Sharp MZ – datorfamiljen som gav Japan ett försprång

Sharp MZ-serien markerar ett av de tidiga försöken att göra persondatorer till något som kunde stå på skrivbordet hemma – inte bara i labb och företag. När den första modellen dök upp 1978 kombinerade Sharp en robust Z80-baserad arkitektur med en allt-i-ett-design: dator, skärm, bandspelare och tangentbord i ett block. Till skillnad från många konkurrenter levererades MZ-datorerna utan inbyggt operativsystem eller BASIC i ROM, vilket öppnade för ett helt ekosystem av tredjepartsprogram och språk. Resultatet blev en serie maskiner som kanske aldrig blev störst, men som satte spår hos entusiaster i både Japan och Europa genom sin flexibilitet och sitt lite udda, ingenjörsmässiga tänk.

Sharp MZ – datorfamiljen som gav Japan ett försprång

När man pratar om de tidiga hemdatorerna i slutet av 1970-talet är det ofta Apple II, Commodore PET och TRS-80 som nämns. Lite i skymundan, men väldigt inflytelserik i Japan och delar av Europa, fanns en annan familj: Sharp MZ. För många japaner – och inte minst tyskar och britter – var en MZ den första riktiga kontakten med programmering, spel och datorgrafik.

En dator utan BASIC – på gott och ont

Den första riktiga MZ-modellen, MZ-80K, dök upp 1978. Till skillnad från många konkurrenter levererades den utan BASIC eller operativsystem i ROM. När du slog på datorn fanns det bara en monitor/”bootloader” – språket eller operativsystemet fick du själv ladda in från kassett.

Det låter kanske opraktiskt, men det fick en oväntad effekt: marknaden för tredjeparts-språk och operativsystem exploderade. Företag som Hudson Soft började sälja egna BASIC-varianter, Pascal, FORTRAN och olika monitorer. MZ blev därmed en öppen plattform långt innan ”öppenhet” blev ett modeord.

I en tid då diskettenheter var dyra satsade Sharp på en inbyggd kassettbandspelare. Den satt integrerad i chassit tillsammans med skärm och tangentbord – lite som en japansk kusin till Commodore PET. Kassetten var dessutom snabbare och mer pålitlig än många andra 8-bitarsdatorers bandlösningar, vilket gjorde MZ-serien attraktiv i skolor och företag med begränsad budget.

MZ-80K: allt i ett – till ett pris

MZ-80K var en typisk ”allt-i-ett-låda”:

• Z80-kompatibel CPU (Sharps egen LH0080A)
• Inbyggd monokrom bildskärm
• Inbyggd kassettbandspelare
• Tangentbord direkt i fronten
• Upp till 48 KB RAM, varav cirka 32 KB kunde användas av användaren

Grafiken var enkel – inga äkta högupplösta pixlar, utan mest tecken, symboler och semigrafik. Men för sin tid räckte det till textäventyr, enklare arkadspel, terminalemulering och utbildningsprogram.

Den stora svagheten var tangentbordet. Många användare klagade på den ovanliga layouten och ”svampiga” känslan, vilket Sharp senare förbättrade i efterföljaren MZ-80A.

Trots priset (över 500 pund i Storbritannien runt 1980) blev MZ-80K en respektabel försäljningsframgång i Europa och byggde upp en liten men entusiastisk användarbas.

Färg, grafik och spel – MZ-700 och MZ-800

I början av 1980-talet började hemdatormarknaden förändras. Commodore 64, ZX Spectrum och andra färgdatorer gjorde entré. Sharp svarade med en ny gren i familjen:

MZ-700 – in i vardagsrummet

MZ-700-serien (från 1982) bröt med allt-i-ett-designen:

• ingen inbyggd monitor – du kopplade den till TV eller extern skärm
• i vissa modeller inbyggd kassettbandspelare
• kunde utrustas med liten färgplotter (!)

Den var i stort sett bakåtkompatibel med MZ-80K, vilket var viktigt för användare som redan investerat i program.

MZ-800 – mer kraft och ”riktig” grafik

MZ-800-serien (1983) tog steget till:

• 640×200 grafikläge
• dedikerat ljudchip (Texas Instruments SN76489)
• fler tillbehör: RAM-diskar, diskettenheter, Quick Disk

Här började MZ-serien på allvar glida från ”text- och undervisningsmaskin” mot spel och grafik. I Centraleuropa (bland annat Tjeckoslovakien) blev MZ-800 senare en kultmaskin med egen demo- och spelscen.

MZ-80B, MZ-2000 och SuperMZ – 8-bitarnas tungviktare

Parallellt fanns en mer ”seriös” gren – MZ-80B/MZ-2000/MZ-2500 – riktad mot kontor, tekniska användare och mer avancerad programvara.

• MZ-80B (1981) fick äkta grafikläge (320×200) och mer avancerad hårdvara.
• MZ-2000 (1982) erbjöd 640×200, extern skärm och kunde köras med både mono- och färggrafik.
• Kronan på verket blev MZ-2500 ”SuperMZ” (1985) med Z80B på 6 MHz, hårdvaruscrolling, ljudchip (YM2203) och paletter på upp till 4096 färger.

MZ-2500 räknas ofta som en av de mest avancerade 8-bitarsdatorerna som någonsin sålts för hemmabruk – men såldes i ganska små volymer och mest på hemmamarknaden i Japan.

Konkurrens inifrån – X1 och X68000

En märklig detalj i Sharps historia är att MZ-serien började konkurreras ut av Sharps egna andra datorer.

TV-divisionen tog fram Sharp X1, en snygg färgdator med starkt spel- och grafikfokus. Den blev mer populär än MZ-serien, särskilt bland ungdomar. När sedan den legendariska X68000 lanserades i slutet av 80-talet stod det klart att Sharps framtid inom hemdatorer låg utanför MZ-linjen.

MZ-programmet levde vidare i vissa nischade modeller (som hybriden MZ-2861 med både 80286 och Z80), men förvandlades stegvis till mer renodlade PC-liknande maskiner.

Varför minns vi Sharp MZ?

Trots att Sharp MZ aldrig blev lika världsdominerande som Commodore 64 eller Apple II har serien en speciell plats i datorhistorien:

• Den visade att en dator inte måste ha BASIC i ROM – och därmed öppnade man för en flora av språk och OS från tredjepart.
• Den inbyggda bandlösningen och allt-i-ett-designen gjorde den attraktiv i skolor och utbildning.
• I Japan och delar av Europa blev MZ-maskinerna en inkörsport till programmering för en hel generation.
• De senare modellerna (MZ-2500) pressade 8-bitarsarkitekturen till det tekniska yttersta.

Idag lever Sharp MZ vidare hos samlare, på museer, i emulatorer och i små retrocommunityn. Det är en påminnelse om en tid då varje datorfamilj hade sin egen personlighet – och där valet av maskin inte bara handlade om prestanda, utan om kultur, språk och vilka drömmar man ville realisera framför den flimrande skärmen.