OS. Appar kunde installeras via tredjepartsbutiker och fungerade ofta förvånansvärt bra, trots att Android inte var installerat som operativsystem.

Detta gav Jolla-telefonen en praktisk fördel jämfört med många andra Linux-mobiler, även om kompatibiliteten aldrig var perfekt.

Genomtänkt men återhållsam hårdvara

Jolla-telefonen var ingen prestandamonster, men erbjöd välbalanserad hårdvara för sin tid. Den hade en 4,5-tums IPS-skärm i qHD-upplösning, en Snapdragon 400-processor, 1 GB RAM och 16 GB intern lagring. Batteriet var utbytbart, och det fanns stöd för microSD-kort – två funktioner som redan då började försvinna från många flaggskepp.

En särskild detalj var det utbytbara bakstycket, kallat ”The Other Half”. Förutom att ändra färg kunde baksidan även påverka mjukvarans beteende, till exempel genom teman eller funktioner kopplade till skalet.

Lång livslängd i en snabbbransch

Trots begränsad kommersiell framgång fick Jolla-telefonen ovanligt lång mjukvarusupport. Sailfish OS uppdaterades för enheten i omkring sju år, med den sista kompatibla versionen släppt 2020. Det är betydligt längre än vad många betydligt mer populära Android-modeller fick.

Efter att officiellt stöd upphörde har telefonen fortsatt leva vidare i entusiastkretsar, där alternativa Linux-distributioner testats – även om samtal och mobildata då ofta saknas.

Varför Jolla-telefonen fortfarande är relevant

Jolla-telefonen förändrade aldrig smartphonemarknaden, men den visade att det fanns ett alternativ. Den bevisade att en modern mobil kunde byggas på Linux, styras nästan helt med gester och ändå fungera i vardagen.

I efterhand framstår Jolla J1 som ett teknikhistoriskt experiment – ett exempel på hur innovation ibland sker i utkanten av marknaden, långt från de största tillverkarna. Den blev kanske inte framtiden, men den visade att framtiden kunde se annorlunda ut.

Youtube innehåll om Jolla Phone J1