Z3 – datorn som lade grunden till den digitala eran

År 1941, mitt under brinnande världskrig, byggdes i Berlin en maskin som på ytan såg ut som ett skåp fullt av klickande reläer men som i grunden förändrade människans sätt att räkna och tänka. Z3 var den första fungerande, programmerbara och helautomatiska digitala datorn – en långsam och oansenlig konstruktion som lade grunden för all modern datorteknik och visade att beräkningar kunde utföras av maskiner, styrda av program snarare än av människor.

Z3 – datorn som lade grunden till den digitala eran

År 1941, mitt under andra världskriget, färdigställdes en maskin i Berlin som i efterhand kom att räknas som en av de viktigaste i teknikens historia. Den kallades Z3 och konstruerades av den tyske ingenjören Konrad Zuse. Z3 var den första fungerande maskinen som kombinerade tre avgörande egenskaper: den var digital, programmerbar och helautomatisk. Det är just denna kombination som gör att Z3 ofta beskrivs som världens första verkliga dator.

Till skillnad från dagens datorer saknade Z3 både skärm och lagringsmedia i modern mening. Den var byggd av cirka 2 600 elektromekaniska reläer som klickade av och på för att representera ettor och nollor. När maskinen arbetade fylldes rummet av ett rytmiskt smatter, ett ljud som bokstavligen var beräkningens ljudspår. Reläerna var långsamma och mekaniska, men de gjorde något helt nytt: de utförde logiska operationer helt automatiskt.

Programmering innan datorprogram fanns

Z3 programmerades inte med textkod eller tangentbord, utan med stansad celluloidremsa. På denna remsa fanns hål som representerade instruktioner. Genom att byta remsa kunde man få samma maskin att lösa helt olika problem. Detta var en avgörande idé: hårdvaran behövde inte byggas om för varje ny uppgift. Programmet var fristående från maskinen.

Denna separation mellan maskin och instruktioner är en av de mest grundläggande principerna inom datateknik. Även om Z3 inte lagrade programmen i sitt interna minne, var tanken bakom programmerbarhet redan fullt utvecklad.

En långsam men kapabel räknare

Z3 var extremt långsam med dagens mått. En addition tog nästan en sekund och en multiplikation flera sekunder. Klockfrekvensen låg på bara några få hertz. Trots detta kunde maskinen utföra avancerade beräkningar för sin tid. Den arbetade med flyttal, vilket gjorde den särskilt lämpad för tekniska och ingenjörsmässiga problem som aerodynamik och strukturanalys.

Maskinen kunde arbeta utan mänsklig inblandning så snart programmet väl hade startats. Det var en enorm skillnad jämfört med tidigare räknemaskiner, där varje steg ofta krävde manuell hantering.

Begränsningar som säger något om sin tid

Z3 saknade en funktion som i dag uppfattas som självklar: villkorliga hopp. Den kunde inte fatta beslut under programmets gång, som ”om detta händer, gör så – annars gör något annat”. Alla instruktioner kördes i strikt ordning. Det innebar att vissa typer av problem blev svåra eller opraktiska att lösa.

Trots detta har forskare i efterhand visat att Z3 i teorin kan utföra alla beräkningar som en modern dator, om man accepterar mycket långa och omständliga program. I praktiken var den dock främst ett kraftfullt specialverktyg för matematiska beräkningar.

En maskin som inte fick sin tid

Z3 fick aldrig något stort genomslag under sin samtid. Den ansågs inte tillräckligt viktig för krigsinsatsen, och Zuse fick inte resurser att vidareutveckla den till en snabbare, elektronisk version. Originalmaskinen förstördes under bombningar av Berlin 1943.

Efter kriget hamnade Z3 länge i skymundan när datorhistorien skrevs, särskilt i jämförelse med senare elektroniska maskiner i Storbritannien och USA. Först långt senare började Zuses arbete få det erkännande det förtjänade.

Varför Z3 fortfarande är viktig

Z3 visar att den digitala revolutionen inte började med mikrochip, skärmar eller internet, utan med idéer. Idén att all logik kan reduceras till enkla tillstånd. Idén att en maskin kan styras av instruktioner. Idén att beräkningar kan automatiseras helt.

Alla moderna datorer, oavsett hur snabba eller komplexa de är, bygger ytterst på samma grundprinciper som demonstrerades av Z3 år 1941. Den var långsam, högljudd och klumpig, men den visade vägen. I reläernas klickande tog den digitala tidsåldern sina första verkliga steg.

Filmer om Zuse Z3 på youtube